I morse hoppade jag på ett tåg för att ta mig till Ronneby. Har fått tankespjärn under hela eftermiddagen och kvällen och imorgon blir det detsamma. Härligt. Ska bli spännande att se vad det blir av det.
Vi tog en bensträckare under eftermiddagen och se så vackert det är längs ån och i Brunnsparken:
Nu ser jag dock fram emot en skön natts sömn! Får se om hjärnan fortsätter bearbeta dagens tankespjärn – vem vet vad jag vaknar upp med för tankar eller funderingar?
Hoppade på #blogg100 andra gången Fredrik Wass initierade det och sedan dess är mitt liv inte detsamma. Hakade på även förra året. Och nu är det dags för #blogg100 igen, fjärde året i rad, och självfallet hakar jag på, fast det för mig inte är en utmaning att blogga dagligdags längre. Sedan min första vända med #blogg100 så har dagligt bloggande blivit en rutin, nästan lika given som tandborstning. Men det är givande att vara del i ett sammanhang, och att upptäcka nya bloggar, nya människor, och kanske få till mig nya tankar och idéer.
Alltså.
”Kanske”?
Varför skriver jag så?
*haha*
Jag vet ju att jag kommer få till mig nya idéer och tankar av denna vändan med. Det går liksom inte att komma undan, för det är så vi funkar. Det dyker ständigt upp nya tankar, och att blogga dagligen är faktiskt ett av de bästa sätten jag upptäckt som hjälper mig att få syn på mina tankar och idéer. Det är som om jag fångar vissa tankar i flykten, och låter dem få ta lite mer plats under en stund, ibland tio-femton minuter, ibland uppemot en timme eller två. Ibland ligger den på lut i dagar, veckor, månader, och liksom förbereder sig för att landa i skriven form på min blogg.
Det som dessa infångade och nedplitade tankar har gemensamt är att de belyser vem jag är, var jag är, vad jag vill. Och det är definitivt en starkt bidragande faktor till att mitt liv inte längre är detsamma. På dessa två år har så ofantligt mycket hänt – men det har det gjort under tidigare två-års-perioder av mitt liv också. Skillnaden som gör skillnaden är min ökade medvetenhet om just vem jag är, var jag är, vad jag vill.
Vem är du? Var är du? Vad vill du?
Kanske något du är nyfiken på att ta reda på mer om?
I så fall rekommenderar jag dig varmt att testa #blogg100-utmaningen i år!
My Supercoach Academy-colleague, the wonderful Susan Parisi, wrote this on Facebook:
Now, if you’re anything like me, this makes you very intrigued, because that’s what happened to me. So I clicked on the link that Susan shared, and got this:
Watched.
The love, the wonder, the curiosity, the intimacy and connection between these couples comes through the screen and hits me hard. Amazing. Powerful.
Finished watching. And realized: Susan is right. This should really be a prerequisite before attempting to solve any disagreement of any sort. You think I’ll remember this when next I end up in a disagreement?
And you know what more? I have an urge to sit my husband down for four minutes of eye gazing. Who do you want to invite for some eye gazing?
We are made to love, to live, to create, to laugh, to cry, to eat, to sleep, to connect, to caress, to be and to do. 
In a wonderful mix. Ever-changing.
The Headspace meditation series on CHANGE has really helped me become even more aware of the ever-changing state of mind and body. I often meditate lying down (Heresy!, I hear you say… but hey, whatever works right?). And then I observe that my neck is tense. So I relax, letting my head sink down into the pillow. Continue with the meditation. And all of a sudden my neck is tense again. So I relax. Again. And so it continues.
So far I’ve never been able to spot the moment when I begin to tense up in my neck. It’s just suddenly tense. Even though I know that it’s not like that. There is a beginning to that sensation, and perhaps, with raised awareness I will be able to spot it. One day. Some day. Perhaps. Or perhaps not.
Everchanging. Isn’t that fascinating?
PS – I have three months of free access to Headspace to gift someone. I was thinking I’d give it away to one of my blog readers. Interested? I really want it to come to good use, and Headspace has a ten day free trial, so please download the app and try it out. If, after your trial, you are committed to using it for another three months, give me a holler. Ok?
We’ve got to see this documentary, my husband told me. So we did. Last night. It’s called Kids for cash, and it’s well worth a watch. But if you’re anything like me, you will be horrified at what you will witness.
If you’re in Sweden, the documentary is available another month on SVT Play. Otherwise you can find out how to watch it here on the official website for Kids for cash.
I won’t tell you the details, because I’d rather you watch it yourself, but honestly, how in the world can anyone believe that what doesn’t work with adults will work with teenagers, whose brains aren’t even fully developed yet?
What I am talking about is deterrents. Hard punishments. Putting people behind bars, to scare other people not to head down that road. It doesn’t work. It never has worked, as far as I know, but it certainly doesn’t work now. And if it doesn’t work for adults, why on earth would it work for children?
Oh these poor children, and their families. What were they put through, and for what? For WHAT?
As the credits are rolling at the end of the movie, Creep playing in the background, I sing along to:
But I’m a creep
I’m a weirdo
What the hell am I doing here?
I don’t belong here
I don’t belong here
… with two cats in my lap, and I think:
What kind of a world are we creating? Surely this isn’t as good as it gets? Surely both you and me can do better than this, be better than this?
Angränsande till vår tomt finns en tomt som legat som servitut till ett annan grannhus. Nu har tomten sålts och det ska byggas nytt hus på tomten. De nya ägarna knackade på härom helgen och ville bara säga hej och berätta att det snart kommer att påbörjas byggnation, vilket jag tyckte var himla kärt av dem. Det blir säkert bra det här, men jag sa också till dem att jag var nyfiken på bygglovet och sa att jag trodde vi skulle få hem papper så vi kunde kommentera och/eller godkänna planerna.
Tji fick jag. För vad vi fick hem i brevlådan var följande:
Tji och tji förresten. Jag fick ju rätt så till vida att vi får hem information och ges möjlighet att överklaga osv.
Men snälla stadsbyggnadskontoret, är det inte läge att vakna upp till det faktum att det är 2015?
Hur svårt vore det att skicka hem ett brev där det utöver ovanstående information även finns en inloggning så vi via nätet kan titta på bygglovet och därefter avgöra om vi tycker det ser ok ut eller ej? Det vore väl ett i dessa dagar fullt rimligt alternativ till att fysiskt ta sig in till Stadshuset vars öppettider ni inte ens skriver ut?
Påminns om när jag mailade dåvande Husie Stadsdelsförvaltning efter de underlag som stadsdelsnämnden fattade beslut om. Beslutsprotokollen fanns tillgängliga på nätet (men ni ska inte tro att de var lätta att hitta!) men inte underlagen. Fick motsvarande besked som stadsbyggnadskontoret använder sig av, nämligen ”Varmt välkommen till Husie SDF för att titta på underlaget”. Gissa om jag tog mig dit? Nä. Så intressant var det inte för mig. Men det grämde mig så pass att jag kontaktade dem åtminstone, för det verkade så vansinnigt att beslutet fanns att tillgå digitalt men inte vad beslutet de facto handlade om. ”Förslag bifallet” säger liksom ganska lite, trots allt.
Och där kommer vi väl till kärnan egentligen – om medborgardialog och öppenhet, kommunikation och delaktighet är ledord för offentliga myndigheter och förvaltningar – varför ser det då ut så här, idag, 2015? Kanske för att det inte är ledord utan bara tjusiga flufford som ”man måste skriva” fast myndigheten/förvaltningen inte har någon avsikt att leva efter dem?
Fast där kanske jag skiter i det blå skåpet inser jag. Stadsbyggnadskontoret kanske inte alls har för avsikt att finnas där för Malmöbon? Vad vet jag, menar jag!
Googlar genast mig fram till ”Om Stadsbyggnadskontoret” där jag finner följande:
2013, 2010 och 2008. Mmm. Ni övertygar inte Stadsbyggnadskontoret, inte alls, ärligt talat.
Klickar mig dock vidare in på Årsanalys 2013 och ser som ett av tre huvuduppdrag följande:
Kunskapsdelande förhållningssätt var det ja (är dessutom allergisk mot särskrivningar… Märks det att jag blir mer anti ju mer jag läser om Stadsbyggnadskontoret?). Men låt gå för det. Och då har ni här ett ypperligt förslag från mig att börja använda nätet som ett ypperligt verktyg för just kunskapsdelande!
Fast det är säkert så att jag missat något vitalt. Offentliga myndigheter/förvaltningar kanske endast har till uppgifts att tillhanda handlingar i pappersform om jag kommer dit i egen fysisk person? Nån som vet? Finns det någon kommun i landet vars stadsbyggnadskontor kör en något mer modern kommunikation än Malmös?
I’ve just gotten off SKYPE where I’ve been in a 90 minute group conversation with three other people, skattered around the world, and I am humbled. Humbled by the company I get to keep, in various areas of my life.
There is so much human potential available within each and every one of us. Being in the company of people who are aware of this, and who are making the most of their own human potential – I lack words to describe the feeling I have from such experiences.
But if I try, humbled is one word that describes my feeling. Humbled, and with a great sense of hope! And humbled for me here is a positive feeling, getting to hang out with magnificent people, being a part of this group on equal footing with each and every one of the others. Receiving and sharing so much, being vulnerable and human.
Below is a quote by Marie Curie that speaks to the hope that I feel, because I am in the company of people who do just this. They are open to expanding as human beings, and at the same time, open to the expansion of humankind.
Do you ever feel humbled (see explanation above) by the company you keep?
Listened to this episode of Peak Prosperity the other day, and since then have listened to it another two or three times. It’s a conversation between Christ Martenson and Andrew ”Treebeard” Graves on becoming the change we wish to see, and exploring the development of inner resilience.
And they go deep into stuff that really resonates with me in many ways. Sometimes perhaps simplifying a bit much, but still, there’s a lot of what they speak about that I agree with.
So, since I’ve talked and written much the past quarter on listening for that which I don’t already know, I’m now challenging myself to write about what I heard that was new to me… hm, let’s see… *reading through the transcript of the podcast, trying to find something that sticks out as new to me*
First of all, listening to this conversation as such, on a podcast such as Peak Prosperity surprised me, but also made me quite happy, because I’m hoping it will resonate with the Peak Prosperity community, and will lead to even more people actually starting to look within.
And also, I’d like to join in on that dinner conversation with Einstein, Jung, Herbie Hancock and Chris Martenson. I sort of knew Albert Einstein have said something like this: “People think I had these great ideas, but it was not me. I just opened myself up and creativity flowed through me. I was a vessel.” but I had no idea Carl Jung and Herbie Hancock felt the same. I actually had to google Herbie Hancock, because I’ve never really listened to him. Found a great tune quite fitting to the theme of the podcast itself actually:
Imagine all the people living for today.
Imagine all the people living life in peace.
Imagine all the people sharing all the world.
Now there’s a vision to dream of.
I do. I dream of that, and I try to act it too. I see the potential for it, the possibility that exist in every moment. A world where we live as one. And becoming the change we wish to see in the world is the only way to get there, I believe. Do you?
Sus bloggar om tacksamhet och det väcker något i mig. Kanske inte minst eftersom jag var en av de där väninnorna i Umeå. Läs och reflektera, och kom sedan tillbaka till mitt blogginlägg, som fortsätter nedan.
Läst än?
Om inte – gör det här: https://rektorndotcom.wordpress.com/2015/02/21/inte-tacksam-direkt/
Ok, nu förutsätter jag att du läst.
Själv landar jag i just det att vi alla lägger in olika saker i begreppet tacksamhet. Själv njuter jag av min ökande medvetenhet kring den tacksamhet jag känner – som kanske också kan kallas att njuta i stunden. Eller en lättnad över att något blev av, eller inte blev av. Många olika begrepp som jag för min del börjat samla under paraplyt tacksamhet.
Jag skrev en variant av ovanstående stycke som en kommentar till Susanne på Facebook, och fick följande kommentar tillbaka:
Åh H, bra tanke med paraply! Jag tänker mer jordankare. Olika sidor av samma mynt som sannolikt är mer av en ikosaeder än tvåsidigt mynt.
(Är det nu jag ska erkänna att jag slog upp ikosaeder för att säkra att jag hade rätt bild i sinnet? Ja, det gjorde jag. Och ja, jag tänkte mig nått sånt som det visade sig vara. *pjuh*)
Tacksamhet är inte något jag låtit ta stor del av mitt liv tidigare. Tror jag. Försöker minnas tillbaka och kan absolut se stunder då jag varit enormt tacksam. Men inte dagligdags och inte så medvetet. Kanske mer så som Sus tänker kring ordet, att det är den riktigt stora tacksamheten hon tänker sig, när hon smakar på ordet, känslan, begreppet.
Idag väljer jag nog mer det andra sättet, har sedan nyår till och med en tacksamhetsburk där jag lägger små lappar med de där små tacksamhetsglimtarna, stunderna av njutning, glädje, vidunderlighet och humor. Dagens lapp blev en lapp till just Sus, som jag verkligen uppskattar att ha i mitt liv, för allt som oftast utmanas jag i tanken i hennes sällskap. Andra stunder skrattar jag så jag nästan kissar på mig. Och jag älskar att befinna mig i båda de stämningslägena, och alla däremellan med. Så kan det vara att vara tacksam när man heter Helena och är jag. Och det e jag banne mig bra tacksam för!
Hur tänker du kring tacksamhet? Paraply eller jordankare? Tänker du på det riktigt stora, eller väver du in det lilla i begreppet? Eller befinner du dig på en helt annan sida på den där ikosaedern?
Läser en artikel med Bodil Jönsson, ni vet, hon med Tio tankar om tid. Nåväl, artikeln har den uppseendeväckande rubriken Professorn: ”Vi borde bara jobba två timmar per dag”, vilket onekligen fångade mitt öga.
Läser och tänker, ja, jo, det ligger något i det. Om inget annat, tror jag det finns en viss vinst i att just ta i så här från tårna, så att folk verkligen hajar till.
Barriärbrytande mål, påminns jag om. Minns berättelsen jag drar på kursen i kvalitets- & miljösystem som jag håller årligen på en yrkeshögskola, om John Young, chef for Hewlett Packard (på tiden de hette så, och inte bara HP), som 1979 (tror jag) satte det barriärbrytande målet att på tio år minska antalet fel pga kvalitetsbrister till 10 %. Gissa hur lång tid det tog? På nio år hade de kommit i hamn. Anledningen? Jo, John Young själv säger att han formulerade målet som han gjorde helt enkelt för att skaka om folk. Alla förstod att de kunde inte bara titta på sin egen arbetsplats utan de var tvungna att titta på samarbeten, hela processer osv, och det fick till följd att folk lyfte blicken och verkligen genomförde rejäla förändringar. De fortsatte därefter med liknande tio-års-mål som också blev lika framgångsrika.
En annan av mina favoritberättelser är den från ett blogginlägg av Seth Godin som handlar om att istället för att jobba mer timmar, i ett försök att bli oumbärlig och få allt gjort, istället göra precis tvärt om. Han säger ”Om du bara får jobba fem timmar per dag, istället för åtta, tio, tolv, femton – vad skulle du då göra?”. Det där blogginlägget har jag plockat fram mången gång, både för egen del, men också för att skicka till chefer, projektledare mm, som försöker jobba mer timmar i ett försök att hinna med och visa sitt värde. Istället för att fundera över vad de gör, hur det görs och varför.
Barriärbrytande mål med andra ord, som gör att du tvingas titta på det du gör med andra ögon, för mer av samma är inte svaret.
Så, vad säger du, är det möjligt, önskvärt, sannolikt att vi inom en snar framtid jobbar endast två timmar om dagen?
HERO - the coach 