Perspektiv

Perspektiv.
Nya perspektiv.
Andra perspektiv.

Jag ser världen från ett perspektiv – mitt.
Sen kan jag leka med perspektiven och försöka vrida och vända på vad jag ser. Titta uppifrån. Nerifrån. Från sidan. Vända ut och in på det. Titta på det med kisande ögon. Använda händerna, känna, smaka, lukta.
Jag kan läsa, titta, samtala och lyssna, få bränsle till min fantasi, och därigenom ta till mig andra perspektiv.

Men viktigast av allt är kanske insikten att det finns olika perspektiv. Att jag inte besitter Sanningen, utan bara en av många sanningar, min sanning, inte nödvändigtvis en allomfattande Sanning. Om jag saknar förståelse – eller acceptans? – för detta, kommer jag inte kunna ta till mig andras syn på världen. Tänk så trist livet vore då…

Tankar skapar känslor

Känt/Hänt/Tänkt/Lärt är en av avslutningsmetoderna i Metodboken (sidan 97) som jag lagt på minnet inför 60 timmars tankespjärn. När vi frukosterat klart denna dag tre av tre var det dags. En kvarts reflektion under tystnad, innan vi delade med oss av våra respektive insikter i relation till vad vi känt, vad som hänt, vad vi tänkt och vad vi lärt.

Eftersom temat för denna pilotomgång av 60 timmars tankespjärn landade i tankar skapar känslor så kopplade jag samman vad jag känt med vad jag tänkt, och insåg ganska omgående att jag rört mig över stora delar av känslospektrat:

Vilket hus jag fått fatt i, det här blir bra det!Lugn.

Jag gör för lite, detta kan väl ändå ingen vara villig att betala för?!
Otillräcklig.

Jag ser och hör insikter och lärdomar, och så fantastiskt det är att vi alla både ger och får tankespjärn av varandra!
Nöjd.

Jomen ok då, en liten slant kan det ju vara värt. Men mer? Hm…
I tvivel.

Amen va f-n, nu måste jag ju ’komma på något’. Leverera nu Helena!
Pressad.

Det här behöver fler. Att få lov att bara vara, i gemenskap med möjlighet att dra sig tillbaka stundom. Detta är bara den första 60 timmars tankespjärn av många, jag bara vet det!
Tvärsäker.

Alltså, så enormt fina personer mina tre testpiloter är. Härliga och underbara människor på alla sätt och vis!
Upplyft och glad.

Jag vågade. Jag gjorde! Caspian, David och Marcus hängde på och gav mig dem som gåva!
Tacksamhet.

Från självklarhet, till tvivel och tvekan, till enorm glädje och upprymdhet, till en känsla av otillräcklighet som övergår i svallande tacksamhet. En salig blandning av känslor, som har sitt upphov i tankar som kommer till mig. Som tur är så vet jag att jag inte behöver ta dem för sanning. Och ett av mina främsta verktyg för att ge mig själv den distans jag behöver för att inte falla i fällan att tro på allt jag tänker, är frågan: Hur gagnar detta?

Och som du förstår av listan på känslor jag upplevt under pilotomgången, så har jag ställt mig själv den frågan ett antal gånger. För inte minst under tiden så gagnar det varken mig eller mina deltagare om jag skulle fastna i en känsla av otillräcklighet, tvivel eller att vara pressad att leverera till varje pris.

Genom att ställa frågan till mig själv får jag den distans jag behöver för att släppa taget om den aktuella tanken/känslan. Jag behöver inte banka på mig själv för att jag tänkt en tanke som ger upphov till en känsla av tvivel. Jag behöver definitivt inte stanna kvar i känslor som inte gagnar mig, som ett sätt att straffa mig själv för att jag känner det jag känner, eller som en rutinmässig vana att försätta mig i ett martyrskap.

När jag får syn på mig med hjälp av denna frågeställning, så släpper min inre låsning och jag är fri att återvända till, och agera utifrån, det som sker i stunden.

Jag ser…

På nätet.
Hänger på nätet. Har jag gjort i många år nu, fick min första epost när jag började plugga på universitetet 1993, och i samband med det skaffade jag egen dator. När första barnet föddes 1999 var det Allt för föräldrar som gällde, sen snickrade samman en egen hemsida för att kunna dela mitt barns öden och äventyr med nära och kära. Startade ett Facebook-konto så tidigt att jag hann hålla mig därifrån i ett år eller två innan äldsta barnet suktade efter ett eget konto. Då väckte jag mitt nedsläckta konto till liv igen. Twittrat har jag också gjort, ja, gud vad jag twittrat! Var en av initiativtagarna till en sedermera landsomfattande rörelse som faktiskt föddes på Twitter. 15 februari 2013 klockan tio på kvällen. Ett födelsedatum jag har lika bra koll på som båda barnens dito.

Kostat på.
Jag har lärt mig mycket, skapat ett stort nätverk och byggt en handfull oerhört innerliga och givande nära relationer, tack vare sociala media. Men det har kostat på samtidigt. Att vara synlig, göra sin röst hörd, försöka röra runt i grytan låter sig inte göras ostraffat. Jag har, successivt, lärt mig se allt mer. I takt med att jag utvecklas och lär mig, har jag blivit allt bättre på självreflektion. 
Det gör att jag idag ser mycket i de mänskliga interaktionerna på nätet som gick mig helt förbi för bara ett par två-tre år sedan. För jag ser!

De utkastade. De uthängda.
Jag ser de som blir utkastade. De som blir uthängda. De som på något vis frångår normen, det slätstrukna, det lättsmälta. Som sagt vad de tycker, som står för det, och som – ofta – oförstående står där i en tsunami av inlägg och kommentarer, av repliker och privata meddelanden, ömsom vin ömsom vatten, ris och ros i en salig blandning. Stå där, till synes, med rumpan bar. Som vill försvara sig. Som hittar argument för varför hen inte gjort något fel överhuvudtaget, hur det är någon annan som gjort, sagt, tolkat, fel.

De som tystnat.
De som tystnat. De som tar det personligt. Som blir kränkta i detta de lättkränktas tidevarv. Som vuxit upp i ett tidevarv där de upplevt sig vara förringade, förnedrade, förtryckta. Som gått på pumpen så många gånger och möts av lilla gumman eller andra nedsättande invektiv, så de inte längre tror sig om att ha något att bidra med. Som tror att deras perspektiv inte är värt att lyssnas till.

Jag ser de som tystnat, som nu vågar sig fram, eftersom någon tagit action å deras vägnar. Tacksamheten för att någon annan agerat och åtminstone öppnat dörren på glänt åt dem igen. Jag är en av dem som tystnat läser jag om och om igen, och kan, till viss del, känna igen mig. Men inte av kränkthet (eller?), utan av utmattning.

Fast… nu glömmer jag bort mitt Jag, version 2015/16 skulle jag tro. Den Helena som twittrade dag och natt, och definitivt upplevde sig både stött, missförstådd och kränkt emellanåt. Så jodå. Jag får tillstå detta: även rollen av att vara den som tystnat har varit min.

Alfahannarna.
Men jag har också tagit rollen av den som tröttnat på att ständigt behöva fajtas för att göra sin röst hörd, som (alltför ofta kvinnor, precis som jag) sitter mitt i ett gäng alfahannar som tuppar sig, utan minsta självrannsakan. Till synes helt utan nyfikenhet, utan vanan eller ens impulsen att tystna, att släppa fram andra röster, kanske till och med bjuda in dem. Nu har jag gått på här en timme, vad tycker/tänker/känner/ser/hör du? Berätta och ge mig en chans att få andra perspektiv på saken! Som då lyssnar. Ödmjukt. Inte tystnar i två och en halv minut, för att sen ta till orda igen och förklara varför det nyss hörda inte stämmer, varför det är fel, som mer än gärna skjuter knappt hörda tankar i sank. Jodå, nog är detta personligt allt. Det här är mitt perspektiv. Eller åtminstone ett av mina perspektiv i denna typ av situationer. Som jag fajtats för att ta plats, låta min röst höras, fast besluten att övertyga och inte övertygas. Gått på många smällar, men också blivit lyssnad till. Men jag har tystnat. Orkar inte längre fajtas för att bli lyssnad till. Kostar för mycket energi. Så jag undviker den typen av sammanhang. Pallar inte längre. Detta är alltså en roll jag numera undviker att ikläda mig.

Ser rädslan.
Tupparna då? Jag ser dem också. Även om det kan vara svårt för mig, för att jag så ofta fajtats mot dem. Men ser dem gör jag. Ser rädslan. Skräcken för att inte vara tongivande. Är jag betydelselös då? Om jag inte besitter svaret, lösningen, mirakelkuren, är jag utan värde då? Med handen på hjärtat är detta också något jag upplevt själv. Rädslan jag känt över att inte alltid vara på topp, ha svaret som vore jag Encyclopedia Helenica, att jag har värde som människa enkom som allvetande sådan. Rädslan för att säga Jag vet inte. Kan du berätta, så kanske jag kan lära mig något nytt?

De som tar det personligt.
Jag ser de som inte förmår skilja på sak och person. Som läser nonsens eller dumheter eller fattar du ingenting som svar på en fråga, ett påstående, en åsikt eller en fundering de gjort, och tar det som en käftsmäll. Som om du, som frågat, påstått, delat din åsikt eller din fundering, är mindre värd, dum, korkad. Vissa blir offensiva, invektiven haglar och ingen blir varken lyckligare eller klokare. Andra blir defensiva; med svansen mellan benen slinker de undan och skäms… för att sedermera tystna?

Dramaträsket.
Jag ser de som kastar sig ner i dramaträsket, som vill försvara den som blivit uthängd, utkastad. Viljan att stå bredvid, solidariskt kroka arm med hen och högljutt vill låta hen veta att hen inte är ensam. Drivs av att förmedla att andra ser vad som händer, hur orättvist det är, som har långa och många tankar om hur fel det hela är.

Jag ser andra som också kastar sig ner i dramaträsket, i syfte att lyfta fram de förmenta offren. De som hävdar vikten av god ton och solidariskt krokar arm med de som tystnat. Vill visa dem sin sympati. Kanske även empati? Räcker upp handen även här – mången gång har jag gett röst åt denna rollen.

De som slätar över.
De som vill släta över. Dem ser jag också. De som känner sig obekväma med de starka ställningstaganden som görs. De som inte tycker att vi ska göra en stor grej av det hela, de lösningsfokuserade som kommer med en myriad av alternativa vägar framåt. Invånarna i mellanmjölkens land, som tycker att man måste väl inte hänga ut folk, inte kasta ut dem, inte stänga av på livstid, kan man inte bara ta bort dem från vänskapslistan, varna eller stänga av på visstid? Kan inte alla bara vara snälla?

De som kastat/hängt ut.
Jag ser den som kastat ut, hängt ut. Som slår sig på bröstet och med säkerhet vet att den inslagna vägen är den enda rätta. Som inte har ett tvivel i sin kropp. Fast är det egentligen bara en fasad för den andra typen av människa som hängt och/eller kastat ut? Den som våndats. Mycket. Som velat fram och tillbaka, vägt personliga tankar och omdömen med gruppens regler och gruppens bästa. Som så gärna vill moderera, lyfta de som tystnat så de börjar ta plats igen, fila av de vassaste kanterna på de som uttrycker sig rakt på sak, de som tycker att vi måste väl ha högt i tak och tar den slitna klyschan som ursäkt för att säga precis vad som helst hur som helst och som av andra lätt uppfattas kantiga och okänsliga. Och jodå. Här har jag också varit. Brutal ärlighet. Min rätt att yppa min åsikt. Absolut. Fast – varför? Om det är brutalt, måste jag hävda min synvinkel då?

Olika perspektiv.
Jag ser alla dessa olika perspektiv, och känner igen mig i de flesta, för att inte säga alla, för vid ett eller annat tillfälle har jag varit vart och ett av dem.

Jag ser alla dessa olika perspektiv, men jag ser ingen som lyfter dem. Vart och ett. Systematiskt. Som går igenom dem alla, som vill belysa. Kanske förstå, men det är inte ens nödvändigt egentligen, eller är det det? Jag måste kanske inte förstå allt och alla, men jag behöver se deras vinkel, deras perspektiv; att det finns. Att det inte är svart eller vitt, utan grått, en gråskala med många nyanser, som alla pekar på det faktum att man kan se saken från många olika vinklar. Det är en Sanning.

Släppa fram dem alla?
Vad händer, om vi inte sopar detta under mattan? Vad händer om vi släpper fram alla dessa perspektiv, inte för att döma vissa som rätt och riktiga, andra som fel och falska, utan bara för att se att det finns mer än ett sätt att se på saken. Fler än två. Fler än tre. Fler än tio till och med. Att alla har sitt livsberättigande i att de faktiskt existerar. Att någon upplever en situation på ett visst sätt gör ju att det är en sanning. Det är en upplevelse som upplevs. Kommer från tankar, som ger känslan. Ja. Och samtidigt: den enskilda upplevelsen är inte Sanning för det. För då skulle alla uppleva exakt samma sak och vi hade bara haft vitt. Eller svart. Inte ens bådeock. Men det är en sanning med litet s i så mån att det är upplevt. Ja!

Vad händer om vi förstår detta? Om vi tar höjd för det istället för sopar det under mattan, visslar och låtsas som ingenting? När vi sätter på oss skygglappar och tycker alla som inte tycker som just jag är dumma i huvudet och borde skjutas, eller åtminstone hålla käft – hur gagnar det någon?

Rollerna fyller en viktig funktion.
För jag ser också hur alla dessa roller fyller sin funktion. Hur jag, genom att kliva in i någon av alla dessa roller som finns, gagnar samfundet i stort. För problemet är inte rollerna. De är oss till gagn. Vi behöver alla dessa roller. De hjälper oss att beskriva vår gemensamma verklighet från så många perspektiv som möjligt. Var och en som kliver in i en roll bidrar, medvetet eller undermedvetet, till att vår syn på det som sker, på det som är, blir så komplett som möjligt. Problemet är när jag fastnar i en roll, inte förmår se andra perspektiv, inte inser att jag kan röra mig mellan roller. Jag måste inte alltid kliva in i en och samma. Gör jag det så stagnerar jag. Och jag hindrar också andras lärande om jag lägger beslag på en roll. Då ges ingen annan chansen att se hur världen ser ut, hur det känns, vad som händer i kroppen, utifrån denna roll.

Öppet forum.
Vad händer om vi låter alla de sagda och osagda perspektiven ta plats på arenan. Inte för att slitas i stycken – som under gladiatorernas kamp på Colosseum – utan för att synas i ett öppet forum, ett forum där alla vinklar bjuds in. Och mer än så, ett forum som enkom blir komplett om allas syn på det hela lyfts fram. Belyses. Kanske vågar inte alla göra sin röst hörd, och då måste vi andra lyfta den. Jag måste lyfta dem.  Med all min empatiska, inlyssnande och ödmjuka förmåga, med fantasi och inkänning, måste jag – och du? – lyfta fram de möjliga scenario jag kan förnimma. Kanske kan jag knappt sätta ord på det/dem, men då ska jag åtminstone försöka. Som att försöka fånga dimma, det låter sig inte göras, men kanske jag, om jag försöker, väcker någon annans tankegång, så att dimman lättar och perspektivet klarnar och blir lättare att förmedla, förnimma, ta del av?

Vad skulle bli möjligt då?

Vad ser du?

Att ta tankarna på allvar

– Oh vad gott det är med nybakat surdegsbröd, direkt från ugnen.
– Vågar jag göra det?
– Fasiken vad kajorna skränar utanför fönstret!
– Ska jag tacka ja till jobbet, eller inte?
– Undrar vad jag ska laga till middag ikväll.
– Det kommer aldrig gå, aldrig!
– Tänk om han blir stött om jag skickar detta mailet, jag skiter nog i det.
– Hjälp, vad läskigt högt uppe jag är, jag vill ner!
– Hur ska jag berätta för henne att jag inte vill umgås mer?
– Amen herregud, kan inte ungarna hänga upp sina jackor istället för kasta dem på golvet i hallen? Hur många gånger ska jag behöva säga till dem?!
– Varför har alla andra det så himla bra?
– Denna gamla trasan, tycker du verkligen den är fin?
– Om jag bara vore tio centimeter längre och tio kilo lättare…
– Fast det har jag aldrig gjort förut, så det vågar jag nog inte.
– Jag är fullständigt misslyckad, inget jag gör funkar ju, inte konstigt jag är så ensam, jag duger ju inget till. 
– Satanigatan vad snygg jag är i den där toppen.
– Nä, jag kommer aldrig våga ta ton inför den här gruppen, jag dör hellre!

Vad är det som gör att vissa tankar känns så viktiga att agera på, att tro på, medan jag kan ta andra med en klackspark, se dem för den tanke de är? Varför framstår vissa tankar som Sanning, medan andra mest gör att jag rycker på axlarna och skakar av mig dem? Hur hade jag upplevt livet om jag förhöll mig till mina tankar just som tankar, snarare än som Sanningar?

Vikten jag lägger på tankarna utgör skillnaden. Vissa är så löjesväckande att jag utan problem ser igenom dem, medan andra krampaktigt griper tag i mig, i mina rädslor, mina största farhågor och kramar allt de kan – och dessa tankar känns verkligen oerhört viktiga, sanna, stora, betydelsefulla. I grund och botten är de dock, precis som den första kategorin, bara tankar. Och frågan Hur gagnar det mig? är den som hjälper mig att avgöra vilka tankar som ger mig kraft och mod att engagera mig, och vilka jag kan släppa taget om för att de sätter fälleben på mig i någon form. Att släppa taget kan ibland vara så enkelt som en klackspark, och ibland är det en betydligt tuffare process. Poängen är att det går. Min villighet att släppa taget om värdet jag ålägger en specifik tanke, och se den som en tanke istället för som Sanning, är avgörande.

”Har du någonsin stannat upp och undrat varför du tar vissa tankar på allvar men andra saker inte är så viktiga?”

Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på en bokreflektion inspirerad av boken ”Bortom tanke” av Patrik Rowinski.

#blogg100 – Det du är säker på.

”Det som kommer att ställa till det för dig är inte det du inte känner till, utan det som du är säker på”, sa Mark Twain. Och jag misstänker att han, liksom jag, (liksom du?), gått i fällan alltför många gånger. De där stunderna när jag är hundraprocentigt säker på min sak, när hela min kropp säger att jag har rätt, att jag vet, att jag sitter inne med sanningen… ja. Då går det ofta åt pipsvängen. För så dyker det upp något, en pusselbit jag inte blivit varse i tid, ett perspektiv som helt gått mig förbi…som kullkastar allt.

När jag är så där säker, då kan det verkligen vara på sin plats att fundera en vända till. Bjuda in någon att ge ett annat perspektiv, eller för den delen, ge mig själv ett, om jag förmår. Är jag så där absolut benfast säker på min sak, kan det vara riktigt svårt att göra en inre rockad, att testa tvärt-om-positionen, göra det svarta vitt, och det vita svart. För att se vad som händer. Kanske jag får syn på något, ger mig själv en mer fullödig bild, som berikar, visar på komplexiteten, gör mig mindre benägen att generalisera och dra felaktiga slutsatser.

Kanske kan det hjälpa mig att inse att det jag vet, är det jag vet. Varken mer eller mindre. Och att det kan finnas sånt jag inte vet, som sätter situationen i annan dager, som gör att det jag Vet visar sig vara just det. Sånt. Jag. Vet. För vad är det man säger, ju mer jag lär mig, desto mer inser jag hur lite jag egentligen vet?

Tänk på den där statyn av ett stort E. Ja, jag vet inte ens om det faktiskt finns en staty av ett stort E nånstans, men om den gör det, och du står framför den, så upplever du den just som ett stort E. Går du däremot ett kvarts varv till höger eller vänster så bjuds du istället på en staty av ett stort I. Det är fortfarande en staty av ett E, men beroende på var jag tittar på den, så ser jag helt olika saker. Och ingendera upplevelse är ju egentligen mer eller mindre rätt, eller hur? Båda två är lika sanna, om vi nu ska tala i sanningar.

Kanske, kan du (och jag!), den gången du är hundra på att du sitter inne med Sanningen, hela Sanningen och inget annat än Sanningen, hålla Statyn av E i åtanke, och ge dig själv tvivlets gåva, gåvan som säger att ibland är sanningen mer mångfacetterad än den ser ut, från just ditt perspektiv.

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 51 av 100.
Boken ”Bortom tanke” av Patrik Rowinski.
Svenska inlägg här, engelska på 
helenaroth.com

Ett budskap. Men till vem?

journalI morse funderade jag lite till kring det där med regler, och drivkraften att skapa ordning och reda i ledet, så att säga. Jag skrev ner mina tankar i min journal, och landade i det faktum att i alla interaktioner med andra människor så finns det något till mig. Detta något är ett budskap. I relation och interaktion med andra själar så vaknar något i mig.

Ett budskap. Till mig.

Det sistnämnda är viktigt, för ofta misstar jag det som ett budskap till den andre. Istället för att bara utgå från att så är fallet har jag i medvetna stunder börjat ställa mig själv frågan vem budskapet riktar sig till. Ofta, väldigt ofta, är det snarast något som går tillbaka in i mig, det handlar i grunden om mig.

Barn i alla åldrar är extra finfina bärare av budskap till mig, ofta för att tanken blir så omedelbar och det pockar på inom mig, att reagera, göra något, säga ifrån… istället för att stanna upp och fundera över vad tanken bär med sig till mig.

Ta ett gråtande barn till exempel. Genast vill jag dit, trösta, göra bättre, få det onda att gå över, övertyga om att allt är ok.

Men varför? Är det så farligt att gråta? Att vara ledsen?

Jag vet ju själv hur skönt det känns, de gånger jag får lov att gråta klart, gärna hållen i ett space av någon som visar att hen finns där, men som inte själv har något behov av att få slut på mina känsloyttringar. Jämför det med att bli tröstad (eller kanske snarast tystad?) av någon som likt en tvättsvamp tar till sig mina känslor och därför, rent egoistiskt alltså, vill få stopp på dem. Hos mig. För då kan de ta stopp hos hen också. Och däri ligger budskapet. Om man är öppen för det, vill säga.

Vad detta har med ordning och reda och skrik efter fler regler att göra, tänker du kanske nu. Jo, jag undrar om det kan finnas ett budskap till den som ropar efter hårdare tag och fler regler? Om lite av energin riktades inåt, till reflektion, istället för att försöka få andra att uppföra sig si eller så, i syfte att försöka undgå sina egna känslor av frustration, misslyckande, uppgivenhet, ilska, agg, förvirring, eller vad det än månde vara? Lägg därtill det faktum att en tanke inte är Sanning, utan just en tanke, och därmed något som vi inte måste ta på så blodigt allvar, så tror jag livet skulle te sig annorlunda för väldigt många.

Så nästa gång du känner ett behov av att säga till, ställa till rätta, säga ifrån, fråga dig själv vad det egentliga budskapet är. Och till vem?

 

 

Ensam i sällskap

Visst finns det något ordspråk eller citat som handlar om att det värsta som finns är att känna sig ensam när man är i ett sällskap?

Googlar lite. Hittar massvis med citat om ensamhet. Kanske är det detta, av Anon, som jag tänker på:

Aldrig är man så ensam, som när man är två med fel person.

Eller som Susanne Alfvengren har uttryckt det:

Det är bättre med ensam ensamhet än ensamhet när man är två!

Finns tydligen många citat på samma tema, Liv Ullman lär ha sagt:

Det är bättre att vakna ensam och veta att man är ensam, än att vakna med någon och ändå vara ensam.

”Värsta som finns” kanske var en lätt överdrift för den delen, men, onekligen är det ingen skön känsla, upplever jag själv. Att vara i ett sällskap av en eller flera andra människor, men uppleva att jag är ensam. Att personen/erna inte bryr sig, inte är engagerad i mig, i vår relation, att det finns saker jag inte kan/vill/vågar dela med vederbörande. Som vore det en osynlig vall mellan oss, en mur som separerar oss. Känslan av att vara separerad, avskild, är dock en känsla, och skapar min verklighet, men är inte nödvändigtvis verkligheten.

Under SuperCoach Academy-helgen i New York pratade vi mycket om begreppen connect och disconnect, och det som gjorde stort intryck på mig där var ytterligare en liten insikt i det faktum att vårt normalläge är samhörighet, connection. Dvs, jag behöver inte egentligen sträva efter att skapa en samhörighet, för det är utgångspunkten. Den finns där. Alltid. Men frågan är om jag ser den, inser den, upplever den. Det händer ofta att jag inte gör det. Men oaktat allt det, så finns den alltså där, samhörigheten.20140513-110902.jpg

Nu när jag skriver detta, ett inlägg som liksom började nånstans, men landar nån helt annanstans än där jag avsåg att landa, inser jag hur sant just det där är. För här sitter jag och skriver om min känsla av att vara ensam, att inte känna samhörighet. Och det är en sann känsla, jag känner den, den finns. Men den bottnar sig inte i en Sanning för det. Den bottnar sig i en tanke jag har kring en viss individ eller två, och det är, precis som med alla andra tankar, en tanke. Som ger mig en känsla. Känslan ÄR.

Men behöver jag tro på den? Behöver jag agera på den? Vill jag agera som om jag vore ensam, för att jag upplever mig ensam, eller kan jag ånyo landa i min insikt i det faktum att vi hänger ihop? Allesammans. Jag är inte ensam, oaktat att jag upplever det så just nu.

20140513-110908.jpgJag är inte ensam, för jag hör ihop med dig! Och du med mig.

Och det gör att det känns lite bättre. Tanken på ensamheten fladdrar iväg och en ny tanke kan ta plats. En tanke att nu är det dags att utföra lite jobb. Men också en tanke kring vilket oerhört värde jag får ut av mitt dagliga bloggande, för det hjälper mig att sätta ord till mina tankar och känslor, och det gör det ibland, ja, ganska ofta, lättare att släppa taget om dem så nya tankar kan få ta plats.

Väckte detta några nya tankar i dig?