Premiär på temat Naturens Guld

Så gjorde jag då slag i saken, la till mig som värdinna i ChattyMeals, då jag äntligen landat i ett tema och en meny som kändes i samklang. Naturens Guld – det blev titeln på min invit, och självfallet kommer jag bjuda på både grön smoothie med vilda blad, en ogräs- och fetaostpaj samt en fruktsallad med egenplockade björnbär och krikon, kanske några blåhallon dessutom.

Kvällens samtalsämne kommer att cirkla kring följande: Äpple och krikon, nässlor och kirskål, svartkämpe och kråkvicker, björnbär och blåhallon – detta och mycket mer är delar av naturens guld. Sånt som växer i det vilda (och för den delen, odlat!) som förgyller min tillvaro; både för glädjen att plocka, ta tillvara och inmundiga det!

Det tog inte många dagar innan fyra av sex platser blev bokade, och jag ser verkligen fram emot en fin samtalskväll tillsammans den femte september klockan 18:30. Om du tycker ämnet lockar, finns alltså fortfarande chansen att anmäla dig, och det gör du här: http://chattymeals.com/events/naturens-guld-20170905-101.html

Det går nästan inte en dag utan att jag kommer på fler ämnen som lockar, samtidigt som jag gärna vill genomföra mitt första event för att se att det är lika givande som jag tror det kommer bli, precis som det var den första gången jag själv deltog som gäst på ett ChattyMeals. Har du något ämne som du skulle lockas lite extra av att få djupdyka ned i en hel kväll? Jag kan tänka mig så vitt skilda ämnen som #skolvårens twitterifierade fråga #VarförSkola, Älskade böcker, Skrivande som självcoaching, Vem är jag?. För att inte tala om alla ord som jag med glädje skulle ha en gemensam reflektionsrunda kring, ord som Ansvar, Kärlek, Glädje, Feminism, Sensualitet, Reflektion och Förväntningar. Ja, gisses, jag skulle kunna fortsätta komma på förslag på tema in absurdum! Bara genom att titta på ämnen jag bloggat om både en och flera gånger, skulle kunna ge mig ämnen för år framöver. Så jag kanske bara ska skapa ett par till event helt enkelt? Ett i månaden låter som en bra frekvens, eller vad säger du?

Oh nej!

Sitter här i soffan, ganska slut efter en dag i Köpenhamn med vänner, både gamla och nya. Mycket trevligt, och kul, eftersom vi tog oss till Fisketorvet och blev helt förstummade alla tre kring hur mycket Pokémon Go-aktivitet det var där. Framför allt uppe på taket, på parkeringsplatsen. Helt galet att se alla dessa människor som knatade runt – och vi gjorde dem gladeligen sällskap! – och snurrade Poké-stop och kastade bollar. Och så fick jag ju fatt i både Unown och Kangaskhan.

Funderade på att blogga om det, men tänkte Nej, det orkar jag inte riktigt. Och jag bloggade ju om Pokémon Go igår, folk kommer tro jag är helt galen. Så istället började jag bläddra i Evernote på jakt efter blogginspiration. Kom på att jag ju har lite fina stycken från boken Half of a yellow sun kvar att blogga om. Men så slog det mig, att när jag läste ut den häromdagen, sittandes i solen i trädgården, så gjorde jag pyttepyttesmå hundöron (fy skäms, jag vet att det är strängeligen förbjudet) i biblioteksboken eftersom jag varken hade mobilen (för att ta foto direkt) eller penna och papper (för att skriva ner sidorna, för att ta foto lite senare) tillgängliga… och sen cyklade jag till biblioteket och lämnade tillbaka den (ett par dagar försenad dessutom).

Först nu insåg jag, att jag ju glömde att ta foton på de där passagerna i boken – Oh nej! Jag får väl helt enkelt ställa mig i kö till boken igen och hoppas att mina pyttehundöron fortfarande finns kvar, om jag nu råkar få hem samma exemplar från biblioteket så klart. Det är värt ett försök, för jag minns känslan i mig när jag läste, markerade sidorna, tog in det skrivna – vackert, tragiskt, djupt och mänskligt.

Nåväl. Gjort är gjort, och det gagnar mig inte på något vis att banka på mig för att jag glömde bort att ta foton innan jag lämnade tillbaka boken. Så jag släpper det, och bestämmer mig för att ta mig till sängs för att ge mig i kast med en annan bok jag läser just nu, en bok i en helt annan genre: Tankeläsaren, av Kristen Cashore.

Men jag vill samtidigt passa på att rekommendera boken Half of a yellow sun, eller En halv gul sol, som den heter på svenska, av Chimamanda Ngozi Adichie, för den är mycket läsvärd. Inte minst för att den ger mig ett alltför sällsynt perspektiv, inifrån ett av de afrikanska länderna, en hel kontinent som i det närmaste är oerhört frånvarande i den litteratur jag läser. Västerländsk, men även österländsk kultur, tycker jag mig känna ganska väl, i stora drag, för det finns massvis med böcker ur de perspektiven. Men Afrika? Not so much, och det är något jag vill förändra för egen del.

Om du upplever detsamma, så tycker jag du ska plocka upp denna, eller någon annan av Chimamandas böcker; Americanah kan jag till exempel varmt rekommendera!

Våga fråga – frågan är fri!

Handjagaren dog, gräsklipparen som vi ärvde av en vän som flyttade från hus till lägenhet för ett antal år sedan. Då hade vi redan kört slut på en som vi fyndade på loppis. Så jag tog en rövare, la ut en fråga i en av de lokala Facebook-grupperna, Riseberga Anslagstavla, om någon hade en handjagare ståendes som jag kunde få köpa för en billig penning.

Tog inte lång tid innan jag hade ett napp, en kvinna skrev att de hade en i garaget som de inte använt sedan de uppgraderade till en elektrisk gräsklippare. Kort därefter kom det ett direktmeddelande från henne, hon hade letat upp den i garaget och tagit ett foto på den, och sa att den var min om jag ville ha den.

Om jag ville!

Hämtade hem den häromdagen och igår så testade jag den, efter att ha justerat knivarna så de inte gick emot bottenplåten. Som en dans. Oj vilken annorlunda upplevelse än den gamla, som var så enormt tungrodd (handen på hjärtat, hade jag skött den bättre, smort och slipat den, kanske den inte hade varit så tuff att arbeta med). Den lilla gräsplätten är dock rejält vildvuxen eftersom jag inte klippt gräset på dryga månaden, så jag började på ”högsta klippdistansen” och gav gräset en avhyvling, så får jag korta distansen och köra en vända eller tre till, innan gräsplätten ser ut som om den är välklippt igen. Men det gör jag med glädje, för handjagaren var verkligen skön att klippa med!

Jag blir så glad av att dela denna berättelsen, av så många olika skäl:
* Att jag vågar fråga – att be om (och ta emot) hjälp har de flesta oerhört mycket svårare för än att erbjuda hjälp. (Just nu är jag verkligen inne i en övningsfas, jag övar på att fråga, och vissa saker är mycket enklare att fråga om än andra. En handjagare var lätt som en plätt att fråga om, i jämförelse med min önskan att få sällskap på en utflykt! Men jag frågade – i båda fallen. Klapp på axeln för det!)
* Att det finns sådan generositet – jag ställde frågan, och en vänlig själ erbjöd sig att hjälpa mig. Så fint det är, i all sin enkelhet.
* Att saker och ting kommer till användning – det är resurshushållning på bästa vis. En oanvänd gräsklippare plus en människa utan gräsklippare = uppfyllt behov. En winwin-situation på alla sätt och vis, på ett för planeten mycket mer hållbart vis än om jag gått ut och köpt en ny.

Så jag säger, än en gång, varmaste tack för att jag fick handjagaren, jag lovar att jag kommer slita den med hälsan och även ta lite bättre hand om den än den gamla, så den håller längre – hållbarhetsperspektivet igen!

Omtag:
Ovanstående skrev jag i förmiddags. Saknade en bild till inlägget så jag skickade inte ut det i världen, i väntan på en illustration. Sedan dess har jag begåvats med ytterligare två generösa erbjudanden! Ännu en person såg min efterlysning i Riseberga Anslagstavla och frågade hur det gått, för hon hade en handjagare att ge mig om jag inte fått napp. Och när jag – efter att ha målat vardagsrummets väggar hela dagen, tillsammans med äldsta barnet, och därefter stuckit ut på en löprunda – började dra andra vändan med handjagaren, så kom grannen och frågade om jag ville låna hans trimmer. Tackade ja, och gick loss ordentligt under en timmes tid i min rufsiga trädgård, både på den vildvuxna gräsmattan men än mer på alla andra ytor!

Dagens samlade dagsverke känns i kroppen må jag lova, och jag undrar hur det kommer gå imorgon då vi ska tackla matsalens väggar?

Duktiga flickors revansch

Så läser jag den till slut, boken som både risats och rosats. Har inte lockats så vidare värst att läsa den, för jag har känslan av att jag och Birgitta Olsson på något vis talar om varandra när det gäller det här med duktiga flickor (och pojkar), ett ämne jag tycker och tänker ganska mycket kring. Jag har ju, gudbevars, till och med skrivit om det i mitt kapitel om Skola och lärande i boken Medvetna val – från offerkofta till möjlighetsmantel.

Kapitel efter kapitel, och det som griper mig mest är tidsaxeln som löper mellan kapitlen, en tidsaxel över kvinnornas historia i Sverige. Drottningar och kvinnliga läkare samsas längs tidsaxeln med viktiga milstolpar så som kvinnlig rösträtt och rätten att bli myndig (något man initialt endast kunde bli, som kvinna, om man blev änka). Mycket fascinerande!

Men så, till slut, på sista sidan, till och med, så kommer det då, det där som jag längtat efter hela boken: Kanske är det här den duktiga flickans allra främsta utmaning – att inte vara till för andra, utan för sig själv. Att sträva efter sin egen lycka. Att göra sig av med den kvävande duktigheten och befria den duktighet som stärker. 

Just det är vad jag anser mig ha gjort (i görligaste mån), då jag kastat av mig rollen som Duktig Flicka nämligen. Jag presterar fortfarande mycket och med god kvalitet, men inte för att försöka bevisa mitt värde för någon annan. Jag har gjort valet att sluta kalla mig Duktig Flicka, för jag tycker det begreppet är allt för laddat med just den kvävande duktigheten. Och för den delen; jag är inte någons flicka. Jag är en kvinna. En stark sådan. Och det är sannerligen Birgitta Olsson också.

Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på en bokreflektion inspirerad av boken ”Duktiga flickors revansch” av Birgitta Olsson.

Ta det lugnt, det är gott nog.

Efter en härlig dagsutflykt med tre stopp är jag trött och slut i rutan. Har bloggandet och 20-minuters gitarrplinkande kvar att göra innan jag kan släcka rutan för idag. Orkar inte riktigt skriva något, tom på uppslag. Bläddrar igenom alla möjliga ännu opublicerade blogginlägg men inget känns rätt. Öppnar Evernote och söker på ”citat” och trillar över vännen Wivans email från oktober 2016, och tänker: Ja. Den är det! Inte för att jag har något problem. Inte för att jag oroar mig. Har ingen pågående inre kamp, utan ser på det som är som det är. Utan för att det är en så bra påminnelse!

Om du kan lösa problemet, vad finns det för orsak till oro?
Om du inte kan lösa problemet, vad finns det för orsak till oro?

När du har problem, förändra dem eller låt dem vara.
Men starta inte en inre kamp mot dem.
Gör dem inte tunga eller solida.
De är som de är.
Acceptera dem med en lättsam attityd.
Ta det lugnt, det är gott nog.

Sommar i P1 levererar

I år har jag lyssnar mer till Sommar i P1 än jag brukar, och alldeles nyss plockade jag krusbär med årets lyssnarvärd som sällskap. Fortsatte lyssna då jag snoppade bären, och lät tårarna trilla, för det var i sanning ett Sommar som grep tag. Men jag tycker det varit många riktigt lyssningsvärda program hittills. Följande har jag lyssnat till och vill rekommendera:

  • Negra Efendiç
    Oerhört skicklig berättare. Påmindes om och om igen om vikten av att vidga mina vyer, att se och erfara sådant som ligger ”utanför min normala sfär”. Att lyssna till Negra är en god start.
  • Tommy Ivarsson, årets lyssnarvärd
    Gripande och ömsint. Om kärlek, humor och om livet som ska levas vidare även efter ett älskat barns död.
  • Malin Persson Giolito
    Ett program jag redan tipsat om, ovanligt rakt och rättframt och gör därför stort avtryck i mig.
  • Dogge Doggelito
    Vilket liv han levt, Dogge, och dessutom berättar han om det på ett udda och eget vis.
  • Cherrie
    Nästa liv som levts under så skilda premisser från mitt eget – kippar efter andan emellanåt när det blir särdeles påtagligt.
  • Johan von Schreeb
    En självutnämnd fegis som visar vad mod verkligen handlar om då han trotsar sin egen rädsla och bland annat åker till ebola-utbrottets Sierra Leone.
  • Rickard Söderberg
    Obändig i sin förmåga att visa kärlek. Rickard är liksom too much of everything, och jag älskar det!
  • Linnéa Claeson
    Ganska kategoriskt innehåll, men väl värt att lyssna till – inte minst för att hon uppvisar en sådan enorm styrka, och vad det låter är det en styrka hon burit med sig hela livet. Imponerande.
  • Richard Tellström
    Torrare karl får man nog leta efter, men han lyckas med tricket att vara konstant smålustig så jag småfnittrar mest hela tiden när jag lyssnar. Och vem kunde väl ana hur mycket våra matval berättar om oss?
  • Angela Gui
    Som Alice i Underlandet – fast tyvärr är Angelas upplevelse inte fiktion, utan på riktigt. Det är lite som ett slag i ansiktet att lyssna till- tänk att det går till så här, hur absurt är inte det?
  • Sarah Sjöström
    Vilket driv och som hon jobbat tjejen! Ännu ett Sommar som gör att tårarna rinner nerför mina kinder, denna gången när hon berättar om och pratar med lillebror Linus.

Kanske är det för att jag blivit sådan van pod-lyssnare som jag lyssnar mer på Sommar i P1 i år, kanske är det bara för att jag just nu tycker särdeles mycket om att få möjligheten att utsättas för andra perspektiv, andra världar till och med, än den jag själv upplever. Oavsett vilket så har jag fått mycket ut av lyssnandet i år. Är det någon av de andra sommarvärdarna i år som du tycker levererar i stil med ovanstående, som jag därför bör lyssna till?

Ut/Inflykt: ChattyMeals

Igår var det premiärdags för mig då jag deltog i mitt livs första ChattyMeals på temat ”Fördel kvinna: den tysta utbildningsrevolutionen” tillsammans med Slobodan (pappa till konceptet och kvällens värd), Emma Leijnse (som skrivit boken som utgjorde kvällens ämne) och Miguel.

Jag har följt ChattyMeals på Facebook ett bra tag, men det har aldrig riktigt klaffat. Du vet hur det är, livet kommer på något vis emellan och sätter käppar i hjulet. Ett stort antal av de tidigare ämnena har lockat mig och jag har både klickat i mitt intresse som spridit vidare i mitt flöde, men jag kom aldrig till skott själv. Förrän i söndags då nästkommande middag dök upp i flödet igen, med ett tema som lockar mig enormt med tanke på mitt skolintresse. När jag klickade mig vidare till hemsidan och såg att Emma själv hade bokat in sig som en av gästerna, så kände jag att det var dags att slå till. Sagt och gjort, jag skapade mig en egen profil och anmälde mig därefter till gårdagens ChattyMeals.

Jag satte mig på cykeln – redo för en utflykt, med en förhoppning att upplevelsen kanske också skulle kunna ge utrymme för en inflykt – och gav mig av. Låste min cykel när Emma kom cyklandes hon också, så vi slog följe sista stegen hem till Slobodan, och väl där blev vi varmt emottagna av kvällens värd.

Och vet du – det var en så där fantastiskt fin kväll, med gott sällskap, intressanta samtal – både om kvällens ämne och om annat, för nog fransade vi ut i kanten ett par gånger får erkännas! -, rikligt med smarrig middag och dito efterrätt, och framför allt, en miljö som var riktigt väl anpassad för oss alla att både lyssna och dela med oss, av tankar och funderingar, av frågor och försök till svar. Med respekt och värme vägledde Slobodan oss genom kvällen, då samtliga kvällens gäster deltog i ett ChattyMeals för första gången.

När jag cyklade till eventet så funderade jag över om jag själv skulle kunna vara värdinna för ett ChattyMeals. När jag cyklade hem fanns det inget tvivel kvar i mig: jag kommer både att delta som gäst och ordna egna ChattyMeals som värdinna framöver. Var så säker!

Inspirerad av Pia Kammeborn och Dennis Kammeborns vackra bok Picknick – Utflykter & Inflykter, är mitt sommartema satt till just det. Det kommer allt bli fler utflykts- eller inflyktsinspirerade blogginlägg på temat.