På temat otippade saker…

Dagens syltkokning platsar på temat otippade saker jag aldrig trott jag skulle ägna mig åt dagen efter en dygnslång flygresa. Men. Ibland är det bara Just do it som gäller. Framför allt när grannarna som med den äran passat hus och trädgård under vår semesterresa säger Ni får gärna plocka körsbär från trädet, vi hinner inte göra av med alla!

Jag menar, är det något som är starkt uttryckt i mig så är det samlar-genen, vilket kanske framgått av diverse inlägg under årens lopp om naturens guld och annat. Faktiskt fick jag ett SMS igår från en lokalradio-reporter som ville få fatt i mig för ett inslag just på temat att plocka saker ute i naturen. Lite roligt. Får se vad det blir av det!körsbär

Men alltså, åter till ordning. Första blogginlägget jag skriver på sjutton dagar. Så långt uppehåll har jag inte haft sedan jag började blogga dagligen i januari 2013. Har varit skönt att inte bloggat under resan vi just företagit oss (Seattle, Olympic Peninsula och Vancouver och en pyttesväng av Island – Blue Lagoon) men när jag sitter här på farstutrappen och skriver så känner jag hur mycket jag saknat det samtidigt. Inte bara för skrivandets skull i sig, utan mer för vad själva processen medför: en stund för mig själv, att reflektera och landa i en tanke eller två. Det har jag saknat. Sån tur att jag kan börja blogga dagligen igen helt enkelt. Eller inte – vem vet? Ännu har jag lite semester kvar nämligen, så jag tänker fortsätta gå på känsla. Men när väl höstens arbete börjar, då återgår jag till schemat med dagligt bloggande, det lovar jag!

Så: 10 burkar körsbärssylt, ett blogginlägg, en promenad med maken till COOP och fem tvättade tvättar senare (ja, bortsett från dagens Headspace och den sedvanliga sjuan så klart, de tog jag inte semester från!) går jag till sängs och känner mig mycket nöjd med första dagen hemma efter resan. Imorgon ska jag hämta hem katten Pop som semestrat på egen hand i Vejbystrand!

Ju Mer Dom Spottar

För vad tror de växer upp när så mycket hat gror?
Tänk i andra banor
Jag ber dig!

Håll hårt i din goda vän, för där ute finns det gott om ormar
Gå med dem som vill dig väl, även om dina fickor är tomma
Glöm dem som vill sänka dig, sudda bort bad-minded tjommar
Ju mera dom spottar på mig, desto snabbare kommer jag blomma

Kapten Röd ”Ju Mer Dom Spottar”

En rektor i Almedalen

Så var då #skolvåren:s fjärde Almedalen till ända och inom mig bär jag med mig kraften av samtal. Att lyssna. Att få dela sina tankar med någon man kanske aldrig varit på samma plan som tidigare. Elev möter rektor, på lika villkor. Elev möter Riksteaterns VD, på lika villkor. Elev möter alla möjliga människor, som valde att delta i #skolvåren och Fler Ungas #walkntalk i Almedalen, på lika villkor.

Samtalen ville aldrig ta slut!

Läs mer om detta i Ingela Netz reflektion efter veckan, publicerad i sin helhet på skola365.com:

Skola 365

Jag kom just hem från Almedalsveckan.
Fem dagar av intensiva seminarier, samtal, möten och nätverkande är till ända och nu byter jag semesterfokus till att istället vara tyst, varva ner och vila både kropp och knopp. Men först vill jag dela några reflektioner här. 

IMG_1578På håll ser Almedalsveckan ut som ett enormt marknads- och mediajippo, förstår jag av kommentarer i sociala medier. Där frotterar sig ”eliten” med kändisjournalister, politiker och företagsledare i en ryggkliande rosévinsbubbla. Så kanske det är, den sidan av Almedalen är inte jag heller en del av, men det är också mycket mer!
Jag har varit med och arrangerat ett antal ”samtalspromenader”; walk´n´talks, med skolan i fokus, under Almedalsveckan. Ett litet, perifert arrangemang som varken syns i media eller drar massor av människor.
Det gör ingenting. För ett samtal, ett ömsesidigt nyfiket möte, blir precis lika bra och viktigt för dem som deltar oavsett hur många fler…

View original post 541 fler ord

Den högljudda tystnaden

TEDxAlmedalen. Andra gången, för min del. Första gången jag fick plats var 2013, andra gången 2016. Gripande. Lärorikt. Inspirerande och tankeväckande. Sista talaren för året går på. Och sen… den högljudda tystnaden la sig som en tung tjock matta över trädgården där TEDxAlmedalen utspelar sig.

Knäpptyst. Så tyst att det blir påtagligt. Så tyst att tystnaden blir till, tar form, blir ett ting, något man kan ta på. Daniel Boyacioglu

Allt om eld.
Daniel Boyacioglu.
Poet. Brandman.

Ska handla bok.
Allt om eld – den ska bli min.
Din?

Bara i Almedalen!

Eller. Det vet jag ju inte. Men det känns så. Som att det bara är i Almedalen som jag knatar förbi än den ena kändisen och höjdaren efter den andre, stöter på vänner och bekanta från när och fjärran, och merparten är sådana jag aldrig träffat i köttet förut. Och att jag sitter på ett seminarium i Syre-tältet om Hur långt sträcker sig människans ansvar? med ärkebiskop Antje Jackelén och Lars Anders Johansson från Timbro, mitt framför dem, twittrande för glatta livet. Ett par timmar senare har de båda både gillat och retweetat ett antal tweets med klokskaper de yppade under seminariet, och dessutom fick jag ett svar från Antje: 


Lägg därtill att #skolvåren:s tredje walk n talk (sista chansen på torsdag kl 10:30) blev riktigt bra trots regn vid starten och att jag fick plats på morgondagens TEDxAlmedalen. Ännu en riktigt bra dag med andra ord!

När tiden försvinner

Så sitter jag här, i lugn och ro, vilar mina trötta fötter och höfter efter en dag knatandes fram och tillbaka på de stenlagda gatorna i gamla Visby. Tänker att ”Jag ska bara…” och sen ska jag knoppa in, tidigt, och samla kraft till ytterligare två och en halv dags knatande i Almedalen.

Men så började jag titta på alla bilder från dagen. För självfallet träffade jag massvis med fina människor på gatorna i Almedalen även idag. Här ser du några av de jag kramat om idag. 


Beppe Singer. Snyggaste tischan i Almedalen (på Simon). Karl från Polstjärna. Johan Lange. KarinOlaÅsa och Michael Sillion. Och så #skolvåren och Almedalens alldeles egen pressfotograf Joakim Berndes, som tarvar ett alldeles eget blogginlägg vad det lider! 

Och sen skulle bara fixa det första videoklippet av mig och Sara, som varken uppvärmda eller uppsjungna, gav oss i kast med att öva på kulning i Almedalen idag, som vi lovade varandra på kursen förra veckan. Och sen ville jag fixa det andra också så klart. Glad och lite överraskad blev jag dessutom över att våra röster trots allt bar åtminstone några hundra meter, som Ola avslöjade för oss på Twitter:


Och när jag väl tittade på de där klippen (som jag inte orkar bråka med WordPress-appen om för att bädda in dem…) så tänkte jag att den lilla snutten Fy skämme dig skulle passa så väl som en GIF. Så då fick jag ju lära mig att skapa en dylik… Och när den väl var klar så blev jag besviken eftersom det var en ljudlös GIF. *Tänkte inte på det!* 

Så jag får jobba vidare på just det projektet.​ Men håll till godo med ljudklippet så länge (lägger in en brasklapp. Osäker på om klippet faktiskt följer med blogginlägget eller inte. Ser underligt ut i förhandsvisningen…) Lite kul är det allt?


Nu sitter jag här fyra timmar senare, har fortfarande inte börjat göra mig i ordning för kvällen, och undrar vad det var som hände. Var försvann tiden?