Sommarlovet till ända

Minstingens väckarklocka skrek nyss ut sitt larm, beep-beep-beep, i ett (lyckat) försök att väcka honom. Själv var jag redan vaken och jag har svårt att se att inte äldsten också vaknade till åtminstone, även om hon börjar skolan först nästa vecka och därmed inte har någon anledning att trilla ur sängen i arla morgonstund.

Igårkväll gjorde vi Malmöfestivalen, med både karuseller och matståndsrätter – Green Fries hemmaskurna pommes frites rekommenderas till exempel varmt, gud så smaskiga! Delvis ett avslut – ett sommarlov är till ända – och även ett avstamp – en ny termin står vid dörren och knackar på.

Själv har jag börjat jobba så sakteliga, och eftersträvar, som varje år, att försöka ta med mig sommarens lugnare lunk in i de första veckorna, att inte rivstarta utan smyga igång lite mer. Fortsätter mina dagliga ritualer, morgonens meditationsstund och efterföljande sjua innan det är dags för den gröna smoothien. Bloggandet är en annan av mina viktiga dagliga göromål – här vill jag komma in i morgonskrivrutinen igen, för den ger mig så mycket. Ett sätt att både få ur mig det som behöver komma ur och samtidigt ge mig själv en stunds fokus på morgonkvisten. Sen har jag sedan slutet av juni lagt till 20 minuters gitarrplinkeplonk varje dag, utföres oftast på kvällen innan läggdags.

Nästa vecka börjar körrepetitionerna igen, där jag bestämt tror vi ska börja repetera inför vår Salzburg-resa om ett par veckors tid. Gitarrlektionerna börjar först veckan efter igen. Däremellan är det inledande möte med min och en väns nystartade bokklubb, något jag verkligen ser fram emot med spänning. Och så ska fönsterfodren i matsal och vardagsrum målas, deadline är bokklubbens första träff så det vill till att dra igång det arbetet.

Ja. Idag sker skiftet. Jag känner det i mig. Nu är sommarlovet slut – och jag har verkligen tagit sommarlov jag också! – och det är dags för nästa fas. Den kliver jag in i med tillförsikt, balans och nyfikenhet. Helhjärtat!

När nyfikenheten tar överhand

Ibland chockerar jag mig själv. Som i söndags när kära kusinen på FB delade Kalkbrottsloppets uppmaning att anmäla sig till det unika Kalkbrottsloppet om fem kilometer den tjugotredje september. Satt i soffan m minstingen och utbrast ”Kolla in det här, ska vi inte anmäla oss?”. Han läste, gruffade och med rynkad näsa sa han ”Nä…”. Då anmäler jag mig själv!”, sa jag, och gjorde just det. Blev anmäld som löpare nummer 209 av 300, i kategorin ”vanliga löpare”. 

Så varför var detta så chockerande, frågar sig vän av ordning?

Jo. Jag har aldrig anmält mig till (och därmed heller aldrig deltagit i) ett löp-lopp tidigare. Nånsin. Visst har jag knatat Vårruset ett par gånger och troligen ett Blodomlopp eller två, men sprungit har jag aldrig gjort, aldrig fått för mig ens. Men sedan maj månad har ju lusten att sticka ut på Bulltofta och lufsa runt ett par kilometer kommit över mig ett antal gånger, och jag har tom joggat dryga fem kilometer någon av gångerna, så jag vet redan att jag klara den aspekten av det hela.

Tanken har föresvävat mig att jag kanske kunde hitta något lopp som lockar, men eftersom jag springer i barfotaskor så avskräcker asfalt en smula då det gör ondare i fötterna än grusade stigar och gräs. De flesta lopp jag ens funderat på faller från av detta skäl. Och det är mycket möjligt att även detta lopp sker på asfalterade vägar men eftersom jag aldrig varit nere i Kalkbrottet så tog nyfikenheten överhand helt enkelt. Så nu hoppas jag bara att lusten att springa trillar över mig ytterligare ett par gånger innan det är skarpt läge!

Målarmirakel?

Ibland förbannar jag den, viljan, min vilja. Den som gör att jag, efter att ha målat vardagsrum i torsdags och första strykningen av matsalen igår, idag har
1) målat andra strykningen – och lyckligtvis sista! – av matsalsväggarna hela dagen (tillsammans med äldsta barnet som gjorde merparten av rollandet),
2) cyklat drygt elva kilometer (fångade Pokémon så det var högst frivilligt – skönt komma ut ur huset!),
3) skrapat bort alla färgstänk från golvet med bakskrapa (bästa tipset om du inte testat det förut!),
4) dammsugit runt väggarna för att bli kvitt allt målarskräp,
5) såpaskurat golvlisterna, och elementen,
6) dammsugit runt väggarna än en gång,
7) flyttat tillbaka alla möbler på sina respektive platser,
8) och dammsugit resten av rummet,
nu sitter i soffan och har två åtaganden kvar att ombesörja:
I – det dagliga blogginlägget (beviset på att jag lyckades är att du just nu läser detta inlägg)
II – tjugominuters gitarplonkande
när det enda jag egentligen vill är att äta en god bit mörk choklad och titta på Jamestown på SVT Play.

Lennart Strandberg skrev så här om viljan:
Viljan är inget undantag, den är ett normaltillstånd.
Den är inget mysterium, men kanske ett mirakel.

Normaltillstånd, jo, det kan jag köpa. Just idag vette hundan om den känns som ett mirakel dock, fast det kanske är precis just det som den är, å andra sidan? Jag menar – matsalen är ju färdigmålad, eller hur?

Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på en bokreflektion inspirerad av boken ”Någonstans finns viljan” av Lennart Strandberg.

Våga fråga – frågan är fri!

Handjagaren dog, gräsklipparen som vi ärvde av en vän som flyttade från hus till lägenhet för ett antal år sedan. Då hade vi redan kört slut på en som vi fyndade på loppis. Så jag tog en rövare, la ut en fråga i en av de lokala Facebook-grupperna, Riseberga Anslagstavla, om någon hade en handjagare ståendes som jag kunde få köpa för en billig penning.

Tog inte lång tid innan jag hade ett napp, en kvinna skrev att de hade en i garaget som de inte använt sedan de uppgraderade till en elektrisk gräsklippare. Kort därefter kom det ett direktmeddelande från henne, hon hade letat upp den i garaget och tagit ett foto på den, och sa att den var min om jag ville ha den.

Om jag ville!

Hämtade hem den häromdagen och igår så testade jag den, efter att ha justerat knivarna så de inte gick emot bottenplåten. Som en dans. Oj vilken annorlunda upplevelse än den gamla, som var så enormt tungrodd (handen på hjärtat, hade jag skött den bättre, smort och slipat den, kanske den inte hade varit så tuff att arbeta med). Den lilla gräsplätten är dock rejält vildvuxen eftersom jag inte klippt gräset på dryga månaden, så jag började på ”högsta klippdistansen” och gav gräset en avhyvling, så får jag korta distansen och köra en vända eller tre till, innan gräsplätten ser ut som om den är välklippt igen. Men det gör jag med glädje, för handjagaren var verkligen skön att klippa med!

Jag blir så glad av att dela denna berättelsen, av så många olika skäl:
* Att jag vågar fråga – att be om (och ta emot) hjälp har de flesta oerhört mycket svårare för än att erbjuda hjälp. (Just nu är jag verkligen inne i en övningsfas, jag övar på att fråga, och vissa saker är mycket enklare att fråga om än andra. En handjagare var lätt som en plätt att fråga om, i jämförelse med min önskan att få sällskap på en utflykt! Men jag frågade – i båda fallen. Klapp på axeln för det!)
* Att det finns sådan generositet – jag ställde frågan, och en vänlig själ erbjöd sig att hjälpa mig. Så fint det är, i all sin enkelhet.
* Att saker och ting kommer till användning – det är resurshushållning på bästa vis. En oanvänd gräsklippare plus en människa utan gräsklippare = uppfyllt behov. En winwin-situation på alla sätt och vis, på ett för planeten mycket mer hållbart vis än om jag gått ut och köpt en ny.

Så jag säger, än en gång, varmaste tack för att jag fick handjagaren, jag lovar att jag kommer slita den med hälsan och även ta lite bättre hand om den än den gamla, så den håller längre – hållbarhetsperspektivet igen!

Omtag:
Ovanstående skrev jag i förmiddags. Saknade en bild till inlägget så jag skickade inte ut det i världen, i väntan på en illustration. Sedan dess har jag begåvats med ytterligare två generösa erbjudanden! Ännu en person såg min efterlysning i Riseberga Anslagstavla och frågade hur det gått, för hon hade en handjagare att ge mig om jag inte fått napp. Och när jag – efter att ha målat vardagsrummets väggar hela dagen, tillsammans med äldsta barnet, och därefter stuckit ut på en löprunda – började dra andra vändan med handjagaren, så kom grannen och frågade om jag ville låna hans trimmer. Tackade ja, och gick loss ordentligt under en timmes tid i min rufsiga trädgård, både på den vildvuxna gräsmattan men än mer på alla andra ytor!

Dagens samlade dagsverke känns i kroppen må jag lova, och jag undrar hur det kommer gå imorgon då vi ska tackla matsalens väggar?

Utflykt: Älskare och Älskarinnor

Åkte glad i hågen iväg till Skarhults Slott i sällskap med mig själv då jag inte fick något napp på min efterlysning. Tajmade min ankomsttid till klockan elva, då slottet öppnade, för att komma i tid till den första öppna guidade visningen för dagen, den om Den dolda kvinnomakten. Mycket välgjort, både utställningen i sig, guidens tilltal och berättelsen. Ögonöppnande – framför allt kring hur oerhört lite jag lärt och läst om kvinnans plats i historien.Efter visningen åt jag en lättare lunch i slottscaféet och tog en promenad i parken innan det var dags för öppen guidad visning nummer två: Älskare och älskarinnor. Tack vare lite personalbrist släpptes vi alla (och vi var många, uppemot etthundra personer i alla åldrar) in på ”vinden” som nyligen röjts ut (och som vi efteråt kunde kika runt i – där skulle jag kunnat gå runt en längre stund om det varit tillåtet, som det var nu fick vi kika in genom dörrarna till de andra ”vindsutrymmena”. Anledningen till citattecknen är att vinden i själva verket mest liknade en vanlig våning.). Slog mig ned och blev än en gång glatt överraskad av den höra kvaliteten på visningen – en kunnig guide, som talade med tydlig röst, kring ett ofantligt fascinerande ämne, den kvinnliga sexualiteten under femhundra år. Pendelrörelsen från ”sex är bra, skönt, njutning är något vackert” till ”sex är dåligt, fy skäms på dig, kvinnor har inte ens (eller ska inte ha) en sexuell drift” från sextonhundratalet till dags dato.

Två saker tar jag i synnerhet med mig från Älskare och Älskarinnor:
Den första är Besiktningsbyrån. Denna institution som instiftades 1847 i Stockholm fick efterföljare i flera svenska städer under artonhundratalet, men Besiktningsbyrån i Stockholm var i drift längst, ända till 1918. På Besiktningsbyrån skrevs ”lösaktiga kvinnor” in, för att inspekteras av läkare en-två gånger i veckan, allt för att säkra att karlarna som besökte dem inte skulle riskera att dra hem sexuellt överförbara sjukdomar hem till äkta frun. När jag hörde detta tappade jag hakan. Har aldrig hört talas om Besiktningsbyrån innan, och blev därför särdelen tacksam för än mer information då jag på kvällen råkade hamna framför tredje säsongen av Fröken Frimans krig, som till största del handlar just om denna oerhört kränkande behandling av kvinnor. Bilda dig, om du, liksom jag, helt gått miste om detta. Googla, läs på om Besiktningsbyrån och andra historiska klavertramp, åk till Skarhult för utställning/guidad visning och se Fröken Frimans krig!

Den andra är Pendelrörelsen. Guiden började med att förklara att de flesta av oss kanske har en syn på att vi historiskt sett varit på väg hela tiden mot ett mer öppet och tolerant samhälle, och att vi genast skulle förkasta denna syn och ersätta den med pendelrörelsen. För det har svängt, fram och tillbaka mellan århundradena. Från att man trodde att kvinnlig njutning var ett förbehåll för en lyckad graviditet och därvid något som stod högt på agendan, till att kvinnor överhuvudtaget inte ansågs ha någon sexualdrift. I dags dato så är pendeln, tyvärr, på väg mot den mer negativa synvinkeln, med tal om inskränkt aborträtt till och med i Sverige, Ryssland som fastlagt att våldtäkt inte kan ske inom äktenskap, och en högst påtaglig diskussion om värdet i att separera könen, på bussar så väl som på badhus, något som guiden påpekade i stort hänger ihop med synen på den manliga sexualiteten som något vilt och okontrollerbart, något som kvinnan måste skyddas från.

Ja, gisses. Så många tankar detta väckte i mig! Guiden avslutade med en uppmaning till oss alla att göra vårt bästa för att bryta den negativa pendelrörelsen –  och jag skickar därför den uppmaningen vidare: Låt oss tillsammans göra vad vi kan!

När Älskare och Älskarinnor tog slut fanns det en öppen guidad visning kvar, som började bara en kort stund senare, så jag stannade kvar för den också. Denna gången bjöds vi på en byggnadshistorisk visning utomhus: Skarhults slottshistoria. Om Skarhult och dess historia, rent byggnads- och bruksmässigt, fängelsehålan, parken, the folly, och mycket mer. Inte lika provokativt och tankeväckande som de två första visningarna, men än en gång hög kvalitet på guidningen (alla tre guiderna var kvinnliga historiestudenter från Lunds Universitet) och innehållet.

Nöjd med dagen, och trött efter närmre fyra timmar på slottet, satte jag mig i den lånade bilen och körde hem, med hjärnan surrande av tankar och reflektioner. En särdeles givande utflykt i eget sällskap!

Inspirerad av Pia Kammeborn och Dennis Kammeborns vackra bok Picknick – Utflykter & Inflykter, är mitt sommartema satt till just det. Det kommer allt bli fler utflykts- eller inflyktsinspirerade blogginlägg på temat.

Duktiga flickors revansch

Så läser jag den till slut, boken som både risats och rosats. Har inte lockats så vidare värst att läsa den, för jag har känslan av att jag och Birgitta Olsson på något vis talar om varandra när det gäller det här med duktiga flickor (och pojkar), ett ämne jag tycker och tänker ganska mycket kring. Jag har ju, gudbevars, till och med skrivit om det i mitt kapitel om Skola och lärande i boken Medvetna val – från offerkofta till möjlighetsmantel.

Kapitel efter kapitel, och det som griper mig mest är tidsaxeln som löper mellan kapitlen, en tidsaxel över kvinnornas historia i Sverige. Drottningar och kvinnliga läkare samsas längs tidsaxeln med viktiga milstolpar så som kvinnlig rösträtt och rätten att bli myndig (något man initialt endast kunde bli, som kvinna, om man blev änka). Mycket fascinerande!

Men så, till slut, på sista sidan, till och med, så kommer det då, det där som jag längtat efter hela boken: Kanske är det här den duktiga flickans allra främsta utmaning – att inte vara till för andra, utan för sig själv. Att sträva efter sin egen lycka. Att göra sig av med den kvävande duktigheten och befria den duktighet som stärker. 

Just det är vad jag anser mig ha gjort (i görligaste mån), då jag kastat av mig rollen som Duktig Flicka nämligen. Jag presterar fortfarande mycket och med god kvalitet, men inte för att försöka bevisa mitt värde för någon annan. Jag har gjort valet att sluta kalla mig Duktig Flicka, för jag tycker det begreppet är allt för laddat med just den kvävande duktigheten. Och för den delen; jag är inte någons flicka. Jag är en kvinna. En stark sådan. Och det är sannerligen Birgitta Olsson också.

Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på en bokreflektion inspirerad av boken ”Duktiga flickors revansch” av Birgitta Olsson.

En chans att överleva?

Tog med mig två kompostpåsar (ni vet, de där bruna papperspåsarna man får från kommunen för att samla kompostavfall i köket med?) och en sax ut på promenad. Knatade runt på Bulltofta och knipsade nässelskott (och fångade en och annan Pokémon, erkänner jag villigt.) som jag fyllde kompostpåsarna med, när jag kom förbi en av dammarna. Det låg en fågel och flaxade lite underligt i vattenbrynet, så jag tittade lite extra för att se vad det var. Tänkte att det kanske var en unge som försökte ta sig upp för en lite för hög kant? Men den flaxade till igen och igen och jag insåg att allt inte stod rätt till. Tog en kvist i ett buskage, tänkte jag kunde ”putta fågelungen i gumpen” med den och 1) hjälpa den upp utan att 2) röra den med mina händer och därmed sätta människodoft på den.

Men när jag försökt ett par gånger såg jag att det var något underligt i vattnet, det satt… men, vad var det? Jo, minsann, en köksvisp. På foten. Men så underligt. Stoppade händerna i vattnet och övergav alla tankar på att inte röra den lille fågeln. Fick upp den på land och såg att det inte bara var så att ena foten satt fast i vispen, nej, båda fötterna var fast, och inte ens i vispen i sig utan i någon form av snöre som nästlat sig fast i både visp och fågelfötter.

Plockade fram saxen, och försökte klippa bort snöret, vilket inte visade sig vara så enkelt, eftersom 1) fågeln fortfarande flaxade emellanåt och bestämt inte vill att jag skulle hålla på och lirka och 2) snöret faktiskt hade skurit upp huden på benen, ända in till benen. Värst på ena foten, men benen på båda fötterna var synbart skadade. Då hade jag tur, det kom ett par förbi med hund. Mannen frågade om jag behövde hjälp och jag sa ja. Han kom och höll fågeln varsamt över vingarna så den satt stilla medan jag fortsatte min ”operation”.

Fick först loss ena foten, den som var värst påverkad. Vispen hade jag också lyckats få bort, men det satt kvar lite snöre på andra benet, som jag hade ett fasligt sjå med att klippa bort. Lyckades till slut, och då kunde den lille fågelungen äntligen försöka samla sig. Jag tackade min medhjälpare för hjälpen och vice versa och vi gick våra skilda vägar. Alla tre.

Med båda benen fastsurrade i en plastvisp fanns inga chanser till överlevnad. Och inte vet jag om den lille kan komma att klara sig, men den har nu en chans i alla fall. Jag slängde vispen i en av soptunnorna invid dammen, och messade barnen för att berätta vad som hänt. Vi konstaterade samstämmigt (efter att minstingen indignerat utbrustit i ett osande ”Jävla korkade människor!”): Släng inget skräp i naturen. Ta med det hem!