På andra sidan…

Ljuvligt väder igår. 15 grader, solsken, vindstilla.
Bangade kallbad nere på Ribban, trots det.

Så idag, när jag ändå skulle åt det hållet, packade jag ner handduk.

Men idag. Oj!
Blåste sådär som det bara kan göra i en kustnära stad. Kallt i vinden. Om än säkerligen 15 grader i lä. Men med en stark föresats att bada kallbad… så ställde jag mig således just i lä, och gjorde 3 x Wim Hof-andlingsrundor (3 x 30 in/ut följt av 2 minuter utan luft i lungorna), innan jag drog med mig cykeln de sista meterna till nakenbryggan på Ribban.

Blåst!
Solsken!
Klarblå himmel!
Havets vågor slog mot bryggan!

Tar av mig.
Mössa, jacka, skor, strumpor, jeans, trosor, halsduk, kofta och t-shirt.

Kallt?
Mm-hm!

Gå fram mot bryggan, ut på den, lutar kroppen rakt in i pålandsvinden.
Tar tag i trappräcket, med båda händerna, och tar kliv efter kliv nedför trappstegen.

Steget ovanför vattenytan översköljs plötsligt av en stor våg – och mina fötter likaså.

Så jag tar ett kliv ner till. Och ett till.
Vatten till midjan, när ännu en våg slår mot mig och säkerställer att jag är blöt upp till axelhöjd.

Kallt?
Mm-hm!

Så jag andas. Står kvar, 5 – 10 – 15 sekunder.
Låter ett par vågor slå över mig, innan jag vänder blicken upp mot bryggan, resoluta kliv upp ur vattnet.

Vinden i ryggen, kallt.
Skönt.

Tar mig tio meter till min cykel… och känner lugnet – stillheten – en annan dimension av livet. Krocken mellan den fysiska kylan och känslan av att allt är lugnt, allt är bra, allt är precis som det ska.

Huttrar?
Nä. Inte överhuvudtaget.

Befinner mig på andra sidan. Andra sidan hjärn- och kroppsbarriärer kring vad jag kan, eller inte kan, vad som är möjligt, eller inte möjligt.

Så jag vänder mig om, och kör en favorit i repris.

Ut på bryggan, nerför trappan, i vattnet som nu känns varmare än den vindkylda luften.

Andas. In. Ut.
Stannar i längre än första doppet, 20 sekunder? 30?

Upp igen… och istället för att svepa handduken om mig drar jag med handduk, kläder och cykel runt buskagen. Hittar lä. Brer ut handduken på marken och sätter mig ner. Blir sittande en stund, med en känsla av att det likväl kunde varit en varm sommardag.

Tillslut slår känslan av kyla till, tår och fingrar säger ifrån.

Reser mig. Sveper handduken om mig för att torka bort kvarvarande vattendroppar och sandkorn, innan jag i lugn och ro klär mig.

Cyklar hem, mycket nöjd med att jag fick till ett kallbad även under mars månad.

*Slår på stora trumman*

*Slår på stora trumman…*

Snart nog är det läge att släppa ut mitt nyfödda hjärtebarn synligt för världen.

Pirrigt.
Spännande.
Bubbligt.
Vad ska folk säga! Hur ska mitt hjärtebarn tas emot?

Räddhågsen.
Nervös.
Osäker.
Vad ska folk säga! Hur ska mitt hjärtebarn tas emot?

*Så jag slår lite till på stora trumman av ren och skär trots!*

För vad folk säger spelar inte så stor roll.
Jag är intresserad av vad de har att säga om detta, som faller inom ramen för målgruppen. De som lockas av mitt hjärtebarn – och jag vet att det finns människor som faller inom ramen för den kategorin –, deras väckta tankar tar jag mer än gärna del av!

Vad folk i gemen säger, det gör varken till eller från. För det jag har att erbjuda, detta mitt hjärtebarn, är inte en massproducerad produkt som anses lyckad om den köps av hundratusentals personer. Nej, nej. Långt därifrån! Detta är – som du snart kommer bli varse – en högst specialiserad tjänst riktad till en liten andel människor. Hur just dessa tar emot mitt hjärtebarn – d e t är riktigt spännande, pirrigt och bubbligt!

*Slår lite till på trumman, snart nog går ridån upp!*

Men sen, absolut!

Hur många saker vet du med dig att du verkligen hade gagnats av att göra, och likförbaskat gör du inte dem?

Hur många saker vet du med dig att du kommer börja göra, sånt som verkligen skulle gagna dig, men du ska bara [lägg till valfri bortförklaring] först?

Hur många saker vet du kommer göra ditt liv rikare, bättre, härligare, roligare, mer utmanande (på det där härligt pirriga viset!) som du ska göra. Bara inte nu. Men sen, absolut!

Är du som jag har du otaliga exempel att plocka fram som ess ur rockärmen.
Problemet är ju att det faktiskt inte är ess du plockar fram, utan…
sämre hälsa – för att jag inte slutar röka, börjar springa/gymma/simma, hoppar av bussen en hållplats före och går sista biten, tar trapporna istället för hissen…
sämre ekonomi – för att jag inte tar en halv dag/år och med hjälp av t ex Compriser kollar status på bolån/försäkringar/mobilabonnemang osv och får ner mina kostnader rejält, drar på att fatta beslut om olika former av investeringar, skjuter alla tankar på pensionssparande på framtiden…
sämre relationer – för att jag håller inne med kärleksbetygelser, inte orkar bjuda in till social samvaro av olika slag, för att jag drar på mig offerkoftan så fort jag går en promenad med bästa vännen som gör att vi båda gär därifån mer deprimerade än vi var när vi sågs…

Och så vidare.
Listan kan göras lång, och exemplen än talrikare.

Vad är det som gör att vi (jag är den första att räcka upp handen, men anar att jag inte är ensam om det här…) prokrastinerar? Att vi inte agerar? Att vi undviker att prioritera sådant vi ärligt vet kommer göra oss gott?

Mmhmm…
Ärligt talat är det där retoriska frågor.
För jag vet (tror jag). Och till stor del är det bara dåliga ursäkter…

Vad jag också vet är att n ä r jag tar action, så kostar det mig generellt sett mindre energi (än att gå och dra på ”jag borde verkligen”-surdegar) o c h ger mig bättre resultat (än mitt icke-görande ger… självklart!).

*skakar på huvudet.
Människan.
Fascinerande varelse, eller hur?!*

Ringa, ringa, riiiiiinga!

Som jag vant mig av med det. Att plocka upp telefonen för att faktiskt r i n g a.

Jag menar. Jag plockar upp telefonen en miljard gånger om dagen. Men e x t r e m t sällan för att faktiskt ringa. Något oftare för att svara om det ringer, fast eftersom jag i 99 fall av 100 har min mobil på både ljud- och vibrationslöst läge, så är det inte så ofta det sker heller, eftersom det krävs en hög grad av slumpartad chans för att jag ska råka titta på telefonen och se att det ringer.

Men nu. Nu vill jag köra igång mitt nya koncept. Min nya bebis. Och jag vet, jag känner det djupt inom mig, att sättet jag kommer i hamn med detta mitt hjärtabarn är genom att ta personliga kontakter och faktiskt snacka med folk. Bloggar, Facebook Lives och statusuppdateringar i all ära, men jag vet att det inte är så jag når mina blivande deltagare.

Jag behöver prata med människor, ansikte mot ansikte allra helst, men åtminstone per telefon! Så jag plockar upp telefonen och ringer… och möts av telefonsvarare. Som ger mig ett frånvaromeddelande. Som ber mig skicka SMS och/eller email. Som på alla vis underlättar för mig att ”ta det skriftligt istället för muntligt”.

Så jag skickar ett SMS och ett mail. Men håller mig kort (och lockande så klart!) så att jag inte gör det som vore så himla enkelt: att överinformera, innan jag ens vet om jag värvat vederbörande till att vilja höra informationen jag har att ge.

Ohhhh, ja! Just precis det handlar det ju om!
Att värva, steg för steg. Inte överrösa med information, som inte är efterfrågad.

*Tar mig för pannan…
Vet att jag klampat i klaveret åtminstone ett par gånger redan idag.*

Fast det h a r varit!
Ä r inte i detta nu.
Nu är en ny stund.

Och jag har faktiskt stoppat mig från att sätta foten i klaveret åtminstone en gång idag också. Jag började tom skriva ett meddelande till en kompis (Caspian, vem annars liksom?) för att be om råd… men när jag formulerade frågan så såg jag vad det givna svaret var. Så jag raderade frågan och skrev följande till honom istället:
Började ställa en fråga till dig men när jag skrev den kom jag på svaret själv. Smart!

Så.
Trägen vinner.
Övning ger färdighet (givet att jag är närvarande till vad jag gör och inte gör och vilka resultat det får).
Vi får mer av det vi fokuserar på.

Och det är definitivt i n t e läge att ringa 112 och säga Kan ni komma och hjälpa mig? Jag är så rädd för att lyfta luren och ringa till människor som jag vill bjuda in till mitt nya koncept. De hade möjligen slussat mig vidare till Jourhavande medmänniska eller något dylikt, men inget annat.

För det ä r inget att vara rädd för. Det värsta som kan hända är att personen på andra sidan luren säger Nej vet du vad, det här lockar inte mig. Det bästa som kan hända är å andra sidan att jag får ett Ja, det här låter ju helt fantastiskt, jag vill väldigt gärna ta del av detta tre-dagars-utforskande. Hur anmäler jag mig?

*Trycker på publicera och plockar fram telefonen. Dags för nästa samtal!*

Hjärtfladder och hjärnspöken

Upp i luften…
Lite så känns det.
Som om allt jag är helt plötsligt blivit uppkastad i luften – märk väl, av mig själv!

Var är säker mark, för stunden? Vad är säker mark, för den delen?

Vad gör jag? Vad gör jag inte?

Vad vill jag? Vad vill jag inte?

Kommer jag att lyckas? Kan jag? Har jag förmågan? Har jag dugligheten?

Har jag bitit av för stor tugga?
Eller är det bara att ta ett steg i taget, så ordnar det sig, så där som det gör?

Oh så många frågor!

Och vet du – det är en ganska härlig känsla. Trots allt. Mellan hjärtfladder och snabbvisit av ett och annat hjärnspöke så är det fasiken härligt utmanande att vara uppe i luften.

Äsch, du snackar du. Inte fasiken är det härligt att vara i det okända på det där viset?!

Amen.
Jo.
Det är det.
Härligt utmanande. Pirrigt. Nervöst.
Levlar. Ömsar skinn.
Den gamla kostymen har blivit för liten. Får inte plats längre. Vill mer. Annat.

Så när jag läser slutklämmen i en artikel av Ishtar Touailat i Chef, med titeln Håller du på att bli värdelös? inser jag, att mitt svar på hennes fråga är ett högljutt och rungande Jaaa:
”Den stora frågan är om vi har tillräckligt starkt psyke och ihärdighet för att återuppfinna oss själva om och om igen tills vi blir gamla?”

1-0 till Metodboken

259 visningar vs 103.

Metodboken vs Jag ser…

Ett inlägg, kort och koncist, med tips om att skaffa Metodboken, en fantastisk liten bok smockfylld med idéer till kreativa möten, indelat i fyra delar: Starta, Skapa, Stärka, Avsluta.

Ett annat inlägg, långt och komplext. Suggestivt och måhända ganska jobbigt. Det viktigaste jag någonsin skrivit, enligt mig själv. Något jag önskar, mer än något annat, att fler skulle få syn på. Titta sig i spegeln, med handen på hjärtat erkänna de roller vi alla tar, lite till mans. Vissa kommer kanske enklare till oss, andra inte. Poängen är, att se att vi alla ikläder oss roller, och att alla dessa roller fyller en funktion. Men att fundamentalism – valet (vanan?) att alltid kliva in i en och samma roll, oavsett situation – skadar. Att jag bidrar som allra mest om jag både ser de roller som förekommer, ser vilken roll jag själv klivit in i, och också ser – och bjuder in, antingen faktiskt, eller genom att själv försöka tala för, de roller som saknas, de vars röster inte hörs.

Vad betyder det, att det blir 1-0 till Metodboken i relation till Jag ser… i statistiken? Betyder det något överhuvudtaget? Eller är det bara jag som söker bekräftelse på generaliseringar att folk i gemen hellre vill ha det som är lätt att smälta, lätt att agera på, som inte kräver någon vidare introspektion?

Kanske.
Kanske inte.
Jag vet inte jag.

Fast önska kan jag. Jag önskar av hela mitt hjärta, att vi blir bättre på att se. Att reflektera. Att dela. Öppet, ärligt.

Vi.
Jag.

Jag försöker. Det är vad jag kan göra. Och vill göra. Reflekterar. Tar in. Håller ett öppet sinne. Avstår från att döma, i görligaste mån (men gud så svårt det är emellanåt!).

Vad gör du?
Allt? Inget?
Mycket? Lite?

Vill inte väcka tankar som leder till dåligt samvete. (Gagnar inte en endaste kotte!)
Vill inspirera att ta in, öppna upp, medvetet och aktivt söka nya perspektiv, sätta sig i någon annans sits och verkligen känna efter hur det känns. Om så bara en bråkdel av vad det faktiskt innebär att vara den som sitter på just den sitsen känns… ändock, en bråkdels aning är bättre än ingen. Ett uns ökad förståelse kan vara skillnaden som gör skillnad, i livet, i samhället, både kort- som långsiktigt.

Vad gör du, för att öppna upp, ta in, söka nya perspektiv?
Hur gör du? Och varför för den delen?

Kanske gör du inget alls. Fast… då borde du inte läsa denna text i detta nu, eller?

Oj, så många tabbar…

Oj, så många tabbar du har uppe, sa han, Caspian, när han kastade en flukt på min dator.

Mmm, svarade jag, jag har ju det. Du vet, saker att komma ihåg, komma tillbaka till, läsa mer om/av, agera på osv. 

Du vet att du kan öppna nya fönster istället va?

Mmm, svarade jag igen. Fast jag gillar inte en massa fönster, tabbarna funkar mycket bättre tycker jag. 

Det gick en dag eller två, och sen var jag tvungen att starta om datorn. Chrome frågade: Vill du återställa webläsaren som den var innan omstart? 

Tryckte på Ja-knappen… men nope. Inte öppnades alla mina 30 tabbar inte… borta! Allesammans. En handfull av dem var sådana sidor jag är inne på rutinmässigt, Messenger, Facebook, Trello, Basecamp, Harvest. De öppnar jag enkelt igen.

Men de övriga. Alla de där bra-att-ha-sidorna som jag tänkt återvända till, sidorna med saker som jag tänkt ta någon form av action på, påminnelser om det ena eller det andra.

Borta.

Öppnar Historik-fliken i webläsaren och scrollar lite innan jag inser det futila i att ens tro att jag ska kunna komma ihåg vad det var jag öppnat för en månad eller två sedan och ändå inte agerat på. Och eftersom historiken loggar allt och jag utöver de tabbar jag faktiskt låter vara kvar också öppnar och stänger en drös varje dag… så la jag ner det projektet innan jag ens dragit igång det.

Det får vara.
Det jag kommer ihåg, det kommer jag ihåg.
Det jag inte kommer ihåg, ja, då var det väl inget av reall vikt.

Ganska skönt, ärligt talat.
Poof, sa det, och så kan jag börja på ett blankt blad. En form av omstart, inte bara för datorn, utan även för mig. Tänk, vilken gåva!