Att testa något nytt

Att emellanåt göra sånt man sällan – eller aldrig – gjort. Det öppnar upp för insikter; ger mig en chans att se var jag är valhänt helt enkelt på grund av ovana. Som att hamna i Barbro Linjers ateljé för ett par timmars skapande. Med penna och papper i hand, placerade på vars en stol: rita av varandra.

Oj.
Så ovant. Hårda linjer, detaljfokus, såg ut ungefär som bilderna jag tecknade som tonåring.
Återkoppling – hur tänkte du? Vad ser du, vad fokuserar du på?
Lite tips och tricks från Barbro, som vet vad hon talar om.

Nytt försök: rita av varandra. Igen.
Nu lyfte det. Mjukare linjer, valde en hårdare penna som gav ljusare tunnare streck på pappret, enklare att skissa fram, en haka, ett hårsvall…

Nu: Utan att titta på stora vackra tavlan Barbro har i ateljén med Aalto-vasen: Rita nu en Aalto-vas. Utan att titta. Du vet hur den ser ut. Lovar. Bara se den framför dig och rita.

Hm. Hur fasiken. Massa kurvor… som ju måste efterspeglas i både vasens kant som dess botten… Ritar, skissar, försöker skugga lite grann så det blir något som hänger samman. Tja. Det syns åtminstone att det är en Aaltovas jag försöker skissa. Men alldeles rak, den behöver bli lite fasad, botten har mindre fotsteg än vasens topp. Mmm. Inte så lätt det där inte. Barbro säger, lugnande att Aaltovasen är lurig. Inte alls enkel. Lite som en kropp, många kurvor som ska hänga samman. Jo tack, märker det, gör jag.

Sen – nytt grepp igen. Färgcirkeln. Vad vet du om den? Tja… typ… inte så mycket.
Barbro drar grunderna, gult kontra blått, rött kontra grönt, och hur man kan tänka. Placeras framför arbetsbordet, med barnens vattenfärger och pensel i hand. Stor cirkel på pappret, dopp dopp i vattenglaset, gnugga gnugga färg, och så… börja. Försöka hitta gul-gul, varken åt det röda eller gröna hållet. Hitta en röd, helt ren, inte åt varken gult eller blått. Och så vidare. Sen – ett steg i taget, lite lite rött i det gula, än mer, än mer, orange. Oj, smutsig färg helt plötsligt, hur komma undan? Lila – gud så svårt. Brunt… det var ju inte vad jag eftersträvade. Nya försök. Leka, testa, blanda, gnugga rent färgerna, mer vatten, ljusare, en uns blått i det röda – ja, där sitter den, så vackra nyanser helt plötsligt.

Meditativt.
Har väl aldrig suttit med vattenfärger och pensel på det viset, utan direkt mål och ändå, med en riktning. Njutbart. Vilsamt. Roligt. Svårt! Förstår helt plötsligt skillnaden mellan rena färger kontra smutsiga, var alla de andra färgerna förhåller sig till dessa grundfärgerna, de gula, röda, gröna. Var svart och vitt hör hemma, då färgcirkeln växer till något tredimensionellt, blir en glob; då, där, kan alla färger helt plötsligt få plats.

Vilken gåva (att emellanåt göra sånt man sällan – eller aldrig – gjort); enkel att åstadkomma, med okänt utfall: Att låta mig själv testa. Nyfiket. Öppet. Experimenterande.

Godkänt? (bok 10 av 26)

Godkänt? En reportagebok om den svenska skolan – skriven av Emma Leijnse 2012, då jag också köpte den av henne, efter ett seminarium i Almedalen. Fint signerad är den, och en kan ju tycka att jag, som sedan dess varit synnerligen involverad i svensk skoldebatt skulle ha kastat mig över den… men tyvärr hamnade även denna boken i bokhyllan, oläst, tillsammans med en drös andra böcker som alla förtjänar ett bättre öde.

Så himla bra att jag, i och med årets bokläsningsutmaning, tar itu med 26 svenska och lika många engelska böcker som stått olästa hemma kort eller lång tid. För detta är en bok värd att läsas. Emma är skribent på Sydsvenskan, vilket är ”min” tidning och jag har alltid uppskattat hennes artiklar. Lika välskrivna är hennes böcker (den senaste har jag ju faktiskt läst!), och skolfrågor är för mig väldigt spännande – helt enkelt eftersom de så tydligt (i min hjärna åtminstone) kopplar till samhällsutveckling.

I kapitlet ”Om de kan, så kan jag också” skriver Emma: Det som hände med barnen från Kroksbäck när de kom till Linnéskolan brukar beskrivas av forskarna som kamrateffekter. Kort sagt handlar det om att man är som sina kompisar. Om de inte pluggar, så pluggar du mindre själv. Om dina kamrater gör läxorna och tycker det är viktigt hur det går i skolan, så lägger också du manken till.

I kapitlet ”Från kunskapsförmedlare till diversearbetare” fortsätter Emma på samma tema när hon citerar Jonas Vlachos: Lärarna påverkar också varandra på en skola, en del studier visar på att det uppstår kamrateffekter bland lärare.

Jag läser och tänker två saker:
1) Eh. Ja. Klart det uppstår ”kamrateffekter” även bland lärarna. Talesättet ”Vi blir som vi umgås” gäller liten som stor, ung som gammal. Elev såväl som lärare.
2) Hur kommer det sig att vi svänger oss med talesättet, utan att faktiskt fundera över vad det betyder, och utifrån det, medvetet skapa oss ett umgänge som gör att vi växer som människor? Att lära sig att bli människa, med allt vad det innebär, är något jag skulle önska mig så mycket mer av, både i skola som i yrkesliv, hemma som i olika organisationer, ja, typ överallt. En ständig konversation. För det låter sig inte göras av sig självt. Vi blir till i varandras närvaro, och som Pia Sundhage säger ”Vi gör varandra bra”. Vilket ju är fantastiskt – utom när det är tvärt om. För det finns ju tillfällen och/eller umgängen där vi gör varandra illa.

Påverkansgrupp är ett annat sätt att beskriva ”kamrateffekter” på, och jag har arbetat medvetet på min påverkansgrupp de senaste fem åren eller så. Om det gjort skillnad i mitt liv? Svar ja, oändligt stor skillnad, till det bättre!


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2018, att läsa och blogga om 26 svenska och 26 engelska böcker, en per vecka, böcker som jag redan har hemma.

 

 

Jag läste din blogg

Jag läste din blogg, sa hon, vännen, när vi möttes kvällen efter att jag skrivit inlägget. Jag förstår att det var en riktigt stark upplevelse, fortsatte hon, även fast du skriver sådär så jag som läsare egentligen inte har en aning om vad som faktiskt hände. Mer än att det berörde dig mycket. 

Ja, svarade jag, och log.
Tittade henne i ögonen, och sa: Du har rätt. Det var enormt starkt. Och jo. Det är ju så jag skriver.

Hon tittade på mig med sina begrundande ögon, och sa: Jag ser att du fortfarande är i det. 

Jag tittade tillbaka, och drog ett par djupa andetag. Kände efter, inåt.
Du har rätt. Det är jag. Jag blev hållen på det mest fantastiska vis, och känslan av att vara hållen håller i sig. Så ja, det stämmer, jag är fortfarande i det.


Ett fint ögonblick. Betydelsefullt. Att bli sedd i att jag faktiskt fortfarande var kvar i känslan av att vara hållen. Mäktig känsla, även det!

Skam.

Skam.

Hm.

Blir som tyst inom mig.

Hur ska jag börja? Vad vill jag egentligen förmedla? Vad känner jag egentligen efter förmiddagens 75-minuter långa session på temat skam? 

Hållen.
Sedd.
Hörd.
Erkänd.

Du gjorde det bra, även på distans. Som vore du i samma rum, avståndet mellan Malmö-Stockholm som intetgjort av SKYPE-uppkopplingen som gav mig din röst i mina öron, rakt in i mitt huvud, in i min kropp. När jag blundade var det som om du höll mig, vilket du ju de facto gjorde också, med soffans hjälp.

Hedrar mig själv, och mitt val att kontakta dig, för att – i precis den takt som mitt Jag suktar efter – ta hand om detta undangömda, det inlåsta, det där som jag ännu inte låtit ljuset skina genom. En bra början idag, en början som gjorde gott och känns bra.

Under sessionen väcktes tanke på tanke, associationer till händelser i mitt liv, minnen som flöt upp till ytan, jag gjorde kopplingar som jag aldrig tidigare fått syn på som dockade i varandra som ett välsmort mekaniskt maskineri.

Gick en promenad efteråt – drog iväg och lät energierna fortsätta strömma; gick barfota, tassade fram på gräsmattor och grusgångar, jordade mig. Landade. Andades in och tog in. Och än mer, andades ut och släppte taget.Kan se hur jag gjort det bästa jag kunde, givet förutsättningarna. Fiffigt var ditt ord. Ja, fiffigt har jag hanterat det! Men inte bara jag. Även andra gjorde det bästa de kunde, givet sina förutsättningar. Även de agerade fiffigt, utifrån sitt perspektiv, sina egna behov, skyddsmekanismer och förmågor.

Kan se det med, och med ömhet titta tillbaka på både mig själv och de andra. Inte dömande. Där mår jag inte bra. Snarast med vetskapen att det nu finns en chans – i sinom tid, ingen brådska. Det får gå så snabbt eller långsamt som det vill! – att släppa taget, att låta bollen lösas upp, på samma vis som jag, med tålamod och lugn nystar upp garnhärvor som trasslat sig å det grövsta. Jag är bra på att få upp knutor ingen trodde var möjliga att få upp, och det kommer ske här också. Men helt prestationslöst. Ingen deadline. Inget direkt mål.

Framför allt, detta gör jag för mig. På mitt vis. För mitt välbefinnande.
Men inte styrt, ingen given (tids)plan. Nej. Det som sker, kommer ske för att det är det som vill ske, i stunden. Inte vad jag vill ska ske, definitivt inte vad någon annan vill – eller tycker – ska ske. Utan det som vill ske.

Där andas jag ut och släpper jag taget – och njuter av stunden som är just i detta nu!

Född i fel århundrade?

Häromdagen plockade jag kirskål och löktrav. Gick dubbelvikt längs Risebergaån  i 75 minuter och fyllde tre bruna papperspåsar med detta naturens gröna guld. Löktraven använde jag, tillsammans med en massa kajplök från trädgården samt ramslök och gräslök som jag fryste förra året, för att göra löksalt, som jag fördelade på torkollorna i min grönsakstorkapparat.

Idag när jag kom hem efter två möten på stan med matinköp tog jag hand om dem, innan jag sedan gav mig i kast med att mala de torkade löksalts-kakorna, så nu har vi löksalt (alldeles ljuvligt knallrött!) för ett tag framöver (perfekt gå-bort-present dessutom!). Sen passade jag på att sila av vasslen från Matsoniyoghurten jag satte igår, och så tog jag hand om surdegen jag väckte till liv i morse från surdegsgrunden som alltid bor i kylen. Nu står det en ny burk surdegsgrund på vänt i kylskåpet och en rejäl bunke med surdeg för utbak imorgon bitti. Då vankas det nybakat surdegsbullar till frukost minsann!

Funderade, långt ifrån för första gången, över om jag är född i fel århundrade. Fast det är jag så klart inte – däremot så tycker jag verkligen om att göra saker från grunden och att dra nytta av det som naturen står till buds med. Resurseffektivitet helt enkelt!

La ut bilden från bestyren på Instagram och blev lite full i skratt av Caspians kommentar. Vips hade jag inspiration till dagens blogginlägg – som kanske i sin tur kan inspirera någon att gå ut och plocka kirskål till en smarrig ogräspaj månne?

 

 

Hur kan vi?

Hur kan vi prata mer, med varandra snarast än om? Hur kan vi prata med de vi inte tycker likadant som, prata för att hitta likheter mellan oss istället för att zooma in på olikheterna (som alltsom oftast är mycket färre till antalet än likheterna)? Hur kan vi vara nyfikna på varandra – nyfikna och förundrade, snarast än dömande och kategoriska? Hur kan vi lyssna mer för att försöka förstå snarast än för att fördöma som fel, fel, fel? Hur kan vi… eller kanske snarast – hur gör man? Hur gör jag för att nyfiket räcka ut en hand, till någon som har en åsikt diametralt motsatt min egen? Vågar jag? Ska jag? Borde jag ens?

”Jag lyssnar på mina kritiker och funderar. Låter tvivlet ta plats. Kanske de har rätt. Kanske de har poänger. Kanske deras rädslor och förmaningar är befogade. Jag försöker öppna upp och på riktigt ta in det de säger och tänka efter. Och varje gång kommer jag fram till samma sak. Varje gång jag reser mig från tvivelbänken känner jag mig stärkt och återpåfylld av tillit.

Jag är helt övertygad om att vägen jag och mitt poddteam har valt att gå är snårig, komplex och problematisk. Jag är helt övertygad om att vi kommer stöta på hinder, rädslor, projiceringar och djupa existensiella smärtor och trauman. Jag är också helt övertygad om att samtalet är rätt väg att gå. Det är inte lösningen i sig. Det är en av vägarna till fler perspektiv, mer förståelse och en grogrund på vilken vi kan bygga ett samhälle tillsammans med andra.

Orden ovan är skrivna av Navid Modiri (med min emfas) i uppstartsfasen av podden Hur kan vi? Håller du med? Tror du, för det första, att vi skapar framtiden? Eller tror du att framtiden bara blir, utan att varken du eller jag har något att säga till om, att vi på intet vis kan dra vårt strå till stacken för att bidra till att forma ett samhälle som vi verkligen vill leva i? Oavsett vilket kommer Hur kan vi? garanterat att bidra med tankespjärn, det är ett som är säkert. För mig innebär tankespjärn att min förståelse för världen och mig själv vidgas, att min begreppssfär utökas och jag får – om inget annat – syn på sådant jag faktiskt inte förstår (ännu). Och just det är en process jag älskar! Så jag ser fram emot att få ta del av tjugo samtal på temat Hur kan vi prata med varandra?

Manifest från ett Sverige 3.0-samtal i Almedalen 2014 med och av bland annat Navid Modir


Idag den 2 maj 2018 är det Navids 35-årsdag (hipp hopp hurra!) och Kickstarter-kampanjen för Hur kan vi? har fyra dagar kvar att nå sitt uttalade insamlingsmål. Om du, liksom jag, verkligen tror att samtalet är en av vägarna framåt till ett mer kärleksfullt samhälle, så gör som jag och gå in på Kickstarter och stöd kampanjen. Du kan också dela vidare och sprida ordet, så att andra som ännu inte nåtts av Hur kan vi? får en chans att upptäcka projektet.

Uppföljning av 2018 års intentioner – april

April är överstånden och här följer uppföljningen av årets intentioner:

  • jag fortsätter att vara varsam med mig själv – det är en livsinställning jag alltid bär med mig.
  • jag lever ett mer medvetet digitalt och analogt liv – väljer vilket som passar bäst utifrån given situation. ⇒ ”Jag glider… i det medvetet digitala. Där slirar det. Varför?” skrev jag i mars månads uppföljning, varvid Sara frågade vad jag avsåg. Svaret till henne är lika giltigt för april månad: ”Att jag sitter där, och är medveten om att jag sitter där, slösurfande i facebook-flödet, samtidigt som känslan inom mig säger ”Det är inte detta jag ska göra just nu”, och likförbaskat forsätter jag. Så slirar jag i det medvetet digitala…” Samtidigt som min medvetenhet är högre, för det är sällan jag får syn på mig själv och blir paff liksom. Så kanske det helt enkelt är mitt underliggande varför som inte är tillräckligt tydliggjort för att jag ska stoppa/minska beteendet?
  • digital 24-timmars-sabbat blir ett vanligt inslag i min vardag. Månatligen? Veckovis? Det ger sig, men minst två per månad. ⇒ Hade 13-14 och 20-21 april inbokade, men fick till digital sabbat 14-15 samt 27-29 (två dagar!) istället. Mycket nöjd med att ha sabbatstillfällena inbokade i kalender, för då faller de inte bort även om jag emellanåt (som under april) justerar de tänkta datumen något. 10-11 samt 25-26 maj är nu blockade i kalender.
  • sovrummet är en fredad analog zon, där huserar varken dator, padda eller telefon och behöver jag en väckarklocka får jag lösa det på annat vis än med telefonen.
    ⇒ Funkar fortsatt fint.
  • jag inte köper en endaste online-kurs som innebär att jag själv ska titta på diverse videoklipp och reflektera i min enskildhet. Det. Funkar. Inte. För. Mig. Jag har lärt mig det nu. ⇒ Whoop – känns som denna också har satt sig nu!
  • jag, trots ovanstående, ska börja om på, och fullgöra ”A year to clear what is holding you back” som införskaffades under 2017.
  • jag – i gott sällskap – ska på ”analog” skrivarkurs med Bob Hansson på Mundekulla⇒ Kom hem i söndags efter en alldeles fantastisk skrivarhelg. Är så glad att jag gav mig själv denna gåva som redan gett mig massvis att ta vidare framåt.
  • Pernilla Tillander och jag ska fortsätta arbeta tillsammans – växa, lära oss, och ha fantastiskt kul under tiden – i Skurups Kommun inom ESF-projektet Inkludera & Mötas⇒ Vi arbetar på, och höll bland annat en taster till i Skurups kommun senaste månaden, med gott resultat. Samtal har påbörjats om möjliga framtida åtaganden – superspännande!
  • jag ska läsa 26 svenska samt 26 engelska böcker, en per vecka; böcker som jag redan har i min ägo. Varje söndag blir det en bloggreflektion om veckans bok.
    ⇒ Bok nummer 7 Tio tankar om tid, 8 Skogens salt samt 9 Lévinas – en introduktion på svenska, samt bok nummer 7 Key person of influence och 8 Think and Grow Rich på engelska är lästa och bloggade.
  • jag utöver de 52 ”böcker jag redan äger som ska läsas” sätter årets #Goodreadsreadingchallenge för 2018 till ett hundra böcker. ⇒ 30 av 100 böcker enligt Goodreads, så jag är fortfarande på spåret.
  • jag låter min Upholder-tendens (Löfteshållare) få fritt spelrum, vilket märks t ex i ovanstående, som för mig inte är ett straff utan en utmaning, något som lockar, som kittlar, som pirrar inombords! ⇒ Dagligt gitarr-plinkeplonk blev endast sex tillfällen under april, men trägen vinner! Har dock, faktiskt i samband med ny inspiration efter skrivarhelgen, insett att jag vill sätta en ny daglig rutin för den delen. återkommer på temat!
  • jag satsar på att vara ChattyMeals-värdinna och/eller gå på andras ChattyMeals åtminstone månatligen. ⇒ Samma status som under mars månad: Varken agerat värdinna eller gäst.
  • cykling och promenerande, likväl som den dagliga sjuan och Headspace-meditationerna, fortsätter vara mina dagliga medspelare i livet. ⇒ Trots en Parisvistelse som gjorde att jag inte tog någon löprunda första veckan i april har jag fått in fem rundor – suget i kroppen, benen, sinnet (vad vet jag var det kommer ifrån, jag är bara tacksam för dess närvaro) dyker upp allt oftare!
  • min ekonomiska resurshushållning går till större klarhet – på alla plan. Här har jag ett arbete att göra i att klargöra, för mig själv, vad detta faktiskt betyder så jag vet vad det faktiskt är jag strävar efter. ⇒ Med fullbordad skilsmässa och övertag av hus känns det som jag nu har en bra utgångspunkt för framtida resurshushållning. Lägg därtill vilda drömmar om Afrikaresor och annat, så vill det till att titta på mina (våra) in- och ut-strömmar. 
  • min äldsta tar studenten. Gisses. Som tiden går. Det ska firas! ⇒ Ja, nu närmar det sig, om fem veckor smäller det!
  • jag – kanske viktigast av allt! – ska njuta av livet, utforska, upptäcka, expandera, och på alla vis låta mig själv ha så roligt det bara går att ha!
    ⇒ Just så!