ChattyMeals: Samtal om verkligheten – en poddklubb

Så blev det äntligen av, mitt andra ChattyMeals för året på temat: Ett samtal om verkligheten – en poddklubb. Följande tre poddar lyssnade vi till inför eventet:
HERMES ur Myter och Mysterier
B.J. Miller i On Being
Ashkan Fardost i Frågepodden (observera att det finns totalt fyra-delpoddar av Frågepoddens intervju med Askan, enklare att upptäcka i valfri podspelare än på hemsidan)

Fullsatt var det, det vill säga, jag och min med-värd Caspian, samt ytterligare sex hugade deltagare, samlades under linden i min trädgård, där vi dryftade poddar generellt samt specifikt, verkligheten, magi, ego och självupptagenhet, framtid och skola, lärande och podd-relationer emedan vi inmundigade melon och vindruvor, äpple och mörk choklad, samt drack hemlagat iste (utan is och knappt kallt… men det gick det med!) och vatten.

Jag och Caspian (som är fotograf på ovanstående bild) hördes vid efteråt och gjorde en snabb utvärdering enligt FFES-metoden, det vill säga: Funkar – Funkar Ej – Saknas.

Jag (ja, Caspian också visade det sig under vår utvärdering) var lite orolig för att tiden var för lång – tidigare ChattyMeals jag deltagit i samt hållit har varit två timmar, och denna gången hade vi satt av tre timmar. Men det blev bra. För en gångs skull kände jag mig nämligen klar. Tre timmar funkade bra, möjligen att två och en halv också hade räckt.

Vi kände båda att åtta verkligen är ett maxantal, helst skulle vi båda se en poddklubb om max sex personer, för att kunna djupdyka lite mer och också minimera risken för flera samtal samtidigt.

Summan av kardemumman var att vi definitivt kommer köra vidare – både på poddklubb i sig och poddklubb som ChattyMeals, troligen i en kombination, det vill säga, ibland det ena och ibland det andra (med poddklubb i sig menar jag att vi medvetet riktar invit till människor vi känner och/eller är nyfikna på, medan ChattyMeals-varianten ju är öppen för vem som helst som känner sig manad att anmäla sig till eventet).

Inte helt otippat kläckte jag ur mig en drös tips om poddar och/eller bloggar som berörde en eller annan sak vi lyfte under vårt böljande samtal, och jag delar även dem, kanske kan de väcka någons nyfikenhet till att läsa/lyssna mer:
*Om förväntningar och överenskommelser (inget podavsnitt)
*Om att leva vs överleva (inget podavsnitt)
*Om fantasi som är kreativitet i handling, något Caspian säger i Ett samtal-podden m Tess
*Om den inre kompassen (inget podavsnitt)
*Det fantastiska podavsnittet från Invisibilia om mental ohälsa (hälsa?)
*On Being med Jean Vanier, den äldre herren som grundat L’Arche

The Art of Asking eller Hur jag lärde mig släppa oron och be om hjälp (bok 13 av 26)

Med The Art of Asking eller Hur jag lärde mig släppa oron och be om hjälp av Amanda Palmer jag har officiellt nått halvvägs i mitt mål att läsa 26 svenska förbestämda böcker under 2018. Känns riktigt bra, och dessutom med en bok som jag verkligen tyckte om. Lite roligt också att den plockar upp stafettpinnen från förra veckans bok, Daring greatly av Brené Brown, både för att böckerna har ett gemensamt tema, men också för att Brené skriver förordet till Amandas bok. Brené skriver:
”… den här boken handlar inte om att se folk utifrån, på avstånd – från den där lockande platsen där de flesta av oss bok, gömmer oss och dit vi flyr för att hitta det vi tror är vår känslomässiga trygghet. The Art of Askin handlar om att odla vår tillit och komma så nära kärleken, sårbarheten och samhörigheten som det bara går. Obehagligt nära. Farligt nära. Underbart nära. Och vi är helt enkelt tvungna att komma obehagligt nära om vi ska kunna förändra det rådande klimatet med bristande tillit och allmän misstro.”

Amanda ber om hjälp. Det verkar hon ha gjort länge. Hon är bra på det. Men det betyder inte att inte även Amanda gör det enkelt i alla situationer. Oh no, långt ifrån. Även hon kämpar med att våga fråga, kämpar med vad det betyder, eller vad hon inbillar sig att det skulle kunna betyda. men hon gör det ändå. Ber alltså. För hon vet vad förmågan att be om något skapar: ”Att be om något är i sig den viktigaste byggstenen i varje relation. Vi ber ständigt, vanligtvis indirekt, ofta ordlöst, varandra om saker – vi frågar chefer, makar, vänner, anställda – för att bygga upp och bibehålla våra relationer.
Tänker du hjälpa mig?
Kan jag lita på dig?
Kommer du att lura skiter ur mig?
Är det sääääkert att jag kan lita på dig?
Och väldigt ofta stammar de här frågorna i själva verket från vår ursprungliga, mänskliga längtan efter att få veta:
Älskar du mig?

Efter att Amanda Palmer höll sitt TED Talk (som gav upphov till boken), fick hon så mycket återkoppling från vartenda hörn av världen att en sanning blev uppenbar för henne:
”Alla kämpar med att våga fråga.
Efter vad jag förstår är det inte så mycket själva frågandet som skrämmer oss utan det som ligger bakom: rädslan för att visa sig sårbar, rädslan för att bli avvisad, rädslan för att verka klängig eller svag.”

Eller som Cathy Casey säger: Problemet är aldrig problemet. Problemet är alltid dina tankar kring problemet. För så är det med frågandet också. Det är inte själva frågandet som vi räds, utan våra tankar kring det, den där fantasivärlden vi bygger upp om vad den vi frågar ska tänka om oss, eller hur den ska reagera, om vi blir utskrattade, gjorda till åtlöje…

Amanda bygger relationer. Det verkar vara hennes natur. (Eller är det allas vår natur? Egentligen? Fast vissa av oss har lärt oss av med det, av ett eller annat skäl?) Och tack vare att hon ber om hjälp har hon också reflekterat enormt mycket över förmågan att ta emot, vilket i sin tur leder till funderingar kring tillit.

Jag får ofta frågan: Hur kan du lita så mycket på andra?
För att det är det enda sättet som fungerar.
När man tar emot ett erbjudande om hjälp, oavsett om hjälpen ges i form av mat, sovplats, pengar eller kärlek, måste man lita på den. Man kan inte acceptera saker till hälften och gå in genom dörren med garden uppe.
När man öppet och förbehållslöst litar på folk tar de inte bara hand om en, utan de blir också ens bundsförvanter, ens familj.
Ibland visar det sig att vissa inte går att lita på.
Den rätta reaktionen när det händer är inte:
Jävlar! Jag visste väl att jag inte kunde lita på någon!

Den rätta reaktionen är: Vissa människor suger!
Och fortsätta vidare.”

Kanske är du bra på att be om hjälp? Kanske är du riktigt bra på att ta emot hjälp?
Eller så är du, som många – kanske till och med de flesta? – obekväm med att fråga om hjälp, men ger gladeligen om någon frågar dig? Jag fascineras av det. För… om ingen vågar fråga så går jag ju miste om chansen att bistå med det jag kan, när jag kan.
Så, avslutningsvis, ett mantra att praktisera ett tag, om så bara för att se vad som skulle hända:
”Ibland är det din tur att be om hjälp.
Ibland är det din tur att få frågan.”


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2018, att läsa och blogga om 26 svenska och 26 engelska böcker, en per vecka, böcker som jag redan har hemma.

Volontär på Café Lajvet

Caspian taggade mig på Facebook häromdagen; ett upprop efter kloka kvinnor sugna på att vara volontärer på Café Lajvet.

Svårt stå emot en sådan taggning, kände mig oerhört klok och kastade bums iväg ett mail till Café Lajvet. Fick snabbt svar från Madde, som är huvudansvarig för Café Lajvet, som drivs av Mind Skåne, fick jag veta då vi sågs för ett snack.

Vännen Tess är volontär på självmordslinjen i Stockholm, och en annan klok kvinna jag känner är volontär på densamma i Malmö, så Mind har dykt upp i min värld både en och två gånger. När så Caspian taggade mig, kändes det som en signal att agera. Sagt och gjort, numera kan jag lägga volontär på Café Lajvet på mitt curriculum vitae.

Ser med nyfikenhet fram emot vad det månde leda till (har bokat in mig på ett första pass om en dryg vecka!) – och du, om du är en klok kvinna, som liksom jag lockas av uppmaningen, lägg ett mail till hej at cafelajvet punkt se du med, så kanske vi ses där?!

Inför en oförutsägbar framtid

Nio tips till mina söner (som nu slutar grundskola respektive gymnasium) inför en framtid som är väldigt oförutsägbar:
1. Följ er passioner – de kommer att vara era hållbaraste tillgångar.

2. Håll i er daglig rörelse – för att ge er själva bättre förutsättningar för att utveckla och behålla både psykisk och fysisk hälsa.

3. Sök upp era bästa lärare – de kan vara era berikande kunskapskällor, förebilder och medskapare i allt ni lär och gör.

4. Låt frågeperspektivet ”varför inte” väga minst lika tungt som ”varför” – då minskar risken att ni mentalt låser in er i befintliga föreställningar och problemformuleringar.

5. Delta i massor av mini-kurser i alla möjliga och omöjliga ämnen – då ökar er förmåga att konstruktivt kunna koppla ihop olika fenomen, frågeställningar och framtidsscenarier.

6. Ta er tid att träna på användning av nya teknologier – då minskar risken att ni blir i händerna på tekniken och de som utvecklar tekniken.

7. Sök er till fakta och flera perspektiv i alla frågor – då slipper ni vara så utlämnade till era fördomar och medialogikens konfliktsökande känsloduschar.

8. Odla er förmåga att kreativt fleranvända det ni redan har – då ökar chansen att ni kan utvinna värden och skapa nya funktioner på ett hållbart sätt.

9. Ta alla tips ni får med en nypa salt – de speglar alltid tipsarens egen föreställningsvärld.
/ Er ömme fader

Så skrev han, den kloke Thomas de Ming, på sin Facebook-sida. Jag frågade omedelbart om jag fick norpa och dela vidare, och fick en tumme upp i retur. Nu har jag inte två söner som slutar grundskola och gymnasiet inom kort, men det skiljer inte alltför mycket trots allt. Äldsten tar studenten nu, medan yngsten går ut sjuan. Oavsett vilket, så tänker jag att dessa nio punkter är ganska relevanta, oavsett ålder. Så jag kastar ut dem i etern i hopp om att flera kan inspireras av dem.

Född i fel århundrade?

Häromdagen plockade jag kirskål och löktrav. Gick dubbelvikt längs Risebergaån  i 75 minuter och fyllde tre bruna papperspåsar med detta naturens gröna guld. Löktraven använde jag, tillsammans med en massa kajplök från trädgården samt ramslök och gräslök som jag fryste förra året, för att göra löksalt, som jag fördelade på torkollorna i min grönsakstorkapparat.

Idag när jag kom hem efter två möten på stan med matinköp tog jag hand om dem, innan jag sedan gav mig i kast med att mala de torkade löksalts-kakorna, så nu har vi löksalt (alldeles ljuvligt knallrött!) för ett tag framöver (perfekt gå-bort-present dessutom!). Sen passade jag på att sila av vasslen från Matsoniyoghurten jag satte igår, och så tog jag hand om surdegen jag väckte till liv i morse från surdegsgrunden som alltid bor i kylen. Nu står det en ny burk surdegsgrund på vänt i kylskåpet och en rejäl bunke med surdeg för utbak imorgon bitti. Då vankas det nybakat surdegsbullar till frukost minsann!

Funderade, långt ifrån för första gången, över om jag är född i fel århundrade. Fast det är jag så klart inte – däremot så tycker jag verkligen om att göra saker från grunden och att dra nytta av det som naturen står till buds med. Resurseffektivitet helt enkelt!

La ut bilden från bestyren på Instagram och blev lite full i skratt av Caspians kommentar. Vips hade jag inspiration till dagens blogginlägg – som kanske i sin tur kan inspirera någon att gå ut och plocka kirskål till en smarrig ogräspaj månne?

 

 

Hur kan vi?

Hur kan vi prata mer, med varandra snarast än om? Hur kan vi prata med de vi inte tycker likadant som, prata för att hitta likheter mellan oss istället för att zooma in på olikheterna (som alltsom oftast är mycket färre till antalet än likheterna)? Hur kan vi vara nyfikna på varandra – nyfikna och förundrade, snarast än dömande och kategoriska? Hur kan vi lyssna mer för att försöka förstå snarast än för att fördöma som fel, fel, fel? Hur kan vi… eller kanske snarast – hur gör man? Hur gör jag för att nyfiket räcka ut en hand, till någon som har en åsikt diametralt motsatt min egen? Vågar jag? Ska jag? Borde jag ens?

”Jag lyssnar på mina kritiker och funderar. Låter tvivlet ta plats. Kanske de har rätt. Kanske de har poänger. Kanske deras rädslor och förmaningar är befogade. Jag försöker öppna upp och på riktigt ta in det de säger och tänka efter. Och varje gång kommer jag fram till samma sak. Varje gång jag reser mig från tvivelbänken känner jag mig stärkt och återpåfylld av tillit.

Jag är helt övertygad om att vägen jag och mitt poddteam har valt att gå är snårig, komplex och problematisk. Jag är helt övertygad om att vi kommer stöta på hinder, rädslor, projiceringar och djupa existensiella smärtor och trauman. Jag är också helt övertygad om att samtalet är rätt väg att gå. Det är inte lösningen i sig. Det är en av vägarna till fler perspektiv, mer förståelse och en grogrund på vilken vi kan bygga ett samhälle tillsammans med andra.

Orden ovan är skrivna av Navid Modiri (med min emfas) i uppstartsfasen av podden Hur kan vi? Håller du med? Tror du, för det första, att vi skapar framtiden? Eller tror du att framtiden bara blir, utan att varken du eller jag har något att säga till om, att vi på intet vis kan dra vårt strå till stacken för att bidra till att forma ett samhälle som vi verkligen vill leva i? Oavsett vilket kommer Hur kan vi? garanterat att bidra med tankespjärn, det är ett som är säkert. För mig innebär tankespjärn att min förståelse för världen och mig själv vidgas, att min begreppssfär utökas och jag får – om inget annat – syn på sådant jag faktiskt inte förstår (ännu). Och just det är en process jag älskar! Så jag ser fram emot att få ta del av tjugo samtal på temat Hur kan vi prata med varandra?

Manifest från ett Sverige 3.0-samtal i Almedalen 2014 med och av bland annat Navid Modir


Idag den 2 maj 2018 är det Navids 35-årsdag (hipp hopp hurra!) och Kickstarter-kampanjen för Hur kan vi? har fyra dagar kvar att nå sitt uttalade insamlingsmål. Om du, liksom jag, verkligen tror att samtalet är en av vägarna framåt till ett mer kärleksfullt samhälle, så gör som jag och gå in på Kickstarter och stöd kampanjen. Du kan också dela vidare och sprida ordet, så att andra som ännu inte nåtts av Hur kan vi? får en chans att upptäcka projektet.

Till hotets lov

Så kommer vi till kapitel fyra Till hotets lov – vad en jämlik äktenskapslag egentligen innebär i Rebecca Solnits bok Män förklarar saker för mig. Nu ger hon sig i kast med samkönade äktenskap, eller, som hon lite underfundigt påpekar, det som allt oftare benämns jämlik äktenskapslagstiftning.

Sen drämmer hon till:
Normalt sett betyder uttrycket att samkönade par ska ha samma rättigheter som olikkönade par. Men den skulle också kunna betyda att äktenskapet ingås mellan jämlikar. Så fungerade inte det traditionella äktenskapet. Under en stor del av dess historia i västvärlden innebar lagarna som reglerade äktenskapet att mannen i princip var en ägare och hustrun en ägodel. 

Hon lyfter fram lagstiftning och exempel, allt för att ge tankespjärn kring själva konceptet äktenskap i relation till jämlikhet, eller snarast frånvaron av densamma. Hon avslutar krönikan med följande ord:
En jämlik äktenskapslagstiftning är ett hot: mot ojämlikheten. Den är en välsignelse för alla som värdesätter och vinner på jämlikhet. Den är till för oss alla.


Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på en första bokreflektion kring boken ”Män förklarar saker för mig” av Rebecca Solnit. Jag har för avsikt att blogga en bokreflektion för varje kapitel:
Män förklarar saker för mig
Det längsta kriget
Världar krockar i en lyxsvit
Till hotets lov
Gammelmor Spindel
Woolfs mörker
Kassandra bland kräken
#YesAllWomen
Pandoras ask och den frivilliga poliskåren