Utflykt: Köpenhamn

Tog mig till Köpenhamn i helgen, för att tillbringa lördag-söndag tillsammans med allrafinaste Eva-Britt, som fått låna en lägenhet på Nørrebro av en väninna på vift.Anlände lagom till lunch, och när vi ätit oss mätta tog vi en promenad. Första anhalt Jægersborggade, som vi knatade upp- och nerför och tog oss in i en räcka olika udda butiker. Den Sidste Dråbe var inte en av butikerna vi besökte, men jag lockades att fotografera deras skylt, för vilket perfekt namn på en Spiritushandel! Tog oss därefter in på Assistens Kirkegård – vackert till tusen! Jag föll pladask för denna magnifika japanska lönn-lövprakten – vidunderliga färger!

Eva-Britt lyckades hitta tillbaka till det mest magnifika av bokträd någonsin, som hon stött på vid ett tidigare besök på kyrkogården – och oj. Vilken kraft. Vilken energi! En riktig ent, om jag nånsin stött på en!

På jakt efter Søren Kierkegaards begravningsplats stötte vi på den ryska begravningsplatsen, där Nikolaj von Gersdorffs öde rörde våra hjärtan:
Den sidste Gersdorff av Marselisborglinien. Rejst av vennerTog oss vidare till Blågårdsgade, innan vi styrde kosan hemöver igen. 

Efter en knapp mils promenad landade vi i soffan, med lite ost, oliver, rött vin och djupa samtal. Välgörande, på alla sätt och vis, inte minst samtalen. Att ha en vän som känner mig så väl som Eva-Britt, som varit min vän i dryga tjugo år – det är i sanning en ynnest.Vi vaknade på söndagsmorgonen, tog det lugnt, frukosterade, snackade, skrattade och lunchade innan jag knatade till Hovedbanegården för att hoppa på tåget hem igen. Det här ska vi göra om, var så säker på det!

Inspirerad av Pia Kammeborn och Dennis Kammeborns vackra bok Picknick – Utflykter & Inflykter, fortsätter jag på temat fastän sommaren är över. För visst kan man göra utflykter året om!

Löjligt roligt!

Så har jag och Pernilla Tillander än en gång varit i Skurup en heldag för två stycken workshoppar med Skurups Förskola och all dess personal – eller ja, sista tredjedelen träffar vi på måndag, men två grupper träffade vi idag, och likt tidigare gånger så tycker jag det är så löjligt roligt och givande. Och jag ser hur personalen växer, vågar, testar och tillåter sig själva att vara nybörjare. Helt fantastiskt är vad det är! Och utifrån återkopplingen vi får så är det en känsla vi delar med deltagarna, vilket ju är A och O för att det ska ge några Ringar på vattnet (vilket, fyndigt nog, är just vad vår insats heter).

Fotograferar Pernilla som fotograferar deltagarna som kommit riktigt riktigt nära vita tavlan för en genomgång om feedback – beteende känsla konsekvens i jagform.

Idag har vi skrattat, ja götapetter som vi skrattat – ett härligt sätt att avsluta veckans arbete på, och jag ser verkligen fram emot att få inleda nästa arbetsvecka på samma vis!

Det sociala arvet

Svenska elever är bland de bästa i världen på samhälls-, och demokratifrågor. Men inte ens där vi är allra bäst, lyckas skolan knäcka det sociala arvet.

Så skrev hon, Emma Leijnse i Sydsvenskan, när hon rapporterar resultatet av en undersökning som tjugoen länder deltagit i, som avrundar med följande dräpa:

Smolket i glädjebägaren handlar om segregation. Precis som i andra internationella undersökningar, som Pisa, syns att spridningen mellan elevgrupper ökar. Stödet för alla människors lika värde, jämställdhet och demokrati, är störst hos flickor med svensk bakgrund och från högutbildade hem. Hos pojkar, utlandsfödda och elever med lågutbildade föräldrar är både kunskapen och engagemanget lägre, och också värderingarna ser lite annorlunda ut.

Var tionde elev tycker att män är bättre lämpade än kvinnor att leda. 18 procent tycker inte att invandrare ska få fortsätta tala sitt eget språk. Skillnaden mellan pojkar och flickor har ökat markant och är nästan störst av alla länder. Men klasskillnaden syns tydligast, både när det gäller skillnader i kunskaper och i värderingar. Elever från lågutbildade ger minst stöd till åsikten att alla ska ha lika möjligheter oavsett vilken grupp man tillhör.

Så när jag då sitter uppkrupen i läderfåtöljen i sonens rum (den jag ärvde efter oldemor, den som fortfarande luktar barndom och väcker så många minnen till liv) medan han sitter och övar på avrundning och överslagsräkning, blir det så påtagligt för mig hur svårt det är, att bryta det där sociala arvet. För elever av alla sorter och slag kan ha behov att öva och repetera. Och många kanske varken orkar, förmår eller har möjlighet att göra det under skoltid. Sonen gick på mattestugan igår, och det är fantastiskt att det finns den möjligheten, och likförbaskat behöver han öva mer.

Och där sitter jag, högskoleutbildad inom naturvetenskapen, som läst pre-calculus som senior på high school i USA och matte på naturvetenskapligt basår motsvarande naturvetenskaplig linje, och undrar vad fasiken överslagsräkning egentligen innebär. Det var ju visserligen en halv evighet sedan jag läste matte, men ändå liksom… Om jag sitter här och kliar mig i huvudet, vad gör då en förälder som kanske inte läst matte alls på gymnasienivå ens? Som kanske bara har grundskolematematik, eller kanske inte ens det?

Boken har inga exempel som åskådliggör vad det egentligen är som avses (Fast nu far jag med osanning. En pytteliten vit lögn. B glömde boken i skolan så vi arbetar utifrån ”boken online” och digitala läromedel i all ära, överskådligheten som en bok enkelt ger vid en snabb genombläddring, den finns ännu inte på motsvarande sätt i den digitala världen. Så kanske boken i fysisk form faktiskt visst har överskådliga exempel som klart och tydligt visar vad som avses. Fast cynikern i mig (som turligt nog är en väldigt liten del av mitt jag) tvivlar ärligt talat!)  – hur mycket ska det avrundas, ska överslagen göras i heltal eller decimaltal? Hur ska vi veta?

Tja. Vi vet inte. Vi gissar. Kollar facit (jo då, finns fortfarande facit, som bara ger själva svaret, inte beräkningen som leder dit, inte ens i ett digitalt läromedel! Det om något borde väl ändå vara en av de möjliga potentiella fördelarna med ett digitalt läromedel? Länka oss åtminstone vidare till en liten video eller animering eller för all del, låt mig åtminstone kunna klicka på det rätta svaret och få upp självaste beräkningen?) och inser att vi ojsanhoppsan-tänkt-lite-knasigt-i-förhållande-till-facit på ett par av talen i alla fall.Vi klurar ut det, B harvar på, och jag sitter där med bok i hand som jag med handen på hjärtat inte kom mer än en halv sida på, och när timern pinglar efter trettio minuter kastar B lättad ifrån sig blyertspennan och rutblocket han skrev ner uträkningar och svar i. Han övergår därefter raskt till att tala och skriva engelska (och det gör han bra. Riktigt bra vill jag lova!) med människor utspridda över hela online-spel-världen. Energinivåerna i rummet stiger betänkligt när B övergår till att göra något han lockas av, något som intresserar honom, något som ger honom glädje!

Och jag, jag går ner och bloggar om upplevelsen. Känner mig lite uppgiven, inte minst med tanke på Leijnses krönika (som möjligen är premiuminnehåll, ledsen för det i sådana fall. Men jag har klippt in 40 % av texten ovan åtminstone). Känner du mig så vet du att jag inte är förespråkare av läxor. Men för tydlighetens skull vill jag påpeka att detta inte var en läxa som skulle göras – det hade vi ett exempel på igårkväll dock, med gråt och tannagnissel som pikant kryddning, något som till slut landade i en uppgiven B som bad om att vi skulle ha ”en skolkväll” per vecka, och om vi inte kunde ha den första som ikväll. Så det hade vi.

Flyktingkrisen – en musikal

Mer Grotesco åt folket! såg jag i flödet på Facebook, så jag surfade genast in på SVTPlay för att se vad det egentligen handlade om. Månne hamnar jag i skamvrån av att erkänna detta, men jag har faktiskt aldrig tittat på något av Grotesco.

Titeln ”Flyktingkrisen – en musikal” lockade mig, så jag tryckte på Play. Och fastnade. Känslorna löpte amok – allt från ståpäls till djupaste förtvivlan – inte minst eftersom jag själv engagerade mig som God Man till ensamkommande i samma veva (ansökte i september 2015) och har fått ynnesten att följa en dryg handfull Goda Barn sedan dess.

Flyktingkrisen – en musikal. En musikal om Sverige och en period i vår nutidshistoria som markerade en kraftig kursändring i svensk politik. Grotesco har tonsatt perioden juni-november 2015, då Sverige tog emot fler asylsökande än någonsin till följd av kriget i Syrien och andra konflikter.

Grotesco förmedlar i detta det första avsnittet av åtta det svenska kappvändarögonblicket med knivskarp humor och sylvass satir, som just därför skär rakt in i mig. Jag ska definitivt se de kommande sju avsnitten av Grotescos Flyktingkrisen – en musikal, och jag uppmanar dig att göra detsamma – börja med avsnitt ett i detta nu!

Ensam vs självsam?

En vän delar sina känslor kring ensamhet, kring självsamhet, kring förvirringen dem emellan. De där gångerna då hen vill ha sällskap, men vem? De där gångerna hen kanske inte vill ha sällskap, fast borde man ändå inte vilja det?

Igenkänningen när jag tar in hens tankar är hög, oerhört hög.

Jag brottas själv med de där känslorna.

Har erfarit en helt annan grad av ensamhet senaste året jämfört med tidigare, en ensamhet som i mycket högre utsträckning varit en självvald självsamhet, snarast än en upplevd ensamhet. Utom ibland, då jag suktat efter tvåsamhet, samvaro, tillhörighet.

Slås av en sak till när jag får ta del av hens funderingar, då jag mången gång jämfört mig med hens sociala liv och tänkt tankar som ”Oh, hen har så många vänner, hittar på så mycket roliga saker, blir bjuden och bjuder in till middagar och upplevelser, själv är jag så ensam, så ensam, har ingen att vara med, ingen att fråga, för vem skulle vilja… om jag bara vore lika populär/trevlig/social som hen så skulle livet vara så mycket trevligare.

Och så trillar jag dit, rätt ner i fällan. Fällan där jag jämför min inre upplevelse med någon annans yttre verklighet. Denna fälla, måhända en av de absolut vanligaste fällor vi människor går i, som är så onödig. För. Det. Går. Inte.

Att jämföra min inre upplevelse med din yttre verklighet är som att jämföra äpplen med eldsprutande drakar. Det är liksom inte ens i närheten av att vara jämförbart; väsensskilt. Vilket ju bevisas gånger som denna, då jag får ta del av det som finns bakom fasaden, bakom middagar och helgutflykter, Köpenhamnsvisiter och utforskande upplevelser. Där bakom finns en själ, som har så mycket mer gemensamt med mitt eget inre – dessa eviga funderingar kring ensamhet och självsamhet, rädslan för att inte duga, för att inte vara en i gänget, för att inte ha någon att hitta på saker med – till trots för våra olika yttre omständigheter.

Och där, i den delade upplevelsen, så känner jag mig helt plötsligt mycket mindre ensam. Jag väljer min självsamhet, och i min ensamhet finns det människor jag kan sträcka ut min hand till, ställa en fråga, bjuda in och bli inbjuden, omfamnad, en i gänget. Jag är inte ensam, för jag är inte den enda som tänker och känner så här. Jag gör det, min vän gör det, och troligen gör du det också, som läser det här. Vetskapen att jag inte är den ende som upplever livet så här, gör det lättare att bära dessa känslor.

Vikten av att vi som individer delar med oss av det vi känner och upplever, våra rädslor och farhågor, när vi känner oss små och obetydliga, är stor. Då kan jag ta emot, i igenkännande empati, och sedan i min tur dela med mig av mina egna rädslor och farhågor. Därmed hjälper vi varandra till storhet, för vi växer som människor när vi delar, när vi tror den andre om gott, att hen kan ta emot och stå stark när jag känner mig liten och svag. Så samverkar vi, turas om, och gör varandra stora som människor.

Spegel, spegel på väggen där, säg mig vad och vem jag ser?

Men det börjar inte med delningen – det börjar i modet att se inåt, att erkänna känslan för mig själv, att våga se den i vitögat och yppa dess namn. Vågar du titta dig själv i spegeln och se, verkligen se, det som finns där?

Jag gör, sedan jag insåg att jag kan vara varsam med mig själv – att jag inte måste banka på mig, när jag i spegeln ser något som jag inte känner mig stolt över, känslor jag skäms för, småsinthet, avundssjuka, rädslor, skam. Oavsett vad jag ser i spegeln, har jag lärt mig att vara varsam med mig själv, något som gjort oerhört stor skillnad för mig och min livsupplevelse. Då blir inte spegeln ett hot, utan jag kan, med nyfikenhet, titta på mig själv, om och om igen. Från olika vinklar, vid olika tillfällen, upptäcker jag hela tiden nya nyanser. Och det är den mest fantastiska huppegupptäcksfärden jag någonsin upplevt.

Statsminister för en dag

Gustaf Norén – den mest otippade stadsministern för en dag hittills, den som förbluffat mig allra mest av de avsnitt jag lyssnat till (en dryg handfull kanske). Bob Hansson gillade jag att lyssna till, Micael Dahlén också (fram för betalfria offentliga toaletter – lysande förslag!), men Gustaf trumfar dem båda i sin förmåga att överraska mig.

Kanske för att samtalet inte alls förlöper som de övriga, som i stor utsträckning följer en utstakad väg, med lite generellt snack om vision, val av ministär och varför, vad göra med en egen pott om 100 miljarder kronor och sist men inte minst, statsministerns tal till nationen. Gustaf-avsnittet flyger högt ovanför detta, flyger fritt ända fram till slutet då han landar med ett tal till nationen.

Podnamnet i sig väcker ju en massa tankar. Jag menar, vad skulle jag göra om jag vore statsminister för en dag? Skulle jag tacka Ja om jag blev tillfrågad (och nej, det kommer så klart i n t e hända, det vet jag, men det är en tanke att vända en gång eller två inombords, det tycker jag allt)? Vad skulle du göra?

Tycker absolut du ska ta dig en lyssning. Jag är nyfiken på om det bara är jag som blir förvånad och överraskad och får en massa nya funderingar om både det ena och det andra, eller om även du blir och får det?

Utflykt: Salzburg dag fyra

Idag bar det av hemåt, men innan dess hann vi med högmässa i Salzburger Dom, den gigantiska katedralen mitt i gamla Salzburg, med anor sedan 774 efter Kristus. Det är ett tag, onekligen! Maffigt till tusen, samtidigt som jag inte kan undgå att falla lite hårdare för små och intima (och gamla, det är en av de viktigaste komponenterna för mig personligen!) kyrkor, jämfört med kolosser som denna.

Därefter bar det av hemåt, med mellanlandning i Frankfurt, precis som på nervägen. Det har varit en underbar resa – detta gäng är en fröjd att vara på resande fot tillsammans med! – och Österrike/Salzburg ger mersmak, skulle verkligen kunna tänka mig att återkomma till dessa trakter för mer utforskande.

lördag den sjunde oktober 2017 kl 16 i Husie kyrka i Malmö, kommer Södra Sallerups kyrkokör framföra samma höstkonsert som i Salzburg, och jag hoppas att du och många många andra kommer. Vi sjunger bland annat Jens Erikssons Stabat Mater, detta mitt absoluta favoritstycke!

Om du är nyfiken på Stabat Mater finns våra två tidigare omgångar på YouTube, både uruppförandet påsken 2016 och samskapandet med MiMa-kören påsken 2017. Jag lyssnar på dessa spellistor ofta, och njuter för fulla muggar. Kan trots det inte säga vilken av de sju delarna som är min absoluta favorit, då varje stycke har sin charm och alldeles unika särart. I nästan varje stycke finns det någon del som gör mig alldeles hänförd; en fras vi sjunger, den rytmiskt drivande hjärtslagskänslan i arrangemanget, eller – som i ett av styckena – en ensam not som spelas av en av stråkarna i Friiskvartetten – gudabenådat vackert!

Nedan följer del nummer fem, Fac me tecum pie flere:

Inspirerad av Pia Kammeborn och Dennis Kammeborns vackra bok Picknick – Utflykter & Inflykter, fortsätter jag på temat fastän sommaren är över. För visst kan man göra utflykter året om!