Några tankar om hösten

Bad en av höstens klienter skriva några rader om sin upplevelse. Något senare trillade det in ett mail med Några tankar om hösten som fyllde mitt hjärta med tacksamhet och glädje:

Med äkta genuinitet lyckades Helena hjälpa mig under en tuff höst, och jag anade inte hur viktig roll Helena skulle få i mitt liv. Vi sågs ca 15 gånger under 6 månader, en timme åt gången, men det kändes som mycket mer. Den energin hon utstrålar är tillsammans med hennes attityd extremt ovanlig; ”inget är omöjligt och allt går alltid att lösa”. Hon är beviset på att även till synes svåra situationer går att bryta ner till extremt enkla beståndsdelar som med lätthet går att hantera.

Helena lyssnar otroligt bra. Hon är aldrig rädd för att pusha en till att ställa svåra frågor till sig själv. Hon vill, med mycket omtanke, att båda ska utvecklas tiIIsammans och tar gärna det där extra klivet för att uppnå det. Hon är mycket intelligent och hennes bakgrund inom biologi och teknik samt hennes synsätt, och enorma nyfikenhet, på världen passade perfekt för mig. Med enorm öppenhet och en riktig omfamning vid starten av varje coachpass var det lätt för mig att öppna upp och prata om djupa saker som jag behövde få ut och bolla. Detta är superviktigt i en coachrelation, insåg jag efter ett tag. Beviset för att det var roligt och effektvt var tydligt: Efter varje pass kom jag in på jobbet med ett enormt leende på läpparna och massor av energi som höll i sig hela veckan. Det var kvalitet rakt igenom.

Att Helena dessutom är en stor förespråkare av promenader, eller Walk-and-Talks som hon kallar det, gjorde att jag dessutom fick en klart bättre förståelse för hur kroppen och knoppen fungerar. Att bara sitta och prata på något café hade kanske funkat, men jag är övertygad om att våra naturnära promenader var klart bättre. Kroppen kommer igång och hjärnan blir direkt klarare, vilket är mycket viktigt vid såna här träffar.

Just nu är jag inne i ett reflekterande stadie i livet, men jag kommer med största sannolikhet samarbeta, för jag ser det som ett samarbete snarare än att ”bara få hjälp” igen, med Helena inom en snar framtid. Hoppas att fler tar chansen att jobba med sig själva tillsammans med Helena.

Victor, 24

Vågar jag fråga?

Träffade Andreas Lennartsson på tåget, och fick till ett par minuters samtal innan han hoppade av. Vi träffades när jag höll en 3-veckors kurs i ”Kartläggning och dokumentation av processer” på Newton yrkeshögskola i Malmö och han, som elev på den två-åriga yrkesutbildningen Kravanalytiker IT, gjorde ett outplånligt intryck på mig.

Andreas var på väg till sin praktik, där han sitter med kravanalys, och var sprudlande glad, taggad och nyfiken, och oerhört tacksam för att få vara ute ”i verkligheten” på ett företag och praktisera allt han lärt sig. Han sa: Jag sitter med översättning av krav, och vissa av dem är totalt oförståeliga. Men vågar jag fråga, eller kommer jag bara verka dum då?

Mitt svar kom raskt i form av ett rungande Klart du ska fråga!, och sen resonerade vi vidare kring detta, även för egen del inspirerad av just ställda krav, då jag häromdagen uppdaterade en kravspecifikation för en maskin, och insåg att vissa av de krav jag skrivit när det begav sig förra gången, är krav jag inte har en susning om vad de egentligen betyder… 

Så. Om jag inte frågar, lär jag mig inget.
Det är nummer ett. Ok, jag kanske ”verkar dum” men om det är epitetet jag får om jag frågar, så vill jag inte befinna mig i det sammanhanget ändå. Våga fråga om det är något som är oklart. Tydlighet är snällhet och så ock i omvänd bemärkelse, dvs om något i n t e är tillräckligt tydligt för mig, så ligger det på mig att vara tydlig med att det är otydligt.

Människan blir lätt hemmablind.
Det är nummer två. Det kanske är så att ingen längre vet vad ett specifikt krav innebär, eller vad det egentligen syftar till. Kanske är det en kvarlämning, ett arvegods som slunkit med genom ett antal klipp-och-klistra-versioner. I så-här-har-vi-alltid-gjort-situationer där sammanhanget sedan länge slutat vara logiskt är det just nya fräscha ögon som kan få syn på, och ifrågasätta gamla sanningar och invanda beteenden, som är den största gåvan. Och det är allmängiltigt, och gäller definitivt för mycket mer än kravanalys.

Så fråga av hjärtats lust, med nyfikenhet och ett öppet sinne!

A World of Love, konst som berör

Läste en artikel i Sydsvenskan i våras. Titeln fick mig att haja till: Patricia Piccininis skulpturer väcker avsmak och empati (tyvärr Premiuminnehåll), vilket gjorde att jag nyfiket läste vidare. Skickade frågan till en god vän om hon ville följa med till Patricia Piccininiutställningen på Arken. Det ville hon.

”In many ways, I think that the figures in my work are metaphors for the disenfranchised or the excluded. The ‘beauty’ or ‘ugliness’ of these creatures depends very much on what notion of normality you believe in.”

Sen händer livet. Du vet. Kalender fylls snabbt på, och ett tu tre har hela sommaren gått utan att vi kommit iväg. Så jag frågar igen och får ett par datumförslag i retur, så sagt och gjort, den 17e augusti 2019 satte vi oss på tåget till Arken.

Och vilken utställning.
Berörd? Ja, nått så kopiöst. Helt omöjligt att värja mig från. Berör in på bara skinnet, in under skinnet till och med. Konstverken, skapelserna, fantasin, ömheten, de oerhört naturtrogna figurerna – såväl de i ren människoform som de drömskapelser Piccinini blåst liv i.

”It’s not about attributing human characteristics to animals as much as recognising our shared ‘animalness’.”

”We have to ask ourselves if it is so hard to find out where one thing starts and another ends can we really then continue to believe in the barriers that separate us.”

Förundran. Nyfikenhet.
Hur i allsin dar går hon tilväga egentligen?
Hur får hon betalt? Ja, vad lever en ”installationskonstnär” på egentligen?
Var får hon alla idéer ifrån?
Hur lång tid tar det att göra en sådan här skapelse?
Och hur lyckas hon göra figurerna så enormt verklighetstrogna? Den lätt fuktade tungan, ögonen som med sådan förhoppning tittar på lekkamraten som precis klivit in i rummet, den lilla pojken som så ömt famnar sin oldemor (kan hon vara det, den gamla trötta sjöjungfrun? Ömheten dem emellan pekar dithän.) i verket The Long Awaited som ser ut exakt som en sovande pojke. Exakt!”I’m interested in relationships. The relationship between the artificial and the natural. Between humans and the environment. The relationship between beings, within families and between strangers.”

Jag skräms inte av figurerna i sig. Det är en sådan ömhet i alla verken, det är verkligen en värld av kärlek som Patricia Piccinini skapat, och samtidigt… verken, texterna och filmen som visas varje hel- och halvtimme med Patricia som berättar om sina verk… alltsammans väcker allsköns tankar. I mig. Om framtiden. Om nutiden. Vad gör vi? Hur ser gränserna faktiskt ut mellan mig och dig, mellan mig och fantasivarelser, mellan mig och laboratoriedjur? Vad får (kan? vågar? bör?) vi använda andra levande varelser till, i syfte att gagna oss, mänskligheten?

Vi lämnar Arken, fyllda av intryck. En fantastisk upplevelse. Rik. På så många vis.


Utställningen A World of Love av Patricia Piccininis verk på Arken pågår till och med den 8 september 2019. Åk dit om du har möjlighet!

 

 

 

Det ovissa. Älskat eller avskytt?

Jag har hatat det ovissa, det okända, det där som jag inte riktigt vet vad det är, vad det vill bli, vad som komma skall. Känslan av att veta att något är på gång att förändras, men vad, och till vad, och hur…

Usch vad jag tyckte det var otäckt. Läskigt rent ut sagt.
Tyckte inte om det ovissa. Räddes det okända.
Avsaknaden av kontroll skrämde mig.

Det var innan jag insåg att det där med kontroll är ganska övervärderat.
För att inte tala om feltolkat…

Nu. Nu älskar jag det ovissa, det okända, det där som jag inte riktigt vet vad det är, vad det vill bli, vad som komma skall. Känslan av att veta att något är på gång att förändras, men vad, och till vad, och hur…

Oh, vad jag älskar det. Som ett barn på julafton! Tycker om det ovissa. Gläds åt det okända. Jag vet att något kommer ske, att något kommer skifta.

Kanske mitt skifte från det första till det andra sättet att relatera till det ovissa har att göra med min grundläggande och medvetet naiva syn på livet och universum: att det är gott och att det blir bra. För det är vad jag vet. Att även de mest omstörtande och omvälvande sakerna som inträffat i mitt liv – på sikt åtminstone – har blivit bra.

Nu har jag kanske inte varit med om så mycket omstörtande och omvälvande saker, så att det är därför jag kan säga detta med sådan visshet? Ja. Kanske. Men samtidigt, det jag har varit med om, har för mig varit både omstörtande och omvälvande (gemensamma nämnaren för alla dessa skeden: skilsmässa och/eller flytt). Och jag tycker inte vi ska jämföra smärta och gradera den. Det som gör jätteont i mig gör ju faktiskt jätteont i mig, oavsett om du varit med om nånting långt mer (eller mindre för den delen) traumatiskt som gjorde jätteont i dig.

Min relation till det ovissa har stor inverkan på hur jag möter livet. För livet består till stor del (största delen, kanske?) av ovissheter. Om jag räds dem, är det som om jag räds själva livet. Om jag älskar dem, eller åtminstone är öppet och ärligt nyfiken på dem, så är det ju så jag möter livet i stor utsträckning också. Åtminstone är det min erfarenhet, efter att ha gått från avskyn till nyfikenheten.

Det ovissa.
Älskat eller avskytt?

Jag ser…

På nätet.
Hänger på nätet. Har jag gjort i många år nu, fick min första epost när jag började plugga på universitetet 1993, och i samband med det skaffade jag egen dator. När första barnet föddes 1999 var det Allt för föräldrar som gällde, sen snickrade samman en egen hemsida för att kunna dela mitt barns öden och äventyr med nära och kära. Startade ett Facebook-konto så tidigt att jag hann hålla mig därifrån i ett år eller två innan äldsta barnet suktade efter ett eget konto. Då väckte jag mitt nedsläckta konto till liv igen. Twittrat har jag också gjort, ja, gud vad jag twittrat! Var en av initiativtagarna till en sedermera landsomfattande rörelse som faktiskt föddes på Twitter. 15 februari 2013 klockan tio på kvällen. Ett födelsedatum jag har lika bra koll på som båda barnens dito.

Kostat på.
Jag har lärt mig mycket, skapat ett stort nätverk och byggt en handfull oerhört innerliga och givande nära relationer, tack vare sociala media. Men det har kostat på samtidigt. Att vara synlig, göra sin röst hörd, försöka röra runt i grytan låter sig inte göras ostraffat. Jag har, successivt, lärt mig se allt mer. I takt med att jag utvecklas och lär mig, har jag blivit allt bättre på självreflektion. 
Det gör att jag idag ser mycket i de mänskliga interaktionerna på nätet som gick mig helt förbi för bara ett par två-tre år sedan. För jag ser!

De utkastade. De uthängda.
Jag ser de som blir utkastade. De som blir uthängda. De som på något vis frångår normen, det slätstrukna, det lättsmälta. Som sagt vad de tycker, som står för det, och som – ofta – oförstående står där i en tsunami av inlägg och kommentarer, av repliker och privata meddelanden, ömsom vin ömsom vatten, ris och ros i en salig blandning. Stå där, till synes, med rumpan bar. Som vill försvara sig. Som hittar argument för varför hen inte gjort något fel överhuvudtaget, hur det är någon annan som gjort, sagt, tolkat, fel.

De som tystnat.
De som tystnat. De som tar det personligt. Som blir kränkta i detta de lättkränktas tidevarv. Som vuxit upp i ett tidevarv där de upplevt sig vara förringade, förnedrade, förtryckta. Som gått på pumpen så många gånger och möts av lilla gumman eller andra nedsättande invektiv, så de inte längre tror sig om att ha något att bidra med. Som tror att deras perspektiv inte är värt att lyssnas till.

Jag ser de som tystnat, som nu vågar sig fram, eftersom någon tagit action å deras vägnar. Tacksamheten för att någon annan agerat och åtminstone öppnat dörren på glänt åt dem igen. Jag är en av dem som tystnat läser jag om och om igen, och kan, till viss del, känna igen mig. Men inte av kränkthet (eller?), utan av utmattning.

Fast… nu glömmer jag bort mitt Jag, version 2015/16 skulle jag tro. Den Helena som twittrade dag och natt, och definitivt upplevde sig både stött, missförstådd och kränkt emellanåt. Så jodå. Jag får tillstå detta: även rollen av att vara den som tystnat har varit min.

Alfahannarna.
Men jag har också tagit rollen av den som tröttnat på att ständigt behöva fajtas för att göra sin röst hörd, som (alltför ofta kvinnor, precis som jag) sitter mitt i ett gäng alfahannar som tuppar sig, utan minsta självrannsakan. Till synes helt utan nyfikenhet, utan vanan eller ens impulsen att tystna, att släppa fram andra röster, kanske till och med bjuda in dem. Nu har jag gått på här en timme, vad tycker/tänker/känner/ser/hör du? Berätta och ge mig en chans att få andra perspektiv på saken! Som då lyssnar. Ödmjukt. Inte tystnar i två och en halv minut, för att sen ta till orda igen och förklara varför det nyss hörda inte stämmer, varför det är fel, som mer än gärna skjuter knappt hörda tankar i sank. Jodå, nog är detta personligt allt. Det här är mitt perspektiv. Eller åtminstone ett av mina perspektiv i denna typ av situationer. Som jag fajtats för att ta plats, låta min röst höras, fast besluten att övertyga och inte övertygas. Gått på många smällar, men också blivit lyssnad till. Men jag har tystnat. Orkar inte längre fajtas för att bli lyssnad till. Kostar för mycket energi. Så jag undviker den typen av sammanhang. Pallar inte längre. Detta är alltså en roll jag numera undviker att ikläda mig.

Ser rädslan.
Tupparna då? Jag ser dem också. Även om det kan vara svårt för mig, för att jag så ofta fajtats mot dem. Men ser dem gör jag. Ser rädslan. Skräcken för att inte vara tongivande. Är jag betydelselös då? Om jag inte besitter svaret, lösningen, mirakelkuren, är jag utan värde då? Med handen på hjärtat är detta också något jag upplevt själv. Rädslan jag känt över att inte alltid vara på topp, ha svaret som vore jag Encyclopedia Helenica, att jag har värde som människa enkom som allvetande sådan. Rädslan för att säga Jag vet inte. Kan du berätta, så kanske jag kan lära mig något nytt?

De som tar det personligt.
Jag ser de som inte förmår skilja på sak och person. Som läser nonsens eller dumheter eller fattar du ingenting som svar på en fråga, ett påstående, en åsikt eller en fundering de gjort, och tar det som en käftsmäll. Som om du, som frågat, påstått, delat din åsikt eller din fundering, är mindre värd, dum, korkad. Vissa blir offensiva, invektiven haglar och ingen blir varken lyckligare eller klokare. Andra blir defensiva; med svansen mellan benen slinker de undan och skäms… för att sedermera tystna?

Dramaträsket.
Jag ser de som kastar sig ner i dramaträsket, som vill försvara den som blivit uthängd, utkastad. Viljan att stå bredvid, solidariskt kroka arm med hen och högljutt vill låta hen veta att hen inte är ensam. Drivs av att förmedla att andra ser vad som händer, hur orättvist det är, som har långa och många tankar om hur fel det hela är.

Jag ser andra som också kastar sig ner i dramaträsket, i syfte att lyfta fram de förmenta offren. De som hävdar vikten av god ton och solidariskt krokar arm med de som tystnat. Vill visa dem sin sympati. Kanske även empati? Räcker upp handen även här – mången gång har jag gett röst åt denna rollen.

De som slätar över.
De som vill släta över. Dem ser jag också. De som känner sig obekväma med de starka ställningstaganden som görs. De som inte tycker att vi ska göra en stor grej av det hela, de lösningsfokuserade som kommer med en myriad av alternativa vägar framåt. Invånarna i mellanmjölkens land, som tycker att man måste väl inte hänga ut folk, inte kasta ut dem, inte stänga av på livstid, kan man inte bara ta bort dem från vänskapslistan, varna eller stänga av på visstid? Kan inte alla bara vara snälla?

De som kastat/hängt ut.
Jag ser den som kastat ut, hängt ut. Som slår sig på bröstet och med säkerhet vet att den inslagna vägen är den enda rätta. Som inte har ett tvivel i sin kropp. Fast är det egentligen bara en fasad för den andra typen av människa som hängt och/eller kastat ut? Den som våndats. Mycket. Som velat fram och tillbaka, vägt personliga tankar och omdömen med gruppens regler och gruppens bästa. Som så gärna vill moderera, lyfta de som tystnat så de börjar ta plats igen, fila av de vassaste kanterna på de som uttrycker sig rakt på sak, de som tycker att vi måste väl ha högt i tak och tar den slitna klyschan som ursäkt för att säga precis vad som helst hur som helst och som av andra lätt uppfattas kantiga och okänsliga. Och jodå. Här har jag också varit. Brutal ärlighet. Min rätt att yppa min åsikt. Absolut. Fast – varför? Om det är brutalt, måste jag hävda min synvinkel då?

Olika perspektiv.
Jag ser alla dessa olika perspektiv, och känner igen mig i de flesta, för att inte säga alla, för vid ett eller annat tillfälle har jag varit vart och ett av dem.

Jag ser alla dessa olika perspektiv, men jag ser ingen som lyfter dem. Vart och ett. Systematiskt. Som går igenom dem alla, som vill belysa. Kanske förstå, men det är inte ens nödvändigt egentligen, eller är det det? Jag måste kanske inte förstå allt och alla, men jag behöver se deras vinkel, deras perspektiv; att det finns. Att det inte är svart eller vitt, utan grått, en gråskala med många nyanser, som alla pekar på det faktum att man kan se saken från många olika vinklar. Det är en Sanning.

Släppa fram dem alla?
Vad händer, om vi inte sopar detta under mattan? Vad händer om vi släpper fram alla dessa perspektiv, inte för att döma vissa som rätt och riktiga, andra som fel och falska, utan bara för att se att det finns mer än ett sätt att se på saken. Fler än två. Fler än tre. Fler än tio till och med. Att alla har sitt livsberättigande i att de faktiskt existerar. Att någon upplever en situation på ett visst sätt gör ju att det är en sanning. Det är en upplevelse som upplevs. Kommer från tankar, som ger känslan. Ja. Och samtidigt: den enskilda upplevelsen är inte Sanning för det. För då skulle alla uppleva exakt samma sak och vi hade bara haft vitt. Eller svart. Inte ens bådeock. Men det är en sanning med litet s i så mån att det är upplevt. Ja!

Vad händer om vi förstår detta? Om vi tar höjd för det istället för sopar det under mattan, visslar och låtsas som ingenting? När vi sätter på oss skygglappar och tycker alla som inte tycker som just jag är dumma i huvudet och borde skjutas, eller åtminstone hålla käft – hur gagnar det någon?

Rollerna fyller en viktig funktion.
För jag ser också hur alla dessa roller fyller sin funktion. Hur jag, genom att kliva in i någon av alla dessa roller som finns, gagnar samfundet i stort. För problemet är inte rollerna. De är oss till gagn. Vi behöver alla dessa roller. De hjälper oss att beskriva vår gemensamma verklighet från så många perspektiv som möjligt. Var och en som kliver in i en roll bidrar, medvetet eller undermedvetet, till att vår syn på det som sker, på det som är, blir så komplett som möjligt. Problemet är när jag fastnar i en roll, inte förmår se andra perspektiv, inte inser att jag kan röra mig mellan roller. Jag måste inte alltid kliva in i en och samma. Gör jag det så stagnerar jag. Och jag hindrar också andras lärande om jag lägger beslag på en roll. Då ges ingen annan chansen att se hur världen ser ut, hur det känns, vad som händer i kroppen, utifrån denna roll.

Öppet forum.
Vad händer om vi låter alla de sagda och osagda perspektiven ta plats på arenan. Inte för att slitas i stycken – som under gladiatorernas kamp på Colosseum – utan för att synas i ett öppet forum, ett forum där alla vinklar bjuds in. Och mer än så, ett forum som enkom blir komplett om allas syn på det hela lyfts fram. Belyses. Kanske vågar inte alla göra sin röst hörd, och då måste vi andra lyfta den. Jag måste lyfta dem.  Med all min empatiska, inlyssnande och ödmjuka förmåga, med fantasi och inkänning, måste jag – och du? – lyfta fram de möjliga scenario jag kan förnimma. Kanske kan jag knappt sätta ord på det/dem, men då ska jag åtminstone försöka. Som att försöka fånga dimma, det låter sig inte göras, men kanske jag, om jag försöker, väcker någon annans tankegång, så att dimman lättar och perspektivet klarnar och blir lättare att förmedla, förnimma, ta del av?

Vad skulle bli möjligt då?

Vad ser du?

En öppning till djupare samtal

Ytliga samtal.
Snack om väder och vind. Om senaste filmen, boken, låten.
Småsnack om bilen och cykeln och träningen och jobbet.

Jamen, så där som det kan bli.

Djupare samtal.
Om sånt som betyder något, som känns viktigt, påverkar mig. Stunder av att öppna på förlåten, släppa in människor… eller kanske snarast släppa ut mig själv? Ur skal, ur roll, ur sån-där-som-man-väl-ska-vara.

Så där som det också kan bli.
Kräver lite mer. Ger också lite mer.
Emellanåt kanske inte vad man är ute efter. Eller så kanske man tappat bort nyfikenheten på sina medmänniskor för stunden, och inte orkar lämna ytan.

Som ett sätt att säkra en öppning till djupare samtal, kan man göra som Inga-Lill: öppnande frågor, omsorgsfullt nedpräntade, placerade vid var och ens glas vid det vackert dukade bordet. Om önskan om djupare samtal finns, så är detta ett sätt att locka fram dem, om så behövs. Och även om samtalsdjupet redan är tillräckligt djupt, så kan oväntade öppnande frågor som dessa trigga både det ena som det andra. En riktigt god idé!

Allt går sönder (bok 3 av 26)

”Okonkwos namn var känt i alla nio byarna och vida däromkring. Hans berömmelse vilade på egna bedrifter. Redan som artonåring hade han bragt sin by stor ära genom att kasta Katten Amalinze, den berömde brottaren som i sju år hade ansetts oslagbar av allt folk mellan Umnofia och Mbaino. Katten kallades han för att han aldrig kom ner på rygg. Honom kastade Okonkwo i en sammandrabbning som var så hetsig och vild att de äldste var ense om att ingen hetsigare och vildare hade skådats alltsedan stammens urfader kämpade sju dygn i sträck mot de vilda djurens ande.”

Så börjar den, boken Allt går sönder (originaltitel: Things fall apart) av Chinua Achebe. Chinua Achebe var en nigeriansk poet; Allt går sönder hans första roman, utgiven 1958. Boken låter mig som läsare få en inblick i igbo-folkets seder och bruk, samtidigt som jag får följa hur igbo-samhället faller samman i samband med kolonialisering och kristna missionärers framfart under 1800-talet och hundra år framåt.

Efter att jag läst både Americanah och En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie öppnades mina ögon över min ignorans – hur jag i stort är helt illiterat gällande afrikansk litteratur, med vissa undantag. Tipsades om Things fall apart, och satte upp den på min vill-läsa-lista på Goodreads, samtidigt som jag inte gjorde något aktivt åt det. När så 2018 gjorde sitt intåg och med det, min bokläsarutmaning, så plockade jag fram en massa svenska böcker jag hade hemma. Bland dem fanns denna, i en hög böcker jag lånat av vännen och tillika både bokälskare och bokskapare, fotografen Anders Roos, tillsammans med lite andra spännande böcker från ”udda länder”, alla utgivna av bokförlaget Tranan. Först när jag började läsa Allt går sönder gjorde jag kopplingen: en svensk utgåva av Things fall apart, denna bok som jag från höger och vänster fått mig rekommenderad.

Så vad tycker jag då? Det är en bok som är lätt att läsa, som i mångt ger mig känslan av att sitta och lyssna till en berättelse, snarast än ”att jag läser stor litteratur”. Rytmen, stilen och hur de två berättelserna i boken vävs samman; allt känns ovant, och samtidigt lättillgängligt. Nyfikenhet väcks inom mig, inför denna annorlunda kulturella kontext, samtidigt som frustrationen och ilskan över kolonisatörernas ignoranta och förödande maktfullkomlighet blommar ut inombords.

Tänk, hur skulle världen sett ut om inte…
Dithän (om om inte fanns) går jag inte mer än för att i fantasin bygga nya, annorlunda världar. Och i den aspekten så ger Allt går sönder mig mycket byggstenar att fantisera kring!

Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2018, att läsa och blogga om 26 svenska och 26 engelska böcker, en per vecka, böcker som jag redan har hemma.

Sommarlovet till ända

Minstingens väckarklocka skrek nyss ut sitt larm, beep-beep-beep, i ett (lyckat) försök att väcka honom. Själv var jag redan vaken och jag har svårt att se att inte äldsten också vaknade till åtminstone, även om hon börjar skolan först nästa vecka och därmed inte har någon anledning att trilla ur sängen i arla morgonstund.

Igårkväll gjorde vi Malmöfestivalen, med både karuseller och matståndsrätter – Green Fries hemmaskurna pommes frites rekommenderas till exempel varmt, gud så smaskiga! Delvis ett avslut – ett sommarlov är till ända – och även ett avstamp – en ny termin står vid dörren och knackar på.

Själv har jag börjat jobba så sakteliga, och eftersträvar, som varje år, att försöka ta med mig sommarens lugnare lunk in i de första veckorna, att inte rivstarta utan smyga igång lite mer. Fortsätter mina dagliga ritualer, morgonens meditationsstund och efterföljande sjua innan det är dags för den gröna smoothien. Bloggandet är en annan av mina viktiga dagliga göromål – här vill jag komma in i morgonskrivrutinen igen, för den ger mig så mycket. Ett sätt att både få ur mig det som behöver komma ur och samtidigt ge mig själv en stunds fokus på morgonkvisten. Sen har jag sedan slutet av juni lagt till 20 minuters gitarrplinkeplonk varje dag, utföres oftast på kvällen innan läggdags.

Nästa vecka börjar körrepetitionerna igen, där jag bestämt tror vi ska börja repetera inför vår Salzburg-resa om ett par veckors tid. Gitarrlektionerna börjar först veckan efter igen. Däremellan är det inledande möte med min och en väns nystartade bokklubb, något jag verkligen ser fram emot med spänning. Och så ska fönsterfodren i matsal och vardagsrum målas, deadline är bokklubbens första träff så det vill till att dra igång det arbetet.

Ja. Idag sker skiftet. Jag känner det i mig. Nu är sommarlovet slut – och jag har verkligen tagit sommarlov jag också! – och det är dags för nästa fas. Den kliver jag in i med tillförsikt, balans och nyfikenhet. Helhjärtat!

När nyfikenheten tar överhand

Ibland chockerar jag mig själv. Som i söndags när kära kusinen på FB delade Kalkbrottsloppets uppmaning att anmäla sig till det unika Kalkbrottsloppet om fem kilometer den tjugotredje september. Satt i soffan m minstingen och utbrast ”Kolla in det här, ska vi inte anmäla oss?”. Han läste, gruffade och med rynkad näsa sa han ”Nä…”. Då anmäler jag mig själv!”, sa jag, och gjorde just det. Blev anmäld som löpare nummer 209 av 300, i kategorin ”vanliga löpare”. 

Så varför var detta så chockerande, frågar sig vän av ordning?

Jo. Jag har aldrig anmält mig till (och därmed heller aldrig deltagit i) ett löp-lopp tidigare. Nånsin. Visst har jag knatat Vårruset ett par gånger och troligen ett Blodomlopp eller två, men sprungit har jag aldrig gjort, aldrig fått för mig ens. Men sedan maj månad har ju lusten att sticka ut på Bulltofta och lufsa runt ett par kilometer kommit över mig ett antal gånger, och jag har tom joggat dryga fem kilometer någon av gångerna, så jag vet redan att jag klara den aspekten av det hela.

Tanken har föresvävat mig att jag kanske kunde hitta något lopp som lockar, men eftersom jag springer i barfotaskor så avskräcker asfalt en smula då det gör ondare i fötterna än grusade stigar och gräs. De flesta lopp jag ens funderat på faller från av detta skäl. Och det är mycket möjligt att även detta lopp sker på asfalterade vägar men eftersom jag aldrig varit nere i Kalkbrottet så tog nyfikenheten överhand helt enkelt. Så nu hoppas jag bara att lusten att springa trillar över mig ytterligare ett par gånger innan det är skarpt läge!

Under omformning

Under omformning. Så känner jag mig. Alla delar av mig, uppkastade i luften, och på nervägen finns chansen att välja. Ett medvetet val jag har möjlighet att göra. Byta ut någon del? Möblera om deras inbördes ordning? Ta in något nytt, en joker, esset i rockärmen kanske ska ligga synligt i centrum, istället för att ligga dold i väntan på att användas?

Vem är jag? Vad vill jag? Hur vill jag vara? Vem vill jag vara? 

Jag har – inser jag – alltid möjligheten att vara i omformning. Och kanske är jag – människan? – alltid det, men i det lilla. Det lilla som omfamnar vardagslunken och därför knappt syns. Inget jag lägger märke till i alla fall. Men nu. Under denna separation är möjligheten större. Syns mer. Den möjliga omformningen är större, som om vardagslunken är den stilla kvällsbrisen en sommarnatt, och separationen är höststormen, som river och sliter i mig. Som drar bort större sjok och kastar upp dem i luften.

Lite som att det är svårt att se att ens barn växer, men mor- och farföräldrar som träffar dem med lite längre mellanrum ser direkt hur de vuxit.

Lite som skillnaden mellan vardagsstädning och storstädning. Och det som storstädningen ger mig, är inte chansen att rata, döma, föraktfullt kasta åt sidan. Så har jag levt livet och det vill jag inte åter till. Det är viktigt för mig! Varsamheten med mig själv är en del av mig som jag inte släpper taget om. Så storstädningen ger mig snarast chansen att värdera, till fullo, det som är så värdefullt, så givande och viktigt, att jag för att ge det tillräckligt utrymme att växa, med stor omsorg väljer vad annat jag ska släppa taget om. För endast genom att låta något gå, ger jag utrymme för något nytt och annat att växa och ta plats.

Jag har tagit mig hit. Fyrtiofyra år på denna jord, och jag har, under årens lopp, valt att släppa taget om saker, personlighetsdrag, vanor, vänner, arbetsplatser och talesätt. Och mycket mycket mer. Inte för att det är dåligt, undermåligt, odugligt. Utan för att det tagit mig dit det förmådde, och inte längre gagnar mig. För att det krävs utrymme, öppningar, för något nytt. Att testa. Se, om det gagnar det mig mer, att släppa taget, och låta något nytt komma till mig. Något nytt som kan följa med mig, en bit på min färd som människa. Och en dag kanske stunden kommer, då det igen är dags att släppa taget, om det som inte längre är nytt utan invant.

Under omformning. Det är jag. Och det är spännande. Med tacksamhet och den största vördnad tittar jag på den Helena som tagit mig hit, och lyssnar till vad som vill ske.

Vem är jag? Vad vill jag? Hur vill jag vara? Vem vill jag vara?

boldomaticpost_fragar-i-syfte-att-slappa-tageStäller inte frågorna för att jag ska besvara dem under idogt slit. Jag avser inte att försöka kreera svar till dessa frågor, genom tankeverksamhet och blod, svett och tårar. Frågar i syfte att släppa taget, kastar ut frågorna i universum, och ser vad som kommer i retur. Svar? Fler frågor? Med nyfikenhet möter jag det som kommer till mig, det som vill hända nu. Njuter av det, nuet. Gläds åt det, nuet. Och är lite pirrigt nyfiken på vad morgondagens nu måhända bär med sig! Kanske – troligen – växlar svaren på frågorna, över tid. Kanske lyser svaren med sin frånvaro, och jag ges än mer möjlighet att öva mig i hur det är – att leva i det okända. Utan svar. Utan säkerhet. I tvivel och tvekan och fullständig tillit. Paradoxalt? Eller kanske bara så som livet är?

För vem är jag? Vad vill jag? Hur vill jag vara? Vem vill jag vara?