Störst inverkan på mitt liv?

Vilken spännande fråga jag fick av Christine Lehtinen på inlägget om Engagemang. Hon skrev: Vad spännande med en bokutmaning! Då blir jag så nyfiken…. Vilken bok har haft störst inverkan i ditt liv?

Jag gav mig på att besvara hennes fråga, men lyckades inte landa i en konkret bok:
Hm. Det var i sanning en stor fråga.
Jag pekar dels till ett inlägg jag skrivit om tio böcker som gjort skillnad i mitt liv.
Men vill nog lägga till någon eftersom jag läst ofantligt mycket mer sedan dess… en bok som verkligen gav mig en udda läsupplevelse var The O Manuscript men om den ”haft störst inverkan på mitt liv” det vette hundan…

Hm. Jag tror jag får suga på den karamellen ett tag! Stort tack för frågan!

Så åter till frågan: Vilken bok har haft störst inverkan i mitt liv?
Jag tror inte jag kan peka på en bok, som svar på frågan. Däremot slog det mig just att jag tror att den första boken jag läste själv, när jag väl lärt mig läsa, är den bok som haft störst inverkar i mitt liv. För vad det än var för bok, så var jag såld på läsning. Min mamma säger det i alla fall, att när jag väl lärt mig läsa så bara fortsatte jag!

Mitt lilla jag (lerbyst av min momo) – som bara fortsatte läsa när jag väl knäckt läskoden.

Och så är det, jag har läst ofantligt mycket i mina dagar, med lite olika datapunkter till hjälp kan jag göra ett grovt överslag och landar på minst 3500 böcker i mina dagar, om inte uppemot 4000. Och oavsett vad, fler kommer det bli, för läser, ja, det gör jag dagligen. Bara i år har jag läst 78 böcker, och satsar på (minst) 100!

Lekfullhet

Text i gatan på Norrmalm, i Stockholm: Hela livet är bara omtagningar.

Lekfullhet. Ett av de värdeord jag använder just nu, för att pejla in mig i livets flöde.

Lekfullhet. Gör det enklare för mig att släppa taget, att testa, experimentera, att inte ta allt så allvarligt, utan mer med en klackspark.

Lekfullhet. Öppnar upp för att få lov att vara nybörjare, okunnig, till och med lite tafatt och osäker, samtidigt som jag känner mig villig, nyfiken och taggad att testa och se – kanske lär jag mig något nytt som jag kommer ääääälska? Eller dess motsats, kan stryka saker som jag nu testat och inte vill testa igen?

Engagemang (bok 22 av 26)

Engagemang. Per Grankvist. Det är bok nummer 22 på årets bokläsarutmaning, som närmar sig sitt slut.

Engagemang är en bok jag haft i bokhyllan sedan 2015, då jag köpte den av Per själv efter ett bokprat på Centralstationen i Malmö i samband med releasen av den uppdaterade och utökade utgåvan.

Det är de engagerade som driver och åstadkommer förändring i samhället.

Tyvärr är det en bok om engagemang, som inte engagerar mig så mycket. Trots att jag verkligen är intresserad av temat och även – både i egna och andras ögon – är en väldigt engagerad person. Visst finns det intressanta bitar, men som helhet kan jag inte säga att den gav mig så mycket matnyttigt. Tankespjärn levereras dock mig av vissa stycken som rör migration och integration. Visst är jag helt med på tåget om, annat får mig att tänka efter både en och två gånger. Och det tycker jag om!

På de platser där man ingår i ett nätverk av relationer byggda på förtroenden har man sitt hem. På alla andra ställen bor man bara. Det är skillnaden mellan att känna sig som malmöit och att vara Malmöbo.

Om förtroende är en förutsättning för att känna att vi tillhör ett sammanhang, ett samhälle, är rädslan dess nemesis och något som kan bryta ner ett samhälle. Beblandar vi oss inte med andra är risken större att vi så småningom skapar oss en felaktig bild av andra grupper, vilket senare kan övergå i en rädsla för det vi inte förstår. 

Utan socialt kapital utanför den egna gruppen uteblir både den psykologiska upplevelsen av att vara en del av samhället i det nya landet och den önskan om att kunna påverka som hänger samman med dem. Integration skapas inte genom att man kan tala flytande svenska, utan genom att man interagerar med det svenska samhället när man känner sig redo att göra det. 

Genom historien har vi européer givit oss själva den självklara rätten att upprätta vår egen hemvist på andra ställen i världen. Att underskatta eller försvåra nyanländas behov av att på samma sätt skapa sig ett nytt ”hemma” mitt bland oss är tyvärr inget annat än ett nedärvt uttryck för en nykolonial människosyn, där ”vi” värderas annorlunda än ”dom”. 

Den historiska paradoxen är alltså att man genom att tillåta ”isolering” i etniska enklaver i det korta perspektivet skapar förutsättningar för att nyanlända kan känna sig trygga och därigenom lägger grunden för en lyckad integration på längre sikt. 

Inte minst är det intressant att läsa detta efter att jag nyligen läst, och reflekterat kring, Åsne Seierstads Två systrar. Jag plockar också upp tråden från min reflektion efter att ha gjort seva, dvs a selfless act of service, under Amma-eventet i Köpenhamn i oktober 2018, och nickar och hummar när jag läser vad Per skriver på temat att göra gott, och att ha tillit och tilltro till mina medmänniskor: Om vi tror att de flesta andra kommer att agera solidariskt är vi beredda att göra detsamma, men om vi misstror andras intentioner har historien visat att vi är benägna att utföra såväl ondskefulla som opportunistiska handlingar. 

Jag ges också vatten på min kvarn att det är viktigt (för mig) att fortsätta tro på det goda i mina medmänniskor: Vi måste faktiskt tro på människans inneboende vilja att göra gott, oavsett vilka genetiska eller samhällsstrukturella skäl det kan finnas för att vi är snälla mot varandra. Slutar vi att tro på andras goda intentioner och börjar förutsätta att andra vill oss illa, upphör också tron på samhället som institution.


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2018, att läsa och blogga om 26 svenska och 26 engelska böcker, en per vecka, böcker som jag redan har hemma.

Naiviteten får sig en törn

Jag har valt, medvetet, en ganska naiv inställning till världen och människorna i den. Jag väljer att tro alla om gott, för att jag mår så mycket bättre när jag möter min nästa från det perspektivet än dess motsats. Misstro gagnar mig inte, tilltro gör det. Men det är inte utan att naiviteten får sig en törn när jag läser Två systrar av Åsne Seierstad, en reportagebok om två ”norsk-somaliska” systrar som radikaliserades och rymde till Syrien för att kämpa för IS. Åsne tar sig i boken an frågan Varför radikaliseras muslimska ungdomar som växer upp i väst?

”Frågan vi måste ställa oss är: Handlar det här bara om dem, eller handlar det också om oss? Vad är det i vårt samhälle som gör att vissa ungdomar anser sig förödmjukade och diskriminerade?
Jag ger inte någon förklaring, vare sig till vad som drog dem eller vad som knuffade ut dem ur Norge. Jag berättar om det jag har funnit. Sen är det läsarens sak att blanda korten. Var började det? Vad ligger bakom? När kunde de ha gjort helt andra val? Hur kunde en flicka som tänkte bli diplomat välja att bli hemmafru i Raqqa? Varför började de söka livet efter döden och inte det här livet?”

Det är skrämmande läsning. Och viktig läsning. Och fast jag inte kommer att förändra mitt sätt att bemöta mina medmänniskor (tror jag), så inser jag, med ett stort mått av sorg, att långt från alla har motsvarande livsinställning. Alltför många har misstro som utgångspunkt i livet, snarast än tilltro, och det känner jag både uppgivenhet som frustration kring. Inser samtidigt att det bästa jag kan göra, är att hålla fast vid min tilltro till min nästa.

Och ja. Häri föreligger onekligen ett dömande från min sida, att ”jag har rätt” som möter världen från tillit och tilltro, och att de som gör det motsatta ”har fel”. Fast det handlar snarast om den resan jag själv gjort, från misstro till tilltro, från en negativ syn på allt och alla, till dess motsats. En resa som gett mig ett bra mycket härligare liv idag, i jämförelse med hur det var att leva livet som negativa Helena. Det är också denna egenupplevda skillnad av hur det är att vara i världen som mig själv med olika utgångspunkt, som ger mig hopp. Jag vet ju, av egen erfarenhet, att det går att ändra sig på sätt som många nog inte tror, och samtidigt som det går att ändra sig så som de omskrivna systrarna i boken, så går det också att göra en motsatt resa.

Kramad av Amma

Två dagar av ”India light” i Brøndbyhallen är till ända, och jag sitter i soffan och undrar om det var en dröm, eller om det hände på riktigt? Dunken med ekologisk olivolja från Ammas spanska ashram, ute i köket, vittnar om det sistnämnda. Likaså de tre foton jag tog vid ingången till Brøndbyhallen:Amma är en spirituell och religiös ledare som åker världen runt och omfamnar människor. Det figurerar lite olika nummer men i storleksordningen fyrtio miljoner (!!!) människor ska hon ha omfamnat de senaste decennierna, och nu kan även jag sälla mig till denna lyckliga skara. (Medan jag satt där och väntade i darshan-kön, slogs jag av insikten att det näppeligen kan finna någon annan levande – eller död för den delen – människa som fysiskt berört så många människor?!)

Om jag blev lycklig av kramen? Tja – inte blev jag olycklig inte. Speciellt kan jag sannerligen säga att det var! Hela grejen var väldigt speciell, och jag är väldigt glad att jag tog mig två dagar till detta. Två dagar då jag, utöver att omfamnas av Amma, också gjorde så kallad seva, det vill säga frivilligarbete eller som det uttrycks på engelska i Amma-kretsar, selfless acts of service. Så på det stora hela taget så svarar jag Ja, jag blev lyckligare av att möta Amma, av att skänka min tid åt seva, av att vara en del i detta sammanhang!

»I disse selviske tider er seva (uselvisk arbejde) sæben, der renser vores sind.«
~ Amma

Jag hade anmält mig att stå i caféet, tillsammans med min goda väninna, och det gjorde vi, tre pass/dag à två timmar. Och det var faktiskt det som gjorde allra störst intryck på mig. Både känslan av att skänka min tid och min förmåga (att sälja kakor och mackor, hämta tallrikar och muggar, ber smörgåsar och hålla snyggt, ta betalt och röja undan med mera), och att tillsammans med så många andra få det att funka, imponerade på mig.

Överraskande många kom redan första morgonen, eller som en av medhjälparna sa till mig: ”Halva Köpenhamn är här!”. Och trots att det strömmat tusentals människor genom faciliteterna under dagarna, så fungerade allt förvånansvärt smidigt. Och det var mäktigt att se och uppleva, eftersom hela Europa-touren som Amma genomför årligen, bygger på frivilligarbetet, på seva. Alla skänker sin tid och sina förmågor, och så snurrar det på helt enkelt.

»One should see any opportunity to serve as a rare and precious gift…and never waste such an opportunity.« ~ Amma

Under två dygn skapade jag, som en liten arbetsmyra tillsammans med hundratals, kanske tusentals andra, ett välfungerande community, ett sammanhang där vi alla gjorde vårt allra bästa för för allas bästa. Glada miner, vänliga leenden, kramar och uppmuntran, hjälpsamhet och givmildhet.

Det gör oss gott att genomföra dessa acts of selfless service, dessa handlingar av osjälviskt arbete. Eller… det gör mig gott. Kanske kan jag inte tala för alla? Eller kanske kan jag det trots allt? Tror få människor, om några, skulle undgå de positiva effekterna av att vara till glädje för andra på detta viset? Och det leder mig osökt in på Engagemang, som är veckans bok som jag ännu inte läst klart… så den tråden plockar jag upp i söndagsinlägget helt enkelt!

Lycklig av en kram?

Kan man blive lykkelig af et knus?

Det är rubriken på en artikel om upplevelsen av att få en kram av indiska Amma, spirituell och humanitär ledare, som kommer till Köpenhamn den 23-24 oktober, som ett stopp i hennes europeiska turné.

Så snart lär jag få reda på huruvida det är möjligt, eftersom att jag ska dit – nyfiken i en strut, det är jag sannerligen. Har inte hittat till Amma av mig själv, utan det är en mycket god vän som varit i Ammas ashram Amritapuri i Kerala under en period, som gjorde mig uppmärksam på det hela. Eftersom hon ska dit och göra seva (dvs volontära), så anmälde jag mig också. Bara möjligheten att få ägna två dagar i sällskap med min vän gör mig lycklig… så kanske kramen av Amma bara blir grädde på moset?

Förförs av skönhetens natur.

Går en promenad. Hänförs. Av höstens prakt. I färg. Form. Doft. Tar foto på foto, sticker näsan i katsuralövens närhet, drar in djupt ochöverrasknas hur jag än en gång förförs av skönhetens natur. Höstens överraskande röda nyanser. Former, färger, fröställningar. Vallmo till och med, andra halvan av oktober. Överraskande!

Höstens överraskande blomsterprakt. Cikoria och renfana, tusensköna och röllika. Samtidigt som vissnade löv gulnar och sakta multnar. Ginkons vackra hjärtform matchas av andra hjärtformade blad.Höstens underbara doftprakt. Katsurans vissnande löv sprider den ljuvaste doft av nybakade kanelbullar. Nässlornas nyutsprungna skott lockar till plockning, medan den svarta valnötens bark fascinerar med sin vackra ådring.