Månadsarkiv: augusti 2020

Med kroppen i fokus – julireflektion

Publicerad den av
2

Den här månatliga reflektionen på årets intention, med kroppen i fokus, kommer se helt annorlunda ut än de tidigare sex, vilket kanske inte är förvånande för den som läste juni månads reflektion (längst ner). Vem vet hur kommande reflektioner kommer se ut, eller om de ens blir av.

När jag klev ur min självskapade sommarbubbla skrev jag ett inlägg på engelska, som i stort beskriver juli månad. Men den berättar inte hela historien (det lär jag väl inte göra nu heller, men… kanske något lite mer…).

Under våren gav kropp och knopp mig många signaler som alla pekade i en riktning: du kör för hårt Helena. Men jag vill(e) inte riktigt erkänna att det där är möjligt.
Jag vill inte riktigt tro att jag inte är superkvinnan med oändlig energi, kapacitet och förmåga.
Jag vill inte vara en som säger Nej, Nej, Nej, helt enkelt för att det är för mycket.
Vill mycket hellre vara en flexibel och möjliggörande superkvinna med oändlig kapacitet.

Det är jag inte.
Jag har stor kapacitet, mycket energi och välutvecklade förmågor jag har förstånd att dra stor nytta av.
Men likförbaskat har jag kört för hårt ett tag, eller… handen på hjärtat, lite längre än ett tag. För ett tag funkar det att köra riktigt hårt. Men att göra det för länge, med för lite/få möjligheter till återhämtning, det funkar inte.

Så i juli har jag… gjort ingenting.
Inte badat en enda gång.
Knappt tagit några cykelturer eller promenader som inte varit påkallade av yttre omständigheter, inte lyft ett finger här hemma bortsett från lite växelvis trädgårdsarbete/bokläsning (en kombo som varmt rekommenderas!).
Jag har knappt ens varit och handlat mat, utan det har jag delegerat till storbarnet som gjort det med den äran.

Men nått har jag väl ändå gjort.
Jo.
Så klart.
Pyttelite dock (märk väl – jämfört med mig själv. Inte mot någon annans måttstock.).
Har mediterat/WimHof-andats och gjort (minst) en daglig sjua. Läst. Trädgårdsnjutit och -arbetat. Lyssnat till folklore och någon enstaka pod. Plöjt Reign på Netflix. Det har jag gjort. Men har släppt alla andra typer av loggningar, uppföljningar och run-streaks. (Sanning med modifikation, har lagt in bokläsningen i Goodreads. Rätt ska vara rätt.)

Efter ett halvår med årets intention med kroppen i fokus som jag (i min enfald) trodde skulle bygga styrka och smidighet, har handlat väldigt lite om det. Istället har jag gått in i kroppen, börjat lyssna (till den tysta inre rösten, intuitionen, visdomen), känna, uppleva, sätta ord på och dra kopplingar till cykliciteten. Känns som jag håller på att lära känna en ny vän, ni vet en sån där som ”man känt hela livet” fast man precis träffats? Så känns det! Mycket fascinerande att få syn på.

Black Elk talar (bok 8 av 12)

Publicerad den av
4

Jag läser Black Elk talar, en bok skriven av John G. Neihardt, efter samtal med Black Elk under 1930-talet. Bokens undertitel lyder: Historien om en helig man av oglala lakota-folket

Att John G. Neihardt fick äran och förtroendet att sätta Black Elks berättelse om sitt liv på pränt, med nedslag bland ryktbara namn som Sitting Bull och Crazy Horse, George Armstrong Custer och Buffalo Bill, likväl som händelser/företeelser som etsat sig fast även i mig, som slaget vid Little Bighorn, andedansen och massakern vid Wounded Knee, ger mig en känsla av tacksamhet, men också förundran. Tänk, Black Elk levde i/med/genom allt detta!

”Jag såg ingenting som kunde vara till gagn för mitt folk. Jag märkte att wasichuerna [de vita] inte bar omsorg om varandra på samma sätt som vårt folk gjorde innan folkkretsens cirkel bröts. De rövade allt från varandra om de kunde, och därför fanns det vissa som ägde mer än de kunde nyttja, medan hela skaror av människor inte ägna något alls och kanske svalt. De hade glömt att jorden var deras moder. Inte kunde detta vara bättre än mitt folks gamla sedvänjor!”

På Goodreads läser jag recensioner av Black Elk Speaks, som boken heter i original, och förstår att den är smått kontroversiell, i det att Neihardt inte bara nedtecknade Black Elks levnadsberättelse utan också tolkade den på sätt som måhända förvrängt både det ena och det andra. Delar (hela?) av den ursprungliga oredigerade berättelsen ska gå att läsa i boken The sixth grandfather, och vem vet, måhända letar jag reda på ett exemplar av den boken också.

Black Elk var bara nio år gammal då han fick sin stora vision, då han låg medvetslös i tolv dagar. En av anledningarna att Black Elk valde att förtälja hela sin vision till Neihardt var, om jag tolkar det rätt, att han inte såg att han lyckats uppfylla visionen han givits i så unga år, och att han på något vis svikit sitt folk just därför. Kanske är det därför han säger: ”Det är svårt att följa en enda stor vision i denna värld av mörker och skiftande skuggor. Bland skuggorna går människor vilse.”

Att direkt efter Kung Leopolds vålnad läsa Black Elk talar gör det svårt att inte dra paralleller mellan de två. Och som en tredje referens kastar jag in filmen The Imitation Game om Alan Turing, som försatte mig i samma stämning. Nedslagen. Förtvivlad. Och förundrad över vad människan är kapabel att göra gentemot andra människor. För den delen kan Guds olydiga revben också kastas in i mixen, som även den pekar mot samma sak.

”Jag insåg inte då hur mycket som hade gått förlorat. När jag nu blickar tillbaka från krönet av min höga ålder kan jag ännu se de slaktade kvinnorna och barnen ligga i högar och utspridda längs hela den slingrande flodfåran, och jag ser dem lika tydligt som den gången då jag betraktade dem med ögon som ännu var unga. Och jag förstår att även någonting annat dog där i den blodbesudlade leran och blev begravt under snödrivorna. Ett folks dröm dog där. Det var en vacker dröm.”

Och kanske är det så. (Jo. Visst är det så.)
Människan är kapabel att agera fullkomligt vederstyggligt gentemot andra människor.
Men inte bara. Vi är också kapabla att öppna våra hjärtan och leva i fred och frid med varandra. (Jo. Visst är det så?)

Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2020, att läsa och blogga månatligen om 12 svenska och 12 engelska böcker, böcker som jag redan har hemma.

Kung Leopolds vålnad (bok 7 av 12)

Publicerad den av
4

Under sommarens allra mest somriga dagar läste jag Kung Leopolds vålnad av Adam Hochschild. I solstol, under klarblå himmel och gassande sol transporterades jag tillbaka 110-130 år tillbaka i tiden, till en annan kontinent. Till det som skulle komma att bli ”Kung Leopold av Belgiens Kongo”, den enda koloni grundad och ”ägd” av en enskild individ, snarare än av en nationalstat (åtminstone under ett 20-tal år, innan Leopold tvingades att ge Kongo åt belgiska staten).

Det är en bok som sänder isande kårar genom kropp och själ, hur högt den gassande solen än står på himlen. Men… den är välskriven. Den är –i den mån jag är en god bedömare– en ganska saklig och faktisk redogörelse av vad som faktiskt skedde i Kongo under slutet av 1800-talet, och vilka lidanden och umbäranden som stod till buds. Dagligen och stundligen.

”[…] de forskningsresande och soldater, som genomförde det europeiska besittningstagandet av Afrika, ofta inte alls var djärva, burdusa och härdade män som legenden utmålar dem utan otåliga, olyckliga och jagade människor på flykt undan något i det förflutna eller inom de själva. De ekonomiska förklaringarna till den imperialistiska expansionen –jakten på råvaror, arbetskraft och marknader– är allesammans giltiga, men det fanns också psykologiska drivkrafter.”

De brott mot mänskliga rättigheter som ligger som ett fundament till skapandet av kolonin Kongo var inte nyheter för mig. Jag vet inte var jag fått det mig till livs, men jag visste, innan jag plockade upp boken, något om Leopolds högmod och målmedvetenhet, men i takt med att jag läste, sida efter sida, kunde jag inte undgå att chockas, förfasas, att uppgivet ta in en större förståelse för vad som skedde där. Och tyvärr, inte bara där:
”Det som hände i Kongo var ett sannskyldigt massmord av ofantligt format, men den tragiska sanningen är att männen som utförde det åt Leopold inte var blodtörstigare än många andra européer som arbetade eller stred på andra håll i Afrika vid denna tid. [Joseph] Conrad har uttryckt det bäst: ’Hela Europa bidrog till att skapa Kurtz.’”

I kapitlet Den stora glömskan läser jag om Jules Marchal, utan vilken jag kanske aldrig hade haft en chans att höra talas om Leopolds utstuderade exproprierande av Kongo och dess rikedomar. Jules Marchal är en före detta belgisk diplomat som på 1970-talet av en slump fick upp ögonen för det han trodde var förtal, då han läste en insändare som nämnde att tio miljoner människor omkommit i kund Leopolds Kongo. Han skrev till utrikesministeriet och bad om information, då han samtidigt, ärligt, sa att han saknade kännedom om den periodens historia.

Inte så förvånande fick han inget svar.
Och därmed var hans nyfikenhet väckt.

Han grävde, och gick på pumpen, om och om igen, men vägrade ge sig. 1985 publicerade han, under pseudonym, på holländska, sin första bok av flera, om denna period i Belgiens historia, som han förvärvat kännedom om under de 10-15 år som gick sedan han läste den där insändaren.

Och det är just det som chockerade mig när jag läste, det som skakade mig till grunden. Hur grundligt och mer eller mindre fullständigt som Belgien (och, givetvis, andra koloniserande länder) medvetet tystat ner, begravt, förträngt, denna mindre smickrande del av dess historia, för att uttrycka det milt. Om så bara därför, är detta en bok värd att läsa.

Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2020, att läsa och blogga månatligen om 12 svenska och 12 engelska böcker, böcker som jag redan har hemma.

Guds olydiga revben (bok 6 av 12)

Publicerad den av
4

”Den historia som formar vår syn är en syntetisk produkt. Verkligheten löses upp i sina beståndsdelar och sammansättes på nytt efter metoder som är ett patent inom den lärda världen. Under den processen utrangeras en del av verkligheten som oangående. Det är den verklighet som innehåller kvinnans historia. Mäns och kvinnors historia är ju så sammanflätad som varp och inslag i en väv. Men de har lyckats göra en historia enbart av inslaget.”
– Elin Wägner, Väckarklocka

Jag såg Guds olydiga revben som teateruppsättning på HIPP i maj 2019 och var alldeles uppfylld av upplevelsen, något jag delade i den Facebook-live jag spelade in väl hemkommen. Nu när jag läst boken återbesöker jag blogginlägget och Live:n och påminns om hur mäktig teaterupplevelsen var.

Boken av Gunilla Thorgren är också en upplevelse, och samtidigt… inte på samma vis som teaterföreställningen, där estetiken i föreställningen och (ur)kraften i berättelsen framkommer tydligare. I boken går det inte att komma undan Thorgrens egen ilska –hon är heligt förbannad, milt uttryckt!– och ilskan både bidrar till min egen känsla av Ameh, va fan! Ska det verkligen vara så här? samtidigt som den delvis ställer till det, för till och med jag, som är en ganska okritisk läsare på många vis, ryggar tillbaka av hennes vrede emellanåt. Min känsla av att Thorgren drar lite för vilda paralleller och slutsatser helt enkelt för att hon är så förbannad, pyr i bakgrunden hela läsningen igenom, och flammar nu och då upp till rejäla majbål.

Kapitlet Kvinnors hopp börjar med följande citat:
”Det finns ingen klädsel som passar en kvinna eller ett hembiträde så illa som när hon försöker låtsas vara begåvad.” – Martin Luther i bordssamtal

Därefter fortsätter Thorgren:
”Jag kan gripas av en obegriplig sorg, när jag läser om Luther och hans kvinnosyn.
Det har gått 500 år. Moral, normer, regler – jag känner igen allt från min uppväxt. Det är som förgjort. Nya idéer växer fram, nya förhoppningar väcks – också hos kvinnorna. Det rinner en flod av kvinnors tänkande genom historien. Ständigt blir den torrlagd av ett ovilligt patriarkat. Så blev det också med reformationen.”

Hon visar, i kapitel efter kapitel, århundrade efter århundrade, hur denna flod av kvinnors tänkande torrläggs. Om och om igen. Nedslående. Upprörande. Och, inte minst, frustrerande. Slås av samma tanke som då jag läste Ett jävla solsken av Fatima Bremmer: Hur är det möjligt att jag aldrig hört talas om Ester Blenda Nordström innan? Fast nu handlar min frustration om Inanna och Beginerna och Christine de Pizan. Var fanns (finns) de i historiaböckerna och läroplanen? Hur är det möjligt att dessa är nya bekantskaper för mig?

Så jo.
Nog rekommenderar jag dig verkligen att läsa boken, oaktat att Gunilla Thorgren emellanåt drar för stora växlar i sin frustrerade vrede. Jag undrar vad som hade fått henne att bli mindre vred. Kanske en process som denna: ”Jag är inte religiös, men om jag vore det skulle jag plocka fram den gamle herrnhutaren Nikolaus Ludwig von Zinzendorfs förslag – att man med jämna mellanrum borde infoga nya texter i Bibeln. Se Bibeln som ett ”work in progress”. Det kunde bli spännande.”

Den slutsatsen gör också Amichai Lau-Lavie, rabbin i New York City, som i det fantastiska podavsnittet First aid for spiritual seekers med Krista Tippett i On Being när han konstaterar ”Not everything that we’ve inherited is worthy of being passed on, like trauma and like memories and like values that have evolved.”

Kanske en Bibel, eller för den delen, en kristendom, eller religion i stort, i ett föränderligt varseblivande och varande, hade möjliggjort något annat? Eller en Bibel för varje århundrade? Nog vore det en rikedom att få ta del av en väv med både varp och inslag, som förtäljer en mer fullödig historia av fler av de sanningar som levs bland oss människor?

Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2020, att läsa och blogga månatligen om 12 svenska och 12 engelska böcker, böcker som jag redan har hemma.