Att komma till insikt.

De dyker ju bara upp, de där insikterna. Så var det, denna gången med. Satt och klottrade lite i min Idébok om vad som gör mitt liv rikt, en fråga som jag stött på i FB-gruppen Ett rikare liv. Funderade kring vad jag vill göra, vad jag inte vill göra, vad jag vill sluta göra såväl som vad jag vill börja göra.

Och då dök den upp – insikten:
Jag vill coacha mer. 

Klart som korvspad, inga krusiduller. Bara så. Rätt upp och ned.

Jaha, sa jag, till mig själv, och konstaterade att då får jag väl se till att agera på det då.

Det är ju så det blir av. Law of attraction i sällskap med sin mindre kända kusin från landet, law of action. När de två slår följe börjar det hända saker.

Den tydligaste beskrivningen av hur det är att bli coachad av mig finns på min engelska hemsida, men på sätt och vis är det egalt, eftersom jag utgår från en inledande CoachWalk eller CoachTalk där jag står för kostnaden. Ett sätt för den potentiella klienten att uppleva min coaching, istället för att få den beskriven för sig, på samma gång som det ger mig en chans att känna efter om detta är en person jag vill jobba med. Blir du nyfiken så tjoa till, jag nås enklast på helena punkt roth at respondi punkt se eller via Facebook.

Och förresten – vad innebär ett rikare liv för dig?

Charlie Söderberg, inte visste jag det om dig!

Lyssnade till Statsminister för en dag, för första gången på länge. Lite sugen på nya röster i öronen kollade jag om det kommit något nytt roligt och överst låg ett avsnitt med Charlie Söderberg. Eftersom jag verkligen tycker om På riktigt med Charlie & Mathias, så klickade jag raskt igång avsnittet, och inte blev jag besviken inte.

För det första har Charlie något av det bästa i ”radioröst” jag hört på länge, hans röst gör sig verkligen bra i mina lurar. Och så tycker jag ju att han verkar vara en klok individ, som lyckas väl med att föra fram sina åsikter och tankar med både humor, tydlighet och visdom. Så ock i detta podavsnitt, som börjar med att Charlie på sätt och vis vänder helt upp och ned på själva konceptet som Statsminister för en dag bygger på.

I takt med att jag lyssnade blev jag gladare och gladare, för inte visste jag att Charlie var en sådan #skolvårare inte! Lyssna från 21:17 och ett par minuter fram när Charlie i princip ställer frågan #VarförSkola som är #skolvåren:s signum:
Skolan – jag tycker vi behöver gå tillbaka till ritbordet och ställa oss frågan vad ska skolan vara till för? För det ser ut för mig som att vi försöker att förändra ett uppdrag som var att skapa lydiga tjänstemän som kan jobba på kontor och fabriker. Sen har vi en helt annan arbetsmarknad idag, vi har helt andra förväntningar och krav idag, men vi har inte gett skolan ett rejält stöd i att, på en högre nivå, prata om vad det ska vara då? Utan vi ställer nya krav på hur de ska göra det, […] men ingen har på allvar vågat säga så här:
Nu tar vi ett djupt andetag här, och så samlar vi kloka människor från alla möjliga håll, och ställer [frågan]: Vad menar vi egentligen med skola? Var vill vi vara i den frågan om 50 år? Vad fyller det för funktion? Varför ska folk gå dit nio år av sitt liv? Vad är det tänkt att det ska ge dem?

Det där var ju precis vad #skolvåren gjorde. Vi samlade en massa kloka människor från alla möjliga håll och ställde just den typen av frågor på våra #afk:er. För egen del så är det ju de där stora penseldragen som var min ingång i #skolvåren, och än en gång gör Charlie mig stolt, när han, i sitt tal till nationen lyfter frågan varför, om och om igen, som en sann #skolvårare: Det börjar med att vi tillsammans ställer oss frågan, vart ska vi någonstans?
Vad är det för samhälle vi vill bygga? Vad är det för värld vi vill vara del av? 

Mentalt mätt

Ibland är det som om jag är mätt. Mentalt. Psykologiskt. Känslomässigt.
Mätt som en plätt, och precis som när jag är mätt i magen, är det – vid mental mättnad – bäst att bara låta vara. Inget att göra, inget att agera på, mer än att bara vara och låta tiden gå. I sinom tid har den mentala skaffningen smält undan, och jag är redo att ta in nytt. 

Än bättre är det dessutom att dagens mentala mättnad är av bästa slag – som en riktigt god tre-rätters-middag. Har fått mig till livs bekräftelse för vem jag är, hur jag är, vad jag är, och samtidigt uppmuntrats att fortsätta. Jag är på rätt väg. Det känns!

Poängen gick hem

Blev upplockad på vägen till Ystad, där jag och Gonzalo ”Gonza” Del Rio Saldias skulle hålla vår första förmiddagsworkshop av fyra på temat ”Coacha för aktiva unga” för ungdomshandläggare från Arbetsförmedlingen, samt en handfull folk från skola, kommun och företag, som alla möter de unga som satsningen riktar sig mot, antingen genom att träffa dem på skolor eller ute på praktikplatser på företag. Insatsen är en del av ESF-projektet Inkludera & Mötas som löper i Skurups kommun sedan 2016.

Rummet fylldes så sakteliga och tillslut vände jag mig mot Gonza och sa ”Nu börjar vi”. Fast han var redan i sin karaktär. Vi hade beslutat oss för att inleda med ett rollspel, så jag hälsade alla välkomna, spelandes mig själv, Helena Roth, i rollen av att vilja vara på Arbetsförmedlingen i Ystad denna torsdag-förmiddag för att hålla workshop. Nyfiken på deltagarna, intresserad av att få reda på mer om deras upplevelser, insikter och erfarenheter när det gäller kommunernas ungdomar.

Vände mig sedan till Gonza, som redan innan vi klev in på Arbetsförmedlingen hade iklätt sig en mask, en mask av ointresse, av oengagemang, av letargi. Han stod med armarna i kors, tittade sällan på deltagarna, visade med hela sitt jag, både i kropp och ord, att han verkligen inte ville vara på plats, för det var rollen vi skapat åt honom. Och som han lyckades fylla ut den rollen, till punkt och pricka.

Under de första fem-tio minuterna (vet inte riktigt hur lång tid det gick, men det kändes evighetslångt för mig, närmast plågsamt att vara ”del av ett par” med en parhäst som så tydligt indikerade att han inte ville vara på plats) så gick ordet fram och tillbaka mellan mig och Gonza. Jag engagerad, intresserad, nyfiken. Gonza oengagerad, ointresserad och inte det minsta nyfiken.

När han frågade ”Vad är det ni behöver hjälp med?” trodde jag att vissa deltagare skulle resa sig upp och gå, så oförskämt ställde han frågan. Fast väluppfostrade svenskar gör ju inte så… men det var gott om huvudskakningar, lyfta ögonbryn och himlande ögon, i relation till Gonzas karaktär. Från alla deltagarna. Utom en. När Gonza ställde en fråga till deltagarna, så vände de sig till mig i sina svar. Utom denne ende, som nyfiken, intresserat och engagerat tittade rakt på Gonza, mötte honom med blick, ord och kroppsspråk.

Det var fascinerande att följa spelet, men till slut vände jag mig igen till Gonza och frågade ”Ska vi bryta nu?” varpå Gonza omedelbart slappnade av och kastade rollens mask all världens väg. Helt plötsligt framstod han som den varma och nyfikna själ han är – utan att han ens yppat ett ord.

Vi började om igen, sa ”Hej jag heter Helena” och ”Hej, jag heter Gonzalo” och avslöjade att vi spelat upp ett rollspel för deltagarna varpå de synligt slappnade av, lättade över att inte ha två timmars workshop framför sig med detta förunderliga team av omaka individer.

Poängen vi ville få fram?

Jo. Att jag spelar roll. Det är den jag är, i mötet med en annan människa, som är mitt främsta verktyg. Och bara något så litet som huruvida jag faktiskt är nyfiken på vem du är, kan spela enormt stor roll för hur vårt möte ska bli. Gonza var inte överdriven i sin roll, lika lite som jag var det. Jag var intresserad och engagerade och mycket nyfiken, om än lite smånervös och med en stark drivkraft att försöka kompensera för min avmätte och ointresserade kollega, som inte alls var överdriven i sin roll. Gonza spelade på ganska små nyanser, armarna i kors, lite frånvänd, entonig och lite stolpig röst, lite oförskämt ställda frågor. Det var allt. Och vilken skillnad det gjorde i gensvar från de människor vi var där för att möta.

När vi väl ”börjat om”, så öppnade vi upp för en reflektionsrunda, laget runt. Intressant. Och jodå, poängen gick hem!

Ovanstående text skrev jag den 6 november 2017, men det blev inte av att jag bloggade ut den. Då. Nu har jag och Gonzalo precis hållit den sista av de fyra workshops som ingick i ”Coacha för aktiva unga” och med nyfikenhet och glädje ser jag fram emot återkoppling, för deltagarna kommer dra sitt gemensamma samröre vidare!

Världar krockar i en lyxsvit

Det har runnit mycket vatten under broarna sedan Dominique Strauss-Kahn, dåvarande chef för Internationella Valutafonden anklagades för att ha försökt våldta en hotellstäderska. Många skandaler, många övergrepp, många liv som förstörts.

Den tredje krönikan från Rebecca Solnits Män förklarar saker för mig handlar just om detta. Kapitlet har rubriken Världar krockar i en lyxsvit, med underrubriken Några tankar om internationella valutafonden, global orättvisa och en främling på ett tåg.

Inledningen är kraftfull. Andra paragrafen kommer här i sin helhet:
Hon hette Asien. Han hette Europa. Hon hette tystnad. Han hette makt. Hon hette armod. Han hette rikedom. Hon hette Hon, men vad ägde hon? Han hette Han, och han utgick från att han ägde allt, inklusive henne, och han ansåg att han kunde ta henne utan att fråga om lov och undan några efterverkningar. Det var en väldigt gammal historia, men slutet på den hade förändrats lite grand under de senaste årtiondena. Och det här gången skakar följderna om en massa grundvalar, som allesammans uppenbarligen behövde skakas om. 

Hon fortsätter: Chefen för Internationella valutafonden står åtalad för sexuella övergrepp. Om den termen gör dig förvirrad kan du ta bort ordet ”sexuella” och bara koncentrera dig på ”övergrepp”, på våldet, på hur en person har vägrat att behandla en annan person som en människa, på att han har förvägrat någon de mest grundläggande mänskliga rättigheterna, rätten till kroppslig integritet och fysisk trygghet. ”Människans rättigheter” var ett av den franska revolutionens stora fraser, men det har alltid varit diskutabelt huruvida den inbegriper kvinnans rättigheter. 

Ord och inga visor, och det som Solnit gör, om och om igen i boken, när hon samlar alla dessa krönikor hon skrivit under ett flertal år, är att hon knyter ihop säcken. Hon vägrar se varje enskild händelse som just det, en enskild händelse. Hon bistår mig, sida upp och sida ner, med att ge mig bilder som sammantaget ger mig en helhetssyn på kvinnoförtryck och maktmissbruk, allt för att urskilja mönstren som förenar kvinnoförakt, trakasserier, näthat, våldtäkter och mord. Så är det formulerat på bokens baksidestext, och det är också det jag får mig till del som läsare.

Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på min tredje bokreflektion kring boken ”Män förklarar saker för mig” av Rebecca Solnit. Jag har för avsikt att blogga en bokreflektion för varje kapitel:
Män förklarar saker för mig
Det längsta kriget
Världar krockar i en lyxsvit
Till hotets lov
Gammelmor Spindel
Woolfs mörker
Kassandra bland kräken
#YesAllWomen
Pandoras ask och den frivilliga poliskåren

Senaste månadens rekord

Cyklade till Slottsstaden i morse för den första omgången av Ett Hyvens Nätverk, en idé jag och Anders Roos spunnit på i ett par månaden och nu sjösatt. Spännande fortsättning följer – det kändes härligt bubbligt av pockande nyfikenhet efter morgonens möte!

Sen cyklade jag hem, bara för att hoppa in i Pernillas bil, för ett möte hos en potentiell kund för vårt koncept kring personlig grupputveckling, som vi så tjusigt kallar det. Bra mycket bubblande nyfikenhet både under och efter även det mötet – blir spännande att se vad vi kan samskapa där!

Sen cyklade jag till Gott Barn för möte med socialsekreterare och familjehem, ett möte som kändes väldigt fint och gemytligt. Cyklade hem därefter. Bara för att komma på att jag  glömt hämta cykelhjälmen som jag glömde efter gårdagskvällens gitarrlektion. Så jag kastade bara in min väska och satte mig på cykeln igen, hämtade hjälmen, och kunde inte hjälpa det – så det blev en extra cykeltur runt Bulltofta på vägen hem.

Väl hemma satte jag mig framför datorn… men det var som hade jag myror i benen. Ville ut. Igen. Som tur är var det någon i Pokémon Go Husie-gruppen på FB som lagt ut ett förslag på raid på Children´s Watchtower, så jag kastade mig på cykeln, tog en lång omvägsrunda dit, och en något kortare omvägsrunda hem.

Allt som allt har jag idag cyklat närmre 37 kilometer. Känns riktigt skönt – och av någon underlig anledning känns det som jag lätt kunnat cykla dubbelt så mycket. Och nu ska det ju bli sol och värme i ett par dagar, så vem vet, månadens cykelrekord kanske bara står sig en dag eller två?

Skogens salt (bok 8 av 26)

Skogens salt, en novellsamling av Nguyên Huy Thiêp, som enligt Bokförlaget Tranans författarporträtt i boken, klassas som ”sin generations främste författare, omstridd, tidvis förföljd, men beundrad för sin nyskapande litterära stil och respekterad för sin orädda kompromisslöshet”.

Under läsningen skrev jag upp tre sidangivelser. Sidan 35, 116 och 124. På sidan 35 fångades jag av följande fras:
‘Mitt barn, förstår du då inte att godtrogenheten hjälper oss att leva?’ sade far med en röst som kvävdes av rörelse.”

”Den som har hjärta är naiv
Är det inte naiviteten som ger oss vingar
att flyga med till himlen?”

Jag blir lika förvånad varje gång jag söker på min blogg efter ett inlägg jag bestämt vet mig ha författat, på tema naivitet, eftersom jag aldrig hittar det. Troligen för att jag aldrig skrivit det (kanske det kommer endera dagen). Jag minns så väl den gången jag verkligen landade i en stolthet över min naiva syn på världen, i samband med #skolvåren:s #afkUmeå, där jag deltog i en workshop som Johline höll i, med rubriken:
Dum eller visionär? Naiv nog att våga förändra.

Letade lite i gömmorna och hittade följande foto, som jag lagt upp på Instagram i samband med workshopen. Bildtexten löd: Johline leker med ordet NAIV – hur tänker du kring det ordet?

När jag så satte mig för att skriva detta inlägg, och såg godtrogenhet på första nedslaget och naivitet på andra, så gläds jag. För sedan, slutligen, på sidan 124, kommer följande samtal som knyter ihop säcken:
”- Är ni samlare?
– Nej, jag är poet, svarade den okände och lyfte blicken. Den enda han tycktes se var den unga flickan. Det gjorde modern orolig.
– Så ni skriver dikter? sade den unga flickan beundrande.
Modern lade armarna runt axlarna på sina barn och drog dem till sig, som ville hon skydda dem från fara.
– Med all respekt, sade den gamle trotjänaren blygt, det är allt ett bra farligt yrke det ni utövar.
Den okände log. […]
– Ni borde inte säga så där! sade modern förebrående till den gamle.
– Jag har upplysningen från själve poliskommissarien, frun. Han har förklarat att i händelse av oroligheter är det alltid poeterna som man arresterar först.
Alla satt tysta. […]”

Kanske är det så, att poeterna arresteras först, helt enkelt för att det är de som är naiva nog att våga förändra, eller åtminstone, de som är naiva nog att våga förändring?

Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2018, att läsa och blogga om 26 svenska och 26 engelska böcker, en per vecka, böcker som jag redan har hemma.