Kassabok – check!

Under hösten har jag laborerat lite med att föra kassabok i Numbers mall för hushållsbudget. Men det har inte riktigt klickat för mig. Kanske för att jag aldrig arbetat i Numbers förut, trots att jag varit med Mac i tio års tid, om inte elva…

Nåväl. Öppnade Excel och kollade deras inbyggda mallar, men den för hushållsbudget fattade jag än mindre av. Så jag googlade ”hushållets kassabok” och trillade över en Excel-mall som jag genast laddade ner. Tack Peter och BackendMedia för det!

Nu har jag plockat fram de kvitton jag samlat på mig hittills under året och börjat lära känna kassaboksmallen. Gäller ju att ”göra den till min” genom att fundera igenom mina kategorier och organisationer, hur jag vill ha det uppdelat och vad jag de facto har för utgifter och intäkter.

För som jag föresatt mig i årets intentioner så har jag lovat mig själv att ha ekonomisk resurshushållning i fokus bland annat genom att:

  • föra kassabok över mina privata intäkter och utlägg

Så jag säger check på den och tänker mig att jag minst veckovis ska stämma av. Så det inte blir som nu, då jag har kvitton för både december och november som jag ännu inte tagit mig för att knappa in i Numbers-filen. Så vill jag inte ha det, och då är det ju bäst att jag ser till att skapa en rutin för att säkra att det inte blir så.

En fråga har jag dock till dig som för kassabok: hur gör du med kortköp? Jag menar, jag köper ju det mesta med kort, men sparar på kvittona och för in dem i min kassabok eftersom jag vill veta vart mina pengar går. Sen kommer ju kort-räkningen och då är det ju åtminstone till stor del utgiftsposter som jag redan fört in i min kassabok som finns med. Hur gör du då? Stämmer av och säkrar att alla enskilda utgifter på kort-räkningen faktiskt finns med i kassaboken för månaden, eller? Tar tacksamt emot tips och tricks från mer rutinerade kassabok-förare!

Testar BuJo, dvs Bullet Journaling

Tror det var av struktören David Stiernholm som jag första gången hörde talas om Bullet Journaling, och jag minns att jag tänkte Men gud, så omständigt. Hålla på att skriva om stup i kvarten… 

Sen har det där så sakteliga smugit sig på mig, inspirerad av bland annat Dorro.se som är både pedagogisk, inspirerande och skicklig i sitt BuJo:ande. Smått frustrerad med mina digitala kalendrar där gremlins ställde till det för mig (inbokade aktiviteter som försvann, elelr bytte tider stup i kvarten) gjorde att jag i lagom till sommaren kände för att skaffa mig en analog kalender, och letade då efter en smyg-BuJo, utan större framgång. Med smyg-BuJo menar jag en kalender med en kombination av för-i-fyllda års- och månadsupplägg med tomma sidor däremellan. Den jag hittade har i alla fall lyckats få mig över tröskeln, till att nu ha skaffat mig en Leuchtturm1917, en vackert djuprosa/cerise dylik.

Tillslut inträffar det: stunden då det är dags att riva plasten av den sprillans nya BuJo:n och sätta penna till papper… oåterkalleligt. 

Index.
Future log.
Bemärkelsedagar och diverse trackers.
Januari månad och dess motsvarande att-göra-sida.
Allt på plats, ”så där som jag tror det ska se ut”.
Spännande fortsättning följer…

 

 

Fördjupning i HACCP

I 1,5 dag har jag varit på kurs, suttit i skolbänken och lärt nytt. Kursen heter Fördjupning i HACCP och anordnas av Bergström & Hellqvist. Rikard Hellqvist var vår ciceron och följde oss med den äran på en snitslad bana genom BRC och ISO 22000, med djupbykningar i HACCP (faroanalyser) och CCPer (kritiska kontrollpunkter), OPRP:er (operational prerequisite programmes så klart!) och PRP:er, validering och verifiering, korrigeringar och korrigerande åtgärder, HACCP-grupper och våra respektive styrkor och svagheter på området, och mycket mycket annat som till exempel allergener och mikrobiella faror, PDCA-cykeln och olika EG-förordningar (t ex 1881 om Främmande ämnen, dvs kemiska faror). Roligast av allt är att Rikard visade sig vara en rolig en – jag har skrattat högt båd en och två gånger vill jag lova. Bonuspoäng för det!Min vana trogen har jag suttit med paper och pencil från fiftythree, och lyckades fylla en doodle per halvdags-pass.

Nästa vana trogen så delar jag med mig av dem, om så bara för att jag då vet precis var jag själv kan hitta dem vid behov. 🙂

Jag är och förblir en sådan som sätter saker i minnet när jag skriver ner dem, och jag har aldrig haft så kul när jag antecknar som sedan jag började doodla med paper och pencil.

Fördjupning i HACCP har definitivt gett mig kött på benen i relation till HACCP-arbete ute hos kund(er), och det gör mig taggad att sätta tänderna i frågan. Som tur är har jag hela två dagar inbokade hus kund nästa vecka!

Tänk vad hon kan, ungen min!

För ett par veckor sen var det punka på äldstens bakhjul. Jag sa åt henne att snacka med sin far om det, och en dag när jag kom hem stod de i hallen och var nästan klara med slangbytet. Fadern i fråga stolt och nöjd, då Alma gjort mer eller mindre allt själv, med instruktioner och direktiv från honom.

Häromdagen fick jag ett mess, där hon skrev att det var punka på hennes bakhjul, så hon lånade lillebrors cykel. När jag kom hem pumpade jag däcket på hennes uppmaning och när hon kom hem så kollade vi av det. I morse var det fortfarande ok, så off she went till skolan. På cykel. Men på hemvägen så gick det inte längre, punkan var ett faktum.

Själv låg jag på sängen och slumrade när hon trillade hem, varvid hon ropade ner mig och bad om hjälp att bära in cykeln. Sagt och gjort, in kom cykeln, vändes upp och ned och sen gick hon igång. Och som hon gick igång (ja, lite mutter och gruff var det, för att hon inte riktigt kom ihåg hur få loss bakhjulet – för dig som, liksom jag, aldrig bytt slang, så är tydligen bakdäcket femdjävligare än framdäcket, just för att nav för kedja och växlar och sånt sitter där – och att pappa inte svarade omedelbums på hennes mess med frågor). 

Bakhjul av, däck av, slang ut, pumpa, testa i hink med vatten, hål identifierat, ny slang på, däck på, bakhjul på, vända cykeln upp och ned igen, pumpa nybytt däck, bära ut den, pumpa lite till och sen en testrunda för att säkra att allt är som det ska. Och det kan jag meddela: allt är som det ska. Stolt moder är jag, tänk vad hon kan, ungen min!

Pop med inbyggd GPS

När Pop var inlåst i ett garage i närheten och var borta i dagarna sex var det nervöst och oroligt, många tankar snurrade i huvudet och få av dem var särdelen hjälpsamma. Mest snurrade tankar som Kommer vi nånsin hitta Pop igen? Var kan han ha tagit vägen? Kanske är han död, överkörd i något dike nånstans? även om de stundtals fick sällskap av tankar som Det ordnar sig nog, han kommer tillbaka! och andra varianter på lyckliga slut.

När han så väl dök upp igen var lyckan så klart stor, och lättnaden än större. Allt gott! Fick dock flera tips på att skaffa honom en GPS för att, i händelse av att han försvinner igen, kunna se var han håller hus. Googlade, funderade, bestämde mig, ångrade mig, googlade ännu lite till och landade till slut i ett beslut att införskaffa en GPS (snarast än en pejlare som jag först var inne på) till honom. Så jag la en order, och beställde i samma veva ett kontantkort till mackapären.

Jag hämtade paketet och fluktade snabbt på instruktionerna… och sen blev det liggande en vecka eller två, för gisses, inte var det så användarvänligt det där inte. Till slut tog jag dock mig själv i kragen och la en timme på att med pytte-skruvmejsel öppna GPSen, installera SIM-kortet, skruva ihop allt igen och sen påbörja det riktiga finliret: att aktivera SIM-kortet i GPSen och få rätt på alla inställningar, ståendes ute i trädgården för att ”ge GPSen så bra kontakt med satelliten som möjligt”.

Sen dess har Pop på sig sitt GPS-halsband närhelst han går ut, och när han kommer in så tar vi av det, för den är ju snäppet klumpigare än ett vanligt halsband. De första dagarna aktiverades GPSen var 60e sekund vilket gjorde att jag i appen jag laddat ner till fånen kunde se Pops rörelsemönster (förvånande nog i princip inom ett kvarter hemifrån, det hade jag inte riktigt tippat!), men det kostade batteri så nu har jag GPSen i sova-läge utom när jag är nyfiken på var han håller hus. Då öppnar jag appen, trycker på lokaliseringsknappen, får en position och skickar sen Sleep123456 time till GPSens SIM-kort, varvid den prompt skickar tillbaka sleep time ok innan den somnar igen. Nu går det mindre batteri och jag laddar GPSens batteri i princip varannan natt.

Katten Pop verkar överhuvudtaget inte brydd av att han har en svart liten klump på sitt halsband, och jag kan sova lugnare om nätterna. Bra kombo!

 

Men hallå, tåget har gått!

Helgens äventyr innefattade besök hos proffsiga Ihab på SwedenMobile i syfte att införskaffa mobil till Mr B.

Mobil införskaffades, men SMA hade inte skal och skyddsfilm till glaset, varpå maken och Mr B börjar leta och hittar ett lämpligt skal. Uppgiften slussas vidare till mig, som letar upp en bra skyddsfilm.  fyndiq

Dags att beställa.
Beställer.
Leverans om 3-5 arbetsdagar eller nått.

Och vad ser jag nu i mitt Facebook-flöde, om inte en sponsrad annons på just den typ av skal som vi valda. Men poängen jag vill göra än den här:

Om jag bara kollar runt och inte köper, så visst, då kan jag förstå varför algoritmerna visar mig fler val, men när jag tryckt på KÖP-knappen så är jag klar. Jag behövde köpa ett skal, ett skal är köpt. Punkt. Tåget har gått.

Som jag önskar att någon la till denna aspekten i de där algoritmerna som arbetar febrilt i bakgrunden. Det vore väl fullt möjligt va? Eller är jag den enda som retar mig på sånt här? Jag tar ett till exempel, bara för att verkligen visa vad jag menar: Vi köpte en värmedriven kaminfläkt i vintras, något som känns som en pryl som håller ungefär en livstid eller två. Samma sak där. Dök upp i flödet i flera veckor efter att maken tryckt på KÖP-knappen. Som om vi skulle behöva två?

*suck*

Andas ut, långsamt, och inser att kanske, bara kanske, är det så att i en tid av ohämmad konsumtion så är vi kanske de enda som retar oss på att flödet fylls av reklam för sånt vi redan införskaffat och därmed är klara med. Fast.. nä, nu blev det väl deppigt, ärligt talat. Klart vi inte är de enda som stört oss på detta, eller hur?

Dooify – en ny bekantskap!

Dooify dök upp i flödet. Nyfiken som jag är klickade jag mig vidare, registrerade mig genast i denna svenska version av en tidsbank, och la raskt upp två egna erbjudanden. CoachWalk och CoachTalk. Kan nog komma på bra många andra saker också, men de kändes enkla att få till.

Och sen funderade jag. För som ny medlem får man två timmar i tidsbanken, så frågan var ju – vad skulle jag försöka mig på? Sökte på Malmö för att hitta något i närheten, men sen slog det mig: Gitarrlektion!

Jag hade ju föresatsen förra året att lära mig plinkeplonka på gitarr så jag kunde kompa mig själv (sång), men jag fick aldrig riktigt till det. Gjorde ett halvhjärtat försök under vintermånaderna, men sen rann det ut i sanden.

Så jag sökte på ”gitarrlektion” och fick upp ett par alternativ. Valde den som kändes bäst och skickade en fråga om det var möjligt köra online, eftersom gitarristen i fråga befann sig i hufvudstaden vår. ”Vi testar!” blev svaret jag fick tillbaka, och sen hittade vi ett datum och en tid som passade oss båda. Då fick jag den första gåvan: www.appear.in
En videochattfunktion som funkar helsmidigt! Definitivt värd att testa – så gör det, ok?Dooify

Sen visade det sig att gitarristen i fråga också var pappa till Dooify och då blev det ju riktigt spännande. Vi hade ganska intressant samtal under lektionstimmen, vilket än en gång gav en guldkant på upplevelsen. Dessutom lärde jag mig 4 + 2 ackord och fingerfärdiga fingrar lyckades ganska snabbt få in vanan att ta olika ackordfattningar och hoppa däremellan. Vi plinkade och sjöng No woman no cry och sen fick jag nästa riktigt stora gåva. Carl, Dooifys pappa alltså, berättade att med dessa fyra grundackord (C, Em, D, G) kan sjunga och spela i princip vad jag vill.

Så här löd min recension av Gitarr för nybörjare med Carl Svahnström:
Härligare online-gitarrlektion får man leta efter. Med värme och uppmuntran ledde Carl mig genom en handfull ackord och än viktigare, gav mig tillstånd att släppa mitt eget ”så här måste man göra för att lära sig spela gitarr”-tankar, vilket gjorde att jag kände att jag kom längre på denna timmen än jag gjorde förra året då jag gjorde en föresats att lära mig spela gitarr, men inget lossnade för det var för styrt och strikt på något vis. Carl sa ”Med dessa fyra ackord kan du spela precis vad du vill, vilken låt som helst, bara börja i G så blir låten i G helt enkelt, och det funkar för det mesta. Testa och lek!” och DET var precis vad jag behövde höra. Så om du – liksom jag – haft den där drömmen om att kunna sitta på stranden, plinkeplonka lite på gitarren och sjunga av hjärtats lust, så tycker jag definitivt du ska testa en timme med Carl och hans gitarrlektion. Och det funkade finfint online!

Och Carl kontrade med detta om mig:
Helena är en underbar person som är lätt att gilla. Gitarrlektionen var grym då vi kunde fokusera på lärandet och ha kul under tiden. Kan verkligen rekommendera framtida möten med denna härliga individ!

Dagen efter så satt jag och plinkeplonkade i trädgården och hittade en låt. Tonerna ur Adeles Someone like you lockades fram där jag satt. Googlade upp texten och körde på. Tragglar, glömmer texten emellanåt och det är inte direkt finstämt, men vad tusan. Det var jätteroligt! Och, jo, jag har en bit kvar innan jag blir strandens gitarrdrottning, så snacka om att jag ska öva, för det här är ju kul! Till dess så kör jag vidare på hellre än bra helt enkelt, och bjuder på det dessutom. Mycket nöje (mer det är njutning, jag lovar!).

Och du – du testar Dooify va?