Största jublet?

Största jublet under kvällens träningsmatch mellan svenska och slovenska landslaget i herrfotboll kom när storbildsskärmen zoomade in en loj Zlatan i spelarbåset. Alltså, ärligt?

Hur står det egentligen till med återväxten inom svensk herrfotboll?, var en tanke som snurrade fram och tillbaka i skallen mig, för det upprepade sig, om och om igen. Plötsligt börjades det tjoa och tjimma, och jag tänkte jag missat något väsentligt… men nej då. Det visade sig, gång efter annan, bara vara ännu en inzoomning på den gode Zlatan.zlatan

I halvlekspausen hyllades han för etthundra spelade landslagsmatcher (inte kvällens, som dock visade sig vara den ettusende landslagsmatchen svenska herrlandslaget någonsin spelat, kvällen till ära iförda en speciellt designad matchtröja), och då skickade han lite kärlek till sin hemstad:

För egen del var det första fotbollsmatchen på Swedbank Stadion sedan jag fattade beslutet att inte gå på MFF-matcher, och minsann om inte kvällen förlöpte utan en endaste liten bengal eller banger. Se där, det går!

sålt katten

Emellanåt så var det spänst på plan, stundtals ganska lojt överlag, men ett par av spelarna, som t ex den tidigare MFF:aren Jimmy Durmaz, kämpade verkligen på, trots att det aldrig gav resultat. Gott om målchanser, men matchen slutade 0-0. Så lite tveksam är jag till om den unga tjejen fattat ett så klokt val?

Blåser i mitt hår

blåser i håretSitter i gräset. Vinden kyler en smula. Sätter på mig koftan.

Vinden tar fatt i mitt hår. Smeker lite varsamt mina kinder, påminner mig om livet, om kraften, om rörelsen.

Om livet. Om allt som pågår, hela tiden, inom mig, likväl som utanför mig. Jag lever.

Jag lever. Jag känner det, när jag känner hur vinden buffar försynt på kinden min, låter håret flyga på vindens vägar.

Att leva. Eller att överleva.
Skillnaden, enorm.

Att överleva, det är det allra mest basala. Idag, här, just nu, är det inte överlevnad det handlar om. Inte för mig., För många, ja, men inte för mig, och många, många fler. Vi är fler som inte längre behöver kämpa för vår dagliga överlevnad, än de som fortfarande, idag, där, nånstans, kämpar dagligdags för överlevnad. Och visst. Det finns några få även här, idag, nu, som kämpar för att överleva. Så är det. Marginaliserade, utstötta. Hemlösa. Psykiskt sjuka. Fattiga. Men få, tack gode Gud, oerhört få sett ur ett större perspektiv.

Men samtidigt som vi bekämpar den extrema världsfattigdomen – varje dag lyckas någon eller några som lever under en dollar om dagen-strecket, kliva upp ett steg från identifikationen med de fattigaste av de fattiga – samtidigt så sjunker allt fler allt längre ned, välstånd blir allt mer snedfördelat. De rika blir rikare, de som är fattiga, blir, förhoppningsvis något mindre fattiga, men däremellan finns en glidning nedåt.

Så tokigt. Här sitter jag. Vinden blåser i mitt hår, och jag tänker på världsfattigdomen och ekonomiskt välfärd. Som det kan blir, när hjärnan och fingrarna får friheten att ta sig precis dithän de vill. Så jag tackar gud, universum, slumpen, karma eller ödet, eller helt enkelt bara mina föräldrar, för att jag föddes i ett land, där det handlar om att leva. Och just nu, just här, så lever jag livet. I tacksamhet.

Katten Pops öden och äventyr

katten Pop

Har foto-följt katten Pops öden och äventyr under dagen. Förutom att agera bordskatt och slagga bekymmerslöst i soffan har han även hjälpt mig vattna mina sådder. Just nu sitter han bakom ryggen på mig (jag sitter vid trädgårdsbordet och arbetar) i lindbersån, uppe på fågelholken. Just i år har vi inga bofasta i holken, som tur är, annars hade jag nog försökt hindra honom. Som det är kommer jag inte ens åt honom, väl kamouflerad bland lindgrenarna är han, den busen.

Han är kärlek, glädje och gos på fyra ben (med en himla massa hår, det får tillstyrkas!) och jag är oerhört tacksam för att han är en medlem av rötternas familj. Och ärligt talat är det ganska enkelt att förstå varför just katter blivit Internets gunstlingar, eller hur?

Blott en dag, ett ögonblick i sänder!

Blott en dag, ett ögonblick i sänder, nynnar jag tyst på, när jag gör mig redo för morgonens meditationsstund. Den trehundrasextiofemte i rad. Ett helt år. Första gången jag siktade på året tappade jag bort mig efter tvåhundrasjuttioåtta dagar, och fick börja om från noll.

365

Och så var det det där med vem det är som räknar egentligen? Varför är det viktigt? Är det viktigt? Eller bara roligt? Eftersom att jag faktiskt tappade min runstreak dvs min obrutna svit av daglig meditation med hjälp av Headspace, för ett år sedan och inget hände, mer än att jag fick börja om från noll, så känner jag inte att det är viktigt. Siffran i sig är mest bara en grej, lite kul liksom. Det som känns viktigt för mig är att jag gör det. Att jag viker en stund för mig själv, varje dag. Det är poängen. Jag får lite tankar för dagen kring ett fokusområde (just nu kör jag tio dagar Appreciation, efter trettio dagar Self-esteem) men än viktigare är att jag tar mig tid till mig, till tystnad, vila, en stund att bara vara. Och det älskar jag!

Blott en dag, ett ögonblick i sänder. I varje ögonblick har jag ett val. Valet att bestämma vad vill jag göra av dagen. Valet att avgöra hur jag ger mig själv tid att bara vara. Och valet att jag är viktig, att jag vill ge mig själv tid, ge tid till mig själv, är ett grundläggande beslut som bland annat tar sig uttryck så här.

Blott en dag, ett ögonblick i sänder, så skapar vi livet. Vilka grundläggande beslut har du fattat i ditt liv som skapar ditt liv, precis så som du vill att det ska vara?

 

 

 

Pussar barnen godnatt, för att jag kan!

refugees welcomeLätt absurd känsla idag, på Stortorget i Malmö, på manifestation mot det nya lagförslaget som bland annat kommer strypa anhöriginvandring så att det i praktiken inte blir genomförbart alls. Alls. Som i – tusentals familjer som inte kan återförenas. Överhuvud taget. Vissa ensamkommande har kommit hit ensamma, för att det var ett val familjen gjorde, kanske det enda möjliga. Andra ensamkommande kom hit ensamma för att de kom bort från sina familjer under flykten, tanken var aldrig att barnen skulle fly ensamma. Inte förrän barnen fått permanent uppehållstillstånd – vilket inte är något man kan räkna med, och där processen tar ett-två år i nuläget – kan man ens börja göra efterforskningar för att försöka hitta föräldrar och andra släktingar, som vissa av dessa barn helt tappat kontakten med. Oavsett vilket – återförening ser med det nya lagförslaget ut att göras i det närmaste ohörbart.

Vet du att det finns trettio (!) miljoner barn på flykt i världen idag?, frågade Rädda Barnens ordförande Inger Ashing. Nej. Det visste jag inte. Ja gisses. Blir rent tårögd när jag tänker på det, på människor på flykt, och på att de ensamkommande barn jag lärt känna kanske aldrig kommer att träffa sina föräldrar och syskon igen. Som om tiden gått baklänges och vi befann oss i ett utvandringens 1800-tal, människor som flydde svält, nöd och avsaknad av framtidsutsikter mer än krig och terror. Att de som utvandrade då kanske aldrig skulle komma att träffa sina nära och kära igen, det tror jag de hade med i beräkningen. Men idag? I dagens globala samhälle? Det känns helt galet. Också för att det redan som det är är alldeles snurrigt ska ni veta. Som God Man till ensamkommande flyktingbarn får jag insyn i både det ena och det andra, och vissa saker skrämmer mer än något annat. Men det är en berättelse, eller två, för en annan dag.Malmö man ur huse

Idag konstaterar jag att Malmöborna inte direkt gick man ur huse för att manifestera för Alla barns rätt till sin familj! Och det är synd. Men samtidigt är det kanske så att det är svårt att ta in det som sker just nu. Kanske är det först när man blir personligen inblandad som det riktigt går upp för en – åtminstone för mig – att det faktiskt är riktigt allvarligt, det som nu sker. Själv förstod jag inte på riktigt hur de svenska migrationslagarna föreslås förändras förrän jag lyssnade till ett par avsnitt ur Människor och Migration, först då fick jag ett hum om vad det nya lagförslaget faktiskt avser.

Har många andra tankar kring dagens manifestation, kring de som kom dit, och de som jag upplever att jag saknade i folksamlingen, hur olika grupper i samhället till synes har valt olika tillvägagångssätt för att engagera sig, och vad det egentligen säger om oss, om mig. Men, de tankarna får landa lite innan jag – kanske – skickar ut dem i världen. Just nu ska jag gå och lägga mig i sängen som maken redan värmt upp, och innan jag kryper ned till honom ska jag pussa barnen god natt. För att jag kan. Och för att det, bevisligen, är något att inte ta för givet.

Jonglerar tankar och funderingar

Skriver en bok tillsammans med Stellan Nordahl och en drös andra inspirerande och fantastiska människor. Ett väldigt spännande samarbete, som dessutom ger mig en ny skrivupplevelse. Att skriva ett kapitel om Skola och lärande i en bok om Medvetna val är en utmaning. Det innebär lärande, utveckling, tankespjärn och mycket funderingar kring vad jag egentligen vill förmedla, hur jag ska förmedla det, och vad månde hända när vi skrivit klart?

BoldomaticPost_jonglera-med-tankar-och-fundeJust nu har vi fått lite återkoppling från redaktören och jag har just brottats klart med mitt kapitel. Försöker förtydliga den röda tråden, men tror inte jag är riktigt hemma än.

Hoppas på en vända till – eller två – med redaktören som har bra mycket mer erfarenhet än jag har i att få en text att bli tydlig, läsvärd, inspirerande men samtidigt lite utmanande. Alltför tamt vill jag inte att det ska bli, för vad är poängen med det? Inte ska jag (vi?) bara stryka medhårs inte, lite motstånd tycker jag allt att läsaren ska få uppleva. Att inte köpa allt direkt, utan snarast behöva jonglera med tankar och funderingar, innan saker faller på plats, och läsaren därmed kan fatta ett medvetet val i att antingen förkasta eller bejaka det hen möter i texten. Mmm. Det är min önskan. Så vill jag att texten ska upplevas.

Kanske för att det är så jag upplever att det är att skriva texten? Jag jonglerar många tankar och funderingar och just nu undrar jag om de text-stycken jag förkastat gör att texten tar ett kliv upp? Kill your darlings är ju ett beprövat koncept som jag använder lite för sällan, så jag testar och ser, så får redaktören återkomma med mer återkoppling. För det är lite svårt att kill your darlings, det måste jag erkänna. Å andra sidan kan jag använda de borttagna texterna i något annat sammanhang, så jag har ingen känsla av att ha skrivit förgäves. Frågan är om mitt kapitel om Skola och lärande levlade eller ej?

Amen, sluta!

Ja. Det var vad jag sa, till honom, där han stod, vänd mot mig.

Amen, sluta! 

Jag var ute på en promenad, mitt på blanka dagen, och blev passerad av en medelålders man på cykel. Fortsatte bara gå, och ett tiotal meter längre fram stod han vid en korsande grusgång, lite i skydd av träd och buskar, men vänd mot mig.

BoldomaticPost_Insag-att-jag-faktiskt-inte-vMen, sluta, ska han ställa sig och pissa där, varför vänder han sig inte in mot träden åtminstone?, var tanken som flög genom huvudet, tills jag såg vad det var han faktiskt höll på med.

Men, gud, han står ju och onanerar!, tänkte jag innan jag brast ut i ett högljutt:

Amen, sluta!

Fortsatte bara gå, skakandes på huvudet, och sen insåg jag att jag faktiskt inte visste hur jag skulle bete mig i den situationen. Jag menar – vad gör man? Ringer polisen? Skulle jag slitit upp telefonen och tagit ett foto på karln?

Jag valde att avreagera mig genom att messa några vänner och maken, och sen var det liksom inte mer med det. Jag skrev medvetet inget i de lokala FB-grupperna, för jag bävar ärligt talat lite för vilka reaktioner det skulle kunna gett upphov till. Så i slutänden gjorde jag liksom inte ett dugg. Och det gnager, nånstans i bakhuvudet. Finns det något jag borde gjort som jag undlät att göra, både med tanke på mannen själv men också min/vår omgivning?

Jag menar. Jag kände mig inte hotad. Inte alls. Och jag är inte rädd för mina barns skull. Jag berättade för dem vad som hänt, mest så de ska veta att sånt här faktiskt händer. Fast det var första gången jag var med om det på snart fyrtiofyra år. Levt ett skyddat liv, bevisligen. Ganska skönt ärligt talat.

Men det som skaver allra mest är egentligen att jag inte fick ett val. Att jag blev indragen i någon annans utlevda sexualitet utan att jag var med på det. För bevisligen var det ju hela poängen, att jag skulle gå förbi där och kolla på honom. Eller? Jag har ju som sagt inte så mycket erfarenhet av blottare (korrekt term?), men varför skulle man annars göra som han gjorde? Och jo. Det stör mig faktiskt. Han fattade ett beslut, som rimligtvis borde varit mitt. Eller? Tänker jag snett? Vad hade du gjort i motsvarande situation?