Etikettarkiv: glädje

Jag väntar i snön.

Publicerad den av
2

Jag dras till den, boken. Den står i bokhyllan på biblioteket, den bokhyllan som lyfter fram relativt nya bokinköp. Jag väntar i snön. Daniel Dencik.

Jag tar den i handen, vänder på den, och läser baksidan. Värjer mig mot texten, som påminner allt för mycket om vad inte bara en utan två goda vänner gått genom, och så läser jag sista raden, som gör att jag, trots allt, inte kan ställa tillbaka boken i hyllan, utan vänder mig om, lägger den på utlåningsmaskinen, och tar den med hem.

”Romanen är baserad på verkliga händelser.”

En bok som handlar om föräldraskap, om att bli förvägrad rätten att få träffa sina barn, barnbarn, syskonbarn, kusiner. Om individer som dras in i en härva av ord som står mot ord, med långtgående konsekvenser.

Jag börjar läsa, och på samma sätt som jag vänder blad efter blad, vill jag egentligen ingenting hellre än att kasta den ifrån mig, skrikande springa runt runt i trädgården där jag ligger på en madrass under valnötsträdet, med den blåaste av blåa skyar ovan mig… och låtsas att den där meningen, baserad på verkliga händelser, vore falsk. Att det inte var så. Att det inte är så.

Men så är det.

Jag vet det alltför väl.
Det frustrerar och lamslår mig, på en och samma gång.

”[…] – Och jag förstår inte heller varför skolan har undervisning om att vara kränkt.
–Det är Sverige, Alexander.
–Hellre då undervisa barnen i retorik eller judo, lära dem att aldrig bli kränkta istället för att odla det.”

Valhäntheten, den inbyggda biasen –vad heter det på svenska egentligen? Tyda.se går mig tillmötes: Partiskhet–, det oändligt långsam-malande maskineriet, både det byråkratiska och det rättsliga maskineriet. Och mest av allt: Misstron.

”Barn är fjärilsvingar. De kan inte utsättas för alltför stor brutalitet, då förlorar de flygförmågan. De måste behandlas varsamt.”

Som om systemet tappat all rim och reson, där barn åläggs ansvar som vida överstiger deras förmåga, där det verkar som om mammor per automatik är bättre föräldrar för att de är just mammor. Och jodå. Visst tusan är mammor bra. Men. Det betyder ju inte att pappor är dåliga? Och det betyder inte heller att alla mammor är bra. Inte alla pappor heller för den delen. Men det lär ju systemets kuggar aldrig inse om de går in i utredningar och mål med i förväg fasta synpunkter. Certainty is a closing of the mind, som Milton Glaser sa i podintervjun med Jonathan Fields. Om du är satt att utreda något kan du ju omöjligt ha bestämt dig redan på förhand var utredningen ska hamna?

”Jag förstår att sanningen inte är något oomtvistligt. Den sanning som jag vet är sann är inte nödvändigtvis den som kommer att berättas och med tiden ansluta sig till eftervärldens slutgiltiga sanning. För det kommer alltid bara att finnas plats för en enda sanning. Tvivel överlever sällan eller aldrig. Jag undrar hur det över huvud taget kan finnas historieskrivning. Hur kan man med säkerhet veta eller säga något om händelser som man inte själv har bevittnat?”

Det kanske är därför detta bekommer mig så?
Jag kastas tillbaka till den adoptionsutredning som jag och min förste make satte igång ett antal år efter skilsmässan, ense om att det vore absolut bäst för vårt biologiskt gemensamma barn, om detta barn blev adopterad av den man –make nummer två– som såg sig (ser sig!) som pappa, som räknade in barnet i sin barnaskara, som på alla sätt och vis v a r pappa, utom just lagligt sett.

Vid första besöket med socialtanten som skulle utreda ärendet tog hon i hand och sa Du vet att adoptionen aldrig kommer gå igenom, va? Det går inte till så. Man adopterar aldrig bort barn som träffar den biologiska föräldern.

Jag minns min chock.
Och fasiken, jag minns min glädje när den där socialtanten fick fel, fast hon skrev den mest absurda utredning, där underlaget och konklusionen överhuvudtaget inte matchade, hängde inte ihop, logiken var totalt frånvarande.

Min (dåvarande) make ringde mig. Jag satt i en taxi på väg till flyget hem från Indien, där jag varit två veckor på jobb. Han berättade att det kommit ett brev från Tingsrätten, att adoptionen gått igenom, och om ingen överklagan lämnades in inom tre veckor skulle beslutet träda i laga kraft.

Jag hade inte behövt ett flygplan för att flyga hem från Indien den där kvällen, hög som jag var på insikten att mitt barn nu hade en pappa som skulle ta hand om hen, oavsett vad som hände mig. Jag slogs också, där och då, av förståelse för varför jag ända sedan jag födde detta barn, burit på en typ av dödsrädsla: att om jag gick bort, var det inte bara en stor risk utan tom ganska sannolikt att mitt barn skulle hamna hos sin ointresserade och oengagerade biologiska pappa, något som skrämde mig oerhört.

”Jag minns min ungdom, gymnasietiden, då man kunde definiera sig själv genom vem eller vad man hatade. I dag hatar jag inte längre något. Jag tror inte på hatets existens. Om hatet existerar är det som ett uttryck för den förfelade kärleken. Jag kan inte hata någon.”

Inte jag heller.
Men det har inte alltid varit så, och om bokens Alexander i verkligheten lyckats hålla sig från hat, är han en större människa än vad jag var, då, när det begav sig. För jo. Jag tror jag hatade. Eller kanske, var det bara frustration i dess mest koncentrerade form som tog sig underliga känslouttryck?

Uruppförande: Missa brevis av Jens Bragdell Eriksson

Publicerad den av
12

Du spelar väl in det?, frågade jag Jens idag, när vi övat klart inför kvällens allhelgonamässa. Och jodå, det lovade han göra.

Kyrie och Sanctus har vi haft på repertoaren under året, men för ett par veckor sedan blev resten av Jens Bragdell Erikssons Missa brevis klar. Fem stycken, alla med sin egen unikitet. Och idag var det uruppförande i Södra Sallerups kyrka.

Sitter här i soffan och lyssnar. Vis av erfarenhet, t ex från vårt Stabat Mater, så vet jag att detta verk kommer att mogna i och med oss. Vi kommer sjunga det igen, och igen, och för varje gång kommer det att sätta sig bättre.

Men det är vackert som det är. Nu. Idag. ”Trots” att vi endast övat tre måndagar innan dagens genrep föra allhelgonamässan.

Vackert.
Förmår inte riktigt sätta ord på känslan.
Tacksamhet. Glädje. Rörd. Skaparglädje.
En stark känsla av ynnest. Att jag får vara del i detta. Så fantastiskt det är!

Men orden sviker mig…
Så jag bjuder in dig, kära läsare, att bilda din egen uppfattning:

 

 

Varför nånsin välja nått annat än…?

Publicerad den av
8

Hemkommen efter en Party-a-long-kväll på Biograf Spegeln. Dirty Dancing. Fullsatt salong, 5-6 män tillstädes, resten av publiken bestod av kvinnor i alla åldrar.Precis som då jag gått på Sing-a-longs, lämnar jag Spegeln upprymd och fylld av glädje! Livet bubblar i mig, ostoppbart, flädar över. Kramar min väninna adjö, låser upp cykeln, sätter lurarna i öronen och cyklar hem, snabbare än vinden, högljutt sjungande med till Galen. Påminns än en gång, över att jag allt oftare släpper på förlåten och ger livsuttrycket som vill komma ur mig få göra det, fullkomligt otvunget fläker jag ut mig i hela min existens. Betraktar världen som min lekplats, njuter för fulla muggar och eftersom vi får mer av det vi fokuserar på, varför skulle jag någonsin välja att gå på någon annan form av bio än -a-long-bio?

Att ge något av värde

Publicerad den av
6

Som en av de sista aktiviteterna under 60 timmars tankespjärn skrev vi brev till varandra. Jag delade ut tre papper till var och en. Det kändes högtidligt när jag satte penna till papper, skrev första namnet, och lät mina känslor i form av bokstav efter bokstav flöda ur mig. Tog sedan papper nummer två, skrev andra namnet, och lät nästa brev ta form. och slutligen på papper nummer tre gick jag loss i text till deltagare nummer tre. 

Känslan av att detta inte var något jag ”bara rev av” oerhört stark i mig.
Högtidligt. Avsiktligt. Fokuserat.
Att under ett par minuter lägga hela mitt jag i denna aktivitet, att formulera något, ett budskap, en spegling, en reflektion, en känsla av något jag verkligen vill förmedla.

När jag var klar vek jag breven så att endast namnen syntes. La handen lite lätt på dem, och kunde känna energin jag laddat dessa brev med. Kärlek. Omsorg. Glädje och tacksamhet. En påtaglig ömsesidighet då detta är tre själar som alla, på sina respektive och alldeles unika sätt (onlyness!), inspirerar mig.

När alla var klara satte vi oss runt bordet i det vackra hus vi spenderat tre dagar i gemenskap i, delade ut våra brev, och öppnade så, under tystnad, dessa våra brev.

Jag tog fatt i ett av dem. Läste.
Drog efter andan, berördes, rördes.
La det åt sidan, bara för att plocka upp brev nummer två.
Samma känsla här. Vilken gåva! Någons innerligt genomtänkta ord, om just mig.
En innerlighet som rörde mig till tårar.
När jag kom till brev nummer tre föll tårarna, bröstkorgen fylld till brädden av mitt svällande hjärta, en tacksamhet över att just jag, just nu, fått dessa tre fantastiska själar att samskapa världens första 60 timmars tankespjärn med.

Tittade upp och såg min reaktion inför mina tre brev speglad i de andras ansikten och hjärtan. Tänk, så lite det krävs för att ge något av värde – en reflektion, en spegling, ett budskap i valfri form, i detta fallet som ett brev – till en annan själ!

En gnista glädje och ljus

Publicerad den av
6

Inställer mig i staden som ligger ett par timmar med tåg norröver, i syfte att bistå en vän.
Solsken och sommarvärme efter timmar av stillasittande i tåg, inte ville jag sätta mig inomhus i väntan på min vän inte. Hittade en bänk utanför, satte mig… men nej. Vill inte sitta still. Vill röra mig. Vill dansa!

På med lurarna, Spotifylistan kurerad av äldsten, men nej.
Nått skaver. Känner mig begränsad. Det är inte tillräckligt. Vill röra mig mer. Vill dansa mer. Och slippa lurarna.

Av med lurarna.
Don’t stop believing med Postmodern Jukebox på YouTube.

Nu.
Så!
Dansar, och sjunger. Högt och gärna!
Om och om igen.

Så kör det förbi en bil… och passageraren kastar långa blickar.
Det går förbi en kvinna längre ner på gatan som ser sig oroligt omkring, får syn på mig och vänder bort huvudet.

Udda.
Oftast när jag gådansar omkring på gator och parker och gläds åt musik och rörelse – med stora smajlet på! – så kan de som möter mig inte undvika att själva börja le. Vissa tittar förstulet på mig med små ryckningar i mungiporna, andra nickar glatt åt mig, ytterligare andra börjar – och detta är det bästa! – göra små dansrörelser själva, släpper lös om så bara för en sekund eller två, som om jag ger dem tillåtelse att dansa, på trottoaren, på torget, i parken, varhelst jag gådansar för stunden.

Så icke denna gång.
Känns symtomatiskt för det som pågår på andra sidan väggarna – glädjelöst, ansträngt, traumatiserande. Som vore energin inifrån detta hus tillräcklig för att lägga sordin på en hel stad, dämpa glädjen hos hela dess befolkning?

Men inte mig!
Vägrar.
Vill inte slås ned, tappa tro, hopp och kärlek.
Så jag dansar vidare. Sjunger högre.
Njuter i solskenet och envisas med att vara en stråle av energi, en gnista glädje och ljus! Om så bara för att jag kan. För det kan jag: Stråla som bara jag kan stråla!

Skild. Igen.

Publicerad den av
16

Nu sitter jag här – skild för andra gången.
Så här tänkte jag inte att det skulle bli. Men det blev så.

Sorgligt?
Jamen jo, visst är det det. Jag ville inte detta. Förrän jag faktiskt ville det. För så är det ju – ett tu tre skiftar perspektiven, en insikt dyker upp som sätter allt i ett annat ljus. Visst kan jag se det sorgliga i att livet inte blir som tänkt, samtidigt som jag inte är ledsen. Jag ångrar inget. Faktum är att jag mest känner enorm tacksamhet över att vi båda, jag och exmaken, i stort har – och har haft – förmågan att hålla såväl huvudet kallt som hjärtat varmt och välvilligt under processen från separation till fullbordad skilsmässa, med överenskommelser kring bodelning- och underhållsavtal och allt annat som kommer med på köpet, när två själar ska trassla sig ur varandras liv, på ett eller annat sätt.

Skillnaden i mitt liv är inte så stor heller ärligt talat. Jag bor kvar; älskar Hasselbacken och gläds åt att vi hittat en lösning som gör det möjligt för mig att bo kvar. Barnen bestämmer själva hur de vill ha det, var de vill bo och när (i görligaste mån). Ja, barn och barn, lillebror kan räknas som sådant, men 18-åringen tar ju alldeles strax studenten, så tiden kvar i boet för hen är begränsad av fullt naturliga skäl.

Funderar lite över vad det är som gör att det känns så lugnt inom mig. Kanske för att det har fått ta tid? Eller snarare: att jag har låtit mig själv få ta den tid jag behövt. Ta tid att känna efter, tid att gråta, sörja, landa.

Kanske för att jag låtit tankar och tillhörande känslor komma och gå? Inte grävt ner mig i varken den ena eller andra känslan, utan låtit dem komma, skölja över mig, och passera. Ibland snabbt, ibland riktigt långsamt – hela tiden trygg i min visshet att vad jag än känner i stunden så går det över. Det kommer en annan tanke, till slut. Ingen känsla är statisk. Någonsin.

Och som Pernilla brukar säga – sorgen och glädjen går hand i hand, är bästa kompisar. Sorgen när något tar slut handlar om glädje, kärlek och ömhet som flödat, om allt det som upplevts. Glädje över det som varit, som inte längre är. Tacksam för allt jag fått vara med om, över allt jag lärt mig, över allt denna relationen gett upphov till. Jag tar med mig de bästa av minnen, och ser med nyfikenhet framtiden an, samtidigt som jag har fokus på att leva och njuta av och i nuet.

Heldag i Helsingborg

Publicerad den av
4

Idag har jag varit en heldag i Helsingborg tillsammans med Pernilla Tillander, den första för året, men långt från den sista. Kalender än fylld med datum då vi ska ses, antingen i Helsingborg eller i Malmö för att konceptutveckla såväl som bygga välmående tillsammans, likväl som en radda datum då vi ska vara ute hos kund för att genomföra olika insatser. I år stundar bland annat arbete både med förskola som skola i Skurups kommun inom ramen för ESF-projektet Inkludera & Mötas som går in på upploppet nu.

Vi käkade lunch på Vegeriet (oh gisses, vilken smarrig lunch, rekommenderas varmt!) och på sätt och vis så gav mitt Yogi-te oss riktmärket för vad det egentligen är vi gör:
Communicate sacredness, build it, share it and spread it. 

Ett annat sätt är att uttrycka det på är att vi levererar glädje; att vi öppnar för nya perspektiv och därmed insikter; att vi arbetar med personlig grupputveckling; och att vi gör oss allra bäst när utvecklingen sker i process över tid, då det ger oss möjligheten att tillsammans med deltagarna bygga trygga och dynamiska grupper som leder till framgång, något som återkoppling från 2017 års arbete med förskolan ger vid hand.

Det är inte tårta.

Publicerad den av
9

När någon ser storheten i mig, och delar sin syn, sin förståelse, sin uppfattning. Då växer jag. Växer i skorna som ställts framför mig, skor jag aldrig tidigare trott jag skulle kunna växa i… men plötsligt, så sitter de där, fötterna, i skorna, som passar perfekt.

När någon ser storheten i mig, så öppnas något inom mig, om så bara en springa. Sätter jag ögat till, så kan jag se: Mig själv, min storhet, det som någon annan kan se i mig. Jag ser det, själv. Jag kan känna det, själv. Skrämmande? Kanske. Spännande. Ja, definitivt.

När någon ser storheten i mig, så kan jag inte undgå att se storheten i denne någon. Det är som en spegel – vi reflekterar varandra och där, i det ögonblicket, växer vi. Båda.

”Du kan endast se i andra vad du redan ser i dig själv.”

Vem säger det? Och är det rätt ordalydelse?
Oavsett. Det är så det känns.

När jag får denna gåva, så tar jag ömt och varsamt, med sprittande glädje och nyfikenhet, emot den, och vill ge tillbaka. Vill återgälda – vill sprida mer storhet runt omkring mig. Glädjen i delandet!

Påminns om Rättviseförmedlingens Instagram-inlägg från Internationella Kvinnodagen:
Lika rättigheter för andra betyder inte mindre rättigheter för dig. Det är inte tårta. 

Just så är det. Det är inte tårta. Kärlek, värme, glädje, omsorg, generositet är inte heller tårta som tar slut om du delar dem med någon annan. Ingendera av dessa storheter förminskas när du delar med dig av dem – tvärt om. Det är som celldelning – när du delar kärlek har världen helt plötsligt fått två enheter kärlek där det tidigare enkom funnes en. Delad glädje är dubbel glädje, säger ett annat ordstäv på samma tema.

Delad glädje är dubbel glädje – illustration av Maja Säfström, vars fantastiska teckningar du finner bland annat på instagram.com/majasbok och än mer på majasbokshop.com

Tänk. Vilken förmåga vi har att göra skillnad i världen (oavsett om min värld är liten, i betydelsen att jag har en noga utvald skara familj och vänner som jag ägnar min energi åt, eller om den är stor, och du har ett världsomspännande nätverk som du sprider din varma energi åt) bara genom att inse, att det inte är tårta. Att det jag kan dela, som ger och gör gott, dubbleras, förmeras, varje gång jag gör det (innerligt! Äkta! Från hjärtat, lova mig det!).

#blogg100 – Det vi haft kan aldrig förstöras.

Publicerad den av
6

”Du vill inte lyssna nu och jag förstår det. Ändå vill jag ha sagt att det vi har haft tillsammans aldrig kan förstöras. Våra minnen kommer att leva sitt eget liv i ett stort rum i ditt hjärta och i mitt. Vi kommer alltid att kunna gå tillbaka dit och hämta kraft.”

Låter orden tala för sig själva. Något väcker de inom dig, det är jag övertygad om. Vi har – tror och hoppas jag – minnen av själarnas gemenskap, stunder då närheten är fullkomlig, då tid och rum försvinner, blir oviktiga. Stunder då allt är ett, ljust och lätt och alldeles alldeles underbart, som Askungen så längtansfullt viskar för sig själv.

Att låta dessa stunder få finnas kvar, vad som än händer, vart hän livet än tar oss; få finnas kvar som källor av osinlig energi, av glädje och kärlek, av gemenskap och tillhörighet. Källor att dra nytta av vid stunder av behov, snarast än platser att bosätta sig vid. Det är inte deras syfte. För det som utgör källans kraft är enkom minnet; det är inte här och nu – det enda sättet livet kan Levas. Och i ett liv som Levs, kan minnet berika – om vi låter det. Om vi väver våra berättelser på ett sådant sätt att de gagnar oss.

Medvetet, med varsam och ömsint hand, väver jag ett vackert rum i mitt hjärta, fyllt av alla de minnen jag har från vår tid tillsammans. För jag är berättaren i mitt liv. Liksom du i ditt. Om jag får önska, så önskar jag att även du väver vackert till vårt minne. För det vi har haft tillsammans kan aldrig förstöras.

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 89 av 100.
Boken ”den som vandrar om natten” av Marianne Fredriksson.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com. 

Alla hjärtans dag

Publicerad den av
3

Alla hjärtans dag. En dag att ge sin älskade choklad och röda rosor? Eller en dag att med värme kliva ut i världen och möta människor på min väg, med hjärtat öppet och mottagligt? Jag satsar hellre på det sistnämnda. Och försöker möta varje dag så, inte bara denna överkommercialiserade februaridag.

alla hjärtans dagIbland enkelt. Hjärtat svämmar över, det finns värme och omsorg i outsinlig mängd. Med lätthet surfar jag fram på en våg av kärlek, och njuter av upplevelsen. Ibland svårt. När källan till synes sinat (till synes, sa jag!), och jag själv har tappat kontakten med välbefinnandet, med kärleken, med den outsinliga källan av värme och omsorg. Som finns där alltid, likt solen – bakom moln eller på andra sidan jorden emellanåt – men alltid där, om än dold för ögat. När jag går vilse bland rädsla och aggressioner; när känslan av frustration över ett samhälle som byggts på en grund av brist växer sig starkare och starkare. Då surfar jag inte på någon våg av kärlek inte…

Men det varar aldrig så länge. Jag har blivit så skicklig på att få syn på vågkrusningen i ögonvrån, hoppet i mig väcks och ett tu tre, så är den där igen, vågen av kärlek, och jag är fri att hoppa på den och bäras av den, in i en framtid med mer värme, generositet, omsorg, öppenhet, humor och glädje.

Bästa sättet att skapa den framtiden, är att leva som vore världen redan så. Att leva utifrån insikten att det finns oändligt av denna värme, av generositeten och omsorgen, öppenheten, humorn och glädjen. Det är så dessa känslor förmeras, det är så de växer och sprids vidare. Delad glädje är dubbel glädje, säger ordstävet. I sanning gäller det allt. Problemet är att när jag delar rädsla, skapar jag dubbel rädsla. Delar jag kärlek, skapar jag dubbel kärlek. Där har jag ett val. Ibland har jag inte tillräckligt med interna resurser för att vlja kärlek dock. Istället för att banka på mig själv när jag saknar resurser, och inte lyckas välja de känslor jag vill se mer av, så låter jag mig vara, nere, låg, sänkt. För om jag bara i varsam samvaro med mig själv håller ut ett tag, så vänder sinnesstämningen uppåt. Förr eller senare. Och då, då kan jag dela med mig, av överflödet av kärlek och värme.

Alla hjärtans dag – en dag att med värme kliva ut i världen och möta människor på din väg, med hjärtat öppet och mottagligt?