Jag väntar i snön.

Jag dras till den, boken. Den står i bokhyllan på biblioteket, den bokhyllan som lyfter fram relativt nya bokinköp. Jag väntar i snön. Daniel Dencik.

Jag tar den i handen, vänder på den, och läser baksidan. Värjer mig mot texten, som påminner allt för mycket om vad inte bara en utan två goda vänner gått genom, och så läser jag sista raden, som gör att jag, trots allt, inte kan ställa tillbaka boken i hyllan, utan vänder mig om, lägger den på utlåningsmaskinen, och tar den med hem.

”Romanen är baserad på verkliga händelser.”

En bok som handlar om föräldraskap, om att bli förvägrad rätten att få träffa sina barn, barnbarn, syskonbarn, kusiner. Om individer som dras in i en härva av ord som står mot ord, med långtgående konsekvenser.

Jag börjar läsa, och på samma sätt som jag vänder blad efter blad, vill jag egentligen ingenting hellre än att kasta den ifrån mig, skrikande springa runt runt i trädgården där jag ligger på en madrass under valnötsträdet, med den blåaste av blåa skyar ovan mig… och låtsas att den där meningen, baserad på verkliga händelser, vore falsk. Att det inte var så. Att det inte är så.

Men så är det.

Jag vet det alltför väl.
Det frustrerar och lamslår mig, på en och samma gång.

”[…] – Och jag förstår inte heller varför skolan har undervisning om att vara kränkt.
–Det är Sverige, Alexander.
–Hellre då undervisa barnen i retorik eller judo, lära dem att aldrig bli kränkta istället för att odla det.”

Valhäntheten, den inbyggda biasen –vad heter det på svenska egentligen? Tyda.se går mig tillmötes: Partiskhet–, det oändligt långsam-malande maskineriet, både det byråkratiska och det rättsliga maskineriet. Och mest av allt: Misstron.

”Barn är fjärilsvingar. De kan inte utsättas för alltför stor brutalitet, då förlorar de flygförmågan. De måste behandlas varsamt.”

Som om systemet tappat all rim och reson, där barn åläggs ansvar som vida överstiger deras förmåga, där det verkar som om mammor per automatik är bättre föräldrar för att de är just mammor. Och jodå. Visst tusan är mammor bra. Men. Det betyder ju inte att pappor är dåliga? Och det betyder inte heller att alla mammor är bra. Inte alla pappor heller för den delen. Men det lär ju systemets kuggar aldrig inse om de går in i utredningar och mål med i förväg fasta synpunkter. Certainty is a closing of the mind, som Milton Glaser sa i podintervjun med Jonathan Fields. Om du är satt att utreda något kan du ju omöjligt ha bestämt dig redan på förhand var utredningen ska hamna?

”Jag förstår att sanningen inte är något oomtvistligt. Den sanning som jag vet är sann är inte nödvändigtvis den som kommer att berättas och med tiden ansluta sig till eftervärldens slutgiltiga sanning. För det kommer alltid bara att finnas plats för en enda sanning. Tvivel överlever sällan eller aldrig. Jag undrar hur det över huvud taget kan finnas historieskrivning. Hur kan man med säkerhet veta eller säga något om händelser som man inte själv har bevittnat?”

Det kanske är därför detta bekommer mig så?
Jag kastas tillbaka till den adoptionsutredning som jag och min förste make satte igång ett antal år efter skilsmässan, ense om att det vore absolut bäst för vårt biologiskt gemensamma barn, om detta barn blev adopterad av den man –make nummer två– som såg sig (ser sig!) som pappa, som räknade in barnet i sin barnaskara, som på alla sätt och vis v a r pappa, utom just lagligt sett.

Vid första besöket med socialtanten som skulle utreda ärendet tog hon i hand och sa Du vet att adoptionen aldrig kommer gå igenom, va? Det går inte till så. Man adopterar aldrig bort barn som träffar den biologiska föräldern.

Jag minns min chock.
Och fasiken, jag minns min glädje när den där socialtanten fick fel, fast hon skrev den mest absurda utredning, där underlaget och konklusionen överhuvudtaget inte matchade, hängde inte ihop, logiken var totalt frånvarande.

Min (dåvarande) make ringde mig. Jag satt i en taxi på väg till flyget hem från Indien, där jag varit två veckor på jobb. Han berättade att det kommit ett brev från Tingsrätten, att adoptionen gått igenom, och om ingen överklagan lämnades in inom tre veckor skulle beslutet träda i laga kraft.

Jag hade inte behövt ett flygplan för att flyga hem från Indien den där kvällen, hög som jag var på insikten att mitt barn nu hade en pappa som skulle ta hand om hen, oavsett vad som hände mig. Jag slogs också, där och då, av förståelse för varför jag ända sedan jag födde detta barn, burit på en typ av dödsrädsla: att om jag gick bort, var det inte bara en stor risk utan tom ganska sannolikt att mitt barn skulle hamna hos sin ointresserade och oengagerade biologiska pappa, något som skrämde mig oerhört.

”Jag minns min ungdom, gymnasietiden, då man kunde definiera sig själv genom vem eller vad man hatade. I dag hatar jag inte längre något. Jag tror inte på hatets existens. Om hatet existerar är det som ett uttryck för den förfelade kärleken. Jag kan inte hata någon.”

Inte jag heller.
Men det har inte alltid varit så, och om bokens Alexander i verkligheten lyckats hålla sig från hat, är han en större människa än vad jag var, då, när det begav sig. För jo. Jag tror jag hatade. Eller kanske, var det bara frustration i dess mest koncentrerade form som tog sig underliga känslouttryck?

Aspekter kring föräldraskap

Lyssnar till Caspian i Ett Samtal med sin mamma, Teresa Almerud. Eftersom Caspian är en av mina lekkompisar (jodå, det kan man absolut ha som 40+:are, rekommenderas varmt!) och jag hittills inte lyckats träffa ”mamma Caspian”, tillika Teresa, men sett hennes kommentarer på Facebook på diverse inlägg Caspian lägger ut, så var jag mycket nyfiken på detta samtalet. Och det gjorde mig definitivt inte besviken, tvärtom!

Massa tankespjärn får jag, inte minst av Teresas väl utvecklade och grundade tankar kring föräldraskap. Imponeras av hur genomtänkt hon verkar ha varit i sitt föräldraskap och tycker om hennes tydlighet. Den gör att jag enkelt kan säga Absolut, det där håller jag verkligen med om likväl som Njae, alltså, det där har jag helt andra tankar kring och allt däremellan dessutom. Spännande!

Också roligt att få lite mer ”kött på benen” kring Caspian, då både han och Teresa bjuder på sig själva och på sin förälder-barn-relation. Bitvis är igenkänningen stor då samtalets övergripande tema handlar om att vara en ensamstående förälder, som även jag var under mina tre första år som mamma.

Definitivt ett avsnitt av Ett samtal som väcker tankar och funderingar – och eftersom det är det bästa jag vet så rekommenderar jag varmt även dig att lyssna till Ett Samtal med Teresa Almerud.

Flyg, min älskade unge, flyg!

Innerliga kramar, både från mig, pappa och lillebror, när det var dags att säga på återseende till 19-åringen som i detta nu sitter på ett flygplan med destination Doha, vilket är mellanlandningen innan nästa del-resa som slutar i Sydney, Australien.

10-12 månaders så kallad working holiday är planen, och jag, som förälder, känner mig både pirrigt nyfiken som lite vemodig och ledsen. Därav en hård hård kram, följd av en till och sen ytterligare en, innan jag slutligen lät hen ta de sista stegen till säkerhetskontrollen på Kastrup. Sen försvann hen så sakteliga in i flödet av medresenärer på väg till alla möjliga hörn av världen.

Har jag gjort nock? Har jag bistått mitt barn med att få en hyfsat klok samling verktyg med på livet, nur när det är dags att testa de egna vingarna, på riktigt, för första gången?

Klart att jag funderar över det där.
Klart jag kan känna mig både stolt – ja, jag har gjort ett gott jobb – som lite ångestfylld – jag hade nog kunnat göra ännu lite mer.

Fast. Det som har varit har varit. Det som är, det är.
Jag kan inte göra något ogjort, det enda jag kan göra är att stötta och finnas här för mitt barn, om och när det behövs lite mamma-input i en eller annan form.

För hela poängen med föräldraskap – givet grundförutsättningarna som kan variera från barn till barn – är ju att göra dem redo att kasta sig ur boet och få luft under vingarna. Mitt syfte som förälder är att göra mina ungar flygfärdiga.

 

Så flyg, min älskade unge, flyg!

En lärares vardag?

Jag har många vänner som arbetar som lärare.

Just nu hör, ser och läser jag om enorma mängder prov – nationella eller ‘vanliga’ – som ska rättas, utvecklingssamtal som ska hållas, datorsystem som ska uppdateras med alla dessa resultat, samtidigt som den ordinarie verksamheten självfallet ska fortgå som vanligt.

Inom ramen för det där ordinära ligger sånt som att planera och hålla lektioner, skriva veckobrev till föräldrar, gå på arbetslagsmöten och rastvakta på tio-rasten, skriva incidentrapporter och trösta Jonatan som slog hål på byxa och knä under lunchen, svara på mail och telefonsamtal från oroliga eller upprörda föräldrar, samplantera temat som arbetslaget ska köra efter påsklovet, återkoppla på läxor och försöka stävja det begynnande mobbingtendenserna i tjejgänget i klassen, påminna Iman att ta sin medicin, för att bara ta en bråkdel av allt (som jag uppfattat) som ingår i en lärares vardag…

Jag är inte lärare, men jag blir matt bara av att se vad mina lärarvänner ska prestera inom ramen för sitt uppdrag. Och glöm inte, till allt detta kommer det faktum att alla också har ett privatliv, med barn som ska till tandläkaren, bilen ska besiktigas, middag ska planeras och lagas och ätas, och dessutom ska man träna inför Vätternrundan och planera bästa väninnans möhippa, och nånstans finns en make/maka/sambo/partner/pojk-eller flickvän vars kärlek inte kan tas för given…

Äsch då, det är bara nu det är lite tjockt med nationella prov och utvecklingssamtal, inbillar jag mig att någon som läser detta tänker nu. Och alltså…. jo, visst, men ärligt talat, det verkar vara ganska jämna plågor med mindre variationer. I början av höstterminen ska klasserna svetsas samman, nya elever och kollegor komma in i gruppen, sen är det utvecklingssamtal för hösten, innan decemberstressen trillar över skolsverige med allt som ”ska bara”-hinnas med innan alla får en chans att pusta ut… Bara för att allt sen rivstartar igen i januari, med elever vars föräldrar ligger i skilsmässa och har bråkat hela jullovet, vars älskade morfar ligger döende på sjukhus, elevvårdsteamet som vill ha dina tankar i skriftlig form om eleven som är i behov av en extra resurs i klassrummet för att kunna ha en chans att nå sina mål, sen kommer nationella prov och… ja, så är vi ju där vi började. Och hur det ser ut efter påsklovet med prov i alla ämnen, sista chansen för alla elever att höja slutbetygen inför avslutningen i nian, brännbollskvällar med elever och föräldrar och allt som ska hinnas med trots alla lovdagar som bryter upp nästan varenda vecka under vårens övergång till sommar, tror jag inte jag behöver belysa i detalj, då jag är säker på att många med mig (alltså, även utanför skolans värld) själv med fasa ser fram emot de där extremt hektiska vårmånaderna.

Gisses.
En lärares vardag, så som jag som utomstående uppfattar det. Stämmer det? Kanske du som lärare (rektor, fritidspedagog, skolkurator och förskollärare, specialpedagog och elevassistent) känner igen dig? Jag hoppas ärligt talat att ingen lärare känner sig träffad av detta! Befarar att så inte är fallet.

I allt detta befinner sig dessutom än fler elever, barn och ungdomar, som har dessa lärare som förebilder. Jag är garanterat inte ensam om att kunna namnge minst en lärare som spelade lite extra stor roll för mig under min uppväxt, en vuxen utanför familj och vänkrets, som såg mig och de behov jag hade, utmaningarna jag ställdes inför, och som fanns där för mig. Och så är det självfallet även idag. Så utöver allt jag rabblat upp ovanstående, finns den aspekten också. Att se varje barn, varje dag.

Snacka om att många av dagens lärare verkligen kan trolla med knäna. Men – är det verkligen rimligt? Känslan att vara överväldigad är just en känsla, som kan uppstå oavsett hur själva arbetsbelastningen är, men de facto uppfattar jag att många lärare verkligen har en orimlig arbetsbörda, en arbetsbelastning som inte är rimlig eller möjlig att klara av.

Så hur tänker vi egentligen att detta ska fungera? Eller är jag ensam om att tycka detta är helt uppåtväggarna vansinnigt? Sönderstressade lärare med orimliga arbetsbördor är inte en förebild jag önskar för mina barn. (Visst, detta gäller rektorer också. Och fritidspedagoger, förskolelärare och skolkuratorn med, osv.) Och det är inte lärarna jag pekar finger på nu, det hoppas jag verkligen att du ser! Jag ser ett systemfel, och systemet skapas och omskapas av oss alla, dagligdags.

Men allvarligt talat, vi kan inte fortsätta så här, det funkar inte. Vi skapar ett samhälle av människor som glömt bort hur det är att andas, att reflektera, att leva och lära… lärare som kämpar som djur för att hinna med, för att se varenda liten Elna, Ibrahim och Josef som korsar deras väg, som rannsakar sig själv varje gång en elev faller igenom systemet med en uppgivenhet och förtvivlan om de verkligen gjort allt de kunde… Där prestationen blir måttstocken och varandet i sig blir något att eventuellt, möjligen, kanske, med lite tur hinna med på semesterresan till Rhodos i juli.

Sådan lärare, sådan elev? Mmm. Sådan förälder, sådant barn? Mmm på den med.

Om det ligger något i det där, med att barn gör som vi gör och inte som vi säger (och det tror jag det gör), är det då inte dags att göra något åt detta? Att ta ett rejält grepp om skolsystemet?

(Varför säger jag skolsystemet och inte samhället i stort, familjeliv, föräldraskap och arbetsliv i övrigt? Jo, min tanke är att skolan är det främsta samhällsskapande system vi har, det som alla går igenom, och det är där vi verkligen har möjlighet att påverka samhället vi skapar. Och nej, jag tror inte familjen är oviktig. Tvärt om! Men jag vet inte hur vi ska kunna komma åt alla familjer i Sverige, eller varenda arbetsplats. Jag ser inte hur det låter sig göras. Men samtliga Sveriges skolelever befinner sig fem dagar i veckan, fyrtio veckor om året, i skolan, och där kan vi göra en insats. Dessa individer kommer vi åt, och kan ge dem både en upplevelse och förebilder för hur ett gott liv med lärande och omsorg kan levas. Och vet du – därmed kanske vi kommer åt familjerna (och arbetsplatserna!)med, både elevernas familjer idag, men också, på längre sikt, de familjekonstellationer de själva kommer att skapa.)BoldomaticPost_Att-forbereda-barn-och-ungdom

Är det nu det är dags att på riktigt förbereda barn och ungdomar för livet, det liv som är värt att leva, (det liv små barn av sin natur redan lever), snarare än att visa dem att vuxenlivet (handen på hjärtat, det gäller nog inte bara vuxna utan även barn och ungdomar!) består av ett ekorrhjul med få tillfällen till andhämtning, där folk trillar av pinn, går in i väggen och knaprar antidepressiva och/eller sömntabletter bara för att överleva vardagen?