Hur kan vi?

Hur kan vi prata mer, med varandra snarast än om? Hur kan vi prata med de vi inte tycker likadant som, prata för att hitta likheter mellan oss istället för att zooma in på olikheterna (som alltsom oftast är mycket färre till antalet än likheterna)? Hur kan vi vara nyfikna på varandra – nyfikna och förundrade, snarast än dömande och kategoriska? Hur kan vi lyssna mer för att försöka förstå snarast än för att fördöma som fel, fel, fel? Hur kan vi… eller kanske snarast – hur gör man? Hur gör jag för att nyfiket räcka ut en hand, till någon som har en åsikt diametralt motsatt min egen? Vågar jag? Ska jag? Borde jag ens?

”Jag lyssnar på mina kritiker och funderar. Låter tvivlet ta plats. Kanske de har rätt. Kanske de har poänger. Kanske deras rädslor och förmaningar är befogade. Jag försöker öppna upp och på riktigt ta in det de säger och tänka efter. Och varje gång kommer jag fram till samma sak. Varje gång jag reser mig från tvivelbänken känner jag mig stärkt och återpåfylld av tillit.

Jag är helt övertygad om att vägen jag och mitt poddteam har valt att gå är snårig, komplex och problematisk. Jag är helt övertygad om att vi kommer stöta på hinder, rädslor, projiceringar och djupa existensiella smärtor och trauman. Jag är också helt övertygad om att samtalet är rätt väg att gå. Det är inte lösningen i sig. Det är en av vägarna till fler perspektiv, mer förståelse och en grogrund på vilken vi kan bygga ett samhälle tillsammans med andra.

Orden ovan är skrivna av Navid Modiri (med min emfas) i uppstartsfasen av podden Hur kan vi? Håller du med? Tror du, för det första, att vi skapar framtiden? Eller tror du att framtiden bara blir, utan att varken du eller jag har något att säga till om, att vi på intet vis kan dra vårt strå till stacken för att bidra till att forma ett samhälle som vi verkligen vill leva i? Oavsett vilket kommer Hur kan vi? garanterat att bidra med tankespjärn, det är ett som är säkert. För mig innebär tankespjärn att min förståelse för världen och mig själv vidgas, att min begreppssfär utökas och jag får – om inget annat – syn på sådant jag faktiskt inte förstår (ännu). Och just det är en process jag älskar! Så jag ser fram emot att få ta del av tjugo samtal på temat Hur kan vi prata med varandra?

Manifest från ett Sverige 3.0-samtal i Almedalen 2014 med och av bland annat Navid Modir


Idag den 2 maj 2018 är det Navids 35-årsdag (hipp hopp hurra!) och Kickstarter-kampanjen för Hur kan vi? har fyra dagar kvar att nå sitt uttalade insamlingsmål. Om du, liksom jag, verkligen tror att samtalet är en av vägarna framåt till ett mer kärleksfullt samhälle, så gör som jag och gå in på Kickstarter och stöd kampanjen. Du kan också dela vidare och sprida ordet, så att andra som ännu inte nåtts av Hur kan vi? får en chans att upptäcka projektet.

Dramat drar

Tittar jag på besöksstatistiken för bloggen så är trenden tydlig. När jag skriver om separation, skilsmässa, och andra typer av drama av olika slag – ja, raskt går då statistiken upp, och många fler läser mina inlägg, för att någon dag senare återgår till det vanliga besöksantalet igen.

Förståeligt.
Klart det är spännande att läsa vad någon skriver om olika former av vardagsdrama. Men samtidigt. Lite synd. För det finns mycket att hämta i mina mindre drama-fyllda inlägg också. Reflektioner, funderingar, betraktelser, bok– och podtips, och så mycket mer.

engelska bloggen slipper jag lockas av att ”skriva mer drama”, eftersom jag inte har någon bloggstatistik på sidan. Tänkte dra igång Google Analytics, men kom mig aldrig för, och sen valde jag helt enkelt bort det. Så där ”bara skriver jag”. På svenska sidan, som ligger på WordPress egen plattform, finns statistiken direkt tillgänglig i backoffice, och därmed är den svårare att undvika.

Jag vill verkligen inte välja bort inlägg för att jag inte tror de drar, eller kanske snarast, jag vill inte fabulera drama där inget drama finns. För mitt liv består ärligt talat av väldigt lite drama numera. Och det säger jag trots senaste årens stora livsstilsförändring med fullbordad skilsmässa som ju lätt kunde ha varit en mycket mer drama-tung upplevelse än det varit.
Samtidigt behöver jag inte gå så mycket längre än till mig själv, för att hitta samma beteende. Rubriker drar. Ämnen som till ytan åtminstone ”borde” vara känsliga drar. Jag försöker förhålla mig kritisk till min egen lockelse till dramat, inte minst genom att försöka att undvika att dela drama vidare, med mindre än att det är något som jag anser har en djupare betydelse, ett budskap som kan göra skillnad. Helst något som gagnar andra att läsa, ta till sig, engagera sig i.

Jag försöker göra mina egna mer drama-tunga inlägg sådana också – jag skriver sällan bara om dramat och dess svallvågor, utan oftare om dramat i relation till en reflektion, en insikt, ett sätt att möta världen som gagnar mig, och kanske också kan gagna dig, om så bara genom att visa ett annat perspektiv på livet och alla dess kringelikrokar?

Charlie Söderberg, inte visste jag det om dig!

Lyssnade till Statsminister för en dag, för första gången på länge. Lite sugen på nya röster i öronen kollade jag om det kommit något nytt roligt och överst låg ett avsnitt med Charlie Söderberg. Eftersom jag verkligen tycker om På riktigt med Charlie & Mathias, så klickade jag raskt igång avsnittet, och inte blev jag besviken inte.

För det första har Charlie något av det bästa i ”radioröst” jag hört på länge, hans röst gör sig verkligen bra i mina lurar. Och så tycker jag ju att han verkar vara en klok individ, som lyckas väl med att föra fram sina åsikter och tankar med både humor, tydlighet och visdom. Så ock i detta podavsnitt, som börjar med att Charlie på sätt och vis vänder helt upp och ned på själva konceptet som Statsminister för en dag bygger på.

I takt med att jag lyssnade blev jag gladare och gladare, för inte visste jag att Charlie var en sådan #skolvårare inte! Lyssna från 21:17 och ett par minuter fram när Charlie i princip ställer frågan #VarförSkola som är #skolvåren:s signum:
Skolan – jag tycker vi behöver gå tillbaka till ritbordet och ställa oss frågan vad ska skolan vara till för? För det ser ut för mig som att vi försöker att förändra ett uppdrag som var att skapa lydiga tjänstemän som kan jobba på kontor och fabriker. Sen har vi en helt annan arbetsmarknad idag, vi har helt andra förväntningar och krav idag, men vi har inte gett skolan ett rejält stöd i att, på en högre nivå, prata om vad det ska vara då? Utan vi ställer nya krav på hur de ska göra det, […] men ingen har på allvar vågat säga så här:
Nu tar vi ett djupt andetag här, och så samlar vi kloka människor från alla möjliga håll, och ställer [frågan]: Vad menar vi egentligen med skola? Var vill vi vara i den frågan om 50 år? Vad fyller det för funktion? Varför ska folk gå dit nio år av sitt liv? Vad är det tänkt att det ska ge dem?

Det där var ju precis vad #skolvåren gjorde. Vi samlade en massa kloka människor från alla möjliga håll och ställde just den typen av frågor på våra #afk:er. För egen del så är det ju de där stora penseldragen som var min ingång i #skolvåren, och än en gång gör Charlie mig stolt, när han, i sitt tal till nationen lyfter frågan varför, om och om igen, som en sann #skolvårare: Det börjar med att vi tillsammans ställer oss frågan, vart ska vi någonstans?
Vad är det för samhälle vi vill bygga? Vad är det för värld vi vill vara del av? 

Avundsglädje

Björn & Navid ska podda om avundssjuka och ställde, som de brukar, frågan i sina respektive Facebook-flöden vad vi andra tänker på när vi tänker på avundssjuka. Jag undvek ämnet genom att skriva en rad om begreppet avundsglad, som jag fått mig till buds av Wivan-Kristina, och som är ett begrepp jag funderar mycket mer på än avundssjuka.

Sen trillade jag över ett avsnitt av Hidden Brain om avundssjuka, närmare bestämt Feeding the Green-Eyed Monster: What Happens When Envy Turns Ugly som djupdyker ner i känslan av avundssjuka, hur den kan användas som en positiv kraft (benign envy lyfter podden, det vill säga avundsglädje!) men också hur den kan bli en starkt förstörande kraft (hostile eller till och med malicious envy).

Spännande. Har inte funderat så mycket på avundssjuka eller skadeglädje, däremot har jag tänkt mycket på vår drivkraft att jämföra oss med andra, något som avsnittet också lyfter. Särdeles intressant tycker jag det är ju hur jämförelser med de vi känner, eller de som i någon form vi känner är våra jämlikar, oftare leder till avundssjuka och rent utsagt skadeglädje. I den tankesfären vill inte jag befinna mig; kanske är det därför jag anammat avundsglädje så starkt, och medvetet väljer det allt oftare?

 

Gränslöst värdefull!

Men Herre Gud! – Vad tror du på? är en podradio special från Sveriges Radio, med Mark Levengood och Henrik Johnsson, som jag tycker mycket om att lyssna till. Alltid intressanta samtal, som väcker spännande tankar i mig. Ibland stor igenkänning, något helt nytt andra stunder, men alltid kan jag se fram emot en stund av fina och innerliga möten, som jag gläds åt att få ta del av.

Var ute och gick en runda i solen och hade sällskap av Mark, Henrik och Jan Guillou, som dessutom bjöd in Åke Bonnier som en liten extra bonus. Och där fångades jag av en fras, en fråga, som omslöt mig: Är du gränslöst värdefull?gränslöst värdefull

Dubbelpremiär!

Ja, idag är det dubbelpremiär för mig! I morse släpptes min första podcast, dvs ungefär som ett radioprogram fast tillgängligt på nätet. Det är Ann och Emil som möjliggjort detta, tack vare att de är sådana där driftiga individer som inte bara kläcker goda idéer utan dessutom agerar på dem. Detta är en idé som de manifesterat fullt ut. Imponerande!20130614-173821.jpgJag har både lyssnat på många podcasts och pratat mycket om poddande under de senaste två månaderna eller så. Därför känns det extra roligt att jag nu fick tummarna loss och testade att göra också! Min premiärpod är tio minuter lång och du hittar den både på 10minuter.se, på iTunes och på skolvåren.se. Jag hoppas du lyssnar, ger lite återkoppling och sen skapar din egen 10minutrare. Jag är ju nyfiken på vad du har för skolminne och/eller framtidsvision för skola/samhälle att dela med dig av! (Korrigerat 25JUN då 10minuter.se var tvungen att byta namn.)

Men det var ju dubbelpremiär, sa jag, och det är det också. Jag har gästbloggat för första gången idag, eller… nästan. Har ju gästbloggat med en bokrecension tidigare, men detta är första gästbloggen där jag blivit aktivt tillfrågad om jag kunde tänka mig ett inspel. Och det kunde jag så klart.

Det var Christian HertzPennybridge, som tar fram ett nytt koncept för att förenkla insamling till välgörenhet, som hörde av sig för några veckor sedan och ställde frågan. Fick lite inspiration tidigare i veckan och idag publicerades mitt inlägg på Pennybridges blogg. Kolla in den med vettja!20130614-210641.jpgFör mig är båda dessa tillfällen lysande möjligheter att sprida ordet om det jag brinner för, nämligen att skapa ett hållbart lärande samhälle. Och därför tänker jag fortsätta ta alla tillfällen när de dyker upp, och jag tänkte även fortsätta sprida ordet. På det sättet vidgas kretsen som vet om #skolvåren sakta men säkert, och det behövs för att jag ska nå min framtidsvision.

Vad krävs för att ta dig några steg närmare din framtidsvision?