En öppning till djupare samtal

Ytliga samtal.
Snack om väder och vind. Om senaste filmen, boken, låten.
Småsnack om bilen och cykeln och träningen och jobbet.

Jamen, så där som det kan bli.

Djupare samtal.
Om sånt som betyder något, som känns viktigt, påverkar mig. Stunder av att öppna på förlåten, släppa in människor… eller kanske snarast släppa ut mig själv? Ur skal, ur roll, ur sån-där-som-man-väl-ska-vara.

Så där som det också kan bli.
Kräver lite mer. Ger också lite mer.
Emellanåt kanske inte vad man är ute efter. Eller så kanske man tappat bort nyfikenheten på sina medmänniskor för stunden, och inte orkar lämna ytan.

Som ett sätt att säkra en öppning till djupare samtal, kan man göra som Inga-Lill: öppnande frågor, omsorgsfullt nedpräntade, placerade vid var och ens glas vid det vackert dukade bordet. Om önskan om djupare samtal finns, så är detta ett sätt att locka fram dem, om så behövs. Och även om samtalsdjupet redan är tillräckligt djupt, så kan oväntade öppnande frågor som dessa trigga både det ena som det andra. En riktigt god idé!

Flyg, min älskade unge, flyg!

Innerliga kramar, både från mig, pappa och lillebror, när det var dags att säga på återseende till 19-åringen som i detta nu sitter på ett flygplan med destination Doha, vilket är mellanlandningen innan nästa del-resa som slutar i Sydney, Australien.

10-12 månaders så kallad working holiday är planen, och jag, som förälder, känner mig både pirrigt nyfiken som lite vemodig och ledsen. Därav en hård hård kram, följd av en till och sen ytterligare en, innan jag slutligen lät hen ta de sista stegen till säkerhetskontrollen på Kastrup. Sen försvann hen så sakteliga in i flödet av medresenärer på väg till alla möjliga hörn av världen.

Har jag gjort nock? Har jag bistått mitt barn med att få en hyfsat klok samling verktyg med på livet, nur när det är dags att testa de egna vingarna, på riktigt, för första gången?

Klart att jag funderar över det där.
Klart jag kan känna mig både stolt – ja, jag har gjort ett gott jobb – som lite ångestfylld – jag hade nog kunnat göra ännu lite mer.

Fast. Det som har varit har varit. Det som är, det är.
Jag kan inte göra något ogjort, det enda jag kan göra är att stötta och finnas här för mitt barn, om och när det behövs lite mamma-input i en eller annan form.

För hela poängen med föräldraskap – givet grundförutsättningarna som kan variera från barn till barn – är ju att göra dem redo att kasta sig ur boet och få luft under vingarna. Mitt syfte som förälder är att göra mina ungar flygfärdiga.

 

Så flyg, min älskade unge, flyg!

Träning i det vardagliga

Emellanåt undrar jag. Lika mycket för egen del, som å andras vägnar. Hur vi tänker, eller snarast hur jag tänker, när jag inte nyttjar det som är gratis och tillgängligt så fort jag är i farten.

Trappor.
Tänker på trappor.

Hemma är det självklart att jag knatar i dem, upp och ned. Parhus i två plan plus källare därtill. Fast det känns knappt. Men när jag däremot cyklar till stan för att ta mig upp till Newton yrkeshögskola, som ligger på… typ tredje eller fjärde våningen, där känns det desto mer. Och jo, jag väljer så gott som alltid trapporna, såväl upp som ned. Hissen ratar jag, och det gladeligen.

Fast finns det en rulltrappa – och gärna en tung ryggsäck eller liten rullväska på det – så är jag alltför snabb på att rata trappor till förmån för rulltrappan. Ibland finns det ju inte ens trappor att tillgå – som på Malmö C när man ska ner till perrong 3-4 eller 1-2. Hiss eller rulltrappa. Triangeln är likadan, fast där har så andra sidan rulltrapporna stått stilla i månader har jag förstått. Kanske gjort gott för det fysiska välbefinnandet hos de dagliga pendlarna?

Och det är ju inte bara trapporna som finns där, som gratis träning i det vardagliga. Det är även löjligt korta bilresorna (som jag tack gode gud inte lockas att göra helt enkelt för att jag inte längre har bil), som så enkelt ersätts av antingen en promenad eller cykeltur. Är lyckligt lottad som bor och arbetar mestadels i Malmö Stad, som är alldeles ypperlig att cykla kors och tvärs genom. Utöver transporter finns det gratis träning att tillgå på så många vis – klippa gräset med handjagare, häcken med manuell häcksax, kånka på tunga matkassar från butik hem och sen ett sista ryck upp på diskbänken innan kassarna vittjas och innehållet förpassas in i skafferi och kyl/frys.

Mmm.
Nog finns det väldigt mycket lättillgänglig och gratis träning i det vardagliga, alltid.
Gäller kanske bara att bli medveten om det?

En oavsiktlig effekt av ett medvetet val

Så länge sen jag skrev i det dokument jag kallar för Morning Pages med tillhörande årtal. 2018 års Morning Pages har jag inte skrivit en rad i sedan slutet av oktober, och även innan dess var det ganska skralt med inlägg. 2019 års Morning Pages har jag inte ens skapat, som du kanske förstår.

Det slog mig just nu för att jag, när jag satte mig ned, kände mig ganska tom i skallen, och det är vid just de tillfällena som mina Morning Pages har varit en sådan guldgruva, då jag ofta har något skrivet där som jag kan plocka in som ett blogginlägg.

Jag har en himla massa tankar kring sådant jag vill skriva, men av någon anledning så skriver jag det inte. Mer än den enskilda saken som blir till ett blogginlägg om dagen, vill säga.

Kanske är detta faktiskt en effekt av förra årets intention om ett medvetet digitalt och analogt liv? Mycket av mitt morgonskrivande inträffade helgmorgnar, i sängen, med padda i knät, nämligen. För paddan har i princip inte varit inne i mitt sovrum under hela förra året.

En oavsiktlig effekt helt enkelt, som jag nu, när jag fått syn på det, kanske kan reversera? För jag tycker om morgonskrivandet. Jag tycker om att ha mina Morning Pages som en slags reserv om bloggtorkan infaller, och därutöver så är det i Morning Pages jag skriver av mig sådant som jag inte (ännu) anser lämpar sig för bloggen, av ett eller annat skäl.

Så nu ska jag skapa mitt Morning Pages 2019-dokument och lovar framledes att bli lite observant på såväl möjligheten som önskan om att skriva mer.

Tänk om det är…

Tänk om det är de små sakerna vi gör varje dag, som skapar vår framtid?

Så skrev hon, Lena Ollas Gustafsson, på Facebook och inspirerade mig till att spinna loss i tankarna, något som ledde till dagens Facebook Live:

Om du är som jag och hellre läser än genomlider ännu en video så följer ett kondensat av mina tankar här:
‘Tänk om’. Äsch. Klart det är! Vad skulle det annars vara?

”Jamen tänk om man är med om en olycka eller blir akut allvarligt sjuk eller nånting?” kanske någon invänder. Ja, det är klart att det spelar roll, men det är ändå i det lilla, det dagliga, som vi formar livet, det är där det avgörs.

Att det är att jag borstar tänderna 3 minuter morgon och kväll som gör tandbortsningen till en värdeadderande vana, snarast än att jag en gång om året ställer mig och borstar tänderna i 6 x 365 minuter, för ”då har jag borstat tänderna lika mycket i tid räknat som om jag gjorde det varje dag”. Oddsen för att det faktiskt blivit både ett och två hål i tänderna under tiden jag inte borstat tänderna är låga (dvs, hög sannolikhet) samtidigt som 6 x 365 minuters tandborstning troligen skadar mer, tänk så ömt tandköttet skulle bli…

Min upplevda livskvalitet har ökat sedan jag mer medvetet började bygga dagliga vanor av sådant som jag mår bra av. Meditation, morgonsjua, bloggande, grön smoothie och mycket annat. Tycker om vad det leder till, även om jag emellanåt tycker den enskilda aktiviteten kan vara dötrist en dag, eller alldeles för hård en annan – gårdagens två sjuor core-program som jag fått av fysioterapeut Jonas på Chiropraktikakuten till exempel. Gisses så tufft det programmet är! Och gisses så mycket jag tycker om att jag gjort det, snarast än vad jag tycker om att faktiskt göra det. Men jag får inte glädjen av att ha gjort det om jag inte gör det, så jag gör det. Så funkar jag!

Och vill du leta efter kopplingen till The Black Swan, så lyssna till Ett Samtal om tempo!

Hur besvarar du frågan:
Tänk om det är de små sakerna vi gör varje dag, som skapar vår framtid? 

Kassabok – check!

Under hösten har jag laborerat lite med att föra kassabok i Numbers mall för hushållsbudget. Men det har inte riktigt klickat för mig. Kanske för att jag aldrig arbetat i Numbers förut, trots att jag varit med Mac i tio års tid, om inte elva…

Nåväl. Öppnade Excel och kollade deras inbyggda mallar, men den för hushållsbudget fattade jag än mindre av. Så jag googlade ”hushållets kassabok” och trillade över en Excel-mall som jag genast laddade ner. Tack Peter och BackendMedia för det!

Nu har jag plockat fram de kvitton jag samlat på mig hittills under året och börjat lära känna kassaboksmallen. Gäller ju att ”göra den till min” genom att fundera igenom mina kategorier och organisationer, hur jag vill ha det uppdelat och vad jag de facto har för utgifter och intäkter.

För som jag föresatt mig i årets intentioner så har jag lovat mig själv att ha ekonomisk resurshushållning i fokus bland annat genom att:

  • föra kassabok över mina privata intäkter och utlägg

Så jag säger check på den och tänker mig att jag minst veckovis ska stämma av. Så det inte blir som nu, då jag har kvitton för både december och november som jag ännu inte tagit mig för att knappa in i Numbers-filen. Så vill jag inte ha det, och då är det ju bäst att jag ser till att skapa en rutin för att säkra att det inte blir så.

En fråga har jag dock till dig som för kassabok: hur gör du med kortköp? Jag menar, jag köper ju det mesta med kort, men sparar på kvittona och för in dem i min kassabok eftersom jag vill veta vart mina pengar går. Sen kommer ju kort-räkningen och då är det ju åtminstone till stor del utgiftsposter som jag redan fört in i min kassabok som finns med. Hur gör du då? Stämmer av och säkrar att alla enskilda utgifter på kort-räkningen faktiskt finns med i kassaboken för månaden, eller? Tar tacksamt emot tips och tricks från mer rutinerade kassabok-förare!

Ännu Ett Samtal: Tempo

Tempo. Skrev han, Caspian, när han frågade om jag kunde tänka mig att vara första återkommande gästen i Ett Samtal, podden har startade för ett år sedan (med mig som premiärgäst för den delen!), på tema Tempo.

Jomenvisst, absolut, sa jag. Så klart. Så där som jag gör.

Det resulterade i podavsnittet Helena Roth igen! som jag lyssnat till med stor behållning. Lite roligt. Både att jag hör sånt jag inte hörde under samtalet. Och att jag har vant mig vid att höra min röst, något som tagit sin modiga tid. Men nu bekommer det mig inte alls att lyssna till mig själv. Tidigare i livet så tyckte jag att jag lät så annorlunda, så bitsk, så snipig på något vis. Och det kanske du tycker att jag gör än idag, men jag gör inte det. Och det räcker långt det.

Tempo pratade vi om – och en massa annat. Om måsten kontra att vilja, intentioner och smarta mål, om förmågan att stänga av/på, om att tro på sina tankar eller inte, om både min och Caspians höga produktivitetskoefficient (hittade jag på under vårt samtal. Undrar om det är ett begrepp ”på riktigt”? Googlar. Får 59 träffar, men de flesta handlar om belysning eller maskiner… så nej, det finns inte ”på riktigt” i den betydelse jag avser. Förrän nu!), beslutslådan, sånt vi mår bra avThe Black Swan och mycket annat. Tycker om att samtala med Caspian.

En av sakerna jag tycker allra bäst om är tempoväxlingarna i samtalet. Hur tystnaden, mellanrummet, får ta plats. Hur varken jag eller Caspian räds dem, för det är gott om mellanrum i vårt samtal. Och när jag lyssnar så känns det verkligen som ett samtal, ett riktigt samtal. Gott betyg för en pod vars namn är Ett Samtal.

Du lyssnar enklast till samtalet så leta upp avsnittet i endera av dessa tre podspelare:
Soundcloud: https://soundcloud.com/ettsamtal
Acast: https://www.acast.com/ettsamtal
iTunes: https://itunes.apple.com/se/podcast/ett-samtal/id1344488109

Och det är klart att jag blir jätteglad om du vill ge lite återkoppling och/eller tipsa andra om att lyssna till avsnittet!