#blogg100 – Luktlösa drömmar.

Giulia Enders skriver ”Märkligt nog kan man drömma alla sinnesintryck, utom lukt. Drömmar är alltid luktlösa.” och jag slutar läsa; förvirrad. Blundar, försöker komma på någon gång jag drömt i lukt… och kan inte för mitt liv komma på det. Har aldrig tänkt på avsaknaden av lukt i mina drömmar, men nu när jag läser meningen så inser jag, att så är det nog. Så fascinerande!

Likt hörseln är lukten inte ett sinne vi kan stänga av – vi har ögonlock, men varken öronlock eller näslock. Fast jag vet faktiskt inte om luktsinnet är aktivt när vi sover, likt hörselsinnet; hörselcentrum i hjärnan fortsätter vara aktiverad även under sömn. Fast emellanåt undrar jag över det med, för otaliga är gångerna jag sovit mig genom de mest buller-och-brakande sommaråskstormar. Fast det kanske är jag som är undantaget som bekräftar regeln?

Men drömmar alltså. Läser meningen än en gång: ”Drömmar är alltid luktlösa.”
Stämmer det verkligen? Kan jag inte förnimma lukt i drömmens värld? Försöker dra mig till minnes gånger jag slumrat på sängen medan någon annan lagat mat… nog smyger sig förföriska dofter som får det att vattna sig i munnen på mig, in i drömmens värld? Fast det kanske är en faktisk lukt som tränger sig in i drömmen, snarast än att jag drömmer fram den? Vad tror du? Har du nånsin drömt i lukt?

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 99 av 100.
Boken ”Charmen med tarmen” av Giulia Enders.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com

#blogg100 – Se vanligheten med nya ögon.

”…utflykter handlar mycket om det, att göra ovanliga saker, för att det är spännande och ger nya perspektiv både genom sin ovanlighet och genom att man ser sin vanlighet med nya ögon efteråt. Det känns alltid bättre att ta sig till något än bort från något. Då är det också roligare att komma tillbaka. Därför är utflykter lustfyllda. Man är på väg till något härligt.”

Tänk – så mycket en utflykt kan bjuda på, genom att den bjuder oss på dessa två öppningar:
* Nya perspektiv genom sin ovanlighet.
* Att man ser sin vanlighet med nya ögon efteråt.

Idag: Sveriges nationaldag.
En dag som jag saknar traditioner för. Men kanske jag ska bjuda på en utflykt? Det vore väl en god idé, denna dag, att ge mig och mina nära och kära, något ovanligt som kan ge nya perspektiv, något som ger kontrast till vardagen?

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 98 av 100.
Boken ”Picknick – utflykter & inflykter” av Pia Kammeborn & Dennis Kammeborn.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com

#blogg100 – Som en apa i träden.

”Om man i den tysta meditationen uppmärksamt lyssnar inåt, framgår det snart att det pågår en oavbruten recensionsverksamhet. ”Någon” därinne är som en apa i träden: far kring från gren till gren – nyfiken, tittar på allt, tycker si och så om det, bestämmer det och hastar rastlös vidare. Ibland kan denna ”någon” få nästan demoniska drag: räknar för och emot, målar fiendebilder, tänker ut strategiska manövrar, vill behärska och kontrollera.
Vårt mentala inre är i stor utsträckning, utan att vi är medvetna om det, ockuperat av detta inskränkta jag. Får det löpa fritt, tenderar det att genast inta mitt centrum. Alltid ensamt och kretsande kring sig självt blir ett sådant jag avskilt från allt annat. Om detta andra har det ständigt tankar och åsikter. Allt och alla sätts i relation till detta självupptagna jag som bedömer och mäter sig själv i ett oupphörligt relaterande.
Det jag som domineras av denna centripetala kraft kommer att ha som främsta ärende att bevara sig själv. Genom att ständigt rita kartor, bygga förklaringsmodeller och göra sig bilder vill hon greppa sin livssituation och därmed bevara sig själv och sin position. Detta innebär att människan i stor utsträckning kommer att leva i dessa bilder av och i dessa tankar om tingen och tingens ordning. På grundval av detta endimensionella bestämmande formas avgörande drag i människans självbild och, sammanhörande med den, hennes världsbild.”

I en av de bästa beskrivningarna jag läst, av det ständigt pågående inre tjattret, landar jag i insikten, att min inre apa allt mer sällan uppför sig så som Pelle Bengtsson beskriver det. Förut, ja, definitivt. (Förut? Tja… när skedde den stora omvandlingen? Jag vet inte, men kanske det stora skiftet inleddes för en tre-fem år sedan eller så? Fast allt tog sin begynnelse under graviditeten med mitt första barn, född året före millenieskiftet.) Men idag? Nej. Eller, åtminstone, allt mer sällan. Den inre rösten inom mig uppvisar mindre och mindre likhet med den av Pelle beskrivna apan. Antingen har hen bara lugnat ner sig, eller så är det så att apan alltmer sällan kommer på besök. Jag vet inte. Och det spelar ingen roll egentligen. Jag känner alltjämnt att det allt som oftast försiggår något annat i mitt inre än detta evigt surrande, dömande, rastlösa tjattret.

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 96 av 100.
Boken ”Mot enkelhetens punkt – anteckningar från vägkanten” av Pelle Bengtsson.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com.

#blogg100 – Vad du känner.

”Vad du känner är en respons på kvaliteten av din tankeverksamhet i ögonblicket, och handlar aldrig om situationen eller omgivningen du befinner dig i.”

Det där kan vara svårt att köpa. Framför allt när situationen är orättvis, när omgivningen inte förstår mig, när alla är dumma och elaka och taskiga. När jag känner mig som en liten fem-årig tös som inget hellre vill än att få gråta ut i mammas varma, trygga och tröstande famn…

Småfnittrar för mig själv… för där bevisar jag på sätt och vis riktigheten i tesen, eller hur? När jag känner mig som en orättvist behandlad fem-årig liten tös, så kanske inte kvaliteten på min tankeverksamhet är på topp direkt, eller vad tror du?

Ett annat sätt att uttrycka det på är att det jag tänker om situationen eller omgivningen ger mina känslor i stunden. Mina tankar om det som sker runt mig ger mig min upplevelse, och om jag mår bra (dvs har hög kvalitet på min tankeverksamhet) så kan jag ta det mesta. Om jag däremot mår dåligt (dvs har låg kvalitet på min tankeverksamhet) så kan minsta lilla sak få mig att tappa humöret, brista i gråt, falla ihop i en liten hög…

Du har kanske märkt detta på samma vis som jag, genom att en återkommande händelse, ena gången tas med en klackspark, medan den andra gånger blir ”droppen som får bägaren att rinna över”. Poängen är ju då att det inte är händelsen i sig som får bägaren att rinna över, utan det är, som Patrik skriver, ett resultat av att kvaliteten på min tankeverksamhet (min sinnesstämning) är låg.

Vet du vad jag försöker göra i sådana stunder?
Vara så varsam med mig själv som jag bara kan! För jag vet både att hårda inre ord definitivt inte underlättar situationen, men också att ett tu tre så lyfter min sinnesstämning och jag kan börja lita mer till vad jag tänker igen. Och vet du – det där påminner mig om en annan sak jag försöker undvika: att fatta stora beslut i stunder då kvaliteten på min tankeverksamhet är låg.

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 93 av 100.
Boken ”Bortom tanke” av Patrik Rowinski.
Svenska inlägg här, engelska på 
helenaroth.com

#blogg100 – Livets lek vid ytan

”I ett svindlande ögonblick fick han erfara att allt som levde hade gemensam kärna och visste att den dag han kände sig själv skulle verkligheten uppenbaras. Inte så att inte alla hade olika roller, skilda uppgifter i det stora dramat. Det fanns smärmare, räknare, återhållare och somliga var som fjärilar under solen, njutare som fann lust i varje blomma.

Andra var sörjare som hans mor, åter andra var klippor som inneslöt elden. Som hans far. Många, många var beställare, andra var beställsamma, andra åter undvikare. Somliga hade som barn besökt underjorden och präglats för alltid av minnet från den resan. Men skillnaderna var bara livets lek vid ytan, dess ständiga försök att pröva nya uttryck, nya former. Verkligheten, som fanns långt under händelserna och spelet, var en och densamma, såsom människorna var en. Därför räckte det med kunskap om en enda, den enda man kunde veta något om med någon säkerhet.”

Så:
Vem är jag?
Vad är jag?

Och om jag finner dagsfärska svar på dessa frågor – dagsfärska, ty sådant är livet beskaffat. Ett svar av idag, är inte ett svar för evigt. Det är ett svar i Nuet och intet mer. – vad finner jag då, som är sant om människan?

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 91 av 100.
Boken ”den som vandrar om natten” av Marianne Fredriksson.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com

#blogg100 – Det vi haft kan aldrig förstöras.

”Du vill inte lyssna nu och jag förstår det. Ändå vill jag ha sagt att det vi har haft tillsammans aldrig kan förstöras. Våra minnen kommer att leva sitt eget liv i ett stort rum i ditt hjärta och i mitt. Vi kommer alltid att kunna gå tillbaka dit och hämta kraft.”

Låter orden tala för sig själva. Något väcker de inom dig, det är jag övertygad om. Vi har – tror och hoppas jag – minnen av själarnas gemenskap, stunder då närheten är fullkomlig, då tid och rum försvinner, blir oviktiga. Stunder då allt är ett, ljust och lätt och alldeles alldeles underbart, som Askungen så längtansfullt viskar för sig själv.

Att låta dessa stunder få finnas kvar, vad som än händer, vart hän livet än tar oss; få finnas kvar som källor av osinlig energi, av glädje och kärlek, av gemenskap och tillhörighet. Källor att dra nytta av vid stunder av behov, snarast än platser att bosätta sig vid. Det är inte deras syfte. För det som utgör källans kraft är enkom minnet; det är inte här och nu – det enda sättet livet kan Levas. Och i ett liv som Levs, kan minnet berika – om vi låter det. Om vi väver våra berättelser på ett sådant sätt att de gagnar oss.

Medvetet, med varsam och ömsint hand, väver jag ett vackert rum i mitt hjärta, fyllt av alla de minnen jag har från vår tid tillsammans. För jag är berättaren i mitt liv. Liksom du i ditt. Om jag får önska, så önskar jag att även du väver vackert till vårt minne. För det vi har haft tillsammans kan aldrig förstöras.

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 89 av 100.
Boken ”den som vandrar om natten” av Marianne Fredriksson.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com

#blogg100 – Människan är ond.

– En fred i skydd av vapen, sade Anjalis.
– Ja, naturligtvis, någon annan fred finns inte så länge människan är ond.
– Ond är hon ju för att hon är rädd, sade Anjalis, och ju mer vapen det finns desto räddare blir hon.

*andas in, djupt, och låter blicken löpa fritt, ser ofokuserat mot horisonten så att det jag ser, snarast finns på insidan*

Ond är hon ju för att hon är rädd!

Tänk om vi inte var så rädda för rädslan?
Vad skulle vara möjligt då?
Hur mycket av allt det jag kan bli, allt det jag kan vara, det som är det bästa jag som är möjligt, skulle jag få tillgång till om jag släppte mitt krampaktiga tag kring rädslan; rädslan som fjättrar och fjärmar, förminskar och förhindrar?

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 86 av 100.
Boken ”den som vandrar om natten” av Marianne Fredriksson.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com

#blogg100 – Njuta mer av livet.

Vi hoppas att fler människor ska kunna dansa på ängarna, att fler människor ska tillåta sig att leka mer och njuta mer av livet och skapa sina egna riken.”

730 dagar daglig meditation på raken – det ska firas det! Bestämde jag mig för. Så sagt och gjort; jag bjöd barnen på trerättersmiddag. Tog med vördnad fram tre av de tolv tallriksmellanlägg som oldemor virkat som jag nyligen förärats, torkade av bordet, dukade med finporslinet (fast silverbesticken kom inte fram – next time!) och oldemors egenvävda linneservetter under lindens gröna träd, plockade en sommarbukett och satte i vas, och tog fram stolsdynorna.

Anna gav inspiration till förrätten, fast receptet var endast utgångspunkten från vilken jag tog avstamp. Till huvudrätt lagade jag nässel/kirskålspaj med fetaost (recept nedan), en familjefavorit i repris, serverad med en sallad på grovrivna morötter blandade med finskuren apelsin. Efterrätten stod Mr B för då han lärt sig laga ”bärglass” på hemkunskapen – dagens variant tog slut på förra sommarens infrusna björnbär (igår tog vi slut på hallonen).

Gott.
Vackert och trivsamt.
Lite speciellt; små saker som gav förvånansvärt mycket.
Ger mersmak – jag har ett sug efter lite mer fest och glamour i livet – vi ska nog hitta på fler saker att fira, ska ni se!

Nässel/Kirskålspaj med fetaost
Pajdeg – själv kör jag oftast med Latmajas pajdeg av Anna Bergenström:
100 gram smör
2,5 dl vetemjöl
1 krm bakpulver
En nypa salt
–> Smält smöret och låt svalna en stund. Rör ned vetemjöl, bakpulver och salt. Tryck ut i pajformen direkt, och förgrädda i 200 grader i 10 minuter.

Fyllning:
1 paket fetaost
Vitlöksklyftor
Snabbt förvällda och hackade nässlor och/eller kirskål
4-5 ägg (eller fler… var generös!)
2-3 dl mjölk
Timjan, kungsmynta, eller andra örter som ger lite extra smak
Peppar
–> Knäck ägg och ha i mjölk, riven vitlök och örter efter smak, peppar. Lägg nässlorna/kirskålen (ibland har jag även i gräslök, löktrav, vitlöksblast, ramslök, hackad grönkål, hackad squash… man tager vad man haver funkar finfint här!) i botten av pajformen. Skär fetaosten i bitar och lägg över det gröna. Häll över äggstanningen och grädda i 30-40 minuter på 200 grader. Låt vila en liten stund innan servering. Ät och njut.

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 85 av 100.
Boken ”Picknick – utflykter & inflykter” av Pia Kammeborn & Dennis Kammeborn.
Svenska inlägg här, engelska på 
helenaroth.com.

#blogg100 – Barnets särart.

”Det finns en stor kärlek mellan dem, en tät tillgivenhet som alltid är beredd att se till det säregna hos var och en. […] de var också de första som förstod att varje barn som föds är unikt och att de vuxna måste ta till vara barnets särart.”

Hör du? Ser du?
Märker du hur vi tappat bort detta, denna visshet, att varje barn är unikt? Att det är viktigt – livsviktigt! – att vi vuxna tar till vara barnets särart!

Visst. Vi snackar om det, och lägger en fernissa på vår kulturella kontext, låtsas som att vi faktiskt tycker detta, faktiskt ger uttryck för det. Vi pratar om mänskliga rättigheter, men stänger våra gränser. Vi talar om mångkultur, men både anställer och umgås enkom med våra likar. Vi formulerar läroplaner och slår oss på bröstet i vår iver att visa att vi har skapat en skola för var och en, men den eskalerande psykiska ohälsan för våra barn och unga ger svart på vitt att det i stort bara är snack.

För vi må påstå att barn har ett egenvärde oavsett om de passar in i normer och system, eller ej, men det stämmer inte. Det är bara en fernissad yta som krackelerar så fort du granskar den närmre. Under ytan har vi skapat ett allt snävare regelverk, för vad som är ett acceptabelt beteende och vad som inte är det. Tittar på barnen som finns i min närhet och räds dagen då de börjar bli kritiskt självmedvetna med en hård och dömande undertext… dagen de inser att de är tjockare, eller kortare, kanske mörkare i hy och hår än sina kompisar. När de ställer frågan ”varför är det så?” med längtan i rösten att vara så där som vi alla vet man ”ska vara”; ger uttryck för något de tagit till sig, medvetet eller omedvetet, från sin omgivning, från sin livssfär. Man ska vara smal, lång, ljus, utåtriktad, verbal, lydig, snäll… för det är budskapen som samhället – och det är du och jag; det är vi! – skickar. I TV-program och filmer, i musik och böcker, i reklam och artiklar, i hur jag pratar om och med mig själv likväl som vänner och kompletta främlingar.

Jag tittar inåt och lovar mig att inte glömma bort detta. Frågar mig i avsikt att agera: Vad kan jag göra, för att ta till vara särarten hos de barn jag möter?

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 84 av 100.
Boken ”den som vandrar om natten” av Marianne Fredriksson.
Svenska inlägg här, engelska på 
helenaroth.com


PS – En välfungerande 6-9-grundskola i Malmö Stad, friskolan Humfry, som på många sätt  har en värdegrund som bottnar i att ta till vara varje barns särart, tvingas lägga ner efter snart tio år, då fastighetsbolaget som hyr ut lokalerna inte hade koll på detaljplanen då skolverksamheten drog igång, något som nyligen uppmärksammats.
Humfryskolan bejakar det kreativa inom människan, något vi behöver mer av, inte mindre! Tvingas skolan lägga ner så kommer etthundratolv barn i kläm. Var finns viljan att lösa detta på ett sätt som värnar barnens bästa? Ge skolan dispens att driva verksamheten vidare medan de letar nya lokaler, så en välfungerande verksamhet inte raseras.
Skriv under namninsamlingen för att rädda Humfryskolan du med: https://www.skrivunder.com/radda_humfryskolan#form

#blogg100 – Fri vilja.

”Tankar […] kommer och går av sig självt om du inte matar dem med din uppmärksamhet.”

Har du tänkt på det?

Uppenbart för mig blir det de gånger jag kommer på något som jag behöver göra, går för att göra det, och undertiden inte ägnat tanken tillräcklig uppmärksamhet för att den ska hålla kvar, utan den går mig förbi, så att jag, när jag väl är på plats… inte har en blekaste aning om vad det var jag skulle göra (hänga tvätt, dricka ett glas vatten, skicka ett mail…). Ibland kan jag locka fram den igen om jag gå tillbaka i mina egna fotspår; ibland är det bara att inse att vad det än var så blev det inte gjort.

Lika uppenbart blir det de gånger jag är till synes oförmögen att släppa taget om en tanke. Vaknade en tidig morgon ur en hemsk mardröm, och det var som förgjort, jag kunde inte få bilderna att sluta gå på repeat framför mina ögon, fast jag försökte bli kvitt dem. Och det är ju svaret, eller hur? Eftersom jag matade tankarna från mardrömmen, så höll jag kvar dem.

”För att en tanke ska leva mer än ett kort ögonblick behöver du ge den din uppmärksamhet. En tankes struktur är likadan oavsett dess innehåll. Om du låter en tanke passera utan att ge den uppmärksamhet kommer den att flöda förbi som tusentals andra tankar som hela tiden kommer och går.”

Jag föder tankarna med min uppmärksamhet.
Är det därför som positiva omdömen så lätt passerar oss förbi ”Äsch då, det var väl inget speciellt.” medan negativa dito ”Den där klänningen gör att du ser ut som en gammal kärring!” sätter sig som knivar djupt i ryggen? För att vi föder de sistnämnda med vår uppmärksamhet?

Amen, ska hon säga, hon ser ju ut som…” eller ”Gud vad elak hon är!” eller kanske än hellre ”Gör jag? Oj, nej, jag som tyckte denna klänningen var så fin. Vad ska jag göra nu? Slänga den? Och jag som tyckte så mycket om den. Men inte längre. Nej, den gör ju att jag ser ful ut.”.

Men vad ska jag göra då? Är det möjligt att välja? Kan jag? Går det?
Ja. Det tror jag. Och det tror Patrik också:

”Fri vilja handlar inte om att styra tankar.
Fri vilja handlar om att välja vilka tankar vi involverar oss i.”

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 82 av 100.
Boken ”Bortom tanke” av Patrik Rowinski.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com.