Skild. Igen.

Nu sitter jag här – skild för andra gången.
Så här tänkte jag inte att det skulle bli. Men det blev så.

Sorgligt?
Jamen jo, visst är det det. Jag ville inte detta. Förrän jag faktiskt ville det. För så är det ju – ett tu tre skiftar perspektiven, en insikt dyker upp som sätter allt i ett annat ljus. Visst kan jag se det sorgliga i att livet inte blir som tänkt, samtidigt som jag inte är ledsen. Jag ångrar inget. Faktum är att jag mest känner enorm tacksamhet över att vi båda, jag och exmaken, i stort har – och har haft – förmågan att hålla såväl huvudet kallt som hjärtat varmt och välvilligt under processen från separation till fullbordad skilsmässa, med överenskommelser kring bodelning- och underhållsavtal och allt annat som kommer med på köpet, när två själar ska trassla sig ur varandras liv, på ett eller annat sätt.

Skillnaden i mitt liv är inte så stor heller ärligt talat. Jag bor kvar; älskar Hasselbacken och gläds åt att vi hittat en lösning som gör det möjligt för mig att bo kvar. Barnen bestämmer själva hur de vill ha det, var de vill bo och när (i görligaste mån). Ja, barn och barn, lillebror kan räknas som sådant, men 18-åringen tar ju alldeles strax studenten, så tiden kvar i boet för hen är begränsad av fullt naturliga skäl.

Funderar lite över vad det är som gör att det känns så lugnt inom mig. Kanske för att det har fått ta tid? Eller snarare: att jag har låtit mig själv få ta den tid jag behövt. Ta tid att känna efter, tid att gråta, sörja, landa.

Kanske för att jag låtit tankar och tillhörande känslor komma och gå? Inte grävt ner mig i varken den ena eller andra känslan, utan låtit dem komma, skölja över mig, och passera. Ibland snabbt, ibland riktigt långsamt – hela tiden trygg i min visshet att vad jag än känner i stunden så går det över. Det kommer en annan tanke, till slut. Ingen känsla är statisk. Någonsin.

Och som Pernilla brukar säga – sorgen och glädjen går hand i hand, är bästa kompisar. Sorgen när något tar slut handlar om glädje, kärlek och ömhet som flödat, om allt det som upplevts. Glädje över det som varit, som inte längre är. Tacksam för allt jag fått vara med om, över allt jag lärt mig, över allt denna relationen gett upphov till. Jag tar med mig de bästa av minnen, och ser med nyfikenhet framtiden an, samtidigt som jag har fokus på att leva och njuta av och i nuet.

Heldag i Helsingborg

Idag har jag varit en heldag i Helsingborg tillsammans med Pernilla Tillander, den första för året, men långt från den sista. Kalender än fylld med datum då vi ska ses, antingen i Helsingborg eller i Malmö för att konceptutveckla såväl som bygga välmående tillsammans, likväl som en radda datum då vi ska vara ute hos kund för att genomföra olika insatser. I år stundar bland annat arbete både med förskola som skola i Skurups kommun inom ramen för ESF-projektet Inkludera & Mötas som går in på upploppet nu.

Vi käkade lunch på Vegeriet (oh gisses, vilken smarrig lunch, rekommenderas varmt!) och på sätt och vis så gav mitt Yogi-te oss riktmärket för vad det egentligen är vi gör:
Communicate sacredness, build it, share it and spread it. 

Ett annat sätt är att uttrycka det på är att vi levererar glädje; att vi öppnar för nya perspektiv och därmed insikter; att vi arbetar med personlig grupputveckling; och att vi gör oss allra bäst när utvecklingen sker i process över tid, då det ger oss möjligheten att tillsammans med deltagarna bygga trygga och dynamiska grupper som leder till framgång, något som återkoppling från 2017 års arbete med förskolan ger vid hand.

Det är inte tårta.

När någon ser storheten i mig, och delar sin syn, sin förståelse, sin uppfattning. Då växer jag. Växer i skorna som ställts framför mig, skor jag aldrig tidigare trott jag skulle kunna växa i… men plötsligt, så sitter de där, fötterna, i skorna, som passar perfekt.

När någon ser storheten i mig, så öppnas något inom mig, om så bara en springa. Sätter jag ögat till, så kan jag se: Mig själv, min storhet, det som någon annan kan se i mig. Jag ser det, själv. Jag kan känna det, själv. Skrämmande? Kanske. Spännande. Ja, definitivt.

När någon ser storheten i mig, så kan jag inte undgå att se storheten i denne någon. Det är som en spegel – vi reflekterar varandra och där, i det ögonblicket, växer vi. Båda.

”Du kan endast se i andra vad du redan ser i dig själv.”

Vem säger det? Och är det rätt ordalydelse?
Oavsett. Det är så det känns.

När jag får denna gåva, så tar jag ömt och varsamt, med sprittande glädje och nyfikenhet, emot den, och vill ge tillbaka. Vill återgälda – vill sprida mer storhet runt omkring mig. Glädjen i delandet!

Påminns om Rättviseförmedlingens Instagram-inlägg från Internationella Kvinnodagen:
Lika rättigheter för andra betyder inte mindre rättigheter för dig. Det är inte tårta. 

Just så är det. Det är inte tårta. Kärlek, värme, glädje, omsorg, generositet är inte heller tårta som tar slut om du delar dem med någon annan. Ingendera av dessa storheter förminskas när du delar med dig av dem – tvärt om. Det är som celldelning – när du delar kärlek har världen helt plötsligt fått två enheter kärlek där det tidigare enkom funnes en. Delad glädje är dubbel glädje, säger ett annat ordstäv på samma tema.

Delad glädje är dubbel glädje – illustration av Maja Säfström, vars fantastiska teckningar du finner bland annat på instagram.com/majasbok och än mer på majasbokshop.com

Tänk. Vilken förmåga vi har att göra skillnad i världen (oavsett om min värld är liten, i betydelsen att jag har en noga utvald skara familj och vänner som jag ägnar min energi åt, eller om den är stor, och du har ett världsomspännande nätverk som du sprider din varma energi åt) bara genom att inse, att det inte är tårta. Att det jag kan dela, som ger och gör gott, dubbleras, förmeras, varje gång jag gör det (innerligt! Äkta! Från hjärtat, lova mig det!).

#blogg100 – Det vi haft kan aldrig förstöras.

”Du vill inte lyssna nu och jag förstår det. Ändå vill jag ha sagt att det vi har haft tillsammans aldrig kan förstöras. Våra minnen kommer att leva sitt eget liv i ett stort rum i ditt hjärta och i mitt. Vi kommer alltid att kunna gå tillbaka dit och hämta kraft.”

Låter orden tala för sig själva. Något väcker de inom dig, det är jag övertygad om. Vi har – tror och hoppas jag – minnen av själarnas gemenskap, stunder då närheten är fullkomlig, då tid och rum försvinner, blir oviktiga. Stunder då allt är ett, ljust och lätt och alldeles alldeles underbart, som Askungen så längtansfullt viskar för sig själv.

Att låta dessa stunder få finnas kvar, vad som än händer, vart hän livet än tar oss; få finnas kvar som källor av osinlig energi, av glädje och kärlek, av gemenskap och tillhörighet. Källor att dra nytta av vid stunder av behov, snarast än platser att bosätta sig vid. Det är inte deras syfte. För det som utgör källans kraft är enkom minnet; det är inte här och nu – det enda sättet livet kan Levas. Och i ett liv som Levs, kan minnet berika – om vi låter det. Om vi väver våra berättelser på ett sådant sätt att de gagnar oss.

Medvetet, med varsam och ömsint hand, väver jag ett vackert rum i mitt hjärta, fyllt av alla de minnen jag har från vår tid tillsammans. För jag är berättaren i mitt liv. Liksom du i ditt. Om jag får önska, så önskar jag att även du väver vackert till vårt minne. För det vi har haft tillsammans kan aldrig förstöras.

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 89 av 100.
Boken ”den som vandrar om natten” av Marianne Fredriksson.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com

Alla hjärtans dag

Alla hjärtans dag. En dag att ge sin älskade choklad och röda rosor? Eller en dag att med värme kliva ut i världen och möta människor på min väg, med hjärtat öppet och mottagligt? Jag satsar hellre på det sistnämnda. Och försöker möta varje dag så, inte bara denna överkommercialiserade februaridag.

alla hjärtans dagIbland enkelt. Hjärtat svämmar över, det finns värme och omsorg i outsinlig mängd. Med lätthet surfar jag fram på en våg av kärlek, och njuter av upplevelsen. Ibland svårt. När källan till synes sinat (till synes, sa jag!), och jag själv har tappat kontakten med välbefinnandet, med kärleken, med den outsinliga källan av värme och omsorg. Som finns där alltid, likt solen – bakom moln eller på andra sidan jorden emellanåt – men alltid där, om än dold för ögat. När jag går vilse bland rädsla och aggressioner; när känslan av frustration över ett samhälle som byggts på en grund av brist växer sig starkare och starkare. Då surfar jag inte på någon våg av kärlek inte…

Men det varar aldrig så länge. Jag har blivit så skicklig på att få syn på vågkrusningen i ögonvrån, hoppet i mig väcks och ett tu tre, så är den där igen, vågen av kärlek, och jag är fri att hoppa på den och bäras av den, in i en framtid med mer värme, generositet, omsorg, öppenhet, humor och glädje.

Bästa sättet att skapa den framtiden, är att leva som vore världen redan så. Att leva utifrån insikten att det finns oändligt av denna värme, av generositeten och omsorgen, öppenheten, humorn och glädjen. Det är så dessa känslor förmeras, det är så de växer och sprids vidare. Delad glädje är dubbel glädje, säger ordstävet. I sanning gäller det allt. Problemet är att när jag delar rädsla, skapar jag dubbel rädsla. Delar jag kärlek, skapar jag dubbel kärlek. Där har jag ett val. Ibland har jag inte tillräckligt med interna resurser för att vlja kärlek dock. Istället för att banka på mig själv när jag saknar resurser, och inte lyckas välja de känslor jag vill se mer av, så låter jag mig vara, nere, låg, sänkt. För om jag bara i varsam samvaro med mig själv håller ut ett tag, så vänder sinnesstämningen uppåt. Förr eller senare. Och då, då kan jag dela med mig, av överflödet av kärlek och värme.

Alla hjärtans dag – en dag att med värme kliva ut i världen och möta människor på din väg, med hjärtat öppet och mottagligt?

Eldfängd

eldfängdDet har jag varit idag.

Eldfängd.
Sylvassa tänder, knivskarpa klor, redo att hugga till.

Oh vid gudarna, idag har jag inte varit nådig. Har mött inkompetens. Slarv. Lättja. Snarstuckenhet. Elakhet.

Och jag då? Jag har svarat an med dömande. Hård. Vass.

Så där som jag varit, mycket mer än jag är idag. Men stundom dyker det upp. Dagar som denna får jag vatten på min kvarn – jag är blott en människa, fullkomlig i min ofullkomlighet, lika god kålsupare som alla andra. I gott sällskap. Det känns skönt.

Fast samtidigt, eller rättare sagt, emellanåt, uppblandad med denna min eldfängdhet, så har jag skrattat, fått saker och ting ur händerna, sjungit av hjärtats lust, gjort långt mer än plikten kräver i mitt uppdrag som God Man, och suttit uppkrupen i soffan tillsammans med maken och sett ett avsnitt av Homeland.

Vilken dag. Fylld av en salig blandning av djupa dalar – stunderna då jag i min eldfängdhet inte förmått hålla den i schack –  som vägts upp av höga berg av glädje, gemenskap och handling. Så kan en dag också se ut. Fast med handen på hjärtat så är det så att jag tycker bättre om mindre eldfängda dagar. Bland annat för att jag upplever att det är mycket enklare för mig, en dag som denna, att fastna i dramaträsket, och där vill jag verkligen inte befinna mig.

Hur har din dag varit?

 

Dramaträsket

Vet du vad jag menar med dramaträsk? Du vet, när någon blivit lämnad, lurad, plastikopererat sig, köpt flådigaste huset, bytt jobb tre gånger senaste året och snacket drar igång. Det är svårt att värja sig och så lätt att falla in i det:

Har du hört? 

Har du sett? 

Visste du att?

Hur är det möjligt? 

Jag skulle väl aldrig…! 

Hur kan hon se något i honom?

Nää, har du sett så misslyckad operationen blev? 

Hon är ju värsta hoppjerkan och snart kommer hon bli portad från branschen om hon fortsätter så där!

Känslorna vallar höga, indignation, avundsjuka, skadeglädje, missunnsamhet.

Än värre är det ju om man själv är del i ekvationen. Den som blivit lämnad, lurad, sparkad…

Snacket går, ältandet, tyckandet, dömandet. Intriger och hämndplaner, strategier och utfrysningar. Vilda drömmar, både dag- och nattetid. Känslorna vallar än högre. Och välbefinnandet är långt borta. Fast lite av en adrenalinkick kan det onekligen ge att fastna i dramaträsket. Blodet hettar, pulsen rusar. Men välbefinnandet är långt borta. Ron, friden, känslan av samhörighet finns inte på kartan. Åtminstone inte min.

BoldomaticPost_Vet-du-att-du-har-ett-val-attHar du tänkt på att det är ett val du har, att kliva ner i dramaträsket eller ej? För så är det. Du har ett val.

Ju mer sällan jag väljer träsket, desto obehagligare upplever jag det de gånger jag medvetet eller omedvetet faller ner i det. Ju mer sällan jag väljer träsket, desto mindre lockar det, känslosvallet sparar jag gärna till annat, till känslor som verkligen ger mig äkta glädje, samhörighet, och ökat välbefinnande.

Dramaträsket. Funkar verkligen som ett riktigt träsk. När du väl trillat i, så fungerar det så att ju mer du sprallar, desto djupare sjunker du. Lösningen för att ta sig ur ett träsk är att stillna, att lugnt fördela vikten på så stor yta som möjligt och sakta men säkert sträcka sig mot, dra sig ålandes, till fast mark. På det viset tar jag mig lugnt och målmedvetet ur dramaträsket de gånger jag halkar dit. För mig har dramaträsket nämligen helt förlorat sin tjusning. Jag vill inte vara där. Alls. Lockar det dig?