Real Love – Kärlek utan villkor (bok 9 av 12)

Real Love – Kärlek utan villkor skriven av Greg Baer har stått oläst i bokhyllan i många år. Har en handfull vänner och bekanta som prisar den över allt annat, och ändock har den inte lockat mig att plocka upp den. Trots det har den inte sorterats ut i de senaste årens röjarrundor, och där med förtjänade den en plats i årets tolv

”Förtröstan är ingen känsla. Det är ingen önskan och inget hopp. Det är ett val vi gör. Med tillit väljer vi att tro att något är sant, och sedan bete oss som om det var så.” (Min emfas.)

Trots det så har den inte kittlat, så inte heller när jag väl började läsa. Första tredjedelen av boken skummade jag raskt, läste vertikalt stundvis, och snappade mest upp ett innehåll bestående av floskler och självklarheter. Emellanåt är självklarheter inte så självklara, men dessa var vare sig särdeles välskrivna eller utmanande för mig. Men sen tog det sig, kanske för boken blev bättre, alternativt för att jag nyligen haft ett antal samtal på tema tillit

”[…] när du berättar sanningen om dig själv ger du folk runt omkring dig möjlighet att få veta om de kan vara visa män och kvinnor, och du ger dem också möjlighet att utveckla den naturliga förmågan att acceptera och älska andra människor – i detta fall dig. När vi övar tillsammans kan vi alla bli visa män och kvinnor, men den möjligheten får vi inte förrän en av oss har mod och förtröstan nog för att våga berätta sanningen om sig själv.”

Kanske för att jag i den pågående djupdykning jag gör i mitt inre (med fokus skam) berättar sanningar om mig för mig. Och för en liten grupp av visa män och kvinnor, som hjälper mig hålla kursen, och samtidigt öppnar upp för att berätta sanningar som sig själva. Känslan som uppstår i detta sammanhang är sannerligen en känsla som slår det mesta. 

”Kom ihåg att det kvittar hur många som inte accepterar och älskar dig. Det spelar bara roll att det finns några som gör det, och du kommer aldrig att hitta dem om du inte låter dem se vem du egentligen är.”

Kanske för att jag ständigt ställs inför situationer där jag ges utrymme att lära nytt. Att få syn på mig, mina reaktioner och känslor, att fånga dem i svansen och ta mig en ordentlig titt. Vad är det egentligen för varelse?

”Att berätta sanningen om sig själv ger en underbar frihetskänsla.”

Kanske för att jag, när jag berättar sanningen, inte längre behöver lägga kraft och energi på att hålla dolt, att gömma, att smyga. En form av take it or leave it, this is who I am, men ändock… inte. Eller. Alltså. I n t e i bemärkelsen jag är oföränderlig, och gör precis som jag vill, oavsett vad det får för konsekvenser. Men. Inte alls. Utan snarast jag är människa och gör misstag och lär mig i en evig cykel. Jag använder dock dessa lärdomar till gagn för mig, dig, oss, till den bästa av mina förmågor, för jag tar ansvar för den jag är och det jag gör”, om du förstår?

”Att berätta sanningen är mycket lättare än den ansträngning det är att ljuga, bli arg, spela offer och i övrigt skydda oss själva för att få villkorlig kärlek. Att säga sanningen om sig själv är inte på långa vägar lika ansträngande som att jaga bekräftelse och använda skyddsbeteenden. Det kräver bara mer tillit.” (Min emfas.)

Och jag väjer tillit. 
Jag väljer att lita till. Lita till dig. Lita till mig. Lita till oss.
Det är ett av de sätt jag vill vara i världen på. Och det är i högsta grad ett aktivt val jag gör.

”När folk kan medge att de har fel innebär det att de också kan säga sanningen om sig själva. Om de klarar det kan de lära sig att känna sig älskade och att älska andra. Människor som inte kan medge att de har fel kan inte lära sig någonting. Hur kan du lära dig något om du redan har rätt om allt?” 

Kanske för att jag hade fel.
Var upptagen med mitt, mina tankar och känslor, tänkte inte på dig. Inte på riktigt. Tänkte bara på dig i överförd mening, i betydelsen vad andras tankar om dig skulle betyda för deras tankar om mig. Rädsla. Att inte bli sedd som bra nog, misslyckad, en katastrof. Alla borde/måste/skulle som jag kan se rulla förbi i deras inre, de som dömer mig utifrån deras syn på dig, som drog de gång efter annan på en enarmad bandit fylld med borde/måste/skulle:n istället för körsbär, persikor och pengapåsar.

Och kanske var det just detta, att boken, en tredjedel in, trampade på en ömmande tå, som gjorde att jag slutade skumma, övergick till horisontalläsning, och fann både ett och två guldkorn. 


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2020, att läsa och blogga månatligen om 12 svenska och 12 engelska böcker, böcker som jag redan har hemma.

Med kroppen i fokus – septemberreflektion

Jag har klättrat – bouldering – på Malmö Klättercenter, för första gången nånsin! Och har dessutom åkt mitt livs första Tier, ni vet, de där förhatliga elektriska scootrarna som dräller stan över. Har till och med plurrat ett par gånger (fast det är ännu inte kallt nog att kvala in som ”äkta vinterbad” enligt min personliga temperaturgräns) under september månad.

Bouldering var tufft. Och kul. Gav definitivt mersmak och en rejäl dos träningsverk dessutom. Tack Caspian för att du drog med mig på det. Blir fler gånger!

Att åka elektrisk scooter/Tier var också roligt, gav mersmak det med, men… håller mig allt till min cykel även fortsättningsvis. Så tack Caspian för att du gav mig min andra premiärupplevelse på en och samma dag!

Och plurret… jomen alltså. Det är ju ljuvligt. Helt fantastiskt ljuvligt. Och samtidigt är jag ännu inte tillräckligt energipåfylld för att ta mig ner till vattnet (en mil hemifrån) om jag inte har särskilda skäl eller extra mycket tid över. Men det kommer, det känner jag. Mina energidepåer fylls på, så sakteliga. Och det får ta den tid det tar, jag har ingen brådska.

Fortsätter prata med min kropp också, eller, ja, det var ju det att jag äntligen har börjat lyssna till den, snarast. Allt fler promenader ber den mig om, och jag är inte den som är den, utan det är klart jag möjliggör det!

Med kroppen i fokus – augustireflektion

Vattenfasta. Ett och ett halvt dygn. (Första gången nånsin. Intressant upplevelse som ger mersmak.)
Fortsatt göra-ingenting:ande.
Ännu fler böcker lästa (11).
Lite bloggande, men inte mycket.
Inte ett endaste plurr.
Inte mer utflykter än nödvändigt, och det nödvändiga har hållit sig till jobb-utflykter.

Har å andra sidan börjat prata med min kropp. Eller snarast, min kropp har börjat prata med mig. Eller, äsch… kanske handlar det mer om att vi på riktigt inlett ett samtal. Mellan två likvärdiga parter. Jag. Och min kropp. Fast till och med det värjer jag mig från att skriva, för jag är inte skild från min kropp. Den dikotomin tror jag förorsakat oändligt mycket problem, helt i onödan. Jag är jag. Jag är min kropp. Jag är mina känslor, mina tankar, mina upplevelser. Jag är allt. Som en helhet. Och jag behöver just helheten, för utan den vore jag inte.

Nåväl.
Läste Embodiment av Dain Heer.
En helt ny värld öppnade sig för mig… och jag testade. Ställde en fråga (efter att ha inlett med att tydliggöra vad ja/nej såg ut som i kroppslig form), och fick ett tydligt svar. Små frågor. Vill du ha gröt eller yoghurt? Om kroppen tippade framåt, mot spisen, gröt, bakåt, mot kylskåpet, yoghurt. Mitt allra tydligaste svar fick jag en sen lördagskväll, då jag rastlös reste mig från soffhörnet, gick ut till köket, ställde mig framför skafferiet och skulle precis öppna dörren för att leta efter nått, vad som helst när det slog mig att fråga mig själv: Är du sugen eller hungrig? Jag föll framåt så kraftigt att jag inget annat kunde än gapskratta, innan jag vände på klacken och satte mig i soffan en stund innan jag gick och la mig istället. (Framåt betydde sugen.)

100 vaginor

Vackert.
Aktuellt.
Gripande.
Innerligt.
Nyttigt.
Omistligt.
Rörande.

Tittar på 100 vaginor. Trekvartslång dokumentär av och med Laura Dodsworth.

Handlar inte alls om vaginor utan om 100 vulvor. Skillnaden mellan vagina (eller slida) och vulva?

Vilt.
Underbart.
Lockande.
Välgörande.
Omtumlande.
Respektingivande.

Visste du skillnaden (utan att behöva googla)?
Fram till för bara några år sedan hade jag inte kunnat svara på frågan. Trodde du som jag, att det var same same but different? (Men nej. Inte. Vulvan är de yttre genitalierna, vaginan (eller slidan) agerar brygga mellan vulvan och livmodern.) Tänk. Att jag inte visste…

Bara det är ju h ä p n a d s v ä c k a n d e.

Jag menar, jag besitter både vulva och vagina och har så gjort sedan jag föddes i början av 70-talet. Och likförbaskat så har jag aldrig riktigt vetat hur det egentligen hänger ihop alltsammans.

Vilket är en av anledningarna till att Laura Dodsworth valde att fotografera 100 vulvor (efter att hon fotograferat både 100 bröst och 100 penisar). Okunskapen är massiv.

Visste du t ex att klitoris storlek och form (tro mig, klitoris är mycket mer än den lilla knoppen inbäddad av blygdläppar. Längre än så sträckte sig inte min kunskap.) inte kartlades ordentligt (det kan vi tacka Dr. Helen O’Connell för) förrän 1998.

1 9 9 8.

Ofattbart.

Om så bara därför: 100 vaginor finns att se på SVT Play till och med februari 2021, så läser du detta innan dess. Se den. Har det datumet redan passerat så kanske du kan googla och hitta den på något annat vis eller ta fatt i boken.

Med kroppen i fokus – julireflektion

Den här månatliga reflektionen på årets intention, med kroppen i fokus, kommer se helt annorlunda ut än de tidigare sex, vilket kanske inte är förvånande för den som läste juni månads reflektion (längst ner). Vem vet hur kommande reflektioner kommer se ut, eller om de ens blir av.

När jag klev ur min självskapade sommarbubbla skrev jag ett inlägg på engelska, som i stort beskriver juli månad. Men den berättar inte hela historien (det lär jag väl inte göra nu heller, men… kanske något lite mer…).

Under våren gav kropp och knopp mig många signaler som alla pekade i en riktning: du kör för hårt Helena. Men jag vill(e) inte riktigt erkänna att det där är möjligt.
Jag vill inte riktigt tro att jag inte är superkvinnan med oändlig energi, kapacitet och förmåga.
Jag vill inte vara en som säger Nej, Nej, Nej, helt enkelt för att det är för mycket.
Vill mycket hellre vara en flexibel och möjliggörande superkvinna med oändlig kapacitet.

Det är jag inte.
Jag har stor kapacitet, mycket energi och välutvecklade förmågor jag har förstånd att dra stor nytta av.
Men likförbaskat har jag kört för hårt ett tag, eller… handen på hjärtat, lite längre än ett tag. För ett tag funkar det att köra riktigt hårt. Men att göra det för länge, med för lite/få möjligheter till återhämtning, det funkar inte.

Så i juli har jag… gjort ingenting.
Inte badat en enda gång.
Knappt tagit några cykelturer eller promenader som inte varit påkallade av yttre omständigheter, inte lyft ett finger här hemma bortsett från lite växelvis trädgårdsarbete/bokläsning (en kombo som varmt rekommenderas!).
Jag har knappt ens varit och handlat mat, utan det har jag delegerat till storbarnet som gjort det med den äran.

Men nått har jag väl ändå gjort.
Jo.
Så klart.
Pyttelite dock (märk väl – jämfört med mig själv. Inte mot någon annans måttstock.).
Har mediterat/WimHof-andats och gjort (minst) en daglig sjua. Läst. Trädgårdsnjutit och -arbetat. Lyssnat till folklore och någon enstaka pod. Plöjt Reign på Netflix. Det har jag gjort. Men har släppt alla andra typer av loggningar, uppföljningar och run-streaks. (Sanning med modifikation, har lagt in bokläsningen i Goodreads. Rätt ska vara rätt.)

Efter ett halvår med årets intention med kroppen i fokus som jag (i min enfald) trodde skulle bygga styrka och smidighet, har handlat väldigt lite om det. Istället har jag gått in i kroppen, börjat lyssna (till den tysta inre rösten, intuitionen, visdomen), känna, uppleva, sätta ord på och dra kopplingar till cykliciteten. Känns som jag håller på att lära känna en ny vän, ni vet en sån där som ”man känt hela livet” fast man precis träffats? Så känns det! Mycket fascinerande att få syn på.

Black Elk talar (bok 8 av 12)

Jag läser Black Elk talar, en bok skriven av John G. Neihardt, efter samtal med Black Elk under 1930-talet. Bokens undertitel lyder: Historien om en helig man av oglala lakota-folket

Att John G. Neihardt fick äran och förtroendet att sätta Black Elks berättelse om sitt liv på pränt, med nedslag bland ryktbara namn som Sitting Bull och Crazy Horse, George Armstrong Custer och Buffalo Bill, likväl som händelser/företeelser som etsat sig fast även i mig, som slaget vid Little Bighorn, andedansen och massakern vid Wounded Knee, ger mig en känsla av tacksamhet, men också förundran. Tänk, Black Elk levde i/med/genom allt detta!

”Jag såg ingenting som kunde vara till gagn för mitt folk. Jag märkte att wasichuerna [de vita] inte bar omsorg om varandra på samma sätt som vårt folk gjorde innan folkkretsens cirkel bröts. De rövade allt från varandra om de kunde, och därför fanns det vissa som ägde mer än de kunde nyttja, medan hela skaror av människor inte ägna något alls och kanske svalt. De hade glömt att jorden var deras moder. Inte kunde detta vara bättre än mitt folks gamla sedvänjor!”

På Goodreads läser jag recensioner av Black Elk Speaks, som boken heter i original, och förstår att den är smått kontroversiell, i det att Neihardt inte bara nedtecknade Black Elks levnadsberättelse utan också tolkade den på sätt som måhända förvrängt både det ena och det andra. Delar (hela?) av den ursprungliga oredigerade berättelsen ska gå att läsa i boken The sixth grandfather, och vem vet, måhända letar jag reda på ett exemplar av den boken också.

Black Elk var bara nio år gammal då han fick sin stora vision, då han låg medvetslös i tolv dagar. En av anledningarna att Black Elk valde att förtälja hela sin vision till Neihardt var, om jag tolkar det rätt, att han inte såg att han lyckats uppfylla visionen han givits i så unga år, och att han på något vis svikit sitt folk just därför. Kanske är det därför han säger: ”Det är svårt att följa en enda stor vision i denna värld av mörker och skiftande skuggor. Bland skuggorna går människor vilse.”

Att direkt efter Kung Leopolds vålnad läsa Black Elk talar gör det svårt att inte dra paralleller mellan de två. Och som en tredje referens kastar jag in filmen The Imitation Game om Alan Turing, som försatte mig i samma stämning. Nedslagen. Förtvivlad. Och förundrad över vad människan är kapabel att göra gentemot andra människor. För den delen kan Guds olydiga revben också kastas in i mixen, som även den pekar mot samma sak.

”Jag insåg inte då hur mycket som hade gått förlorat. När jag nu blickar tillbaka från krönet av min höga ålder kan jag ännu se de slaktade kvinnorna och barnen ligga i högar och utspridda längs hela den slingrande flodfåran, och jag ser dem lika tydligt som den gången då jag betraktade dem med ögon som ännu var unga. Och jag förstår att även någonting annat dog där i den blodbesudlade leran och blev begravt under snödrivorna. Ett folks dröm dog där. Det var en vacker dröm.”

Och kanske är det så. (Jo. Visst är det så.)
Människan är kapabel att agera fullkomligt vederstyggligt gentemot andra människor.
Men inte bara. Vi är också kapabla att öppna våra hjärtan och leva i fred och frid med varandra. (Jo. Visst är det så?)


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2020, att läsa och blogga månatligen om 12 svenska och 12 engelska böcker, böcker som jag redan har hemma.

Kung Leopolds vålnad (bok 7 av 12)

Under sommarens allra mest somriga dagar läste jag Kung Leopolds vålnad av Adam Hochschild. I solstol, under klarblå himmel och gassande sol transporterades jag tillbaka 110-130 år tillbaka i tiden, till en annan kontinent. Till det som skulle komma att bli ”Kung Leopold av Belgiens Kongo”, den enda koloni grundad och ”ägd” av en enskild individ, snarare än av en nationalstat (åtminstone under ett 20-tal år, innan Leopold tvingades att ge Kongo åt belgiska staten).

Det är en bok som sänder isande kårar genom kropp och själ, hur högt den gassande solen än står på himlen. Men… den är välskriven. Den är –i den mån jag är en god bedömare– en ganska saklig och faktisk redogörelse av vad som faktiskt skedde i Kongo under slutet av 1800-talet, och vilka lidanden och umbäranden som stod till buds. Dagligen och stundligen.

”[…] de forskningsresande och soldater, som genomförde det europeiska besittningstagandet av Afrika, ofta inte alls var djärva, burdusa och härdade män som legenden utmålar dem utan otåliga, olyckliga och jagade människor på flykt undan något i det förflutna eller inom de själva. De ekonomiska förklaringarna till den imperialistiska expansionen –jakten på råvaror, arbetskraft och marknader– är allesammans giltiga, men det fanns också psykologiska drivkrafter.”

De brott mot mänskliga rättigheter som ligger som ett fundament till skapandet av kolonin Kongo var inte nyheter för mig. Jag vet inte var jag fått det mig till livs, men jag visste, innan jag plockade upp boken, något om Leopolds högmod och målmedvetenhet, men i takt med att jag läste, sida efter sida, kunde jag inte undgå att chockas, förfasas, att uppgivet ta in en större förståelse för vad som skedde där. Och tyvärr, inte bara där:
”Det som hände i Kongo var ett sannskyldigt massmord av ofantligt format, men den tragiska sanningen är att männen som utförde det åt Leopold inte var blodtörstigare än många andra européer som arbetade eller stred på andra håll i Afrika vid denna tid. [Joseph] Conrad har uttryckt det bäst: ’Hela Europa bidrog till att skapa Kurtz.’

I kapitlet Den stora glömskan läser jag om Jules Marchal, utan vilken jag kanske aldrig hade haft en chans att höra talas om Leopolds utstuderade exproprierande av Kongo och dess rikedomar. Jules Marchal är en före detta belgisk diplomat som på 1970-talet av en slump fick upp ögonen för det han trodde var förtal, då han läste en insändare som nämnde att tio miljoner människor omkommit i kund Leopolds Kongo. Han skrev till utrikesministeriet och bad om information, då han samtidigt, ärligt, sa att han saknade kännedom om den periodens historia.

Inte så förvånande fick han inget svar.
Och därmed var hans nyfikenhet väckt.

Han grävde, och gick på pumpen, om och om igen, men vägrade ge sig. 1985 publicerade han, under pseudonym, på holländska, sin första bok av flera, om denna period i Belgiens historia, som han förvärvat kännedom om under de 10-15 år som gick sedan han läste den där insändaren.

Och det är just det som chockerade mig när jag läste, det som skakade mig till grunden. Hur grundligt och mer eller mindre fullständigt som Belgien (och, givetvis, andra koloniserande länder) medvetet tystat ner, begravt, förträngt, denna mindre smickrande del av dess historia, för att uttrycka det milt. Om så bara därför, är detta en bok värd att läsa.


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2020, att läsa och blogga månatligen om 12 svenska och 12 engelska böcker, böcker som jag redan har hemma.

Guds olydiga revben (bok 6 av 12)

”Den historia som formar vår syn är en syntetisk produkt. Verkligheten löses upp i sina beståndsdelar och sammansättes på nytt efter metoder som är ett patent inom den lärda världen. Under den processen utrangeras en del av verkligheten som oangående. Det är den verklighet som innehåller kvinnans historia. Mäns och kvinnors historia är ju så sammanflätad som varp och inslag i en väv. Men de har lyckats göra en historia enbart av inslaget.”
Elin Wägner, Väckarklocka

Jag såg Guds olydiga revben som teateruppsättning på HIPP i maj 2019 och var alldeles uppfylld av upplevelsen, något jag delade i den Facebook-live jag spelade in väl hemkommen. Nu när jag läst boken återbesöker jag blogginlägget och Live:n och påminns om hur mäktig teaterupplevelsen var.

Boken av Gunilla Thorgren är också en upplevelse, och samtidigt… inte på samma vis som teaterföreställningen, där estetiken i föreställningen och (ur)kraften i berättelsen framkommer tydligare. I boken går det inte att komma undan Thorgrens egen ilska –hon är heligt förbannad, milt uttryckt!– och ilskan både bidrar till min egen känsla av Ameh, va fan! Ska det verkligen vara så här? samtidigt som den delvis ställer till det, för till och med jag, som är en ganska okritisk läsare på många vis, ryggar tillbaka av hennes vrede emellanåt. Min känsla av att Thorgren drar lite för vilda paralleller och slutsatser helt enkelt för att hon är så förbannad, pyr i bakgrunden hela läsningen igenom, och flammar nu och då upp till rejäla majbål.

Kapitlet Kvinnors hopp börjar med följande citat:
”Det finns ingen klädsel som passar en kvinna eller ett hembiträde så illa som när hon försöker låtsas vara begåvad.” – Martin Luther i bordssamtal

Därefter fortsätter Thorgren:
Jag kan gripas av en obegriplig sorg, när jag läser om Luther och hans kvinnosyn.
Det har gått 500 år. Moral, normer, regler – jag känner igen allt från min uppväxt. Det är som förgjort. Nya idéer växer fram, nya förhoppningar väcks – också hos kvinnorna. Det rinner en flod av kvinnors tänkande genom historien. Ständigt blir den torrlagd av ett ovilligt patriarkat. Så blev det också med reformationen.”

Hon visar, i kapitel efter kapitel, århundrade efter århundrade, hur denna flod av kvinnors tänkande torrläggs. Om och om igen. Nedslående. Upprörande. Och, inte minst, frustrerande. Slås av samma tanke som då jag läste Ett jävla solsken av Fatima Bremmer: Hur är det möjligt att jag aldrig hört talas om Ester Blenda Nordström innan? Fast nu handlar min frustration om Inanna och Beginerna och Christine de Pizan. Var fanns (finns) de i historiaböckerna och läroplanen? Hur är det möjligt att dessa är nya bekantskaper för mig?

Så jo.
Nog rekommenderar jag dig verkligen att läsa boken, oaktat att Gunilla Thorgren emellanåt drar för stora växlar i sin frustrerade vrede. Jag undrar vad som hade fått henne att bli mindre vred. Kanske en process som denna: ”Jag är inte religiös, men om jag vore det skulle jag plocka fram den gamle herrnhutaren Nikolaus Ludwig von Zinzendorfs förslag – att man med jämna mellanrum borde infoga nya texter i Bibeln. Se Bibeln som ett ”work in progress”. Det kunde bli spännande.”

Den slutsatsen gör också Amichai Lau-Lavie, rabbin i New York City, som i det fantastiska podavsnittet First aid for spiritual seekers med Krista Tippett i On Being när han konstaterar Not everything that we’ve inherited is worthy of being passed on, like trauma and like memories and like values that have evolved.

Kanske en Bibel, eller för den delen, en kristendom, eller religion i stort, i ett föränderligt varseblivande och varande, hade möjliggjort något annat? Eller en Bibel för varje århundrade? Nog vore det en rikedom att få ta del av en väv med både varp och inslag, som förtäljer en mer fullödig historia av fler av de sanningar som levs bland oss människor?


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2020, att läsa och blogga månatligen om 12 svenska och 12 engelska böcker, böcker som jag redan har hemma.

Stänger av.

Julen för ett antal år sedan vid detta laget, beslutade jag mig för, hastigt och lustigt, att hålla mig från sociala media i en veckas tid. Min avhållsamhet höll sig i nästan tre veckor, och det var underbart. Jag bloggade inte så mycket, men lite grann, om minnet inte sviker mig. Men jag delade inte mina inlägg på SoMe så där som jag brukar. (Jag tror jag använde Buffer vid den tidpunkten, vilket innebar att jag kunde göra inlägg på SoMe utan att vara inne på tjänsterna, vilket, även om det ju fungerar, ljuder lite falskt i mina öron, då det innebär att SoMe enkom blir en envägs-megafon, snarare än en plattform för att fördjupa relationer.)

Idag är första dagen av min tre-veckors sommarsemester, och jag börjar landa i ett liknande beslut. Utan att tänka allt för mycket på det raderade jag Facebook, LinkedIn, Spray (email-klient) och andra appar från både fån som padda. Ett embryo till detta blogginlägg har snurrat runt i huvudet sedan eftermiddagen, och jag planerar att publicera det på båda mina bloggar.

Och sen… kommer jag stänga av.

Inte nödvändigtvis gå på en strikt digital sabbat, men… om du är van att se/möta mig online, så kommer du se mycket mindre av mig under ett par veckors tid, det är ett som är säkert. Kanske kommer jag blogga. Kanske inte.

Jag har ett par inbokade online-möten inbokade, och ett par i-köttet-möten också.
Jag kanske forsätter städa huset, laga kläder, bingekolla serier på Netflix, cykla ner till havet för ett nakenbad eller två, skriva.

Ta långa promenader. Eller inte.
Ta en cykelrunda. Eller inte.

(Jag kommer) Röra mig. Dansa. Sjunga.
Skratta. gråta.
Sova.
Drömma.

Vila och ladda batterierna.
Läsa och njuta av skönhetens natur i trädgården min.

Med kroppen i fokus – junireflektion

Jag kommer säkert reflektera kring det faktiska jag gjort under månaden, antal mil cyklade och promenerade har jag ju loggat ända sedan september 2009, så den typen av data (och vana) har jag lättillgängligt. Men detta vill jag komplettera med reflektioner kring mina upplevelser, kring känslorna som väcks inom mig, kring skillnaderna jag noterar och vad de betyder för mig.

Så där skrev jag när jag introducerade årets fokus med kroppen i fokus. Månad sex blev än mer jobb-fokuseras, och därmed fick jag än mer av STOPP-signaler från kropp och knopp på helgerna. Men självklart fortsätter jag logga både det ena och det andra. Så där som jag gör. Eller är det så självklart egentligen?

Loggen för juni ser ut som följer:
Minst en mil i kroppen 20 av 30 dagar ↘️
–> cyklat 29 mil ↘️
–> promenerat 3 km ↘️
Wim Hof-andats 30 av 30 dagar ➡️
Gått till sängs före kl 22 endast 7 av 30 dagar ↘️
Skärmfri tid efter kl 21 2 av 30 dagar ↘️
Kallduschat 4 gånger ➡️

Morgonsjuan
Juni gav jag mig endast fyra dagar med ”lite mer än en vanlig sjua”, vilket jag, än en gång, har att tacka trädgården för!

30 minuter trädgård/dag
Det har blivit lite fler icke-trädgårdsdagar än jag egentligen önskar, men också vissa riktigt njutningsfylda trädgårdsdagar med långt över 30 minuters vistelse, så det jämnar ut sig.

Barfota
Fortsätter på barfotastuket, inte minst på jobb där jag kastar av mig mina Luna-sandaler mer eller mindre så fort jag kommer in till kontoret. Kollegorna har vant sig. 😉

Fysioterapi
Inte en enda session hos Glemme i juni månad. Dock var jag hos kiropraktorn vilket var både skönt och välgörande.

Walkfeeling
Walkfeeling:at har jag dock fortsatt med. Både ett par sessioner med Wivan som att jag gjort ”Wivan-rörelser” varje dag. Tipsar dessutom alla jag känner att boka en tjugo minuters kostnadsfri rörelseanalys, går nu att göra via Boka Direkt. Online är det jag kör och det funkar finfint.

Testade den här sten-simulerande köpemattan hos kiropraktorn… och sen såg jag en bild på en sådan, skapt av faktiska stenar. En sån stenbricka ska jag fixa mig under sommaren!

Kan dessutom säga att jag nu gått vidare från att enkom se mina egna rörelsemönster, till att få syn på alla runtomkring mig. Folk som går utåt med fötterna, eller vars axlar är krumma, eller… jamen, typ, allt möjligt. Superduperintressant är det. Och nej, så nördig har jag inte blivit (än?) att jag knackar främmande människor på axeln och säger åt dem att testa att ha stortårna pekandes rakt fram… men inte för att det inte lockar!

Kroppsligt och mentalt välbefinnande?
Juni har fortsatt i maj månads anda, på helgerna vill jag i n t e lämna hem och trädgård. När jag läser min reflektion från maj: Jag har jobbat mycket, och stressindikatorer börjar dyka upp, och att jag då både hör och hörsammar signalen att bara vara under helgerna när veckorna är galet produktiva, gör mig stolt. och tänker att jag faktiskt upplevt färre stressindikatorer i juni månad så att jag tagit det lugnare med mig, om än inte på jobb, ger effekt.

Och njuter. Ja. Det gör jag.
Se bara, vad naturen bjudit på i juni månad:

Funkar – Funkar Ej – Saknas?
I introt skrev jag: Men självklart fortsätter jag logga både det ena och det andra. Så där som jag gör. Eller är det så självklart egentligen? 

För vet du, jag funderar på att lägga ner loggandet. Kanske inte allt. Kanske allt. Inte sjuan – för den gör jag i min sjuan-app, och den tycker jag om. Och inte Runkeeper, för den tycker jag också om. Men… kanske ska jag sluta logga kallbad och meditation och mil-i-kroppen-dagar och gitarrspelande (Oh herregud… Insåg just. Vi hade sista lektionen 15e juni, och sedan dess har jag spelat gitarr 3 gånger…) och…

Mmm.
Jag undrar om det inte vore välbehövligt.
För mig.
Just nu.

Släppa allt Görandet.
Släppa fram Varandet.

(Och jodå.
Jag har mycket Varande i vardagen också.
Men det känns som jag behöver lite mer av det.)