Möjligt läsprojekt för 2018?

Än så länge har jag läst 70 böcker i år, 69 som jag angett i Goodreads och en som ännu inte är publicerad som jag hade ynnesten att läsa som utkast. Det är många år sedan jag läste så många böcker, och jag har verkligen njutit av det. Jag älskar att läsa, älskar böcker, älskar att ta del av nya världar och perspektiv som berikar mitt liv på så många sätt.

Inför 2018 så fnular jag lite grann på om jag skulle försöka systematisera mitt läsande lite grann, helt enkelt för att komma igenom böcker jag har hemma som jag vill läsa, men inte riktigt kommer mig för att sätta mig med.

En fundering jag har är om jag skulle välja ut 26 svenska samt 26 engelska böcker ur bokhyllan här hemma – alltså böcker jag har redan – och lägga upp ett veckoschema för att ta mig genom dessa böcker, med föresatsen att blogga varje söndag om veckans bok?  En av mina förhoppningar med detta vore faktiskt också att jag inte köper hem nya böcker förrän jag tagit mig igenom merparten av dessa 52 utvalda böcker.

Blott en liten del av böckerna i mina vill-läsa-högar runt om i huset.

Målet för 2017 års Goodreads reading challenge var 50 böcker vilket jag nått med råge och 2016 var mitt mål att läsa 36 böcker, något jag också uppnådde med 42 stycken lästa böcker. Dessutom så skulle jag vilja utmana mig själv rejält och sätta etthundra böcker som årsmål för 2018, vilket ju skulle innebära att jag utöver de förbestämda 52 böckerna, skulle behöva läsa ungefär ytterligare en bok varje vecka.

Knäppt?
Jo. En smula. Håller med.
Men vad fasiken – varför inte liksom?

Varför – Vad – Hur?

Det där är undertiteln till boken Processbaserad verksamhetsutveckling skriven av Anders Ljungberg och Everth Larsson, som jag just läst ut. Tung bok, femhundrasidor plus utgiven av Studentlitteratur, så ni kan ju bara ana dess vikt och omfång. 🙂

Har mina rutiga och randiga skäl att läsa just denna bok, i just detta tillfälle, och senaste dryga veckan har jag plöjt den, med (blyerts)penna i hand likväl som papper och penna bredvid, många notiser har det blivit.

Boken lyfter varför – vad – hur, både i förhållande till processbaserad verksamhetsutveckling så klart, men också i förhållande till utveckling av processer i stort, och lyckas på ett föredömligt vis lyfta fram vikten av de två förstnämnda och faran i att fastna i den sistnämna. Försök själv rita en överskådlig och lättförståelig processkarta där fokus ligger på hur och vem. Det blir snabbt väldigt rörigt, så tricket är, tror jag mig förstå, att tänka i lager. Översta lagret ska vara så överskådligt som möjligt (utan att för den delen bli helt menlöst), och därefter kan man kliva djupare och djupare ner i processens lager för att till slut hamna i sånt som jag oftast hängett mig åt, rutinerna, instruktionerna, SOP:arna (Standard Operating Procedures) som i stor detalj ska berätta just hur, vem, när.

Nåväl – har fått mig mycket matnyttigt till gagn, och nu är jag redo att börja skapa, vilket osökt leder mig in på bokens två sista meningar:
Avslutningsvis vill vi gärna framhålla att det är lättare att skapa framtiden än att spå den. Det är troligtvis också betydligt mer spännande och lönsamt.

Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på en bokreflektion inspirerad av boken  ”Processbaserad verksamhetsutveckling” av Anders Ljungberg och Everth Larsson.

Prokrastinerar

Ja. Fy.
Som jag prokrastinerar för stunden.

Obra.
Behöver ta mig genom ett material, fylla på med innehållet i en bok eller två (helst tre faktiskt), och sen ge mig själv tid att låta det gro lite inom mig innan jag sen ska få det ur mig – på mitt vis, med mina ord – för att förmedla det vidare.

Och jo, tid är en faktor också.
Så klart.

Nåväl.
Jag vet ju hurdan jag är: emellanåt så drar jag ut på saker och ting… och får sedan jobba hårt som tusan för att komma i mål i tid… men det brukar funka.

Så jag låter mig vara lite grann. Jag vet ju att det inte blir så himla bra om jag ”gör när jag inte vill” liksom. Får gjort en himla massa annat dock, det får jag. Så kanske du också är när du prokrastinerar? Helt plötsligt blir garderober städade och pannrum utrensade, fast det egentligen var något helt annat som egentligen stod överst på Att-Göra-listan?

Skrattar lite i mjugg, för vet du? Jag kan inte ens ta åt mig äran av att ha gjort någon sådan storartad insats som att rensa pannrummet (det hade verkligen behövt lite omsorg!). Nu är det dock läggdags, imorgon är jag ute på uppdrag hela dagen, men torsdag och fredag är till 75% avsatta till att beta av materialet som finns. Och det ska jag kunna hinna – sen kommer bokläsandet att ta ytterligare ett par dagar, nästa vecka är delar av måndag, onsdag och fredag blockad i kalendern.

Så.
Nu skrev jag det.
Det är publikt, och kanske jag får frågan Hur gick det Helena, kom du igenom materialet eller? av någon på torsdag eller fredag kväll? Bara vissheten att den frågan skulle kunna komma, ger mig nog lite eld i baken. Vilket känns som precis rätt antidot till mitt prokrastinerande!

Vildplockat!

Niki Sjölund har skrivit boken Vildplockat – ätliga örter, blad, blommor, bär och svampar från den svenska naturen och jag, jag har köpt den. Och läst den! Det tycker jag ju också ska göra – och det oavsett om du, liksom jag, har ett litet hum om ganska mycket ätligt i naturen – som ser nässlor och kirskål som stapelvara, glatt mumsar torkade svartkämpe-fröställningar på promenader i naturen och har insikter i både välgörande och läkande effekter av naturens guld – eller om du aldrig tänkt tanken på att det finns blommor och blad och mycket annat som faktiskt går att stoppa i munnen.

Litet nätt format är den utgiven i, så den går finfint att stoppa med i svampkorg eller promenadrygga, har till och med ett skyddande plastfodral för att göra den lite extra tålig. Och sen är den rolig – lite fiffinurlig verkar han allt vara den där Niki! – och sprängfylld av konkreta och tydliga direktiv, beskrivningar, receptförslag, bilder, utbredning i landet och möjliga förväxlingsrisker.

Jag gillar kombon av växter, en salig blandning av nytt och gammalt för min del, och ja, jag blir inspirerad att testa både nya användningsområden som växter jag inte använt mig av tidigare. Visst kunde det varit tydligare bilder på en del växter, men å andra sidan är det inte en flora – sådana finns det gott om redan – utan snarast en ”våga ge dig ut på jakt i naturen”-inspirationsbok och som sådan är den riktigt fin!

Det här är inte slutet!

Det här är inte slutet. Det är inte ens början på slutet. Men det är, kanske, slutet på början” sa Winston Churchill. Just nu är det precis vad jag känner, nyss hemkommen efter fjärde och sista fördjupningsomgången med förskolechefer och enhetsutvecklare (ledningsgruppen!) för Skurups Förskola, tillsammans med Pernilla Tillander med Marie Cornmark som processledare för ESF-projektet Inkludera & Mötas (vilket är ramen inom vilken Ringar på vattnet-insatsen genomförs).

Vilket drömteam – Pernilla Tillander, Helena Roth, Marie Cornmark!

Det är nästan så jag saknar ord för att beskriva känslan – upplevelsen – resan som denna insats givit mig. Känslan inombords är dock riktigt riktigt skön, och det ger mersmak må ni tro. Därav Churchill-citatet – för det här är både alldeles för roligt och för givande för att ta slut nu. Så det gör det inte, har vi bestämt oss för!Så medan jag sitter här i soffan och landar, med gemytligt sprakande brasa i kaminen och den vackra blombuketten från Skurups Förskola i vas på soffbordet, så spinner samtidigt hjärnan på alla möjliga och omöjliga vägar det Tillanders-Rothska samarbetet (med en Cornmark som ess i rockärmen!) kan ta vägen. Är du månne lika nyfiken som jag?

Så snopet!

Cyklade som en gnu i motvind kryddad med kastvindar, regn som emellanåt fick extra förstärkning av hagel och nära nollgradigt. Väl på Simhallsbadet så bytte vi om och la handdukar och lilla blå necessären i duschrummet innan vi trotsade den kalla korridoren bort till 50-metersbassängen, och där, längst in, kom vi fram till den djupa 12×12-metersbassängen där söndagarnas fridykningskurs i regi av MSDK tar plats.

Rotade fram ett par fenor och hoppade i plurret. Efter lite egen uppvärmning är alla i vattnet och vi börjar med lite gemensam uppvärmning. Fram och tillbaka, fensimning, fällknivar, diagonalt ner till botten och upp igen och allsköns andra varianter. Ingrid introducerade sedan en ny övning som var alldeles fantastisk! Med fenor och mask (utan snorkel) skulle vi först simma ryggsim till andra sidan, sedan följa bassängens ytskikt med kroppens framsida, dvs nedför kortänden med magen mot kaklet, fortsätta med magen ned mot botten och sedan uppför den sista kortänden, och där ånyo ta ryggsim bort till andra sidan – långsamt för att andas och hinna ventilera ordentligt innan händerna slår i kaklet vid bortre kortänden igen… Tre sådana rundor körde vi och jag älskade det!

Nåväl, vi fridök vår timme och sen bar det av mot duschrummet… men där var det snurrigt värre: handdukarna låg kvar, men lilla blå necessären var väck. Puts väck! Jag letade genom omklädningsrummet men till ingen nytta. Vi fick låna lite schampo av en av de andra kvinnorna i duschrummet, och som tur är hade Alma en borste nedpackad i väskan.

Snopet värre, och liiiite trist, ärligt talat. Jag menar, en uråldrig och väldigt bättre begagnad necessär, några tops, en mini-nagelfil och en bomullsrondell, en liten hotelltvål, en nagelsax, ett uttjänt hårband, en glestandad plastkam och flaskan med lite flytande honung utspädd med ännu mindre vatten (ypperligt balsam!) kan jag ha och mista alla dagar i veckan men i necessären låg också min alldeles sprillans nya Soapnut schampotvål med dödahavslera som jag sett så fram emot att premiärtesta!

Tji fick jag – får helt enkelt köpa en ny antar jag, och hoppas att den som fått fatt i necessären min gläds åt och har nytta av framför allt schampotvålen?!

Det vackra. I allt?

Skrev: Jag ser det vackra. I allt.

Fick en kommentar på inlägget som gör att jag spinner vidare i tanken.
För, det gör jag, ser det vackra i allt, alltså. Och ändå inte.

Jag menar att jag ser vackert, i alla möjliga saker, i sådant jag tidigare inte var observant på, sådant jag tidigare inte uppmärksammade. Betyder det att allt jag ser är vackert? Nej. Jag kan se det fula i saker också, självklart. Men samtidigt… på något vis uppmärksammar jag det vackra mer. Och jag noterar min upplevelse av skönhet. Jag märker att jag hajar till inför någons/någots skönhet.

Kanske är det så enkelt att det jag glömde formulera i inlägget Jag ser det vackra handlar om var jag har mitt fokus? För det vi fokuserar på får vi mer av. En enkel formel, men ack så sann. Det jag lägger värde på, lär sig min hjärna att jag värderar, och min mönstersökande hjärna (för sådana är de, människans hjärnor!) kommer därför att att leta efter mer av samma.

Så när jag säger att jag ser det vackra i allt, så menar jag att jag värderar det vackra (och det är högst subjektivt, det vackra kan vara estetiskt vackert, men det kan likaväl vara något som berör andra sinnen än synen, något som väcker känslor i mig av ett eller annat slag; kan vara något så enkelt som en gest – en blick – mellan två personer på bussen som rörde mig till tårar härförleden) och noterar det.

Där har jag mitt fokus – och tack vare det så är min upplevelse av världen så oerhört mycket… vackrare. Det gör livet härligare att leva idag, än hur jag upplevde det på den tiden var då jag hade annat i (omedvetet) fokus.