Medvetna Val – från offerkofta till möjlighetsmantel

medvetnavalJa, det är titeln på boken jag är medförfattare till. Slutklämmen kom till under en händelserik resa till Linköping (bland annat fick vi åka bärgare), då stora delar av gänget bakom boken sammanstrålade ett par timmar.

Det har varit en fantastiskt utmanande och givande resa och den är långt från slut, bara för att boken nu finns fysiskt. För det gör den – bilden till höger är tagen av tryckeriet – och med lite tur kommer jag faktiskt hålla ett exemplar av boken i min hand redan imorgon. Om du beställer den nu får du den i händerna innan det egentliga utgivningsdatumet den 21 september.

Boken MEDVETNA VAL – från offerkofta till möjlighetsmantel ger, i kapitel efter kapitel, möjlighet till perspektivskiften (och det är, såvitt jag förstår mig själv, det enda som möjliggör varaktig utveckling och expansion) inom ett otal områden.

Stellan Nordahl inleder med att beskriva medvetna val-modellen, och därefter följer ett antal kapitel där Stellan och vi övriga sex medförfattare ger en inblick i hur modellen kan användas inom olika ämnesområden såsom ledarskap, hälsa, verksamhetsutveckling, lärande och livssyn.

Genom att köpa Medvetna val, bidrar du till livsbejakande strategier på barnsjukhusen i Sverige. Vi lämnar 30 kr per bok till Stiftelsen loveisabiblioteket som arbetar med att tillhandahålla livsbejakande litteratur till viktiga vuxna i barnens närhet. Beställer du idag så bjuder vi dessutom på frakten, och om du svarar på lite frågor får du 10% rabatt utöver det. Och förresten, vi blir väldigt glada om du går in och gillar vår Facebook-sida, där du kan följa den fortsatta resan, för som sagt, den har precis bara börjat! Följer du med?

 

Är du lika WEIRD som jag?

Läser ett citat som en vän länkar till på Facebook, och hajar till. Vill läsa mer. Klickar på länken. Väldigt lång artikel, står det, men värt besväret. Så jag sätter mig tillrätta i soffan och börjar läsa.

”…the available “data” that drives it is not, as a matter of fact, the “science of how people learn.” It is the “science of what happens to people in schools.”
This is when it occurred to me: people today do not even know what children are actually like. They only know what children are like in schools.

Det är Carol Black som skriver. Jag läser vidare och fastnar, om och om igen, för olika stycken i texten. Till exempel detta:

”Any wildlife biologist knows that an animal in a zoo will not develop normally if the environment is incompatible with the evolved social needs of its species. But we no longer know this about ourselves. We have radically altered our own evolved species behavior by segregating children artificially in same-age peer groups instead of mixed-age communities, by compelling them to be indoors and sedentary for most of the day, by asking them to learn from text-based artificial materials instead of contextualized real-world activities, by dictating arbitrary timetables for learning rather than following the unfolding of a child’s developmental readiness. Common sense should tell us that all of this will have complex and unpredictable results. In fact, it does. While some children seem able to function in this completely artificial environment, really significant numbers of them cannot.”

Om jag finge börja om som mamma så vette hundan om jag vallat in mina barn i den förväntade fållan som heter obligatorisk skolgång. Men det finge jag inte. Så istället fascineras jag av att läsa och lära mig mer om home schooling och än mer om unschooling. Och tänker samtidigt att jag inte vill förkasta allt som skola (det där som vi alla tänker på när vi tänker skola) är heller. Grå-skala helt enkelt. Det finns garanterat guldkorn att plocka lite varstans, och för mig är en av de viktigaste insikterna att Ett Rätt Sätt helt enkelt inte finns. Det finns många sätt, och vissa är bra för somliga och mindre bra för andra, andra funkar ibland, men inte alltid, osv. Helt enkelt för att lärande inte är en rak uppåtriktad linje:

”…any Maori mother knows that children do not learn in a straight upward line but in a stair-step pattern. They leap forward, then plateau for a while, then leap forward again. Their learning is an underground river, you can’t see it, can’t even feel it at times. Then suddenly they soar. You can’t control it; you can’t take credit for it. It’s theirs. You have to be there, providing warmth and stability, providing tools and resources, answering questions, telling stories, having meaningful adult conversations and doing meaningful adult work in their presence. But when they soar, it’s on their own wings.”

WEIRD då? Jo, det står för Western, Educated, Industrialized, Rich, Democratic societies, något som visat sig vara det minst representativa utsnittet av mänskligheten:

“members of WEIRD societies, including young children, are among the least representative populations one could find for generalizing about humans.”

BoldomaticPost_Experiment-Observe-Listen-CarDet är en lång artikel. Det stämmer. Men verkligen värt besväret. Läs den du med. När jag läser detta så är det så mycket i mig som börjar vibrera och falla på plats, samklang ljuder och ett harmoniskt lugn faller över mig.

Tiderna förändras. Paradigmskiftet är här. Vi är mitt uppe i det. Det är läge att testa, observera, lyssna. I det finns det ett lärande att återupptäcka.

Vad hör du?

Det börjar bra!

GitarrhäfteTre elever, en lärare, fyra gitarrer. Fyrtio minuter.
Varannan måndagkväll.

Så ser upplägget för höstens gitarrkurs ut.

Ikväll var det kursstart och vi körde följande ackord D, G och A som vi lärde oss tack vare Born in the USA och Still haven’t found what I’m looking for.

Nu ska jag fila ner naglarna och börja traggla. Och traggla. Och traggla lite till. Är taggad till tusen och är så glad för att jag hojtade när tillfälle yppade sig. Samtidigt vet jag att det är en utmaning, inte minst att få fingrarna att lyda. Det är inte alla ackord som är helt enkla, har jag insett för länge sen.

Detta är en av höstens utmaningar. Det finns andra. För mig. För dig med?

 

När liten somnat…

Barnvaktar ena bonusbarnbarnet över helgen, tillsammans med morfar. Himla roligt. Det är en glad liten en med stor humor. Härligt att vara i hens sällskap. 

Uppvisade en stor fascination över stickningen jag hade med – fångade ena stickans ände, om och om igen. Och igen.

Och när liten somnat, ja då vankas det film. Med maken. Och stickningen, så klart. Märks det att jag blivit biten av stickning igen eller? 

Om detta vore din vardag?

Tänk dig att du går till arbetet en måndagsmorgon. Det är en helt vanlig måndag och du är på väg till jobbet. Du har dock inget personalrum direkt, utan får hålla till på en öppen yta och i korridorerna. Du har ett litet skåp där du kan låsa in din laptop, din mobil och annat arbetsmaterial. Du jobbar i totalt fjorton olika projekt samtidigt, med elva olika projektledare. Alla kräver att just deras område ska ha högsta prioritering och någon samordnande chef som kan prioritera mellan dem finns inte, utan det får du göra själv. Dessutom har inte projekten en given lokal att arbeta i utan det kan variera från gång till gång. Du får inte använda mobilen och ibland inte din laptop heller. Dessutom jobbar du bara fyrtio minuter i varje projekt innan du ska ner till ditt skåp igen och hämta nytt arbetsmaterial för nästa projekt.

Så skriver Björn Flintberg i boken Kraschen, och fortsätter:

Såhär ser få arbetsplatser ut, men ganska många skolor fortfarande. Det finns kanske inget viktigare vi kan göra för vårt lands framtid än att se till att ha en bra, modern skola som tar tillvara digitaliseringens möjligheter, behovet av kreativitet och entreprenöriellt tänkande och hjälper unga människor att bygga sin egen drivkraft.

När jag läste det där så hajade jag till. Björn hjälpte mig få precis det perspektivskifte som kan flippa en tanke, och öppna för en helt ny upplevelse med djupare förståelse. Jag älskar den typen av upplevelser. Jag är långt från en adrenalinjunkie, vilket mina vänner säkert kan bekräfta, men jag är definitivt en tankespjärnsjunkie, så tack Björn för tankespjärnet!

Vad väcker Björns text i dig? För du, liksom jag, ett tankespjärn som heter duga? Om detta vore din vardag, hur hade det varit då? Hade du tyckt om det? Utvecklats optimalt? Uppmuntrats att bli och vara ditt bästa jag?

Men hallå, tåget har gått!

Helgens äventyr innefattade besök hos proffsiga Ihab på SwedenMobile i syfte att införskaffa mobil till Mr B.

Mobil införskaffades, men SMA hade inte skal och skyddsfilm till glaset, varpå maken och Mr B börjar leta och hittar ett lämpligt skal. Uppgiften slussas vidare till mig, som letar upp en bra skyddsfilm.  fyndiq

Dags att beställa.
Beställer.
Leverans om 3-5 arbetsdagar eller nått.

Och vad ser jag nu i mitt Facebook-flöde, om inte en sponsrad annons på just den typ av skal som vi valda. Men poängen jag vill göra än den här:

Om jag bara kollar runt och inte köper, så visst, då kan jag förstå varför algoritmerna visar mig fler val, men när jag tryckt på KÖP-knappen så är jag klar. Jag behövde köpa ett skal, ett skal är köpt. Punkt. Tåget har gått.

Som jag önskar att någon la till denna aspekten i de där algoritmerna som arbetar febrilt i bakgrunden. Det vore väl fullt möjligt va? Eller är jag den enda som retar mig på sånt här? Jag tar ett till exempel, bara för att verkligen visa vad jag menar: Vi köpte en värmedriven kaminfläkt i vintras, något som känns som en pryl som håller ungefär en livstid eller två. Samma sak där. Dök upp i flödet i flera veckor efter att maken tryckt på KÖP-knappen. Som om vi skulle behöva två?

*suck*

Andas ut, långsamt, och inser att kanske, bara kanske, är det så att i en tid av ohämmad konsumtion så är vi kanske de enda som retar oss på att flödet fylls av reklam för sånt vi redan införskaffat och därmed är klara med. Fast.. nä, nu blev det väl deppigt, ärligt talat. Klart vi inte är de enda som stört oss på detta, eller hur?