Friktion

Friktion.
Möjliggör rörelse.

Utan friktion. Inga bilar. Inga cyklar.
Inte nånting egentligen.

Kanske att vi skulle glida omkring lite oförhappandes och okontrollerbart?
Lite roligt låter det allt. Men det är inte så det är. För vi har friktion.

Två sorter till och med.
Vi har friktion. Och sen har vi Friktion. Livgivande. Den sortens Friktion som hjälper mig att växa, snarare än sorten som bryter ner mig. 

Vi har form. Och det formlösa.
För någon är det smärtsamt att behöva förhålla sig till form, till regler, gränser, förbehåll. Däri ligger friktionen. Lek med den. Arbeta med den. Använd den. Se vad som händer i relation till formen.

För andra, precis tvärt om. Det formlösa, det ofantliga fältet av oändliga möjligheter. Utan form att hänga upp saker på, ingen given utgångspunkt. Där finns friktionen. Så lek med den. Arbeta med den. Använd den. Se vad som händer i relation till det formlösa.

Dansa med det. Mellan det. Det som ger Friktion. Och det som är Friktionslöst. Mellan det som utmanar, det tillsynes ogörbara, och det som flödar ur dig, enkelt och ansträngningslöst.

När du dansar mellan de två kommer händelsehorisonten att skifta, för dig och din relation till form och det formlösa. Transformera. Utvidgas. Kanske krympa? Dras ihop?

Ja. Jag tror det vore möjligt det med. Och sen… en ny transformation. Nånting föds, nånting som alltid och redan (always and already!) fanns där, inom dig, du har bara aldrig öppnat just den dörren tidigare. Förrän nu.

Sjösättning

Fem års fördröjning. Det verkar vara normen för mig.
Fem år mellan barn ett och barn två.
Fem år efter att jag upptäckt bloggarnas förunderliga värld börjar jag själv blogga.
I samma veva upptäcker jag poddernas än mer förunderliga värld, och jodå, fem år därefter (ja, någorlunda i alla fall) börjar jag podda själv.

Nu, sisådär en fem år efter att jag började snacka om att dra igång Mastermindgrupper har jag äntligen gjort slag i saken. Hållit första mötet av 13 inalles, och det känns härligt. Bubbligt. Nyfiket undrar jag vad det månde bli av detta?

I våras när jag körde pilotomgången av 60 timmars tankespjärn (omgång två går av stapeln 9-11 oktober, är du nyfiken så tjoa till mig!) var det visserligen inte 5 års fördröjning mellan tanke och handling, snarast 5 veckor, men oaktat det, så var det oerhört givande att ta en egen idé från tankeväsen till genomfört event. Och Mastermindgruppen jag nu satt igång känns likadan. Att vara i ett skapande, att göra, utan att riktigt veta vad det blir av det, att sätta ramverket så att det och de som är inom ramarna kan få göra, testa, leka, fråga och reflektera, utveckla, avveckla, förkasta och förnya…

Carin Dackman, en av Mastermindgruppens deltagare, skrev till mig när vi avslutat vårt första möte av totalt 13 under de kommande månaderna och tackade för ett fint första möte. Hon sa också, som en spegling av det jag delat om just detta mitt nyvunna Görande: Så kul att du nu gör handling av dina tankar och din önskan. Älskar hur vi kan sjösätta genom prototyper eller tester. Det inspirerar mig!

Där sätter hon fingret på det! Att sjösätta, genom prototypande. Att inte tro att jag ska, eller ens kan skapa ”den perfekta produkten” vad det än månde vara (60 timmars tankespjärn, en Mastermindgrupp, en podd för att bara ta tre exempel från mitt liv i närtid) genom att tänka fram den på egen kammare. Jag skapar ”en produkt” (för vad är egentligen ”perfekt” och är det något jag behöver sträva efter?) genom att göra, göra igen och igen och däremellan reflektera och få återkoppling, skruva och finlira, utveckla och förfina.

Fördelen med att det emellanåt går lång tid mellan idé till handling för egen del, är att jag i gengäld är reellt grundad i vad-det-än-gäller. Jag menar, efter att ha varit med i en officiell Mastermind-grupp sedan januari 2013 känner jag mig väldigt trygg i själva konceptet. Fast fem år är lite väl mycket, och ju mer jag sjösätter, desto bättre blir jag på sjösättande, så… vem vet vad som kommer härnäst!

Tankar för dagen, manual för ett snällare liv (bok 7 av 12)

Valborg 2018 var jag på Mundekulla för ett skrivretreat under ledning av Bob Hansson. Köpte då Tankar för dagen, manual för ett snällare liv som Bob Hansson gav ut det året. Han alltid tyckt om att lyssna till hans Tankar för dagen i P1, och efter skrivarhelgen med honom ville jag definitivt stötta hans författarskap och köpa boken. Först nu har jag dock läst den.

Fin. Är den.
Som Bob. Han är också fin. Snäll.
Fast en ska inte missta den snällheten för mesighet, mjäkighet, lamhet.
Inte alls.

”Om det är osynliggjord jag blivit, blir osynligheten min hemmaplan.

Det kan förefalla irrationellt. Men det är det inte. Det är rationellt att våra hjärnor söker sig mot det kända, eftersom vi då söker oss mot något vi har större chans att behärska. 

Det är fördelen med att upprepa gamla misstag.
Man har ju redan övat.
Det måste vara en paradox i rakt nedstigande led från lagen om alltings jävlighet, att en tragedi som upprepas tillräckligt många gånger kan förvandlas till känslan av trygghet.”

Bob är skarp.
Om du läser det han säger, och läser mellan raderna och uppfattar det han inte säger, så finns det oerhört mycket tankespjärn att ta del av.

”Igenkänning skapar trygghet. Det förklarar både främlingsfientlighet och mediokra livsval.”

Boken består av en hoper av Bobs Tankar för dagen men också texter som är nya. En av de texter (som jag inte tror är en tanke för dagen, åtminstone inte än, för jag går åtminstone bet på att finna den när jag googlar) som sätter sig allra mest, som ger mig tankespjärn så det förslår är den tanke för dagen som heter Vanan kan vara en oblyg makt, en makt som kräver – allt.

”Våra vanor är svåra att komma åt. Gömda längst in i hjärnan på en plats som heter de basala ganglierna. Hjärnans Fort Knox. Vanorna är mer skyddade än våra minnen.”

Är alla tankar lika skarpa?
Nej.
Fast det är som det ska vara det med. För de som talar till mig, talar inte nödvändigtvis till dig. Och tvärtom.

”Vanorna är svåra att radera.
Vilket skapar problem för oss som en gång lade oss till med vanor som inte gagnar oss.
Även vanor som naggar vår livshimmel i kanterna och hindrar oss från att utvecklas – kan vara svåra att radera.
Men svårt är inte samma sak som omöjligt.”

Varför just denna text om vanans makt fastnar så i mig vet jag inte. Budskapet Bob förmedlar är inte nyheter för mig. Det är mig inte heller främmande. Snarast tvärt om. För oj vad jag förändrat vanor genom åren! Kanske är det just därför? För att jag nånstans på vägen knäckte den nöten, att jag är föränderlig till mycket större utsträckning än jag nånsin trott?

”Hjärnan är ett långsamt djur men ett djur som förändras. Hjärnan lär av upprepningar. För varje gång jag fattar mod, bryter en vana och väljer en privat revolution i miniatyr, ökar den neurologiska sannolikheten att jag kommer att göra det igen.”

Frågan Hur gagnar detta? är ett av de verktyg jag haft allra störst nytta av när det gäller att bryta vanor, mönster, reaktioner som inte längre gagnar.


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2019, att läsa och blogga om 12 svenska och 12 engelska böcker, en varannan vecka, böcker som jag redan har hemma.

Berikande sammanhang!

Finns det något du vill dela med dig om, som skulle kunna inspirera oss på något sätt, är en fråga som dyker upp varje vecka, i ett specifikt sammanhang jag befinner mig i.

Mitt svar idag löd:
Att vända och vrida på saker. Att inte ta förgivet att det sätt jag tänker, tycker, pratar osv är ”sant”. Att omge mig med människor som gör detta, som hjälper mig att få tankespjärn (som är min livsfilosofi – jag vill både ge och få tankespjärn på daglig basis!). 

Och (viktig insikt!), tankespjärn ”gör bara nytta” om jag låter mig vara öppen för det. Om jag slår ifrån mig det-nya-möjliga-perspektivet utan att våga ta in det och vända och vrida på det, så gör det mig inget gott. Om jag däremot vågar ta in det, så finns chansen att det gör mig gott, eftersom det kan vara något som är hjälpfullt för mig, något som gagnar mig. Om inte, så har jag som mest förlorat lite tanketid.

Just detta sammanhang berikar mitt liv på så många vis, för att jag där får så mycket av det #tankespjärn jag både behöver och önskar. Och bäst av allt: det är bara ett av flera sammanhang jag är del i, som ger mig ”mitt dagliga bröd” i form av tankespjärn. Vissa är mer formella och uppstyrda (som Mastermind, coaching, samarbetspartners) än andra, men alla berikar mitt liv och jag är så enormt tacksam över att jag skapat detta mitt liv!

Uppföljning maj 2019: Som jag är.

Likt förra året har jag för avsikt att stämma av gångna månaden i förhållande till årets intentioner. Det ger mig en månatlig påminnelse av vad jag har för intentioner för året, och ger mig också utrymme för reflektion och eventuell justering.

Maj har flugit förbi i raketfart, och vilken underbart härlig, fantastiskt, utvecklande månad det varit sen då!

2019. Året då jag ska…
* ha kroppens välbefinnande i fokus bland annat genom att:

  • fortsätta göra min dagliga sjua med burpees: ✅
  • Headspace:a dagligen: ✅
  • springa minst 75 löprundor –> spring-när-jag-känner-för-det-intention: Inte sprungit i maj heller, och gör nu om denna punkt. Har en stortåled som strular lite, tror jag dansat lite för mycket Lindy hop!
  • kallbada så ofta jag bara kan – och komplettera dem med att duscha kallt: 7 dopp i maj, och nu känns det nästan sorgligt att vattentemperaturen kryper uppåt så gränsen för vad jag kan ”räkna som kallbad” nog är uppnådd. Jag har satt en personlig gräns på ≤14 grader.
  • dansa Lindy hop så ofta jag bara kan (anmäld till kurs under våren, och så social dans på det!): Social-dansat ett par gånger sedan kursen tog slut. Tanken är att fortsätta under sommaren!
  • fortsätta cykla och gå så mycket jag bara kan: promenerat 6 och cyklat knappt 30 mil.

* ha mitt mentala och själsliga välbefinnande i fokus bland annat genom att:

  • läsa minst 75 böcker, varav 12 svenska och 12 engelska redan är utvalda. Dessa 12 + 12 ska jag reflektera om på mina bloggar: Läst 24/75 böcker. Bloggat om Tjärdalen (bok 5 av 12 på svenska) och The Wind-up Bird Chronicle (motsvarande på engelska).
  • lära mig minst fem stycken låtar utantill (i både text som komp) på gitarr, vilket jag kommer åstadkomma genom att sikta på minst tio minuters gitarrspel varje dag: Ojojoj. Endast plinkeplonkat på gitarren 8 gånger under maj. Bättring utlovas!
  • jag ska låta Mark Nepos fantastiska bok The book of Awakening bli min dagliga följeslagare: ✅
  • hålla digital 24-timmars sabbat minst två gånger per månad: 4-5 samt 18-19 maj tog jag välbehövlig digital sabbat. Har du inte testat, så gör det, om så bara för glädjen i att få återvända till det digitala efteråt! Under juni räknar jag med digital sabbat 6-7, 15-16 och sen får jag se hur det blir i Kenya!

* ha mitt skapande i fokus bland annat genom att:

* ha ekonomisk resurshushållning i fokus bland annat genom att:

  • så, så och så lite till; varje vecka medvetet arbeta med mina olika inkomstkällor: ✅Steppar rejält här!
  • stämma av mitt uppsatta faktureringsmål varje månad: ✅Nådde målet i januari och mars. Nådde inte målet i februari, april och maj.
  • föra kassabok över mina privata intäkter och utlägg: Har funkat bättre under maj, men inte optimalt, så ”Behöver också hitta en bättre rutin så det inte blir en sådan backlog att fylla i kassaboken långt i efterskott” får stå kvar sen förra månaden.

Och så slutligen – på alla plan – experimentera och leka, njuta och  testa, utforska och utmana mig, samtidigt som jag fortsätter vara i varsam samvaro med mig själv: Månaden har varit så späckad att jag inte får in den på ett foto… utan drar till med två! Pilotomgången av 60 timmars tankespjärn gick av stapeln 8-10 maj och både inför, under och efter har #tankespjärn varit i fokus så klart! Vilken grej. Vilken ynnest! Trädgården frodas och jag får hjälp av goda och kunniga vänner med gröna fingrar – vilken skillnad det gör! Jag inspirerades av Michel och Mariella Issa, har spånat med Janine som dessutom startat Skåne Networking Community på FB som fullkomligt exploderade ur startblocken!. Har sjungit av hjärtats lust (Gaaaalen!), kallbadat (tom på körens sommarfest!) och varit på TEDxSlottsparken-repetition (jag ska vara moderator, ska bli så grymt kul! Går av stapeln 14 juni 2019, livesänds, så håll utkik!), varit på begravning, sett Guds olydiga revben efter boken av Gunilla Thorgren med samma namn – och blev fullkomligt wow:ad! Dessutom hade jag och Monika grymt kul på Party-a-long med Dirty Dancing på Spegeln. Utöver detta har jag hunnit med mycket jobb inklusive en heldagsinspektion från Läkemedelsverket ute hos kund, har städat hus så det stod härliga till, tagit foto och lagt ut det på AirBnB, lagt ut en drös saker till försäljning på Shpock och blivit Särskilt Förordnad Vårdnadshavare till mitt allra första Gode Barn. Stort!

Vad vill jag vara för mig själv?

Hinder? Möjliggörare?
Lekkamrat? Fängelsevakt?
Hejarklack eller mobbare?

Vad vill jag vara för mig själv?
Och vad gör jag för att vara det jag vill vara?
Möjliggörare. Lekkamrat. Hejarklack.

Är jag alltid det? Är jag inte mitt eget främsta hinder emellanåt? Agerar min egen fängelsevakt och mobbare? Jodå. Det händer. Hinder oftare än mobbare, fängelsevakt är en roll jag ikläder mig emellanåt också. Men det som händer när jag väljer möjliggöraren, lekkamraten, min egen främsta hejarklack:
Att ge mig själv lov att leka. Att utforska. Att ta del.
Att njuta. Att skratta. Röra mig. Dansa. Sjunga med till musiken!

Vid Gud, så mycket härligare livet blir när jag ger mig själv utrymme, tillåtelse, uppmuntran, att vara allt det där. Den lekfulla. Den utforskande. Den deltagande. Den njutningsfyllda, som skrattar högt och innerligt och låter kroppen röra sig när den så önskar. Den som dansar gladeligen, utan minsta tanke på hur det ser ut, på att hålla tillbaka, på att inte ta för mycket plats. Dansa, av lust och liv, sjunga för fulla muggar – att leva.

Vad vill jag vara för mig själv?
Den som på alla sätt bidrar till att jag älskar att leva livet!

Kan alla människor förändras?

Kan alla människor förändras?
Ja. Så klart de KAN! Människan är i ständig förändring, oavsett om vi är medvetna om det eller ej. Men huruvida alla är VILLIGA att förändras, medvetet, det är en helt annan fråga.

Det finns många talesätt som jag kopplar till det här med förändring, som jag reagerar på. Ett lyder Med ålder kommer visdom. Nej. Inte automatiskt. Ålder KAN leda till visdom, och för de flesta både hoppas och tror jag att det gör det, men för alla? Nej. Ålder leder i n t e per automatik till visdom.

Ett annat talesätt säger att Vi lär av våra misstag. Nej. Inte automatiskt. Ett misstag KAN göra att vi lär oss, och för de flesta hoppas och tror jag att det gör det, men för alla individer, vid varje misstag de gör? Nej. Så funkar det inte. Och jag är är den första att räcka upp handen här, för har jag gjort samma misstag fler än en gång? Jajamensan!

Förändring kräver en insats. Det blir inte bara (bortsett från den än så länge oundvikbara åldrandeprocessen). Och även om jag rationellt sett vet att alla människor inte kommer att välja förändring, så väjer jag inte från min medvetet naiva syn att tro gott om alla, även om deras förändringsbenägenhet och -vilja. Fast jag vet att sannolikheten för att det blir så är extremt låg.

Själv är jag väldigt glad i förändring, annars skulle jag inte älska att ge och få #tankespjärn på det vis jag gör. Jag vill gärna att det ska hända saker, vill utvecklas och expandera som person. På alla plan. Men jag har inte alltid varit sådan, långt från. Därför är det med stor empati och utifrån personlig erfarenhet som jag ser att det självfallet finns olika skäl – mer eller mindre relevanta – till varför människor medvetet motverkar förändring, men i grunden ligger det mycket (mest? bara?) rädsla bakom det.

Är det så enkelt att det handlar om ovana vid det okända? Känslan av förlorad kontroll? Att våga stå i jag vet inte vad detta kommer leda till utan att vända om, drämma igen dörren till det nya, och springa snabbt som ögat därifrån? Summerar talesättet Jag vet vad jag har, inte vad jag får människans förändrings-o-benägenhet?