Fem års fördröjning. Det verkar vara normen för mig.
Fem år mellan barn ett och barn två.
Fem år efter att jag upptäckt bloggarnas förunderliga värld börjar jag själv blogga.
I samma veva upptäcker jag poddernas än mer förunderliga värld, och jodå, fem år därefter (ja, någorlunda i alla fall) börjar jag podda själv.
Nu, sisådär en fem år efter att jag började snacka om att dra igång Mastermindgrupper har jag äntligen gjort slag i saken. Hållit första mötet av 13 inalles, och det känns härligt. Bubbligt. Nyfiket undrar jag vad det månde bli av detta?
I våras när jag körde pilotomgången av 60 timmars tankespjärn (omgång två går av stapeln 9-11 oktober, är du nyfiken så tjoa till mig!) var det visserligen inte 5 års fördröjning mellan tanke och handling, snarast 5 veckor, men oaktat det, så var det oerhört givande att ta en egen idé från tankeväsen till genomfört event. Och Mastermindgruppen jag nu satt igång känns likadan. Att vara i ett skapande, att göra, utan att riktigt veta vad det blir av det, att sätta ramverket så att det och de som är inom ramarna kan få göra, testa, leka, fråga och reflektera, utveckla, avveckla, förkasta och förnya…
Carin Dackman, en av Mastermindgruppens deltagare, skrev till mig när vi avslutat vårt första möte av totalt 13 under de kommande månaderna och tackade för ett fint första möte. Hon sa också, som en spegling av det jag delat om just detta mitt nyvunna Görande: Så kul att du nu gör handling av dina tankar och din önskan. Älskar hur vi kan sjösätta genom prototyper eller tester. Det inspirerar mig!
Där sätter hon fingret på det! Att sjösätta, genom prototypande. Att inte tro att jag ska, eller ens kan skapa ”den perfekta produkten” vad det än månde vara (60 timmars tankespjärn, en Mastermindgrupp, en podd för att bara ta tre exempel från mitt liv i närtid) genom att tänka fram den på egen kammare. Jag skapar ”en produkt” (för vad är egentligen ”perfekt” och är det något jag behöver sträva efter?) genom att göra, göra igen och igen och däremellan reflektera och få återkoppling, skruva och finlira, utveckla och förfina.
Fördelen med att det emellanåt går lång tid mellan idé till handling för egen del, är att jag i gengäld är reellt grundad i vad-det-än-gäller. Jag menar, efter att ha varit med i en officiell Mastermind-grupp sedan januari 2013 känner jag mig väldigt trygg i själva konceptet. Fast fem år är lite väl mycket, och ju mer jag sjösätter, desto bättre blir jag på sjösättande, så… vem vet vad som kommer härnäst!
Ibland blir det inte riktigt som jag tänker att det ska bli. På alla olika plan. Dagens ”ibland blev det inte som jag tänkt mig” handlar om att jag planerat att 
Skillnaden som gör skillnaden är att du, i vloggen, bjuds in att huppegupptäcktsfärda tillsammans med mig, medan du i bloggen snarast får ta del av slutpunkten. Månne vloggen, så som jag oftast skapar den, är evolutionär utveckling i realtid?
Lite samma sak, alltsammans. En motvilja till att falla in i ledet.
Är siffrorna egentligen något att ha, alla siffror som utgör statistik för bloggen?
Ligger mycket i det där tänker jag. Så jag fattar ett medvetet val. Ett medvetet val som gör att jag nu sitter jag, lite småsnuvig, mätt, trött, och med alltför lite (hjärn-)kapacitet kvar för att åstadkomma något sensationellt. Men tillräckligt med kraft har jag för att skriva en liten betraktelse kring önskan att faktiskt vilja fortsätta på inslagen väg, det dagliga bloggandet, som har gett mig så ofantligt mycket, samtidigt som jag inser att ibland så finns inte kraften där. Och då är det ok det med. För oavsett om jag bloggar varje dag, eller ej, så är jag ok, enligt mig. Den grundprincipen gör det mycket enklare för mig att fatta ett medvetet val som gagnar mig.
HERO - the coach 