Hej då 2017

Hej då 2017, året då…

  • jag läst, läst och läst lite till. 73 böcker och 22889 sidor enligt GoodReads. Men så korrekturläste jag ytterligare en bok som ännu inte är utgiven, så totalt blir det 74 böcker och 23014 sidor som jag tagit mig genom under 2017. Jag satte min #GoodreadsReadingChallenge för 2017 till 50 böcker, så jag passerade mitt mål med råge.
  • The Gifted Bookclub såg dagens ljus i samband med min födelsedag och under hösten har vi läst två böcker. Vi inleder 2018 med Flow av Mihaly Csikszentmihalyi, följer upp med Foe av J.M. Coetzee och jag ser med spänning fram emot kommande böcker.
  • jag för första gången tekniskt korrekturläst en bok (och vilken bok sen då! Sigrid sover på soffan ska du läsa!).
  • ChattyMeals gjorde sitt inträde i mitt liv, en bekantskap jag definitivt kommer underhålla under 2018.
  • jag förstod min relation till inre och yttre förväntningar, detta begrepp som jag under flera år reflekterat kring, och nu fått än större förståelse kring, såsom varande en Upholder, dvs Löfteshållare.
  • jag sprang mitt första lopp någonsin!
  • jag har testat digital sabbat, vilket gett mersmak, så pass att kommande års intention sprungit ur upplevelsen.
  • min förstfödda fyllde myndig och min sistfödde fyllde tonåring och började högstadiet. Som tiden går!
  • vi för första gången på evigheter inte lämnade landet under sommarsemestern (till barnens stora förtret).
  • vi fyra Rothar avslutar året med att delta i världens största street party, Hogmanay-firandet i Edinburgh.

Och med det önskar jag dig och de dina ett riktigt gott nytt år!

I samklang med livet som levs

Det var inte ett medvetet beslut att inte blogga under semestervistelsen i Edinburgh. Det bara blev så. Och det känns bra. Har suttit och skrivit ett par morgnar, avrundat året som gått likväl som börjat ta avstamp i det nya som är på ingång. Har låtit båda dessa processer fortgå lite i skymundan, medan Edinburghs branta backar bestigits, då utflykt följts av publunch som följts av fototillfälle som följts av karusellåkning på Christmas market vid Scott Monument, som följts av…

Ja men typ så.
Medan livet levs så spinner det i bakhuvudet, vad har hänt under 2017, vad har jag lärt mig, vad har kostat mer än det smakat och vad har varit riktiga fynd? Likväl som tankar kring 2018, vad vill jag av kommande år, vilka lockelser drar, hur vill jag utmana mig själv, vad stundar?

Vanan trogen kommer årets sista dag bjuda på samma blogginlägg på båda mina bloggar, svenska och engelska, och likaså årets första dag, då intentionen för 2018 sätts, i skrift, och därmed, inom mig. För så funkar jag. När jag sätter intentioner så är det – allt som oftast – lätt för mig att följa dem, att hålla dem top of mind, att låta dem prägla min vardag, i samklang med livet som levs.

Satan i gatan…

… så berörd jag blev av denna boken. Har dragit mig från att plocka upp den, tänkt Nä, det är nog inget för mig, vad tusan bryr jag mig om en bok om ett hockeylag liksom…

Nåväl. Tji fick jag, kan jag villigt erkänna, för när jag väl plockade upp den och började läsa så var jag fast. Har gått och lagt mig sent om kvällarna, och ändå fått slita mig från boken. Ikväll har jag suttit här uppkrupen i soffan och plöjt sista fjärdedelen.

Och jo. Verkligen alltså. Satan i gatan, så berörd jag blev. Ömsom tårögd, förbannad och lycklig. Ungefär som livet självt. Det går upp och det går ner, och ibland skiter det sig rejält bara för att i nästa stund gå fenomenalt bra.

Fredrik Backman kan verkligen skriva. Nånstans i boken skrev han om föräldraskap och kärleken till ens barn och slutade stycket med Själen välter. och jag smälter – fingertoppskänslan han uppvisar är imponerande. Fantastiskt väl skildrar han det svåra i att vara människa, genom att i ord yppa det som vi – jag! – kan ha svårt att ens erkänna inför mig själv. Men så står det där, på pappret, och jag inser, än en gång, att jag inte är ensam. Det är inte bara jag som tänker sådana tankar, det gör många fler. Åtminstone Fredrik Backman. Och då känner jag att jag är i gott sällskap.

Skrev upp fem passager som jag blev extra berörd av… eller åtminstone som jag hade sinnesnärvaro nog att notera. För stora delar av boken består av passager som berörde mig alldeles särskilt, så pass att jag släppte taget lite och bara läste, levde mig in, lät hjärtat snörpas åt, smärtan ila uppför benen och skrattet porla över mina läppar. Här kommer en av de fem:

”En av de enklaste sanningarna som finns om både städer och människor är att de oftast inte blir vad vi säger åt dem att vara, de blir vad de får höra att de är. Läraren har alltid fått höra att hon är för ung för det här. För snygg. Att de inte kommer respektera henne. De där pojkarna har fått höra att de är andra saker: Björnar. Vinnare. Odödliga. 

Hockeyn vill ha dem så. Behöver dem så. Deras tränare lär dem det för att de ska våga gå för fullt in i en närkamp på isen. Ingen funderar på hur man ska stänga av den attityden när de lämnar omklädningsrummet. Det är förstås lättare att lägga skulden på henne: Det är hon som är för ung. För snygg. För känslig. För kränkt. För svår att respektera.”

I ljuset av #metoo känns Björnstad extra viktig. Den säger inte vad vi ska göra, eller hur… men den väcker mången fråga, och ger tankespjärn på allra bästa vis. För vad är det vi låter folk få höra att de är? Och vad leder det till?

Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på en bokreflektion inspirerad av boken ”Björnstad” av Fredrik Backman.

Ljuset – snart vänder det!

Imorgon är det vintersolstånd och årets längsta dag; sen vänder det! Lägg därtill ett efterlängtat besked av slaget nu-kan-vi-andas-ut och ett häftigt besked om framtida uppdrag tillsammans med Pernilla Tillander – den tillanderrothska eran har bara precis inletts – så kanske du förstår min bubblande förväntansfyllda sinnesstämning.

Och när jag då dessutom får en chans att lyssna till Stina min Stina, finaste körkompisen med den vackraste av röster, som sjunger inledande solot (bredvid står jag!) i Lucia, Jens Erikssons arrangemang av Esbjörn Hazelius tonsättning av Erik Axel Karlfeldts dikt, ja, då är lyckan gjord!

Lucia var vårt nytillskott inför årets julkonsert, så den saknas på vårt julalbum Vi är i advent, som jag varmt rekommenderar inför stundande julhelger (finns på Spotify). Och inte var den helt enkel att sätta inte, det vill jag lova. Jens har turligt nog en ängels tålamod och tack vare det så fick vi ihop stycket till slut. Samma stycke som jag inledningsvis frynte på ögonbrynen åt, inte för mitt liv kunde få ihop ljudbilden av, och nu, tänk så vackert det blev!

Hämta hem mig själv. Igen.

Julen stundar, tredje advent kom och gick, och fast jag har fått upp både julstjärnor, utebelysning och adventsstake så känns det inte så juligt i sinnet. Inte ens efter flera dygns marinerande i Vi är i advent, julskivan som församlingens körer sjungit in, som nyss kommit ut (finns att köpa samt att lyssna till på Spotify). Det är en fantastisk julskiva, och i lördags framförde vi två julkonserter (fullsatt kyrka, fantastiska omdömen från publiken!), och trots det, så känns det inte så juligt i sinnet.

Kanske ett tecken på att jag behöver hämta hem mig själv? Igen… 

Jag har insett att mitt behov av egentid, av inget-planerat-tid, av gör-precis-vad-jag-känner-för-tid, har ökat. De senaste veckorna har varit ganska fullspäckade, med bra många fler dagar ute hos kund och därmed färre dagar med jobb hemifrån. Och dessutom har dagarna hemma varit fyllda av diverse olika typer av deadlines, så utrymmet som jag oftast har numera, har varit krympt.

Vaddå ökat?
Jo. Jag undrar om jag inte blivit lite beroende av mellanrummen, av tiden att bara vara, på ett sätt som jag för fem år – eller åtminstone för sju år – sedan överhuvudtaget inte hade kunnat relatera till. Fram till dess arbetade jag heltid ”så där som man gör”, och det var först i samband med att min tid i Indienprojektet började minska som jag första gången fick prova på hur det känns att ha mer mellanrum i livet. Sen var jag ett par år på Tetra Pak, och samma sak där, inledningsvis heltid, för att sedan sakta fasa ut. Efter det har jag egentligen bara arbetat heltid ute hos kund under fem veckor våren 2016.

Det betyder inte att jag inte arbetar heltid, för det gör jag. Typ. Eller… tja, det är svårt att förklara kanske. Men en vecka ser aldrig likadan ut som nästa, och oftast så hinner jag under en veckas tid röra mig – sett i utfört arbete – mellan flertalet olika kunder och/eller egna projekt, en mångfald jag verkligen uppskattar enormt. Det berikar så mycket – både mig själv som mina olika uppdrag/projekt.

Ser fram emot en dryg veckas julledigt innan jag ska göra klart mina förberedelser inför tre intensiva veckor i januari. Därefter så ska jag göra mitt bästa för att se till att det finns utrymme för reflektion och egentid varje vecka, så att jag inte hamnar i samma situation av känslan att jag ”behöver hämta hem mig själv”. Jag vill skapa en tillvaro där jag inte behöver sakna mig, för att jag hela tiden får ta det utrymme som behövs för att jag ska må riktigt bra – så att jag inte med jämna mellanrum föranleds att skriva en sådan här reflektion. För det är ju långt ifrån första gången. Kanske sista?

Ska du inte gå och lägga dig då?

Dotra sitter bredvid mig i soffan och spelar ett Taylor Swift-klipp på You Tube. Jag sluter ögonen och gnyr fram Det där är lite för stökigt för mig just nu, har så ont i huvudet. Varpå dotra, klok som hon är, frågar Men ska du inte gå och lägga dig då?

Mmm. Det låter ju som en rysligt god idé, så jag lägger ner alla tankar på blogg-mästerverk, inser att jag ikväll – så Lucia det är – är långt från någon ljusspridare, lägger ifrån mig min laptop och beger mig mot sängen den sköna!

Möjligt läsprojekt för 2018?

Än så länge har jag läst 70 böcker i år, 69 som jag angett i Goodreads och en som ännu inte är publicerad som jag hade ynnesten att läsa som utkast. Det är många år sedan jag läste så många böcker, och jag har verkligen njutit av det. Jag älskar att läsa, älskar böcker, älskar att ta del av nya världar och perspektiv som berikar mitt liv på så många sätt.

Inför 2018 så fnular jag lite grann på om jag skulle försöka systematisera mitt läsande lite grann, helt enkelt för att komma igenom böcker jag har hemma som jag vill läsa, men inte riktigt kommer mig för att sätta mig med.

En fundering jag har är om jag skulle välja ut 26 svenska samt 26 engelska böcker ur bokhyllan här hemma – alltså böcker jag har redan – och lägga upp ett veckoschema för att ta mig genom dessa böcker, med föresatsen att blogga varje söndag om veckans bok?  En av mina förhoppningar med detta vore faktiskt också att jag inte köper hem nya böcker förrän jag tagit mig igenom merparten av dessa 52 utvalda böcker.

Blott en liten del av böckerna i mina vill-läsa-högar runt om i huset.

Målet för 2017 års Goodreads reading challenge var 50 böcker vilket jag nått med råge och 2016 var mitt mål att läsa 36 böcker, något jag också uppnådde med 42 stycken lästa böcker. Dessutom så skulle jag vilja utmana mig själv rejält och sätta etthundra böcker som årsmål för 2018, vilket ju skulle innebära att jag utöver de förbestämda 52 böckerna, skulle behöva läsa ungefär ytterligare en bok varje vecka.

Knäppt?
Jo. En smula. Håller med.
Men vad fasiken – varför inte liksom?