Volontär på Café Lajvet

Caspian taggade mig på Facebook häromdagen; ett upprop efter kloka kvinnor sugna på att vara volontärer på Café Lajvet.

Svårt stå emot en sådan taggning, kände mig oerhört klok och kastade bums iväg ett mail till Café Lajvet. Fick snabbt svar från Madde, som är huvudansvarig för Café Lajvet, som drivs av Mind Skåne, fick jag veta då vi sågs för ett snack.

Vännen Tess är volontär på självmordslinjen i Stockholm, och en annan klok kvinna jag känner är volontär på densamma i Malmö, så Mind har dykt upp i min värld både en och två gånger. När så Caspian taggade mig, kändes det som en signal att agera. Sagt och gjort, numera kan jag lägga volontär på Café Lajvet på mitt curriculum vitae.

Ser med nyfikenhet fram emot vad det månde leda till (har bokat in mig på ett första pass om en dryg vecka!) – och du, om du är en klok kvinna, som liksom jag lockas av uppmaningen, lägg ett mail till hej at cafelajvet punkt se du med, så kanske vi ses där?!

Inför en oförutsägbar framtid

Nio tips till mina söner (som nu slutar grundskola respektive gymnasium) inför en framtid som är väldigt oförutsägbar:
1. Följ er passioner – de kommer att vara era hållbaraste tillgångar.

2. Håll i er daglig rörelse – för att ge er själva bättre förutsättningar för att utveckla och behålla både psykisk och fysisk hälsa.

3. Sök upp era bästa lärare – de kan vara era berikande kunskapskällor, förebilder och medskapare i allt ni lär och gör.

4. Låt frågeperspektivet ”varför inte” väga minst lika tungt som ”varför” – då minskar risken att ni mentalt låser in er i befintliga föreställningar och problemformuleringar.

5. Delta i massor av mini-kurser i alla möjliga och omöjliga ämnen – då ökar er förmåga att konstruktivt kunna koppla ihop olika fenomen, frågeställningar och framtidsscenarier.

6. Ta er tid att träna på användning av nya teknologier – då minskar risken att ni blir i händerna på tekniken och de som utvecklar tekniken.

7. Sök er till fakta och flera perspektiv i alla frågor – då slipper ni vara så utlämnade till era fördomar och medialogikens konfliktsökande känsloduschar.

8. Odla er förmåga att kreativt fleranvända det ni redan har – då ökar chansen att ni kan utvinna värden och skapa nya funktioner på ett hållbart sätt.

9. Ta alla tips ni får med en nypa salt – de speglar alltid tipsarens egen föreställningsvärld.
/ Er ömme fader

Så skrev han, den kloke Thomas de Ming, på sin Facebook-sida. Jag frågade omedelbart om jag fick norpa och dela vidare, och fick en tumme upp i retur. Nu har jag inte två söner som slutar grundskola och gymnasiet inom kort, men det skiljer inte alltför mycket trots allt. Äldsten tar studenten nu, medan yngsten går ut sjuan. Oavsett vilket, så tänker jag att dessa nio punkter är ganska relevanta, oavsett ålder. Så jag kastar ut dem i etern i hopp om att flera kan inspireras av dem.

Född i fel århundrade?

Häromdagen plockade jag kirskål och löktrav. Gick dubbelvikt längs Risebergaån  i 75 minuter och fyllde tre bruna papperspåsar med detta naturens gröna guld. Löktraven använde jag, tillsammans med en massa kajplök från trädgården samt ramslök och gräslök som jag fryste förra året, för att göra löksalt, som jag fördelade på torkollorna i min grönsakstorkapparat.

Idag när jag kom hem efter två möten på stan med matinköp tog jag hand om dem, innan jag sedan gav mig i kast med att mala de torkade löksalts-kakorna, så nu har vi löksalt (alldeles ljuvligt knallrött!) för ett tag framöver (perfekt gå-bort-present dessutom!). Sen passade jag på att sila av vasslen från Matsoniyoghurten jag satte igår, och så tog jag hand om surdegen jag väckte till liv i morse från surdegsgrunden som alltid bor i kylen. Nu står det en ny burk surdegsgrund på vänt i kylskåpet och en rejäl bunke med surdeg för utbak imorgon bitti. Då vankas det nybakat surdegsbullar till frukost minsann!

Funderade, långt ifrån för första gången, över om jag är född i fel århundrade. Fast det är jag så klart inte – däremot så tycker jag verkligen om att göra saker från grunden och att dra nytta av det som naturen står till buds med. Resurseffektivitet helt enkelt!

La ut bilden från bestyren på Instagram och blev lite full i skratt av Caspians kommentar. Vips hade jag inspiration till dagens blogginlägg – som kanske i sin tur kan inspirera någon att gå ut och plocka kirskål till en smarrig ogräspaj månne?

 

 

Hur kan vi?

Hur kan vi prata mer, med varandra snarast än om? Hur kan vi prata med de vi inte tycker likadant som, prata för att hitta likheter mellan oss istället för att zooma in på olikheterna (som alltsom oftast är mycket färre till antalet än likheterna)? Hur kan vi vara nyfikna på varandra – nyfikna och förundrade, snarast än dömande och kategoriska? Hur kan vi lyssna mer för att försöka förstå snarast än för att fördöma som fel, fel, fel? Hur kan vi… eller kanske snarast – hur gör man? Hur gör jag för att nyfiket räcka ut en hand, till någon som har en åsikt diametralt motsatt min egen? Vågar jag? Ska jag? Borde jag ens?

”Jag lyssnar på mina kritiker och funderar. Låter tvivlet ta plats. Kanske de har rätt. Kanske de har poänger. Kanske deras rädslor och förmaningar är befogade. Jag försöker öppna upp och på riktigt ta in det de säger och tänka efter. Och varje gång kommer jag fram till samma sak. Varje gång jag reser mig från tvivelbänken känner jag mig stärkt och återpåfylld av tillit.

Jag är helt övertygad om att vägen jag och mitt poddteam har valt att gå är snårig, komplex och problematisk. Jag är helt övertygad om att vi kommer stöta på hinder, rädslor, projiceringar och djupa existensiella smärtor och trauman. Jag är också helt övertygad om att samtalet är rätt väg att gå. Det är inte lösningen i sig. Det är en av vägarna till fler perspektiv, mer förståelse och en grogrund på vilken vi kan bygga ett samhälle tillsammans med andra.

Orden ovan är skrivna av Navid Modiri (med min emfas) i uppstartsfasen av podden Hur kan vi? Håller du med? Tror du, för det första, att vi skapar framtiden? Eller tror du att framtiden bara blir, utan att varken du eller jag har något att säga till om, att vi på intet vis kan dra vårt strå till stacken för att bidra till att forma ett samhälle som vi verkligen vill leva i? Oavsett vilket kommer Hur kan vi? garanterat att bidra med tankespjärn, det är ett som är säkert. För mig innebär tankespjärn att min förståelse för världen och mig själv vidgas, att min begreppssfär utökas och jag får – om inget annat – syn på sådant jag faktiskt inte förstår (ännu). Och just det är en process jag älskar! Så jag ser fram emot att få ta del av tjugo samtal på temat Hur kan vi prata med varandra?

Manifest från ett Sverige 3.0-samtal i Almedalen 2014 med och av bland annat Navid Modir


Idag den 2 maj 2018 är det Navids 35-årsdag (hipp hopp hurra!) och Kickstarter-kampanjen för Hur kan vi? har fyra dagar kvar att nå sitt uttalade insamlingsmål. Om du, liksom jag, verkligen tror att samtalet är en av vägarna framåt till ett mer kärleksfullt samhälle, så gör som jag och gå in på Kickstarter och stöd kampanjen. Du kan också dela vidare och sprida ordet, så att andra som ännu inte nåtts av Hur kan vi? får en chans att upptäcka projektet.

Till hotets lov

Så kommer vi till kapitel fyra Till hotets lov – vad en jämlik äktenskapslag egentligen innebär i Rebecca Solnits bok Män förklarar saker för mig. Nu ger hon sig i kast med samkönade äktenskap, eller, som hon lite underfundigt påpekar, det som allt oftare benämns jämlik äktenskapslagstiftning.

Sen drämmer hon till:
Normalt sett betyder uttrycket att samkönade par ska ha samma rättigheter som olikkönade par. Men den skulle också kunna betyda att äktenskapet ingås mellan jämlikar. Så fungerade inte det traditionella äktenskapet. Under en stor del av dess historia i västvärlden innebar lagarna som reglerade äktenskapet att mannen i princip var en ägare och hustrun en ägodel. 

Hon lyfter fram lagstiftning och exempel, allt för att ge tankespjärn kring själva konceptet äktenskap i relation till jämlikhet, eller snarast frånvaron av densamma. Hon avslutar krönikan med följande ord:
En jämlik äktenskapslagstiftning är ett hot: mot ojämlikheten. Den är en välsignelse för alla som värdesätter och vinner på jämlikhet. Den är till för oss alla.


Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på en första bokreflektion kring boken ”Män förklarar saker för mig” av Rebecca Solnit. Jag har för avsikt att blogga en bokreflektion för varje kapitel:
Män förklarar saker för mig
Det längsta kriget
Världar krockar i en lyxsvit
Till hotets lov
Gammelmor Spindel
Woolfs mörker
Kassandra bland kräken
#YesAllWomen
Pandoras ask och den frivilliga poliskåren

Charlie Söderberg, inte visste jag det om dig!

Lyssnade till Statsminister för en dag, för första gången på länge. Lite sugen på nya röster i öronen kollade jag om det kommit något nytt roligt och överst låg ett avsnitt med Charlie Söderberg. Eftersom jag verkligen tycker om På riktigt med Charlie & Mathias, så klickade jag raskt igång avsnittet, och inte blev jag besviken inte.

För det första har Charlie något av det bästa i ”radioröst” jag hört på länge, hans röst gör sig verkligen bra i mina lurar. Och så tycker jag ju att han verkar vara en klok individ, som lyckas väl med att föra fram sina åsikter och tankar med både humor, tydlighet och visdom. Så ock i detta podavsnitt, som börjar med att Charlie på sätt och vis vänder helt upp och ned på själva konceptet som Statsminister för en dag bygger på.

I takt med att jag lyssnade blev jag gladare och gladare, för inte visste jag att Charlie var en sådan #skolvårare inte! Lyssna från 21:17 och ett par minuter fram när Charlie i princip ställer frågan #VarförSkola som är #skolvåren:s signum:
Skolan – jag tycker vi behöver gå tillbaka till ritbordet och ställa oss frågan vad ska skolan vara till för? För det ser ut för mig som att vi försöker att förändra ett uppdrag som var att skapa lydiga tjänstemän som kan jobba på kontor och fabriker. Sen har vi en helt annan arbetsmarknad idag, vi har helt andra förväntningar och krav idag, men vi har inte gett skolan ett rejält stöd i att, på en högre nivå, prata om vad det ska vara då? Utan vi ställer nya krav på hur de ska göra det, […] men ingen har på allvar vågat säga så här:
Nu tar vi ett djupt andetag här, och så samlar vi kloka människor från alla möjliga håll, och ställer [frågan]: Vad menar vi egentligen med skola? Var vill vi vara i den frågan om 50 år? Vad fyller det för funktion? Varför ska folk gå dit nio år av sitt liv? Vad är det tänkt att det ska ge dem?

Det där var ju precis vad #skolvåren gjorde. Vi samlade en massa kloka människor från alla möjliga håll och ställde just den typen av frågor på våra #afk:er. För egen del så är det ju de där stora penseldragen som var min ingång i #skolvåren, och än en gång gör Charlie mig stolt, när han, i sitt tal till nationen lyfter frågan varför, om och om igen, som en sann #skolvårare: Det börjar med att vi tillsammans ställer oss frågan, vart ska vi någonstans?
Vad är det för samhälle vi vill bygga? Vad är det för värld vi vill vara del av? 

Det längsta kriget

I andra kapitlet (krönikan) i Rebecca Solnits bok Män förklarar saker för mig, går under rubriken Det längsta kriget, går hon ut hårt: Vi har mängder av våldtäkter och våld mot kvinnor i det här landet och på vår jord, men det ses nästan aldrig som en fråga om medborgerliga eller mänskliga rättigheter, eller som en kris, eller ens som ett mönster. Våldet har ingen ras, ingen klass, ingen religion eller nationalitet, men det har faktiskt ett kön.

Och innan du nu sätter kvällsmackan i halsen, så fortsätter hon med att tydligt dementera att det rör som om alla män. För, som hon skriver: även om så gott som alla förövare av sådana brott är män, innebär det inte att alla män är våldsamma. De flesta är det inte. […] Men det vi pratar om här är pandemin av mäns våld mot kvinnor, både partnervåld och våld utfört av främlingar. 

Så #inteallamän-kommentarer undanbedes tacksamt. Det är k l a r t att det inte handlar om alla män! (Och om du tvivlar på att Solnit verkligen tycker det, så skriver hon ett par sidor längre fram följande: Fler och fler män blir goda allierade – och det har alltid funnits några. Godhet och kärleksfullhet har aldrig haft något kön, och det har inte empati heller.)

Den där empatin förresten, kanske inte alls ska stå inom parenteser i denna min andra bokreflektion kring Män förklarar saker för mig. Kanske är det just förmågan (vanan att? viljan till?) empati som skulle kunna vara skillnaden som gör skillnad? Ett sätt att få upp ögonen för hur det är att gå i någon annans skor är att lyssna till vad de har att säga. Solnit fick ett brev som beskrev just en sådan händelse:
I somras skrev en man till mig och beskrev en collegekurs där studenterna blev tillfrågade om vad de gör för att skydda sig från våldtäkt. De unga kvinnorna beskrev alla de invecklade metoder de använde för att vara på sin vakt, hur de begränsade sina liv, vidtog försiktighetsåtgärder och i princip tänkte på våldtäkt hela tiden (medan de unga männen i gruppen, tillade han, gapade av förvåning). Avgrunden mellan deras världar hade plötsligt, för ett litet ögonblick, blivit synlig.

Avslutningsvis vill jag bara fråga om du vet vad den vanligaste dödsorsaken för gravida kvinnor i USA är? Svaret är fullkomligt absurt, horribelt och in-i-helvete-åt-pipsvängen-galet: Äkta makar.

Äkta makar…. Det är så jag vill börja gråta, lägga mig ner och dö och dra något gammalt över mig, i en och samma vända. Men icke sa Nicke. Jag bokreflekterar istället!

Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på min andra bokreflektion kring boken ”Män förklarar saker för mig” av Rebecca Solnit. Jag har för avsikt att blogga en bokreflektion för varje kapitel:
Män förklarar saker för mig
Det längsta kriget
Världar krockar i en lyxsvit
Till hotets lov
Gammelmor Spindel
Woolfs mörker
Kassandra bland kräken
#YesAllWomen
Pandoras ask och den frivilliga poliskåren