Evolutionär utveckling i realtid?

Spännande!
Tittade just på dagens vlogg, och fick syn på en väsentlig skillnad i blogg vs vlogg, åtminstone min typ av vlogg (dvs mina FB Lives).

När du läser det här, kan du inte få syn på h u r denna text växer fram. Det är en aspekt av bloggtexten som inte är uppenbar för någon utomstående. Och kanske inte ens för mig, givet att jag måste bara väldigt uppmärksam för att se vad som händer när, hur texten växer fram, var jag går tillbaka, ändrar, justerar, lägger till, vrider och vänder på stycken i syfte att förmedla mitt budskap på bästa vis.

Men, om du tittar på FB Live #142 så kan du göra just det. Du kan ta del av hur mina tankar växer fram. Hur jag börjar nånstans, i en utgångspunkt, där jag kan välja mellan en oändlig mängd möjliga vägar… och så gör jag det. Strosar nerför vald väg, en stund. Innan jag gör ett mentalt hopp tillbaka till min utgångspunkt där jag väljer en annan väg att strosa nedför. En väg som i sin tur kanske förgrenar sig, och ger mig ett val: vart ska jag ta vägen nu? Emellanåt gör jag nog lite mer rejäla skutt från en väg till en annan utan att orka gå ända bort till vägkorsningen.

Slutet dyker alltsom oftast upp lite abrupt. Överraskar mig, men känns samtidigt ofta helt rätt. Fast kanske jag egentligen skulle kunna sitta och svamla i timmar, något jag medvetet väljer bort av hänsyn till just dig.

Det här är en aspekt av vloggandet som jag tycker om. Kanske för att jag tycker om det utforskande i det? Jag menar – det är ju därför jag tycker om att blogga. Just för att det, för mig, är en utforskande huppegupptäcktsfärd som emellanåt tar mig till helt okända världar.

Skillnaden som gör skillnaden är att du, i vloggen, bjuds in att huppegupptäcktsfärda tillsammans med mig, medan du i bloggen snarast får ta del av slutpunkten. Månne vloggen, så som jag oftast skapar den, är evolutionär utveckling i realtid?

 

Drömvecka?

David Stiernholm berättade i Hur kan vi-podden att han i sin kalender har en bild av hans ”drömvecka” sett utifrån hans kalender. Ett par dagar för leverans ute hos kund, en dag för möten, en dag för kreativt arbete och ett par dagar obokad familjetid. Eller hur det nu var. Men typ så.

Just idag önskar jag att jag haft en sån där tydlig drömvecka, som jag fluktat på när jag tackat ja till grej på grej på grej. För så ser min vecka ut, fullspäckad från morgon till kväll tisdag till fredag, plus konserter med min kör både lördag (i Svenska Gustafskyrkan i Köpenhamn klockan 17) och söndag (i Husie kyrka klockan 16). Bara måndagen som var relativt obokad, bortsett från kvällsövning med kören inför helgens begivenheter.

En drömvecka för mig… har minst ett par dagar av mig-tid. Gärna en dag ute hos kund. En eller två kvällsaktiviteter, men inte mer. Och eftersom jag har körsång på måndagar (och gitarrlektion därefter varannan måndag dessutom) och för stunden Lindy hop-kurs på onsdagar så är kvällarna egentligen redan fullbokade, utifrån det kriteriet. En CoachWalk eller två, och dessutom ett coachsamtal med min egen coach, vill jag också ha med. Lite sociala aktiviteter på det, kanske en familjemiddag, eller en tur till min mamma, och så gott om utrymme för promenader och cykelturer. Hur ser din drömvecka ut?

Jag vet nog i stort hur min drömvecka ser ut… så det handlar nog snarast om att se till att fylla kalendern mer medvetet för att efterlikna drömveckoscenariot?

Mandala!

Mandala betyder cirkel, hemligt rum, centrum, på sanskrit.

Tanken är att hålla sig innanför cirkeln… till dess det är en begränsning du inte vill förhålla dig till. Det var uppmaningen jag fick första gången jag skulle måla mandala, som ett inslag i en coachutbildning jag gick på Coachwalk Academy. Jag tyckte det var så fint, att det finns en ram att förhålla sig till, och den kan man också välja att inte förhålla sig till. Som så mycket annat i livet.

Har suktat efter att måla mer mandala ända sedan dess, men inte kommit till skott. Men så lyckades jag skapa ett specialartillfälle hos Lisa Rislöw, där jag och fem andra kvinnor ställdes inför vars en vit målarduk, en massa färgburkar, plasthandskar och trasor. Med ramar att förhålla oss till och varm vägledning av Lisa, gav vi oss alla i kast med att skapa vår alldeles egna mandala, eller som Lisa själv skriver ”möten med din inre signatur”.

Inspirerande. Rogivande. Meditativt. Kreativt.
Spänningsfyllt – den där lilla stundens tvekan innan handen lägger an till målarduken… vad vill komma ur mig, vad vill ske, i just detta nu?

Fantastiskt god fika, som välbehövligt break då den lagda grunden torkade, innan vi gav oss i kast med själva Mandalaskapandet med vit akrylpenna.

Sex kvinnor.
Sex Mandala.
Oerhört skilda skapelser. Allas våra inre signaturer tog sig väldigt unika uttryck.
Alla sex väldigt kraftfulla. Speciella. Värdefulla.

Vi avslutade med att dela ett par ord om våra respektive Mandala – betydelsen och signifikansen som vi, var och en, läste in i dem. Ingen jämförelse mandala emellan, utan varje mandala fick ta plats utifrån sina alldeles egna förutsättningar. Så där som jag önskar alla och envar i mänsklig skepnad skulle få lov att göra.

Får du chansen att Måla Mandala – så rekommenderar jag dig varmt att ta tillfället i akt!

Den bästa positionen är…

Naprapatjonas. Finns på Instagram och även på Facebook, upptäckte jag precis. Har du inte upptäckt honom (välj vilken form av socialt media-flöde som passar dig bäst) så råder jag dig att kolla in och följa honom, per omgående.

Ett av de inslag han delat som gjort allra mest intryck i mig är detta, där han så tydligt devisen ”Den bästa positionen är den nästa positionen”, något jag definitivt behöver ta till mig på fler plan än det intellektuella. För jag suger på detta. Jag sätter mig i soffan med laptopen i knät… och sen sitter jag där. Knattrar och knattrar och byter inte position på timmar emellanåt. Så långt från att vara i ständig rörelse som det är möjligt att vara. Och det straffar sig. Kroppen säger tydligt ifrån. Fast inte när jag är mitt i skrivandet, av vad det än är jag knattrar fram. Men när jag sen ska ta mig upp ur soffan…

Ja, Naprapatjonas, jag är en del av #ettrörligare2019 jag också. Från och med nu, säger jag och byter position i soffan, sätter datorn på soffryggen och står på knä framför den.

Börjar googla efter Katy Bowman och en artikel om hur hon bor utan sittmöbler som stolar och soffor. Byter ställning minst tre gånger under tiden, hittar inte exakt den artikel jag var ute efter, men nått liknande, skumläser och inser… det finns mycket jag kan göra för att inspireras till #ettrörligare2019.

Ta del av videon som inspirerade mig, följ Naprapatjonas, och haka på #ettrörligare2019 även du vettja!

View this post on Instagram

Tagga en vän eller kollega som ska vara med på #ettrörligare2019 När jag är ute på företag och föreläser är det många som vill veta vilken den bästa sittpositionen är, hur exakt man ska ställa in sin stol, sitt skrivbord och skärm för optimal ergonomi och hållning. Vissa tror att de får ont i nacken för att skärmens lutning är en centimeter fel, inte eftersom nacken och musklerna får för lite rörelse under dagen. En musarm beror inte på felaktig storlek på musen utan att underarmar och händer måste få en större variation av rörelse och bli starkare. DEN BÄSTA POSITIONEN ÄR DEN NÄSTA POSITIONEN! Du behöver inte ett höj- och sänkbart bord, ett ultraergonomiskt tangentbord eller en stol med Nasa-teknologi, det räcker med att du vågar sticka ut lite i kontorslandskapet, ge kroppen mer variation och belasta den på nya sätt tex sätta dig på huk på golvet eller på underbenen på stolen. På många kontor är det för stort fokus på att avlasta kroppen. Den ena uppfinningen är dyrare än den andra och nästa grej är väl att vi ska hänga från trådar i taket i tyngdlösa rum, fastän det inte alls är det kroppen är gjord för. I själva verket handlar det om att belasta i stället för att avlasta. Ju starkare vi blir desto mer klarar kroppen av och en ökad variation av rörelse minskar risken för överbelastning och förslitningsskador. När jag sitter vid skrivbordet försöker jag att variera mig så gott det går. Jag skriver klart ett mail sen reser jag mig upp. Jag skriver ett till sen sätter jag mig på golvet osv. Vilka är era bästa tips för att få in mer rörelse under arbetsdagen? Tack för att jag fick låna ert kontor @sportamore 🙏🏼🐒 #ergonomi

A post shared by Jonas Parandian (@naprapatjonas) on

Bestäm dig, sa Dave.

Coachsamtal med min coach idag, och jag fick precis vad jag behövde. En knuff i häcken för att fatta ett beslut. Ett beslut kring något jag just nu skapar, som ger mig något att arbeta vidare med. Vad, hur länge, hur många. Var och när återstår att besluta om, men nu när jag bestämt mig för hur länge och hur många så är var och när ganska enkla att besluta om.

Idéen kläcktes för ett par veckor sedan och landade så himla bra i mig. Känns helt rätt! En fokuspunkt som naturlig slut- såväl som startpunkt på den resa jag gjort och gör, en övergång från en fas till en annan, och jag har hållit mig i mitt varför i ett par veckors tid, för att landa i det. Men Hur:et har fladdrat in och ut ur synfältet mitt, och det blev tydligt idag att jag lätt skulle kunna fastna här. I val och kval. Ska det vara si, eller så? Ska det vara x eller y antal deltagare? En dag, två dagar, tre dagar, samlat eller utspritt? Och hundra andra funderingar…

Där hade jag kunnat uppehålla mig lång tid. Men icke.
Bestäm dig, sa Dave.

Så jag bestämde mig.
Vad vi ska hitta på.
Hur många vi ska vara och hur många dagar vi ska vara tillsammans.
Klart!

Så skönt.
Nu vet jag.
Och kan börja jobba för det.

Ett pilotprojekt blir det, och pirrar gör det. Rejält, och på det allra bästa av sätt!

Den gyllene regeln

Den gyllene regeln. Förekommer i de flesta (alla?) religioner i en eller annan form. I bibeln uttrycks den så här: Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem.

Det är nånting i den som skavt för min del, främst för att jag läst in en betydelse av att jag då ska behandla folk som jag vill bli behandlad, snarare än som de vill bli behandlade. Som om det funnes någon slags universell one-size-fits-all som dessutom är baserad på mina mått.

Men när jag läste ett par rader ur Agneta Sjödins bok En av de tolv så kände jag hur poletten trillade ned. Agneta skriver: [Jesus] sa åt oss att aldrig göra åtskillnad på folk, utan möta varje människa med ett kärleksfullt och ödmjukt sinne. Vi skulle alltid hjälpa våra bröder och systrar i nöd. ‘Vad du ger är vad du får. Ge och få tillbaka tusenfalt.’ Det lärde Jesus oss.

Poletten som trillade handlar om undertexten, det vill säga de tankar jag tänker i varje möte. Om jag tänker fy bubblan, vilken rälig, elak och ogin typ så landar nog inte mötet så särdeles väl. Tänker jag istället oh, vilken underbart, härlig och fantastisk människa är det bra mycket större chans att mötet landar särdeles väl!

Och det är så klart vad gyllene regeln handlar om. Om undertexten. Jag vill verkligen bli bemött med en god undertext, och därför ska också jag möta alla med en god undertext och ett kärleksfullt och ödmjukt sinne. På detta vis får var och en precis vad hen behöver, för ett kärleksfullt och ödmjukt sinne uppfattar de individuella nyanserna!

Metodboken

Den här, den e bra att ha, sa hon, den goda Fröken Ann, och kastade Metodboken i knät på mig. Började bläddra, utbrast per omgående En sån vill jag ha!, och sen var saken biff. Du förstår, Metodboken går att beställa (gratis) från Sensus. Så det gjorde vi. Nu finns det ett exemplar hemma hos alla fruarna.

Om du någonsin kallar till olika former av (kreativa) möten, så rekommenderar jag dig varmt att beställa hem Metodboken även du. Riktigt bra och definitivt mycket att bygga på!