Synar förväntningarna

Jag vet att jag har dem. Förväntningar. På allt och alla. Förväntningar på hur de jag älskar ska vara, agera, uppföra sig, gentemot mig och andra. Jag har dem på mig själv med. Kanske ännu mer än på min omgivning?

Jag synar dem; vill gå på upptäcksfärd och hitta dem, som dolda skatter – för det kanske de är? Så länge de förblir i det dolda gör de egentligen ingen nytta, snarast tvärt om, så där faller måhända liknelsen en smula, men när jag väl grävt upp dem finns möjligheten att omvandla dem till överenskommelser, med mig, med dig, och därmed skulle jag kunna få reell glädje av dem. Kanske?

det här vill jagJa. Jag vill upptäcka dem, syna dem, sätta dem under lupp och se, om de är något att lägga krut på eller ej. Om det finns något i dem som jag verkligen vill. Om de är något att bygga en överenskommelse kring. Om det finns något av reellt värde i dem, något jag vill lyfta, med mig, och med dig, och se vad för typ av överenskommelse vi kan åstadkomma. Om det finns något i dem, som även du ser ett värde i. Om så är fallet, så är en överenskommelse en mycket bättre bas att stå på än förväntningen, som lägger fälleben på oss, på mig åtminstone, gång efter annan, stup i kvarten. För förväntningen bär inom sig att jag aldrig når över nollstrecket. Om den inte uppfylls, är jag på minus, och om den uppfylls hamnar jag på noll, för Jag förväntade mig ju faktiskt det!

Jag vill också belysa dem av ett annat skäl. Jag vill se om de överhuvudtaget är rimliga. Om de bygger på något jag vill, eller om de egentligen bara är ekon av andras röster, ekon som hörs inom mig, fast de inte hör hemma i mig. Får jag syn på dem, är det så mycket enklare att visa dem till utgången. Annars är risken att de hänger kvar, likt objudna gäster. Och varför skulle jag vilja ha det så?

Träningspass nummer två!

Vedhögen

Beställde hem två kubik torr björkved. Leverans måndag mellan 17-19. Check på den. Bortsett från att det låg två kubik ved på uppfarten när vi kom hem vid halv fem. Nåväl, vi puttade undan delar av leveransen så vi kunde komma förbi med cyklar och oss själva.

Pop får skjuts

Pop undersöker

Och idag. Då har jag och Mr B slitit må ni tro. Hade sån tur att leveransen tajmade med att skolan hade studiedag. B har kört skottkärrelass efter skottkärrelass med vedklampar runt huset till baksidan där jag stått och lassat in dem, snyggt och prydligt, inunder och bredvid mitt planteringsbord. Katten Pop var oss väldigt behjälpliga som synes.

Snyggt staplat

Efter tre arbetspass var vi klara! Men oj… vad jag redan känner att kroppen kommer vara öm överallt imorgon. Men det är det värt. Nu kan vi mysa med brasa så ofta vi vill.

img_1697

Vetedeg enligt Jan Hedh

Jan Hedh rabblade receptet till en vetedeg, och vi skrev febrilt för att hinna med och få ned hans erfarenhet på pränt. I fredags var det så äntligen dags att testa det, och jag bävade. Så himla mycket mjöl. Skulle jag verkligen baka en så stor sats? Men jo, varför inte. Ett försök kunde det väl vara värt åtminstone. Delade dock på degen, så halva blev till lussekatter (med 1,5 g saffran) och andra halvan kardemummabullar.

Fördegen färdigknådad

Fördegen färdigknådad

Fördeg i varmt vatten - sjönk som en stenSom jag slet och stod i. Och det mest radikala av allt, att kasta ner en deg i en bytta varmt vatten! Stod där redo att fiska upp den när den väl flöt till ytan.

Där flöt degen upp till ytan, vattenstinn!Sen började det riktiga slitet, att knåda in smör och mer mjöl i degen, något som visst kallas bortgöring, om mina hastigt nedplitade anteckningar stämmer? ett rejält träningspass fick jag!

Jäsning efter bortgöring.

Jäsning efter bortgöring.

Nästa tips: att pudra plåt med mjöl istället för bakpapper. Har inte fått in schvungen att kasta ut mjölet jämnt på plåten, så jag tog tesilen till hjälp.

Tips från bakproffset Jan: Pudra plåten med mjöl istället för bakpapper. Jan kastade galant ut mjölet så det blev jämnt fördelat över plåten, något jag inte lyckats med, så jag tog tesilen till hjälp istället.

På kvällen bakade jag och sonen ut degarna och det var en fröjd att arbeta med dem. Väldoften spred sig i husets alla vrår och jag njöt av julmusik och tillfredsställelsen i skapandet. Plåt efter plåt av lussekatter och kardemummabullar lades att svalna under kökshanddukar.

Lussekatter redo att åka in i ugnen

Lussekatter redo att åka in i ugnen

Färdiggräddade lussekatter

Färdiggräddade lussekatter

"Kanelbulle"lussekatter blev det också.

”Kanelbulle”lussekatter blev det också.

Vetedeg enligt Jan Hedh

Fördeg:

  • 1000 g mjölk 3%
  • 150 g jäst
  • 1500 g vetemjöl special
  • 100 g socker

Knåda degen i fem minuter. Häll varmt vatten i diskhon (ren så klart) eller en stor bunke och kasta ner degen. När den flyter till ytan tar du upp den igen. Och jo, jag lovar, det funkar, hur underligt det än känns att göra! Lägg degen på lätt mjölat bakbord och knåda i nedanstående ingredienser.

Bortgöring:

  • 500 g smör (aldrig smält smör! Gärna rumstempererat, men inte smält!)
  • 300 g socker
  • 40 g grovmalen kardemumma
  • 20 g salt
  • 900 g vetemjöl special

Knåda degen elastisk, låt vila i 30 minuter i en bunke. Stöt ihop degen och låt vila ytterligare 30 minuter. Forma därefter till bullar i den form du önskar. Låt vila innan du bakar ut bullarna i varm ugn (Jan gav ingen ugnstemperatur, men alla andra recept jag fick av honom på brödbakningskursen skulle bakas i 250 grader varm ugn. Jag bakade ut mina lussebullar i 225 grader dock… fegade lite!).

Vad hände där?

Vaknar. Kollar på klockan. Fem. Vänder mig om, borrar ner näsan i sängtygen och ligger där ett par minuter och funderar på om jag ska gå upp och kissa. Men nej, det är så skönt i sängen. Så jag ligger kvar, vrider och vänder mig en smula, för egentligen hade jag behövt gå på toa.

Katten PopSen piper katten Pop, säger att det är dags för mat. Jag tänker att han är helt knäpp som tycker klockan fem är lämplig frukosttid, men visst… kliver ur sängen, går ner för trappan, skopar upp lite knaper till honom, och tittar på klockan: 06:27. Blir helt paff!

Va? 06:27? Vad hände där egentligen?

Jag har ingen känsla över att jag somnade om. Och sov i 1,5 timme till. Men tydligen gjorde jag just det.

Är det inte lite förunderligt? Att det finns saker som sker i och runt mig och mitt liv, helt utan att jag är medveten om dem? Som att jag somnade om och sov ett par timmar till, utan att jag överhuvudtaget var medveten om att tiden gick? Och tänk så mycket annat som bara sker i bakgrunden, helt utan att mitt medvetna jag är inblandat. Merparten av kroppens alla finurliga funktioner är ju sådana. De bara är där, finns och fungerar, arbetar tyst på i bakgrunden och ser till mig och mitt välbefinnandes allra bästa. Andning, blodcirkulation, matsmältning, lappandet och lagandet av små skavanker, skrapsår och blåmärken. Hår och naglar som växer, njurar och lever som renar systemet. Och så mycket mer.

Tänk. Kroppen gör alltid (!) sitt allra bästa för att i varje stund säkra mitt välbefinnande. Den gör alltid vad den förmår för att jag ska må så bra som möjligt. Vilken fantastisk gåva! Har du tänkt på det någon gång, vilken ofantlig gåva det är oss givet?

Välbefinnandet – ett medfött grundläge

Hur fick du det så tyst där inne, frågade Larry King en swami, berättar Krista Tippett i ett On Being-avsnitt. Swamin (en vis man) svarade: Det är redan tyst. Vi fyller vårt inre med oväsen och en uppsjö tankar som snurrar runt runt och ger upphov till en massa oljud. Men i grunden är stillheten, friden, välbefinnandet.

Om det är vår grundinställning, och det tror jag stämmer, så är inte stillhet något vi behöver skapa. För det finns där. Redan. Alltid.

Tillåter jag mig att följa känslan? Känslan, som jag vill följa, som jag tror livet är skapt för; Välbefinnandet. Detta medfödda grundläge, utgångspunkten för allt mänskligt liv, som vi sen helt i onödan sliter som djur för att komplicera. Som vi tror vi måste skapa. Lugnet. Stillheten. Klarsikten. Som om det kommer utifrån och måste genereras, och hårt jobb ska det dessutom vara, annars är vi inte förtjänta av det. Som om…ytanSå knasigt. Galet. Uppåt väggarna. För det finns där. Grundläget är alltid välbefinnande. Det behöver inte skapas. Vi behöver bara släppa taget om det, för välbefinnandet är som ett flöte i vatten, det tar sig upp till ytan, helt av egen kraft.

 

Det. Finns. Där. Alltid.
Släpp taget och låt det flyta till ytan.

Söderåsens turridning

En dag i gott sällskap, både tvåbent och fyrbent dylikt, och vacker natur. Rekommenderar varmt Söderåsens turridning och låter bilderna tala för sig själva.

Totte

Totte, shettis på Söderåsens turridning.

Kopparhatten

Utsikt från Kopparhatten, i Skäralids nationalpark.

Lotta, haflinger

Lotta, haflinger. Vacker som få!

Höstens guld

Bokar är vackra oavsett årstid. Här står de majestätiskt i ett halv av bronsfärgade löv.

Lotta och jag

Lotta och jag.

naturens skönhet

Efterhand lättade molntäcket upp och sol och blå himmel gjorde oss sällskap i Skäralids nationalpark.

utminutering

Efter turridningen åt vi lunch på Röstånga Gästgiveri, granna med Röstånga Spritförsäljnings AB och deras utminutering. Vet du vad det betyder? Det visste inte jag innan jag frågade vår servitör.

 

Att bringa klarhet i livets nycker

Läser ett par av de texter jag skrivit senaste tiden. Hjärtat kramas om. Jag läser, och känner med mig själv, den Helena som skrev, i stunden, som gav uttryck för oro, frustration, sorg, kärlek, önskan och drömmar, och så mycket annat.

Jag ser fakta och åsikter i en salig blandning. Känslorna växlar, från stund till stund. Emellanåt lägger jag åsikter på det jag upplever. Ibland gagnar det mig, ibland inte. Att jag får syn på det – att jag värderar det jag upplever – underlättar, för det hjälper mig att låta känslorna komma och gå, som en våg som sveper över mig. Det hjälper mig att inte ta mig själv på blodigt allvar. Det gör det enklare att andas igenom känslorna som stundtals är så starka att det är svårt att andas.

Jag ser produktiviteten. Som väcktes igen efter en månad; under den första månaden som separerad blev det mindre skrivet. Gläds åt att jag hittat tillbaka till morgonritualen, där en stunds skrivande ingår innan jag lämnar sängen. Jag samlar texter på hög. Publicerar visst och låter annat ligga till sig. Kanske det är texter som aldrig ser dagens ljus. Kanske blir det en bok någon gång. Tanken finns där. Och texterna. Som idag känns för råa, nakna. Utelämnande. Av mig, det är en sak. Men av andra berörda; det är något att vara vaksam om. Så jag skriver. Och fortsätter samla på hög.

Jag ser hur jag växlar mellan svenska och engelska. Gläds åt att jag har två språk, som ger mig möjlighet att uttrycka mig utifrån det som kommer till mig, som lika ofta är på engelska som på svenska. Blir det en bok kanhända texter får översättas, från det ena till det andra språket, så helheten framkommer.

Jag läser mina texter, och kramar om mig själv. Påminns om att jag i tidigare stunder av kris, uppbrott, omvälvande förändring också har tytt mig till orden, till penna och papper, till skrivandet. Insikten att det är ett verktyg som spelar stor roll för mitt välbefinnande. Att jag ges klarhet när jag släpper ut tankar som annars kunde snurrat rundor i evighet innanför pannbenet. Nu slår de månne en kullerbytta eller två, innan de gör en volt ner på pappret. Där får jag syn på dem, på mig, på sinnesstämning i stunden, på sammanhang.ordenUtan orden, utan förmågan att med ordens hjälp bringa klarhet i livets nycker – var vore jag då? Vem vore jag då? Oändligt mycket mer förvirrad, rädd, ensam och förtvivlad. Tror jag. Vet inte. Och det spelar ingen roll. För skriver gör jag. Och så länge förmågan finns där, kommer den stå vid min sida i mörka, så väl som ljusa stunder. Det är jag innerligt tacksam för. Har du testat? Att få syn på dig själv, i skrivandet?