Jag väntar i snön.

Jag dras till den, boken. Den står i bokhyllan på biblioteket, den bokhyllan som lyfter fram relativt nya bokinköp. Jag väntar i snön. Daniel Dencik.

Jag tar den i handen, vänder på den, och läser baksidan. Värjer mig mot texten, som påminner allt för mycket om vad inte bara en utan två goda vänner gått genom, och så läser jag sista raden, som gör att jag, trots allt, inte kan ställa tillbaka boken i hyllan, utan vänder mig om, lägger den på utlåningsmaskinen, och tar den med hem.

”Romanen är baserad på verkliga händelser.”

En bok som handlar om föräldraskap, om att bli förvägrad rätten att få träffa sina barn, barnbarn, syskonbarn, kusiner. Om individer som dras in i en härva av ord som står mot ord, med långtgående konsekvenser.

Jag börjar läsa, och på samma sätt som jag vänder blad efter blad, vill jag egentligen ingenting hellre än att kasta den ifrån mig, skrikande springa runt runt i trädgården där jag ligger på en madrass under valnötsträdet, med den blåaste av blåa skyar ovan mig… och låtsas att den där meningen, baserad på verkliga händelser, vore falsk. Att det inte var så. Att det inte är så.

Men så är det.

Jag vet det alltför väl.
Det frustrerar och lamslår mig, på en och samma gång.

”[…] – Och jag förstår inte heller varför skolan har undervisning om att vara kränkt.
–Det är Sverige, Alexander.
–Hellre då undervisa barnen i retorik eller judo, lära dem att aldrig bli kränkta istället för att odla det.”

Valhäntheten, den inbyggda biasen –vad heter det på svenska egentligen? Tyda.se går mig tillmötes: Partiskhet–, det oändligt långsam-malande maskineriet, både det byråkratiska och det rättsliga maskineriet. Och mest av allt: Misstron.

”Barn är fjärilsvingar. De kan inte utsättas för alltför stor brutalitet, då förlorar de flygförmågan. De måste behandlas varsamt.”

Som om systemet tappat all rim och reson, där barn åläggs ansvar som vida överstiger deras förmåga, där det verkar som om mammor per automatik är bättre föräldrar för att de är just mammor. Och jodå. Visst tusan är mammor bra. Men. Det betyder ju inte att pappor är dåliga? Och det betyder inte heller att alla mammor är bra. Inte alla pappor heller för den delen. Men det lär ju systemets kuggar aldrig inse om de går in i utredningar och mål med i förväg fasta synpunkter. Certainty is a closing of the mind, som Milton Glaser sa i podintervjun med Jonathan Fields. Om du är satt att utreda något kan du ju omöjligt ha bestämt dig redan på förhand var utredningen ska hamna?

”Jag förstår att sanningen inte är något oomtvistligt. Den sanning som jag vet är sann är inte nödvändigtvis den som kommer att berättas och med tiden ansluta sig till eftervärldens slutgiltiga sanning. För det kommer alltid bara att finnas plats för en enda sanning. Tvivel överlever sällan eller aldrig. Jag undrar hur det över huvud taget kan finnas historieskrivning. Hur kan man med säkerhet veta eller säga något om händelser som man inte själv har bevittnat?”

Det kanske är därför detta bekommer mig så?
Jag kastas tillbaka till den adoptionsutredning som jag och min förste make satte igång ett antal år efter skilsmässan, ense om att det vore absolut bäst för vårt biologiskt gemensamma barn, om detta barn blev adopterad av den man –make nummer två– som såg sig (ser sig!) som pappa, som räknade in barnet i sin barnaskara, som på alla sätt och vis v a r pappa, utom just lagligt sett.

Vid första besöket med socialtanten som skulle utreda ärendet tog hon i hand och sa Du vet att adoptionen aldrig kommer gå igenom, va? Det går inte till så. Man adopterar aldrig bort barn som träffar den biologiska föräldern.

Jag minns min chock.
Och fasiken, jag minns min glädje när den där socialtanten fick fel, fast hon skrev den mest absurda utredning, där underlaget och konklusionen överhuvudtaget inte matchade, hängde inte ihop, logiken var totalt frånvarande.

Min (dåvarande) make ringde mig. Jag satt i en taxi på väg till flyget hem från Indien, där jag varit två veckor på jobb. Han berättade att det kommit ett brev från Tingsrätten, att adoptionen gått igenom, och om ingen överklagan lämnades in inom tre veckor skulle beslutet träda i laga kraft.

Jag hade inte behövt ett flygplan för att flyga hem från Indien den där kvällen, hög som jag var på insikten att mitt barn nu hade en pappa som skulle ta hand om hen, oavsett vad som hände mig. Jag slogs också, där och då, av förståelse för varför jag ända sedan jag födde detta barn, burit på en typ av dödsrädsla: att om jag gick bort, var det inte bara en stor risk utan tom ganska sannolikt att mitt barn skulle hamna hos sin ointresserade och oengagerade biologiska pappa, något som skrämde mig oerhört.

”Jag minns min ungdom, gymnasietiden, då man kunde definiera sig själv genom vem eller vad man hatade. I dag hatar jag inte längre något. Jag tror inte på hatets existens. Om hatet existerar är det som ett uttryck för den förfelade kärleken. Jag kan inte hata någon.”

Inte jag heller.
Men det har inte alltid varit så, och om bokens Alexander i verkligheten lyckats hålla sig från hat, är han en större människa än vad jag var, då, när det begav sig. För jo. Jag tror jag hatade. Eller kanske, var det bara frustration i dess mest koncentrerade form som tog sig underliga känslouttryck?

Med kroppen i fokus – majreflektion

Jag kommer säkert reflektera kring det faktiska jag gjort under månaden, antal mil cyklade och promenerade har jag ju loggat ända sedan september 2009, så den typen av data (och vana) har jag lättillgängligt. Men detta vill jag komplettera med reflektioner kring mina upplevelser, kring känslorna som väcks inom mig, kring skillnaderna jag noterar och vad de betyder för mig.

Så där skrev jag när jag introducerade årets fokus med kroppen i fokus . Månad fem  skruvar jag upp jobbtempot än mer, vilket också resulterar i att kropp och knopp säger STOPP på helgerna. Men självklart fortsätter jag logga både det ena och det andra. Så där som jag gör.

Loggen för maj ser ut som följer:
Minst en mil i kroppen 24 av 31 dagar ➡️
–> cyklat 34 mil ↘️
–> promenerat 2,8 mil ↗️
Wim Hof-andats 30 av 30 dagar ➡️
Gått till sängs före kl 22 11 av 31 dagar och har fortsatt för avsikt att knoppa in tidigare än fler dagar. ↘️
Skärmfri tid efter kl 21 3 av 31 dagar ➡️
Kallbadat eller -duschat 6 gånger ➡️

Smart våg
Nope.
Detta kommer jag inte logga längre, åtminstone inte här.
I The Creative’s Workshoppen har jag fått tankespjärn så det står härliga till, bland annat från en kvinna som pratar om the diet culture vilket gjort att jag behöver landa innan jag tar denna aspekten vidare publikt. Spännande med andra ord!

Morgonsjuan
I maj blev det sex dagar med ”lite mer än en vanlig sjua”, vilket jag har att tacka trädgården för!

30 minuter trädgård/dag
Varje dag blir det inte, men inte långt ifrån (och döm om din förvåning över att jag i n t e loggar dessa dagarna!). Och både jag och trädgården mår bra av det.

Jag har också fått syn på en intressant aspekt i relation till mitt trädgårdsarbete, som jag aldrig snappat upp tidigare. Det som funkar för mig nu är att göra lite här, lite där. Dra lite ogräs, plocka fram sekatören och ta ett par nedstickande grenar, så lite grönsaker, vattna ett par odlingsbäddar, såga ner lite sly… lite här. Lite där. Genom att göra det och röra mig över hela trädgården, så får jag halv-kaos överallt, istället för total-kaos i stora delar av trädgården och ”perfekt” på en liten yta. Det sistnämnda är hur jag angripit trädgården de senaste åren och det blir inte bra. Så jag är mäkta nöjd med min insikt må du tro.

Dessutom är det fascinerande att jag inte insett detta tidigare, då hela mitt arbetsliv i princip är uppbyggt på denna min ”nyvunna trädgårdsinsikt”. Jag gör lite här, lite där, och humlar runt mest hela dagarna mellan olika saker som ska göras. Jag kommer till min rätt så, och trivs dessutom bra av det. Härligt med insikter som ger ökad förståelse!

Barfota?
Chockade mina kör-kollegor (fast bara lite. Det är ganska vana vid att jag är så där som jag är, lite egen liksom.) när jag kom knatandes barfota till körvövningen. Har börjat använda mina Luna-sandaler igen till dagligdags och går utöver det barfota så mycket jag bara kan.

Hur brett kan du spreta med dina tår (se bilden)?

Fysioterapi
Har fortsatt med fasciastimulans hos min fysioterapeut, och jag märker hur jag blir mindre trött efter varje gång, jämfört med hur totalknockad jag blev efter första omgången.

Walkfeeling
Nytt inslag är rörelsecoaching med Wivan-Kristina Sandberg, som är utbildad rörelsecoach hos Walkfeeling. Du hittar kontaktuppgifter till Wivan på Om oss-sidan här:
https://walkfeeling.se/om-oss#wivan men du kan också hitta henne på Instagram.

Jag har fått syn på hur min allmänna hållning är, hur mina axlar varit krumma så händerna inte hängt längs med låren på det sätt som de bör, och först och främst att det med väldigt mjuka och o-jobbiga sätt går att mjuka upp kroppen och låta den hitta tillbaka till de rörelsemönster som den mår bra av. Underbart!

Så boka in dig på tjugo minuters kostnadsfri rörelseanalys du med – själv är jag såld på konceptet och har anlitat Wivan som rörelsecoach, och möts upp med henne online varannan vecka ungefär.

Kroppsligt och mentalt välbefinnande?
Under maj månad har jag förbluffats av att jag helt plötsligt inte velat lämna hem och trädgård på helgerna. En tydlig signal inifrån, som viskat: Stanna hemma. Rör dig inte utanför tomten. Bara var. Här.

Det är anledningen till att jag i maj månad släppt på minst tio kilometer i kroppen per dag-intentionen. Och det känns väldigt bra. Jag är glad över att jag uppfattar signalen från kropp och knopp, för det är vad jag uppfattar det som. Jag har jobbat mycket, och stressindikatorer börjar dyka upp, och att jag då både hör och hörsammar signalen att bara vara under helgerna när veckorna är galet produktiva, gör mig stolt.

Jag har ytterligare en intensiv jobb-månad framför mig och därför ska jag, igen, försöka komma i säng tidigare än tio, så att jag får den sömn jag så väl behöver.

Funkar – Funkar Ej – Saknas?
Pjuh. Börjar bli jobbigt att läsa detta… eftersom det står samma saker, månad efter månad. Så frågan är. Vill jag verkligen? Eller bara tycker jag att jag borde vilja?

Så där skrev jag i april månads reflektion.
Så nu tar jag bort styrka, kosthållning, självhedrande. För en stund.
Så får vi se vad som händer då!