Hej då 2017

Hej då 2017, året då…

  • jag läst, läst och läst lite till. 73 böcker och 22889 sidor enligt GoodReads. Men så korrekturläste jag ytterligare en bok som ännu inte är utgiven, så totalt blir det 74 böcker och 23014 sidor som jag tagit mig genom under 2017. Jag satte min #GoodreadsReadingChallenge för 2017 till 50 böcker, så jag passerade mitt mål med råge.
  • The Gifted Bookclub såg dagens ljus i samband med min födelsedag och under hösten har vi läst två böcker. Vi inleder 2018 med Flow av Mihaly Csikszentmihalyi, följer upp med Foe av J.M. Coetzee och jag ser med spänning fram emot kommande böcker.
  • jag för första gången tekniskt korrekturläst en bok (och vilken bok sen då! Sigrid sover på soffan ska du läsa!).
  • ChattyMeals gjorde sitt inträde i mitt liv, en bekantskap jag definitivt kommer underhålla under 2018.
  • jag förstod min relation till inre och yttre förväntningar, detta begrepp som jag under flera år reflekterat kring, och nu fått än större förståelse kring, såsom varande en Upholder, dvs Löfteshållare.
  • jag sprang mitt första lopp någonsin!
  • jag har testat digital sabbat, vilket gett mersmak, så pass att kommande års intention sprungit ur upplevelsen.
  • min förstfödda fyllde myndig och min sistfödde fyllde tonåring och började högstadiet. Som tiden går!
  • vi för första gången på evigheter inte lämnade landet under sommarsemestern (till barnens stora förtret).
  • vi fyra Rothar avslutar året med att delta i världens största street party, Hogmanay-firandet i Edinburgh.

Och med det önskar jag dig och de dina ett riktigt gott nytt år!

Sommarlovet till ända

Minstingens väckarklocka skrek nyss ut sitt larm, beep-beep-beep, i ett (lyckat) försök att väcka honom. Själv var jag redan vaken och jag har svårt att se att inte äldsten också vaknade till åtminstone, även om hon börjar skolan först nästa vecka och därmed inte har någon anledning att trilla ur sängen i arla morgonstund.

Igårkväll gjorde vi Malmöfestivalen, med både karuseller och matståndsrätter – Green Fries hemmaskurna pommes frites rekommenderas till exempel varmt, gud så smaskiga! Delvis ett avslut – ett sommarlov är till ända – och även ett avstamp – en ny termin står vid dörren och knackar på.

Själv har jag börjat jobba så sakteliga, och eftersträvar, som varje år, att försöka ta med mig sommarens lugnare lunk in i de första veckorna, att inte rivstarta utan smyga igång lite mer. Fortsätter mina dagliga ritualer, morgonens meditationsstund och efterföljande sjua innan det är dags för den gröna smoothien. Bloggandet är en annan av mina viktiga dagliga göromål – här vill jag komma in i morgonskrivrutinen igen, för den ger mig så mycket. Ett sätt att både få ur mig det som behöver komma ur och samtidigt ge mig själv en stunds fokus på morgonkvisten. Sen har jag sedan slutet av juni lagt till 20 minuters gitarrplinkeplonk varje dag, utföres oftast på kvällen innan läggdags.

Nästa vecka börjar körrepetitionerna igen, där jag bestämt tror vi ska börja repetera inför vår Salzburg-resa om ett par veckors tid. Gitarrlektionerna börjar först veckan efter igen. Däremellan är det inledande möte med min och en väns nystartade bokklubb, något jag verkligen ser fram emot med spänning. Och så ska fönsterfodren i matsal och vardagsrum målas, deadline är bokklubbens första träff så det vill till att dra igång det arbetet.

Ja. Idag sker skiftet. Jag känner det i mig. Nu är sommarlovet slut – och jag har verkligen tagit sommarlov jag också! – och det är dags för nästa fas. Den kliver jag in i med tillförsikt, balans och nyfikenhet. Helhjärtat!

#blogg100 – Kvällssolens glöd.

”I den där gullvivslyckan jag känner varje vår finns ett stråk av vemod, en aning om livets skörhet och alltings förgänglighet, av människors godhet såväl som ondska. Jag tänker att jag ville, jag önskar jag kunde ge alla människor gullvivans doft och lenhet, äppelträdens blom och kvällssolens glöd.”

Så vackert.
En bok, som i text, i bild (såväl fotografier som teckningar) och inte minst i dess inneboende tyngd (det är en mycket vackert inbunden bok, Picknick – utflykter & inflykter) ger mig frid. Jag förnimmer gullvivans lenhet, värms av kvällssolens kvardröjande glöd, känner hur jag omfamnas av Pia och Dennis, hur de bjuder in mig att – om så bara för ett ögonblick – uppleva världen genom deras ögon. De öppnar dörren och ger mig – helhjärtat och varsamt – möjligheten till upplevelser och reflektioner.

När jag sitter här i kvällssolens glöd och bläddrar varsamt i boken ler jag, nöjd i vissheten att denna bok kommer vara min följeslagare denna sommar; en sommar då utflykt och inflykt är precis vad jag längtar efter!

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 81 av 100.
Boken ”Picknick – utflykter & inflykter” av Pia Kammeborn & Dennis Kammeborn.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com.

Leva med hela hjärtat

När jag satt och reflekterade kring intentioner för året som komma skip, så dök wholeheartedness upp. Helhjärtat. Att leva, med hela hjärtat. Ordet/frasen stannade. Så det får det bli. Så som Brené Brown använder begreppet, så är det allomtäckande, och ger mig en ryggrad att luta mig mot, få styrka från, och växa med.

Att leva med hela hjärtat, helhjärtat.
För mig, så omfattar detta sårbarhet, medmänsklighet, integration och resilient, samvaro och kärlek, acceptans, glädje och skratt. Att leva ett liv. Inte överleva det. Utan leva det. Fullt ut. I upp- och nedgång, med tårar av glädje likväl som sorg, och att helt enkelt rida vågorna, göra det mesta och bästa av dem, att paddla när det behövs för att placera mig på precis rätt ställe för att kunna rida, rida och rida vågen som lyfter mig upp, som låter mig använda dess energi utan ansträngning… tills det tar slut. Och då börjar paddlingen igen.

Denna blandning, av ansträngning och lätthet, aldrig krystad, inte på ett sätt som dränerar energin. Resilient förvaltande, av mig, mitt liv, av att säkerställa att min onlyness tar plats i världen på bästa möjliga vis, till gagn för alla, hur det än må se ut.

Grandiost, kanske du tänker. Tror sig förmer än andra. Vem tror hon att hon är som skulle ha något att bidra med till världen på detta vis? Tja. Jag, liksom Marianne Williamson, tror att vi alla har det:

Vår djupaste rädsla är inte att vara otillräckliga.
Vår djupaste fruktan är att vi är omåttligt kraftfulla.
Det är vårt ljus, inte vårt mörker, som skrämmer oss mest.

Vi frågar oss själva: Vem är jag som tror mig vara briljant, storslagen och talangfull? 
Egentligen, om du inte är det, vad är du då?

Du är ett barn av Gud. Att leka liten förbättrar inte världen.
Det är ingenting upplyst med att förminska dig,
så att andra inte ska känna sig osäkra omkring dig. 

Vi föddes att manifestera Guds härlighet som är i oss.
Den är inte bara i några av oss, den är i oss alla.

Och när vi låter vårt ljus skina,
ger vi omedvetet andra människor tillåtelse att göra det samma.
När vi är frigjorda från vår egen rädsla,
frigör vår blotta närvaro automatiskt andra människor.

Så jag släpper mig fri, fri från rädslan att låta mitt ljus skina. Jag forester mig att (än mer!) under 2017 utforska att leva med hela hjärtat, wholehearted living, vilket enligt Brené Brown betyder:

”Ett helhjärtat leverne handlar om att leva våra liv utifrån en utgångspunkt av värdighet. Det betyder att odla det mod, den medmänsklighet och samvaro som krävs för att vakna upp på morgonen och tänka, Oavsett hur mycket som blir gjort, och vad som kvarstår ogjort, så duger jag. Det innebär att gå till sängs på kvällen och tänka, Ja, jag är perfekt och sårbar och emellanåt rädd, men det förändrar inte sanningen i att jag är värd kärlek och tillhörighet.”

leva helhjärtat2017 – mitt år för att – fullt ut – leva med hela hjärtat.

Värdig kärlek och tillhörighet – ja, det är jag – och det är du med!