Glasögon!

Använder mig av det enklaste, men samtidigt svåraste verktyget, för att åstadkomma en förändring, befästa en vana, något som kräver ett nytt beteende hos mig själv. Jag kallar det för glasögonmetoden. (Om du klickar på ordet får du nedanstående bild som en pdf från min publika Dropbox.)

Går i korta ordalag ut på att jag bestämmer mig för vad det är jag vill ändra, förbättra eller fokusera på. Jag sätter på mig ett par mentala glasögon, där mitt fokus finns inristat på glaset (eller kanske är det en färg, eller en form), och går ut i världen. Allt jag då upplever, filtreras genom mina glasögon. Jag ser på mig själv och på andra, på mitt arbete, mina relationer och mina vanor, genom detta filter (beroende på vad det gäller så klart).

GlasögonmetodenSe på det som att köpa ett par nya skor. I början går du in dem, de skaver, känns konstiga, kanske är styvare än föregående par, ger dig skavsår. Det känns jobbigt och tungt. Är du ihärdig vänjer du dig snart. Om du fortsätter använda dem blir de till slut dina favoritskor, som du inte kan tänka dig att göra dig av med. Bekväma skorNär du nått dit har du befäst din nya vana. Då behöver du inte några glasögon längre. Kanske, bara kanske, känner du då för att variera dig och sätta på dig ett par andra glasögon. Vill du ha ytterligare inspiration kring det här med att befästa en vana, så rekommenderar jag att du tittar på Leo Baubatas blogg ZenHabits, t ex hans inlägg om att starta. Leo har inspirerat mig mycket.

Har du testat glasögonmetoden? Funkar det för dig? Eller har du andra idéer om att sätta nya vanor? Dela gärna med dig av dina tankar i en kommentar nedan!

Viktigast?

Fick ett par frågor när jag skrev Frågetankar och en av dem löd:

Vad är viktigast för dig just nu? – Annette Wahlgren, TCFF

Det är en stor fråga. Dock väldigt enkel att svara på just för tillfället. Svaret på frågan står nämligen inskrivet som en daglig aktivitet i min WorkFlowy:

Tagit ett aktivt kliv närmre målet paradigmskifte skolan

Varje kväll går jag igenom listan och bockar av att-göra-uppgifter, och detta kommer då upp. Varje dag. Utan undantag. Precis så står det.
Tagit ett aktivt kliv närmre målet paradigmskifte skolan.
Det är nämligen så att jag brinner för skolutveckling. Jag är passionerat nyfiken och intresserad av lärande, av mänsklig utveckling, och hur det låter sig göras på bästa sätt. År 2013 har jag vikt åt skolutveckling, något jag skrivit om förut.

Apostlahästarna tjänar mig troget Varje dag tar jag ett kliv, ibland pyttelitet, ibland bautastort, men dagligen kommer jag en bit närmare ett skolsystem – globalt – som inte bara värnar om varje unik varelses potential, utan också ger den optimal grogrund att växa på! Det är det som är viktigast för mig just nu. Jag tror tom att det kan vara helt avgörande för att säkra att framtiden blir en plats jag önskar för mina barn och barnbarn.

Vad är viktigast för dig just nu?
Dela gärna med dig i en kommentar – kanske kan jag eller någon annan läsare hjälpa dig närmare ditt mål. Kan vara värt ett försök åtminstone! Kan du hjälpa mig närmare mitt mål, så hoppas jag verkligen du hör av dig! Om inget annat så känns det skönt att få veta att jag inte vandrar denna vägen alldeles ensam.

Invalido

På ett ögonblick förändrades allt. Så står det på framsidan av boken Invalido, och nog är det så. Christian Wass beskriver sitt liv, sina tankar, smärta och lycka, motstånd och hinder, upplevelser, relationer, före, under och efter olyckan. Olyckan som ändrade allt.

Själv har jag också ett sånt där ögonblick då allt förändrades – ett ‘före och efter’-ögonblick helt enkelt. För min del ett relationellt ögonblick, då min dåvarande man ringde och gjorde slut, efter 10 år tillsammans. Till saken hör att jag var gravid i 35e veckan. Drämmer dock till med en klyscha, som likt de flesta äger stor del sanning:

Det som inte dödar dig, stärker dig.

I mitt fall är det det bästa som någonsin hänt mig. Utan de erfarenheter jag dragit sedan dess hade jag inte varit den jag är idag. Och jag uppskattar mig själv idag, mycket mer än jag gjorde vid tillfället i fråga.

När jag läser Christians bok reflekterar jag över mitt eget liv, och det gör gott. Reflektion är viktigt – något som också belyses i Invalido gång efter annan.
20130127-153247.jpg

Läs boken – för det är den värd!

Har du upplevt ett sånt där ögonblick? Dela gärna med dig med tankar kring vad det inneburit för dig, om du vill.

———————————————————————————————————

Tillägg 21FEB2013: Mitt första gästblogginhopp sker hos Bokflickorna, med en recension av just Invalido!

Hemlös?

Det finns många olika skäl till varför en individ eller familj hamnar i hemlöshet. Själv har jag svårt att ens föreställa mig hur det skulle vara, inte minst med tanke på barnen. Hur skulle vi kunna klara av att säkra en bra och trygg uppväxt för dem, med skolgång och möjlighet att utvecklas, i en sådan situation? Det måste vara ofantligt svårt. Jag hoppas jag aldrig behöver uppleva det!

Husie & Södra Sallerups församling ordnar en konsert tillsammans med Suzanne Flink och en mängd skickliga sångare och musiker, till förmån för Skåne Stadsmission och deras arbete för människor i hemlöshet i Malmö. Även Videdals GIF sponsrar arrangemanget.

20130126-151205.jpg

Artisterna uppträder gratis vid denna konsert. Du kan också stödja arbetet med 50 kr genom att sms:a Husie till 72980.

Jag ska definitivt gå på konserten – gör det du med! Tillsammans kan vi skapa en bättre värld, en och en blir det ofantligt mycket svårare!

Vi ses i Husie kyrka den 2 februari klockan 16 med andra ord!

Föralltid?

Missade #skolchattTwitter i torsdags, men lyckades fånga några guldkorn på slutet. Framför allt en intressant dialog lärare emellan om att spara på krutet, så de räcker till 67 års ålder. Blev lite fundersam över det där – för det kändes som resursslöseri. Och är det något jag inte är glad i så är det just det. För tänk – du kanske bara kommer vara lärare (eller lokförare, kommunikationsdirektör, ekonomiassistent osv) i fem år. Ska du då inte ge järnet av rädsla för att inte orka i just det yrket till pensionen?

Tror vi kommer se ett arbetsliv med mycket färre för-livet-yrkesval, och det tror jag är bra. Gör det du gör i ett antal år, bli riktigt riktigt bra på det – och då kan du inte hålla tillbaka inte! – och kasta dig sen ut till nya utmaningar. Gör detta nya ett antal år tills du blivit en hejjare även på detta, och då kastar du dig vidare igen. Upprepa önskat antal gånger.

Tänk så mycket du kan bidra med till vilken arbetsplats, företag, projekt, organisation som helst, med fler strängar på din lyra. Mångfald skapar merfald. Du kommer korsbefrukta både dig själv och andra, och vem vet vilka underbara skapelser det kan leda till? Annars kanske det blir så här – urtjusigt förvisso, men med ofantligt lite variation:

Rapsfältet saknar variation

Jag uppfattade att twittrarna var rädda för att bränna ut sig, och det förespråkar jag givetvis inte. Det gagnar ingen. Givetvis gäller det att säkra mental och fysisk återhämtning så att du som människa kan bidra med så mycket som möjligt under så lång tid bara tänkas kan. Men jag tror faktiskt det är större fara att bränna ut sig om du fastnar i gamla hjulspår, än om du beger dig ut på nya vägar med jämna mellanrum.

På ett möte i fredags fick jag höra följande:

Jag tror inte vi ska ha siktet inställt på slutstationen, utan snarast ta livet som att vi åker en hållplats i taget. Hoppa av, kolla runt, se vem som hänger där, och när du gjort/lärt ditt, så tar du dig till nästa hållplats.”

Vilken härlig tanke! I rörelse, men härvarande! Att leva i nuet, med en riktning framåt, det tror jag på. Vad tror du?

ÄtaSovaDö

Sett ‘Äta Sova Dö‘, och det är definitivt inte en feelgood-film, snarast tvärt om. Oerhört välgjord och trovärdig, lite för realistisk nästan.
Funderar kring hur jag skulle coacha detta gänget om jag hamnat i den positionen – skulle definitivt inte dra klyschorna som jobbcoachen i filmen gjorde. Det skulle dock vara ett uppdrag att bita i, onekligen.

Har skrivit tidigare om meningen med mitt liv, och är tacksam för att jag lyckats definiera det. Jag känner absolut att det finnas bra mycket mer i mitt liv än att äta, sova och dö. I ett så privilegierat land som Sverige känns det som det inte borde finnas någon som ofrivilligt hamnar i en äta-sova-dö-situation. Men det finns det. Allt för många, tror jag. Så Gabriela Pichler som skapat filmen har lyckats, för hon ville visa på svenskt klassamhälle av idag. Och det lyckas hon verkligen med.

Att få upp ögonen för att dessa klyftor faktiskt finns är ett steg på vägen för att förändra samhället till det bättre.
För det tror jag går – så obotlig optimist jag är!

20130126-145446.jpg

Frågetankar

Har ni tänkt på hur mycket av det vi lär oss kommer sig av att vi ställer frågor? Det är i sig en konst att formulera en fråga, så jag kan få svar, tankar, reflektioner från mina medmänniskor, på det jag faktiskt var nyfiken på och ville veta mer om.

Jag behöver ha någon form av ingångskunskap för att ens kunna formulera en fråga. Tänk själv hur du skulle gå tillväga för att googla något du inte kan någonting om. Du behöver ju ha något att skriva in i sökfältet för att det ska vara lönt att trycka på SÖK-knappen.

Det finns många som skrivit bra om frågor, t ex Anne-Marie Körling, som funderar kring lärandet för läraren om hen lyssnar ordentligt till elevernas frågor, om det faktum att läraren ställer en massa kontrollfrågor, men att eleverna kanske inte frågar så mycket själva, samt hur själva frågandet faktiskt kräver en viss kunskap.

Anne-Marie är i sanning bra på att ställa frågor till sig själv, som hon nyfiket besvarar i sina tankvärda inlägg. Många gånger när jag läser hennes blogg känner jag en önskan att få bli elev igen, med förbehållet att jag vill ha henne som lärare. 🙂 Men nu slog det mig, hon är ju faktiskt min lärare, eftersom hennes frågor och tankar sätter igång så mycket i mig själv. Tack för det Anne-Marie, jag uppskattar verkligen att få lära mig mer i ditt sällskap!

Jag pratar med mina barn på vardagskvällarna om de ställt någon fråga under dagen. Ofta har de inte gjort det. Jag fortsätter fråga dem, formulerat på olika vis. Tänker att de kanske får en insikt i att det kan gagna dem att kunna formulera frågor (något som ju barn gör fulständigt naturligt – när slutar de med det?).

Tyvärr ser jag att barn och ungdomar får väldigt lite plats och utrymme för att ställa frågor i skolan. Många elever, snabba puckar, tajt schema att följa, regler som att man måste räcka upp handen och en önskan att hinna med allt enligt planen för lektionen gör att både elever och lärare verkar undvika fråge-formen. Många elever drar sig för att ställa frågor, nöjer sig med att inte förstå. Många lärare (och här kan nog en hel drös föräldrar känna igen sig också!) orkar inte riktigt svara, och kanske snäser av på olika sätt. Och det tycker jag är synd. Att kunna ställa en riktigt kraftfull fråga är en ofantligt bra färdighet att besitta, inte minst som professionell coach. Men alla har nytta av det, och det är nog därför även läroplanerna lyfter fram förmågan.

Frågan!Den som ställer många frågor ökar mångas visdom.
– Kinesiskt ordspråk

Jag önskar att vi alla fortsatte ställa frågor, för de visar på en nyfikenhet, en önskan att lära mer, förstå, få nya infallsvinklar, se något nytt. Därför bjuder jag in till frågestund:
Snälla läsare, ställ en fråga till mig (i en kommentar nedan eller genom att maila helena.roth at respondi.se), så ska jag göra mitt bästa för att besvara den, kanske i ett blogginlägg eller två!