Barnexperimentet: svensk skola i fritt fall, av Per Kornhall. Fritt fall. Ord och inga visor. Publicerad 2013, och troligen införskaffad av mig något år senare, när jag var djupt insyltad i den svenska skoldebatten, i full färd med att köra gerillamarknadsföring i Almedalen för #skolvåren (där Per Kornhall för övrigt var dragplåster på en walk n talk 2014), twittra skola i parti och minut och tillsammans med andra drivna anordna #afk:er runt om i landet.

Ah.
”Den gamla goda tiden!”

Haha – nej. Så tänker jag inte. Det var himla roligt dock. Var sak har sin tid dock. Just då var jag så djupt engagerad att jag inte tog mig tid att läsa boken, men det har jag korrigerat nu. Och den är fortfarande läsvärd.

Kornhall är något av ett mysterium för mig – då han i en och samma stund är både ’traditionell och konservativ’ och samtidigt är väldigt öppen för mycket av de funderingar och förslag som ’traditionalisterna’ i skoldebatten ratar utan att överhuvudtaget ge frågeställningarna en chans. Och det gör boken till ganska spännande läsning, för jag tror ”båda sidor” i debatten (och ja, i skoldebatten kan man verkligen – tyvärr – tala om två sidor) kan hitta passager där de nickar bifall såväl som ilsket virar på huvudet i förnekelse. Och det är lite kul, ärligt talat! Han är något av en gränsgångare, den gode Kornhall.

Som twittrande #skolvårare stötte jag på synpunkten att ”skola är odiskutabelt” vilket chockade mig. Lärande är odiskutabelt, men skola är enkom en av människan skapt form för att normalisera och systematisera lärande. Även Kornhall uttrycker att lärandet är inbyggt i människan: ”Barn kan inte låta bli att lära sig. Det är helt enkelt biologiskt omöjligt för dem och det verkar finnas ett starkt inre belöningssystem som belönar dem när de härmar och lär sig av sin omgivning.” Däremot ställer jag mig tvivlande till följande slutsats: ”[…] det kan också bli så att ett barn lämnat åt sig själv inte kommer vidare, inte upptäcker några nya världar. Så är det redan i förskolan. Lämnade helt åt fri lek ”fastnar” barnen i samma lekar och behöver därför en förskollärares ledning för att stimuleras till nya lekar.”

Verkligen? Tillåt mig att tvivla. Mycket av den passivitet som både förskole- och skolbarn såväl som vuxna fastnar i, tror jag snarast handlar om att vi socialiseras in i att ”någon annan ska bistå oss att hitta vägen fram” oaktat om det handlar om lek, att lära sig skriva och läsa, ta reda på fakta om hur Nobelpriset i litteratur gjort avtryck (om något) i den svenska litteraturen eller luska ut hur man enklast köper bästa biljett till Australien. För mig krockar det sistnämnda med det förstnämnda. Om vi hela tiden får små knuffar i ”önskvärd riktning” redan som små barn, är det väl inte så underligt om människobarnet slutligen lär sig att vänta på knuffen, istället för att engagera sig själv och sin egen fantasi fullt ut?

#skolvåren ställde (den twitterifierade) frågan #VarförSkola, och Per Kornhall summerar anledningen väldigt väl i denna meningen: ”Man måste se på ett system som en helhet och inte addera saker utan att noggrant genomlysa konsekvenserna.” Senare i kapitlet lyfter han fram att ”vi kan nog behöva se över de sedimentära lagren i den svenska skolan”. Onekligen är det så!

I hela boken är just frågan varför skola återkommande, om än inte formulerar exakt så (fast bra nära emellanåt!). I slutet skriver Per Kornhall: ” Just nu är skolan ett lapptäcke av olika förhastade och ideologiska reformer. Vi måste börja ta ett helhetsgrepp och förstå att huvudmannaskap, läroplaner, läromedel, lärarutbildning, lärarlöner, kompetensutveckling med mera hänger ihop i ett enda system som måste byggas från grunden som en helhet utifrån skollagens krav.” Jag håller med, med tillägget att vi behöver titta även bortom skollagen till vilket samhälle i stort vi vill skapa (möjligen att skollagen är korrekt formulerad utifrån det Sverige vi vill till, men jag tar det inte föregivet innan vi har svaret på frågan). Vad ska vi med skolan till, vad är det egentliga syftet? Hur vill vi att Sverige ska vara om 10-50-100 år?

Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2018, att läsa och blogga om 26 svenska och 26 engelska böcker, en per vecka, böcker som jag redan har hemma.