Jag läste din blogg

Jag läste din blogg, sa hon, vännen, när vi möttes kvällen efter att jag skrivit inlägget. Jag förstår att det var en riktigt stark upplevelse, fortsatte hon, även fast du skriver sådär så jag som läsare egentligen inte har en aning om vad som faktiskt hände. Mer än att det berörde dig mycket. 

Ja, svarade jag, och log.
Tittade henne i ögonen, och sa: Du har rätt. Det var enormt starkt. Och jo. Det är ju så jag skriver.

Hon tittade på mig med sina begrundande ögon, och sa: Jag ser att du fortfarande är i det. 

Jag tittade tillbaka, och drog ett par djupa andetag. Kände efter, inåt.
Du har rätt. Det är jag. Jag blev hållen på det mest fantastiska vis, och känslan av att vara hållen håller i sig. Så ja, det stämmer, jag är fortfarande i det.


Ett fint ögonblick. Betydelsefullt. Att bli sedd i att jag faktiskt fortfarande var kvar i känslan av att vara hållen. Mäktig känsla, även det!

Dramat drar

Tittar jag på besöksstatistiken för bloggen så är trenden tydlig. När jag skriver om separation, skilsmässa, och andra typer av drama av olika slag – ja, raskt går då statistiken upp, och många fler läser mina inlägg, för att någon dag senare återgår till det vanliga besöksantalet igen.

Förståeligt.
Klart det är spännande att läsa vad någon skriver om olika former av vardagsdrama. Men samtidigt. Lite synd. För det finns mycket att hämta i mina mindre drama-fyllda inlägg också. Reflektioner, funderingar, betraktelser, bok– och podtips, och så mycket mer.

engelska bloggen slipper jag lockas av att ”skriva mer drama”, eftersom jag inte har någon bloggstatistik på sidan. Tänkte dra igång Google Analytics, men kom mig aldrig för, och sen valde jag helt enkelt bort det. Så där ”bara skriver jag”. På svenska sidan, som ligger på WordPress egen plattform, finns statistiken direkt tillgänglig i backoffice, och därmed är den svårare att undvika.

Jag vill verkligen inte välja bort inlägg för att jag inte tror de drar, eller kanske snarast, jag vill inte fabulera drama där inget drama finns. För mitt liv består ärligt talat av väldigt lite drama numera. Och det säger jag trots senaste årens stora livsstilsförändring med fullbordad skilsmässa som ju lätt kunde ha varit en mycket mer drama-tung upplevelse än det varit.
Samtidigt behöver jag inte gå så mycket längre än till mig själv, för att hitta samma beteende. Rubriker drar. Ämnen som till ytan åtminstone ”borde” vara känsliga drar. Jag försöker förhålla mig kritisk till min egen lockelse till dramat, inte minst genom att försöka att undvika att dela drama vidare, med mindre än att det är något som jag anser har en djupare betydelse, ett budskap som kan göra skillnad. Helst något som gagnar andra att läsa, ta till sig, engagera sig i.

Jag försöker göra mina egna mer drama-tunga inlägg sådana också – jag skriver sällan bara om dramat och dess svallvågor, utan oftare om dramat i relation till en reflektion, en insikt, ett sätt att möta världen som gagnar mig, och kanske också kan gagna dig, om så bara genom att visa ett annat perspektiv på livet och alla dess kringelikrokar?

Skogens salt (bok 8 av 26)

Skogens salt, en novellsamling av Nguyên Huy Thiêp, som enligt Bokförlaget Tranans författarporträtt i boken, klassas som ”sin generations främste författare, omstridd, tidvis förföljd, men beundrad för sin nyskapande litterära stil och respekterad för sin orädda kompromisslöshet”.

Under läsningen skrev jag upp tre sidangivelser. Sidan 35, 116 och 124. På sidan 35 fångades jag av följande fras:
‘Mitt barn, förstår du då inte att godtrogenheten hjälper oss att leva?’ sade far med en röst som kvävdes av rörelse.”

”Den som har hjärta är naiv
Är det inte naiviteten som ger oss vingar
att flyga med till himlen?”

Jag blir lika förvånad varje gång jag söker på min blogg efter ett inlägg jag bestämt vet mig ha författat, på tema naivitet, eftersom jag aldrig hittar det. Troligen för att jag aldrig skrivit det (kanske det kommer endera dagen). Jag minns så väl den gången jag verkligen landade i en stolthet över min naiva syn på världen, i samband med #skolvåren:s #afkUmeå, där jag deltog i en workshop som Johline höll i, med rubriken:
Dum eller visionär? Naiv nog att våga förändra.

Letade lite i gömmorna och hittade följande foto, som jag lagt upp på Instagram i samband med workshopen. Bildtexten löd: Johline leker med ordet NAIV – hur tänker du kring det ordet?

När jag så satte mig för att skriva detta inlägg, och såg godtrogenhet på första nedslaget och naivitet på andra, så gläds jag. För sedan, slutligen, på sidan 124, kommer följande samtal som knyter ihop säcken:
”- Är ni samlare?
– Nej, jag är poet, svarade den okände och lyfte blicken. Den enda han tycktes se var den unga flickan. Det gjorde modern orolig.
– Så ni skriver dikter? sade den unga flickan beundrande.
Modern lade armarna runt axlarna på sina barn och drog dem till sig, som ville hon skydda dem från fara.
– Med all respekt, sade den gamle trotjänaren blygt, det är allt ett bra farligt yrke det ni utövar.
Den okände log. […]
– Ni borde inte säga så där! sade modern förebrående till den gamle.
– Jag har upplysningen från själve poliskommissarien, frun. Han har förklarat att i händelse av oroligheter är det alltid poeterna som man arresterar först.
Alla satt tysta. […]”

Kanske är det så, att poeterna arresteras först, helt enkelt för att det är de som är naiva nog att våga förändra, eller åtminstone, de som är naiva nog att våga förändring?

Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2018, att läsa och blogga om 26 svenska och 26 engelska böcker, en per vecka, böcker som jag redan har hemma.

 

Målarmirakel?

Ibland förbannar jag den, viljan, min vilja. Den som gör att jag, efter att ha målat vardagsrum i torsdags och första strykningen av matsalen igår, idag har
1) målat andra strykningen – och lyckligtvis sista! – av matsalsväggarna hela dagen (tillsammans med äldsta barnet som gjorde merparten av rollandet),
2) cyklat drygt elva kilometer (fångade Pokémon så det var högst frivilligt – skönt komma ut ur huset!),
3) skrapat bort alla färgstänk från golvet med bakskrapa (bästa tipset om du inte testat det förut!),
4) dammsugit runt väggarna för att bli kvitt allt målarskräp,
5) såpaskurat golvlisterna, och elementen,
6) dammsugit runt väggarna än en gång,
7) flyttat tillbaka alla möbler på sina respektive platser,
8) och dammsugit resten av rummet,
nu sitter i soffan och har två åtaganden kvar att ombesörja:
I – det dagliga blogginlägget (beviset på att jag lyckades är att du just nu läser detta inlägg)
II – tjugominuters gitarplonkande
när det enda jag egentligen vill är att äta en god bit mörk choklad och titta på Jamestown på SVT Play.

Lennart Strandberg skrev så här om viljan:
Viljan är inget undantag, den är ett normaltillstånd.
Den är inget mysterium, men kanske ett mirakel.

Normaltillstånd, jo, det kan jag köpa. Just idag vette hundan om den känns som ett mirakel dock, fast det kanske är precis just det som den är, å andra sidan? Jag menar – matsalen är ju färdigmålad, eller hur?

Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på en bokreflektion inspirerad av boken ”Någonstans finns viljan” av Lennart Strandberg.

Statistiknörd?

Statistiken 2016Är siffrorna egentligen något att ha, alla siffror som utgör statistik för bloggen?

Ja, men jo, visst är det ganska roligt ändå! Statistiken säger mig saker som att Jag vill separera är det mest läsa inlägget på bloggen i år, att jag publicerat 177 inlägg (att jämföra med 371 stycken under 2015 – anledningen helt enkelt att jag publicerat 175 inlägg på min engelska blogg), att jag haft 18 263 besökare som gjort 26 280 visningar under året. Att från bloggens start i augusti 2012 till den sista skälvande minuten av 2016 har bloggen haft totalt 109 992 visningar.

Att inlägget Medmänskligheten flödar! är det näst mest lästa inlägget 2016, gläder mig enormt. Som God Man känns det viktigt att lyfta fram dessa ljuva ögonblick av medmänsklighet, som alltför sällan uppmärksammas.

Att Det innerliga samtalet, vems ansvar? som är ett ganska lite läst inlägg från 2015 blev årets fjärde mest lästa inlägg (detta blev det tredje, om du är nyfiken av dig) säger mig att detta – liksom många av mina andra inlägg – inte har något direkt bäst-före-datum, utan snarast kan läsas med behållning även ett par år efter att det/de publicerats. Detta är något jag ofta strävar efter, att skriva om frågor, funderingar och reflektioner på ett sätt som gör att de inte åldras lika snabbt som väldigt mycket annat som syns på nätet.

Som du märker så har jag kul när jag skummar statistiken. Det finns så mycket jag kan få reda på, när jag klickar runt på WordPress statistik. Samtidigt så väger jag upp utforskandet på min svenska bloggens statistik med att inte ha någon koll alls på min engelska blogg. Hade tänkt sätta igång Google Analytics på helenaroth.com men kom inte till skott och till slut släppte jag ambitionen. Skriver gör jag ändå. Och på sätt och vis är det enklare att helt enkelt inte ha någon aning alls om vad som går hem i stugorna, för det gör att det jag skriver verkligen kommer från hjärtat. Jag skriver för mig, jag skriver av mig, jag skriver för lärande, utveckling, upptäckande. Får syn på mig själv och genom att skicka ut det i världen så blir det också ett sätt att bli till i de tankar jag delar med mig av.

Lite grann som att ha kakan och ändå ha den kvar. Jag kan få lite hjärtklappning när jag ser att ett inlägg helt plötsligt sticker iväg, när WordPress meddelar mig att min blogg-trafik blomstrar…. och samtidigt så har jag inte en susning om en endaste individ läser mina engelska inlägg. För mig är det en juste kombination, som balanserar mitt bloggande på ett fint sätt.

Om du bloggar – hur ställer du dig till statistik? Bryr du dig? Är du en statistiknörd som grottar ner dig i bästa publiceringsdag och tid, mest populära kategorin osv, eller skriver du av hjärtats lust oavsett siffrorna?

Jag fattar ett medvetet val

Kommer hem sent, vrålhungrig, ”ska bara” ta ännu ett telefonmöte innan jag kan äta och hoppa i säng. Bortsett från det faktum att jag inte bloggat idag… och så smyger sig den lilla tanken på: Amen, det vore ju inte så farligt, vaddå, du kan ju missa en dag eller två lite nu och då, det spelar ingen roll.

Bakgrund till detta är att jag i drygt tre år har bloggat (mer eller mindre) dagligen med väldigt få undantag. Sedan årsskiftet varvar jag dock mellan denna bloggen och min engelska, och kanske är det därför det också smyger sig in en tanke som säger: Det märks ju knappt längre om du missar en dag eller två, för det är ändå avbrott här när du bloggar på den andra bloggen.

Och det stämmer ju. Det märks ju knappt. Utom hos mig, i mig. Och framförallt märker jag det på att tankar såsom ovanstående blir allt vanligare. De dyker upp oftare. Och jag har faktiskt missat fler bloggdagar under detta året än tidigare.

Och så är det ju det där med att om man missar en gång är risken hög att man liksom bara fortsätter att missa, att man aldrig kliver upp på hästen igen så att säga. Eftersom jag slutat banka på mig själv vid de tillfällen då jag faktiskt missar, så har jag mycket lättare för att bara plocka upp den tappade stafettpinnen och köra på, jämfört med tidigare i mitt jag-är-världsbäst-på-att-slå-ner-mig-själv-i-skorna-liv.

Istället tror jag risken för mig ligger i att det skapar en väg att följa, som gör att det är lättare att ta den vägen nästa gång, och nästa gång igen. Minns att jag lyssnade till en musiklärare en gång, som sa: Det är viktigare att du spelar rätt toner, oavsett hur långsamt det går, än att du spelar stycket i rätt takt. För om/när du missar en ton, slarvar med ett ackord, snubblar på tangenterna/strängarna, så sätter du ett muskelminne som gör att risken för att du snubblar på samma ställe ökar. Så se till att du spelar rätt toner, för då får du muskelminnet som medhjälpare. 

bloggaLigger mycket i det där tänker jag. Så jag fattar ett medvetet val. Ett medvetet val som gör att jag nu sitter jag, lite småsnuvig, mätt, trött, och med alltför lite (hjärn-)kapacitet kvar för att åstadkomma något sensationellt. Men tillräckligt med kraft har jag för att skriva en liten betraktelse kring önskan att faktiskt vilja fortsätta på inslagen väg, det dagliga bloggandet, som har gett mig så ofantligt mycket, samtidigt som jag inser att ibland så finns inte kraften där. Och då är det ok det med. För oavsett om jag bloggar varje dag, eller ej, så är jag ok, enligt mig. Den grundprincipen gör det mycket enklare för mig att fatta ett medvetet val som gagnar mig.

Vilka medvetna val har du fattat idag?

#blogg100 har förändrat mitt liv!

blogg100-logotype-300x256Hoppade på #blogg100 andra gången Fredrik Wass initierade det och sedan dess är mitt liv inte detsamma. Hakade på även förra åretOch nu är det dags för #blogg100 igen, fjärde året i rad, och självfallet hakar jag på, fast det för mig inte är en utmaning att blogga dagligdags längre. Sedan min första vända med #blogg100 så har dagligt bloggande blivit en rutin, nästan lika given som tandborstning. Men det är givande att vara del i ett sammanhang, och att upptäcka nya bloggar, nya människor, och kanske få till mig nya tankar och idéer.

Alltså.
”Kanske”?
Varför skriver jag så?
*haha*

Jag vet ju att jag kommer få till mig nya idéer och tankar av denna vändan med. Det går liksom inte att komma undan, för det är så vi funkar. Det dyker ständigt upp nya tankar, och att blogga dagligen är faktiskt ett av de bästa sätten jag upptäckt som hjälper mig att få syn på mina tankar och idéer. Det är som om jag fångar vissa tankar i flykten, och låter dem få ta lite mer plats under en stund, ibland tio-femton minuter, ibland uppemot en timme eller två. Ibland ligger den på lut i dagar, veckor, månader, och liksom förbereder sig för att landa i skriven form på min blogg.

Det som dessa infångade och nedplitade tankar har gemensamt är att de belyser vem jag är, var jag är, vad jag vill. Och det är definitivt en starkt bidragande faktor till att mitt liv inte längre är detsamma. På dessa två år har så ofantligt mycket hänt – men det har det gjort under tidigare två-års-perioder av mitt liv också. Skillnaden som gör skillnaden är min ökade medvetenhet om just vem jag är, var jag är, vad jag vill.

Vem är du? Var är du? Vad vill du?
Kanske något du är nyfiken på att ta reda på mer om?

I så fall rekommenderar jag dig varmt att testa #blogg100-utmaningen i år!