Berikande sammanhang!

Finns det något du vill dela med dig om, som skulle kunna inspirera oss på något sätt, är en fråga som dyker upp varje vecka, i ett specifikt sammanhang jag befinner mig i.

Mitt svar idag löd:
Att vända och vrida på saker. Att inte ta förgivet att det sätt jag tänker, tycker, pratar osv är ”sant”. Att omge mig med människor som gör detta, som hjälper mig att få tankespjärn (som är min livsfilosofi – jag vill både ge och få tankespjärn på daglig basis!). 

Och (viktig insikt!), tankespjärn ”gör bara nytta” om jag låter mig vara öppen för det. Om jag slår ifrån mig det-nya-möjliga-perspektivet utan att våga ta in det och vända och vrida på det, så gör det mig inget gott. Om jag däremot vågar ta in det, så finns chansen att det gör mig gott, eftersom det kan vara något som är hjälpfullt för mig, något som gagnar mig. Om inte, så har jag som mest förlorat lite tanketid.

Just detta sammanhang berikar mitt liv på så många vis, för att jag där får så mycket av det #tankespjärn jag både behöver och önskar. Och bäst av allt: det är bara ett av flera sammanhang jag är del i, som ger mig ”mitt dagliga bröd” i form av tankespjärn. Vissa är mer formella och uppstyrda (som Mastermind, coaching, samarbetspartners) än andra, men alla berikar mitt liv och jag är så enormt tacksam över att jag skapat detta mitt liv!

Uppföljning juni: Som jag är.

Likt förra året har jag för avsikt att stämma av gångna månaden i förhållande till årets intentioner. Det ger mig en månatlig påminnelse av vad jag har för intentioner för året, och ger mig också utrymme för reflektion och eventuell justering.

Om maj gick i raketfart har juni varit en månad som flugit förbi i ljusets hastighet!

2019. Året då jag ska…
* ha kroppens välbefinnande i fokus bland annat genom att:

  • fortsätta göra min dagliga sjua med burpees: ✅
  • Headspace:a dagligen: ✅
  • springa minst 75 löprundor –> spring-när-jag-känner-för-det-intention: Nope!
  • kallbada så ofta jag bara kan – och komplettera dem med att duscha kallt: Har gått över till kallduscher, eftersom vattentemperaturen nu överstiger min egenpåhittade gräns (≤14 grader).
  • dansa Lindy hop så ofta jag bara kan: Än så länge inget lindy hoppande i sommar.
  • fortsätta cykla och gå så mycket jag bara kan: promenerat knappt 5 och cyklat knappt 18 mil. Mindre än normalt eftersom jag varit bortrest ganska mycket, och jag loggade inte promenaderna i Kenya på Runkeeper heller.

* ha mitt mentala och själsliga välbefinnande i fokus bland annat genom att:

  • läsa minst 75 böcker, varav 12 svenska och 12 engelska redan är utvalda. Dessa 12 + 12 ska jag reflektera om på mina bloggar: Läst 28/75 böcker. Bloggat om …men vad går det ut på egentligen – livet alltså (bok 6 av 12 på svenska) och Banker to the poor (motsvarande på engelska).
  • lära mig minst fem stycken låtar utantill (i både text som komp) på gitarr, vilket jag kommer åstadkomma genom att sikta på minst tio minuters gitarrspel varje dag: Två lektioner och två plinkeplonkar. Totalt. Gitarrspelandet är definitivt ett offer för både resande (utan gitarr på ryggen) och ljusets hastighet…
  • jag ska låta Mark Nepos fantastiska bok The book of Awakening bli min dagliga följeslagare: Nope. Även denna intention har fallit offer för resande, då jag inte plockat med mig boken på mina resor.
  • hålla digital 24-timmars sabbat minst två gånger per månad: I juni blev det 12+ timamrs dags-sabbater under Kenyaresan, åtminstone den 24, 25 och 29e juni, och dessutom väldigt lite sociala media och digital skärmtid överlag under Kenyaresan sista veckan i juni. I juli ska jag hålla digital sabbat 6-7, 12-13 och 26-27.

* ha mitt skapande i fokus bland annat genom att:

  • boka in minst fyra stycken två-dagars-skrivretreats under året: ännu bara på snackstadiet, men det finns lite roliga idéer. Kanske en eller ett par digitala skrivretreats vore något? Tankarna från januari kvarstår.
  • fortsätta med dagliga Facebook Lives så länge det fortsätter locka mig: Medvetet bröt jag sviten den 24 juni då jag anlänt till Kenya dagen innan. 235 lives på raken blev det och oj vad jag lärt mig mycket genom att göra dessa live’s må du tro.
  • blogga dagligen: Inte heller dagligt bloggande är något jag bihållit under Kenyaresan, utan är något jag medvetet valt bort.
  • börja podda: Har inte bokat in nya inspelningstider så de avsnitt av Doing Gentle with an Edge som finns är tillgängliga i en podspelare i närheten av dig, men inga nya är på G för stunden.
  • släppa (minst) 4 e-böcker under 2019: Spinner tankar men inget som konkretiserats. Än.

* ha ekonomisk resurshushållning i fokus bland annat genom att:

  • så, så och så lite till; varje vecka medvetet arbeta med mina olika inkomstkällor: ✅Att vara AirBnB-värd bidrar onekligen på privatplanet!
  • stämma av mitt uppsatta faktureringsmål varje månad: ✅Nådde målet i januari och mars. Nådde inte målet i februari, april, maj och juni.
  • föra kassabok över mina privata intäkter och utlägg: Har hållit mig på tårna i relation till min kassabok under juni, undantaget senaste veckan i Kenya som ännu inte hamnat i bokföringen.

Och så slutligen – på alla plan – experimentera och leka, njuta och  testa, utforska och utmana mig, samtidigt som jag fortsätter vara i varsam samvaro med mig själv: har varit i Köpenhamn och hängt med finaste Eva-Britt ett dygn, ett dygn som avrundades med födelsedagskalas för bonusbarnbarn som bor i sagda stad så det synkade finfint, var på en härligt givande kväll på Charlotte Cronquists bokturné-stopp i Malmö med boken Lekfull Tantra, har begått premiär som AirBnB-värdinna vilket i sig skapade lärande eftersom jag hyrt ut huset samma dag som jag kom hem från Stockholm. Som tur är fick jag nattlogi hos exmaken – på soffan på hans inglasade balkong, en ljuvlig upplevelse! Stockholm ja. 1920-tals-fest som Tess och Hunter bjöd in till, och v i l k e n fest sen! Bodde hos själssöstra Sara, och endast hon vet vilken oerhört omvälvande Stockholmsvisit hon bjöd på, eller kanske snarare, som vi skapade tillsammans. Jag har modererat TEDxSlottsparken vilket var alldeles fantastiskt! Har fyllt år, haft en udda midsommar, jobbat häcken av mig både med jobb-jobb som med städning av hus både inför att skapa själva annonsen som inför gästbesök. Sällan har Hasselbacken varit så rent under tiden jag bott här. Juni har också varit en månad fullspäckad med sömnlösa nätter, de flesta av dem som ett direkt resultat av händelsehorisonten. Och sist, men definitivt inte minst, Kenya. 23 juni bar det av rackarns tidigt, och jag kom hem den 2 juli. Omvälvande. Ansträngande. Lärorikt. Enormt skrattintensivt (inte minst tack vare min fantastiska rumskamrat Lena Fridlund – vilken stjärna!). Fantastiskt! En resa jag inte skrivit så mycket om på bloggen, men tro mig, det kommer.

…men vad går det ut på egentligen – livet alltså (bok 6 av 12)

”[…] all mänsklig vånda inför livets synbara förgänglighet, allt brottande med de stora existentiella frågorna om livets och tillvarons yttersta natur, mening och mål upphör och ersätts av klarhet, mening och kärlek när själens ljus kan lysa fram tillfullo.”

…men vad går det ut på egentligen – livet alltså. En bok av Karl-Erik Edris, en man som jag aldrig läst något av tidigare, men sett många i min närhet prisa, för hans klokhet och visdom. Så det var med stor nyfikenhet jag plockade upp boken. Och Edris klokhet och visdom lyser genom. Det är en intressant bok. Om än något högtravande och framför allt ganska styltigt skriven i dialogen. Om en riktigt skicklig redaktör hade fått sätta händerna i den, skulle jag med glädje läsa om den därefter!

”[…] det vi ytterst tror om livet och tillvaron och vad det hela egentligen går ut på avgör hur vi agerar. […] världsbilder spelar en roll, för de är den mylla i vilken olika typer av värderingar växer och frodas.”

Existentiella frågor. Jajamen. Gott om dem! Intressanta tankevurpor bjuds jag på, var och varannan sida. Sen kommer långa stycken av det där högtravande och styltade som lägger sig som ett effektivt filter mellan mig och innehållet. Jag förmår inte riktigt komma nära, emellanåt. Och ett tu tre så kommer det något som går rakt in i hjärtat:
”Utan fönster mot evigheten är människan inte längre människa.”

En bråkdel av alla mina understrykningar får utrymme här. En skattkista för mig att gå tillbaka till, om och om igen. Gräva, djupare och djupare, hitta nya guldkorn att reflektera över. Guldkorn som ger mig möjligheter att:
”Lyssna på själen och hörsamma dess budskap.”

Det är just det som sker, när jag läser, och tar in, så som jag gör allt oftare. Tar in – det vackra, det djupa, det förunderliga, det glädjerika, humoristiska och det fantastiska. Som kittlar jag min själ, som blir allt tydligare och enklare för mig att uppfatta. Inom mig.


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2019, att läsa och blogga om 12 svenska och 12 engelska böcker, en varannan vecka, böcker som jag redan har hemma.

Midsommar.

Och en udda midsommar är det.

Känner mig bakis. Jag, som i princip aldrig dricker alkohol, och som definitivt inte druckit något senaste veckorna, känner mig likväl bakis. På midsommarafton. Ler lite för mig själv, och tänker att jag hellre känner mig bakis på midsommarafton än faktiskt är det imorgon på midsommardagen, då jag misstänker att många andra kommer vara just det.

Kanske inte så underligt att jag känner mig bakis heller för den delen. Det har varit i det närmaste en virvelvind av aktivitet för mig hela detta året, både i som runt mig, något som kulminerade förra veckan. På söndag åker jag till Kenya och fastän det lär vara åtta hektiska dagar på plats så är schemat satt och det enda jag har att göra är att följa med. Jag har förhoppningen (inte förväntan!) om en alldeles fantastisk och lärorik och once-in-a-life-time-fylld resa, men det enda jag kan göra är just att följa med. Att vara där. Närvarande till det som är, i stunden. Inget annat.

Och dagens känsla av att vara bakis, trött, seg, lite orkeslös, oförmögen att ta itu med nånting (vänta till imorgon dock, då jag ska packa och fixa huset för mina kommande AirBnB-gäster och mycket mer. Då har jag också en tydlig och skarp deadline nära inpå, så då lär jag få eld i baken månntro.) ser jag snarast som ett sunt tecken på att jag håller på att varva ner en typ av handlingsberedskap, till förmån för en annan. Ett skifte jag välkomnar!

Med det sagt bjuder jag på en midsommarbild från 2016 och önskar dig en riktigt fin midsommar!

Finns det något vackrare?

Jag har fått upp ögonen för det vackra i livet, något som slog mig djupt en strålande höstdag för ett antal år sedan då jag med kameran i högsta hugg förtjusades och förundrades över all skönhet på Bulltofta, som jag aldrig sett förut. Inte sett, så som jag såg det den dagen. Och insikten att det inte var för att det vackra inte alltid funnits, utan att jag inte kunnat se det innan. Sedan dess ser jag det, allt mer, allt oftare. Jag får syn på det vackra, det överdådiga, det rika.

Och så sitter jag och tittar på en live jag gjort… och tycker jag är vacker.
Tankar flyger genom skallen min: Är jag helt knäpp? Eller är det faktiskt underbart?

Känner efter vilken av tankarna som väcker den skönaste av känslor inom mig, och landar i den sistnämnda. Det är underbart. Klart jag är vacker! Och klart jag får lov att både se och stå för det. Att jag älskar, uppskattar och hedrar mig själv, på det vis jag gör, det känns sunt. Bra. Generativt och hållbart.

Från en plats, inombords, där jag älskar mig själv, så gör jag mig själv stor, i det där tillståndet där livsenergi och -glädje finns i överflöd, där inget problem är oövervinneligt (och är det det, så är det inte ett problem utan fakta att ta ställning till!), där jag kan ta vadhelst livet kastar åt mig, där jag lever i ett flow. Och gör jag mig stor, så gör jag dig stor. För nått annat kan jag inte, från den platsen inom mig.

Och det smittar. Precis som alla tillstånd smittar. Poängen är ju att alla tillstånd inte är värda att smitta andra med. När jag gör mig liten (inte ska väl jag/usch nej, jag skulle aldrig…/jag är inte värd ett ruttet lingon!) gör jag dig liten också. Nått annat kan jag inte, från den platsen inom mig.

Men om jag är stor, och du känner dig liten, så är min storhet en invit. En utsträckt hand som gör det enklare för dig att hålla dig själv stor, än det vore om jag vore liten bredvid dig. Så gör vi varandra bra. Genom att hålla oss till vår oändliga potential, hålla oss stora som människor. Finns det något vackrare?

Omge dig med människor som…

Omge dig med människor som inspirerar dig. Som utmanar dig. Älskar dig. Uppskattar dig. Ger dig tankespjärn och kramar – mycket kramar ska det vara! Människor som du kan skratta tillsammans med, och gråta, och leka, och gå på huppegupptäcktsfärd med, ha innerliga djupa samtal, dansa, sjunga och spela, prata poddar och böcker med, skapa nya affärer, lära dig saker, busa och kallbada med, och… ja. Allt det där som gör livet värt att leva.

Och – var en människa som inspirerar! Som utmanar, älskar och uppskattar, ger och tar emot tankespjärn och som kramas så ofta tillfälle ges. Var en som skrattar, och gråter, leker, går på huppegupptäcktsfärd och har innerliga djupa samtal, en som dansar, sjunger och spelar, dryftar poddar och böcker, gör affärer och möjliggör lärande, som busar, kallbadar, och… ja. Allt det där som gör livet värt att leva.

Mitt liv. Och ditt liv. Vi skapar dem, våra liv. Vi skapar dem alldeles själva. (Fast inte ensamma!) Så se till att du gör livet lika rikt och vackert som denna alldeles bedårande sommarbukett som min allra finaste vän A bundit till mig. En bukett med en mångfald av blommor, färger, dofter, former – precis så överdådigt och vackert som livet kan (ska!) vara.

 

 

Att se. Och bli sedd.

Vikten av att se och bli sedd, landade tungt i mig idag, dagen efter TEDxSlottsparken, en dag fylld av just det. En hel dag då jag såg. Samtidigt en hel dag då jag blev sedd.

För att se – likväl som att bli sedd – behöver jag bjuda på mig själv.
Endast då kan andra se mig. Endast då kan jag se andra.

Stort. Viktigt. Livsnödvändigt. Människan behöver bli sedd, annars dör hon. Ensam är stark är ett av de mest missriktade ordspråk jag vet, för det är precis tvärt om. Tillsammans är vi starka. Vi gör varandra bra. Och det jag inte kan se klart i mitt eget liv, kan jag med fördel se å dina vägnar. På det viset är vårt behov av, vårt beroende av andra, inbyggt i systemet. Som tur är.

Människan får dock en extraboost av att inte bara se och bli sedd utan också genom att dela med sig av det hon ser. Se människan i behov av en kram, och ge kramen. Se människan som åstadkommer stordåd, och applådera. Se människan som försöker och försöker och försöker, och ge cred för hennes ihärdighet. Se människan som vågat sig upp på dansgolvet som nybörjare, och skicka en tumme upp. Se människan som finns där för andra, och ge henne gåvan av att du säger vad du ser att hon gör.

Se människan bredvid dig, och ge henne gåvan av vad-det-än-månde-vara-du-sett, så att hon får återkoppling att hon är sedd. På alla plan. Kostar så lite. Ger så ofantligt mycket.