Målarmirakel?

Ibland förbannar jag den, viljan, min vilja. Den som gör att jag, efter att ha målat vardagsrum i torsdags och första strykningen av matsalen igår, idag har
1) målat andra strykningen – och lyckligtvis sista! – av matsalsväggarna hela dagen (tillsammans med äldsta barnet som gjorde merparten av rollandet),
2) cyklat drygt elva kilometer (fångade Pokémon så det var högst frivilligt – skönt komma ut ur huset!),
3) skrapat bort alla färgstänk från golvet med bakskrapa (bästa tipset om du inte testat det förut!),
4) dammsugit runt väggarna för att bli kvitt allt målarskräp,
5) såpaskurat golvlisterna, och elementen,
6) dammsugit runt väggarna än en gång,
7) flyttat tillbaka alla möbler på sina respektive platser,
8) och dammsugit resten av rummet,
nu sitter i soffan och har två åtaganden kvar att ombesörja:
I – det dagliga blogginlägget (beviset på att jag lyckades är att du just nu läser detta inlägg)
II – tjugominuters gitarplonkande
när det enda jag egentligen vill är att äta en god bit mörk choklad och titta på Jamestown på SVT Play.

Lennart Strandberg skrev så här om viljan:
Viljan är inget undantag, den är ett normaltillstånd.
Den är inget mysterium, men kanske ett mirakel.

Normaltillstånd, jo, det kan jag köpa. Just idag vette hundan om den känns som ett mirakel dock, fast det kanske är precis just det som den är, å andra sidan? Jag menar – matsalen är ju färdigmålad, eller hur?

Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på en bokreflektion inspirerad av boken ”Någonstans finns viljan” av Lennart Strandberg.

Statistiknörd?

Statistiken 2016Är siffrorna egentligen något att ha, alla siffror som utgör statistik för bloggen?

Ja, men jo, visst är det ganska roligt ändå! Statistiken säger mig saker som att Jag vill separera är det mest läsa inlägget på bloggen i år, att jag publicerat 177 inlägg (att jämföra med 371 stycken under 2015 – anledningen helt enkelt att jag publicerat 175 inlägg på min engelska blogg), att jag haft 18 263 besökare som gjort 26 280 visningar under året. Att från bloggens start i augusti 2012 till den sista skälvande minuten av 2016 har bloggen haft totalt 109 992 visningar.

Att inlägget Medmänskligheten flödar! är det näst mest lästa inlägget 2016, gläder mig enormt. Som God Man känns det viktigt att lyfta fram dessa ljuva ögonblick av medmänsklighet, som alltför sällan uppmärksammas.

Att Det innerliga samtalet, vems ansvar? som är ett ganska lite läst inlägg från 2015 blev årets fjärde mest lästa inlägg (detta blev det tredje, om du är nyfiken av dig) säger mig att detta – liksom många av mina andra inlägg – inte har något direkt bäst-före-datum, utan snarast kan läsas med behållning även ett par år efter att det/de publicerats. Detta är något jag ofta strävar efter, att skriva om frågor, funderingar och reflektioner på ett sätt som gör att de inte åldras lika snabbt som väldigt mycket annat som syns på nätet.

Som du märker så har jag kul när jag skummar statistiken. Det finns så mycket jag kan få reda på, när jag klickar runt på WordPress statistik. Samtidigt så väger jag upp utforskandet på min svenska bloggens statistik med att inte ha någon koll alls på min engelska blogg. Hade tänkt sätta igång Google Analytics på helenaroth.com men kom inte till skott och till slut släppte jag ambitionen. Skriver gör jag ändå. Och på sätt och vis är det enklare att helt enkelt inte ha någon aning alls om vad som går hem i stugorna, för det gör att det jag skriver verkligen kommer från hjärtat. Jag skriver för mig, jag skriver av mig, jag skriver för lärande, utveckling, upptäckande. Får syn på mig själv och genom att skicka ut det i världen så blir det också ett sätt att bli till i de tankar jag delar med mig av.

Lite grann som att ha kakan och ändå ha den kvar. Jag kan få lite hjärtklappning när jag ser att ett inlägg helt plötsligt sticker iväg, när WordPress meddelar mig att min blogg-trafik blomstrar…. och samtidigt så har jag inte en susning om en endaste individ läser mina engelska inlägg. För mig är det en juste kombination, som balanserar mitt bloggande på ett fint sätt.

Om du bloggar – hur ställer du dig till statistik? Bryr du dig? Är du en statistiknörd som grottar ner dig i bästa publiceringsdag och tid, mest populära kategorin osv, eller skriver du av hjärtats lust oavsett siffrorna?

Jag fattar ett medvetet val

Kommer hem sent, vrålhungrig, ”ska bara” ta ännu ett telefonmöte innan jag kan äta och hoppa i säng. Bortsett från det faktum att jag inte bloggat idag… och så smyger sig den lilla tanken på: Amen, det vore ju inte så farligt, vaddå, du kan ju missa en dag eller två lite nu och då, det spelar ingen roll.

Bakgrund till detta är att jag i drygt tre år har bloggat (mer eller mindre) dagligen med väldigt få undantag. Sedan årsskiftet varvar jag dock mellan denna bloggen och min engelska, och kanske är det därför det också smyger sig in en tanke som säger: Det märks ju knappt längre om du missar en dag eller två, för det är ändå avbrott här när du bloggar på den andra bloggen.

Och det stämmer ju. Det märks ju knappt. Utom hos mig, i mig. Och framförallt märker jag det på att tankar såsom ovanstående blir allt vanligare. De dyker upp oftare. Och jag har faktiskt missat fler bloggdagar under detta året än tidigare.

Och så är det ju det där med att om man missar en gång är risken hög att man liksom bara fortsätter att missa, att man aldrig kliver upp på hästen igen så att säga. Eftersom jag slutat banka på mig själv vid de tillfällen då jag faktiskt missar, så har jag mycket lättare för att bara plocka upp den tappade stafettpinnen och köra på, jämfört med tidigare i mitt jag-är-världsbäst-på-att-slå-ner-mig-själv-i-skorna-liv.

Istället tror jag risken för mig ligger i att det skapar en väg att följa, som gör att det är lättare att ta den vägen nästa gång, och nästa gång igen. Minns att jag lyssnade till en musiklärare en gång, som sa: Det är viktigare att du spelar rätt toner, oavsett hur långsamt det går, än att du spelar stycket i rätt takt. För om/när du missar en ton, slarvar med ett ackord, snubblar på tangenterna/strängarna, så sätter du ett muskelminne som gör att risken för att du snubblar på samma ställe ökar. Så se till att du spelar rätt toner, för då får du muskelminnet som medhjälpare. 

bloggaLigger mycket i det där tänker jag. Så jag fattar ett medvetet val. Ett medvetet val som gör att jag nu sitter jag, lite småsnuvig, mätt, trött, och med alltför lite (hjärn-)kapacitet kvar för att åstadkomma något sensationellt. Men tillräckligt med kraft har jag för att skriva en liten betraktelse kring önskan att faktiskt vilja fortsätta på inslagen väg, det dagliga bloggandet, som har gett mig så ofantligt mycket, samtidigt som jag inser att ibland så finns inte kraften där. Och då är det ok det med. För oavsett om jag bloggar varje dag, eller ej, så är jag ok, enligt mig. Den grundprincipen gör det mycket enklare för mig att fatta ett medvetet val som gagnar mig.

Vilka medvetna val har du fattat idag?

#blogg100 har förändrat mitt liv!

blogg100-logotype-300x256Hoppade på #blogg100 andra gången Fredrik Wass initierade det och sedan dess är mitt liv inte detsamma. Hakade på även förra åretOch nu är det dags för #blogg100 igen, fjärde året i rad, och självfallet hakar jag på, fast det för mig inte är en utmaning att blogga dagligdags längre. Sedan min första vända med #blogg100 så har dagligt bloggande blivit en rutin, nästan lika given som tandborstning. Men det är givande att vara del i ett sammanhang, och att upptäcka nya bloggar, nya människor, och kanske få till mig nya tankar och idéer.

Alltså.
”Kanske”?
Varför skriver jag så?
*haha*

Jag vet ju att jag kommer få till mig nya idéer och tankar av denna vändan med. Det går liksom inte att komma undan, för det är så vi funkar. Det dyker ständigt upp nya tankar, och att blogga dagligen är faktiskt ett av de bästa sätten jag upptäckt som hjälper mig att få syn på mina tankar och idéer. Det är som om jag fångar vissa tankar i flykten, och låter dem få ta lite mer plats under en stund, ibland tio-femton minuter, ibland uppemot en timme eller två. Ibland ligger den på lut i dagar, veckor, månader, och liksom förbereder sig för att landa i skriven form på min blogg.

Det som dessa infångade och nedplitade tankar har gemensamt är att de belyser vem jag är, var jag är, vad jag vill. Och det är definitivt en starkt bidragande faktor till att mitt liv inte längre är detsamma. På dessa två år har så ofantligt mycket hänt – men det har det gjort under tidigare två-års-perioder av mitt liv också. Skillnaden som gör skillnaden är min ökade medvetenhet om just vem jag är, var jag är, vad jag vill.

Vem är du? Var är du? Vad vill du?
Kanske något du är nyfiken på att ta reda på mer om?

I så fall rekommenderar jag dig varmt att testa #blogg100-utmaningen i år!

Nätverkande

För ett bra tag sedan så ställde Charlotte Rudenstam frågan: Vilken slags nätverkande tycker du fungerar? på Facebook, och jag gick igång direkt. Jag svarade på hennes fråga så här:

Jag insåg när jag la ut min 100-coachkonversationer-utmaning via blogg, Facebook & Twitter att jag skapat ett nätverk som är fantastiskt, som kunde svälja det jag bad om hjälp med. Och då insåg jag att jag HAR ett fantastiskt nätverk, som jag inte skapat ”för att skapa ett nätverk”. Utan det har växt fram organiskt, för att jag följt mitt hjärta, möter världenengagerat mig i frågor/saker/personer/rörelser som jag vurmar för, och på det viset varit öppen för att bygga broar och skapa kontakter.

Och då har jag ändå varit väldigt restriktiv själv med att skicka vänförfrågningar här på FB t ex. Älskar att få, skickar sällan.

Så, mitt korta svar blir: det som inte ”är nätverkande” utan är du som möter världen, med nyfikenhet och intresse. Det nätverkandet fungerar!

De senaste dagarna har jag funderat på min närvaro på Twitter, och övervägt att lämna det. Har fattat beslutet att att fortsätta twittra, men att städa i mitt flöde och också vara tydligare med vem och hur jag interagerar. Och därför kändes det extra värdefullt att trilla över detta mitt svar om nätverkande som jag lagt som ett utkast på WordPress.

För detta är precis vad jag önskar göra – möta världen med nyfikenhet och intresse. Det ska jag hålla i fokus än mer framöver. Jag är tacksam för påminnelsen, för jag har snöat in på de negativa ankdammsaktiga sidorna av Twitter ett tag, och det ger mig inget gott.

Skickar därför frågan vidare till dig, för kanske även du får syn på något du glömt bort, eller tappat sikte om: Vilken slags nätverkande tycker du funkar?

Så var även jag i mål – #Blogg100

Hoppade på #Blogg100-utmaningen 2013 och tack vare det så kom jag in i rutinen med dagligt bloggande, vilket för mig betytt oerhört mycket. Insåg nyligen att jag aldrig känt mig själv så väl som just nu, har aldrig haft så bra koll på mig själv, vem jag är, vad jag är, vad jag tycker, behöver, känner osv. Mina mer eller mindre dagliga skrivstunder spelar en stor roll i det.

20140609-204858-74938469.jpg

Detta årets #Blogg100 hoppade jag också på, mer för att det är roligt att ingå i ett sammanhang. Har lyckats hålla MINA egna regler kring det hela (ett dagligt inlägg), med ett undantag…. jag bloggade i förväg förra helgen och var stensäker på att jag hade tidsatt en räcka inlägg som sträckte sig över en längre period, men tji fick jag. Insåg i efterhand att den 4 juni var det tomt. Så kan det gå. Så detta är alltså mitt hundrade inlägg sedan starten av #Blogg100 och därmed målgång för mig, en dag efter stora målgången den 8 juni. Och vet ni – jag bryr mig inte det minsta över det missade inlägget, det bekommer mig inte en endaste gnutta.

Väljer istället att försjunka i en liten kavalkad med inlägg från #Blogg100-utmaningen. Håll till godo, kanske du upptäcker något du missat?

Mest lästa:
https://herothecoach.com/2014/04/30/jag-vet-vad-du-tankte-saga/

Mest betydelsefullt för mig personligen:
https://herothecoach.com/2014/03/21/meteoritnedslag-i-mitt-inre/

Mest otippade:
https://herothecoach.com/2014/05/22/hygienic-design/

Den jag verkligen önskar du tar action på:
https://herothecoach.com/2014/05/08/the-era-of-behaviour/

På temat liv och kärlek:
https://herothecoach.com/2014/05/20/breathe-in-breathe-out/
https://herothecoach.com/2014/05/13/ensam-i-sallskap/
https://herothecoach.com/2014/04/14/i-dreamed-a-dream/
https://herothecoach.com/2014/04/16/karlek-och-nyutsprungna-bokblad/

På temat världsförändring:
https://herothecoach.com/2014/03/12/varlden-skapas-mellan-manniskor/
https://herothecoach.com/2014/06/05/bemot-eller-tystna/
https://herothecoach.com/2014/05/02/doing-the-right-thing/

Och så avslutningsvis en personlig favorit:
https://herothecoach.com/2014/05/05/touching-the-silence/

Det känns fint att ha bloggen att gå tillbaka till, den finns ju där som en nedplitad historia över min resa. Ord och bild hjälper definitivt mig att trigga ett minne, en känsla, en sinnesstämning, så denna min kavalkad blir som en kort walk down Memory Lane, då jag nu har bläddrat igenom samtliga inlägg jag skrivit under #Blogg100. Gör du någonsin en återblick på din resa och var du är idag, i förhållande till var du var tidigare?

Sommarlunk på bloggen

Har inte riktigt landat i vad jag ska göra av bloggen under sommaren. Tror jag skulle må bra av att ta en paus, koppla av, från, bort, ned. Samtidigt så tycker jag det är så ofantligt givande att blogga, det är verkligen självcoaching på högsta nivå, och jag rekommenderar det varmt.

Diskuterade detta med styrelseordförande i Respondi AB, och tillika min äldsta vän, under mitt utvecklingssamtal (klart jag ska ha ett sådant, tror det är av godo för oss alla!). Landade där i att jag inte måste blogga. Finns ju väldigt få måsten, för den delen. 🙂 Men om lusten faller på så kör på det.

Har skapat ett par tidsstyrda blogginlägg, och tänkte faktiskt skapa några till, av den enklaste formen, dvs, ett citat, en låt, ett TED Talk eller dylikt. Rätt upp och ner, mer eller mindre. Alla dessa kommer dock ha en sak gemensamt och det är att det är saker jag uppskattar. Det kan vara att de bekräftar mina åsikter, utmanar mina tankemönster, ger mig nya insikter eller är saker jag fascineras av. Något som kanske kan ge dig en stunds vila. En möjlighet att ta en kort paus, och reflektera kring något du annars inte fått syn på.

Sitt gärna här

Så håll till godo – kanske kan sommarens slimmade blogginlägg, som troligen inte kommer varje dag, att bekräfta eller utmana dig och dina tankemönster. Men samtidigt funderar jag om det blir halvdant. Kanske vore det bättre att stänga ner helt under semestertiden- Vad tycker du?