Månadsarkiv: november 2014

Stunder av nu

Publicerad den av
2

Imorgon är det 1 december och därmed är det endast en månad kvar av det som är året 2014. Fick en påminnelse på Twitter att det är en perfekt tidpunkt att reflektion kring livet mitt. Vad jag gör. Vad jag inte gör. Och varför? Men också kring vad jag uppskattar med mitt liv, med mig, vad jag skulle vilja göra/ha/vara mer/mindre av.

Det finns så mycket tankar att lägga på det här, samtidigt som det enda jag egentligen har är stunder av Nu. Hur mår jag nu? Vad gör jag nu? Varför gör jag det jag gör just nu? Hur känner jag mig? Och vad känner jag?

Just nu – arla morgonstund, kollat sociala media, mediterat, haft katten i knät, känt hans varma kropp långsamt andas in och ut. Förutom när han nös, mitt i alltihop.

Just nu – hör och ser samme katt dricka vatten ur vattenskålen på fönsterbrädan. Känner yllefilten värma min bål, mina ben, mina fötter. Hör knattret från tangentbordet jag har kopplat till min puttepadda. Katten dricker ännu mer.

Just nu – ett flygplan passerar långt uppe i himlen, jag hör ljudet från motorerna. Går det in för landning på Kastrup eller har det månne just lyft?

Just nu – märker att solen så sakteliga är på väg upp, för det ljusnar markant. För bara en stund sedan var det mycket mörkare här i vardagsrummet där jag sitter. Men det var Då. Finns bara kvar i mitt minne. Nu är Nu.

Just nu – lite funderingar kring julkalender här på bloggen. Förra året gjorde jag en kalender med uppmaningar. Så inte i år. Been there, done that, som jag brukar säga. Har massor av idéer, får se vad det blir. Återbruk i någon form, kanske.

Just nu – katten dricker igen. Han har nyss blivit diagnosticerad med begynnande njursvikt, går på specialkost, och dricker mindre än innan kostomläggningen. Får en godmorgonpuss av maken som klivit upp ur sängvärmen han med.

Just nu – börjar fundera på att göra min Sjua, klä på mig, mixa min morgonsmoothie, och göra mig iordning för förmiddagens kör-framträdande i Södra Sallerups kyrka. Men det är Sen. Finns bara i min fantasi. Nu är Nu.

Stunder av nu

Stunder av nu är allt vi har. Har du givit det en tanke någon gång?

Outhärdligt

Publicerad den av
2

Vaknade tidigt. Skönt. Dagen lockar och jag ska snart gå upp.

Outhärdligt. Ordet ploppar upp i mitt medvetande och jag börjar smaka på det. Att härda ut. Fast inte. Att inte härda ut. Inser att det där ordet anger en icke-acceptans av det som är. Att inte härda ut är detsamma som att säga att jag inte accepterar det som är. För det som är härdar du ut.

Eller?

Går upp, sätter mig tillrätta för morgonens meditation. Hushållets ena katt har tagit för vana att göra mig sällskap, i mitt knä, under tiden jag mediterar. Lite roligt. Och skönt. Varm mjuk kropp, som andas in och ut. Finns där. Mycket påtagligt.

Och så reflekterar jag vidare. Om det där med att härda ut eller inte och hur det relaterar till acceptans. Jag har landat i acceptans själv. Där jag accepterar det som är. Vilket inte ska tolkas som total passivitet och att jag bara sitter pall och tar emot vad skit som helst. Inte alls. Snarare tvärt om.

Jag tar mig numera an världen från en utgångspunkt som säger ”Jag accepterar det som är, och jag kan se en vidareutveckling på detta viset”. Det ger mig en känsla av att arbeta MED livet och det som är. Tidigare angrep jag världen utifrån positionen ”Jag vägrar acceptera det som är, det måste vara så här!”. Från den utgångspunkten blir hela livet en fajt. Jag arbetar MOT istället för MED det som är.

Det som är

Och varför ska jag slösa energi på det som är? Det är ju. Det ÄR. Jag kan inte ändra det som är, för då vore det inte. Men kanske kan jag göra något åt det som kan bli. Så varför inte använda energin till det istället?

Kram!

Publicerad den av
Svara

Just nu e jag alldeles slut i skallen. Det har dela varit en intensiv vecka men framför allt en intensiv dag. Skönt att vara så där trött, samtidigt som jag just nu mest bara känner för att lägga mig på soffan och pilla mig i naveln. Det blir det nog så också, men fixa i ordning rotsaker i ugn. Undertiden de blir klara, och innan det är dags att steka halloumi, så kan jag nog hinna med lite navelpilleri.

Ska bara se till att jag får en kram av maken först (ja, ännu en, fick en när han kom hem från jobbet nyss), känner ett visst behov av lite värme och omtanke. En varm kram, stödjande, stärkande. Det vill jag ha. Och jag skickar en till dig med!

Kram

Live life or suffer through it?

Publicerad den av
Svara

SoulWalk choicesWent for a SoulWalk with a client, and got to talking about what I blogged about yesterday. Showing up. How it is a choice. And at that, it’s a choice I don’t make just once, but constantly.

For as long as I live, I get to choose over and over again.

Each day, each encounter, each email I pen, each phone call I make, each tweet or facebook-status update I post, each time I have an internal dialogue with myself, each meeting I attend, each blog post I publish. In each and every moment I get to chose how I show up in the world!

And then it struck me that those choices determine whether or not I live my life – I mean, really live life to its fullest, with passion and authenticity – or if I just suffer through it.

Choices

To live life. Or suffer life.
It’s a choice.
Agree?

Showing up is a choice

Publicerad den av
4

How do you show up in the world? What’s the energy you bring with you, into that which you are, and that which you do? It’s interesting that, how energy shows up, how the feeling behind the words matter so much, often more than the words themselves.

I stumbled upon a quote by Marianne Williamson the other day about this:

Marianne Williamson

Marianne Williamson is also the lady behind these words (wrongly attributed to Nelson Mandela), which you may have seen before:

“Our deepest fear is not that we are inadequate. Our deepest fear is that we are powerful beyond measure. It is our light, not our darkness that most frightens us. We ask ourselves, ‘Who am I to be brilliant, gorgeous, talented, fabulous?’ Actually, who are you not to be? You are a child of God. Your playing small does not serve the world. There is nothing enlightened about shrinking so that other people won’t feel insecure around you. We are all meant to shine, as children do. We were born to make manifest the glory of God that is within us. It’s not just in some of us; it’s in everyone. And as we let our own light shine, we unconsciously give other people permission to do the same. As we are liberated from our own fear, our presence automatically liberates others.”

I am getting to know myself, light and darkness alike, and find it interesting to ponder the way I do show up in the world. When do I let my light shine? When am I immersing myself in my darkness? And what difference does it make for you and the rast of the world, in how I show up, when I come from light versus darkness?

I don’t know. Or rather, I know how it feels within me. I know what the difference is, to me, for when I come from the light vs darkness within me. Now, I actually believe there is a great deal to learn from both those sides of me. Both, by the way, makes it sound like I have one light and one dark side within, when it’s likely millions of sides within me, constituting my light, and my darkness. Constantly shifting, evolving, moving. Sometimes expanding. Sometimes shrinking.

Showing upBut all the time, whether expanding or shrinking, influencing how I show up in the world. And that’s just it. I want to show up, as I am, in any given moment. Nowadays it’s more rare for me to try to pose, put on a show, act as something which I am not. It happens though. And it’s very familiar to me, since it’s something I’ve struggled a lot with.

You see, I used to believe that my worth lay in the fact that you liked me and believed I was knowledgeable. That’s why I pretended to know everything. Putting on a show of being in the know, even when I wasn’t.

Now, less and less. It still happens, probably on a daily basis if I’m being honest. But it’s no longer my default mode, pretending to know. Because really – I don’t. There’s so much I don’t know, and today, that doesn’t frighten me the way it used to. Because that’s what that show was all about. My fear of not being worthy. Believing my worth lay outside of me.

That’s no longer the place I come from. It’s no longer how I show up. And I enjoy it, but it’s also very uncomfortable at times, let me tell you. Sometimes I really want to let rip unto the world, some injustice I believe have been done unto me. But many times, that urge quickly falls away, because that’s also something which I’ve gotten better at, namely to act, rather than react.

Hm. Perhaps that’s the biggest factor in how I show up in the world today, now that I come to think of it. I act. Much more deliberately.

That might sound as if it’s even more of an act I put on by being deliberate, but really – no, I think it’s the opposite. Because by giving myself that pause, that moment to look at where I am coming from, I am neither slave to light nor darkness within me. I get to chose how to show up in the world. And so do you. Ever given it any thought?

Game-Changer

Publicerad den av
Svara

Feeling a bit jitterish, but at the same time: there’s nothing more for me to do. It’s out of my hands, and all I can do is be me. And that’s something which I definitely practice a lot more nowadays, compared to most of my life.

It’s a change I am very happy about, even though it might be a bit troublesome for my surroundings, as the Helena they believed they knew, acts differently these days. That difference is me. That difference is me being me. That difference is me, more pure, raw, undiluted. The Helena they knew was a person faking it. Believing I had to put on a mask, act in certain ways, not true to me, but true to the show I believed was expected of me. That Helena was never me. And it’s not who I am today.

AwarenessAnd then this post popped into my stream today, giving me back that which I had temporarily forgotten.

‘What?’, you may ask.

I’d forgotten that this is what it’s all about. Not to coach. Not to fix (there’s nothing to fix!). But to be a Game-Changer. And I am.

And you know? That’s not just a brash statement from me. That’s not something I believe to be true. I don’t have to believe it. Because I’ve tested it. I know I have helped clients see things they couldn’t see before. I know I’ve held a space for clients to go deeper and purer than they have ever gone before. It happens. Not all the time, every time I see a client. Not by a long shot. But when it happens – BAM, that IS a game-changer, let me tell you!

Remember that jitterish feeling? I’ll just hug it, but I definitely won’t cling to it. Because it doesn’t provide much value to me at the moment. And what I know to be true, I know to be true.

Are You a Game-Changer?

When you hold on tightly

Publicerad den av
Svara

Alan Seale is a man I admire greatly. Thanks to him, my personal transformation jump started a few years back. He publishes a newsletter, that I’ve referred to several times here on the blog.

This time, he published a poem by himself, that moved me deeply. Perhaps it will move you too? I will get out of your way, letting you read it in peace.

When You Hold On Tightly
by Alan Seale

When you hold on
tightly,
nothing can leave
your hands.
You imagine
that you cannot lose
”it”
as long as
you hold on
tightly.
Your mind
tells you
that you are
safe –
that nothing
can happen to
”it”
as long as
you don’t let
”it”
go.

Yet
when you hold on,
your hands are
closed.
When you hold on,
it’s impossible
for your hands
to receive
anything else.
They are
already full.
They cannot open
another door.
They cannot touch
another person or
accept
a gift.
There is
no room
for any other
possibility.

Yes,
it’s true.
Sort of.
Nothing
can happen
as long as you
hold on.
It’s also true
that you can’t even
take a deep breath.
Because if you do,
your grip will loosen
and
”it”
might get away.
Oh,
but you thought
you were
protecting
”it.”
Or are you
protecting
you?

What might be
possible
if you let
”it”
go?
What might be
possible
if you give
”it”
freedom
to stay,
to leave,
to transform,
to evolve?
What might be waiting
for you
right now
if your hands
were free
to receive?

Hands

Read, Reflect, Rejoice

Publicerad den av
Svara

Charlotte Rudenstam blogged about the new mainstream (in Swedish) after reading an article in the Huffington Post. I read Charlottes post and nodded, feeling like she was writing about me. So before even reading the Huff Post article, I knew already that I am walking proud beside Charlotte as a part of the new mainstream.

Then I read the article. And rejoiced!

There’s a New Mainstream out there.
You’re probably part of it.
I call it ”The Consciousness Crowd”.

Because hell yes, that crowd is my crowd! There’s more and more people I know, spread out across the globe, all belonging to the new mainstream. All having become aware of the connection between us all, the connection that is always there, whether or not we can feel it in the given moment or not. Aware of the potential residing within us all, each and every one of us, aware or not, that is what the world needs from us.

The consciousness crowd

So yeah Charlotte, I read, reflect and rejoice – because there’s a New Mainstream out there. And I’m a part of it. It’s called The Consciousness Crowd. And you know what, I’m hoping you’re a part of it too. I’m hoping you’ll take my hand and join me and the rest of The Consciousness Crowd. So why don’t you read the article and see?

 

Slentrianmässiga Ja

Publicerad den av
9

Slentrianmässiga Ja, i den fällan faller jag oerhört lätt. Jag har blivit så möjlighetsfokuserad att jag sällan ser problem som något omöjligt, och säger därför Ja…. utan att tänka efter, gå inåt, känna efter, vad vill jag, är det jag som ska göra detta, är jag bäst lämpad, brinner jag för det som ska göras, ja, vad vill jag helt enkelt?

Och så säger jag Ja. Och Ja. Och Ja. Osv.

Och vad händer då?

Jo, värdet av mina Ja sjunker. De devalveras, om jag alltid bara säger Ja, utan reflektion, utan förankring i mig själv. Och där har jag hamnat. Jag säger Ja, för det är klart att det är möjligt, och så tappar mitt Ja lite av sitt värde, det devalveras.

Och ännu en sak händer.

För om jag säger Ja till allt…. ovansett om det är en etta eller en sjua på min tio-gradiga skala av drömuppdrag – kommer jag då att ha möjlighet att säga JA till tian när den väl står vid dörren och vill kliva på?

Om min kalender är fylld av 2:or, 5:or, 7:or och tom 9,9:or, har jag då utrymme för 10:orna? Jag inser att svaret för mig är Nej. Jag vill förankra mina Ja tydligare i mig själv, inte bara svara Ja, för det är så lätt, är det minst besvärliga och därmed enklaste alternativet. Men är det vad som gagnar mig och världen mest? Kanske. Kanske inte. Men om jag slentrianmässigt svarar Ja så vet jag inte. Därför lovar jag mig själv att undvika slentrianmässiga Ja från och med nu, jag lovar att tänka efter och verkligen bli klar om något är ett Ja eller ett Nej. Inga halvmesyrer för mig längre!

Kalender

Vad fyller du din kalender med?

Lyft blicken!

Publicerad den av
4

Det är så lätt att fastna i det gråa, det svåra, omöjliga, trista, slitna, vardagliga. Där gnistan saknas, guldkanten är försvunnen och livet mest går på autopilot.

Det är ok att känna så där, det gör jag med, nu och då. Men livet måste inte fastna där. Det går att komma förbi känslan att livet upplevs som en enda lång raksträcka, med någon enstaka kurva som förhöjer sinnena.

För mig har det inträffat något som gör att även det allra mest vardagliga idag är behäftat med en guldkant. Det gnistrar om tvättbestyr, matlagning, läxläsning och pannrumsröjning. Och det enda sättet jag kan försöka sätta ord på det är att jag ser det som sker i vardagen, som det mirakulösa det är, ett ögonblick av medvetenhet, kring de där pyttesakerna som jag faktiskt är så enormt tacksam för! Att vi har en tvättmaskin, att vi har möjlighet att köpa riktigt fina råvaror, att leva i ett land där det är allmän skolgång för alla och att jag med pannrumsröjningen kan skänka lite lättnad till människor i nöd.

Är det så enkelt att jag numera blivit så pass medveten att jag inte längre förväntar mig det ena och det andra, utan faktiskt _ser_ det som finns mitt framför ögonen på mig? Vad vet jag… oavsett vilket är jag tacksam för att jag idag gläds åt det jag ser, gör, hör, upplever.

Himlen

Vad händer när du lyfter blicken från den vardagliga tristessen och möter himlen?