Gammelmor Spindel

Rebecca Solnits bok Män förklarar saker för mig är illustrerad med bilder av Ana Teresa Fernández, och essä nummer fem med titeln Gammelmor Spindel inleds med en målning av en kvinna som hänger upp tvätt. Ur denna till synes banalt vardagliga bild spinner Solnit sedan sitt nät, liksom gammelmor Spindel gör, för att påtala paradoxen hur kvinnan samtidigt existerar som utplånas.

Ett exempel ligger i släktträd, dessa nedskrivna eller berättade släktträd, som är vanliga inslag i vår kultur, världen över: ”Jag har en annan vän vars släktträd har blivit kartlagt tusen år tillbaka, men det finns inga kvinnor i det. Hon har just upptäckt att hon själv inte fanns med, men det gjorde hennes bröder. Hennes mamma fanns inte med, och det gjorde inte hennes farmor heller. Eller hennes morfar. Det fanns inga mor- och farmödrar. Fäder får söner och sonsöner och så går ätten vidare, namnet förs vidare; trädet förgrenas, och ju mer omfattande det blir, desto fler människor saknas. […] Sammanhang – patriarkatets, bördens, berättelsens – skapas alltså genom utplåning och utestängande.”

Spindelmor är den viktigaste skaparen av universum, skriver hon, och hänvisar till hopi-, pueblo-, navajo-, choctaw- och cherokeefolkets skapelseberättelser. ”Spindelvävar är bilder av det icke-linjära, av de många riktningar något kan ta, de många upprinnelser det kan ha; av både mormödrarna och kedjan av avlelser.”

Hon spinner vidare på temat och avslutar essän med något som jag läser in som en för henne personlig avsiktsförklaring, som jag också tar som både inspiration och uppmaning:
”Att spinna väven, inte fastna i den, att skapa världen, att skapa sitt eget liv, att styra sitt öde, att ge mormödrarna och farmödrarna namn lika väl som fäderna, att rita nät och inte bara räta linjer, att vara såväl en skapare som en städare, att kunna sjunga utan att bli nedtystad, att lätta på slöjan och bli synlig; allt detta är fanor som jag hänger upp på min tvättlina.”


Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på en första bokreflektion kring boken ”Män förklarar saker för mig” av Rebecca Solnit. Jag har för avsikt att blogga en bokreflektion för varje kapitel:
Män förklarar saker för mig
Det längsta kriget
Världar krockar i en lyxsvit
Till hotets lov
Gammelmor Spindel
Woolfs mörker
Kassandra bland kräken
#YesAllWomen
Pandoras ask och den frivilliga poliskåren

Tillanderroths rekreationsdag nummer två

Rekreationsdag nummer två blev något mindre äventyrlig än nummer ett, dock var det precis vad vi behövde! Vi fuskade lite genom att faktiskt arbeta inledningsvis alltmedan snön yrde hej vilt utanför fönstret, då vi förberedde inför seminarium med den pedagogiska ledningsgruppen från Skurups Förskola nästa vecka. När vi satt innehållet och diskuterat de fyra tendenserna lunchade vi på Välfärden. Knatade sedan i maklig takt bort till Milstenen spa där vi njöt av en Dubbel IR-kur. Infraröd bastu, jacuzzi, ostbricka i vilstol och avslutningsvis ryggmassage. Oj så välbehövligt!

Ljuset – snart vänder det!

Imorgon är det vintersolstånd och årets längsta dag; sen vänder det! Lägg därtill ett efterlängtat besked av slaget nu-kan-vi-andas-ut och ett häftigt besked om framtida uppdrag tillsammans med Pernilla Tillander – den tillanderrothska eran har bara precis inletts – så kanske du förstår min bubblande förväntansfyllda sinnesstämning.

Och när jag då dessutom får en chans att lyssna till Stina min Stina, finaste körkompisen med den vackraste av röster, som sjunger inledande solot (bredvid står jag!) i Lucia, Jens Erikssons arrangemang av Esbjörn Hazelius tonsättning av Erik Axel Karlfeldts dikt, ja, då är lyckan gjord!

Lucia var vårt nytillskott inför årets julkonsert, så den saknas på vårt julalbum Vi är i advent, som jag varmt rekommenderar inför stundande julhelger (finns på Spotify). Och inte var den helt enkel att sätta inte, det vill jag lova. Jens har turligt nog en ängels tålamod och tack vare det så fick vi ihop stycket till slut. Samma stycke som jag inledningsvis frynte på ögonbrynen åt, inte för mitt liv kunde få ihop ljudbilden av, och nu, tänk så vackert det blev!

Ska du inte gå och lägga dig då?

Dotra sitter bredvid mig i soffan och spelar ett Taylor Swift-klipp på You Tube. Jag sluter ögonen och gnyr fram Det där är lite för stökigt för mig just nu, har så ont i huvudet. Varpå dotra, klok som hon är, frågar Men ska du inte gå och lägga dig då?

Mmm. Det låter ju som en rysligt god idé, så jag lägger ner alla tankar på blogg-mästerverk, inser att jag ikväll – så Lucia det är – är långt från någon ljusspridare, lägger ifrån mig min laptop och beger mig mot sängen den sköna!

Ingen kalender för mig i år inte

Första året på jag vet inte när som jag inte har en julkalender på bloggen. Möjligen ända sedan 2012 faktiskt. Har kört julkalendrar på både egen blogg och #skolvåren:s blogg under flera år, men nu… nä. Ingen lust. Ingen ork? Inga idéer. Pallar inte, som flera av mina Gode Barn brukar säga. 🙂

Jag finner stort nöje i att följa andras kalendrar dock. Sara Modig skriver till exempel så vackert och poetiskt om känslostormar att jag blir rent rörd till tårar. Susanne Granat Ahlstrand instagrammar sin julkalender, dessa vidunderliga målningar som jag älskar från djupet av mitt hjärta. De har en skönhet och finurlighet som jag fullkomligt avgudar! Och så Mauri Liebendörfers fantastiska Vextmat som ger mig en välproducerad lucka varje dag, också den på Instagram, där jag lär mig matnyttigt såväl som roligt emellanåt.

Själv är jag grymt nöjd med att jag i söndags bäddade rent med tomtelakan, rotade fram och fiffade adventsljusstake, stjärnor i fönstren, en liten tomtenissa på toaletten, belysning i flädern på framsidan och lite allmänt smått och gott i pyntväg. Räcker långt i år, känner jag!

Studie i kärlek

Helt unikt. 
En upplevelse olikt allt jag någonsin varit med om. Och, misstänker jag, helt olikt allt jag någonsin kommer uppleva.

Inledningen när vi väl trädde in i teaterlokalen, briljant.
Vilken genidrag att ge oss alla gåvan – möjligheten – tillfället:
Can’t help falling in love with you.

Mer vill jag inte säga egentligen. Mer än att det helt klart är värt att försöka införskaffa en biljett till en av de fem kvarvarande föreställningarna  av Studie i kärlek (men skynda skynda, flera av dem verkar fullbokade redan!).Studie i kärlek lämnade mig…
Rörd.
Berörd.
Tagen.

Har skrattat.
Tittat många djupt in i ögonen.
Njutit av vacker musik (oj så Helena Röhr kan sjunga)!

Allt dessutom i gott sällskap.
En höjdarkväll helt enkelt, som avslutades med lindblomste – så till sommaren är det jag som plockar lindblommor, det kan du lita på!

Utflykt: Köpenhamn

Tog mig till Köpenhamn i helgen, för att tillbringa lördag-söndag tillsammans med allrafinaste Eva-Britt, som fått låna en lägenhet på Nørrebro av en väninna på vift.Anlände lagom till lunch, och när vi ätit oss mätta tog vi en promenad. Första anhalt Jægersborggade, som vi knatade upp- och nerför och tog oss in i en räcka olika udda butiker. Den Sidste Dråbe var inte en av butikerna vi besökte, men jag lockades att fotografera deras skylt, för vilket perfekt namn på en Spiritushandel! Tog oss därefter in på Assistens Kirkegård – vackert till tusen! Jag föll pladask för denna magnifika japanska lönn-lövprakten – vidunderliga färger!

Eva-Britt lyckades hitta tillbaka till det mest magnifika av bokträd någonsin, som hon stött på vid ett tidigare besök på kyrkogården – och oj. Vilken kraft. Vilken energi! En riktig ent, om jag nånsin stött på en!

På jakt efter Søren Kierkegaards begravningsplats stötte vi på den ryska begravningsplatsen, där Nikolaj von Gersdorffs öde rörde våra hjärtan:
Den sidste Gersdorff av Marselisborglinien. Rejst av vennerTog oss vidare till Blågårdsgade, innan vi styrde kosan hemöver igen. 

Efter en knapp mils promenad landade vi i soffan, med lite ost, oliver, rött vin och djupa samtal. Välgörande, på alla sätt och vis, inte minst samtalen. Att ha en vän som känner mig så väl som Eva-Britt, som varit min vän i dryga tjugo år – det är i sanning en ynnest.Vi vaknade på söndagsmorgonen, tog det lugnt, frukosterade, snackade, skrattade och lunchade innan jag knatade till Hovedbanegården för att hoppa på tåget hem igen. Det här ska vi göra om, var så säker på det!

Inspirerad av Pia Kammeborn och Dennis Kammeborns vackra bok Picknick – Utflykter & Inflykter, fortsätter jag på temat fastän sommaren är över. För visst kan man göra utflykter året om!