Tolv år

En av de mest känslomässigt tuffa bloggtexter jag skrivit heter just så. Tolv år. Handlar om något helt annat än vad dagens tolv år belyser. För idag är det ett firande som ska till. Idag för tolv år sedan, den förste oktober 2007, var jag nybakad egenföretagare, då min tidigare anställning tog slut den siste september.

Jag hade inget uppdrag den där måndagen för tolv år sedan, då jag inte ville tala i egen sak innan min anställning tagit slut. Jag hade dock bokat lunch med en tidigare uppdragsgivare, och det resulterade i att jag fick en månads uppdrag. Och på den vägen är det…

Tolv år.
Som jag hållit mig själv i uppdrag av ett eller annat slag.
Det är allt ganska coolt!

Klev in i företagandet utan prestige, med tanken att testa. Och jag gav mig själv lov att backa ur när som helst, om jag inte tyckte om livet som egenföretagare, eller om det skulle smyga sig, eller för den delen om ett helt fantastiskt erbjudande som anställd skulle dyka upp. Uppenbart nog så blev så inte fallet (fast jag fick ett bra attraktivt och ego-smekande erbjudande under de första åren, det fick jag. Under vånda och samtidigt trygg i beslutet, tackade jag nej.), jag har kört på, har haft roligt, har utvecklats och utmanats, och fullkomligt älskar den variation jag skapat i min(a) yrkesroll(er). 

För så är det ju. Jag har idag många olika yrkesroller. Jag är kvalitetskonsult, utbildare, coach, trädförmedlare, nätverkare på olika vis, och banne mig om jag inte också ser mig som både bloggare och poddare om än i blygsam skala. Och jag älskar det! Dessutom är det onekligen så att mitt egenföretagande gjort det enklare för mig att vara God Man till ensamkommande, för att anknyta till ursprungstexten Tolv år.

Och faktiskt har jag på sistone insett att jag såg blivit i det närmaste oanställningsbar (för alla andra utom mig själv, vill säga). Lite svårt att sätta fingret på vari det oanställningsbara ligger, men det är som om jag blivit lite förvildad. Så där som katter kan bli, om de helt sonika flyttar hemifrån för att klara sig själva. Passar inte längre in i de normer och regler som gäller på arbetsplatser. Givetvis menar jag inte att jag biter och rivs, eller mjauar om jag blir instängd i ett rum… utan snarast att jag liksom inte vill gå till e t t kontor, inte heller träffa samma människor varje dag, definitivt inte ha en chef som säger till mig vad jag ska eller inte ska göra, och gud förbjude att jag inte skulle ha friheten att säga Ja eller Nej på eget bevåg. Nu vet jag ju att det finns anställningar som definitivt inte matchar denna min (månne) nidbild, men jag har ju allt jag önskar mig och lite till i min roll som egenföretagare, så varför ändra på ett vinnande koncept?

Nä. Som det ser ut just nu satsar jag på minst 12 år till i egen regi, och… ärligt talat, i dagsläget kan jag inte se att jag nånsin skulle göra något annat än att vara egen. Så jag hoppas innerligt det blir bra många fler än tolv år till!

Jag är redo. Är du?

Det ligger där, mer eller mindre konstant. Som ett hummande i bakgrunden, ett vibrato, ganska högintensivt, men inte obehagligt. Inte som en mygga som tagit sig in i sovrummet när jag precis släckt lampan och försöker somna. Mer som en katt, som fått syn på något i det höga gräset, ett prasslande som kan innebära att det gömmer sig en mus eller sork där. Hur katten liksom kurar ihop sig, hur musklerna darrar lätt, redo att aktiveras vid första bästa tillfälle.

Så känns det.
Så känner jag mig.
Som att jag är redo, äntligen, att göra, att vara, att ta handling.
Kliva fram.
Som jag är.

Men.
Vad betyder det då?

Ja.
Vad betyder det?

Jo. Jag var på en intervju hos socialtjänsten för att bedömas som lämplig eller olämplig att bli särskilt förordnad vårdnadshavare för mitt Gode Barn, istället för hens Gode Man. Jag fick besvara ett antal frågor, om familjeförhållande och arbete, ekonomi och hälsa, varför jag valt att bli God Man med mera. Slutligen kom frågan om jag hann med något mer än att jobba?

Så jag började rabbla vad jag gör när jag inte arbetar. Efter att jag hållit på en stund (läser, bloggar, promenerar och kallbadar, har bok- och poddklubb, dansar lindy hop, trädgårdsarbetar osv osv osv) så tittade socialtanten på mig, log, och sa nått i stil med Du verkar ha enormt mycket energi? Så jag log tillbaka och sa, med eftertryck, att jag älskar verkligen att leva livet!

Att förmedla den känslan, det är del av att kliva fram som jag är. Och det jag verkligen vill göra under 2019 är att bistå andra i att göra detsamma, att nå punkten där det inte går att hålla tillbaka längre, där livsglädjen och livslusten bubblar över! 

Jag är redo. Är du?

Det lilla landet som kunde

Det är titeln på Mustafa Panshiris och Jens Ganmans bok. Det lilla landet som kunde. En bok som ställer till det inom mig. Upp. Och ned. Glad. Ledsen. Upprörd. Lugn. Värsta bergochdalbanan med andra ord, eller, för att använda ett av mina favorituttryck: väldigt bra tankespjärn.

För ärligt talat vet jag inte vad jag tänker. Var jag står. Om jag nu står nånstans. Eller… jo, jag menar… som God Man till ensamkommande och med stolthet iförd min No man is illegal-tischa så vet jag var jag står. På ett sätt. Jag står fast i att asylrätten måste värnas, fullt ut, och dessutom anser jag det moraliskt svårt att sitta på höga hästar i ett Norden med oerhört trygga omgivningar och säga att vi inte kan ta emot fler än x asylsökande per år. Svårt för Libanon att säga detsamma, när Syrien är inbegripet i värsta inbördeskriget. Lika svårt är det för (de övriga) grannländerna till Syrien, Afghanistan, Sydsudan, Burma/Myanmar och Somalia.

Lyssnat till både Mustafa och Jens i samtal med Navid Modiri i podden ”Hur kan vi…?”, och även där får jag tankespjärn som heter duga. Tipsade en god vän om Mustafa-samtalet och fick fin återkoppling från henne också. Bland annat väckte hon något som Johanna Jönsson också lyfter i Hur kan vi-avsnittet med henne, nämligen hur jag som har fördelen att vara ”hemtam i detta land, insatt i dess lagar, regler och normer och helt enkelt vet hur det går till här” har ett större ansvar att se, säga ifrån, hjälpa de som inte (ännu) besitter denna fördel. Till stor det är det ju precis vad Mustafa Panshiri gör när han föreläser för ensamkommande, gode män (inklusive mig), HVB-personal, socialtjänst osv.

Jag tror att det viktigaste jag tar med mig från Det lilla landet som kunde är insikten att det samtal som förs i Sverige om invandring, om mångfald, integration, kulturella yttringar osv, under många år har förts på oerhört låg nivå (och det fortsätter på samma stuk, än värre polariserat). Eller för att citera Mustafa/Jens: ”I Sverige har frågan om integration – tyvärr – blivit en fråga om vem som är god eller ond snarare än om vad som är mest rationellt och vilka åtgärder som gagnar flest medborgare.”

Och det tror jag är olyckligt. Det har nog, till största del, varit precis det som lett fram till dagens situation, där samhällsdebatten under 2018 års valrörelse till synes verkar handla nästan enkom om invandring/integration. Och det känns ju ganska korkat. Jag menar – det finns bra mycket mer som politiken styr och ställer över, som påverkar många fler människors vardag. Och allt det – upplever jag – har kommit i skymundan. Istället har vi hamnat i en liknande sörja som USA under 2016 års presidentval. Och vem fasiken gagnas av det?

En av frågorna som Mustafa/Jens trycker på om och om igen, genom att både själva diskutera den, men också ställa den i sina intervjuer, är vad vi ska göra åt/med de (individer/grupper) som inte vill integreras, som finns i landet, men inte vill vara en integrerad del av det? Och då kan jag ju inte undgå att dra kopplingar till Bury me standing, boken av Isabel Fonseca som jag just diskuterat med min bokklubb. En av sakerna som blev så uppenbar för mig när jag läste den var just hur många romer valt att göra just det: ställt sig utanför den kulturella kontext som råder i de länder de levt i. Och fasiken alltså – det skaver i mig. Det skaver att vi inte ”kan ta det”. Det skaver att vi gjort allt för att få in romerna i ”vårt sätt att leva”, eftersom det underförstått (och ärligt… kanske inte så underförstått heller direkt. J-vligt uppenbart emellanåt.) är ett mycket bättre sätt att leva och ”ni stackare har bara inte förstått det ännu”. Och samtidigt – självfallet är det bra mycket enklare för ”oss alla” om man i ett land inte har den här typen av ytterligheter/outliers. Det fattar jag också.

Men, alltså…
Det är svårt detta. Det tycker jag verkligen.
Det är utmanande och ovant att prata om (än mindre skriva om!), och jag inser, att en av anledningarna är just för att vi [läs: åtminstone jag] pratar väldigt lite om invandring, om mångkultur, om integration/assimilation, om flyktingsströmmar osv. (Och kanske än mindre pratar m e d folk som flyttat hit, av ett eller annat skäl?) Jag menar… vi p r a t a r inte om det. Vi kan dra rasistkortet och dänga i huvudet på någon, och i retur kanske bli kallad batikhäxa, men det är inte att p r a t a om det, eller hur?

Så nu när jag sitter här och sliter mitt hår, och förvirrar mig själv, så landar jag i en klyscha: Vi får mer av det vi fokuserar på. Och kanske är det det allra värsta av allt: att vi fokuserar så på problem, rädslor, och oro, och hur gagnar det – mig – dig – oss? Och jag är inte ensam om att landa där, om än att det uttrycks i andra ord:
”‘Hela Sverige är förändrat’, säger Mustafa.
‘Jag vet’, säger Paulina [Neuding], ‘men en sak är viktig att komma ihåg: vi är inget brunt, rasistiskt land. Jag är oerhört trott på den beskrivningen. Vi är fantastiskt utvecklade och det är ett fantastiskt privilegium att leva i Sverige.'”

 

 

Hej då 2017

Hej då 2017, året då…

  • jag läst, läst och läst lite till. 73 böcker och 22889 sidor enligt GoodReads. Men så korrekturläste jag ytterligare en bok som ännu inte är utgiven, så totalt blir det 74 böcker och 23014 sidor som jag tagit mig genom under 2017. Jag satte min #GoodreadsReadingChallenge för 2017 till 50 böcker, så jag passerade mitt mål med råge.
  • The Gifted Bookclub såg dagens ljus i samband med min födelsedag och under hösten har vi läst två böcker. Vi inleder 2018 med Flow av Mihaly Csikszentmihalyi, följer upp med Foe av J.M. Coetzee och jag ser med spänning fram emot kommande böcker.
  • jag för första gången tekniskt korrekturläst en bok (och vilken bok sen då! Sigrid sover på soffan ska du läsa!).
  • ChattyMeals gjorde sitt inträde i mitt liv, en bekantskap jag definitivt kommer underhålla under 2018.
  • jag förstod min relation till inre och yttre förväntningar, detta begrepp som jag under flera år reflekterat kring, och nu fått än större förståelse kring, såsom varande en Upholder, dvs Löfteshållare.
  • jag sprang mitt första lopp någonsin!
  • jag har testat digital sabbat, vilket gett mersmak, så pass att kommande års intention sprungit ur upplevelsen.
  • min förstfödda fyllde myndig och min sistfödde fyllde tonåring och började högstadiet. Som tiden går!
  • vi för första gången på evigheter inte lämnade landet under sommarsemestern (till barnens stora förtret).
  • vi fyra Rothar avslutar året med att delta i världens största street party, Hogmanay-firandet i Edinburgh.

Och med det önskar jag dig och de dina ett riktigt gott nytt år!

Flyktingkrisen – en musikal

Mer Grotesco åt folket! såg jag i flödet på Facebook, så jag surfade genast in på SVTPlay för att se vad det egentligen handlade om. Månne hamnar jag i skamvrån av att erkänna detta, men jag har faktiskt aldrig tittat på något av Grotesco.

Titeln ”Flyktingkrisen – en musikal” lockade mig, så jag tryckte på Play. Och fastnade. Känslorna löpte amok – allt från ståpäls till djupaste förtvivlan – inte minst eftersom jag själv engagerade mig som God Man till ensamkommande i samma veva (ansökte i september 2015) och har fått ynnesten att följa en dryg handfull Goda Barn sedan dess.

Flyktingkrisen – en musikal. En musikal om Sverige och en period i vår nutidshistoria som markerade en kraftig kursändring i svensk politik. Grotesco har tonsatt perioden juni-november 2015, då Sverige tog emot fler asylsökande än någonsin till följd av kriget i Syrien och andra konflikter.

Grotesco förmedlar i detta det första avsnittet av åtta det svenska kappvändarögonblicket med knivskarp humor och sylvass satir, som just därför skär rakt in i mig. Jag ska definitivt se de kommande sju avsnitten av Grotescos Flyktingkrisen – en musikal, och jag uppmanar dig att göra detsamma – börja med avsnitt ett i detta nu!

Han drog nitlotten han.

59% säger Goodreads att jag läst, av boken Pojkarna och de ensamma poliserna, av Katja Wagner, när jag knappar in att jag kommit till sidan 156 i boken. Fick mail från biblioteket att jag måste lämna tillbaka den, och då det är fler efter mig som reserverat den kan jag inte låna om den. Så jag släpper taget om Michael Grant-serien GONE för ett tag och ger mig i kast med boken.

Den har legat på nattygsbordet ett par veckor, och jag har gått som katten kring het gröt runt den. Inte riktigt tagit mig för att plocka upp den. Men nu, nu får det ske, för snart måste jag lämna det vidare till nästa läsare. Och det är en viktig bok, säger jag fast jag har 41% kvar att läsa. En tung bok. En bok som väcker frustrationen inom mig, ilskan över vår uppenbara oförmåga att skapa system som värnar människan som behöver det, och som inte heller tar hand om dem som arbetar inuti systemen, så som bland annat berättelsen om de ensamma poliserna vittnar om. Som God Man till ensamkommande har jag nosat på detta de senaste två åren, men jag blir snabbt varse om att de Gode Barn jag haft enkom hjälpt mig skrapa på ytan av vad det kan innebära att vara ensamkommande, förtvivlad och traumatiserad och utsatt för en oändligt lång ovisshet: Får jag stanna, eller inte?

När jag läste kapitlet om Ahmed från Marocko, kunde jag inte hålla tårarna tillbaka. Läser om hur Ahmed efter många om och men slutligen kommer till ett familjehem där han börjar känna tillit igen, till vuxna, till världen. Hur Ahmed envisades med att alltid sova med fönstret öppet, oaktat hur kallt det var ute, och därmed också inne. Anledningen? Efter många om och men lyckades familjen till slut förstå vad det där egentligen handlade om, och där, där brast det helt för mig. För läs själv varför Ahmed envisades med att sova i ett iskallt sovrum, natt ut och natt in:

”Han måste vara van vid kylan. Ifall han inte får bo kvar hos familjen och åker ut på gatan igen.” 

Jag minns den där statusuppdateringen som familjehemsmamman la ut på Facebook, den där som blev viral; den delades tusentals gånger. Jag läste den då, och läser den igen nu, med igenkänning. Katja har med den i boken, mot slutet av kapitlet. Han visste vad han gjorde Ahmed, som inte vande sig vid värmen. För han hade rätt. Han åkte ut på gatan igen.

För andra gången denna veckan upplever jag ett konstverk som berör, griper tag och skakar om. Som ger mig andra perspektiv på mitt liv och den bekvämlighet jag tar för given. Jag drog vinstlotten i livets lotteri, som föddes i Sverige, av svenska föräldrar, i detta överflödets tidevarv.

Ahmed. Han drog nitlotten han.

Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på:
Boken ”Pojkarna och de ensamma poliserna” av Katia Wagner.

En vecka…

En vecka då jag kanske mer än nånsin hade behövt att sitta ner och bara låta fingrarna löpa över tangentbordet, i syfte att hjälpa mig få syn på det som pågår inombords.

En veckaEn vecka då så mycket hänt, på så många plan, att det finns oändligt med tankar och känslor inombords, som snurrar rundor… i väntan på att få dyka ner i armarna, ut via fingrarna och trilla in på pappret.

En vecka, av tidiga morgnar, långa fullspäckade dagar och kvällar.

En vecka, då jag inte lyckats ge mig själv den tid till reflektion som jag så väl behöver. Den tid, som jag vet gör mig bättre, ger mig respit, får mig att se klarare på det som sker, snarare än fastna i virvelvinden av alla pågående aktiviteter.

Så nu. Äntligen. Första morgonen på länge, som bara är min. Där jag, till slut, utan tidspress, sätter mig, med paddan i knät, och låter fingrarna löpa… utan censur, utan några färdiga idéer för vad som ska sättas på pränt, utan mål. En morgon då jag ger mig själv gåvan av att skriva. Rakt upp och ner. Känslorna trillar ner på pappret, en efter en.

Känslan av otillräcklighet och min förtvivlan över den fullkomligt oundvikliga och totalt onödiga psykiska ohälsa, av total uppgiven hopplöshet, som jag möter hos Gott Barn. Av frustration för ett system som av en slump informerar mig om sådant jag behövt veta, tidigare, innan. Smärtan i att banka huvudet i väggen i försök att ta reda på annat, som jag också behöver veta. Myndigheter som ger olika besked, vilket ökar osäkerheten, tjänstemän som inte kan skicka mig vidare till den som ska veta, för att systemet är så överhopat, bristerna så uppenbara. Otillräckligheten, på individ- likväl som systemnivå.

Hur sjukvården – tyvärr – visar gång på gång, att enda sättet att få den hjälp som behövs, är genom att bråka sig till den, kräva, sätta press, trycka på. Ihärdigt, om och om igen. Vad händer då med den som är svag? Som inte själv förmår? Och som ingen annan har, som kan bistå?

Och samtidigt. En vecka av samtal, av nyfiket lyssnande och tittande, av att sätta ner på pränt svar på frågor jag ställt, observationer och reflektioner, tankar och idéer om sånt som funkar, inte funkar och rent ut av saknas. Viljan till förändring, förbättring, likväl som den livräddas rädsla för detsamma. Att hålla fast vid berättelserna vi skapat oss, fast de inte gör oss något gott (längre… om nånsin?).

Hur människan är en så fascinerande varelse, som i allt, hela tiden, gör det allra bästa hen förmår. Det ger mig, trots allt, hopp. Hopp om människan, om medmänsklighet, om allt fler juveler som framträder i all sin prakt och i sin tur sprider hoppet vidare.

En vecka.
Och oj vilken vecka!
Lärdomen för mig uppenbar: Mina dagliga ritualer – meditationen, sjuan, den gröna smoothien och skrivandet – gör mig gott. De bär (minst) vars en gåva, för både kropp och själ, och ger mig det mellanrum jag behöver, för att kunna möta dagen som mitt bästa jag. Emellanåt kan jag tulla på dem, som den gångna veckan, men inte för länge, och aldrig alla. Hittills har jag aldrig schackrat bort de två första. De finns alltid med mig, varje dag, meditationen och sjuan, och kanske borde skrivandet gör dem sällskap en vecka som denna?