I have waited for this my entire life, and finally, at long last, here it is! The BIC pen for women. Thank you so much, Ellen DeGeneres, for putting me at mind’s rest.
I don’t know how I’ve survived my entire life without it, but I no longer have to make do with measly pens for men. How ever have we managed?
Hoppade på #Blogg100-utmaningen 2013 och tack vare det så kom jag in i rutinen med dagligt bloggande, vilket för mig betytt oerhört mycket. Insåg nyligen att jag aldrig känt mig själv så väl som just nu, har aldrig haft så bra koll på mig själv, vem jag är, vad jag är, vad jag tycker, behöver, känner osv. Mina mer eller mindre dagliga skrivstunder spelar en stor roll i det.
Detta årets #Blogg100 hoppade jag också på, mer för att det är roligt att ingå i ett sammanhang. Har lyckats hålla MINA egna regler kring det hela (ett dagligt inlägg), med ett undantag…. jag bloggade i förväg förra helgen och var stensäker på att jag hade tidsatt en räcka inlägg som sträckte sig över en längre period, men tji fick jag. Insåg i efterhand att den 4 juni var det tomt. Så kan det gå. Så detta är alltså mitt hundrade inlägg sedan starten av #Blogg100 och därmed målgång för mig, en dag efter stora målgången den 8 juni. Och vet ni – jag bryr mig inte det minsta över det missade inlägget, det bekommer mig inte en endaste gnutta.
Väljer istället att försjunka i en liten kavalkad med inlägg från #Blogg100-utmaningen. Håll till godo, kanske du upptäcker något du missat?
Mest lästa:
https://herothecoach.com/2014/04/30/jag-vet-vad-du-tankte-saga/
Mest betydelsefullt för mig personligen:
https://herothecoach.com/2014/03/21/meteoritnedslag-i-mitt-inre/
Mest otippade:
https://herothecoach.com/2014/05/22/hygienic-design/
Den jag verkligen önskar du tar action på:
https://herothecoach.com/2014/05/08/the-era-of-behaviour/
På temat liv och kärlek:
https://herothecoach.com/2014/05/20/breathe-in-breathe-out/
https://herothecoach.com/2014/05/13/ensam-i-sallskap/
https://herothecoach.com/2014/04/14/i-dreamed-a-dream/
https://herothecoach.com/2014/04/16/karlek-och-nyutsprungna-bokblad/
På temat världsförändring:
https://herothecoach.com/2014/03/12/varlden-skapas-mellan-manniskor/
https://herothecoach.com/2014/06/05/bemot-eller-tystna/
https://herothecoach.com/2014/05/02/doing-the-right-thing/
Och så avslutningsvis en personlig favorit:
https://herothecoach.com/2014/05/05/touching-the-silence/
Det känns fint att ha bloggen att gå tillbaka till, den finns ju där som en nedplitad historia över min resa. Ord och bild hjälper definitivt mig att trigga ett minne, en känsla, en sinnesstämning, så denna min kavalkad blir som en kort walk down Memory Lane, då jag nu har bläddrat igenom samtliga inlägg jag skrivit under #Blogg100. Gör du någonsin en återblick på din resa och var du är idag, i förhållande till var du var tidigare?
Yesterday I had an amazing time with a handful of friends, that rock in all sorts of ways. The foremost reason is that they all are curious about themselves. Since that’s the stage of life I am at as well, it’s a perfect match!
And it get’s extra interesting since our selves are so different, we all are living and learning on the edges of the unknown, whatever that is, for each and every one of us. Expanding my horizons and daring to step one inch into the unknown, is magic, but doing it in parallel with other brave exploring unique individuals is so enriching, because their edges and unknowns are different places to mine. And I get to take a small part in their edgy landscapes as well. And let me tell you, that is just awesome!
Wivan-Kristina blogged about meetings and encounters this morning, inspired by our day together, and posted it on Facebook. A friend of mine commented on it, posting and linking to this beautiful text:
We spontaneously decided to get together.
Unwaveringly and with no preamble, we delved into the core questions of existence. In great honesty. With great zest.
We were completely ourselves, we showed our yearning but also our wisdom and uncertainty, trusting and backing each other. There was a deep sense of connection, affinity, solidarity. As if our words were dancing. There was joy but also sorrow. But we allowed ourselves to embrace both, and so only pure joy availed.
“Do you feel this perfume, where does it come from?” he asked.
We didn´t know exactly what was going on, but the three of us felt a soothing feeling of coherence. Of consistency. That nearness felt like music…our words were creating a kind of Symphony – as in the Greek word symfono. Namely, perfect agreement, perfect consonance.
Heartfelt Connectedness in Wholeness.
~ Julien Matei
Honesty and zest, joy and sorrow with quite a dab of anger as well actually. And oh so much embracing! It’s a perfect description of our encounter yesterday.
I am grateful to be a part of such a context. It makes it easier to walk my path, knowing there are people rooting for me along the journey. And if need be, they’ll do more than root for me. That knowledge is priceless.
Who’s rooting for you?
Vaknar i arla morgonstund. Kan inte somna om, eller, vill inte somna om, snarare. Går upp, tar morgonrocken, den vita i frotté, och smyger nerför trapporna. Katten Samifix vill gå ut, så jag släpper ut honom.
Det kvittrar i träden och solen skiner. Vindstilla, mer eller mindre. Tar på mig träskorna och tar mig ut till kycklingarna, som jag släpper ut. De flyger glatt ut genom hönshusdörren och börjar dricka från utomhusvattentornet. På snart två veckor har de vuxit oerhört, närmast dubblat sin storlek, gissar jag. Mer och mer av de riktiga fjädrarna kommer fram, en av dem är lite vackert ljusbrun på ryggen.
Går mot brevlådan och hämtar tidningen och stannar. Förbluffad. Det surrar. Är det? JA, det ÄR det! Grannens rödbladiga blommande träd (av för mig okänd sort) är alldeles fullt av bin. Halleluja! Har bara sett fem bin tidigare i år, för ett par veckor sen då jag slet på odlingslotten och de surrade runt i hallonlandet. Men nu är de här. Äntligen. Vi behöver de där små krypen och det är en markant skillnad när jag tittar ut över trädgården idag kontra för 10-11 år sedan då vi flyttade hit. Det surrar, flyger och far väldigt mycket färre insekter och det grämer mig. Och då ska ni veta att Hasselbackens trädgård är ett paradis för insekter. För så mycket insektsvänliga blommande växter vi har, och så rufsig vår trädgård är, så inbjuder den verkligen till surr.
Går in igen, efter att ha misslyckats med att fånga de små flygfäna på bild. Tar ett foto på en vacker fläderblomma istället. Eller hylleblom, som det heter här nere i Skåne, det är det danska namnet på fläder. Det är dags att plocka dessa hylleblomster och sätta saft! Lämnar tidningen på matsalsbordet, plockar på mig min puttepadda och tar mig ut igen. Sätter mig vid trädgårdsbordet och börjar knattra.
Livet. Det är det här det. Jag njuter av det. Jag hoppas även du njuter av de små ögonblicken av vardagligt underverk, så som de jag beskrivit ovan. Funderar kring hur det där citatet om lycka lyder nu igen? Googlar och finner detta:
Happiness is not getting what you want, it’s appreciating what you have. Gratitude is the key to happiness. – Michael Josephson
Ligger mycket i det där, tror jag. Vad tror du?
I love to read. I love books. And honestly love physical books more than ebooks, however digital I’ve become in other ways. The only time I truly prefer ebooks is when I am travelling. Then they absolutely rock!
Anyway, I finished a huge book last night, and I wanted to share it with you. I love to read really thick books, but it’s been a while since I read such a thick book as this one. Just over 900 pages. Yeah!
The Winter of the world by Ken Follett is about Europe during the twenties to the forties and it’s a gruesome story of power struggles, war and politics mixed with love, connections and hope. Ken Follett is an author I’ve read quite a lot by, but not for a while. And he’s productive, so I have a few more brick like books to entertain myself with over the summer. And actually, this is the second book in a trilogy, and I haven’t read the first one, so I have to get a hold of that one ASAP. I’m gonna order it at the library right away.
What’s your favorite type of book?
Får syn på en artikel på Svenska Dagbladets opinionssida där jag läser:
”Avvikelser från det som för tillfället utgör normen möts ofta av oproportionerligt hårda ord, kanske näthat. Ibland skulle man kunna tala om ett slags nutidens häxbränning på Twitter. Inte alla orkar stå emot, trots att magkänslan uppmanar till att protestera och resonera. Resultatet blir tystnad.”
Hummar, känner igen mig, och hukar lite av skam, eftersom jag vet att jag gör just det. Skräms till tystnad. Velar inför att våga sticka fram huvudet, när jag vet att så många står redo att sätta eld på häxbålet under mina fötter… Vore det medeltid tvivlar jag inte en sekund på att jag hade kategoriserats som häxa – kanske även idag? Känns onekligen som det flammar upp runt omkring mig med jämna mellanrum, det erkänner jag.
Nåja, huruvida jag är häxa eller ej är kanske ointressant, jag läser vidare i artikeln:
”Men verkligt civilkurage visar den som står stark och lugn gentemot den som inte delar ens åsikter. Civilkurage uttrycks inte genom knytnävar eller tändstickor.
Sverige behöver de kavata. Visselblåsarna, motståndarna, kämparna i vardagen. De som samtalar i stället för att riva ner affischer eller överrösta sina motståndare.”
Just det. Att samtala. Att lyssna. Att våga möta, mig själv och andra. Att lyssna, inte bara prata. Jag har en lång väg att gå här, men tittar jag tillbaka på mig själv så lyssnar jag så ofantligt mycket mer idag än bara för ett par år sedan. Och den gordiska knuten upplöstes den dag jag vågade börja möta mig själv. För jag tror det är ett av de största hindren till att våga öppna sig för verkligt lyssnande. Är jag rädd för vad som kan väckas i mig, så kommer jag definitivt vara sluten, det är en full naturlig psykologisk försvarsmekanism, som jag ser det. Men när jag inte längre räds mig själv, öppnar det för så ofantligt många fler spännande möten.
Och så kommer då slutklämmen:
”Och Sverige behöver därtill starka politiska ledare som vågar tala om visioner i stället för att fegt böja sig för minsta rynka i pannan hos opinionen.”
Vad ska jag säga annat än word, inte minst med tanke på mina funderingar kring att det inte finns någon vision i det negativa, i det vi är mot.
Repar mod, sträcker lite på mig, och beslutar mig för att fortsätta försöka bemöta. Ibland tystnar jag, och jag tänker lite snällt om mig själv att det måste få vara ok det med. Så länge jag inte tystnar permanent. Emellanåt behöver jag omgruppera, mentalt om inget annat, för att orka och våga fortsätta att lyssna och bemöta. Med kärlek. För det är mitt val. Jag väljer att bemöta med kärlek, nyfikenhet, öppenhet.
Vad väljer du oftast, bemötandet eller tystnaden?
I’ve written before about the podcast of Julia Butterfly Hill interviewed by Chris Martenson on Peak Prosperity. Find it on iTunes or here: http://www.peakprosperity.com/podcast/85294/julia-butterfly-hill-living-meaning
I had a number of oh yeah-moments listening to Julia and here’s one of them:
I tell people we need to turn off our televisions, go out into our communities and tell a vision. And that is not ”this is what is wrong with the world, that is what is wrong with the world, and this is what is wrong.” There is no vision in what is wrong.
I am a pro-person, rather than an anti-person. However, a lot of proactivity stems from a wrong, a problem, some glitch that we identify and which chafe enough so we want to act on it.
For me the glitch is the school systems, they chafe, and I am not comfortable with the way it is today. So, I act. The #skolvåren-movement in Sweden that I am a part of is one way I act, and is a good example of what Julia states. #skolvåren ask Why school? to get people to start to think about what society we want to help create and shape. And the vision we share is to create a sustainable learning society.
For me, visions point forward, into something we want, not away from something we don’t want. Do you agree that there is no vision in what’s wrong?
I’ve written before about the podcast of Julia Butterfly Hill interviewed by Chris Martenson on Peak Prosperity. Find it on iTunes or here: http://www.peakprosperity.com/podcast/85294/julia-butterfly-hill-living-meaning
Julia talks about having something worthy to give our lives to and deconstructs the word extraordinary in a great way:
I really do see so much in people, this desire to have something worthy of giving our lives to, because we give our lives to so much that really is not worthy of it. And I think even if people are not completely conscious of that, their spirits, their hearts, their souls feel it. And that is why we turn to self-medicating and numbing ourselves with shopping, over consumption, movies, television, drugs, alcohol, and all these things we do. Because there is something deep within us, even if we do not recognize it and cannot name it, that wants to have something worth giving our lives to. So there’s something powerful about that arc of what takes ordinary and makes it become extraordinary.
I tell people the only thing ”extraordinary” means is ”extra ordinary”. Extraordinary people are ordinary people who come up against something that calls out their greatness. And they choose to say ”yes” to that calling even if they do not know where it is going to lead them or how it is going to end, but they cannot choose to walk away. I call it the choiceless choice—that we could choose to not say anything. We could choose to walk away. But to do that would kill off a piece of ourselves. So even though we could say no, we have to say yes. And there is something about having something deeply meaningful to say yes to, to give our lives to.
There is something quite liberating in the deconstruction of the word extraordinary into extra ordinary. Sometimes I think the fear of not being extraordinary makes people doubt that they have something to give to the world, that their gifts are not good enough. I disagree with that. I think a few extra doses of ordinariness is just what the world needs. What’s your ordinary gift to the world?
Satt i New York och skrev vykort och slogs av att jag ville skicka ett fint vykort till min sons klass, 3B, på Risebergaskolan i Malmö. Hade köpt ett fint vykort i MOMA-butiken som jag tyckte passade fint. Ville dock inte avslöja vem jag var, utan skrev ett lite kryptiskt meddelande:
Ska bli spännande att se om Mr B kommer hem och berättar om det mystiska vykortet, jag vågar åtminstone inte publicera detta inlägg innan jag är säker på att kortet kommit fram så de hunnit klura lite grann.
Och så blev det, det är ju nu två och en halv månad sedan min NY-resa, och mycket riktigt kom Mr B hem en dag i sällskap av en kompis, och frågade med lite spets i rösten ”Mamma, det måste ha varit du som skickat vykort till vår klass?”. 🙂
Undrar hur många vykort klasser får förresten – vore inte det ett himla roligt sätt att knyta världen och familjerna lite närmare skolan så säg? Är det någon mer som skickat vykort till sina barns klasser?
My friend and SupercoachAcademy-colleague Daniel Doverland posted a link to a great song by Seinabo Sey, that I wanted to share with you:
Younger
There’s a conclusion to my illusion
I ASSURE YOU THIS
There’s no end to this confusion if you let it wish you well
SOUL TO SELL
Highest bidders, can’t you tell what you’re getting?
There is a light to all this darkness, I will tell you this
There’s redemption in you asking them just why it is
Some answers are better left unspoken when you know you ain’t getting any
Younger, younger, younger
Are you?
Younger, younger, younger
Are you?
You ain’t getting any
Younger, younger, younger
Are you?
Younger, younger, younger
Are you?
Why we fight to get on loving I’ve been wondering
How your mind will leave you hanging your heart lingering
STAY LOST
Then found by whoever stays around forgetting
There is a way to be yourself, I assure you this
There’s a way to catch your dreams without falling asleep
You might as well get it while you can, babe
Cause you know you ain’t getting any
Younger, younger, younger
Are you?
Younger, younger, younger
Are you?
You ain’t getting any
Younger, younger, younger
Are you?
Younger, younger, younger
Are you?
There is a light to all this darkness if only we
Fight against them telling us how we should be
I REFUSE TO HAVE YOU BREAK ME
When you know you ain’t getting any
So, what’s holding you back from being you?
HERO - the coach 