Nextopia (bok 10 av 12)

Nextopia. Skriven av Micael Dahlén, professor på Handelshögskolan, olika alla förutfattade meningar om hur professorer men i synnerhet professorer vid Handelshögskolan ska se ut, bete sig och agera. Det gillar jag. En man som i sitt görande och varande lever tankespjärn

Bokens undertitel lyder Livet, lyckan och pengarna i Förväntningssamhället och den gavs ut redan 2008. Så liksom The Long Tail är detta en bok som med sina exempel känns ganska gammal, inte minst eftersom så vansinnigt mycket hänt sedan boken skrevs. Samtidigt känns den hyfsat evergreen, dvs, ständigt aktuell, kanske främst för den slutsats professor Dahlén själv landar i, nämligen att framtiden aldrig tar slut

”…människor som inte såg någon mening med livet tenderade att vara mer negativa och begå brott, medan de som hade upplevt lycka hade funnit en drivkraft i livet (att uppleva lyckan igen).”

Ska jag vara ärlig är detta en bok jag inte tyckte om.  Men det har nog mindre att göra med boken som sådan och mer med det faktum att jag värjer mig med hela mitt jag emot det som boken lyfter fram i all önskväld tydlighet: vi lever för våra förväntningar. 

Ett par definitioner kan vara på sin plats:
Förväntningssamhället – samhället som kretsar kring förväntningar på framtiden, dit vi har trätt in – där som helst-världen är en verklighet och där vi strävar efter Nextopia i allt högre grad. 
Nextopia – Målet i Förväntningssamhället. Det är mot den perfekta morgondagen vi rusar, då kommer allting att vara bättre.

Jag vill inte detta.
Jag vill inte leva i en ständig förväntan på något bättre imorgon, jag vill leva här. Och nu. 
Jag vill inte ens leva i och med förväntningar, punkt. Det är ett ämne jag berört mången gång och jag lutar mig på Steve Chandlers tankar kring Expectations versus Agreements, förväntningar kontra överenskommelser, som jag själv kryddat genom att lägga till förhoppningar

Vill och vill, kanske du muttrar för dig själv, när du läser detta. Vaddå vill? Det är ju så.

Och det har du rätt i. Det är så. 
Så det accepterar jag. Jag lägger inte min energi på att bråka mot det som är, mot att försöka hävda motsatsen, mot att förändra det som lett oss hit. För det kan jag inte. Det är. 

Däremot kan jag stå stadig i det som är, och säga: Jag vill inte detta. Jag vill något annat. Om jag dessutom lyckas måla upp en bild av vad detta något annat är, kan vara, se ut som, så kan jag kliva in i det, nu, och leva mitt liv som om. Och det har jag gjort –gör– förut. Mitt under brinnande #skolvåren-skoldebattsåren blev det uppenbart för mig att den värld jag upplevde mig leva i, var en kall, hård, vinna-eller-försvinna-värld. Och det ville jag inte heller. Jag målade upp en bild av mig av det som Martin Luther King Jr. benämnde the beloved community, och efter att ha snackat om det ett bra tag som ”det jag strävade efter” (helt klart fast i Nextopia, märk väl!) insåg jag att jag kunde agera på ett annat vis i relation till detta beloved community. Jag kunde leva mitt liv, som om jag levde i ett beloved community. Som om det redan var här, som om det redan var på plats. Så det gjorde –gör– jag. 

Detta är mitt sätt att agera rebell, att inte bara köpa att det som är är och att det inte går att förändra. För jag vet, djupt inom mig, att det som är är, men att det inte alls måste vara så framöver. Och kanske är det en paradox i sig. Kanske är det det allra starkaste tecknet på att jag också lever mitt i Nextopia, att jag slukats av det med hull och hår. 

Det är måhända så. Dahlén skriver övertygande om att detta är så naturen skapt oss, att det är mänsklighetens default setting, vårt utgångsläge, att vi inte kan göra och vara på något annat vis. Kanske stämmer det. Men jag behöver ändå inte flyta med strömmen som vore jag en död fisk, jag behöver inte leva mitt liv så här:
”…det viktiga inte är att göra något nu, utan att fokusera på och visa att man tänker göra något ännu bättre imorgon.”

Jag har ett val.
Jag kan göra. Nu. 
Och låta morgondagen stå för sig själv. Utan att slå på stora trumman för det som komma skall, utan leverera idag. Vara nöjd, glad, stolt över det. 


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2020, att läsa och blogga månatligen om 12 svenska och 12 engelska böcker, böcker som jag redan har hemma.

2 tankar på “Nextopia (bok 10 av 12)

  1. Håller med dig: jag vill inte detta! Och jag gör mitt bästa för att inte ryckas med i förväntningssamhället … Läste boken när den kom och gillade inte heller. Inte ås mkt boken som det den berättade om ..

    Göra nu!!! Jag är med dig!
    //Malin

  2. Tänker att det enda framkomliga egentligen är att göra nu. För om vi hela tiden lever med huvudet i en ständigt flyende, tänkt bättre morgondag så blir ju inget gjort. Men som du säger – ett görande idag med ögon fästa på de värden, den upplevelse, känsla jag vill ska gälla i min, min familjs, mina nära sammanhangs och kanske världens framtid.

Kommentera här/Please comment here

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.