Med kroppen i fokus – marsreflektion

Jag kommer säkert reflektera kring det faktiska jag gjort under månaden, antal mil cyklade och promenerade har jag ju loggat ända sedan september 2009, så den typen av data (och vana) har jag lättillgängligt. Men detta vill jag komplettera med reflektioner kring mina upplevelser, kring känslorna som väcks inom mig, kring skillnaderna jag noterar och vad de betyder för mig.

Så där skrev jag när jag introducerade årets fokus med kroppen i fokus . Årets tredje månad har inneburit en massa udda inslag som jag inte hade kunnat ana när året inleddes, som definitivt har fått mig att höra kroppen väldigt tydligt. Men självklart fortsätter jag logga både det ena och det andra. Så där som jag gör. Så där som jag mår bra av.

Loggen för februari ser ut som följer:
Minst en mil i kroppen 31 av 31 dagar ➡️
–> cyklat 41 mil ↗️
–> promenerat 3 mil ↘️
Wim Hof-andats 31 av 31 dagar ➡️
Gått till sängs före kl 22 enkom 8 av 31 dagar och oj vad jag skulle må bra av att krypa till kojs tidigare! ↘️
Skärmfri tid efter kl 21 4 av 31 dagar, och här är ”svaret” på varför jag inte kommit i säng före 22 så ofta heller ↘️
Kallbadat eller -duschat 7 gånger ↘️

Smart våg
Den 13 mars kl 10:55 ställde jag mig på Almas smarta våg igen. Då visade den följande:
69,8 kg (med kläder) ↗️
31,1% fett ↗️
49,6% vatten ↗️
37,2% muskler ↘️
3,9 kg ben ↗️

Morgonsjuan med utmaningar
Under mars blev det sex dagar med ”lite mer än en vanlig sjua”. Dessutom blev jag utmanad av en av mina följare i appen, varvid jag genast började göra lite fler sjuor, om än att jag mestadels hållit mig till Naprapatjonas och fysioterapeut-Jonas olika rörelser.

Lindy hop
Snyft!
Ja. Det säger sig självt att danskursen är inställd på grund av den globala Corona-virus-pandemin. Tre lektioner hanns med innan mailet kom som satte kursen på paus. Som det ser ut nu blir den av med start i augusti, om det låter sig göras vill säga. Vem vet?!

Kroppsligt och mentalt välbefinnande?
Även i februari har jag jobbat mycket, men har likförbaskat slarvat med min läggtid, fast jag loggar den. Här skapar jag bättre vanor, i detta nu. Skrev jag i februari. Med än färre läggtider innan tio så är det uppenbart att jag inte hedrade mitt eget löfte där inte. Bättring!

Men jag har kallbadat. Cyklat och cyklat än lite till. Grävt och haft mig i trädgården med härligt skitiga händer och trötta fötter som resultat. Och jag har, handen på hjärtat, mått bra av att världen saktade ned, och jag med den.

Men framför allt är jag lite imponerad av mig själv. När världen saktade ned, och jag med den, så hamnade jag både längre och mer framför datorn, och då har jag alltid suttit ganska många timmar framför den där lille burken erkänner jag villigt. Men skillnaden är att jag nu lägger märke till att kroppen reagerar, säger ifrån, tom fräser ifrån emellanåt. Som en katt som blir trampad på svansen…

Jag har känt hur stel min nacke blivit, hur mina axlar och skuldror liksom faller inåt/framåt/ihopa, hur ländryggen knakar och brakar och definitivt inte vill böja sig särdeles långt framåt.

Och så insåg jag, med lite reflektion, att detta har varit min kropps normalläge under så många år. Men det är inte det längre. Så jag reagerade på det, för så här vill jag inte känna det i kroppen min. Så jag googlade fram en app vid namn Time Out som jag raskt installerade på min dator (har ingen och vill inte ha en så däringa klocka/armband. Varit klocklös i 25 år och har ingen tanke på att bryta den trenden.). Programmet påminner mig nu att röra mig 15 sekunder var 15 minut, och 5 minuter var 45 minut. Helt briljant. Precis vad jag behövde för att komma ihåg att titta upp, röra axlar och skuldror, vrida lite på huvudet, ta en rusch upp/nedför trappen eller åtminstone ställa mig upp.

Funkar – Funkar Ej – Saknas?
Styrka och kosthållning kvarstår.
Och självhedrandet.

Kvällen före TEDxSlottsparken

Det är kvällen före TEDxSlottsparken.
Vi snackar 11 talare. Ett program som löper från klockan 10 till klockan 18.
100 gäster vid stora scen, ytterligare 50 i ett närliggande live-stream-rum, och så klart med en livestream som går ut till världen i stort. Och jag, jag ska vara moderator för dagen.

Min vän Janine Miller, en av TEDxSlottsparken-talarna, jag och det söta X:et!

För en sisådär två månader sen, eller nått, lät det som en grymt bra idé.
Just nu vette hundan… mest bara för att livet går i trehundranittio knyck, på alla fronter, på en och samma gång. Samtidigt är jag helt trygg i att jag imorgon kväll kommer ha skapat minnen för livet och samtidigt vara enormt tacksam och stolt över erfarenheten!

Första dagen – check

60 timmars tankespjärn löper över tre dagar och den första dagen av världen första 60-timmars-tankespjärn-retreat är nu till ände. Spännande det här. Att skapa något, som skiljer sig från allt annat jag tidigare gjort, likväl från allt jag någonsin tagit del av. Att låta tiden vara en faktor; tiden, och tystnaden. Att inte nödvändigtvis behöva fylla varje stund med ännu ett verktyg, en berättelse eller en övning. Med 60 timmar tillgodo finns utrymme för det.

Pratat. Delat. Reflekterat.
Nosat på tankespjärn, på olika vis.
Titta på egna värderingar och begränsande berättelser.
”Sanningar” och ordval som inte längre gagnar.

Ser att vissa saker tar skruv.
Känner det själv, för den delen.
För tro inte att jag kan hålla 60 timmars tankespjärn utan att själv få minst lika mycket tankespjärn som jag avser att ge. Det går inte.

Bara att låta tiden vara en del i själva upplevelsen, att inte stressa, att inte ha och följa ett strikt schema, utan verkligen köra på i flow. Får jag? Kan jag? Vill jag?

Ja. Ja. Ja!

Utmanar mig själv med att svara tre gånger ja.
Bara det väcker otaliga frågor:
Vad får ett event som detta vara? Hur får jag vara? Hur lite, eller mycket, levererar jag? Är det tillräckligt?

Frågor som det inte finns några definitiva svar på. (Bästa sortens frågor!)

Är detta för alla?
Nej.
Långt ifrån.
Men inte för att det inte hade kunnat ge alla nånting, för det tror jag att det kan. Poängen med tankespjärn är att öppna upp, ta in, se värdet av multipla perspektiv, och vem har inte nytta av det?
Att jag svarar Nej, handlar snarast om att alla inte är villiga att låta sig ta emot, inte vågar öppna upp, ta in, se värdet av multipla perspektiv. Oaktat att det hade kunnat göra livet rikare, fullödigare, både mer utmanande och roligt. Villigheten krävs. Utan den är det förspilld tid. 

Hur kan jag veta det? Kan jag veta det?
Eller kan bara du? Och hur vet du det?
Kanske är det så enkelt som det låter: om du lockas av tankespjärn, ja, då är det goda odds att det här är något för dig. Om du tycker det är rena rama nyset, ja, då är det inte för dig. Behöver jag (eller du) göra det svårare än så?

På andra sidan…

Ljuvligt väder igår. 15 grader, solsken, vindstilla.
Bangade kallbad nere på Ribban, trots det.

Så idag, när jag ändå skulle åt det hållet, packade jag ner handduk.

Men idag. Oj!
Blåste sådär som det bara kan göra i en kustnära stad. Kallt i vinden. Om än säkerligen 15 grader i lä. Men med en stark föresats att bada kallbad… så ställde jag mig således just i lä, och gjorde 3 x Wim Hof-andlingsrundor (3 x 30 in/ut följt av 2 minuter utan luft i lungorna), innan jag drog med mig cykeln de sista meterna till nakenbryggan på Ribban.

Blåst!
Solsken!
Klarblå himmel!
Havets vågor slog mot bryggan!

Tar av mig.
Mössa, jacka, skor, strumpor, jeans, trosor, halsduk, kofta och t-shirt.

Kallt?
Mm-hm!

Gå fram mot bryggan, ut på den, lutar kroppen rakt in i pålandsvinden.
Tar tag i trappräcket, med båda händerna, och tar kliv efter kliv nedför trappstegen.

Steget ovanför vattenytan översköljs plötsligt av en stor våg – och mina fötter likaså.

Så jag tar ett kliv ner till. Och ett till.
Vatten till midjan, när ännu en våg slår mot mig och säkerställer att jag är blöt upp till axelhöjd.

Kallt?
Mm-hm!

Så jag andas. Står kvar, 5 – 10 – 15 sekunder.
Låter ett par vågor slå över mig, innan jag vänder blicken upp mot bryggan, resoluta kliv upp ur vattnet.

Vinden i ryggen, kallt.
Skönt.

Tar mig tio meter till min cykel… och känner lugnet – stillheten – en annan dimension av livet. Krocken mellan den fysiska kylan och känslan av att allt är lugnt, allt är bra, allt är precis som det ska.

Huttrar?
Nä. Inte överhuvudtaget.

Befinner mig på andra sidan. Andra sidan hjärn- och kroppsbarriärer kring vad jag kan, eller inte kan, vad som är möjligt, eller inte möjligt.

Så jag vänder mig om, och kör en favorit i repris.

Ut på bryggan, nerför trappan, i vattnet som nu känns varmare än den vindkylda luften.

Andas. In. Ut.
Stannar i längre än första doppet, 20 sekunder? 30?

Upp igen… och istället för att svepa handduken om mig drar jag med handduk, kläder och cykel runt buskagen. Hittar lä. Brer ut handduken på marken och sätter mig ner. Blir sittande en stund, med en känsla av att det likväl kunde varit en varm sommardag.

Tillslut slår känslan av kyla till, tår och fingrar säger ifrån.

Reser mig. Sveper handduken om mig för att torka bort kvarvarande vattendroppar och sandkorn, innan jag i lugn och ro klär mig.

Cyklar hem, mycket nöjd med att jag fick till ett kallbad även under mars månad.

Dela med oss av våra drömmar

Trillade över Hemma igen (A place to call home, i original) på SVT Play och plöjer nu säsong efter säsong. Började lite småputtenuttigt men den blir bättre och bättre på många vis. Och så finns det så härliga sidokaraktärer, som den ljuvlige Mr Douglas Goddard. En livsnjutare med härlig självdistans, som med ett par meningar delar med sig av en livsinställning som jag mer än gärna skriver under på.

Vi kan leva futtiga, ofarliga liv tills vi kolar vippen.
Eller så kan vi dela med oss av oss själva.
Dela med oss av våra drömmar.

Igelkottens elegans (bok 2 av 12)

”Som vanligt räddas jag av att folk vägrar tro på sådant som spränger ramarna för deras små inrutade tankebanor.” 

Därför älskar jag tankespjärn, som gör just det, spränger ramarna för mina inrutade tankebanor. Tvingar mig att se, tänka, känna vidare, utanför, bortom.

Igelkottens elegans av Muriel Barbery.

En så fin bok. Välskriven, udda, putslustig och djupsinnig, humoristisk och samtidigt icke-skönmålande. Tycker om. Mycket. Och jodå, tankespjärn bjuder den på, på många vis.

”Soldatens kraft är inte energin som han utstrålar för att skrämma den andre genom att sända ut en massa signaler, det är kraften han hämtar inom sig själv genom att vara samlad i sig själv.”

Haft mycket för mig senaste tiden, och inte riktigt haft ro att läsa ut boken, som jag började läsa i slutet av januari. Men så slog det mig att jag har två böcker att blogga om i februari, den svenska såväl som den engelska boken för månaden, och endast två söndagar kvar. Så under eftermiddagen har jag krupit upp i soffhörnet, med en varm vetekudde i knät, en filt om benen och katten Pop slumrandes bredvid mig.

”Utanför rasar eller slumrar världen – konflikter flammar upp, krig bryter ut, människor lever och dör, stater går under, nya uppstår för att strax utplånas – och mitt i allt larm och tumult, medan bärlden går sin gilla gång med buller och bång eller i total stagnation, briserar, rämnar och föds på nytt, mitt i allt detta pulserar människolivet.” 

Läst.
Njutit.
Skrattat.
Läst ut.

”Var finns skönheten? I det stora och mestadels förgängliga, eller i det lilla som i all anspråkslöshet kan förgylla nuet med en glans av evigheten?” 

Bläddrar igenom den, så där som jag gör, och noterar glatt att jag har många marginalnoteringar att ta fasta vid. Ett blogginlägg, två, tre… har material till många med elva stycken markeringar att fotografera och spara i Evernote som bokreflektion, hashtaggen jag använder av just det skälet. Att kunna plocka fram och finna inspiration till nya inlägg.

”[…] jag vill tillåta andra att göra mig gott.”


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2019, att läsa och blogga om 12 svenska och 12 engelska böcker, en varannan vecka, böcker som jag redan har hemma.

Orientalism (bok 25 av 26)

Jag. Är. Inte. En. Svår. Intellektuell. Typ.

Emellanåt har jag nog velat tro att jag är det. Men det är bara att konstatera, efter Deleuze– och Lévinas-magplasken borde jag lärt mig läxan. Men kanske krävs det en tredje-gången-gillt? Bevisligen gör det det…

”Från 1815 till 1914 utvidgades Europas direkta koloniala kontroll från cirka 35 procent av jordens yta till cirka 85 procent.”

Nåväl. Nu har jag plågat mig genom Orientalism av Edward W. Said, en bok som skrevs 1978, om än att mitt exemplar gavs ut 1997.

”Kort sagt, orientalismen kan bättre förstås som en uppsättning begränsningar och tankehinder än som en positiv doktrin. Om kärnan i orientalismen är en outplånlig indelning i västerländsk överlägsenhet och orientalisk underlägsenhet, måste vi också vara beredda att notera hur orientalismens utveckling och senare historia har fördjupat denna uppdelning och till och med förstärkt den.”

Orientalism försöker gå till roten med de vanföreställningar kring ”Orienten” som spridits under århundradena, och jag tar till mig tillräckligt mycket för att inse följande:
1) Orienten finns inte. Det är ett alltför allomfattande begrepp, både geografiskt, kulturellt och religiöst – det finns inte en Orienten.
2) Det Orienten som ändock ”finns” är skapat av Occidenten (dvs resten av världen, eller närmare bestämt ”Västerlandet”, i motsats till ”Österlandet”), och är i stor utsträckning en skapelse i syfte att rättfärdiga Västerlandets (tänkta och bevisligen egenupplevda) överlägsenhet.

”Erövringen av jorden, vilket för det mesta innebär att ta den från dem som har ett annorlunda ansikte eller något plattare näsor än vi, är inget vackert om man ser alltför noga på det. Det som rättfärdigar det är bara idén. En idé bakom alltsammans; ingen sentimental föreställning utan en idé och en osjälvisk tro på idén – någonting som man kan sätta upp framför sig, böja knä inför och offra till…” – Joseph Conrad, Mörkrets hjärta

Jag förstår av det femtiosidiga förordet att Edward W. Saids förgörande kritik mot orientalismen inte är något man kan/ska ställa sig okritisk till i sig, men inte är det vacker läsning inte, och inte heller smickrande.

”[…] mänskliga samhällen, åtminstone de mest avancerade kulturerna, sällan har erbjudit den enskilde några andra redskap än imperialism, rasism och etnocentrism för att handskas med andra kulturer.”

Jag erkänner samtidigt villigt att den här typen av bok är vida över min förmåga – jag förstår inte, varken ord och sammanhang, jag lyckas inte ta till mig det som skrivs över huvud taget. Det går mig förbi. Samtidigt så lockar de sista sidorna mitt intresse mer än resten av boken och Said formulerar ett antal frågeställningar som jag finner intressanta. Tankespjärn på hög nivå helt enkelt: ”Hur framställer man andra kulturer? Vad är en annan kultur? Är uppfattningen om en särpräglad kultur (eller ras, religion eller civilisation) användbar, eller leden den alltid till självberöm (när man behandlar sin egen kultur) eller till fientlighet och aggression (när man diskuterar en ”annan”)? Spelar kulturella, religiösa och rasliga skillnader större roll än socio-akonomiska eller politiskt historiska kategorier? Vad gör att en del idéer blir betraktade som ”normala” och hur kommer det sig att en del av dem till och med betraktas som ”naturliga” sanningar? Vilken är den intellektuelles roll? Tjänar han som bekräftelse på den kultur och den stat han ingår i? Vilken vikt måste han fästa vid en oberoende kritisk medvetenhet, en oppositionell kritisk medvetenhet?”

Inför kommande läsutmaningar (mmm, nått blir det nästa år, men annorlunda än årets tre-delade utmaning!) kommer jag i n t e att ha med böcker likt Orientalism. Hade jag inte föresatt mig att plöja och blogga om denna och de övriga 25 svenska böckerna jag bestämde mig för att läsa under året, så hade jag inte ens kommit genom förordet på Orientalism innan jag lagt den åt sidan och plockat upp en ny bok. Så är det.


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2018, att läsa och blogga om 26 svenska och 26 engelska böcker, en per vecka, böcker som jag redan har hemma.