Ljuset – snart vänder det!

Imorgon är det vintersolstånd och årets längsta dag; sen vänder det! Lägg därtill ett efterlängtat besked av slaget nu-kan-vi-andas-ut och ett häftigt besked om framtida uppdrag tillsammans med Pernilla Tillander – den tillanderrothska eran har bara precis inletts – så kanske du förstår min bubblande förväntansfyllda sinnesstämning.

Och när jag då dessutom får en chans att lyssna till Stina min Stina, finaste körkompisen med den vackraste av röster, som sjunger inledande solot (bredvid står jag!) i Lucia, Jens Erikssons arrangemang av Esbjörn Hazelius tonsättning av Erik Axel Karlfeldts dikt, ja, då är lyckan gjord!

Lucia var vårt nytillskott inför årets julkonsert, så den saknas på vårt julalbum Vi är i advent, som jag varmt rekommenderar inför stundande julhelger (finns på Spotify). Och inte var den helt enkel att sätta inte, det vill jag lova. Jens har turligt nog en ängels tålamod och tack vare det så fick vi ihop stycket till slut. Samma stycke som jag inledningsvis frynte på ögonbrynen åt, inte för mitt liv kunde få ihop ljudbilden av, och nu, tänk så vackert det blev!

Ska du inte gå och lägga dig då?

Dotra sitter bredvid mig i soffan och spelar ett Taylor Swift-klipp på You Tube. Jag sluter ögonen och gnyr fram Det där är lite för stökigt för mig just nu, har så ont i huvudet. Varpå dotra, klok som hon är, frågar Men ska du inte gå och lägga dig då?

Mmm. Det låter ju som en rysligt god idé, så jag lägger ner alla tankar på blogg-mästerverk, inser att jag ikväll – så Lucia det är – är långt från någon ljusspridare, lägger ifrån mig min laptop och beger mig mot sängen den sköna!

Ingen kalender för mig i år inte

Första året på jag vet inte när som jag inte har en julkalender på bloggen. Möjligen ända sedan 2012 faktiskt. Har kört julkalendrar på både egen blogg och #skolvåren:s blogg under flera år, men nu… nä. Ingen lust. Ingen ork? Inga idéer. Pallar inte, som flera av mina Gode Barn brukar säga. 🙂

Jag finner stort nöje i att följa andras kalendrar dock. Sara Modig skriver till exempel så vackert och poetiskt om känslostormar att jag blir rent rörd till tårar. Susanne Granat Ahlstrand instagrammar sin julkalender, dessa vidunderliga målningar som jag älskar från djupet av mitt hjärta. De har en skönhet och finurlighet som jag fullkomligt avgudar! Och så Mauri Liebendörfers fantastiska Vextmat som ger mig en välproducerad lucka varje dag, också den på Instagram, där jag lär mig matnyttigt såväl som roligt emellanåt.

Själv är jag grymt nöjd med att jag i söndags bäddade rent med tomtelakan, rotade fram och fiffade adventsljusstake, stjärnor i fönstren, en liten tomtenissa på toaletten, belysning i flädern på framsidan och lite allmänt smått och gott i pyntväg. Räcker långt i år, känner jag!

Studie i kärlek

Helt unikt. 
En upplevelse olikt allt jag någonsin varit med om. Och, misstänker jag, helt olikt allt jag någonsin kommer uppleva.

Inledningen när vi väl trädde in i teaterlokalen, briljant.
Vilken genidrag att ge oss alla gåvan – möjligheten – tillfället:
Can’t help falling in love with you.

Mer vill jag inte säga egentligen. Mer än att det helt klart är värt att försöka införskaffa en biljett till en av de fem kvarvarande föreställningarna  av Studie i kärlek (men skynda skynda, flera av dem verkar fullbokade redan!).Studie i kärlek lämnade mig…
Rörd.
Berörd.
Tagen.

Har skrattat.
Tittat många djupt in i ögonen.
Njutit av vacker musik (oj så Helena Röhr kan sjunga)!

Allt dessutom i gott sällskap.
En höjdarkväll helt enkelt, som avslutades med lindblomste – så till sommaren är det jag som plockar lindblommor, det kan du lita på!

Utflykt: Köpenhamn

Tog mig till Köpenhamn i helgen, för att tillbringa lördag-söndag tillsammans med allrafinaste Eva-Britt, som fått låna en lägenhet på Nørrebro av en väninna på vift.Anlände lagom till lunch, och när vi ätit oss mätta tog vi en promenad. Första anhalt Jægersborggade, som vi knatade upp- och nerför och tog oss in i en räcka olika udda butiker. Den Sidste Dråbe var inte en av butikerna vi besökte, men jag lockades att fotografera deras skylt, för vilket perfekt namn på en Spiritushandel! Tog oss därefter in på Assistens Kirkegård – vackert till tusen! Jag föll pladask för denna magnifika japanska lönn-lövprakten – vidunderliga färger!

Eva-Britt lyckades hitta tillbaka till det mest magnifika av bokträd någonsin, som hon stött på vid ett tidigare besök på kyrkogården – och oj. Vilken kraft. Vilken energi! En riktig ent, om jag nånsin stött på en!

På jakt efter Søren Kierkegaards begravningsplats stötte vi på den ryska begravningsplatsen, där Nikolaj von Gersdorffs öde rörde våra hjärtan:
Den sidste Gersdorff av Marselisborglinien. Rejst av vennerTog oss vidare till Blågårdsgade, innan vi styrde kosan hemöver igen. 

Efter en knapp mils promenad landade vi i soffan, med lite ost, oliver, rött vin och djupa samtal. Välgörande, på alla sätt och vis, inte minst samtalen. Att ha en vän som känner mig så väl som Eva-Britt, som varit min vän i dryga tjugo år – det är i sanning en ynnest.Vi vaknade på söndagsmorgonen, tog det lugnt, frukosterade, snackade, skrattade och lunchade innan jag knatade till Hovedbanegården för att hoppa på tåget hem igen. Det här ska vi göra om, var så säker på det!

Inspirerad av Pia Kammeborn och Dennis Kammeborns vackra bok Picknick – Utflykter & Inflykter, fortsätter jag på temat fastän sommaren är över. För visst kan man göra utflykter året om!

Löjligt roligt!

Så har jag och Pernilla Tillander än en gång varit i Skurup en heldag för två stycken workshoppar med Skurups Förskola och all dess personal – eller ja, sista tredjedelen träffar vi på måndag, men två grupper träffade vi idag, och likt tidigare gånger så tycker jag det är så löjligt roligt och givande. Och jag ser hur personalen växer, vågar, testar och tillåter sig själva att vara nybörjare. Helt fantastiskt är vad det är! Och utifrån återkopplingen vi får så är det en känsla vi delar med deltagarna, vilket ju är A och O för att det ska ge några Ringar på vattnet (vilket, fyndigt nog, är just vad vår insats heter).

Fotograferar Pernilla som fotograferar deltagarna som kommit riktigt riktigt nära vita tavlan för en genomgång om feedback – beteende känsla konsekvens i jagform.

Idag har vi skrattat, ja götapetter som vi skrattat – ett härligt sätt att avsluta veckans arbete på, och jag ser verkligen fram emot att få inleda nästa arbetsvecka på samma vis!

Det sociala arvet

Svenska elever är bland de bästa i världen på samhälls-, och demokratifrågor. Men inte ens där vi är allra bäst, lyckas skolan knäcka det sociala arvet.

Så skrev hon, Emma Leijnse i Sydsvenskan, när hon rapporterar resultatet av en undersökning som tjugoen länder deltagit i, som avrundar med följande dräpa:

Smolket i glädjebägaren handlar om segregation. Precis som i andra internationella undersökningar, som Pisa, syns att spridningen mellan elevgrupper ökar. Stödet för alla människors lika värde, jämställdhet och demokrati, är störst hos flickor med svensk bakgrund och från högutbildade hem. Hos pojkar, utlandsfödda och elever med lågutbildade föräldrar är både kunskapen och engagemanget lägre, och också värderingarna ser lite annorlunda ut.

Var tionde elev tycker att män är bättre lämpade än kvinnor att leda. 18 procent tycker inte att invandrare ska få fortsätta tala sitt eget språk. Skillnaden mellan pojkar och flickor har ökat markant och är nästan störst av alla länder. Men klasskillnaden syns tydligast, både när det gäller skillnader i kunskaper och i värderingar. Elever från lågutbildade ger minst stöd till åsikten att alla ska ha lika möjligheter oavsett vilken grupp man tillhör.

Så när jag då sitter uppkrupen i läderfåtöljen i sonens rum (den jag ärvde efter oldemor, den som fortfarande luktar barndom och väcker så många minnen till liv) medan han sitter och övar på avrundning och överslagsräkning, blir det så påtagligt för mig hur svårt det är, att bryta det där sociala arvet. För elever av alla sorter och slag kan ha behov att öva och repetera. Och många kanske varken orkar, förmår eller har möjlighet att göra det under skoltid. Sonen gick på mattestugan igår, och det är fantastiskt att det finns den möjligheten, och likförbaskat behöver han öva mer.

Och där sitter jag, högskoleutbildad inom naturvetenskapen, som läst pre-calculus som senior på high school i USA och matte på naturvetenskapligt basår motsvarande naturvetenskaplig linje, och undrar vad fasiken överslagsräkning egentligen innebär. Det var ju visserligen en halv evighet sedan jag läste matte, men ändå liksom… Om jag sitter här och kliar mig i huvudet, vad gör då en förälder som kanske inte läst matte alls på gymnasienivå ens? Som kanske bara har grundskolematematik, eller kanske inte ens det?

Boken har inga exempel som åskådliggör vad det egentligen är som avses (Fast nu far jag med osanning. En pytteliten vit lögn. B glömde boken i skolan så vi arbetar utifrån ”boken online” och digitala läromedel i all ära, överskådligheten som en bok enkelt ger vid en snabb genombläddring, den finns ännu inte på motsvarande sätt i den digitala världen. Så kanske boken i fysisk form faktiskt visst har överskådliga exempel som klart och tydligt visar vad som avses. Fast cynikern i mig (som turligt nog är en väldigt liten del av mitt jag) tvivlar ärligt talat!)  – hur mycket ska det avrundas, ska överslagen göras i heltal eller decimaltal? Hur ska vi veta?

Tja. Vi vet inte. Vi gissar. Kollar facit (jo då, finns fortfarande facit, som bara ger själva svaret, inte beräkningen som leder dit, inte ens i ett digitalt läromedel! Det om något borde väl ändå vara en av de möjliga potentiella fördelarna med ett digitalt läromedel? Länka oss åtminstone vidare till en liten video eller animering eller för all del, låt mig åtminstone kunna klicka på det rätta svaret och få upp självaste beräkningen?) och inser att vi ojsanhoppsan-tänkt-lite-knasigt-i-förhållande-till-facit på ett par av talen i alla fall.Vi klurar ut det, B harvar på, och jag sitter där med bok i hand som jag med handen på hjärtat inte kom mer än en halv sida på, och när timern pinglar efter trettio minuter kastar B lättad ifrån sig blyertspennan och rutblocket han skrev ner uträkningar och svar i. Han övergår därefter raskt till att tala och skriva engelska (och det gör han bra. Riktigt bra vill jag lova!) med människor utspridda över hela online-spel-världen. Energinivåerna i rummet stiger betänkligt när B övergår till att göra något han lockas av, något som intresserar honom, något som ger honom glädje!

Och jag, jag går ner och bloggar om upplevelsen. Känner mig lite uppgiven, inte minst med tanke på Leijnses krönika (som möjligen är premiuminnehåll, ledsen för det i sådana fall. Men jag har klippt in 40 % av texten ovan åtminstone). Känner du mig så vet du att jag inte är förespråkare av läxor. Men för tydlighetens skull vill jag påpeka att detta inte var en läxa som skulle göras – det hade vi ett exempel på igårkväll dock, med gråt och tannagnissel som pikant kryddning, något som till slut landade i en uppgiven B som bad om att vi skulle ha ”en skolkväll” per vecka, och om vi inte kunde ha den första som ikväll. Så det hade vi.