Med kroppen i fokus – oktoberreflektion

Bläddrar genom mina foton, för att hitta början/slutet på oktober månad. Öppnar Layout-appen i fånen och börjar klicka i de foton som bäst illustrerar den gångna månaden, somt med kroppen i fokus, annat inte. Blir två kollage, med nio bilder vardera. Den ena svartvit, den andra i sprakande färg.

Oktober månad. 
En månad med väldigt mycket stickande, och virkande. 
Och binge-kollande av ytterligare TV-serier. The 100 främst. 
Det innebär mycket tid i soffan vilket förment borde leda till stel och öm rygg. 
Fascinerande nog, not so. 
Jag har sedan maj månad gått (online) hos Wivan på Walkfeeling, och börjar dagen med ett par minuters Wivan-övningar, som jag benämner dem. Senaste tiden ofta uppblandade med lindy-hop, inte minst eftersom Lindy hop-lektionerna (resterande 7 lektioner från vårens i förtid framflyttade D-kurs) fortgick under oktober månad, och sen hann vi påbörja höstens förkortade D+-kurs med ett tillfälle av fem, innan satte Folkhälsomyndighetens nya direktiv tillfälligt stopp för dansandet igen. Så jag har ”plockat hem det”, skapat en For dancers only – Lindy-spellista i Spotify, och kör lite trippelstegs- och snurrövningar som del av min morgonsjua. 

Detour.
Sorry.
Jo.
Det jag ville säga är att jag noterat hur jag har väsentligt mindre ländryggssmärtor, fast jag, ärligt talat, sitter så in i bänken mycket, både framför datorn för jobb, och framför datorn för rekreation, som redan nämnts. Jag sitter dock lite annorlunda. Framför allt när jag sitter vid köksbordet. Har lite extra dynor längst fram på köksstolen, vilket hjälper mig att tilta mitt bäcken framåt, vilket får efterverkningar i hela överkroppen. 

Ändock är det så att jag blir förbluffad över att jag i n t e har smärtor i ländryggen, som jag, vis av erfarenhet, borde ha, med tanke på hur mycket jag sitter. Men nix. Icke sa Nicke. Knappt alls. (Och när det sker kan jag koppla det tydligare till hårt trädgårdsarbete än sittandet.)

Många promenader har det dock blivit, njutit av oktobermånads allra ljuvligaste höstskrud. Vackert så det förslår, och barfota har jag gått dessutom, vidunderligt härligt. Med bara fötter, och en hög medvetenhet om hur jag går, hur jag möter marken, hur jag håller huvudet, och, efter lite övning, hur jag gör allt detta utan ”stel medvetenhet”, utan i ett enda mjukt rörelsemönster. När Wivan i somras fick mig att fundera över händernas position längst byxans revärer (där revärerna hade suttit om byxan haft några…), huvudets vinkel på halsen, hur blicken hjälper eller stjälper mig, beroende på var jag tittar när jag är i rörelse, så stundade en period av stelhet. Då jag försökte hålla hårt i ”rätt position”, och helt plötsligt gick omkring som hade jag en stelopererat rygg och nacke. Men sen släppte det dä. Det släppte och det är som om kroppens alla delar samverkar i att samtidigt vara i mjuk rörelse och i en position relativt övriga delar som gör gott. Himla häftigt. Och ja, oförblommerat gör jag nu reklam (helt utan att få något för det) för att även du ska kontakta Wivan och Walkfeeling. Bara gör’t, kör en tjugo minuters inledande gratis rörelseanalys, och se vad det leder till. 

Oktober månad för, som alltid, också med sig födelsedagar i drivor, kasta sen in bokläsande, kastanjedoodlande och trädgårdsfiff med D så har du en god summering av månaden. Dessutom har jag sedan den 6 oktober tagit en minst två minuter lång kalldusch varje dag, något jag mycket medvetet i n t e lovat mig själv att bara göra (på det där Upholder-sättet jag så lätt faller in i), utan jag frågar faktiskt mig själv dagligen (njae, kanske inte varje dag, men flera gånger per vecka åtminstone!) o m jag vill ta en kalldusch eller ej. Hittills har svaret alltid blivit Ja. 

Med kroppen i fokus – septemberreflektion

Jag har klättrat – bouldering – på Malmö Klättercenter, för första gången nånsin! Och har dessutom åkt mitt livs första Tier, ni vet, de där förhatliga elektriska scootrarna som dräller stan över. Har till och med plurrat ett par gånger (fast det är ännu inte kallt nog att kvala in som ”äkta vinterbad” enligt min personliga temperaturgräns) under september månad.

Bouldering var tufft. Och kul. Gav definitivt mersmak och en rejäl dos träningsverk dessutom. Tack Caspian för att du drog med mig på det. Blir fler gånger!

Att åka elektrisk scooter/Tier var också roligt, gav mersmak det med, men… håller mig allt till min cykel även fortsättningsvis. Så tack Caspian för att du gav mig min andra premiärupplevelse på en och samma dag!

Och plurret… jomen alltså. Det är ju ljuvligt. Helt fantastiskt ljuvligt. Och samtidigt är jag ännu inte tillräckligt energipåfylld för att ta mig ner till vattnet (en mil hemifrån) om jag inte har särskilda skäl eller extra mycket tid över. Men det kommer, det känner jag. Mina energidepåer fylls på, så sakteliga. Och det får ta den tid det tar, jag har ingen brådska.

Fortsätter prata med min kropp också, eller, ja, det var ju det att jag äntligen har börjat lyssna till den, snarast. Allt fler promenader ber den mig om, och jag är inte den som är den, utan det är klart jag möjliggör det!

Med kroppen i fokus – augustireflektion

Vattenfasta. Ett och ett halvt dygn. (Första gången nånsin. Intressant upplevelse som ger mersmak.)
Fortsatt göra-ingenting:ande.
Ännu fler böcker lästa (11).
Lite bloggande, men inte mycket.
Inte ett endaste plurr.
Inte mer utflykter än nödvändigt, och det nödvändiga har hållit sig till jobb-utflykter.

Har å andra sidan börjat prata med min kropp. Eller snarast, min kropp har börjat prata med mig. Eller, äsch… kanske handlar det mer om att vi på riktigt inlett ett samtal. Mellan två likvärdiga parter. Jag. Och min kropp. Fast till och med det värjer jag mig från att skriva, för jag är inte skild från min kropp. Den dikotomin tror jag förorsakat oändligt mycket problem, helt i onödan. Jag är jag. Jag är min kropp. Jag är mina känslor, mina tankar, mina upplevelser. Jag är allt. Som en helhet. Och jag behöver just helheten, för utan den vore jag inte.

Nåväl.
Läste Embodiment av Dain Heer.
En helt ny värld öppnade sig för mig… och jag testade. Ställde en fråga (efter att ha inlett med att tydliggöra vad ja/nej såg ut som i kroppslig form), och fick ett tydligt svar. Små frågor. Vill du ha gröt eller yoghurt? Om kroppen tippade framåt, mot spisen, gröt, bakåt, mot kylskåpet, yoghurt. Mitt allra tydligaste svar fick jag en sen lördagskväll, då jag rastlös reste mig från soffhörnet, gick ut till köket, ställde mig framför skafferiet och skulle precis öppna dörren för att leta efter nått, vad som helst när det slog mig att fråga mig själv: Är du sugen eller hungrig? Jag föll framåt så kraftigt att jag inget annat kunde än gapskratta, innan jag vände på klacken och satte mig i soffan en stund innan jag gick och la mig istället. (Framåt betydde sugen.)

100 vaginor

Vackert.
Aktuellt.
Gripande.
Innerligt.
Nyttigt.
Omistligt.
Rörande.

Tittar på 100 vaginor. Trekvartslång dokumentär av och med Laura Dodsworth.

Handlar inte alls om vaginor utan om 100 vulvor. Skillnaden mellan vagina (eller slida) och vulva?

Vilt.
Underbart.
Lockande.
Välgörande.
Omtumlande.
Respektingivande.

Visste du skillnaden (utan att behöva googla)?
Fram till för bara några år sedan hade jag inte kunnat svara på frågan. Trodde du som jag, att det var same same but different? (Men nej. Inte. Vulvan är de yttre genitalierna, vaginan (eller slidan) agerar brygga mellan vulvan och livmodern.) Tänk. Att jag inte visste…

Bara det är ju h ä p n a d s v ä c k a n d e.

Jag menar, jag besitter både vulva och vagina och har så gjort sedan jag föddes i början av 70-talet. Och likförbaskat så har jag aldrig riktigt vetat hur det egentligen hänger ihop alltsammans.

Vilket är en av anledningarna till att Laura Dodsworth valde att fotografera 100 vulvor (efter att hon fotograferat både 100 bröst och 100 penisar). Okunskapen är massiv.

Visste du t ex att klitoris storlek och form (tro mig, klitoris är mycket mer än den lilla knoppen inbäddad av blygdläppar. Längre än så sträckte sig inte min kunskap.) inte kartlades ordentligt (det kan vi tacka Dr. Helen O’Connell för) förrän 1998.

1 9 9 8.

Ofattbart.

Om så bara därför: 100 vaginor finns att se på SVT Play till och med februari 2021, så läser du detta innan dess. Se den. Har det datumet redan passerat så kanske du kan googla och hitta den på något annat vis eller ta fatt i boken.

Med kroppen i fokus – julireflektion

Den här månatliga reflektionen på årets intention, med kroppen i fokus, kommer se helt annorlunda ut än de tidigare sex, vilket kanske inte är förvånande för den som läste juni månads reflektion (längst ner). Vem vet hur kommande reflektioner kommer se ut, eller om de ens blir av.

När jag klev ur min självskapade sommarbubbla skrev jag ett inlägg på engelska, som i stort beskriver juli månad. Men den berättar inte hela historien (det lär jag väl inte göra nu heller, men… kanske något lite mer…).

Under våren gav kropp och knopp mig många signaler som alla pekade i en riktning: du kör för hårt Helena. Men jag vill(e) inte riktigt erkänna att det där är möjligt.
Jag vill inte riktigt tro att jag inte är superkvinnan med oändlig energi, kapacitet och förmåga.
Jag vill inte vara en som säger Nej, Nej, Nej, helt enkelt för att det är för mycket.
Vill mycket hellre vara en flexibel och möjliggörande superkvinna med oändlig kapacitet.

Det är jag inte.
Jag har stor kapacitet, mycket energi och välutvecklade förmågor jag har förstånd att dra stor nytta av.
Men likförbaskat har jag kört för hårt ett tag, eller… handen på hjärtat, lite längre än ett tag. För ett tag funkar det att köra riktigt hårt. Men att göra det för länge, med för lite/få möjligheter till återhämtning, det funkar inte.

Så i juli har jag… gjort ingenting.
Inte badat en enda gång.
Knappt tagit några cykelturer eller promenader som inte varit påkallade av yttre omständigheter, inte lyft ett finger här hemma bortsett från lite växelvis trädgårdsarbete/bokläsning (en kombo som varmt rekommenderas!).
Jag har knappt ens varit och handlat mat, utan det har jag delegerat till storbarnet som gjort det med den äran.

Men nått har jag väl ändå gjort.
Jo.
Så klart.
Pyttelite dock (märk väl – jämfört med mig själv. Inte mot någon annans måttstock.).
Har mediterat/WimHof-andats och gjort (minst) en daglig sjua. Läst. Trädgårdsnjutit och -arbetat. Lyssnat till folklore och någon enstaka pod. Plöjt Reign på Netflix. Det har jag gjort. Men har släppt alla andra typer av loggningar, uppföljningar och run-streaks. (Sanning med modifikation, har lagt in bokläsningen i Goodreads. Rätt ska vara rätt.)

Efter ett halvår med årets intention med kroppen i fokus som jag (i min enfald) trodde skulle bygga styrka och smidighet, har handlat väldigt lite om det. Istället har jag gått in i kroppen, börjat lyssna (till den tysta inre rösten, intuitionen, visdomen), känna, uppleva, sätta ord på och dra kopplingar till cykliciteten. Känns som jag håller på att lära känna en ny vän, ni vet en sån där som ”man känt hela livet” fast man precis träffats? Så känns det! Mycket fascinerande att få syn på.

Jag väntar i snön.

Jag dras till den, boken. Den står i bokhyllan på biblioteket, den bokhyllan som lyfter fram relativt nya bokinköp. Jag väntar i snön. Daniel Dencik.

Jag tar den i handen, vänder på den, och läser baksidan. Värjer mig mot texten, som påminner allt för mycket om vad inte bara en utan två goda vänner gått genom, och så läser jag sista raden, som gör att jag, trots allt, inte kan ställa tillbaka boken i hyllan, utan vänder mig om, lägger den på utlåningsmaskinen, och tar den med hem.

”Romanen är baserad på verkliga händelser.”

En bok som handlar om föräldraskap, om att bli förvägrad rätten att få träffa sina barn, barnbarn, syskonbarn, kusiner. Om individer som dras in i en härva av ord som står mot ord, med långtgående konsekvenser.

Jag börjar läsa, och på samma sätt som jag vänder blad efter blad, vill jag egentligen ingenting hellre än att kasta den ifrån mig, skrikande springa runt runt i trädgården där jag ligger på en madrass under valnötsträdet, med den blåaste av blåa skyar ovan mig… och låtsas att den där meningen, baserad på verkliga händelser, vore falsk. Att det inte var så. Att det inte är så.

Men så är det.

Jag vet det alltför väl.
Det frustrerar och lamslår mig, på en och samma gång.

”[…] – Och jag förstår inte heller varför skolan har undervisning om att vara kränkt.
–Det är Sverige, Alexander.
–Hellre då undervisa barnen i retorik eller judo, lära dem att aldrig bli kränkta istället för att odla det.”

Valhäntheten, den inbyggda biasen –vad heter det på svenska egentligen? Tyda.se går mig tillmötes: Partiskhet–, det oändligt långsam-malande maskineriet, både det byråkratiska och det rättsliga maskineriet. Och mest av allt: Misstron.

”Barn är fjärilsvingar. De kan inte utsättas för alltför stor brutalitet, då förlorar de flygförmågan. De måste behandlas varsamt.”

Som om systemet tappat all rim och reson, där barn åläggs ansvar som vida överstiger deras förmåga, där det verkar som om mammor per automatik är bättre föräldrar för att de är just mammor. Och jodå. Visst tusan är mammor bra. Men. Det betyder ju inte att pappor är dåliga? Och det betyder inte heller att alla mammor är bra. Inte alla pappor heller för den delen. Men det lär ju systemets kuggar aldrig inse om de går in i utredningar och mål med i förväg fasta synpunkter. Certainty is a closing of the mind, som Milton Glaser sa i podintervjun med Jonathan Fields. Om du är satt att utreda något kan du ju omöjligt ha bestämt dig redan på förhand var utredningen ska hamna?

”Jag förstår att sanningen inte är något oomtvistligt. Den sanning som jag vet är sann är inte nödvändigtvis den som kommer att berättas och med tiden ansluta sig till eftervärldens slutgiltiga sanning. För det kommer alltid bara att finnas plats för en enda sanning. Tvivel överlever sällan eller aldrig. Jag undrar hur det över huvud taget kan finnas historieskrivning. Hur kan man med säkerhet veta eller säga något om händelser som man inte själv har bevittnat?”

Det kanske är därför detta bekommer mig så?
Jag kastas tillbaka till den adoptionsutredning som jag och min förste make satte igång ett antal år efter skilsmässan, ense om att det vore absolut bäst för vårt biologiskt gemensamma barn, om detta barn blev adopterad av den man –make nummer två– som såg sig (ser sig!) som pappa, som räknade in barnet i sin barnaskara, som på alla sätt och vis v a r pappa, utom just lagligt sett.

Vid första besöket med socialtanten som skulle utreda ärendet tog hon i hand och sa Du vet att adoptionen aldrig kommer gå igenom, va? Det går inte till så. Man adopterar aldrig bort barn som träffar den biologiska föräldern.

Jag minns min chock.
Och fasiken, jag minns min glädje när den där socialtanten fick fel, fast hon skrev den mest absurda utredning, där underlaget och konklusionen överhuvudtaget inte matchade, hängde inte ihop, logiken var totalt frånvarande.

Min (dåvarande) make ringde mig. Jag satt i en taxi på väg till flyget hem från Indien, där jag varit två veckor på jobb. Han berättade att det kommit ett brev från Tingsrätten, att adoptionen gått igenom, och om ingen överklagan lämnades in inom tre veckor skulle beslutet träda i laga kraft.

Jag hade inte behövt ett flygplan för att flyga hem från Indien den där kvällen, hög som jag var på insikten att mitt barn nu hade en pappa som skulle ta hand om hen, oavsett vad som hände mig. Jag slogs också, där och då, av förståelse för varför jag ända sedan jag födde detta barn, burit på en typ av dödsrädsla: att om jag gick bort, var det inte bara en stor risk utan tom ganska sannolikt att mitt barn skulle hamna hos sin ointresserade och oengagerade biologiska pappa, något som skrämde mig oerhört.

”Jag minns min ungdom, gymnasietiden, då man kunde definiera sig själv genom vem eller vad man hatade. I dag hatar jag inte längre något. Jag tror inte på hatets existens. Om hatet existerar är det som ett uttryck för den förfelade kärleken. Jag kan inte hata någon.”

Inte jag heller.
Men det har inte alltid varit så, och om bokens Alexander i verkligheten lyckats hålla sig från hat, är han en större människa än vad jag var, då, när det begav sig. För jo. Jag tror jag hatade. Eller kanske, var det bara frustration i dess mest koncentrerade form som tog sig underliga känslouttryck?

Med kroppen i fokus – aprilreflektion

Jag kommer säkert reflektera kring det faktiska jag gjort under månaden, antal mil cyklade och promenerade har jag ju loggat ända sedan september 2009, så den typen av data (och vana) har jag lättillgängligt. Men detta vill jag komplettera med reflektioner kring mina upplevelser, kring känslorna som väcks inom mig, kring skillnaderna jag noterar och vad de betyder för mig.

Så där skrev jag när jag introducerade årets fokus med kroppen i fokus . Årets fjärde månad har inneburit mycket jobb, och inte tillräckligt mycket fokus på kroppen. Något att förbättra framöver! Och självklart fortsätter jag logga både det ena och det andra. Så där som jag gör. Så där som jag mår bra av.

Loggen för april ser ut som följer:
Minst en mil i kroppen 30 av 30 dagar ➡️
–> cyklat 45 mil ↗️
–> promenerat 2,5 mil ↘️
Wim Hof-andats 30 av 30 dagar ➡️
Gått till sängs före kl 22 13 av 30 dagar och har fortsatt för avsikt att knoppa in tidigare än fler dagar. Lyckades nio dagar på raken men sen… ↗️
Skärmfri tid efter kl 21 blott 3 av 30 dagar, och även denna månad ligger ”svaret” på varför jag inte kommit i säng före 22 så ofta heller ↘️
Kallbadat eller -duschat 6 gånger ↘️

Smart våg
Den 18 mars kl 11:20 ställde jag mig på Almas smarta våg igen. Men eftersom jag var tvungen att programmera om den då bonusbarnbarnen nog lyckats knappa bort mig, så var jag inte tillräckligt observant när jag tog fotona. Därav saknas de två sista resultaten:
68,9 kg (med kläder) ↘️
27,5 % fett ↘️
52,2 % vatten ↗️
?? % muskler
?? kg ben

Morgonsjuan
Under mars blev det blott fyra dagar med ”lite mer än en vanlig sjua”.
Vill mer! Kroppen mår bra att att jag rör mig, och knoppen dessutom!

30 minuter trädgård/dag
Mars månads sista söndag hade jag mitt sedvanliga Zoom-samtal med min ena grupp från The Creative’s Workshop:en jag går just nu, och vi inspirerade varandra till ”30 minuter dagligen av något som inte är arbete”, varvid jag fick snilleblixten att ge mig själv (minst) 30 minuter dagligt trädgårdsarbete, vilket jag gjort sedan dess och oj vad jag njuter! Inte minst av att jag kommit på ett sätt att göra detta i varsam samvaro med mig själv, vilket var en insikt jag fick den 28e mars då jag cyklade hem i regn efter en lång dag på kontoret… bävade och våndades inför ytterligare trettio minuter av blött, kall, räligt… Tills jag kom på att jag ju kunde ge mig själv 30 minuter med trädgårdsböcker jag fått låna av en god vän. Så det blev middag med trädgårdsinspiration helt enkelt, vilket ju även det är en viktig ingrediens av trädgårdshavandet. Att det inte bara är Göra, utan också Vara. Något jag också maximerade på Valborgsmässoafton då regn, moln och blåst slutligen gav vika framåt kvällen. Drog av mig strumporna, traskade ut och runt i trädgården och bara njöt. Fotograferade. Drog väl ett ogräs här och ett ogräs där, men i stort bara njöt jag!

Barfota?
Jamen alltså.. ja! Vädret lockar till allt mer barfotavarande, något jag gör det mesta av må du tro. Ett antal barfotapromenader har det blivit under månaden, och det är inte nödvändigtvis så att det alltid är så särdeles varmt. Det går nämligen alldeles ypperligt att knata runt på Bulltofta rekreationsområde med bara fötter även om temperaturen inte når över tio grader ens.

Dansen då?
Lindyhopen ligger ju nere, men den 28e tog jag, för andra gången i livet, del av Carin Dackmans fantastiska Body Expansion Dance, en dansupplevelse helt på egna villkor, hemifrån, med Carin som den mest trygga och inspirerande ciceron via Zoom. Testa om du får chansen!

Fysioterapi
Jag blev så glad när min fysioterapeut sa Tack för inspirationen! när jag kom dit för ett par veckor sedan. Visade sig att han börjat lyssna till Fasciaguiden, en pod jag rekommenderade till honom veckan innan, och blivit så nyfiken att han skaffat sig en AtlasBalans-apparat. Som jag nu får äran och möjligheten att testa. Mycket spännande må jag säga!

Kroppsligt och mentalt välbefinnande?
Både i februari och mars har jag lovat mig själv tidigare läggdags, något jag vidhåller inför maj månad. Om så bara för att det ger mig tid på morgonen att vakna och göra både meditation, djupandning och sjua i lugn och ro innan jag kastar mig på cykeln till projektkontoret.

Trettio minuters trädgårdsvarande till dagligdags är en vana jag kommer bibehålla. Gör gott för både kropp och knopp och ger mig verkligen en ventil. Lilla stegets kraft ger dessutom verkligen resultat, fysiskt, påtagligt, och jag ser fram emot en sommar i och med min trädgård.

April månad bjöd också på Reading Retreats, ett koncept jag samskapade med ännu en från The Creative’s Workshop:en, och det må jag säga har gett mersmak som ett sätt att säkra mentalt välbefinnande. Mer läsning åt folket!

Funkar – Funkar Ej – Saknas?
Styrka och kosthållning kvarstår. Fortfarande.
Och självhedrandet. Med fokus läggdags.
Och dessutom vill jag röra mig mer! Än mer! Visserligen har jag på en tredjedels år redan cyklat 42% av föregående års samlade mil på cykel, men jag vill röra mig mer varierat.

Pjuh. Börjar bli jobbigt att läsa detta… eftersom det står samma saker, månad efter månad. Så frågan är. Vill jag verkligen? Eller bara tycker jag att jag borde vilja?

Det omätbaras renässans (bok 4 av 12)

Köpte den till mig själv i julklapp i december. Så att Det omätbaras renässans av Jonna Bornemark hamnade i årets svenska bokhög att läsa och blogga om känns ganska naturligt.

Nu har jag läst ut den. Jag föreslår att du gör detsamma. Det är i sanning en läsvärd bok.

Många tankeställare har jag fått för detta är en bok som med sitt vackra men långt från lättförståeliga språk levererar tankesjärn i parti och minut. Jag har getts möjlighet att reflektera kring såväl mitt eget mätande (idag klarade jag av min 2070e morgon-sjua, min 98e dag av Wim Hofs djupandning, tog årets 28e kallbad, för att bara ge ett par exempel på mätbarheter jag håller koll på; ratiot är starkt i mig!) som uppbyggnaden av de kvalitetssystem jag arbetat professionellt med i två decennier, till förpappringen som är legio inom så många verksamheter och branscher, privat som offentligt, och inte minst hur jag trots allt också låter intellectus vara en daglig följeslagare till mig i form av reflektion och att leva i frågorna, och därmed surfa på de outtömliga horisonterna av icke-vetande. Eller som Bornemark också skriver: Intellectuspraktiker handlar om att komma verkligheten nära genom att komma i samtal med de horisonter som överskrider oss.

Och förälskad som jag är i tankespjärn så gladdes jag redan i inledningen då Jonna formulerar sig så här: Det är svårt att undersöka sin egen samtid, man behöver något att ta spjärn emot, något som kan ge distans till det som omsluter en.

Boken utgår i stort från två begrepp som filosofen Cusanus tänkt och skrivit om, ratio som är en kalkylerande förmåga och intellectus som är en reflekterande, omdömesgill förmåga. Och jag lovar… lika klurigt skriven som boken är, lika många stycken har jag markerat, strukit under, utropstecknat i marginalen. Och som så ofta när det sker, bläddrar jag febrilt för att hitta de utdrag jag vill lyfta fram just nu…

”Utan en samtidighet mellan (minst) två åsikter, två erfarenheter och två berättelser finns inte någon gemensam värld att leva i. Att tro på någon, utan att själv ha sett det den andra berättar är därmed en förutsättning för att vi alls ska ha ett samhälle eftersom det innebär att vi har tillit till varandra, kan förstå och lära av varandra.”

Det är just vår gemensamma värld som Jonna Bornemark hela tiden återvänder till. Hur ensidigheten, fundamentalismen, inte gagnar oss, hur den till och med gör oss illa, på såväl individuell som kollektiv nivå, oaktat om det handlar om politik, religion, vetenskap.

”[…] måste vi ständigt söka en balans mellan att upptäcka det nya och ha en ordnad värld.”

Hur pendeln i den värld vi lever i idag har slagit över nästintill till fullo till ratiots fördel, och att det krävs en motkraft, pendeln behöver röra sig mot mitten igen, behöver möta intellectus och dess reflekterande förmåga, inte bara för att bådadera behövs var och en för sig, utan för att de behöver varandra. Ratiots kategorier stagnerar utan intellectus ständigt reflekterande och ifrågasättande blick, som bidrar till att hålla kategorierna utvecklade och aktuella.

”Livet överflödar oss, vi kan inte kontrollera det, men vi kan njuta av det, fortsätta dess rörelse och förstå det ständigt på nytt.”


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2020, att läsa och blogga månatligen om 12 svenska och 12 engelska böcker, böcker som jag redan har hemma.

Bortom lindbersån

I strålande solsken under molnfri himmel tog jag mig ut för en dryg timmes trädgårdsarbete. Drog på mig trädgårdskläder och valde ett par sedan länge kasserade tofflor till fötterna.

Fyllde två kassar FRAKTA medium med ved och städade bland alla småpinnar jag samlat på mig de senaste somrarna, småpinnar som funkar perfekt som spinkeved.

Drog bort gammalt nedvissnat från bär-rabatten, från den perenna bronsfänkålen, kärleksörten, bolltisteln och pionerna. Gick fram och tillbaka mellan trädgården innanför huset och trädgårdstunnan ute vid gatan.

Ställde mig vid hallonsnåret som omärkligt övergår till perennrabatten som i stora drag består av höstanemoner och flox, bådadera blomster som lämnar efter sig gott om gammalt och nedvissnat.

Suckade lite.
Var börja, liksom? 

Tog ett par drag i döda hallongrenar, tänkte Nej, jag ger upp, men drog i några fler, och några fler. Fast så mycket mer än en tjugondel av allt rörde jag inte. Det finns kvar till en annan dag.Fotograferade den gamla fönsterkarmen som hänger i lindbersån som ett fönster till trädgården bortom bersån. Busade med katten Pop som satt på trädgårdsbordet och njöt av solskenet.

Funderade över vad mer jag skulle göra, om något, när jag räddades av en fråga från det lokala PoGo-gänget om jag ville haka på en raid på lilla lekan. Absolut, svarade jag och traskade kvarteret ned. Väl där tittade jag lite förvånat ner på mina fötter. De smärtade. På ett underligt och ovant vis.

Klev ur tofflorna, som under många år var trogna följeslagare. Först på (dåvarande) Pharmacia & Upjohn, där jag hade dem som kontorsskor under ett drygt års tid. Sen som trädgårdstofflor under säkerligen fem-tio år till. Har inte använt dem på åratal, och sedan 2014 har jag gått allt mer i så kallade barfotaskor. Numera är barfotaskor det enda jag går i.

Utom nu då. En och en halvtimme i ett par gamla tofflor och fötterna smärtade – av de förunderliga utbuktningarna i tofflorna. Stöd för hålfot och annat som gjorde tofflorna till favoritskor för mig back in the days; jag minns hur jag tyckte de var så mjuka och sköna att gå i. Men nu… Huvaligen, sa mina fötter, en sådan styggelse! De där skorna förhindrar oss att vara som vi är skapta för att vara, de gör det svårt för oss att fungera som avsett. 

Så jag knatade hem när raided var genomförd, och lovade mina fötter på heder och samvete att skaffa ett par bättre skor till trädgårdsarbete, skor som inte gör mina fötter ont.

Med kroppen i fokus – februarireflektion

Jag kommer säkert reflektera kring det faktiska jag gjort under månaden, antal mil cyklade och promenerade har jag ju loggat ända sedan september 2009, så den typen av data (och vana) har jag lättillgängligt. Men detta vill jag komplettera med reflektioner kring mina upplevelser, kring känslorna som väcks inom mig, kring skillnaderna jag noterar och vad de betyder för mig.

Så där skrev jag när jag introducerade årets fokus med kroppen i fokus och onekligen har jag haft ett annat typ av fokus på kroppen även årets andra månad. Också. För visst har jag loggat både det ena och det andra. Så där som jag gör. Så där som jag mår bra av.

Loggen för februari ser ut som följer:
Minst en mil i kroppen 25 av 29 dagar
–> cyklat 35 mil
–> promenerat 4 mil
Wim Hof-andats 29 av 29 dagar
Gått till sängs före kl 22 14 av 29 dagar
Skärmfri tid efter kl 21 6 av 29 dagar
Kallbadat eller -duschat 8 gånger

Smart våg
Den16 februari kl 11:14 ställde jag mig på Almas smarta våg igen. Då visade den följande:
68.3 kg (med kläder)
29,8% fett
50,5% vatten
37,6% muskler
3,8 kg ben

Huksittandet då?
Naprapatjonas utmaning med 30 minuters huksittande i 30 dagar, som drog igång den 4 januari körde jag inte ända in i kaklet, men jag har fortsatt huksitta. Någon minut om dagen blir det, alltsom oftast, antingen när jag gjort min dagliga morgonsjua och SMSar min dagliga reflektion till min sjua-kompanjon, eller när jag borstar tänderna och/eller håret. Men jag har också börjat stå på ett ben när jag borstar det ena eller andra, för att stärka min fotstyrka genom att stå på ett ben är också något jag vill ha fokus på under året.

Morgonsjuan
Även under februari har Naprapatjonas rygg-tips följt mig, men inte dagligdags. Jag har tom lagt in ytterligare en sak i min Way of life-logg, och det är när morgonsjuan är ”lite mer än en vanlig sjua”, och tio gånger i februari så körde jag lite mer än sju minuter. Alma skapade ett kettle-bell-program till mig (som jag kört två varianter av, fokus på överkropp eller helkropp, totalt 6 pass under månaden), jag inspirerades att skapa ett lite längre core-program själv (som jag kört 3 gånger) och jag har också lagt in de ridturer jag gjort (fast de dagarna har jag såklart gjort en vanlig sjua också), för nog innebär det en rejäl genomkörare av kroppen (inte minst om det ska mockas och/eller fixas med hö och halm och sånt i stallet efteråt!).

Den 27 februari gjorde jag dessutom den 2020e sjuan på raken – så nu är jag förbi innevarande år!

Lindy hop
I slutet av månaden drog så äntligen lindy hop-kurs D igång. Tänk dig 1,5 timmes fullt ös-medvetslös dansande till den mest medryckande musik som finns. Ah! Underbart är vad det är! Tio gånger totalt under våren går kursen och jag hoppas få till lite socialdans också utöver det! Dessa pass räknas också till ”lite mer än en vanlig sjua”-kategorin.

Kroppsligt och mentalt välbefinnande?
Även i februari har jag jobbat mycket, men har likförbaskat slarvat med min läggtid, fast jag loggar den. Här skapar jag bättre vanor, i detta nu.

Kallbadandet (och Wim Hof-djupandning) är dock verkligen en barometer för mentalt välbefinnande. Att kliva ner i 5-gradigt vatten och njuta av det, att andas lugnt, stadigt, otvunget, och fyllas av känslan att Detta klarar jag, utan problem. Galant till och med! är oerhört stärkande. Mycket annat bleknar liksom i jämförelse, eller… kanske inte bleknar. Men det blir så uppenbart att jag (vi!) har så ofantligt mycket större kapacitet och potential än jag (vi?) nyttjar dagligdags. Och det är en fin påminnelse att få med jämna mellanrum.

Funkar – Funkar Ej – Saknas?
Nytt sedan januari är fokus på att bygga styrka, vilket jag kommer köra vidare på. Jag sa i januari att jag skulle sätta fokus på bättre kostintag också, den får stå kvar, för det har jag ännu inte gjort.

Men framför allt är det självhedrandet som jag ska agera på. Att lägga mig i tid. Att hålla obokad tid i kalendern, för att bara vara, tid som jag inte ska fylla bara för att så mycket annat pockar på. Jag är viktig. Bara-vara-tid är viktig. Och jag ska hedra det åtagandet jag gör till mig själv, för om inte jag hedrar min tid och mina prioriteringar, vem ska göra det då?