Jag väntar i snön.

Jag dras till den, boken. Den står i bokhyllan på biblioteket, den bokhyllan som lyfter fram relativt nya bokinköp. Jag väntar i snön. Daniel Dencik.

Jag tar den i handen, vänder på den, och läser baksidan. Värjer mig mot texten, som påminner allt för mycket om vad inte bara en utan två goda vänner gått genom, och så läser jag sista raden, som gör att jag, trots allt, inte kan ställa tillbaka boken i hyllan, utan vänder mig om, lägger den på utlåningsmaskinen, och tar den med hem.

”Romanen är baserad på verkliga händelser.”

En bok som handlar om föräldraskap, om att bli förvägrad rätten att få träffa sina barn, barnbarn, syskonbarn, kusiner. Om individer som dras in i en härva av ord som står mot ord, med långtgående konsekvenser.

Jag börjar läsa, och på samma sätt som jag vänder blad efter blad, vill jag egentligen ingenting hellre än att kasta den ifrån mig, skrikande springa runt runt i trädgården där jag ligger på en madrass under valnötsträdet, med den blåaste av blåa skyar ovan mig… och låtsas att den där meningen, baserad på verkliga händelser, vore falsk. Att det inte var så. Att det inte är så.

Men så är det.

Jag vet det alltför väl.
Det frustrerar och lamslår mig, på en och samma gång.

”[…] – Och jag förstår inte heller varför skolan har undervisning om att vara kränkt.
–Det är Sverige, Alexander.
–Hellre då undervisa barnen i retorik eller judo, lära dem att aldrig bli kränkta istället för att odla det.”

Valhäntheten, den inbyggda biasen –vad heter det på svenska egentligen? Tyda.se går mig tillmötes: Partiskhet–, det oändligt långsam-malande maskineriet, både det byråkratiska och det rättsliga maskineriet. Och mest av allt: Misstron.

”Barn är fjärilsvingar. De kan inte utsättas för alltför stor brutalitet, då förlorar de flygförmågan. De måste behandlas varsamt.”

Som om systemet tappat all rim och reson, där barn åläggs ansvar som vida överstiger deras förmåga, där det verkar som om mammor per automatik är bättre föräldrar för att de är just mammor. Och jodå. Visst tusan är mammor bra. Men. Det betyder ju inte att pappor är dåliga? Och det betyder inte heller att alla mammor är bra. Inte alla pappor heller för den delen. Men det lär ju systemets kuggar aldrig inse om de går in i utredningar och mål med i förväg fasta synpunkter. Certainty is a closing of the mind, som Milton Glaser sa i podintervjun med Jonathan Fields. Om du är satt att utreda något kan du ju omöjligt ha bestämt dig redan på förhand var utredningen ska hamna?

”Jag förstår att sanningen inte är något oomtvistligt. Den sanning som jag vet är sann är inte nödvändigtvis den som kommer att berättas och med tiden ansluta sig till eftervärldens slutgiltiga sanning. För det kommer alltid bara att finnas plats för en enda sanning. Tvivel överlever sällan eller aldrig. Jag undrar hur det över huvud taget kan finnas historieskrivning. Hur kan man med säkerhet veta eller säga något om händelser som man inte själv har bevittnat?”

Det kanske är därför detta bekommer mig så?
Jag kastas tillbaka till den adoptionsutredning som jag och min förste make satte igång ett antal år efter skilsmässan, ense om att det vore absolut bäst för vårt biologiskt gemensamma barn, om detta barn blev adopterad av den man –make nummer två– som såg sig (ser sig!) som pappa, som räknade in barnet i sin barnaskara, som på alla sätt och vis v a r pappa, utom just lagligt sett.

Vid första besöket med socialtanten som skulle utreda ärendet tog hon i hand och sa Du vet att adoptionen aldrig kommer gå igenom, va? Det går inte till så. Man adopterar aldrig bort barn som träffar den biologiska föräldern.

Jag minns min chock.
Och fasiken, jag minns min glädje när den där socialtanten fick fel, fast hon skrev den mest absurda utredning, där underlaget och konklusionen överhuvudtaget inte matchade, hängde inte ihop, logiken var totalt frånvarande.

Min (dåvarande) make ringde mig. Jag satt i en taxi på väg till flyget hem från Indien, där jag varit två veckor på jobb. Han berättade att det kommit ett brev från Tingsrätten, att adoptionen gått igenom, och om ingen överklagan lämnades in inom tre veckor skulle beslutet träda i laga kraft.

Jag hade inte behövt ett flygplan för att flyga hem från Indien den där kvällen, hög som jag var på insikten att mitt barn nu hade en pappa som skulle ta hand om hen, oavsett vad som hände mig. Jag slogs också, där och då, av förståelse för varför jag ända sedan jag födde detta barn, burit på en typ av dödsrädsla: att om jag gick bort, var det inte bara en stor risk utan tom ganska sannolikt att mitt barn skulle hamna hos sin ointresserade och oengagerade biologiska pappa, något som skrämde mig oerhört.

”Jag minns min ungdom, gymnasietiden, då man kunde definiera sig själv genom vem eller vad man hatade. I dag hatar jag inte längre något. Jag tror inte på hatets existens. Om hatet existerar är det som ett uttryck för den förfelade kärleken. Jag kan inte hata någon.”

Inte jag heller.
Men det har inte alltid varit så, och om bokens Alexander i verkligheten lyckats hålla sig från hat, är han en större människa än vad jag var, då, när det begav sig. För jo. Jag tror jag hatade. Eller kanske, var det bara frustration i dess mest koncentrerade form som tog sig underliga känslouttryck?

Naiviteten får sig en törn

Jag har valt, medvetet, en ganska naiv inställning till världen och människorna i den. Jag väljer att tro alla om gott, för att jag mår så mycket bättre när jag möter min nästa från det perspektivet än dess motsats. Misstro gagnar mig inte, tilltro gör det. Men det är inte utan att naiviteten får sig en törn när jag läser Två systrar av Åsne Seierstad, en reportagebok om två ”norsk-somaliska” systrar som radikaliserades och rymde till Syrien för att kämpa för IS. Åsne tar sig i boken an frågan Varför radikaliseras muslimska ungdomar som växer upp i väst?

”Frågan vi måste ställa oss är: Handlar det här bara om dem, eller handlar det också om oss? Vad är det i vårt samhälle som gör att vissa ungdomar anser sig förödmjukade och diskriminerade?
Jag ger inte någon förklaring, vare sig till vad som drog dem eller vad som knuffade ut dem ur Norge. Jag berättar om det jag har funnit. Sen är det läsarens sak att blanda korten. Var började det? Vad ligger bakom? När kunde de ha gjort helt andra val? Hur kunde en flicka som tänkte bli diplomat välja att bli hemmafru i Raqqa? Varför började de söka livet efter döden och inte det här livet?”

Det är skrämmande läsning. Och viktig läsning. Och fast jag inte kommer att förändra mitt sätt att bemöta mina medmänniskor (tror jag), så inser jag, med ett stort mått av sorg, att långt från alla har motsvarande livsinställning. Alltför många har misstro som utgångspunkt i livet, snarast än tilltro, och det känner jag både uppgivenhet som frustration kring. Inser samtidigt att det bästa jag kan göra, är att hålla fast vid min tilltro till min nästa.

Och ja. Häri föreligger onekligen ett dömande från min sida, att ”jag har rätt” som möter världen från tillit och tilltro, och att de som gör det motsatta ”har fel”. Fast det handlar snarast om den resan jag själv gjort, från misstro till tilltro, från en negativ syn på allt och alla, till dess motsats. En resa som gett mig ett bra mycket härligare liv idag, i jämförelse med hur det var att leva livet som negativa Helena. Det är också denna egenupplevda skillnad av hur det är att vara i världen som mig själv med olika utgångspunkt, som ger mig hopp. Jag vet ju, av egen erfarenhet, att det går att ändra sig på sätt som många nog inte tror, och samtidigt som det går att ändra sig så som de omskrivna systrarna i boken, så går det också att göra en motsatt resa.

Så stod det.

Fullt upptagen i möten hela förmiddagen, inte ett knyst hörde jag om det som utspelade sig i Bryssel på morgonen. Inte förrän halv ett, då jag värmde mat i mikron och samtidigt kollade Facebook. Såg att Bryssel-boende kusin lagt upp en statusuppdatering att de alla var säkra.

Tappade andan för ett kort ögonblick; rädd för vad jag skulle möta surfade jag in på Sydsvenskan. Bryssel

Minst 20 döda i Bryssel.

Så stod det.

Matt föll min hand till sidan, jag blundade och lät det ofattbara sjunka in.

Lyckades inte…
Ofattbart.

Det har hänt igen. Och än värre, det händer dagligen. Utifrån den västerländskt och eurocentrerade värld jag lever i, är det först när det sker inom den världens gränser som det uppmärksammas. Tack och lov, på ett sätt, för jag skulle inte orka med att höra om katastrof, förödelse, hat och våldsam död, dagligdags. Det är faktiskt därför jag valt bort nyhetsprogram, de senaste 20 åren. Samtidigt är det hemskt, för det ger en skev bild av världen.

Tron att det endast är här – i Bryssel, Trollhättan, Paris, Madrid, London, New York – som oskyldiga civila stryker med, alldeles i onödan, för att människor, grupper, organisationer, länder, spelar ett livsfarligt, våldsamt maktspel.

Så är det så klart inte. Men att läsa ögonskildringen från mannen på flygplatsen, som inte hade kunnat skriva nånting mer, nånsin, om han stått tio meter närmre smällen… det är skrämmande. Det kommer nära. Och det får mig att inse att när man hamnar i en sådan situation – då vill man ta sig därifrån. Ta sig till säkerhet, tillsammans med nära och kära. Ta sig till en trygg plats, med tak över huvudet, mat att äta och där risken att det trillar bomber från skyarna är försumbart liten. Det vet jag att jag hade strävat efter.

Med tanke på dagens fruktansvärda händelser i Bryssel – händelser som är vardagsmat på många andra ställen på vår jord – önskar jag att vi alla inser att människor sällan fejkar en flykt av illvilja. Det är klart det finns några som flyr med andra motiv än just att fly för sitt liv. Men de är inte alla. De som har bakomliggande motiv är en bråkdel av alla människor som idag – jorden runt – flyr för sina liv, för att de lever i krigszoner, i områden där det är förenat med livsfara att kliva ut genom ytterdörren.

Med tanke på det – ska vi då köra guilt by association, stänga våra gränser för alla, dra alla över en kam, av rädsla för några få? Eller ska vi leva utifrån devisen innocent until proven guilty, och hjälpa vår nästa, ge en hjälpande hand till den som behöver det? Ska vi stänga våra gränser, för att vi är rädda att dela med oss av vårt överflöd? För att vi inte är villiga att göra uppoffringar?

I grund och botten handlar det dock, för mig, om jag väljer att tro på människans inneboende möjlighet att göra gott eller om jag ska välja att misstro alla? Jag har för länge sedan bestämt mig, och min utgångspunkt är högst egoistisk. Jag mår bra, och min värld växer, expanderar, av att tro människan om gott. Jag mår dåligt, och min värld krymper, om jag väljer misstrons väg.

Jag väljer att tro alla om gott. Det är mitt val. Även idag. Undrar hur världen sett ut om fler – vågar jag säga alla? – skulle välja att tro människor om gott?

Ditt bemötande säger nått

Igår var det midsommar och vi firade den som vi brukar, hos min Jenny, tillsammans med ytterligare en handfull familjer. Vi samtalade om en massa, bland annat om livet i stort, och när jag sa att jag är godtrogen och tror alla om gott, så sa en av midsommarfirarna något väldigt klokt, nämligen nått i stil med:
Det sätt du möter andra på är hur du ser på dig själv.

Jag vill skicka med ett stort tack för tankenöten igår, min vän! Den satte igång en massa funderingar i mig som du snart lär märka. Och jag älskar det, för tankespjärn äger!

Jag har nämligen legat och vridit och vänt på det där under morgonkvisten, och tänker att det ligger väldigt mycket i det. Jag har haft två inre inställningar, under hela mitt liv fram till för en 7-8 år sedan var jag inställd på JAG ÄR INTE OK, men som tur är lyckades jag under en session med en fantastisk terapeut få syn på detta och faktiskt med hennes hjälp svänga om till JAG ÄR OK.

Inte helt synkat med detta, men likväl en process som spelar roll för var och vem jag är idag, så har jag också gått från att vara den mest negativa person jag nånsin stött på, till att vara en vansinnigt positiv människa. Kanske inte den mest positiva, men bra positiv. Denna resan påbörjade jag för snart 15 år sedan.

Så ja, för mig stämmer det väldigt väl, att mitt bemötande av mig själv speglas i hur jag bemöter min omgivning. Och det intressanta är att jag mår så mycket bättre när jag vände från att misstro både mig själv och världen. Mitt liv, när jag var negativ i ton och attityd, både mot omgivningen och mig själv (i synnerhet det sista), var ganska tufft. Det var mycket mindre roligt att leva. Lite som att leva, mer eller mindre konstant, i en moll-tonart. Idag är min grundinställning i dur, och när min livsmelodi går över till moll, med jämna mellanrum, så har jag så mycket lättare att ta mig genom det. Och jag gör det inte längre på bekostnad av mig själv. Det har med det där med acceptans att göra, tror jag.

Än mer intressant tycker jag det är att vara så medveten om de skiften jag gått genom, inte minst eftersom det för mig visar att det faktiskt finns få saker som är statiska, inte ens sådant som jag trodde var en oföränderlig del av mig. Och det kanske finns sådana delar kvar, det vet jag faktiskt inte nånting om, men att jag inte behöver vara ett offer för vare sig inre eller yttre omständigheter, det vet jag numera, och det ger mig enormt hopp om framtiden.

20140621-083909-31149260.jpg

Hur möter du din omgivning? Vad tror du om världen och dina medmänniskor? Tror du dem om gott eller ont? Är din grundton dur eller moll?