Kategoriarkiv: Okategoriserade

Med kroppen i fokus – marsreflektion

Publicerad den av
1

Jag kommer säkert reflektera kring det faktiska jag gjort under månaden, antal mil cyklade och promenerade har jag ju loggat ända sedan september 2009, så den typen av data (och vana) har jag lättillgängligt. Men detta vill jag komplettera med reflektioner kring mina upplevelser, kring känslorna som väcks inom mig, kring skillnaderna jag noterar och vad de betyder för mig.

Så där skrev jag när jag introducerade årets fokus med kroppen i fokus . Årets tredje månad har inneburit en massa udda inslag som jag inte hade kunnat ana när året inleddes, som definitivt har fått mig att höra kroppen väldigt tydligt. Men självklart fortsätter jag logga både det ena och det andra. Så där som jag gör. Så där som jag mår bra av.

Loggen för mars ser ut som följer:
Minst en mil i kroppen 31 av 31 dagar ➡️
–> cyklat 41 mil ↗️
–> promenerat 3 mil ↘️
Wim Hof-andats 31 av 31 dagar ➡️
Gått till sängs före kl 22 enkom 8 av 31 dagar och oj vad jag skulle må bra av att krypa till kojs tidigare! ↘️
Skärmfri tid efter kl 21 4 av 31 dagar, och här är ”svaret” på varför jag inte kommit i säng före 22 så ofta heller ↘️
Kallbadat eller -duschat 7 gånger ↘️

Smart våg
Den 13 mars kl 10:55 ställde jag mig på Almas smarta våg igen. Då visade den följande:
69,8 kg (med kläder) ↗️
31,1% fett ↗️
49,6% vatten ↗️
37,2% muskler ↘️
3,9 kg ben ↗️

Morgonsjuan med utmaningar
Under mars blev det sex dagar med ”lite mer än en vanlig sjua”. Dessutom blev jag utmanad av en av mina följare i appen, varvid jag genast började göra lite fler sjuor, om än att jag mestadels hållit mig till Naprapatjonas och fysioterapeut-Jonas olika rörelser.

Lindy hop
Snyft!
Ja. Det säger sig självt att danskursen är inställd på grund av den globala Corona-virus-pandemin. Tre lektioner hanns med innan mailet kom som satte kursen på paus. Som det ser ut nu blir den av med start i augusti, om det låter sig göras vill säga. Vem vet?!

Kroppsligt och mentalt välbefinnande?
Även i februari har jag jobbat mycket, men har likförbaskat slarvat med min läggtid, fast jag loggar den. Här skapar jag bättre vanor, i detta nu. Skrev jag i februari. Med än färre läggtider innan tio så är det uppenbart att jag inte hedrade mitt eget löfte där inte. Bättring!

Men jag har kallbadat. Cyklat och cyklat än lite till. Grävt och haft mig i trädgården med härligt skitiga händer och trötta fötter som resultat. Och jag har, handen på hjärtat, mått bra av att världen saktade ned, och jag med den.

Men framför allt är jag lite imponerad av mig själv. När världen saktade ned, och jag med den, så hamnade jag både längre och mer framför datorn, och då har jag alltid suttit ganska många timmar framför den där lille burken erkänner jag villigt. Men skillnaden är att jag nu lägger märke till att kroppen reagerar, säger ifrån, tom fräser ifrån emellanåt. Som en katt som blir trampad på svansen…

Jag har känt hur stel min nacke blivit, hur mina axlar och skuldror liksom faller inåt/framåt/ihopa, hur ländryggen knakar och brakar och definitivt inte vill böja sig särdeles långt framåt.

Och så insåg jag, med lite reflektion, att detta har varit min kropps normalläge under så många år. Men det är inte det längre. Så jag reagerade på det, för så här vill jag inte känna det i kroppen min. Så jag googlade fram en app vid namn Time Out som jag raskt installerade på min dator (har ingen och vill inte ha en så däringa klocka/armband. Varit klocklös i 25 år och har ingen tanke på att bryta den trenden.). Programmet påminner mig nu att röra mig 15 sekunder var 15 minut, och 5 minuter var 45 minut. Helt briljant. Precis vad jag behövde för att komma ihåg att titta upp, röra axlar och skuldror, vrida lite på huvudet, ta en rusch upp/nedför trappen eller åtminstone ställa mig upp.

Funkar – Funkar Ej – Saknas?
Styrka och kosthållning kvarstår.
Och självhedrandet.

Kvällen före TEDxSlottsparken

Publicerad den av
5

Det är kvällen före TEDxSlottsparken.
Vi snackar 11 talare. Ett program som löper från klockan 10 till klockan 18.
100 gäster vid stora scen, ytterligare 50 i ett närliggande live-stream-rum, och så klart med en livestream som går ut till världen i stort. Och jag, jag ska vara moderator för dagen.

Min vän Janine Miller, en av TEDxSlottsparken-talarna, jag och det söta X:et!

För en sisådär två månader sen, eller nått, lät det som en grymt bra idé.
Just nu vette hundan… mest bara för att livet går i trehundranittio knyck, på alla fronter, på en och samma gång. Samtidigt är jag helt trygg i att jag imorgon kväll kommer ha skapat minnen för livet och samtidigt vara enormt tacksam och stolt över erfarenheten!

Första dagen – check

Publicerad den av
7

60 timmars tankespjärn löper över tre dagar och den första dagen av världen första 60-timmars-tankespjärn-retreat är nu till ände. Spännande det här. Att skapa något, som skiljer sig från allt annat jag tidigare gjort, likväl från allt jag någonsin tagit del av. Att låta tiden vara en faktor; tiden, och tystnaden. Att inte nödvändigtvis behöva fylla varje stund med ännu ett verktyg, en berättelse eller en övning. Med 60 timmar tillgodo finns utrymme för det.

Pratat. Delat. Reflekterat.
Nosat på tankespjärn, på olika vis.
Titta på egna värderingar och begränsande berättelser.
”Sanningar” och ordval som inte längre gagnar.

Ser att vissa saker tar skruv.
Känner det själv, för den delen.
För tro inte att jag kan hålla 60 timmars tankespjärn utan att själv få minst lika mycket tankespjärn som jag avser att ge. Det går inte.

Bara att låta tiden vara en del i själva upplevelsen, att inte stressa, att inte ha och följa ett strikt schema, utan verkligen köra på i flow. Får jag? Kan jag? Vill jag?

Ja. Ja. Ja!

Utmanar mig själv med att svara tre gånger ja.
Bara det väcker otaliga frågor:
Vad får ett event som detta vara? Hur får jag vara? Hur lite, eller mycket, levererar jag? Är det tillräckligt?

Frågor som det inte finns några definitiva svar på. (Bästa sortens frågor!)

Är detta för alla?
Nej.
Långt ifrån.
Men inte för att det inte hade kunnat ge alla nånting, för det tror jag att det kan. Poängen med tankespjärn är att öppna upp, ta in, se värdet av multipla perspektiv, och vem har inte nytta av det?
Att jag svarar Nej, handlar snarast om att alla inte är villiga att låta sig ta emot, inte vågar öppna upp, ta in, se värdet av multipla perspektiv. Oaktat att det hade kunnat göra livet rikare, fullödigare, både mer utmanande och roligt. Villigheten krävs. Utan den är det förspilld tid. 

Hur kan jag veta det? Kan jag veta det?
Eller kan bara du? Och hur vet du det?
Kanske är det så enkelt som det låter: om du lockas av tankespjärn, ja, då är det goda odds att det här är något för dig. Om du tycker det är rena rama nyset, ja, då är det inte för dig. Behöver jag (eller du) göra det svårare än så?

På andra sidan…

Publicerad den av
17

Ljuvligt väder igår. 15 grader, solsken, vindstilla.
Bangade kallbad nere på Ribban, trots det.

Så idag, när jag ändå skulle åt det hållet, packade jag ner handduk.

Men idag. Oj!
Blåste sådär som det bara kan göra i en kustnära stad. Kallt i vinden. Om än säkerligen 15 grader i lä. Men med en stark föresats att bada kallbad… så ställde jag mig således just i lä, och gjorde 3 x Wim Hof-andlingsrundor (3 x 30 in/ut följt av 2 minuter utan luft i lungorna), innan jag drog med mig cykeln de sista meterna till nakenbryggan på Ribban.

Blåst!
Solsken!
Klarblå himmel!
Havets vågor slog mot bryggan!

Tar av mig.
Mössa, jacka, skor, strumpor, jeans, trosor, halsduk, kofta och t-shirt.

Kallt?
Mm-hm!

Gå fram mot bryggan, ut på den, lutar kroppen rakt in i pålandsvinden.
Tar tag i trappräcket, med båda händerna, och tar kliv efter kliv nedför trappstegen.

Steget ovanför vattenytan översköljs plötsligt av en stor våg – och mina fötter likaså.

Så jag tar ett kliv ner till. Och ett till.
Vatten till midjan, när ännu en våg slår mot mig och säkerställer att jag är blöt upp till axelhöjd.

Kallt?
Mm-hm!

Så jag andas. Står kvar, 5 – 10 – 15 sekunder.
Låter ett par vågor slå över mig, innan jag vänder blicken upp mot bryggan, resoluta kliv upp ur vattnet.

Vinden i ryggen, kallt.
Skönt.

Tar mig tio meter till min cykel… och känner lugnet – stillheten – en annan dimension av livet. Krocken mellan den fysiska kylan och känslan av att allt är lugnt, allt är bra, allt är precis som det ska.

Huttrar?
Nä. Inte överhuvudtaget.

Befinner mig på andra sidan. Andra sidan hjärn- och kroppsbarriärer kring vad jag kan, eller inte kan, vad som är möjligt, eller inte möjligt.

Så jag vänder mig om, och kör en favorit i repris.

Ut på bryggan, nerför trappan, i vattnet som nu känns varmare än den vindkylda luften.

Andas. In. Ut.
Stannar i längre än första doppet, 20 sekunder? 30?

Upp igen… och istället för att svepa handduken om mig drar jag med handduk, kläder och cykel runt buskagen. Hittar lä. Brer ut handduken på marken och sätter mig ner. Blir sittande en stund, med en känsla av att det likväl kunde varit en varm sommardag.

Tillslut slår känslan av kyla till, tår och fingrar säger ifrån.

Reser mig. Sveper handduken om mig för att torka bort kvarvarande vattendroppar och sandkorn, innan jag i lugn och ro klär mig.

Cyklar hem, mycket nöjd med att jag fick till ett kallbad även under mars månad.

Dela med oss av våra drömmar

Publicerad den av
1

Trillade över Hemma igen (A place to call home, i original) på SVT Play och plöjer nu säsong efter säsong. Började lite småputtenuttigt men den blir bättre och bättre på många vis. Och så finns det så härliga sidokaraktärer, som den ljuvlige Mr Douglas Goddard. En livsnjutare med härlig självdistans, som med ett par meningar delar med sig av en livsinställning som jag mer än gärna skriver under på.

Vi kan leva futtiga, ofarliga liv tills vi kolar vippen.
Eller så kan vi dela med oss av oss själva.
Dela med oss av våra drömmar.

Igelkottens elegans (bok 2 av 12)

Publicerad den av
4

”Som vanligt räddas jag av att folk vägrar tro på sådant som spränger ramarna för deras små inrutade tankebanor.” 

Därför älskar jag tankespjärn, som gör just det, spränger ramarna för mina inrutade tankebanor. Tvingar mig att se, tänka, känna vidare, utanför, bortom.

Igelkottens elegans av Muriel Barbery.

En så fin bok. Välskriven, udda, putslustig och djupsinnig, humoristisk och samtidigt icke-skönmålande. Tycker om. Mycket. Och jodå, tankespjärn bjuder den på, på många vis.

”Soldatens kraft är inte energin som han utstrålar för att skrämma den andre genom att sända ut en massa signaler, det är kraften han hämtar inom sig själv genom att vara samlad i sig själv.”

Haft mycket för mig senaste tiden, och inte riktigt haft ro att läsa ut boken, som jag började läsa i slutet av januari. Men så slog det mig att jag har två böcker att blogga om i februari, den svenska såväl som den engelska boken för månaden, och endast två söndagar kvar. Så under eftermiddagen har jag krupit upp i soffhörnet, med en varm vetekudde i knät, en filt om benen och katten Pop slumrandes bredvid mig.

”Utanför rasar eller slumrar världen – konflikter flammar upp, krig bryter ut, människor lever och dör, stater går under, nya uppstår för att strax utplånas – och mitt i allt larm och tumult, medan bärlden går sin gilla gång med buller och bång eller i total stagnation, briserar, rämnar och föds på nytt, mitt i allt detta pulserar människolivet.” 

Läst.
Njutit.
Skrattat.
Läst ut.

”Var finns skönheten? I det stora och mestadels förgängliga, eller i det lilla som i all anspråkslöshet kan förgylla nuet med en glans av evigheten?” 

Bläddrar igenom den, så där som jag gör, och noterar glatt att jag har många marginalnoteringar att ta fasta vid. Ett blogginlägg, två, tre… har material till många med elva stycken markeringar att fotografera och spara i Evernote som bokreflektion, hashtaggen jag använder av just det skälet. Att kunna plocka fram och finna inspiration till nya inlägg.

”[…] jag vill tillåta andra att göra mig gott.”

Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2019, att läsa och blogga om 12 svenska och 12 engelska böcker, en varannan vecka, böcker som jag redan har hemma.

Orientalism (bok 25 av 26)

Publicerad den av
3

Jag. Är. Inte. En. Svår. Intellektuell. Typ.

Emellanåt har jag nog velat tro att jag är det. Men det är bara att konstatera, efter Deleuze– och Lévinas-magplasken borde jag lärt mig läxan. Men kanske krävs det en tredje-gången-gillt? Bevisligen gör det det…

”Från 1815 till 1914 utvidgades Europas direkta koloniala kontroll från cirka 35 procent av jordens yta till cirka 85 procent.”

Nåväl. Nu har jag plågat mig genom Orientalism av Edward W. Said, en bok som skrevs 1978, om än att mitt exemplar gavs ut 1997.

”Kort sagt, orientalismen kan bättre förstås som en uppsättning begränsningar och tankehinder än som en positiv doktrin. Om kärnan i orientalismen är en outplånlig indelning i västerländsk överlägsenhet och orientalisk underlägsenhet, måste vi också vara beredda att notera hur orientalismens utveckling och senare historia har fördjupat denna uppdelning och till och med förstärkt den.”

Orientalism försöker gå till roten med de vanföreställningar kring ”Orienten” som spridits under århundradena, och jag tar till mig tillräckligt mycket för att inse följande:
1) Orienten finns inte. Det är ett alltför allomfattande begrepp, både geografiskt, kulturellt och religiöst – det finns inte en Orienten.
2) Det Orienten som ändock ”finns” är skapat av Occidenten (dvs resten av världen, eller närmare bestämt ”Västerlandet”, i motsats till ”Österlandet”), och är i stor utsträckning en skapelse i syfte att rättfärdiga Västerlandets (tänkta och bevisligen egenupplevda) överlägsenhet.

”Erövringen av jorden, vilket för det mesta innebär att ta den från dem som har ett annorlunda ansikte eller något plattare näsor än vi, är inget vackert om man ser alltför noga på det. Det som rättfärdigar det är bara idén. En idé bakom alltsammans; ingen sentimental föreställning utan en idé och en osjälvisk tro på idén – någonting som man kan sätta upp framför sig, böja knä inför och offra till…” – Joseph Conrad, Mörkrets hjärta

Jag förstår av det femtiosidiga förordet att Edward W. Saids förgörande kritik mot orientalismen inte är något man kan/ska ställa sig okritisk till i sig, men inte är det vacker läsning inte, och inte heller smickrande.

”[…] mänskliga samhällen, åtminstone de mest avancerade kulturerna, sällan har erbjudit den enskilde några andra redskap än imperialism, rasism och etnocentrism för att handskas med andra kulturer.”

Jag erkänner samtidigt villigt att den här typen av bok är vida över min förmåga – jag förstår inte, varken ord och sammanhang, jag lyckas inte ta till mig det som skrivs över huvud taget. Det går mig förbi. Samtidigt så lockar de sista sidorna mitt intresse mer än resten av boken och Said formulerar ett antal frågeställningar som jag finner intressanta. Tankespjärn på hög nivå helt enkelt: ”Hur framställer man andra kulturer? Vad är en annan kultur? Är uppfattningen om en särpräglad kultur (eller ras, religion eller civilisation) användbar, eller leden den alltid till självberöm (när man behandlar sin egen kultur) eller till fientlighet och aggression (när man diskuterar en ”annan”)? Spelar kulturella, religiösa och rasliga skillnader större roll än socio-akonomiska eller politiskt historiska kategorier? Vad gör att en del idéer blir betraktade som ”normala” och hur kommer det sig att en del av dem till och med betraktas som ”naturliga” sanningar? Vilken är den intellektuelles roll? Tjänar han som bekräftelse på den kultur och den stat han ingår i? Vilken vikt måste han fästa vid en oberoende kritisk medvetenhet, en oppositionell kritisk medvetenhet?”

Inför kommande läsutmaningar (mmm, nått blir det nästa år, men annorlunda än årets tre-delade utmaning!) kommer jag i n t e att ha med böcker likt Orientalism. Hade jag inte föresatt mig att plöja och blogga om denna och de övriga 25 svenska böckerna jag bestämde mig för att läsa under året, så hade jag inte ens kommit genom förordet på Orientalism innan jag lagt den åt sidan och plockat upp en ny bok. Så är det.

Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2018, att läsa och blogga om 26 svenska och 26 engelska böcker, en per vecka, böcker som jag redan har hemma.

Uppföljning av 2018 års intentioner – november

Publicerad den av
3

November månad drog förbi i ett huj och här kommer därför min november-uppföljning av årets intentioner:

  • jag fortsätter att vara varsam med mig själv – det är en livsinställning jag alltid bär med mig.
  • jag lever ett mer medvetet digitalt och analogt liv – väljer vilket som passar bäst utifrån given situation. ⇒ Ja. Känns bra!
  • digital 24-timmars-sabbat blir ett vanligt inslag i min vardag. Månatligen? Veckovis? Det ger sig, men minst två per månad. ⇒  Fick bara till en digital sabbat i november månad, under Lindy hop-kurshelgen 17-18e november. I december månad har jag många böcker att plöja och ska definitivt se till att skapa minst två sabbats-tillfällen. Siktar på 8-9, 24-25 och 28-29 december.
  • sovrummet är en fredad analog zon, där huserar varken dator, padda eller telefon och behöver jag en väckarklocka får jag lösa det på annat vis än med telefonen.
  • jag inte köper en endaste online-kurs som innebär att jag själv ska titta på diverse videoklipp och reflektera i min enskildhet. Det. Funkar. Inte. För. Mig. Jag har lärt mig det nu.
  • jag, trots ovanstående, ska börja om på, och fullgöra ”A year to clear what is holding you back” som införskaffades under 2017.
  • jag – i gott sällskap – ska på ”analog” skrivarkurs med Bob Hansson på Mundekulla. 
  • Pernilla Tillander och jag ska fortsätta arbeta tillsammans – växa, lära oss, och ha fantastiskt kul under tiden – i Skurups Kommun inom ESF-projektet Inkludera & Mötas. ⇒ I november var det slutkonferens för projektet och dessutom har jag och Pernilla vunnit upphandlingen för att köra Ringar på vattnet för Vård och Omsorg i Skurups kommun under 2019-2020! Så vi fortsätter att växa, lära oss och ha kul!
  • jag ska läsa 26 svenska samt 26 engelska böcker, en per vecka; böcker som jag redan har i min ägo. Varje söndag blir det en bloggreflektion om veckans bok.
    ⇒ Bok nummer 23 Marshmallowtestet – Att bemästra självkontroll och 24 Gilles Deleuze – en introduktion på svenska, samt bok nummer 22 The Great Misunderstanding och 23 The Tibetan Art of positive thinking på engelska är lästa och bloggade.
  • jag utöver de 52 ”böcker jag redan äger som ska läsas” sätter årets #Goodreadsreadingchallenge för 2018 till ett hundra böcker. ⇒ 84 av 100 böcker lästa. Hela sju böcker ”efter schemat” enligt Goodreads. Och mitt lokala bibliotek stänger för målning i sex veckor, så i veckan var jag där och bunkrade upp. Glömde dock att kolla på kvarvarande bokstäver i #läsaalfabetet2018-utmaningen, så möjligen att jag tar en sväng om bibblan på måndag igen, för att säkra att ”totallistan” åtminstone är täckt.
  • jag låter min Upholder-tendens (Löfteshållare) få fritt spelrum, vilket märks t ex i ovanstående, som för mig inte är ett straff utan en utmaning, något som lockar, som kittlar, som pirrar inombords! ⇒ Gitarr-plinkeplonk hela 30 dagar i november. Och yes, det innebär att jag körde gitarrspelande v a r j e dag hela månaden för första gången på hela året. Mycket nöjd! Dessutom körde jag igång #BusinessBoomUtmaning i november och har därför kört en Facebook-live varje dag sedan 1 november också. Tänker att jag kör vidare resten av året.
  • jag satsar på att vara ChattyMeals-värdinna och/eller gå på andras ChattyMeals åtminstone månatligen. ⇒ ChattyMeals Samtal om samtal – en poddklubb gick av stapeln enligt plan och dessförinnan var jag gäst på tema Salighet anordnat av Slobodan (ChattyMeals pappa). Ingen ChattyMeals inbokad för december månad, men vem vet…
  • cykling och promenerande, likväl som den dagliga sjuan och Headspace-meditationerna, fortsätter vara mina dagliga medspelare i livet.
  • min ekonomiska resurshushållning går till större klarhet – på alla plan. Här har jag ett arbete att göra i att klargöra, för mig själv, vad detta faktiskt betyder så jag vet vad det faktiskt är jag strävar efter. ⇒ Slackade lite på kassaboksförandet, men skärpning utlovas!
  • min äldsta tar studenten. Gisses. Som tiden går. Det ska firas!
  • jag – kanske viktigast av allt! – ska njuta av livet, utforska, upptäcka, expandera, och på alla vis låta mig själv ha så roligt det bara går att ha!
    ⇒ I november har jag suttit i näringslivspanel på Kunskapsskolan, haft utanför-boxen-afterwork med Hyvens frukostnätverk, både vinterbadat och k a l l b a d a t (!), njutit av Gifted Book club som vecklade ut boken Written on the body för mig,lyckats träffa och krama lite på vännen Michael Sillion en förmiddag på Studio, och mycket mycket annat. Tycker om livet. Även om minstingen tycker att det är dags för mig att tagga ner lite. Förra helgen när han kom ner för att göra frukost vid lunchtid diskuterade vi kvällens gemensamma middag – den första på ett tag. Han sa ”Mamma, du får faktiskt ta och lugna ner dig lite nu, det är snart jul och då ska man ta det lugnare.”. Så jag frågade om han tyckte det var lite galet och jo, det gjorde han. Fast så sa han ”Alltså, man kan ju säga att jag också jobbar mycket, om man räknar in mitt streamande.” Det höll jag med om, och när han sen började säga något men avbröt sig bad jag honom säga vad det var han kommit på. ”Jo”, sa han, ”jag tänkte säga ‘Fast jag tycker ju om det jag gör’, men så kom jag på att det gör nog du också?!”. Så är det!

 

Marshmallowtestet – Att bemästra självkontroll (bok 23 av 26)

Publicerad den av
3

Marshmallowtestet – att bemästra självkontroll, skriven av Walter Mischel, mannen bakom testet. Så befriande att läsa hans egna ord kring detta berömda test, vars resultat och slutsatser förvrängts till oigenkännlighet i kvällspressen (vilket omodernt begrepp förresten…). Jag blev riktigt intresserad av att läsa boken först när jag hörde honom berätta om sina slutsatser i ett avsnitt från Invisibilia (NPR) som jag tipsat om tidigare: The Personality Myth. Rekommenderar varmt att lyssna till podden, för oj vad det finns gott om tankespjärn där!

”Vad barn är utrustade för att förstå verkar mest begränsas av vår förmåga som vuxna att räkna ut det.”

Det här är en lättläst och ändock faktaspäckad bok (med fotnötter som ger den lässugne rejält med material att gräva ner sig i) som i stort pekar på mycket basala saker. Tankar skapar känslor, och de känslorna gör att vi reagerar eller agerar, på sätt som ger oss en feedback som befäster våra tankar. Oavsett om agerandet ger en positiv spiral eller om reagerandet ger en negativ spiral, så befäster vi vår ursprungliga tanke. Att få syn på det, att bli medveten, där i ligger utvecklingspotentialen. Sen om den medvetenheten tar hjälp av en grundläggande förståelse hur tankar och känslor fungerar, eller om man drar till med olika om-så-strategier för att lära sig bemästra olika situationer… tja, båda spåren leder till ett rikare liv. (Märk väl: inte enklare. Rikare. Och inte rikt i betydelsen monetär rikedom, utan rikt som i helhjärtat.)

Mischel pratar om att känna hett och tänka kallt, och visar hur människor som förstår att ”hettan i känslan här och nu” kan behöva nyanseras och kylas ned, likväl som att ”kylan i tanken på en distanserad framtid” kan behöva nyanseras genom att värmas upp, agerar på ett sätt som gagnar dem bättre, både lång- som kortsiktigt.

”För att stå emot en frestelse måste vi kyla ner den, distansera oss från oss själva och göra den abstrakt. För att ta framtiden i beaktande måste vi värma upp den, göra den nära förestående och levande. För att planera för framtiden hjälper det att åtminstone kort uppleva den på förhand och föreställa sig alternativa scenarier som om de utspelades i nutid.”

Måhända att några tolkar Mischels uppmaningar som transaktionella. Gör si så händer så. Fast det jag läser in i de slutsatser han drar av sina forskningsresultat – kanske för att det är så jag förstår världen – är att det handlar om att inte ta sina tankar på blodigaste allvar, utan fråga sig ”Gagnar detta mig”, vilket krasst sett är de två livsstrategier jag lever livet utifrån (sen jag kom till insikt därom, vill säga).

Jag älskar också hur han beskriver både det fysiska som det psykologiska immunförsvaret vi alla är födda med. Immunförsvar som gör sitt bästa jobb om vi låter det göra det som det är till för, utan att störa allt för mycket.

”Medan det biologiska immunförsvaret håller oss vid liv genom att skydda oss mot sjukdom, minskar det psykologiska immunförsvaret upplevd stress och hjälper oss att undvika depression. Det psykologiska immunförsvarets stressreducerande och antidepressiva effekter stärker det biologiska immunsystemet, och de samverkar kontinuerligt för att försöka hålla oss på gott humör och friska, även när livet är särskilt grymt.”

Jag tycker om boken. Den ger mig både nytt tankespjärn som bekräftelse av sådant jag redan kommit till insikt om. En bok jag varmt rekommenderar dig att läsa. Snarast än att läsa kortfattade artiklar som berättar om Marshmallowtestet. De flesta jag läst/skummat ger jag inte mycket för. Gå till källan istället: Läs boken!

”Vad man har upptäckt om tänkande, hjärna och självkontroll låter oss gå vidare från [Descartes tes: cogito, ergo sum] till ‘Jag tänker, alltså kan jag ändra vad jag är’. För genom att ändra hur vi tänker kan vi förändra det vi känner, gör och blir. Om det leder till frågan ‘Men kan jag verkligen förändras?’ svarar jag med George Kelleys ord till terapiklienter som frågade honom om de kunde få kontroll över sina liv. Han brukade se en sådan klient rakt in i ögonen och säga: ‘Skulle du vilja det?'”

Där sätter han punkt i boken. Vid ett val, som skrämmer många.
Att ta fullt ansvar för sitt eget liv.

Skrämmer många. Lockar andra.
Jag är en av dem som lockas av det. Du?

Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2018, att läsa och blogga om 26 svenska och 26 engelska böcker, en per vecka, böcker som jag redan har hemma.

Tillanderroths rekreationsdag nummer två

Publicerad den av
3

Rekreationsdag nummer två blev något mindre äventyrlig än nummer ett, dock var det precis vad vi behövde! Vi fuskade lite genom att faktiskt arbeta inledningsvis alltmedan snön yrde hej vilt utanför fönstret, då vi förberedde inför seminarium med den pedagogiska ledningsgruppen från Skurups Förskola nästa vecka. När vi satt innehållet och diskuterat de fyra tendenserna lunchade vi på Välfärden. Knatade sedan i maklig takt bort till Milstenen spa där vi njöt av en Dubbel IR-kur. Infraröd bastu, jacuzzi, ostbricka i vilstol och avslutningsvis ryggmassage. Oj så välbehövligt!