Om du dör…

Oavsett om du är ung eller gammal, gift, sambo eller singel, har barn eller ej, har en stor släkt eller står utan några arvingar av något slag, så är detta podavsnittet ett du bara måste lyssna på. Typ. Se det som en order. Och när du har lyssnat, då är det dags att ta action, utifrån just din personliga situation.

Avsnittet heter Om du dör, har dina efterlevande råd att bo kvar? och är podavsnitt #151 hos, av och med Jan och Caroline Bolmeson på RikaTillsammans.se. Avsnittet handlar om arv och livsförsäkring, och lyfter otaliga kombinationer av civilstånd, släktskap, avtal och testamente likväl som skillnaden mellan ett bolåneskydd och en livförsäkring.

Jag fick aha, på aha, och tackar min lyckliga stjärna för att jag varken har försatt någon eller blivit försatt i situationen att behöva reda ut min eller sambo/makes kvarlåtenskap, men inser sannerligen att det hade kunnat sluta illa om det hade krävts.

Så snälla, jag menar verkligen att detta är något som alla behöver lyssna till, eller så läser du blogginlägget och transkriberingen, det funkar det med så klart. Men ta till dig – den information som delas i detta podavsnitt kan verkligen göra enormt stor skillnad, vid händelse av dödsfall i familjen eller släkten. Och det kommer vi liksom inte undan. Alla ska vi den vägen vandra, men att se om sitt bo och göra det man kan för att situationen för efterlevande ska bli så bra som möjligt, känns efter att ha lyssnat som något än viktigare än jag tidigare förstått!

Med kroppen i fokus – aprilreflektion

Jag kommer säkert reflektera kring det faktiska jag gjort under månaden, antal mil cyklade och promenerade har jag ju loggat ända sedan september 2009, så den typen av data (och vana) har jag lättillgängligt. Men detta vill jag komplettera med reflektioner kring mina upplevelser, kring känslorna som väcks inom mig, kring skillnaderna jag noterar och vad de betyder för mig.

Så där skrev jag när jag introducerade årets fokus med kroppen i fokus . Årets fjärde månad har inneburit mycket jobb, och inte tillräckligt mycket fokus på kroppen. Något att förbättra framöver! Och självklart fortsätter jag logga både det ena och det andra. Så där som jag gör. Så där som jag mår bra av.

Loggen för april ser ut som följer:
Minst en mil i kroppen 30 av 30 dagar ➡️
–> cyklat 45 mil ↗️
–> promenerat 2,5 mil ↘️
Wim Hof-andats 30 av 30 dagar ➡️
Gått till sängs före kl 22 13 av 30 dagar och har fortsatt för avsikt att knoppa in tidigare än fler dagar. Lyckades nio dagar på raken men sen… ↗️
Skärmfri tid efter kl 21 blott 3 av 30 dagar, och även denna månad ligger ”svaret” på varför jag inte kommit i säng före 22 så ofta heller ↘️
Kallbadat eller -duschat 6 gånger ↘️

Smart våg
Den 18 mars kl 11:20 ställde jag mig på Almas smarta våg igen. Men eftersom jag var tvungen att programmera om den då bonusbarnbarnen nog lyckats knappa bort mig, så var jag inte tillräckligt observant när jag tog fotona. Därav saknas de två sista resultaten:
68,9 kg (med kläder) ↘️
27,5 % fett ↘️
52,2 % vatten ↗️
?? % muskler
?? kg ben

Morgonsjuan
Under mars blev det blott fyra dagar med ”lite mer än en vanlig sjua”.
Vill mer! Kroppen mår bra att att jag rör mig, och knoppen dessutom!

30 minuter trädgård/dag
Mars månads sista söndag hade jag mitt sedvanliga Zoom-samtal med min ena grupp från The Creative’s Workshop:en jag går just nu, och vi inspirerade varandra till ”30 minuter dagligen av något som inte är arbete”, varvid jag fick snilleblixten att ge mig själv (minst) 30 minuter dagligt trädgårdsarbete, vilket jag gjort sedan dess och oj vad jag njuter! Inte minst av att jag kommit på ett sätt att göra detta i varsam samvaro med mig själv, vilket var en insikt jag fick den 28e mars då jag cyklade hem i regn efter en lång dag på kontoret… bävade och våndades inför ytterligare trettio minuter av blött, kall, räligt… Tills jag kom på att jag ju kunde ge mig själv 30 minuter med trädgårdsböcker jag fått låna av en god vän. Så det blev middag med trädgårdsinspiration helt enkelt, vilket ju även det är en viktig ingrediens av trädgårdshavandet. Att det inte bara är Göra, utan också Vara. Något jag också maximerade på Valborgsmässoafton då regn, moln och blåst slutligen gav vika framåt kvällen. Drog av mig strumporna, traskade ut och runt i trädgården och bara njöt. Fotograferade. Drog väl ett ogräs här och ett ogräs där, men i stort bara njöt jag!

Barfota?
Jamen alltså.. ja! Vädret lockar till allt mer barfotavarande, något jag gör det mesta av må du tro. Ett antal barfotapromenader har det blivit under månaden, och det är inte nödvändigtvis så att det alltid är så särdeles varmt. Det går nämligen alldeles ypperligt att knata runt på Bulltofta rekreationsområde med bara fötter även om temperaturen inte når över tio grader ens.

Dansen då?
Lindyhopen ligger ju nere, men den 28e tog jag, för andra gången i livet, del av Carin Dackmans fantastiska Body Expansion Dance, en dansupplevelse helt på egna villkor, hemifrån, med Carin som den mest trygga och inspirerande ciceron via Zoom. Testa om du får chansen!

Fysioterapi
Jag blev så glad när min fysioterapeut sa Tack för inspirationen! när jag kom dit för ett par veckor sedan. Visade sig att han börjat lyssna till Fasciaguiden, en pod jag rekommenderade till honom veckan innan, och blivit så nyfiken att han skaffat sig en AtlasBalans-apparat. Som jag nu får äran och möjligheten att testa. Mycket spännande må jag säga!

Kroppsligt och mentalt välbefinnande?
Både i februari och mars har jag lovat mig själv tidigare läggdags, något jag vidhåller inför maj månad. Om så bara för att det ger mig tid på morgonen att vakna och göra både meditation, djupandning och sjua i lugn och ro innan jag kastar mig på cykeln till projektkontoret.

Trettio minuters trädgårdsvarande till dagligdags är en vana jag kommer bibehålla. Gör gott för både kropp och knopp och ger mig verkligen en ventil. Lilla stegets kraft ger dessutom verkligen resultat, fysiskt, påtagligt, och jag ser fram emot en sommar i och med min trädgård.

April månad bjöd också på Reading Retreats, ett koncept jag samskapade med ännu en från The Creative’s Workshop:en, och det må jag säga har gett mersmak som ett sätt att säkra mentalt välbefinnande. Mer läsning åt folket!

Funkar – Funkar Ej – Saknas?
Styrka och kosthållning kvarstår. Fortfarande.
Och självhedrandet. Med fokus läggdags.
Och dessutom vill jag röra mig mer! Än mer! Visserligen har jag på en tredjedels år redan cyklat 42% av föregående års samlade mil på cykel, men jag vill röra mig mer varierat.

Pjuh. Börjar bli jobbigt att läsa detta… eftersom det står samma saker, månad efter månad. Så frågan är. Vill jag verkligen? Eller bara tycker jag att jag borde vilja?

Onåd (bok 5 av 12)

Har säkert fem stycken böcker igång för stunden, ett antal av vilka hör hemma bland de 12 + 12 böcker jag valde ut vid årsskiftet. ”Egentligen” borde jag läst ut och bloggat om en av de engelska böckerna, eftersom jag ännu inte bloggat om bok nummer 4 i ordningen av dem, men… igårkväll orkade jag inte ge mig i kast med ett par ansträngande sidor. För ja, de böcker jag har igång är krävande, antingen på grund av språket eller innehållet, eller bådadera. Så jag lät hand och öga falla på Onåd av J.M. Coetzee i bokhyllan vid sängen

”… en fördom som har fastnat i hans medvetande, slagit rot. Hans medvetande har blivit en tillflykt för gamla tankar, sysslolösa, utblottade, utan någon annanstans att ta vägen. Han borde jaga ut dem och städa ur lokaliteterna. Men han har ingen lust att göra det, bryr sig åtminstone inte tillräckligt.”

La mig tillrätta, bläddrade fram till första sidan… och fastnade. Läste halva boken i ett svep innan ögonlocken äntligen började bli tunga. Vaknade med ett ryck i morse av dotterns väckarklocka, som jag i min förvirring trodde var min egen, och därefter lyckades jag inte somna om… eller, ärligt talat, så gjorde jag bara ett halvhjärtat försök. Istället tände jag sänglampan och drog åt mig Onåd igen.

”[Syndabocksmetoder] fungerade i praktiken medan de fortfarande hade en religiös kraft bakom sig. Man lastade stadens synder på bockens rygg och drev ut den, och därmed var staden renad. Det fungerade därför att alla kunde tolka ritualerna, inklusive gudarna. Sen dog gudarna, och plötsligt måste man rena staden utan gudomlig hjälp. Verkliga handlingar krävdes istället för symbolik. Censorn föddes, i den romerska bemärkelsen. Vaksamhet blev parollen: allas vaksamhet över alla. Rening ersattes av utrensning.”

Ett tu tre så ringde faktiskt mitt eget larm, då jag hade en tid att passa, så med ett femtiotal sidor kvar fick jag motvilligt lägga ifrån mig boken igen. Men så, efter att jag mött mina Buddhas över Zoom för ännu en inspelning, lät jag min obändiga längtan efter att läsa klart boken blomma ut till fullo, och följde lydigt efter den upp till sovrummet, där jag la mig tillrätta på sängen och läste ut den.

”David skulle inte ha något emot att höra Petrus historia en dag, men helst inte förringad till engelska. Han blir alltmer övertygad om att engelska är ett otjänligt medium för Sydafrikas sanning. Bitar av engelska som är hela meningar långa har grovnat, tappat sina artikulationer, sin böjlighet, sin kopplingsbarhet. Likt en dinosaur som dör och sjunker ner till ro i gyttjan har språket stelnat. Inträngd i engelskans mall skulle Petrus historia låta stel, föråldrad.”

Det är något fantastiskt att emellanåt läsa böcker som bara flödar. I språk, i handling, i känsla. Onåd är en sådan bok. Oerhört välskriven, och, måste jag säga, väl översatt. Merparten av böckerna jag läser just nu är inte sådana. Kanske för att merparten av dem inte är fiktion utan fakta? Oavsett vilket, Onåd är på intet vis en lätt bok, inte ens tillnärmelsevis lättsmält heller. Kraftfull, tankeväckande, ger den mig insyn i karaktärer i en kulturell kontext långt från min egen. Och samtidigt… det där som förenar oss alla finns där hela tiden, och är kanske det som gör att jag trots allt känner mig väldigt nära huvudkaraktärerna, om jag med karaktärer i plural inberäknar inte bara huvudrollens David Lurie utan också hans dotter Lucy.


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2020, att läsa och blogga månatligen om 12 svenska och 12 engelska böcker, böcker som jag redan har hemma.

Det omätbaras renässans (bok 4 av 12)

Köpte den till mig själv i julklapp i december. Så att Det omätbaras renässans av Jonna Bornemark hamnade i årets svenska bokhög att läsa och blogga om känns ganska naturligt.

Nu har jag läst ut den. Jag föreslår att du gör detsamma. Det är i sanning en läsvärd bok.

Många tankeställare har jag fått för detta är en bok som med sitt vackra men långt från lättförståeliga språk levererar tankesjärn i parti och minut. Jag har getts möjlighet att reflektera kring såväl mitt eget mätande (idag klarade jag av min 2070e morgon-sjua, min 98e dag av Wim Hofs djupandning, tog årets 28e kallbad, för att bara ge ett par exempel på mätbarheter jag håller koll på; ratiot är starkt i mig!) som uppbyggnaden av de kvalitetssystem jag arbetat professionellt med i två decennier, till förpappringen som är legio inom så många verksamheter och branscher, privat som offentligt, och inte minst hur jag trots allt också låter intellectus vara en daglig följeslagare till mig i form av reflektion och att leva i frågorna, och därmed surfa på de outtömliga horisonterna av icke-vetande. Eller som Bornemark också skriver: Intellectuspraktiker handlar om att komma verkligheten nära genom att komma i samtal med de horisonter som överskrider oss.

Och förälskad som jag är i tankespjärn så gladdes jag redan i inledningen då Jonna formulerar sig så här: Det är svårt att undersöka sin egen samtid, man behöver något att ta spjärn emot, något som kan ge distans till det som omsluter en.

Boken utgår i stort från två begrepp som filosofen Cusanus tänkt och skrivit om, ratio som är en kalkylerande förmåga och intellectus som är en reflekterande, omdömesgill förmåga. Och jag lovar… lika klurigt skriven som boken är, lika många stycken har jag markerat, strukit under, utropstecknat i marginalen. Och som så ofta när det sker, bläddrar jag febrilt för att hitta de utdrag jag vill lyfta fram just nu…

”Utan en samtidighet mellan (minst) två åsikter, två erfarenheter och två berättelser finns inte någon gemensam värld att leva i. Att tro på någon, utan att själv ha sett det den andra berättar är därmed en förutsättning för att vi alls ska ha ett samhälle eftersom det innebär att vi har tillit till varandra, kan förstå och lära av varandra.”

Det är just vår gemensamma värld som Jonna Bornemark hela tiden återvänder till. Hur ensidigheten, fundamentalismen, inte gagnar oss, hur den till och med gör oss illa, på såväl individuell som kollektiv nivå, oaktat om det handlar om politik, religion, vetenskap.

”[…] måste vi ständigt söka en balans mellan att upptäcka det nya och ha en ordnad värld.”

Hur pendeln i den värld vi lever i idag har slagit över nästintill till fullo till ratiots fördel, och att det krävs en motkraft, pendeln behöver röra sig mot mitten igen, behöver möta intellectus och dess reflekterande förmåga, inte bara för att bådadera behövs var och en för sig, utan för att de behöver varandra. Ratiots kategorier stagnerar utan intellectus ständigt reflekterande och ifrågasättande blick, som bidrar till att hålla kategorierna utvecklade och aktuella.

”Livet överflödar oss, vi kan inte kontrollera det, men vi kan njuta av det, fortsätta dess rörelse och förstå det ständigt på nytt.”


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2020, att läsa och blogga månatligen om 12 svenska och 12 engelska böcker, böcker som jag redan har hemma.

En dag fylld av musik.

Södra Sallerups kör live-streamade en meditativ mässa från församlingshemmet på Facebook, istället för att hålla den i Husie kyrka. Jag hade erbjudit min förstföddas tjänster som webmaster/kommunikatör och hon bemannade dator och höll igång en löpande dialog med våra tittare med den äran.

Ett stycke vi framförde var ett nyskrivet Ubi Caritas, som Jens (Bragdell Eriksson, vår körledare) kom med till oss i januari, för ett uruppförande i slutet av månaden. Nu framfördes stycket för andra gången:

Med kroppen i fokus – marsreflektion

Jag kommer säkert reflektera kring det faktiska jag gjort under månaden, antal mil cyklade och promenerade har jag ju loggat ända sedan september 2009, så den typen av data (och vana) har jag lättillgängligt. Men detta vill jag komplettera med reflektioner kring mina upplevelser, kring känslorna som väcks inom mig, kring skillnaderna jag noterar och vad de betyder för mig.

Så där skrev jag när jag introducerade årets fokus med kroppen i fokus . Årets tredje månad har inneburit en massa udda inslag som jag inte hade kunnat ana när året inleddes, som definitivt har fått mig att höra kroppen väldigt tydligt. Men självklart fortsätter jag logga både det ena och det andra. Så där som jag gör. Så där som jag mår bra av.

Loggen för mars ser ut som följer:
Minst en mil i kroppen 31 av 31 dagar ➡️
–> cyklat 41 mil ↗️
–> promenerat 3 mil ↘️
Wim Hof-andats 31 av 31 dagar ➡️
Gått till sängs före kl 22 enkom 8 av 31 dagar och oj vad jag skulle må bra av att krypa till kojs tidigare! ↘️
Skärmfri tid efter kl 21 4 av 31 dagar, och här är ”svaret” på varför jag inte kommit i säng före 22 så ofta heller ↘️
Kallbadat eller -duschat 7 gånger ↘️

Smart våg
Den 13 mars kl 10:55 ställde jag mig på Almas smarta våg igen. Då visade den följande:
69,8 kg (med kläder) ↗️
31,1% fett ↗️
49,6% vatten ↗️
37,2% muskler ↘️
3,9 kg ben ↗️

Morgonsjuan med utmaningar
Under mars blev det sex dagar med ”lite mer än en vanlig sjua”. Dessutom blev jag utmanad av en av mina följare i appen, varvid jag genast började göra lite fler sjuor, om än att jag mestadels hållit mig till Naprapatjonas och fysioterapeut-Jonas olika rörelser.

Lindy hop
Snyft!
Ja. Det säger sig självt att danskursen är inställd på grund av den globala Corona-virus-pandemin. Tre lektioner hanns med innan mailet kom som satte kursen på paus. Som det ser ut nu blir den av med start i augusti, om det låter sig göras vill säga. Vem vet?!

Kroppsligt och mentalt välbefinnande?
Även i februari har jag jobbat mycket, men har likförbaskat slarvat med min läggtid, fast jag loggar den. Här skapar jag bättre vanor, i detta nu. Skrev jag i februari. Med än färre läggtider innan tio så är det uppenbart att jag inte hedrade mitt eget löfte där inte. Bättring!

Men jag har kallbadat. Cyklat och cyklat än lite till. Grävt och haft mig i trädgården med härligt skitiga händer och trötta fötter som resultat. Och jag har, handen på hjärtat, mått bra av att världen saktade ned, och jag med den.

Men framför allt är jag lite imponerad av mig själv. När världen saktade ned, och jag med den, så hamnade jag både längre och mer framför datorn, och då har jag alltid suttit ganska många timmar framför den där lille burken erkänner jag villigt. Men skillnaden är att jag nu lägger märke till att kroppen reagerar, säger ifrån, tom fräser ifrån emellanåt. Som en katt som blir trampad på svansen…

Jag har känt hur stel min nacke blivit, hur mina axlar och skuldror liksom faller inåt/framåt/ihopa, hur ländryggen knakar och brakar och definitivt inte vill böja sig särdeles långt framåt.

Och så insåg jag, med lite reflektion, att detta har varit min kropps normalläge under så många år. Men det är inte det längre. Så jag reagerade på det, för så här vill jag inte känna det i kroppen min. Så jag googlade fram en app vid namn Time Out som jag raskt installerade på min dator (har ingen och vill inte ha en så däringa klocka/armband. Varit klocklös i 25 år och har ingen tanke på att bryta den trenden.). Programmet påminner mig nu att röra mig 15 sekunder var 15 minut, och 5 minuter var 45 minut. Helt briljant. Precis vad jag behövde för att komma ihåg att titta upp, röra axlar och skuldror, vrida lite på huvudet, ta en rusch upp/nedför trappen eller åtminstone ställa mig upp.

Funkar – Funkar Ej – Saknas?
Styrka och kosthållning kvarstår.
Och självhedrandet.

Bortom lindbersån

I strålande solsken under molnfri himmel tog jag mig ut för en dryg timmes trädgårdsarbete. Drog på mig trädgårdskläder och valde ett par sedan länge kasserade tofflor till fötterna.

Fyllde två kassar FRAKTA medium med ved och städade bland alla småpinnar jag samlat på mig de senaste somrarna, småpinnar som funkar perfekt som spinkeved.

Drog bort gammalt nedvissnat från bär-rabatten, från den perenna bronsfänkålen, kärleksörten, bolltisteln och pionerna. Gick fram och tillbaka mellan trädgården innanför huset och trädgårdstunnan ute vid gatan.

Ställde mig vid hallonsnåret som omärkligt övergår till perennrabatten som i stora drag består av höstanemoner och flox, bådadera blomster som lämnar efter sig gott om gammalt och nedvissnat.

Suckade lite.
Var börja, liksom? 

Tog ett par drag i döda hallongrenar, tänkte Nej, jag ger upp, men drog i några fler, och några fler. Fast så mycket mer än en tjugondel av allt rörde jag inte. Det finns kvar till en annan dag.Fotograferade den gamla fönsterkarmen som hänger i lindbersån som ett fönster till trädgården bortom bersån. Busade med katten Pop som satt på trädgårdsbordet och njöt av solskenet.

Funderade över vad mer jag skulle göra, om något, när jag räddades av en fråga från det lokala PoGo-gänget om jag ville haka på en raid på lilla lekan. Absolut, svarade jag och traskade kvarteret ned. Väl där tittade jag lite förvånat ner på mina fötter. De smärtade. På ett underligt och ovant vis.

Klev ur tofflorna, som under många år var trogna följeslagare. Först på (dåvarande) Pharmacia & Upjohn, där jag hade dem som kontorsskor under ett drygt års tid. Sen som trädgårdstofflor under säkerligen fem-tio år till. Har inte använt dem på åratal, och sedan 2014 har jag gått allt mer i så kallade barfotaskor. Numera är barfotaskor det enda jag går i.

Utom nu då. En och en halvtimme i ett par gamla tofflor och fötterna smärtade – av de förunderliga utbuktningarna i tofflorna. Stöd för hålfot och annat som gjorde tofflorna till favoritskor för mig back in the days; jag minns hur jag tyckte de var så mjuka och sköna att gå i. Men nu… Huvaligen, sa mina fötter, en sådan styggelse! De där skorna förhindrar oss att vara som vi är skapta för att vara, de gör det svårt för oss att fungera som avsett. 

Så jag knatade hem när raided var genomförd, och lovade mina fötter på heder och samvete att skaffa ett par bättre skor till trädgårdsarbete, skor som inte gör mina fötter ont.