Allt går sönder (bok 3 av 26)

”Okonkwos namn var känt i alla nio byarna och vida däromkring. Hans berömmelse vilade på egna bedrifter. Redan som artonåring hade han bragt sin by stor ära genom att kasta Katten Amalinze, den berömde brottaren som i sju år hade ansetts oslagbar av allt folk mellan Umnofia och Mbaino. Katten kallades han för att han aldrig kom ner på rygg. Honom kastade Okonkwo i en sammandrabbning som var så hetsig och vild att de äldste var ense om att ingen hetsigare och vildare hade skådats alltsedan stammens urfader kämpade sju dygn i sträck mot de vilda djurens ande.”

Så börjar den, boken Allt går sönder (originaltitel: Things fall apart) av Chinua Achebe. Chinua Achebe var en nigeriansk poet; Allt går sönder hans första roman, utgiven 1958. Boken låter mig som läsare få en inblick i igbo-folkets seder och bruk, samtidigt som jag får följa hur igbo-samhället faller samman i samband med kolonialisering och kristna missionärers framfart under 1800-talet och hundra år framåt.

Efter att jag läst både Americanah och En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie öppnades mina ögon över min ignorans – hur jag i stort är helt illiterat gällande afrikansk litteratur, med vissa undantag. Tipsades om Things fall apart, och satte upp den på min vill-läsa-lista på Goodreads, samtidigt som jag inte gjorde något aktivt åt det. När så 2018 gjorde sitt intåg och med det, min bokläsarutmaning, så plockade jag fram en massa svenska böcker jag hade hemma. Bland dem fanns denna, i en hög böcker jag lånat av vännen och tillika både bokälskare och bokskapare, fotografen Anders Roos, tillsammans med lite andra spännande böcker från ”udda länder”, alla utgivna av bokförlaget Tranan. Först när jag började läsa Allt går sönder gjorde jag kopplingen: en svensk utgåva av Things fall apart, denna bok som jag från höger och vänster fått mig rekommenderad.

Så vad tycker jag då? Det är en bok som är lätt att läsa, som i mångt ger mig känslan av att sitta och lyssna till en berättelse, snarast än ”att jag läser stor litteratur”. Rytmen, stilen och hur de två berättelserna i boken vävs samman; allt känns ovant, och samtidigt lättillgängligt. Nyfikenhet väcks inom mig, inför denna annorlunda kulturella kontext, samtidigt som frustrationen och ilskan över kolonisatörernas ignoranta och förödande maktfullkomlighet blommar ut inombords.

Tänk, hur skulle världen sett ut om inte…
Dithän (om om inte fanns) går jag inte mer än för att i fantasin bygga nya, annorlunda världar. Och i den aspekten så ger Allt går sönder mig mycket byggstenar att fantisera kring!

Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2018, att läsa och blogga om 26 svenska och 26 engelska böcker, en per vecka, böcker som jag redan har hemma.

Sommarlovet till ända

Minstingens väckarklocka skrek nyss ut sitt larm, beep-beep-beep, i ett (lyckat) försök att väcka honom. Själv var jag redan vaken och jag har svårt att se att inte äldsten också vaknade till åtminstone, även om hon börjar skolan först nästa vecka och därmed inte har någon anledning att trilla ur sängen i arla morgonstund.

Igårkväll gjorde vi Malmöfestivalen, med både karuseller och matståndsrätter – Green Fries hemmaskurna pommes frites rekommenderas till exempel varmt, gud så smaskiga! Delvis ett avslut – ett sommarlov är till ända – och även ett avstamp – en ny termin står vid dörren och knackar på.

Själv har jag börjat jobba så sakteliga, och eftersträvar, som varje år, att försöka ta med mig sommarens lugnare lunk in i de första veckorna, att inte rivstarta utan smyga igång lite mer. Fortsätter mina dagliga ritualer, morgonens meditationsstund och efterföljande sjua innan det är dags för den gröna smoothien. Bloggandet är en annan av mina viktiga dagliga göromål – här vill jag komma in i morgonskrivrutinen igen, för den ger mig så mycket. Ett sätt att både få ur mig det som behöver komma ur och samtidigt ge mig själv en stunds fokus på morgonkvisten. Sen har jag sedan slutet av juni lagt till 20 minuters gitarrplinkeplonk varje dag, utföres oftast på kvällen innan läggdags.

Nästa vecka börjar körrepetitionerna igen, där jag bestämt tror vi ska börja repetera inför vår Salzburg-resa om ett par veckors tid. Gitarrlektionerna börjar först veckan efter igen. Däremellan är det inledande möte med min och en väns nystartade bokklubb, något jag verkligen ser fram emot med spänning. Och så ska fönsterfodren i matsal och vardagsrum målas, deadline är bokklubbens första träff så det vill till att dra igång det arbetet.

Ja. Idag sker skiftet. Jag känner det i mig. Nu är sommarlovet slut – och jag har verkligen tagit sommarlov jag också! – och det är dags för nästa fas. Den kliver jag in i med tillförsikt, balans och nyfikenhet. Helhjärtat!

När nyfikenheten tar överhand

Ibland chockerar jag mig själv. Som i söndags när kära kusinen på FB delade Kalkbrottsloppets uppmaning att anmäla sig till det unika Kalkbrottsloppet om fem kilometer den tjugotredje september. Satt i soffan m minstingen och utbrast ”Kolla in det här, ska vi inte anmäla oss?”. Han läste, gruffade och med rynkad näsa sa han ”Nä…”. Då anmäler jag mig själv!”, sa jag, och gjorde just det. Blev anmäld som löpare nummer 209 av 300, i kategorin ”vanliga löpare”. 

Så varför var detta så chockerande, frågar sig vän av ordning?

Jo. Jag har aldrig anmält mig till (och därmed heller aldrig deltagit i) ett löp-lopp tidigare. Nånsin. Visst har jag knatat Vårruset ett par gånger och troligen ett Blodomlopp eller två, men sprungit har jag aldrig gjort, aldrig fått för mig ens. Men sedan maj månad har ju lusten att sticka ut på Bulltofta och lufsa runt ett par kilometer kommit över mig ett antal gånger, och jag har tom joggat dryga fem kilometer någon av gångerna, så jag vet redan att jag klara den aspekten av det hela.

Tanken har föresvävat mig att jag kanske kunde hitta något lopp som lockar, men eftersom jag springer i barfotaskor så avskräcker asfalt en smula då det gör ondare i fötterna än grusade stigar och gräs. De flesta lopp jag ens funderat på faller från av detta skäl. Och det är mycket möjligt att även detta lopp sker på asfalterade vägar men eftersom jag aldrig varit nere i Kalkbrottet så tog nyfikenheten överhand helt enkelt. Så nu hoppas jag bara att lusten att springa trillar över mig ytterligare ett par gånger innan det är skarpt läge!

Under omformning

Under omformning. Så känner jag mig. Alla delar av mig, uppkastade i luften, och på nervägen finns chansen att välja. Ett medvetet val jag har möjlighet att göra. Byta ut någon del? Möblera om deras inbördes ordning? Ta in något nytt, en joker, esset i rockärmen kanske ska ligga synligt i centrum, istället för att ligga dold i väntan på att användas?

Vem är jag? Vad vill jag? Hur vill jag vara? Vem vill jag vara? 

Jag har – inser jag – alltid möjligheten att vara i omformning. Och kanske är jag – människan? – alltid det, men i det lilla. Det lilla som omfamnar vardagslunken och därför knappt syns. Inget jag lägger märke till i alla fall. Men nu. Under denna separation är möjligheten större. Syns mer. Den möjliga omformningen är större, som om vardagslunken är den stilla kvällsbrisen en sommarnatt, och separationen är höststormen, som river och sliter i mig. Som drar bort större sjok och kastar upp dem i luften.

Lite som att det är svårt att se att ens barn växer, men mor- och farföräldrar som träffar dem med lite längre mellanrum ser direkt hur de vuxit.

Lite som skillnaden mellan vardagsstädning och storstädning. Och det som storstädningen ger mig, är inte chansen att rata, döma, föraktfullt kasta åt sidan. Så har jag levt livet och det vill jag inte åter till. Det är viktigt för mig! Varsamheten med mig själv är en del av mig som jag inte släpper taget om. Så storstädningen ger mig snarast chansen att värdera, till fullo, det som är så värdefullt, så givande och viktigt, att jag för att ge det tillräckligt utrymme att växa, med stor omsorg väljer vad annat jag ska släppa taget om. För endast genom att låta något gå, ger jag utrymme för något nytt och annat att växa och ta plats.

Jag har tagit mig hit. Fyrtiofyra år på denna jord, och jag har, under årens lopp, valt att släppa taget om saker, personlighetsdrag, vanor, vänner, arbetsplatser och talesätt. Och mycket mycket mer. Inte för att det är dåligt, undermåligt, odugligt. Utan för att det tagit mig dit det förmådde, och inte längre gagnar mig. För att det krävs utrymme, öppningar, för något nytt. Att testa. Se, om det gagnar det mig mer, att släppa taget, och låta något nytt komma till mig. Något nytt som kan följa med mig, en bit på min färd som människa. Och en dag kanske stunden kommer, då det igen är dags att släppa taget, om det som inte längre är nytt utan invant.

Under omformning. Det är jag. Och det är spännande. Med tacksamhet och den största vördnad tittar jag på den Helena som tagit mig hit, och lyssnar till vad som vill ske.

Vem är jag? Vad vill jag? Hur vill jag vara? Vem vill jag vara?

boldomaticpost_fragar-i-syfte-att-slappa-tageStäller inte frågorna för att jag ska besvara dem under idogt slit. Jag avser inte att försöka kreera svar till dessa frågor, genom tankeverksamhet och blod, svett och tårar. Frågar i syfte att släppa taget, kastar ut frågorna i universum, och ser vad som kommer i retur. Svar? Fler frågor? Med nyfikenhet möter jag det som kommer till mig, det som vill hända nu. Njuter av det, nuet. Gläds åt det, nuet. Och är lite pirrigt nyfiken på vad morgondagens nu måhända bär med sig! Kanske – troligen – växlar svaren på frågorna, över tid. Kanske lyser svaren med sin frånvaro, och jag ges än mer möjlighet att öva mig i hur det är – att leva i det okända. Utan svar. Utan säkerhet. I tvivel och tvekan och fullständig tillit. Paradoxalt? Eller kanske bara så som livet är?

För vem är jag? Vad vill jag? Hur vill jag vara? Vem vill jag vara?

Nöjd – därför förändras jag!

Paradoxalt.BoldomaticPost_Ju-nojdare-jag-ar-med-den-och

Insikten att ju mer nöjd jag är med den och det jag är och gör, desto enklare är det att förändra, både i mitt varande och mitt görande. Som om jag är mindre beroende av att fortsätta vara så som jag kommit att känna mig själv, mindre fäst vid de etiketter och epitet som ålagts, av mig själv, av andra.

Kanske är det enklare för att jag inte strävar bort, för att jag verkligen är nöjd med det som är? Kanske för att jag inte drivs av tron att gräset är grönare på andra sidan staketet, utan snarast av upptäckslusta och nyfikenhet? Nya epitet kanske smakar bra? Andra etiketter kanske ger upphov till nya erfarenheter? För vem vet vad som väntar bakom nästa krök, innanför den stängda dörren som plötsligt uppenbarar sig, bortom nästa möte?

Möt varje handling som vore den ny

Inflygning Kastrup

Inflygning till Kastrup – bälte, stol, bord: Check!

När jag skriver detta sitter jag på flyget på väg hem från Hamburg. Småskrattar för mig själv när den manliga flygvärdinnan ber oss spänna fast säkerhetsbältena, resa stolsryggarna och fälla upp borden.

Han lyckas få med hela radängan – som ändock är ganska många ord, du har säkert hört den själv – i en enda utandning, åtminstone är det så jag upplever det. Först drog han harangen på engelska, varpå jag småfnittrade. Sen kom den på svenska, och jag fnittrade än mer, eftersom det lät likadant.

Och så slog det mig – vissa saker har jag svårt att ta till mig, när de uttalas på det där sättet, som om han sagt det sjuhundramiljarder gånger förut. Vilket han säkert har. Men det låter nästan som vitt brus. Jag lyssnade visserligen denna gången, men tror egentligen jag hörde vad han sa mer utifrån mitt eget minne av alla gånger jag flugit, snarare än att jag hörde vad han specifikt sa, just i stunden.

Och jag vet inte jag, jag vill nog inte gå så långt som till att säga ”Möt varje sak/handling som vore den ny för dig” för det vette hundan om jag vill möta en kirurg som verkar vara gröngöling på jobbet…. men samtidigt vill jag definitivt inte möta en kirurg som är så luttrad att hen inte ser mig, utan bara de tidigare tretusen patienterna hen mött under sin yrkeskarriär. Så kanske det ändå ligger något i det?

Jag vet åtminstone att det hade låtit väldigt mycket proffsigare om flygvärdinnan uttalat den där harangen med lite inlevelse, snarare än närmast automatiserat, som något som bara ska göras. Frågan som väcks i mig är följande:

Finns det egentligen något ställe eller något tillfälle, där inlevelse och en känsla av nyfikenhet/glädje/iver hade varit till nackdel?

Nätverkande

För ett bra tag sedan så ställde Charlotte Rudenstam frågan: Vilken slags nätverkande tycker du fungerar? på Facebook, och jag gick igång direkt. Jag svarade på hennes fråga så här:

Jag insåg när jag la ut min 100-coachkonversationer-utmaning via blogg, Facebook & Twitter att jag skapat ett nätverk som är fantastiskt, som kunde svälja det jag bad om hjälp med. Och då insåg jag att jag HAR ett fantastiskt nätverk, som jag inte skapat ”för att skapa ett nätverk”. Utan det har växt fram organiskt, för att jag följt mitt hjärta, möter världenengagerat mig i frågor/saker/personer/rörelser som jag vurmar för, och på det viset varit öppen för att bygga broar och skapa kontakter.

Och då har jag ändå varit väldigt restriktiv själv med att skicka vänförfrågningar här på FB t ex. Älskar att få, skickar sällan.

Så, mitt korta svar blir: det som inte ”är nätverkande” utan är du som möter världen, med nyfikenhet och intresse. Det nätverkandet fungerar!

De senaste dagarna har jag funderat på min närvaro på Twitter, och övervägt att lämna det. Har fattat beslutet att att fortsätta twittra, men att städa i mitt flöde och också vara tydligare med vem och hur jag interagerar. Och därför kändes det extra värdefullt att trilla över detta mitt svar om nätverkande som jag lagt som ett utkast på WordPress.

För detta är precis vad jag önskar göra – möta världen med nyfikenhet och intresse. Det ska jag hålla i fokus än mer framöver. Jag är tacksam för påminnelsen, för jag har snöat in på de negativa ankdammsaktiga sidorna av Twitter ett tag, och det ger mig inget gott.

Skickar därför frågan vidare till dig, för kanske även du får syn på något du glömt bort, eller tappat sikte om: Vilken slags nätverkande tycker du funkar?