ChattyMeals: Samtal om verkligheten – en poddklubb

Så blev det äntligen av, mitt andra ChattyMeals för året på temat: Ett samtal om verkligheten – en poddklubb. Följande tre poddar lyssnade vi till inför eventet:
HERMES ur Myter och Mysterier
B.J. Miller i On Being
Ashkan Fardost i Frågepodden (observera att det finns totalt fyra-delpoddar av Frågepoddens intervju med Askan, enklare att upptäcka i valfri podspelare än på hemsidan)

Fullsatt var det, det vill säga, jag och min med-värd Caspian, samt ytterligare sex hugade deltagare, samlades under linden i min trädgård, där vi dryftade poddar generellt samt specifikt, verkligheten, magi, ego och självupptagenhet, framtid och skola, lärande och podd-relationer emedan vi inmundigade melon och vindruvor, äpple och mörk choklad, samt drack hemlagat iste (utan is och knappt kallt… men det gick det med!) och vatten.

Jag och Caspian (som är fotograf på ovanstående bild) hördes vid efteråt och gjorde en snabb utvärdering enligt FFES-metoden, det vill säga: Funkar – Funkar Ej – Saknas.

Jag (ja, Caspian också visade det sig under vår utvärdering) var lite orolig för att tiden var för lång – tidigare ChattyMeals jag deltagit i samt hållit har varit två timmar, och denna gången hade vi satt av tre timmar. Men det blev bra. För en gångs skull kände jag mig nämligen klar. Tre timmar funkade bra, möjligen att två och en halv också hade räckt.

Vi kände båda att åtta verkligen är ett maxantal, helst skulle vi båda se en poddklubb om max sex personer, för att kunna djupdyka lite mer och också minimera risken för flera samtal samtidigt.

Summan av kardemumman var att vi definitivt kommer köra vidare – både på poddklubb i sig och poddklubb som ChattyMeals, troligen i en kombination, det vill säga, ibland det ena och ibland det andra (med poddklubb i sig menar jag att vi medvetet riktar invit till människor vi känner och/eller är nyfikna på, medan ChattyMeals-varianten ju är öppen för vem som helst som känner sig manad att anmäla sig till eventet).

Inte helt otippat kläckte jag ur mig en drös tips om poddar och/eller bloggar som berörde en eller annan sak vi lyfte under vårt böljande samtal, och jag delar även dem, kanske kan de väcka någons nyfikenhet till att läsa/lyssna mer:
*Om förväntningar och överenskommelser (inget podavsnitt)
*Om att leva vs överleva (inget podavsnitt)
*Om fantasi som är kreativitet i handling, något Caspian säger i Ett samtal-podden m Tess
*Om den inre kompassen (inget podavsnitt)
*Det fantastiska podavsnittet från Invisibilia om mental ohälsa (hälsa?)
*On Being med Jean Vanier, den äldre herren som grundat L’Arche

Uppföljning av 2018 års intentioner – juni

Juni for förbi i ett huj känns det som, trots – eller på grund av? – en hel drös med signifikanta händelser. Sovit ute i trädgården, 18-åringens studentfest såväl som nytagna körkortet, egen födelsedag med gudinnehelg, intensiva workshops i Skurups kommun och midsommar. Så här följer uppföljningen av årets intentioner för denna huj-månad:

  • jag fortsätter att vara varsam med mig själv – det är en livsinställning jag alltid bär med mig.
  • jag lever ett mer medvetet digitalt och analogt liv – väljer vilket som passar bäst utifrån given situation. ⇒ Något med sommaren gör det enklare att lägga undan fån, padda och dator, så det går bra.
  • digital 24-timmars-sabbat blir ett vanligt inslag i min vardag. Månatligen? Veckovis? Det ger sig, men minst två per månad. ⇒ 16-17 juni hade jag digital sabbat, planerad sabbat 23-24 blev en delvis-sabbat, hängde nere på Österlen och var väldigt lite på fånen, men inte komplett sabbat. Känner inte för att sätta två datum för juli månad, men tror att jag kommer vara digitalt avhållsam mycket under 7-14 juli. Får se hur det blir!
  • sovrummet är en fredad analog zon, där huserar varken dator, padda eller telefon och behöver jag en väckarklocka får jag lösa det på annat vis än med telefonen.
  • jag inte köper en endaste online-kurs som innebär att jag själv ska titta på diverse videoklipp och reflektera i min enskildhet. Det. Funkar. Inte. För. Mig. Jag har lärt mig det nu. ⇒ Inte en endaste!
  • jag, trots ovanstående, ska börja om på, och fullgöra ”A year to clear what is holding you back” som införskaffades under 2017.
  • jag – i gott sällskap – ska på ”analog” skrivarkurs med Bob Hansson på Mundekulla
  • Pernilla Tillander och jag ska fortsätta arbeta tillsammans – växa, lära oss, och ha fantastiskt kul under tiden – i Skurups Kommun inom ESF-projektet Inkludera & Mötas⇒ I juni höll vi fyra stycken halvdags-workshops (dvs, samma workshop fyra gånger) under två dagar – det var tufft och givande och kändes väldigt skönt!
  • jag ska läsa 26 svenska samt 26 engelska böcker, en per vecka; böcker som jag redan har i min ägo. Varje söndag blir det en bloggreflektion om veckans bok.
    ⇒ Bok nummer 12 Tänk det otänkta och 13 The Art of Asking eller Hur jag lärde mig att släppa oron och be om hjälp på svenska, samt bok nummer 11 One Square Inch of Silence och 12 Daring Greatly på engelska är lästa och bloggade.
  • jag utöver de 52 ”böcker jag redan äger som ska läsas” sätter årets #Goodreadsreadingchallenge för 2018 till ett hundra böcker. ⇒ 48 av 100 böcker låter min Goodreads-utmaning hälsa, så jag är på spåret.
  • jag låter min Upholder-tendens (Löfteshållare) få fritt spelrum, vilket märks t ex i ovanstående, som för mig inte är ett straff utan en utmaning, något som lockar, som kittlar, som pirrar inombords! ⇒ Dagligt gitarr-plinkeplonk går ju si och så med, tre plinkeplonkstunder under juni. Men jag håller fast vid intentionen!
  • jag satsar på att vara ChattyMeals-värdinna och/eller gå på andras ChattyMeals åtminstone månatligen. ⇒ Gud så bra att jag skrev om detta för det tog inte lång tid innan Caspian tjoade och sa ”Ska vi inte göra vår podklubb som ett ChattyMeals?” (vi hade snackat om att dra igång en podklubb ett par dagar innan jag skrev maj månads uppföljning). Så det gjorde vi, dock först den 1 juli, så det får jag följa upp på i juli-månads uppföljning.
  • cykling och promenerande, likväl som den dagliga sjuan och Headspace-meditationerna, fortsätter vara mina dagliga medspelare i livet. ⇒ Sex löprundor i juni, och totalt under första halvåret 27 stycken rundor (på 26 veckor). Så det känns superduper!
  • min ekonomiska resurshushållning går till större klarhet – på alla plan. Här har jag ett arbete att göra i att klargöra, för mig själv, vad detta faktiskt betyder så jag vet vad det faktiskt är jag strävar efter. ⇒ Förra månadens uppföljning kvarstår: På något vis går det framåt i detta, fast merparten av arbetet verkar ske på tankeplanet. 
  • min äldsta tar studenten. Gisses. Som tiden går. Det ska firas! ⇒ 7e juni smällde det och det blev en fantastisk dag på alla sätt och vis! ❤
  • jag – kanske viktigast av allt! – ska njuta av livet, utforska, upptäcka, expandera, och på alla vis låta mig själv ha så roligt det bara går att ha!
    ⇒ Jag säger bara: studentfirande, Gudinne-helg och födelsedag, Österlen-häng och Café Lajvet-volonterande, Varit en bra månad helt enkelt!

Bloggtorka

10 dagar i maj då jag inte bloggade, varken på svenska eller engelska sidan. 15 dagar i juni, och månaden är inte ens slut. Om jag varit upptagen? Jo. Visst har jag det. Studentfirande och födelsedag och Ringar på vattnet 2.0 i Skurup och och och… fast egentligen är det inte skälet till bloggtorkan. Har haft lika mycket att göra vid tidigare tillfällen, mer till och med, och ändå bloggat. Så nått annat är det.

Inte egentligen något jag kan sätta fingret på dock. Och faktiskt, inte något jag känner ett behov att sätta fingret på heller. Det är ok att jag bloggat sporadiskt under snart två månader. Ingen går under, och jag själv mår bra, fast jag har en grundläggande intention om dagligt bloggande. Bankar inte på mig själv för att jag inte lever upp till den, det har jag slutat med (gagnar inte en kotte, varken mig eller dig, helt meningslöst slöseri med energi).

Mycket har hänt dock som jag reflekterar kring. Och jag saknar skrivandet, det är skönt för mig att få ut tankar som snurrar vändor i skallen, ut därifrån, ned på pränt. Har nämligen inte skrivit heller. Ibland gör jag det, skriver och skriver och skriver, fast jag inte publicerar det. Men det har jag inte heller gjort under maj och juni.Kanske är det nu det vänder?
Kanske fortsätter det sporadiska bloggandet?
Jag vet inte.

Fast jag vet två saker:
* Jag vet att jag tycker om att skriva. Att jag behöver det till och med. Det hjälper mig att bli en bättre människa, någon som känner sig själv mer och mer ju fler gånger fingrarna sätts till tangentbordet. Jag finner mig själv i orden.
* Jag vet också att jag fortsätter hålla fast vid min intention om dagligt bloggande. Helt enkelt för att det hjälper mig att sätta fingrarna till tangentbordet. Krasst.

Kanske vet jag en tredje sak också?
Jo. Det gör jag.
* Jag vet att jag kommer fortsätta vara varsam med mig själv, om det är så att bloggtorkan fortgår. Fast jag egentligen vill blogga, varje dag. Att omfamna dessa två motstridiga behov inom mig, att låta dem båda få ta plats, utan att den ena eller den andre behöver vinna striden. Det är nämligen ingen strid. Det är bara är. Och det är ok.

The Art of Asking eller Hur jag lärde mig släppa oron och be om hjälp (bok 13 av 26)

Med The Art of Asking eller Hur jag lärde mig släppa oron och be om hjälp av Amanda Palmer jag har officiellt nått halvvägs i mitt mål att läsa 26 svenska förbestämda böcker under 2018. Känns riktigt bra, och dessutom med en bok som jag verkligen tyckte om. Lite roligt också att den plockar upp stafettpinnen från förra veckans bok, Daring greatly av Brené Brown, både för att böckerna har ett gemensamt tema, men också för att Brené skriver förordet till Amandas bok. Brené skriver:
”… den här boken handlar inte om att se folk utifrån, på avstånd – från den där lockande platsen där de flesta av oss bok, gömmer oss och dit vi flyr för att hitta det vi tror är vår känslomässiga trygghet. The Art of Askin handlar om att odla vår tillit och komma så nära kärleken, sårbarheten och samhörigheten som det bara går. Obehagligt nära. Farligt nära. Underbart nära. Och vi är helt enkelt tvungna att komma obehagligt nära om vi ska kunna förändra det rådande klimatet med bristande tillit och allmän misstro.”

Amanda ber om hjälp. Det verkar hon ha gjort länge. Hon är bra på det. Men det betyder inte att inte även Amanda gör det enkelt i alla situationer. Oh no, långt ifrån. Även hon kämpar med att våga fråga, kämpar med vad det betyder, eller vad hon inbillar sig att det skulle kunna betyda. men hon gör det ändå. Ber alltså. För hon vet vad förmågan att be om något skapar: ”Att be om något är i sig den viktigaste byggstenen i varje relation. Vi ber ständigt, vanligtvis indirekt, ofta ordlöst, varandra om saker – vi frågar chefer, makar, vänner, anställda – för att bygga upp och bibehålla våra relationer.
Tänker du hjälpa mig?
Kan jag lita på dig?
Kommer du att lura skiter ur mig?
Är det sääääkert att jag kan lita på dig?
Och väldigt ofta stammar de här frågorna i själva verket från vår ursprungliga, mänskliga längtan efter att få veta:
Älskar du mig?

Efter att Amanda Palmer höll sitt TED Talk (som gav upphov till boken), fick hon så mycket återkoppling från vartenda hörn av världen att en sanning blev uppenbar för henne:
”Alla kämpar med att våga fråga.
Efter vad jag förstår är det inte så mycket själva frågandet som skrämmer oss utan det som ligger bakom: rädslan för att visa sig sårbar, rädslan för att bli avvisad, rädslan för att verka klängig eller svag.”

Eller som Cathy Casey säger: Problemet är aldrig problemet. Problemet är alltid dina tankar kring problemet. För så är det med frågandet också. Det är inte själva frågandet som vi räds, utan våra tankar kring det, den där fantasivärlden vi bygger upp om vad den vi frågar ska tänka om oss, eller hur den ska reagera, om vi blir utskrattade, gjorda till åtlöje…

Amanda bygger relationer. Det verkar vara hennes natur. (Eller är det allas vår natur? Egentligen? Fast vissa av oss har lärt oss av med det, av ett eller annat skäl?) Och tack vare att hon ber om hjälp har hon också reflekterat enormt mycket över förmågan att ta emot, vilket i sin tur leder till funderingar kring tillit.

Jag får ofta frågan: Hur kan du lita så mycket på andra?
För att det är det enda sättet som fungerar.
När man tar emot ett erbjudande om hjälp, oavsett om hjälpen ges i form av mat, sovplats, pengar eller kärlek, måste man lita på den. Man kan inte acceptera saker till hälften och gå in genom dörren med garden uppe.
När man öppet och förbehållslöst litar på folk tar de inte bara hand om en, utan de blir också ens bundsförvanter, ens familj.
Ibland visar det sig att vissa inte går att lita på.
Den rätta reaktionen när det händer är inte:
Jävlar! Jag visste väl att jag inte kunde lita på någon!

Den rätta reaktionen är: Vissa människor suger!
Och fortsätta vidare.”

Kanske är du bra på att be om hjälp? Kanske är du riktigt bra på att ta emot hjälp?
Eller så är du, som många – kanske till och med de flesta? – obekväm med att fråga om hjälp, men ger gladeligen om någon frågar dig? Jag fascineras av det. För… om ingen vågar fråga så går jag ju miste om chansen att bistå med det jag kan, när jag kan.
Så, avslutningsvis, ett mantra att praktisera ett tag, om så bara för att se vad som skulle hända:
”Ibland är det din tur att be om hjälp.
Ibland är det din tur att få frågan.”


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2018, att läsa och blogga om 26 svenska och 26 engelska böcker, en per vecka, böcker som jag redan har hemma.

Tänk det otänkta (bok 12 av 26)

20 maj 2010 signerade PA Ståhlberg mitt exemplar av boken Tänk det otänkta åt mig. Jag tror det var när han höll en föreläsning på IHM Business School i Malmö och jag passade på att få en extra dos PA, något jag mer än gärna ser till att få med jämna mellanrum, ända sedan jag gick en Tänkologutbildning av honom under min tid på Graniten Engineering. Måste varit 2006, skulle jag tro. Certifierad tänkolog är jag minsann. Nummer 198. (Fick googla. Mitt eget CV dök upp. Där stod mitt tänkolognummer. Hade rätt dock. 2006 var det.)

TÄNK KREATIVT
GÖR DET OVÄNTADE
BRYT MOT MÖNSTER
OCH HOPPA ÖVER DET
REDAN TÄNKTA

Han är själv bra på det, PA, att bryta mot mönster och göra det oväntade. I boken självt gör han det, och sätter därmed griller i skallen på mig så fort jag börjar läsa. Bra inledning. Och bättre blir det.

Han skriver om paradigmskifte, beskriver vad paradigm är, och hur de uppkommer. Och utmanar/uppmanar att vara med och delta i skapandet av det kommande postindustriella samhället/nästa paradigm: Att försöka tänka det otänkta är nyckeln till att vara med och skapa den nya mentala infrastrukturen. […] Träna lite varje dag på att tänka det tänkta. De flesta andra tänker och letar i det redan tänkta, det vill säga i de redan befintliga mönstren. Din uppgift från och med nu är att vara en av de personer som verkligen vill förändra och tänka annorlunda.

Och så lyfter PA en av mina absoluta favoritböcker: Nasse hittar en stol av Sven Nordqvist är en underbar bok som just handlar om att inte förstå en stol. En barnbok för vuxna. Rekommenderas!

Tänk det otänkta är en bok som både ut- och uppmanar att blanda logiskt och kreativt tänkande, att fundera lite över balansen dem emellan, att bryta mönster likväl som skapa nya, samtidigt som det finns konkreta frågor att reflektera över liksom tydliga beskrivningar av verktyg att testa för lite mer divergent tänkande.


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2018, att läsa och blogga om 26 svenska och 26 engelska böcker, en per vecka, böcker som jag redan har hemma.

Samtal om verkligheten – en podklubb

Det är så himla roligt hur saker och ting liksom får snurr när man (läs: jag) skickar ut dem i universum. Skrev i maj månads uppföljning av årets intentioner att jag minsann skulle dra till med ett ChattyMeals… varpå Caspian tjoade via Messenger med frågan: men du, ska vi inte göra vår podklubb som ett ChattyMeals? Jo, sa jag, så klart, och vips, så hade vi gjort två flugor på smällen. Himla smart!

Två flugor?

Jo, alltså, när jag och Caspian hade en fika-date härförleden för att snacka Bokabonnemanget så kläckte Caspian ur sig något som länge varit en av mina drömmar: Ska vi inte starta en podklubb? Joooo, sa jag. (Ni börjar se mönstret va?) Där och då satte vi ett datum för första träffen, och sen spånade vi på hur vi skulle kunna skicka ut podklubben i världen, så att det kom blandat folk, inte samma varje gång. Så det var ju helt logiskt att Caspian såg sambandet till ChattyMeals; tur att han agerar på det också. Kreativitet är fantasi i handling, som han ju själv så klokt sagt!

Temat inför första podklubben är verkligheten, och vi har tillsammans valt ut tre poddar att lyssna till inför samtalet:
1) Avsnitt nr 3 HERMES ur serien Myter och Mysterier
2) BJ Miller på On Being
3) Ashkan Fardost i Frågepodden

Alla tre poddarna berör verkligheten (eller verkligheterna, för kanske finns det fler än en?) i en eller annan form. Om det och mycket annat språkar vi när vi möts. Och om du inte har möjlighet att komma, så kan du alltid inleda ett samtal med oss om verkligheten i FB-eventet, om så bara för att markera att det finns fler dimensioner än den fysiska att relatera kring!

Walk n Talk – jaaaa!

Hon skickade mig ett mess, Inga-Lill, och frågade om vi inte skulle ta en walk n talk, något vi snackat om i evigheter och likförbaskat inte kommit till skott med. Snabb som attans svarade jag JAAAA!

Inga-Lill och jag är med i samma MasterMind-grupp sedan drygt fem år tillbaka, och har, tillsammans med Charlotte och Wivan, kommit att stå varandra väldigt nära. Så där nära, ni vet, att det går att säga precis vad som helst, i fullständig visshet att vad det än är, så famnar mina MasterMind-kollegor mig, till fullo.

Är så oerhört tacksam för att ha varit del i att bygga en sådan gemenskap, en gemenskap jag verkligen värnar om, en gemenskap som betyder oerhört mycket för mig. Det ger en trygghet, en känsla av tillit som är fantastisk. Utan vårt regelrätta MasterMind:ande hade vi aldrig kommit varandra så nära, och det är också den främsta anledningen att vi vidmakthåller vår grupp, med regelbundna SKYPE-samtal i 1,5-2 timmars tid var tredje-fjärde vecka eller så. Det kostar tid och energi, det gör det. Och det är en investering som ger mångfalt i retur!

Just på denna walk n talk spånade vi på ett mer konkret samarbete, i någon form… mer om det vad det lider. Vi har nämligen redan bokat in en spånskiva i slutet av månaden, något jag med spänning och nyfikenhet ser fram emot. Innan dess ska vi dock sammanstråla alla fyra för första gången på allt för länge – oh, som jag längtar!