Månadsarkiv: mars 2020

Bortom lindbersån

Publicerad den av
4

I strålande solsken under molnfri himmel tog jag mig ut för en dryg timmes trädgårdsarbete. Drog på mig trädgårdskläder och valde ett par sedan länge kasserade tofflor till fötterna.

Fyllde två kassar FRAKTA medium med ved och städade bland alla småpinnar jag samlat på mig de senaste somrarna, småpinnar som funkar perfekt som spinkeved.

Drog bort gammalt nedvissnat från bär-rabatten, från den perenna bronsfänkålen, kärleksörten, bolltisteln och pionerna. Gick fram och tillbaka mellan trädgården innanför huset och trädgårdstunnan ute vid gatan.

Ställde mig vid hallonsnåret som omärkligt övergår till perennrabatten som i stora drag består av höstanemoner och flox, bådadera blomster som lämnar efter sig gott om gammalt och nedvissnat.

Suckade lite.
Var börja, liksom? 

Tog ett par drag i döda hallongrenar, tänkte Nej, jag ger upp, men drog i några fler, och några fler. Fast så mycket mer än en tjugondel av allt rörde jag inte. Det finns kvar till en annan dag.Fotograferade den gamla fönsterkarmen som hänger i lindbersån som ett fönster till trädgården bortom bersån. Busade med katten Pop som satt på trädgårdsbordet och njöt av solskenet.

Funderade över vad mer jag skulle göra, om något, när jag räddades av en fråga från det lokala PoGo-gänget om jag ville haka på en raid på lilla lekan. Absolut, svarade jag och traskade kvarteret ned. Väl där tittade jag lite förvånat ner på mina fötter. De smärtade. På ett underligt och ovant vis.

Klev ur tofflorna, som under många år var trogna följeslagare. Först på (dåvarande) Pharmacia & Upjohn, där jag hade dem som kontorsskor under ett drygt års tid. Sen som trädgårdstofflor under säkerligen fem-tio år till. Har inte använt dem på åratal, och sedan 2014 har jag gått allt mer i så kallade barfotaskor. Numera är barfotaskor det enda jag går i.

Utom nu då. En och en halvtimme i ett par gamla tofflor och fötterna smärtade – av de förunderliga utbuktningarna i tofflorna. Stöd för hålfot och annat som gjorde tofflorna till favoritskor för mig back in the days; jag minns hur jag tyckte de var så mjuka och sköna att gå i. Men nu… Huvaligen, sa mina fötter, en sådan styggelse! De där skorna förhindrar oss att vara som vi är skapta för att vara, de gör det svårt för oss att fungera som avsett. 

Så jag knatade hem när raided var genomförd, och lovade mina fötter på heder och samvete att skaffa ett par bättre skor till trädgårdsarbete, skor som inte gör mina fötter ont.

Med kroppen i fokus – februarireflektion

Publicerad den av
2

Jag kommer säkert reflektera kring det faktiska jag gjort under månaden, antal mil cyklade och promenerade har jag ju loggat ända sedan september 2009, så den typen av data (och vana) har jag lättillgängligt. Men detta vill jag komplettera med reflektioner kring mina upplevelser, kring känslorna som väcks inom mig, kring skillnaderna jag noterar och vad de betyder för mig.

Så där skrev jag när jag introducerade årets fokus med kroppen i fokus och onekligen har jag haft ett annat typ av fokus på kroppen även årets andra månad. Också. För visst har jag loggat både det ena och det andra. Så där som jag gör. Så där som jag mår bra av.

Loggen för februari ser ut som följer:
Minst en mil i kroppen 25 av 29 dagar
–> cyklat 35 mil
–> promenerat 4 mil
Wim Hof-andats 29 av 29 dagar
Gått till sängs före kl 22 14 av 29 dagar
Skärmfri tid efter kl 21 6 av 29 dagar
Kallbadat eller -duschat 8 gånger

Smart våg
Den16 februari kl 11:14 ställde jag mig på Almas smarta våg igen. Då visade den följande:
68.3 kg (med kläder)
29,8% fett
50,5% vatten
37,6% muskler
3,8 kg ben

Huksittandet då?
Naprapatjonas utmaning med 30 minuters huksittande i 30 dagar, som drog igång den 4 januari körde jag inte ända in i kaklet, men jag har fortsatt huksitta. Någon minut om dagen blir det, alltsom oftast, antingen när jag gjort min dagliga morgonsjua och SMSar min dagliga reflektion till min sjua-kompanjon, eller när jag borstar tänderna och/eller håret. Men jag har också börjat stå på ett ben när jag borstar det ena eller andra, för att stärka min fotstyrka genom att stå på ett ben är också något jag vill ha fokus på under året.

Morgonsjuan
Även under februari har Naprapatjonas rygg-tips följt mig, men inte dagligdags. Jag har tom lagt in ytterligare en sak i min Way of life-logg, och det är när morgonsjuan är ”lite mer än en vanlig sjua”, och tio gånger i februari så körde jag lite mer än sju minuter. Alma skapade ett kettle-bell-program till mig (som jag kört två varianter av, fokus på överkropp eller helkropp, totalt 6 pass under månaden), jag inspirerades att skapa ett lite längre core-program själv (som jag kört 3 gånger) och jag har också lagt in de ridturer jag gjort (fast de dagarna har jag såklart gjort en vanlig sjua också), för nog innebär det en rejäl genomkörare av kroppen (inte minst om det ska mockas och/eller fixas med hö och halm och sånt i stallet efteråt!).

Den 27 februari gjorde jag dessutom den 2020e sjuan på raken – så nu är jag förbi innevarande år!

Lindy hop
I slutet av månaden drog så äntligen lindy hop-kurs D igång. Tänk dig 1,5 timmes fullt ös-medvetslös dansande till den mest medryckande musik som finns. Ah! Underbart är vad det är! Tio gånger totalt under våren går kursen och jag hoppas få till lite socialdans också utöver det! Dessa pass räknas också till ”lite mer än en vanlig sjua”-kategorin.

Kroppsligt och mentalt välbefinnande?
Även i februari har jag jobbat mycket, men har likförbaskat slarvat med min läggtid, fast jag loggar den. Här skapar jag bättre vanor, i detta nu.

Kallbadandet (och Wim Hof-djupandning) är dock verkligen en barometer för mentalt välbefinnande. Att kliva ner i 5-gradigt vatten och njuta av det, att andas lugnt, stadigt, otvunget, och fyllas av känslan att Detta klarar jag, utan problem. Galant till och med! är oerhört stärkande. Mycket annat bleknar liksom i jämförelse, eller… kanske inte bleknar. Men det blir så uppenbart att jag (vi!) har så ofantligt mycket större kapacitet och potential än jag (vi?) nyttjar dagligdags. Och det är en fin påminnelse att få med jämna mellanrum.

Funkar – Funkar Ej – Saknas?
Nytt sedan januari är fokus på att bygga styrka, vilket jag kommer köra vidare på. Jag sa i januari att jag skulle sätta fokus på bättre kostintag också, den får stå kvar, för det har jag ännu inte gjort.

Men framför allt är det självhedrandet som jag ska agera på. Att lägga mig i tid. Att hålla obokad tid i kalendern, för att bara vara, tid som jag inte ska fylla bara för att så mycket annat pockar på. Jag är viktig. Bara-vara-tid är viktig. Och jag ska hedra det åtagandet jag gör till mig själv, för om inte jag hedrar min tid och mina prioriteringar, vem ska göra det då?

Sista boken från Finistère (bok 3 av 12)

Publicerad den av
1

”Det tysta straffet, det värsta straff någon kan tvinga en annan att tjäna av.”

Har inte läst henne förut, Bodil Malmsten. Så när Sista boken från Finistère dök upp i loppisbokhyllan i församlingshemmet, en måndagkväll då jag övat klart med kören min, så slog jag till. Swishade fem kronor och stoppade ner boken i körkassen.

”Att ha någon att skylla på är ännu en av de mänskliga rättigheter som ingen har.”

Språket sticker ut. Vackert. Och ändå, på något underligt vis, alldeles extraordinärt ordinärt. Vanligt. Inte fyllt av massa svåra, krångliga, komplicerade och ovanliga ord. Vanligt.

”Det förflutna roterar i hjärnan, i medvetandet, i själen på den som har varit med om det.”

”Den som lever är i ständig förändring, vare sig den vill det eller inte vill.”

För att vara en bok fylld av en krypande ångest, en evig dans av undflyende och krasst konstaterande, så är den förbluffande livsbejakande. Paradoxalt.

”Människa är jag och som sådan i stånd till det värsta och värre ändå–att låta det värsta passera och inte säga ifrån.”

Jag läser mycket. Eller… det är ju relativt så klart.
Sista boken från Finistère var årets tionde bok, och årets bokläsarutmaning har jag satt till 65 böcker. Färre än förra årets 75, och de 100 jag hade som mål 2018. Så jag läser mindre än de senaste två åren.

Började googla för att se hur många böcker genomsnittssvensken läser årligen. Men hittar inget definitivt. 10-12 böcker/år verkar dock inte orimligt. I relation till den siffran läser jag ju mycket så klart.

Men jag läser inte bara mycket. Jag skriver mycket också. Om än att jag halkat ur det dagliga bloggandet, så har jag bloggat 33 av årets 60 dagar, och kanske är det därför jag fastnar för dessa rader ur Malmstens penna:
”Att formulera är att sätta form på, att göra befintligt, befästa och det räcker med den befästelse jag själv sitter inne med.”

Ska nog hålla koll i loppisbokhyllan framöver efter fler av Bodil Malmstens böcker. Sista boken från Finistère har gjort mig nyfiken, vill läsa mer.

”Den som vill mig väl ställer inga frågor. 
Haven andas–tidvatten in, tidvatten ut.”

Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2020, att läsa och blogga månatligen om 12 svenska och 12 engelska böcker, böcker som jag redan har hemma.