Ut/Inflykt: ChattyMeals

Igår var det premiärdags för mig då jag deltog i mitt livs första ChattyMeals på temat ”Fördel kvinna: den tysta utbildningsrevolutionen” tillsammans med Slobodan (pappa till konceptet och kvällens värd), Emma Leijnse (som skrivit boken som utgjorde kvällens ämne) och Miguel.

Jag har följt ChattyMeals på Facebook ett bra tag, men det har aldrig riktigt klaffat. Du vet hur det är, livet kommer på något vis emellan och sätter käppar i hjulet. Ett stort antal av de tidigare ämnena har lockat mig och jag har både klickat i mitt intresse som spridit vidare i mitt flöde, men jag kom aldrig till skott själv. Förrän i söndags då nästkommande middag dök upp i flödet igen, med ett tema som lockar mig enormt med tanke på mitt skolintresse. När jag klickade mig vidare till hemsidan och såg att Emma själv hade bokat in sig som en av gästerna, så kände jag att det var dags att slå till. Sagt och gjort, jag skapade mig en egen profil och anmälde mig därefter till gårdagens ChattyMeals.

Jag satte mig på cykeln – redo för en utflykt, med en förhoppning att upplevelsen kanske också skulle kunna ge utrymme för en inflykt – och gav mig av. Låste min cykel när Emma kom cyklandes hon också, så vi slog följe sista stegen hem till Slobodan, och väl där blev vi varmt emottagna av kvällens värd.

Och vet du – det var en så där fantastiskt fin kväll, med gott sällskap, intressanta samtal – både om kvällens ämne och om annat, för nog fransade vi ut i kanten ett par gånger får erkännas! -, rikligt med smarrig middag och dito efterrätt, och framför allt, en miljö som var riktigt väl anpassad för oss alla att både lyssna och dela med oss, av tankar och funderingar, av frågor och försök till svar. Med respekt och värme vägledde Slobodan oss genom kvällen, då samtliga kvällens gäster deltog i ett ChattyMeals för första gången.

När jag cyklade till eventet så funderade jag över om jag själv skulle kunna vara värdinna för ett ChattyMeals. När jag cyklade hem fanns det inget tvivel kvar i mig: jag kommer både att delta som gäst och ordna egna ChattyMeals som värdinna framöver. Var så säker!

Inspirerad av Pia Kammeborn och Dennis Kammeborns vackra bok Picknick – Utflykter & Inflykter, är mitt sommartema satt till just det. Det kommer allt bli fler utflykts- eller inflyktsinspirerade blogginlägg på temat.

Ola Berg inspirerar till en målbild att sträva efter 

Sedan i höstas går jag och lär mig spela gitarr, varannan måndag efter körövningen, tillsammans med två andra hugade gitarrhungriga själar. Och vår lärare så klart. När han låter händerna rinna över gitarrens strängar, ljuder den vackert. När jag gör detsamma skramlar det mest.

Jag har velat lära mig spela gitarr ett bra tag, men aldrig riktigt kommit mig för. Plinkeplonkat lite ackord, hjälpt av en gitarr-app på fånen, och fick ju en crash course på Dooify vilket definitivt kastade mer bränsle på brasan, men inte tillräckligt för att ge mig själv kicken i häcken att ta tag i det. Själv.

Så när min lärare kastade ut en förfrågan efter hugade spekulanter så hoppade jag, glatt, på! Sedan dess så spelar jag, åtminstone fyrtio minuter varannan måndagkväll, och plinkeplonkar emellanåt lite hemma också. Men det är där min stora potential ligger gömd – i att ta mig tid, om så bara fem minuter, varje dag. Nöta ackorden, just nu har vi avancerat till barréackord, startat med F och nu också lagt till Bm (för att kunna spela Rod Stewarts Sailing). Och varje varannanveckasmåndag när jag med tafatta händer greppar gitarrhalsen och börjar ta ackord efter ackord, så vet jag att jag behöver ge gitarren mer uppmärksamhet. Jag behöver öva mer. Öva öva öva!

Och vaddå behöver? Vill? Vill jag inte? Bevisligen inte. Än. Men det pockar på, mer och mer, just viljan. Att kunna greppa gitarren och börja plinkeplonka och ackompanjera mig själv, sjungandes någon gammal slagdänga. Påminns om Ola Bergs analoga Spotify och drömmer om dagen då jag kan lägga ens en låt till min analoga dito. Ola har en ”kortlek”, med namn på låttitel och artist, för alla de låtar han lärt sig. Varje år lägger han till några låtar till sin lista, och kan då när som, givet att han har gitarr och analoga Spotify-kortleken med sig, dra av ett par låtar, gärna tillsammans med andra. Himla mysigt upptäckte jag själv när vi satt på en orange picknickfilt i Almedalen 2016 och jag fick välja ett par favoritlåtar att sjunga tillsammans.

Där en målbild som lockar mig, och även om jag ännu inte har en enda låt på ”min lista” så har jag embryon. Imagine. Sailing. Everybody hurts. Still haven’t found what I’m looking for. Nu tändas tusen juleljus och Stilla natt. Och ett par andra låtar också. Dags att lära mig några av dem fullt ut! 

Nyttan i att sätta mig i ”skolbänken” och vara total nybörjare går mig inte heller förbi. Det är oerhört lärorikt att testa på Nybörjarens anfallsvinkel emellanåt. När det där som ser så enkelt ut när någon annan gör det, kan  vara så ofantligt svårt att åstadkomma själv. Jag menar, försök du få fingertopparna att böja sig över strängarna i Bm, så att det faktiskt låter som det ska. Inte är det enkelt inte! Men med lite envishet och tid *öva öva öva* så vet jag ju att det går lättare och lättare, och till slut så sitter det där. Så är det ju med det mesta! När vår körledare plockar fram ett nytt stycke för mig och resten av kören att sjunga händer ju detsamma. Rösten och rytmen och klangen och dynamiken och artikulationen och andningen… allt ska de synka, och det gör de aldrig på första försöket. Men med lite övning så kommer det, och ett tu tre kan ett stycke som initialt inte alls lockade, helt plötsligt visa upp sig i all sin skönhet. Och det bär med sig en alldeles speciell känsla av tillfredsställelse, måste jag säga. Och större blir den, ju mer bängligt det var inledningsvis, allt som oftast. De där styckena som jag inte alls kunde förstå, de ger den mesta tillfredsställelsen när de väl sitter. Lite motstånd ger stärkta muskler – på alla plan, så även i lärandet!

Förvånar mig själv!

För ett par veckor sen fick jag ett plötsligt sug efter att sticka ut på en joggingrunda, något jag, i princip, aldrig fått förut. Så jag gjorde det. Två veckor senare fick jag samma ryck, och tog alltså joggingrunda nummer två. Sen gick det ytterligare två veckor innan lockelsen väcktes än en gång, runda nummer tre, min hittills längsta. Och idag, två dagar sedan senaste turen, fick jag för mig att ta en eftermiddagsrunda, fast det regnade lätt ute.

Idag gjorde jag dessutom något annorlunda, då jag de tidigare rundorna varvat att lufsa fram med att gå, men idag gick jag bara till och från min start/slut-punkt, resten av rundan på dryga tre kilometer så joggade jag. Förvånar mig själv för detta känns totalt otippat alltsammans, men jag tänker det är lika bra att agera på det när andan faller på, eller hur?

Det är inte tårta.

När någon ser storheten i mig, och delar sin syn, sin förståelse, sin uppfattning. Då växer jag. Växer i skorna som ställts framför mig, skor jag aldrig tidigare trott jag skulle kunna växa i… men plötsligt, så sitter de där, fötterna, i skorna, som passar perfekt.

När någon ser storheten i mig, så öppnas något inom mig, om så bara en springa. Sätter jag ögat till, så kan jag se: Mig själv, min storhet, det som någon annan kan se i mig. Jag ser det, själv. Jag kan känna det, själv. Skrämmande? Kanske. Spännande. Ja, definitivt.

När någon ser storheten i mig, så kan jag inte undgå att se storheten i denne någon. Det är som en spegel – vi reflekterar varandra och där, i det ögonblicket, växer vi. Båda.

”Du kan endast se i andra vad du redan ser i dig själv.”

Vem säger det? Och är det rätt ordalydelse?
Oavsett. Det är så det känns.

När jag får denna gåva, så tar jag ömt och varsamt, med sprittande glädje och nyfikenhet, emot den, och vill ge tillbaka. Vill återgälda – vill sprida mer storhet runt omkring mig. Glädjen i delandet!

Påminns om Rättviseförmedlingens Instagram-inlägg från Internationella Kvinnodagen:
Lika rättigheter för andra betyder inte mindre rättigheter för dig. Det är inte tårta. 

Just så är det. Det är inte tårta. Kärlek, värme, glädje, omsorg, generositet är inte heller tårta som tar slut om du delar dem med någon annan. Ingendera av dessa storheter förminskas när du delar med dig av dem – tvärt om. Det är som celldelning – när du delar kärlek har världen helt plötsligt fått två enheter kärlek där det tidigare enkom funnes en. Delad glädje är dubbel glädje, säger ett annat ordstäv på samma tema.

Delad glädje är dubbel glädje – illustration av Maja Säfström, vars fantastiska teckningar du finner bland annat på instagram.com/majasbok och än mer på majasbokshop.com

Tänk. Vilken förmåga vi har att göra skillnad i världen (oavsett om min värld är liten, i betydelsen att jag har en noga utvald skara familj och vänner som jag ägnar min energi åt, eller om den är stor, och du har ett världsomspännande nätverk som du sprider din varma energi åt) bara genom att inse, att det inte är tårta. Att det jag kan dela, som ger och gör gott, dubbleras, förmeras, varje gång jag gör det (innerligt! Äkta! Från hjärtat, lova mig det!).

Skatunge, buxbom och bokklubb

Sitter här i soffan, trött efter en dag som varit omväxlande riktigt avkopplande likväl som mycket målmedvetet hårt arbete. Efter frukost så la jag mig i sängen och unnade mig ett par timmars läsning, tills jag läste ut boken jag höll på med, så jag kom igång med jobb först efter lunch. Då gjorde jag å andra sidan en rejäl insats, och nu är det bara några få trådar som återstår för mig att ta hand om, innan jag skeppar över hela konkarongen till mina två medskapare för deras slutliga genomgång och återkopplingsvända. Det ska jag ombesörja imorgon så jag kan ta midsommarledigt med gott samvete.

Har också handlat ingredienser till morgondagens svampsill-session (innan har jag oftast gjort aubergill, dvs ”sill” på aubergine, men i julas testade jag svamp-sill, dvs ”sill” på svamp, och det var snäppet smarrigare, så det ska jag fixa till midsommar!), druckit te med Gott Barn, och jobbat häcken av mig (verkligen!) i trädgården då jag fick sällskap av en vän som medförde häcksaxar (en batteridriven och en manuell), spade och ett par hinkar. Medan hon grävde upp förrymda nävor, höstanemoner och annat smått och gott till sin trädgård, gav jag mig i kast med buxbomshäckarna och minsann hann jag med alla utom de två stora bollarna. Dessutom så räddade vi (möjligen?) livet på en skatunge som definitivt inte var redo att lämna boet ännu. (Får se om den överlever natten – vi ska göra vårt bästa för att hålla katten Pop inne åtminstone.) Därefter var det vår tur att dricka lite te och planera för bokklubben som vi har bestämt oss för att starta tillsammans. Det känns mycket inspirerande – så bokmal jag är har jag aldrig varit med i en bokklubb, så det är väl på tiden?

Att bli till i skrift

Ju mer jag skriver, desto mer vill jag skriva. Ju mer uppmärksam jag är – på min omgivning, på mig själv och min upplevelse av världen, på text i böcker jag läser och allt annat som utgör livet mitt – desto mer vill jag skriva. Jag vaknar och det finns embryon till blogginlägg inuti mig, som likt lamm studsar runt inom mig, och inget annat vill än komma ut på grönbete.

Usch då, så stressande! Då måste du ju kasta dig över datorn/paddan/skrivboken och få ner embryona på pränt?!

Nej.

Jag upplever det inte så. Stressas inte alls åt det. Gläds! Så mycket det finns som vill komma ut, vilken lycka det är. att få uppleva det. Inte alls stressande, för jag ålägger inte mig själv ett Måste, att jag Måste få ned alla bloggembryon på pränt. Nä. Det är snarast extra spännande att sätta mig ner och sätta fingrarna till tangenterna, för att se vad som väljer att slinka ur mig idag. Av allt jag skulle kunna skriva om – vad är det som vill gå från det formlösa till form, från att ”bara vara en tanke” till att bli till i skrift, just idag, just nu?

REKO-ring Malmö

Har hört talas om reko-ringar ett år eller två, så när jag trillade över en nystartad REKO-ring i Malmö så blev jag genast medlem i gruppen på Facebook. Men vad är en REKO-ring undrar du kanske? Så här står det i gruppbeskrivningen:

Varför REKO?
Vi tycker att kedjan mellan producent och konsument borde vara mycket kortare! Vi vill göra det enklare att stötta småskaliga, lokala initiativ med ekologisk inriktning. Därför skapade vi REKO-ring Malmö. REKO-ringen innebär direkthandel där producenternas matsvinn och dyra mellanhänder minimeras. Varor förhandsbeställs på Facebook innan konsumenter och producenter träffas för samordnad varuutlämning varje vecka. Ett fantastiskt tillfälle att få träffa din lokala producent!

Vi är inspirerade av REKO-ringar i Finland och runt om i Sverige. Vi tycker att närproducerat och hållbart är en bra grej och hoppas att detta kan bli en plattform för samarbete mellan producent och konsument. Tillsammans kan vi göra REKO-ring Malmö fantastiskt!

Igår var första gången jag hade möjlighet att faktiskt hämta upp på parkeringen vid Kommendanthuset, så tidigare i veckan tittade jag över alla säljannonser och la in ett antal beställningar. Fick bekräftelse, swishade, och knappade in min beställning i min kalender, så jag skulle komma ihåg att få med mig allt jag beställt när jag väl hämtade upp varorna.

Av AnnaKagas beställde jag 30 ägg och ett kg stenmalet vetemjöl. Surtantens syrade fick äran att leverera mig vars en burk kimchi respektive syrad fänkålssallad. Los Perros Urban Farmings delikata blandning av sallad och ett knippe mynta föll jag pladask för och Ecofungi lockade mig att beställa tre hg kungsmussling – en svamp jag aldrig gjort bekantskap med tidigare. Blomkålskollektivets rejäla knippe med grönkål respektive palmkål gjorde sedan sällskap med tre gurkplantor från Landet Oss.

Det fanns fler producenter på plats, men jag kunde ju inte förköpa mig alldeles… Det kommer garanterat att variera varje vecka vem som har något att erbjuda, så gå med i REKO-ringen i Malmö du med (eller hitta/skapa en i närheten av där du bor – konceptet är spritt lite varstans!) och upptäck detta härliga sätt att handla direkt från producenterna själva.