Förebilder och hjältar

Andra numret av Artikel 14 från FARR ligger på soffbordet och skakar om mig när jag tittar på det – de gånger jag verkligen ser det. Inte alla de där gångerna då ögat bara sveper över tidningen och hjärnan enkom kategoriserar in det som ”nått som ligger på soffbordet”. Utan de gånger då jag verkligen s e r vad det står, ser händerna som sträcker sig, uppåt, utåt, i bön? I vädjan? I glädje och tacksamhet? I sorg och förlust?I samma veva släpper yrkes- och volontärnätverket #vistårinteut en rapport om rättsosäkerhet i asylprocessen för ensamkommande barn och unga. Läser pressmeddelandet och laddar ner rapporten. Öppnar, skummar de första sidorna, och klickar ner pdf:en igen. Orkar inte, vill inte veta, pallar inte, som ett av mina Gode Barn brukar säga, om så mycket. Och jag förstår honom. Tacka fasiken för att han inte pallar.

Han är min förebild. Min hjälte.
Denna yngling som växer för varje gång jag ser honom, som är så typisk tonåring på många vis, och samtidigt – så otroligt gammal i själen. Trots allt han varit med om (tack vare?) både innan han flydde till Sverige och efter, så har han en glimt i ögat och en social kompetens som gör det väldigt enkelt att tycka mycket, mycket om honom.

Han är en av de som dragit en vinnande lott i asylprocess-lotteriet. Till skillnad från ett av mina andra Gode Barn, han som drog nitlotten. Han är också min förebild. Men jag undrar hur länge han ska palla?

Hur lära katt akta sig för bil?

Ännu en sådan där kväll då jag önskar jag faktiskt hade bloggat på morgonen, för nu sitter jag här och vill skriva men inte om det, eller det där andra. Men kanske det här… eller nä. Inte det heller.Så jag bläddrar bland mina foto och hittar ett av sommarens foto av katten Pop, denna älskade katt. Leker lite med olika fotofilter (bilderna i ordning uppifrån och ned: utan filter, Transfer, Blekt, Noir), och tycker allt att det är en bra grann katt den där Pop (som nyligen blivit med eget Instagramkonto)!Igår kväll gick jag en sen kvällspromenad med lånehunden Sixten, och Pop följde med oss. Det var beckmörkt inne på Bulltofta, så vi gick längs Sallerupsvägen, för jag hade bespetsat mig på att sätta en Pokémon på ”3 figurer i en”-gymmet. Pop har för vana att följa med mig (och andra i grannskapet) på promenader, men just igår kväll önskar jag nästan att han inte gjort det. Han tyckte vi skulle korsa Sallerupsvägen nämligen, och fast jag och Sigge stannade kvar så började Pop gå över gatan. I sakta mak. Det kommer en bil som saktar in. Jag lockar och tjoar, i hopp om att få honom att antingen komma tillbaka till min sida eller faktiskt ta sig till andra sidan. Men nej då. Sakta mak var det, inte bryr sig en så distingerad gentleman som Pop om något så futtigt som en bil. Eller två.Eller fem, vilket var vad det blev till slut tror jag, innan han slutligen bestämt sig för att faktiskt komma tillbaka till vår sida av gatan. Fram och åter velade han, i sakta mak (ni har nog fattat det nu va?), helt brydd för att det faktiskt skulle kunna falla sig så att en bilförare helt enkelt skulle kunna missa att få syn på honom.Oh hemska tanke, har redan förlorat två katter till bilar i området, vill verkligen inte vara med om det igen!Men Pop bryr sig då rakt inte för det. Det är inte första gången jag får hjärtat i halsgropen när jag är ute med honom. Det var inte länge sedan han följde efter mig när jag skulle på en joggingrunda på Bulltofta, då han satte sig mitt på Dammstorpsvägen, så två bilar fick krypköra för att till slut stanna medan jag gick och lyfte upp kattskrället och tog honom till sidan. Går det att lära honom att akta sig för bilar – någon som vet?

Utflykt: Älskare och Älskarinnor

Åkte glad i hågen iväg till Skarhults Slott i sällskap med mig själv då jag inte fick något napp på min efterlysning. Tajmade min ankomsttid till klockan elva, då slottet öppnade, för att komma i tid till den första öppna guidade visningen för dagen, den om Den dolda kvinnomakten. Mycket välgjort, både utställningen i sig, guidens tilltal och berättelsen. Ögonöppnande – framför allt kring hur oerhört lite jag lärt och läst om kvinnans plats i historien.Efter visningen åt jag en lättare lunch i slottscaféet och tog en promenad i parken innan det var dags för öppen guidad visning nummer två: Älskare och älskarinnor. Tack vare lite personalbrist släpptes vi alla (och vi var många, uppemot etthundra personer i alla åldrar) in på ”vinden” som nyligen röjts ut (och som vi efteråt kunde kika runt i – där skulle jag kunnat gå runt en längre stund om det varit tillåtet, som det var nu fick vi kika in genom dörrarna till de andra ”vindsutrymmena”. Anledningen till citattecknen är att vinden i själva verket mest liknade en vanlig våning.). Slog mig ned och blev än en gång glatt överraskad av den höra kvaliteten på visningen – en kunnig guide, som talade med tydlig röst, kring ett ofantligt fascinerande ämne, den kvinnliga sexualiteten under femhundra år. Pendelrörelsen från ”sex är bra, skönt, njutning är något vackert” till ”sex är dåligt, fy skäms på dig, kvinnor har inte ens (eller ska inte ha) en sexuell drift” från sextonhundratalet till dags dato.

Två saker tar jag i synnerhet med mig från Älskare och Älskarinnor:
Den första är Besiktningsbyrån. Denna institution som instiftades 1847 i Stockholm fick efterföljare i flera svenska städer under artonhundratalet, men Besiktningsbyrån i Stockholm var i drift längst, ända till 1918. På Besiktningsbyrån skrevs ”lösaktiga kvinnor” in, för att inspekteras av läkare en-två gånger i veckan, allt för att säkra att karlarna som besökte dem inte skulle riskera att dra hem sexuellt överförbara sjukdomar hem till äkta frun. När jag hörde detta tappade jag hakan. Har aldrig hört talas om Besiktningsbyrån innan, och blev därför särdelen tacksam för än mer information då jag på kvällen råkade hamna framför tredje säsongen av Fröken Frimans krig, som till största del handlar just om denna oerhört kränkande behandling av kvinnor. Bilda dig, om du, liksom jag, helt gått miste om detta. Googla, läs på om Besiktningsbyrån och andra historiska klavertramp, åk till Skarhult för utställning/guidad visning och se Fröken Frimans krig!

Den andra är Pendelrörelsen. Guiden började med att förklara att de flesta av oss kanske har en syn på att vi historiskt sett varit på väg hela tiden mot ett mer öppet och tolerant samhälle, och att vi genast skulle förkasta denna syn och ersätta den med pendelrörelsen. För det har svängt, fram och tillbaka mellan århundradena. Från att man trodde att kvinnlig njutning var ett förbehåll för en lyckad graviditet och därvid något som stod högt på agendan, till att kvinnor överhuvudtaget inte ansågs ha någon sexualdrift. I dags dato så är pendeln, tyvärr, på väg mot den mer negativa synvinkeln, med tal om inskränkt aborträtt till och med i Sverige, Ryssland som fastlagt att våldtäkt inte kan ske inom äktenskap, och en högst påtaglig diskussion om värdet i att separera könen, på bussar så väl som på badhus, något som guiden påpekade i stort hänger ihop med synen på den manliga sexualiteten som något vilt och okontrollerbart, något som kvinnan måste skyddas från.

Ja, gisses. Så många tankar detta väckte i mig! Guiden avslutade med en uppmaning till oss alla att göra vårt bästa för att bryta den negativa pendelrörelsen –  och jag skickar därför den uppmaningen vidare: Låt oss tillsammans göra vad vi kan!

När Älskare och Älskarinnor tog slut fanns det en öppen guidad visning kvar, som började bara en kort stund senare, så jag stannade kvar för den också. Denna gången bjöds vi på en byggnadshistorisk visning utomhus: Skarhults slottshistoria. Om Skarhult och dess historia, rent byggnads- och bruksmässigt, fängelsehålan, parken, the folly, och mycket mer. Inte lika provokativt och tankeväckande som de två första visningarna, men än en gång hög kvalitet på guidningen (alla tre guiderna var kvinnliga historiestudenter från Lunds Universitet) och innehållet.

Nöjd med dagen, och trött efter närmre fyra timmar på slottet, satte jag mig i den lånade bilen och körde hem, med hjärnan surrande av tankar och reflektioner. En särdeles givande utflykt i eget sällskap!

Inspirerad av Pia Kammeborn och Dennis Kammeborns vackra bok Picknick – Utflykter & Inflykter, är mitt sommartema satt till just det. Det kommer allt bli fler utflykts- eller inflyktsinspirerade blogginlägg på temat.

Slukar sida upp, sida ned.

Michael Grants bokserie GONE fångar mig som läsare. Jag läser, läser, läser. Vänder sida efter sida och hux flux har jag läst ut första boken. Skyndar mig till biblioteket och lånar hem resterande tre böcker i serien som finns hemma. Plöjer andra boken. Nu halvvägs genom tredje boken, med fjärde boken väntandes på nattygsbordet. De två sista böckerna måste jag beställa hem från biblioteket, och finns de inte på svenska får jag byta språk till engelska.

Jag älskar att läsa. Jag älskar att bjudas in i och fångas av en annan värld, och Michael Grant gör verkligen det: bjuder in och fångar mig. Med spänning, med nyfikenhet, med rädsla. Vad månde hända? Hur ska det gå? Finns det något utanför Zonen? Hur hänger allt ihop? Frågor som en efter en får ett svar, när jag läser vidare, slukar sida upp, sida ned.

Det är en bokserie som väcker mycket tankar i mig, många personliga frågor också, utöver de som handlar om berättelsen i sig. Hur skulle jag agerat? Vem hade jag varit i Zonen? Hur hade jag hanterat min rädsla för det som hänt, min sorg och saknad efter det som varit?

Och så kommer det. Raderna som jag omedelbart fotar och lägger in i Evernote, rader jag vill reflektera över, fundera kring, ta in och smälta:
”Den dagen hade han insett en grundläggande sanning:
Andra människor kan inte fånga in en. Det kan bara ens egen rädsla göra. Trotsa den så vinner man.”

Vinner. Nej. Det är inte poängen, det är inte vinna/försvinna det handlar om för mig.
Det är meningen innan, att endast min egen rädsla kan fånga in mig, spärra in mig, sätta fotbojor på mig. Ja. Den är det som får mig att stanna upp. Och efter en stund fråga mig själv: Vad låter jag rädslan hindra mig från att göra?

Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på:
Boken ”Hunger (del 2 av GONE)” av Michael Grant.

Nu drar det igång…

Almedalen alltså. Detta året utan mig. Åtminstone fysiskt. Ska agera backoffice från fastlandet igen, men denna gången inte för #skolvårens räkning – för hör och häpna, #skolvåren ska inte till Almedalen i år, åtminstone inte som #skolvåren. Men en eller annan #skolvårare lär du stöta på på öya så klart! – utan för Innovizion.

Innovizion Arena kommer du mellan den 3e och 6e juli på Rigagränd 5 att hitta ett digert och omväxlande program, som du i detalj finner här: http://www.innovizion.se/program/

Med en blandning av seminarier, paneler, walk n talks och mötesplatser finns här något för alla. Varje dag har ett övergripande tema som löper som en röd tråd, och som ett sätt att öppna för större samskapande oavsett om man befinner sig på Gotland eller ej, så finns det också ett Fikarum 2.0 påkopplat till vardera dag/tema. Klicka på länken efter respektive dag nedan så kan du vara med och samskapa dagens tema oavsett var i världen du befinner dig, genom att skriva ned dina tankar kring dagens aktuella fråga.

Måndag 3/7 – VÄRDEGRUND – https://goo.gl/2ejyrb
Tisdag 4/7 – BÄST FÖR VÄRLDEN – https://goo.gl/1BJBkG
Onsdag 5/7 – DELAKTIGHET – https://goo.gl/DKRGkm
Torsdag 6/7 – MEDVETNA VAL – https://goo.gl/N2r7Cd

Hur kan medvetna val hjälpa oss skapa en värdegrund där alla kan vara bäst för världen på rätt nivå?
Ovanstående är huvudfrågan som finns med samtliga dagar på Innovizion Arena. Du besvarar den här: https://goo.gl/wisBsZ

Lite underligt är det att inte vara på väg över Östersjön, vilket jag varit fyra av de senaste fem åren, med en paus 2015. Men jag kommer försöka följa flödet i den mån det går och göra mitt bästa för att stötta Innovizion-gänget på plats med det jag kan.

Lika underligt är det att #skolvåren inte ska köra Walk n Talks längs strandpromenaden, men även där kliver Innovizion in och tar över (och modifierar, så klart!) stafettpinnen som tur är! Och Fler Unga finns också med på arenan så klart, #skolvåren:s samarbetspartner från förra året. Lyfter därför särskilt fram Framtidens panel/Ungas panel, tisdagen den 4e juli kl 13:00-13:40, samtidigt som jag verkligen slår ett slag för samtliga programpunkter på Innovizion Arena, på Rigagränd 5.

Ärligt talat så ska det bli lite skönt att göra Almedalen från hemmaplan, men det är inte utan att jag samtidigt kommer sakna det absolut bästa med upplevelsen: Att träffa alla dessa fantastiska vänner jag lärt känna genom åren, många är twänner eller Facebook-vänner som jag sällan får en chans att stöta på i 3D, utom just på Almedalen. Det går jag miste om i år, så jag får kompensera med att krama lite extra på mina familjemedlemmar helt enkelt. Och så kanske jag kan få Stellan att agera proxy för mig, det vill säga, jag kanske kan skicka alla mina vänner till Innovizion Arena så får de krama på Stellan istället. Eller Dominic. Cesar. Mette. Eller Anders, eller… ja, det finns liksom ingen ände på möjligheterna egentligen, precis som det ska vara när vi rör oss på möjligheternas arena!

Kvinnlig urkraft personifierad

Hon knackade på, tydligt genljöd knogarnas kontakt med dörrbladet genom bottenvåningen. Jag reste mig ur soffan, där jag satt och skrev, samtidigt som hon öppnade dörren och klev in. Jag mötte henne i hallen – denna kvinnliga kvinna, vacker som en dag, med det flammande håret tumlande nedför hennes axlar, då hon drog av sig den vackert stickade mössan. Knäppte upp den ulliga kappan, skinande som en sol, och la den på hallbänken.

Hon, som är kvinnlig urkraft personifierad. Som väcker tankar om Moder Jord till liv inom mig. Som känns så jordad, så genomtänkt. Hennes öppna ansikte, det långa håret, materialet och färgerna i kläderna hon ikläder sig, hur hon för med sig en sfär av trygghet, solsken, nyfikenhet och visdom.

Goddess av Rebecka Hagerfors

Sätter på vatten till kokning medan vi går en snabb rundtur i huset, innan vi sätter oss till bords, med vars en ångande kopp te i händerna. Redo, för ett samtal om förändring, om processen, om livet. Rädslorna, insikterna, om vad det är att vara människa. Med sina frågor hjälper hon mig få syn på det som kan ske, när jag gör det jag gör, på en kanvas av grusgångar, lövsprickning, svanungar och videkissar, höstlövens eldigt flammande färger, det dämnade ljudet när snön ligger vit på marken, med den blå, eller grå, molnfria eller molnbeströdda himlen som en oändlig rymd över våra huvud.

Två timmar går som ett nafs, och vi avslutar. Bådadera vandrar vi vidare med dagens sysslor, och jag känner mig berikad. Energiuppfylld och glad – för tänk vilka fantastiska människor det finns! Och tänk att jag ser det, ser dem – att jag lever ett liv där jag upplever, andas in och fylls med förundran och fascination, av något så fantastiskt som ett möte med kvinnlig urkraft, personifierad.

Vackert – det är så vackert, livet!

Medveten samhörighet

Om medveten samhörighet skriver Sara klokt, och hedrar mig (och maken) genom att lyfta den väg vi anträtt, tillsammans, som särbo.

Insikten om att livet, samhörigheten, varken måste vara en linjär process, som tar oss rakt från A till Ö, eller se ut ”så som det ska för det är vi vana vid”, utan faktiskt kan få ta olika uttryck, vid olika tidpunkter, för emellan åt krävs något annat än det som varit.

Saras goda.

3470650293_60b27d6539_bNär hjärta och relation brister, är det lätt att börja fundera på vad som kunde gjorts annorlunda. Fast mer relevant att fundera på är snarare vilka lärdomar som kan dras av gjorda erfarenheter inför framtiden.

I mina flöden under de senaste veckorna har tre pusselbitar kring den här frågan dykt upp. Den röda tråden i dem handlar om medveten närvaro, uppskattning och öppen, inlyssnande kommunikation.

Den första pusselbiten kommer från min vän och coach Helenas blogg. Hon och hennes make har efter en tids separation landat i ett måhända ovanligt, men också osedvanligt moget, beslut om hur de vill leva tillsammans, utifrån att de älskar varandra och vill fortsätta som äkta makar. Läs om deras beslut ”att vara särbo, för att vi älskar varandra!

Helena skriver, med ord som berör mig på djupet, om en samhörighet som är starkare nu än under mer konventionella former för livet som partner och gift. Hur denna samhörighet…

View original post 272 fler ord