När jag mår som bäst

Sitter på utbildning. Får i uppgift att gradera mig själv i fyra steg mellan två ord satta i ett motsatsförhållande. En hel radda motsats-ordpar ska jag ta mig igenom, och efter en stund inser jag att jag tappat bort den avgörande ingångsfaktorn: gradera dig i relation till när du mår som bäst.

Och jag ser – plötsligt – min förvirring. Jag vet inte…

Svarar jag som jag svarar, för att jag är van vid att agera på x eller y vis? Handlar det mer om vanan att agera utifrån x eller y än om inre välbefinnande? Och vad innebär egentligen när jag mår som bäst? Hur vet jag det? Hur känns det, när jag är och verkar i världen, utifrån att jag mår som allra bäst? Hur är det att leva mitt liv utifrån den utgångspunkten?

Tung insikt.
Den landar. Den känns.
Den pockar på ett nyfiket utforskande.
Den säger mig att det finns något att upptäcka här, en dörr öppnas att under en period gå genom livet med glasögonen när mår jag som bäst på mig. Och jag är bra på just det. Det är en av mina superkrafter (det hörde jag mig säga under lunchen, tidigare på dagen, till en av mina kursare), att sätta på mig ett par metaforiska glasögon med det jag vill fokusera på. På så vis har jag arbetat med min ilska och aggression, med mina inre diktatorer, med min livsuppgift att göra ett positivt avtryck och mycket annat. Nu, när jag mår som bäst.

Nyfiket, bubbligt och samtidigt väldigt klar över att jag i detta nu startar ett nytt projekt, undersökande, utforskande, upptäckande. Inombords. Spännande!

Att trampa snett

Så lätt det är att trampa snett, i all välmening. Fast jag verkligen inte avser det, så trampar jag likväl i klaveret emellanåt, ett klaver jag inte ens visste att jag var ute och tassade på. Tur då att det bland dessa människor som upplever sig trampade på, finns de som säger till. Som låter mig veta, att just där, just då, trampade jag snett och det gjorde vederbörande illa.

Och jag tar emot. Tacksamt.
Ber om ursäkt, för min obetänksamhet. Kan inte göra ogjort, kan inte ta tillbaka det sagda, men kan både förstå och hedra modet som krävs för att säga ifrån, att vara tydlig med egna gränser och behov. Människor som gör det ger mig tankespjärn. Ger mig något att reflektera kring, ger mig möjligheten till en insikt som gör att jag kanske kanske inte trampar snett i en motsvarande situation i framtiden.

Visserligen är vi alla olika, och det som upplevdes sårande av en kan mycket väl upplevas välmenande och stöttande för en annan. Så kan det absolut vara. Och jag kan inte så mycket mer än vara mig, alla andra är ju, som bekant, upptagna. Men jag kan också ta till mig av andras erfarenheter, inse – än en gång – att alla inte fungerar som jag, och att jag inte ska ta för givet att det som funkar för mig funkar för dig.

Alla dessa förgivettagandena.
Tänk att jag så ofta inte upptäcker dem förrän jag snubblat över dem, och i värsta fall också råkat göra någon annan illa i mitt snubbel.

När jag får syn på förgivettagningarna, antingen tack vare självreflektion, eller för att jag blir uppmärksammad på dem av den jag snubblade över, så kommer den varsamma samvaron med mig själv som allra mest till sin rätt. För jag kan verkligen inte göra det sagda osagt, det gjorda ogjort. Eller tvärt om för den delen.

Det som har varit, har varit. Det är inte. Så det jag gör är att tacka. För insikten. För gåvan jag ges, av att fundera över vem jag vill vara, hur jag vill agera, i nuet och i framtida liknande situationer. Lära mig av mina misstag, vilket Bob Hansson skrev så insiktsfullt om, är emellanåt inte så himla enkelt.

Med det sagt kan jag tillstå att jag förut var oerhört dålig på att kunna härbärgera ens tillstymmelsen till insikt om att jag tabbat mig. Mitt självvärde låg i att Ha Rätt, i att Göra Rätt, i att Vara Rätt. Om jag misslyckades, så började jag – oftast verbalt – slå omkring mig. Fajtades emot, ville inte, vägrade erkänna, kunde inte förmå mig att tillstå att jag gått snett. Och så, genom min oförmåga att stå för den jag var, det jag gjorde, fortsatte jag att trampa omkring på klaveret som vore jag en elefant i en porslinsbutik.

Det gör jag säkert fortfarande. Men mer sällan. Det ser jag. Det märker jag. Min observationsförmåga på mig, på vad jag gör och vad det resulterar i, är skarpare nuförtiden än den var, förut. Jag är övertygad om att skärpningen i observationsförmåga hänger nära samman med motsvarande sänkning i att vara hård mot mig själv, att döma, att banka, att fajtas i det inre. Jag bankar inte längre på mig själv när jag upptäcker mina tabbar, vilket gör att jag inte längre räds att upptäcka dem.

Men oavsett vad, så gör jag fel ibland. Jag trampar i klaveret och gör människor illa, helt utan avsikt. Och för det kan jag inget annat göra än säga Förlåt. Det var inte min mening. Tack för att du låter mig veta, då det ger mig en större chans att göra bättre nästa gång jag hamnar i en motsvarande situation. 

Lågt hängande frukter

Att sparra.
I ett samtal.
I boxningsringen.
Oavsett var, så gagnar det att sparra.
Givet att jag är i behov att öva, träna, få testa nytt, lära in nya tanke- eller rörelsemönster. (Alltsom oftast med andra ord.)

Sparringpartner Lena Fridlund, vilken klippa. Kul har vi dessutom!

Har sparrat i dagarna två, nästa möte inbokat i övermorgon. Min chef har fått gå till jobbet, på ett sätt som hen inte gjort på länge. Det är så lätt att bara köra på utan att faktiskt reflektera över om insatsen är värd det. Om timmarna jag, i form av min egen arbetare, lägger ner faktiskt ger de resultat och den effekt jag, i form av min egen chef, önskar. Eller inte?

Och önskar chefen inget, för att chefen inte har gjort sitt jobb, ja, då kan arbetaren i mig jobba ihjäl sig, klappa sig på axeln och säga Bra jobbat! fast det enda som hen kanske lyckas är en form av Sisyfosarbete.

Men nu är chefen ombord, arbetarens direktiv blir allt tydligare, och samverkan dem emellan kommer att ge resultat. Eftersom chefen vaknat och går till jobbet kommer hen ha koll på uppföljningen av resultat och effekt av arbetarens arbetsinsats. Blir det inte resultat – ändra. Gör något annat. Tänk om, tänk till, tänk nytt. Och agera. Och följ upp. I en evig spiral!

Vi avslutade med att sätta mål, och min sparringpartner var noga med att säkerställa att vi båda fick ett par lågt hängande frukter med oss till nästa sparringtillfälle. Det både inspirerade och gav mig tankespjärn.

Så när dagens Mastermindmöte led mot sitt slut, bad jag deltagarna att ge mig ett kortsiktigt mål att bocka av tills vi ses igen nästa vecka, och ett långsiktigt att ta ett kliv framåt i till dess.

Att blanda de två typerna av mål, kort- och långsiktigt, och säkerställa att det finns åtminstone en eller ett par lågt hängande frukter bland de mer omogna och svåråtkomliga målen, gör gott. Det ger en känsla av progression, att något händer, och är ett ypperligt tillfälle att klappa sig på axeln och säga Bra jobbat där!

Friktion

Friktion.
Möjliggör rörelse.

Utan friktion. Inga bilar. Inga cyklar.
Inte nånting egentligen.

Kanske att vi skulle glida omkring lite oförhappandes och okontrollerbart?
Lite roligt låter det allt. Men det är inte så det är. För vi har friktion.

Två sorter till och med.
Vi har friktion. Och sen har vi Friktion. Livgivande. Den sortens Friktion som hjälper mig att växa, snarare än sorten som bryter ner mig. 

Vi har form. Och det formlösa.
För någon är det smärtsamt att behöva förhålla sig till form, till regler, gränser, förbehåll. Däri ligger friktionen. Lek med den. Arbeta med den. Använd den. Se vad som händer i relation till formen.

För andra, precis tvärt om. Det formlösa, det ofantliga fältet av oändliga möjligheter. Utan form att hänga upp saker på, ingen given utgångspunkt. Där finns friktionen. Så lek med den. Arbeta med den. Använd den. Se vad som händer i relation till det formlösa.

Dansa med det. Mellan det. Det som ger Friktion. Och det som är Friktionslöst. Mellan det som utmanar, det tillsynes ogörbara, och det som flödar ur dig, enkelt och ansträngningslöst.

När du dansar mellan de två kommer händelsehorisonten att skifta, för dig och din relation till form och det formlösa. Transformera. Utvidgas. Kanske krympa? Dras ihop?

Ja. Jag tror det vore möjligt det med. Och sen… en ny transformation. Nånting föds, nånting som alltid och redan (always and already!) fanns där, inom dig, du har bara aldrig öppnat just den dörren tidigare. Förrän nu.

Sjösättning

Fem års fördröjning. Det verkar vara normen för mig.
Fem år mellan barn ett och barn två.
Fem år efter att jag upptäckt bloggarnas förunderliga värld börjar jag själv blogga.
I samma veva upptäcker jag poddernas än mer förunderliga värld, och jodå, fem år därefter (ja, någorlunda i alla fall) börjar jag podda själv.

Nu, sisådär en fem år efter att jag började snacka om att dra igång Mastermindgrupper har jag äntligen gjort slag i saken. Hållit första mötet av 13 inalles, och det känns härligt. Bubbligt. Nyfiket undrar jag vad det månde bli av detta?

I våras när jag körde pilotomgången av 60 timmars tankespjärn (omgång två går av stapeln 9-11 oktober, är du nyfiken så tjoa till mig!) var det visserligen inte 5 års fördröjning mellan tanke och handling, snarast 5 veckor, men oaktat det, så var det oerhört givande att ta en egen idé från tankeväsen till genomfört event. Och Mastermindgruppen jag nu satt igång känns likadan. Att vara i ett skapande, att göra, utan att riktigt veta vad det blir av det, att sätta ramverket så att det och de som är inom ramarna kan få göra, testa, leka, fråga och reflektera, utveckla, avveckla, förkasta och förnya…

Carin Dackman, en av Mastermindgruppens deltagare, skrev till mig när vi avslutat vårt första möte av totalt 13 under de kommande månaderna och tackade för ett fint första möte. Hon sa också, som en spegling av det jag delat om just detta mitt nyvunna Görande: Så kul att du nu gör handling av dina tankar och din önskan. Älskar hur vi kan sjösätta genom prototyper eller tester. Det inspirerar mig!

Där sätter hon fingret på det! Att sjösätta, genom prototypande. Att inte tro att jag ska, eller ens kan skapa ”den perfekta produkten” vad det än månde vara (60 timmars tankespjärn, en Mastermindgrupp, en podd för att bara ta tre exempel från mitt liv i närtid) genom att tänka fram den på egen kammare. Jag skapar ”en produkt” (för vad är egentligen ”perfekt” och är det något jag behöver sträva efter?) genom att göra, göra igen och igen och däremellan reflektera och få återkoppling, skruva och finlira, utveckla och förfina.

Fördelen med att det emellanåt går lång tid mellan idé till handling för egen del, är att jag i gengäld är reellt grundad i vad-det-än-gäller. Jag menar, efter att ha varit med i en officiell Mastermind-grupp sedan januari 2013 känner jag mig väldigt trygg i själva konceptet. Fast fem år är lite väl mycket, och ju mer jag sjösätter, desto bättre blir jag på sjösättande, så… vem vet vad som kommer härnäst!

Tankar för dagen, manual för ett snällare liv (bok 7 av 12)

Valborg 2018 var jag på Mundekulla för ett skrivretreat under ledning av Bob Hansson. Köpte då Tankar för dagen, manual för ett snällare liv som Bob Hansson gav ut det året. Han alltid tyckt om att lyssna till hans Tankar för dagen i P1, och efter skrivarhelgen med honom ville jag definitivt stötta hans författarskap och köpa boken. Först nu har jag dock läst den.

Fin. Är den.
Som Bob. Han är också fin. Snäll.
Fast en ska inte missta den snällheten för mesighet, mjäkighet, lamhet.
Inte alls.

”Om det är osynliggjord jag blivit, blir osynligheten min hemmaplan.

Det kan förefalla irrationellt. Men det är det inte. Det är rationellt att våra hjärnor söker sig mot det kända, eftersom vi då söker oss mot något vi har större chans att behärska. 

Det är fördelen med att upprepa gamla misstag.
Man har ju redan övat.
Det måste vara en paradox i rakt nedstigande led från lagen om alltings jävlighet, att en tragedi som upprepas tillräckligt många gånger kan förvandlas till känslan av trygghet.”

Bob är skarp.
Om du läser det han säger, och läser mellan raderna och uppfattar det han inte säger, så finns det oerhört mycket tankespjärn att ta del av.

”Igenkänning skapar trygghet. Det förklarar både främlingsfientlighet och mediokra livsval.”

Boken består av en hoper av Bobs Tankar för dagen men också texter som är nya. En av de texter (som jag inte tror är en tanke för dagen, åtminstone inte än, för jag går åtminstone bet på att finna den när jag googlar) som sätter sig allra mest, som ger mig tankespjärn så det förslår är den tanke för dagen som heter Vanan kan vara en oblyg makt, en makt som kräver – allt.

”Våra vanor är svåra att komma åt. Gömda längst in i hjärnan på en plats som heter de basala ganglierna. Hjärnans Fort Knox. Vanorna är mer skyddade än våra minnen.”

Är alla tankar lika skarpa?
Nej.
Fast det är som det ska vara det med. För de som talar till mig, talar inte nödvändigtvis till dig. Och tvärtom.

”Vanorna är svåra att radera.
Vilket skapar problem för oss som en gång lade oss till med vanor som inte gagnar oss.
Även vanor som naggar vår livshimmel i kanterna och hindrar oss från att utvecklas – kan vara svåra att radera.
Men svårt är inte samma sak som omöjligt.”

Varför just denna text om vanans makt fastnar så i mig vet jag inte. Budskapet Bob förmedlar är inte nyheter för mig. Det är mig inte heller främmande. Snarast tvärt om. För oj vad jag förändrat vanor genom åren! Kanske är det just därför? För att jag nånstans på vägen knäckte den nöten, att jag är föränderlig till mycket större utsträckning än jag nånsin trott?

”Hjärnan är ett långsamt djur men ett djur som förändras. Hjärnan lär av upprepningar. För varje gång jag fattar mod, bryter en vana och väljer en privat revolution i miniatyr, ökar den neurologiska sannolikheten att jag kommer att göra det igen.”

Frågan Hur gagnar detta? är ett av de verktyg jag haft allra störst nytta av när det gäller att bryta vanor, mönster, reaktioner som inte längre gagnar.


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2019, att läsa och blogga om 12 svenska och 12 engelska böcker, en varannan vecka, böcker som jag redan har hemma.