Att ta tankarna på allvar

– Oh vad gott det är med nybakat surdegsbröd, direkt från ugnen.
– Vågar jag göra det?
– Fasiken vad kajorna skränar utanför fönstret!
– Ska jag tacka ja till jobbet, eller inte?
– Undrar vad jag ska laga till middag ikväll.
– Det kommer aldrig gå, aldrig!
– Tänk om han blir stött om jag skickar detta mailet, jag skiter nog i det.
– Hjälp, vad läskigt högt uppe jag är, jag vill ner!
– Hur ska jag berätta för henne att jag inte vill umgås mer?
– Amen herregud, kan inte ungarna hänga upp sina jackor istället för kasta dem på golvet i hallen? Hur många gånger ska jag behöva säga till dem?!
– Varför har alla andra det så himla bra?
– Denna gamla trasan, tycker du verkligen den är fin?
– Om jag bara vore tio centimeter längre och tio kilo lättare…
– Fast det har jag aldrig gjort förut, så det vågar jag nog inte.
– Jag är fullständigt misslyckad, inget jag gör funkar ju, inte konstigt jag är så ensam, jag duger ju inget till. 
– Satanigatan vad snygg jag är i den där toppen.
– Nä, jag kommer aldrig våga ta ton inför den här gruppen, jag dör hellre!

Vad är det som gör att vissa tankar känns så viktiga att agera på, att tro på, medan jag kan ta andra med en klackspark, se dem för den tanke de är? Varför framstår vissa tankar som Sanning, medan andra mest gör att jag rycker på axlarna och skakar av mig dem? Hur hade jag upplevt livet om jag förhöll mig till mina tankar just som tankar, snarare än som Sanningar?

Vikten jag lägger på tankarna utgör skillnaden. Vissa är så löjesväckande att jag utan problem ser igenom dem, medan andra krampaktigt griper tag i mig, i mina rädslor, mina största farhågor och kramar allt de kan – och dessa tankar känns verkligen oerhört viktiga, sanna, stora, betydelsefulla. I grund och botten är de dock, precis som den första kategorin, bara tankar. Och frågan Hur gagnar det mig? är den som hjälper mig att avgöra vilka tankar som ger mig kraft och mod att engagera mig, och vilka jag kan släppa taget om för att de sätter fälleben på mig i någon form. Att släppa taget kan ibland vara så enkelt som en klackspark, och ibland är det en betydligt tuffare process. Poängen är att det går. Min villighet att släppa taget om värdet jag ålägger en specifik tanke, och se den som en tanke istället för som Sanning, är avgörande.

”Har du någonsin stannat upp och undrat varför du tar vissa tankar på allvar men andra saker inte är så viktiga?”

Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på en bokreflektion inspirerad av boken ”Bortom tanke” av Patrik Rowinski.

#blogg100 – Det du är säker på.

”Det som kommer att ställa till det för dig är inte det du inte känner till, utan det som du är säker på”, sa Mark Twain. Och jag misstänker att han, liksom jag, (liksom du?), gått i fällan alltför många gånger. De där stunderna när jag är hundraprocentigt säker på min sak, när hela min kropp säger att jag har rätt, att jag vet, att jag sitter inne med sanningen… ja. Då går det ofta åt pipsvängen. För så dyker det upp något, en pusselbit jag inte blivit varse i tid, ett perspektiv som helt gått mig förbi…som kullkastar allt.

När jag är så där säker, då kan det verkligen vara på sin plats att fundera en vända till. Bjuda in någon att ge ett annat perspektiv, eller för den delen, ge mig själv ett, om jag förmår. Är jag så där absolut benfast säker på min sak, kan det vara riktigt svårt att göra en inre rockad, att testa tvärt-om-positionen, göra det svarta vitt, och det vita svart. För att se vad som händer. Kanske jag får syn på något, ger mig själv en mer fullödig bild, som berikar, visar på komplexiteten, gör mig mindre benägen att generalisera och dra felaktiga slutsatser.

Kanske kan det hjälpa mig att inse att det jag vet, är det jag vet. Varken mer eller mindre. Och att det kan finnas sånt jag inte vet, som sätter situationen i annan dager, som gör att det jag Vet visar sig vara just det. Sånt. Jag. Vet. För vad är det man säger, ju mer jag lär mig, desto mer inser jag hur lite jag egentligen vet?

Tänk på den där statyn av ett stort E. Ja, jag vet inte ens om det faktiskt finns en staty av ett stort E nånstans, men om den gör det, och du står framför den, så upplever du den just som ett stort E. Går du däremot ett kvarts varv till höger eller vänster så bjuds du istället på en staty av ett stort I. Det är fortfarande en staty av ett E, men beroende på var jag tittar på den, så ser jag helt olika saker. Och ingendera upplevelse är ju egentligen mer eller mindre rätt, eller hur? Båda två är lika sanna, om vi nu ska tala i sanningar.

Kanske, kan du (och jag!), den gången du är hundra på att du sitter inne med Sanningen, hela Sanningen och inget annat än Sanningen, hålla Statyn av E i åtanke, och ge dig själv tvivlets gåva, gåvan som säger att ibland är sanningen mer mångfacetterad än den ser ut, från just ditt perspektiv.

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 51 av 100.
Boken ”Bortom tanke” av Patrik Rowinski.
Svenska inlägg här, engelska på 
helenaroth.com

Ett budskap. Men till vem?

journalI morse funderade jag lite till kring det där med regler, och drivkraften att skapa ordning och reda i ledet, så att säga. Jag skrev ner mina tankar i min journal, och landade i det faktum att i alla interaktioner med andra människor så finns det något till mig. Detta något är ett budskap. I relation och interaktion med andra själar så vaknar något i mig.

Ett budskap. Till mig.

Det sistnämnda är viktigt, för ofta misstar jag det som ett budskap till den andre. Istället för att bara utgå från att så är fallet har jag i medvetna stunder börjat ställa mig själv frågan vem budskapet riktar sig till. Ofta, väldigt ofta, är det snarast något som går tillbaka in i mig, det handlar i grunden om mig.

Barn i alla åldrar är extra finfina bärare av budskap till mig, ofta för att tanken blir så omedelbar och det pockar på inom mig, att reagera, göra något, säga ifrån… istället för att stanna upp och fundera över vad tanken bär med sig till mig.

Ta ett gråtande barn till exempel. Genast vill jag dit, trösta, göra bättre, få det onda att gå över, övertyga om att allt är ok.

Men varför? Är det så farligt att gråta? Att vara ledsen?

Jag vet ju själv hur skönt det känns, de gånger jag får lov att gråta klart, gärna hållen i ett space av någon som visar att hen finns där, men som inte själv har något behov av att få slut på mina känsloyttringar. Jämför det med att bli tröstad (eller kanske snarast tystad?) av någon som likt en tvättsvamp tar till sig mina känslor och därför, rent egoistiskt alltså, vill få stopp på dem. Hos mig. För då kan de ta stopp hos hen också. Och däri ligger budskapet. Om man är öppen för det, vill säga.

Vad detta har med ordning och reda och skrik efter fler regler att göra, tänker du kanske nu. Jo, jag undrar om det kan finnas ett budskap till den som ropar efter hårdare tag och fler regler? Om lite av energin riktades inåt, till reflektion, istället för att försöka få andra att uppföra sig si eller så, i syfte att försöka undgå sina egna känslor av frustration, misslyckande, uppgivenhet, ilska, agg, förvirring, eller vad det än månde vara? Lägg därtill det faktum att en tanke inte är Sanning, utan just en tanke, och därmed något som vi inte måste ta på så blodigt allvar, så tror jag livet skulle te sig annorlunda för väldigt många.

Så nästa gång du känner ett behov av att säga till, ställa till rätta, säga ifrån, fråga dig själv vad det egentliga budskapet är. Och till vem?

 

 

Ensam i sällskap

Visst finns det något ordspråk eller citat som handlar om att det värsta som finns är att känna sig ensam när man är i ett sällskap?

Googlar lite. Hittar massvis med citat om ensamhet. Kanske är det detta, av Anon, som jag tänker på:

Aldrig är man så ensam, som när man är två med fel person.

Eller som Susanne Alfvengren har uttryckt det:

Det är bättre med ensam ensamhet än ensamhet när man är två!

Finns tydligen många citat på samma tema, Liv Ullman lär ha sagt:

Det är bättre att vakna ensam och veta att man är ensam, än att vakna med någon och ändå vara ensam.

”Värsta som finns” kanske var en lätt överdrift för den delen, men, onekligen är det ingen skön känsla, upplever jag själv. Att vara i ett sällskap av en eller flera andra människor, men uppleva att jag är ensam. Att personen/erna inte bryr sig, inte är engagerad i mig, i vår relation, att det finns saker jag inte kan/vill/vågar dela med vederbörande. Som vore det en osynlig vall mellan oss, en mur som separerar oss. Känslan av att vara separerad, avskild, är dock en känsla, och skapar min verklighet, men är inte nödvändigtvis verkligheten.

Under SuperCoach Academy-helgen i New York pratade vi mycket om begreppen connect och disconnect, och det som gjorde stort intryck på mig där var ytterligare en liten insikt i det faktum att vårt normalläge är samhörighet, connection. Dvs, jag behöver inte egentligen sträva efter att skapa en samhörighet, för det är utgångspunkten. Den finns där. Alltid. Men frågan är om jag ser den, inser den, upplever den. Det händer ofta att jag inte gör det. Men oaktat allt det, så finns den alltså där, samhörigheten.20140513-110902.jpg

Nu när jag skriver detta, ett inlägg som liksom började nånstans, men landar nån helt annanstans än där jag avsåg att landa, inser jag hur sant just det där är. För här sitter jag och skriver om min känsla av att vara ensam, att inte känna samhörighet. Och det är en sann känsla, jag känner den, den finns. Men den bottnar sig inte i en Sanning för det. Den bottnar sig i en tanke jag har kring en viss individ eller två, och det är, precis som med alla andra tankar, en tanke. Som ger mig en känsla. Känslan ÄR.

Men behöver jag tro på den? Behöver jag agera på den? Vill jag agera som om jag vore ensam, för att jag upplever mig ensam, eller kan jag ånyo landa i min insikt i det faktum att vi hänger ihop? Allesammans. Jag är inte ensam, oaktat att jag upplever det så just nu.

20140513-110908.jpgJag är inte ensam, för jag hör ihop med dig! Och du med mig.

Och det gör att det känns lite bättre. Tanken på ensamheten fladdrar iväg och en ny tanke kan ta plats. En tanke att nu är det dags att utföra lite jobb. Men också en tanke kring vilket oerhört värde jag får ut av mitt dagliga bloggande, för det hjälper mig att sätta ord till mina tankar och känslor, och det gör det ibland, ja, ganska ofta, lättare att släppa taget om dem så nya tankar kan få ta plats.

Väckte detta några nya tankar i dig?

 

 

Skolministeriet

Lyssnar på Skolministeriet, programmet som handlar om en skola byggd på vetenskaplig grund. Lyssna gärna, det är intressant att höra vad folk tycker och tänker.

Och ja, jag säger mycket medvetet tycker och tänker. Jamen, säger någon kanske, det ska ju byggas på vetenskaplig grund. Jo. Så är det. Men vetenskap är inte absolut sanning. Det är uttolkning av forskning, undersökningar, experiement, statistiska analyser osv osv osv. Jag säger det igen: Det är inte sanning.

Det är däremot en bild av verkligheten, en tolkning av den verklighet och den sanning som forskaren uppfattar. Imorgon dag kan denna tolkning komma att bli överbevisad – nya data, nya analysmetoder, nya möjligheter att göra experiment och studier, nya sätt att formulera en fråga osv. Det är ju det som är vetenskap. Att bevisa något idag, men vara öppen för att imorgon kan nya rön göra dagens bevis ogiltigt.

20130925-210726.jpgJorden är platt. Nä. Den är ju inte det, eller hur?

Jorden är universums centrum. Nä. Den är ju inte det, eller hur?

Folk var villiga att gå i graven för att hävda sin sanning inom ovanstående uppfattningar om jorden – snälla, låt inte skoldebatten gå den vägen. Någon upplever att ordning och reda, ämneskunskaper, betyg, prov osv, har fungerat mycket väl för hens elever. Underbart tycker jag! Någon annan visar hur det fungerar finfint utan läxor, eller med utepedagogik, eller timplanelöst. Jag är övertygad om att det går att hitta individer som frodas inom alla dessa olika Hur.

Men betyder det att det måste vara det enda sättet för alla? Vad säger att några av dessa eleverna inte hade kunnat frodas än mer av ett annat angreppssätt?

Argumentera för ditt sätt, absolut, tro på det, visa att det funkar osv. Men dissa inte alla andra sätt bara därför. Jag förundras så över det där. Varför måste mitt sätt bli rätt sätt och därmed det enda sättet? Varför kan vi inte vara ödmjuka nog att se att mitt sätt bara är ett sätt, som möjligen är rätt för mig, men inte nödvändigtvis för alla?