Stunden som inte förevigades

Besök i Seven Forks-området
På besök en bit från Kiambereplantagen, i Seven Forks-området på den kenyanska landsbygden ett par timmars bussresa från Nairobi. Där ska vi träffa Simon Mulli, en av Better Globes alla partnerbönder, som med hjälp av träden som han planterar och sköter om för sig likväl som för mig (som träd-sparare) och många andra saker som kommit på köpet (tillgång till ett mikrofinansinstitut i närheten, till utbildning och bollplank gällande agroforestry, ökad förståelse och kunskap kring vattenhushållning till exempel) har fått en bättre livskvalitet. Och inte bara han, utan hans fru och barn är i allra högsta grad med på tåget.

Vackert och kontrastrikt
Tar foto av allt och alla, det är både vacker och kontrastrikt i jämförelse både med det liv och den miljö jag lever i.

Jorden, torr som snus, och rödare än rödast så järnrik den är.

Baobabträdens magnifika siluetter, som vore de uppochnedvända och grenverket snarast efterliknar ett rotsystem. Eller för den delen, en lunga som förgrenar sig från de stora bronkerna ut till små små alveoler. Livets träd, kallas det, av förståeliga skäl. Det är något oerhört mäktigt med dem, en urjordisk kraft, dignitas för de med sig där de står, som Enter. Så höga, så speciella, och så tjocka om basen, som på många vis ser ut som en gigantisk elefantfot. Den på en och samma gång kraftigt rynkiga och kullrigt bulligt rundade trädstammen påminner om elefanthud.

Människor, getter, hundar (är de vilda eller är de faktiskt någons? Vem vet…). Kossor nu och då. Enstaka ödlor och ett gäng småapor.

…som vore vi på Tivoli
Och vägarna. Asfaltvägarna (eller är det oljegrus?) som är så skumpiga att ”vi har det bra, vi här bak i bussen”-gänget i vår från-lastbil-ombyggda turistbuss med plats för 20 personer brister ut i vilda tjoanden som vore vi på Tivoli och åkte bergochdalbana. Grusvägarna som flankeras på båda sidorna av diken… inte av människan grävda, utan av regnperiodens forsande vattenavrinning-skapta diken. Vissa så djupa att jag inte skulle haft näsan ovan marknivå om jag hoppat ner i dem. Emellanåt kliver vi ur bussen för att underlätta för vår skicklige chaufför att få bilen nedför och/eller uppför en extra brant och trixig passage där erosionen ätit stora tuggor också ut vägen, något gång får ett gäng ta i och putta bussen ur läge; fastnar gör vi förvånansvärt få gånger.

Besök hos en partnerbonde
Nåväl. Vi parkerar i den lilla byn och anträder en kvarts promenad nerför en gångstig bakom husen i byn. Fortsätter fotografera, samtidigt som vi tar oss till Simons ena stycke land som han odlar både träd och annat på. Vi stöter på två kvinnor med vars en ett-åring (eller däromkring) fastknutna på ryggarna. Vi stannar och pratar lite, busar lite med barnen som är lätt mammiga och mest tycker vi är både främmande och skrämmande.

Jag halkar efter stora gruppen, men hinner slutligen i kapp eftersom de övriga stannat mitt i Simons odlingar, för att höra honom berätta om sina erfarenheter som partnerbonde. Intressant är det, men så kommer de  – de båda kvinnorna med sina små barn – och ställer sig en bit ifrån vårt stora sällskap. Inte bara jag utan flera andra av de svenska och norska besökarna inleder små trevande utbyten med såväl mödrar som barn, med skiftande framgång. Barnen är, förståeligt nog, ganska avvaktande.

Stunden som inte förevigades
Men så kommer den, stunden som inte förevigades, fast det mesta på denna resa förevigas av någon, så många kameror och smarta telefoner som går varma av allas iver att fånga så mycket som möjligt av denna en-gång-i-livet-resa på bild och film.

Den ena tösen tappar det stora mangoblad som hennes mamma gett henne att leka med. Jag böjer mig ner och plockar upp bladet. Sträcker långsamt fram det mot henne, och för första gången tittar hon på mig utan att vara blyg och förlägen. Hon sträcker fram sin lilla hand och tar varsamt mangobladet från mig. Jag flörtar lite med henne och hon ler.

När Simon Mulli pratat klart kommer Andrea fram till mig. Oh. Så vackert det var. Din stora vita hand, hennes lilla bruna hand, hur ni möttes över bladet. Jag såg vilken vacker bild det hade blivit, säger hon, och måttar med händerna i luften som ramade hon in bilden hon såg för sitt inre. Men så, på ett ögonblick var stunden förbi, och jag som stod där utan kamera i handen hann inte föreviga det. Men det var vackert, stunden som inte förevigades.

Ja, det var vackert. Och jodå, nickar jag till svar.
Visst förevigades ögonblicket. I mitt minne. Och i ditt. Det är som det ska.

A World of Love, konst som berör

Läste en artikel i Sydsvenskan i våras. Titeln fick mig att haja till: Patricia Piccininis skulpturer väcker avsmak och empati (tyvärr Premiuminnehåll), vilket gjorde att jag nyfiket läste vidare. Skickade frågan till en god vän om hon ville följa med till Patricia Piccininiutställningen på Arken. Det ville hon.

”In many ways, I think that the figures in my work are metaphors for the disenfranchised or the excluded. The ‘beauty’ or ‘ugliness’ of these creatures depends very much on what notion of normality you believe in.”

Sen händer livet. Du vet. Kalender fylls snabbt på, och ett tu tre har hela sommaren gått utan att vi kommit iväg. Så jag frågar igen och får ett par datumförslag i retur, så sagt och gjort, den 17e augusti 2019 satte vi oss på tåget till Arken.

Och vilken utställning.
Berörd? Ja, nått så kopiöst. Helt omöjligt att värja mig från. Berör in på bara skinnet, in under skinnet till och med. Konstverken, skapelserna, fantasin, ömheten, de oerhört naturtrogna figurerna – såväl de i ren människoform som de drömskapelser Piccinini blåst liv i.

”It’s not about attributing human characteristics to animals as much as recognising our shared ‘animalness’.”

”We have to ask ourselves if it is so hard to find out where one thing starts and another ends can we really then continue to believe in the barriers that separate us.”

Förundran. Nyfikenhet.
Hur i allsin dar går hon tilväga egentligen?
Hur får hon betalt? Ja, vad lever en ”installationskonstnär” på egentligen?
Var får hon alla idéer ifrån?
Hur lång tid tar det att göra en sådan här skapelse?
Och hur lyckas hon göra figurerna så enormt verklighetstrogna? Den lätt fuktade tungan, ögonen som med sådan förhoppning tittar på lekkamraten som precis klivit in i rummet, den lilla pojken som så ömt famnar sin oldemor (kan hon vara det, den gamla trötta sjöjungfrun? Ömheten dem emellan pekar dithän.) i verket The Long Awaited som ser ut exakt som en sovande pojke. Exakt!”I’m interested in relationships. The relationship between the artificial and the natural. Between humans and the environment. The relationship between beings, within families and between strangers.”

Jag skräms inte av figurerna i sig. Det är en sådan ömhet i alla verken, det är verkligen en värld av kärlek som Patricia Piccinini skapat, och samtidigt… verken, texterna och filmen som visas varje hel- och halvtimme med Patricia som berättar om sina verk… alltsammans väcker allsköns tankar. I mig. Om framtiden. Om nutiden. Vad gör vi? Hur ser gränserna faktiskt ut mellan mig och dig, mellan mig och fantasivarelser, mellan mig och laboratoriedjur? Vad får (kan? vågar? bör?) vi använda andra levande varelser till, i syfte att gagna oss, mänskligheten?

Vi lämnar Arken, fyllda av intryck. En fantastisk upplevelse. Rik. På så många vis.


Utställningen A World of Love av Patricia Piccininis verk på Arken pågår till och med den 8 september 2019. Åk dit om du har möjlighet!

 

 

 

#WhiteMonday

Som motvikt till den svarta fredagen (som har expanderat och mer eller mindre blivit en veckolång köpfest) är det idag #WhiteMonday.

Eh, va?
Jo, alltså, #WhiteMonday:
Den 23 november är det återigen dags för Black Friday – dagen som inte alls går ihop med de senaste klimatrapporterna. Men i Sverige har över 130+ företag, organisationer & influencers skapat en motpol till dagen, för att visa på alternativ till nykonsumtion. 

Som att lappa och laga, antingen för egen maskin, genom att lämna in kläder i behov till den lokala skräddaren eller nyttja Repamera.

Eller genom att kasta ut en fråga i den lokala Facebook-gruppen när den handdrivna gräsklipparen dör…. och få ett svar från någon som gärna skänker sin begagnade till mig.

Som att återanvända och återbruka otippade saker.

Eller bara det enkla i att verkligen nöta på de kläder som redan finns i garderoben.

Att ta en tur i naturen och plocka både det ena och det andra som är ätbart och smarrigt. Sylta. Safta. Torka äppleringar. Göra fruktläder och gröna smoothies med ogräs som bas. Eller för den delen att finna en REKO-ring i närheten och införskaffa fantastiska råvaror av lokala förmågor.

Att låta händerna vara i ett skapande, för nytta eller nöje.

Detta, och mycket mer både kan och vill jag göra, och gör jag. Det finns mycket jag inte kan göra/påverka också. Vi behöver adressera de världsomspännande utmaningar vi står inför både som individ såväl som gemensamt. Därom samtalade Navid Modiri med Katarina Graffman i Hur kan vi-podavsnittet jag lyssnade till idag, på tema konsumtion. Spännande och tankeväckande.

Konsumtion är intressant och en kuggfråga för mänsklighetens framtid… och likväl som jag höll med Katarina på många plan blev det lite väl mycket antingen-eller tänk, just vad gäller vad enskild individ kan göra och vad som måste ske på andra plan, regionalt och nationellt såväl som mellanstatligt. Samtidigt som jag förstår hennes poäng: för mycket ansvar förskjuts på individen (som konsument) medan företag såväl som regioner, stater och överstatliga organ får fortsätta glida, när det är regleringar på nationell- och internationell nivå som verkligen kunde göra skillnad.

Men oftast sker ju reella förändringar tack vare gräsrotsrörelser så det individuella och lokala engagemanget ska verkligen inte förringas. Det spelar roll! För att citera Margaret Mead: Never doubt that a small group of thoughtful, committed citizens can change the world; indeed, it’s the only thing that ever has.

Därför är #WhiteMonday ett gott initiativ som jag gladeligen stödjer!

Influencer… jag?

Alltså.

Ja. Klart jag är.
Det är du också.
Alla är vi influencers i en eller annan form.

Men. Nä.
Jag fattar väl jag också att det är något annat som avses med begreppet, snarare än att lyfta fram den påverkan var och en har på sin omgivning. Egentligen. Wikipedia låter meddela följande:

Influerare är i reklam– och mediesammanhang ett samlingsnamn för opinionsbildare och andra personer som uttalar sig i sociala medier och andra kanaler för att påverka attityder och handlingar hos läsare och följare med samma intressen. Influerare är även bloggare inom modehälsa och livsstil som får betalt för att visa fram eller omtala vissa produkter eller varumärken på ett personligt och positivt sätt och därigenom påverka konsumenterna.[1] Influerare kan vara kändisar, men begreppet syftar främst på förtroendeingivande personer med mål och möjlighet att påverka specifika målgrupper.[2]

Influerare eller påverkare är karaktärsstarka personer som någon lyssnar på, litar på och följer råden från. Typiska exempel är ledargestalter i skolklasser och andra grupper.

Så… igenkänning? Jo, men faktiskt. Framför allt kan jag i ovanstående definition känna att följande bitar stämmer på mig:
* personer som uttalar sig i sociala medier och andra kanaler för att påverka attityder och handlingar
* förtroendeingivande personer med mål och möjlighet att påverka specifika målgrupper
* karaktärsstarka personer som någon lyssnar på, litar på och följer råden från.

Avahf-n, vaddå förtroendeingivande och karaktärsstark? Vem tror du att du är egentligen?
Jamen. Jag är jag. En person som tack vare och med hjälp av social media har lyckats bidra till både det ena och det andra (Dance Walk i Malmö, #skolvåren, den lokala föräldraföreningen, med flera inslag av crowdfunding som exempel). Hade jag kunnat göra det om människor inte kände ett förtroende för mig? Om inte någon både lyssnat, litat till och följt mina råd och/eller uppmaningar? Jag tror inte det.

Fast ser du dig som en influencer egentligen? 
Ja, på något plan gör jag bevisligen det, för när jag såg en rad om Sustainable Influencers, så kände jag bums att där, där hör jag hemma. Kanske för att hitta fränder? Inspiration? Nya sammanhang? Ja. På allt det där. Också för att sprida det som är mitt hållbarhetsbudskap, som kan destilleras ner till två ord: varsam samvaro. Med mig. Med dig. Med människor, flora och fauna, med planeten i stort. Begreppet är (för mig) skalbart och omfattar allt, från det minsta till det största.

Logga av Jessica Ullström, Stillsam design. https://www.stillsamdesign.se/

Så även om mitt bloggande inte har hållbarhet som uttalat tema på samma sätt som många av övriga Sustainable Influencers, så är det vad det handlar om. Hållbarhet, och begreppet på engelska som jag tycker är så vackert: stewardship. På svenska blir det förvaltning, eller fögderi, vilket inte riktigt har samma klang för mig. Fast det kanske är ett ord jag ska reflektera kring – läge att röra runt i egen gryta och hitta en annan berättelse att förankra förvaltning med? Ungefär så som jag gjorde när jag omskapade ansvar till något fjäderlätt?

Och så är det det där med påverkansgrupp (peer group på engelska). De där grupperingarna (nästan) alla tillhör; grupperingar vi kan vara mer eller mindre medvetna om. Hur vi påverkar varandra just för att vi smittar av oss så vi blir som de vi spenderar mest tid med. Därför gäller det att vara medveten om påverkanseffekten och skapa mig de sammanhang som gör mig till mitt bästa jag. Summa summarum är vi ju alla influencers, som påverkar vår omgivning, så ock jag. Frågan för oss alla att ställa oss är därför hur vi påverkar: ”Tillstånd smittar. Är ditt värt att smittas av?”

Beräkna ditt klimatavtryck

Min nyvunna vän Lena som jag hittat tack vare #BusinessBoomUtmaning la upp en FB-live om att beräkna sitt klimatavtryck och se vilken klimatpåverkan min livsstil för med sig. Hon la en länk till ClimateHero. Jag var snabb att klicka på länken och genomföra testet.

Blev klimatkompis (klimatpåverkan motsvarande 2-5 ton CO2/år) med 2,45 ton CO2/år. Gjorde lite löften efter förslag som ClimateHero-roboten gav mig, och landade då på 2,05 ton CO2. Inte långt från det snitt på 2 ton CO2/år som jorden behöver att vi alla kommer ner till (och då finns det fortfarande massa människor som lever sina liv med långt lägre klimatpåverkan, att jämföra med snitt-amerikanen som nyttjar motsvarande 20 ton CO2/år…) och utöver det så klimatkompenserar jag för både mig och barnen genom att köpa träd varje månad.

Att jag sparar i träd är för mig inte ett sätt att komma undan att göra jobbet. Jag menar, det är, för mig, lika viktigt att fortsätta att äta vegetariskt, snåla med energi, återvinna och återbruka, lappa och laga, shoppa så lite det går, inte ha egen bil utan använda fot och cykel och kollektivtrafik i görligaste mån, undvika flygresor, sopsortera osv utöver det faktum att jag köper träd varje månad. Mitt sätt att leva, vad jag gör, hur, när, med vem och med vad, har förändrats enormt på 20 år. Till det bättre, för jag mår bra i de val jag gör, och med den livsföring jag har. Jag äter bättre, rör mig mer och njuter av livet, helt enkelt!

Vad säger ClimateHero dig?

Barnexperimentet (bok 21 av 26)

Barnexperimentet: svensk skola i fritt fall, av Per Kornhall. Fritt fall. Ord och inga visor. Publicerad 2013, och troligen införskaffad av mig något år senare, när jag var djupt insyltad i den svenska skoldebatten, i full färd med att köra gerillamarknadsföring i Almedalen för #skolvåren (där Per Kornhall för övrigt var dragplåster på en walk n talk 2014), twittra skola i parti och minut och tillsammans med andra drivna anordna #afk:er runt om i landet.

Ah.
”Den gamla goda tiden!”

Haha – nej. Så tänker jag inte. Det var himla roligt dock. Var sak har sin tid dock. Just då var jag så djupt engagerad att jag inte tog mig tid att läsa boken, men det har jag korrigerat nu. Och den är fortfarande läsvärd.

Kornhall är något av ett mysterium för mig – då han i en och samma stund är både ’traditionell och konservativ’ och samtidigt är väldigt öppen för mycket av de funderingar och förslag som ’traditionalisterna’ i skoldebatten ratar utan att överhuvudtaget ge frågeställningarna en chans. Och det gör boken till ganska spännande läsning, för jag tror ”båda sidor” i debatten (och ja, i skoldebatten kan man verkligen – tyvärr – tala om två sidor) kan hitta passager där de nickar bifall såväl som ilsket virar på huvudet i förnekelse. Och det är lite kul, ärligt talat! Han är något av en gränsgångare, den gode Kornhall.

Som twittrande #skolvårare stötte jag på synpunkten att ”skola är odiskutabelt” vilket chockade mig. Lärande är odiskutabelt, men skola är enkom en av människan skapt form för att normalisera och systematisera lärande. Även Kornhall uttrycker att lärandet är inbyggt i människan: Barn kan inte låta bli att lära sig. Det är helt enkelt biologiskt omöjligt för dem och det verkar finnas ett starkt inre belöningssystem som belönar dem när de härmar och lär sig av sin omgivning.” Däremot ställer jag mig tvivlande till följande slutsats: ”[…] det kan också bli så att ett barn lämnat åt sig själv inte kommer vidare, inte upptäcker några nya världar. Så är det redan i förskolan. Lämnade helt åt fri lek ”fastnar” barnen i samma lekar och behöver därför en förskollärares ledning för att stimuleras till nya lekar.”

Verkligen? Tillåt mig att tvivla. Mycket av den passivitet som både förskole- och skolbarn såväl som vuxna fastnar i, tror jag snarast handlar om att vi socialiseras in i att ”någon annan ska bistå oss att hitta vägen fram” oaktat om det handlar om lek, att lära sig skriva och läsa, ta reda på fakta om hur Nobelpriset i litteratur gjort avtryck (om något) i den svenska litteraturen eller luska ut hur man enklast köper bästa biljett till Australien. För mig krockar det sistnämnda med det förstnämnda. Om vi hela tiden får små knuffar i ”önskvärd riktning” redan som små barn, är det väl inte så underligt om människobarnet slutligen lär sig att vänta på knuffen, istället för att engagera sig själv och sin egen fantasi fullt ut?

#skolvåren ställde (den twitterifierade) frågan #VarförSkola, och Per Kornhall summerar anledningen väldigt väl i denna meningen: ”Man måste se på ett system som en helhet och inte addera saker utan att noggrant genomlysa konsekvenserna.” Senare i kapitlet lyfter han fram att ”vi kan nog behöva se över de sedimentära lagren i den svenska skolan”. Onekligen är det så!

I hela boken är just frågan varför skola återkommande, om än inte formulerar exakt så (fast bra nära emellanåt!). I slutet skriver Per Kornhall: ” Just nu är skolan ett lapptäcke av olika förhastade och ideologiska reformer. Vi måste börja ta ett helhetsgrepp och förstå att huvudmannaskap, läroplaner, läromedel, lärarutbildning, lärarlöner, kompetensutveckling med mera hänger ihop i ett enda system som måste byggas från grunden som en helhet utifrån skollagens krav.” Jag håller med, med tillägget att vi behöver titta även bortom skollagen till vilket samhälle i stort vi vill skapa (möjligen att skollagen är korrekt formulerad utifrån det Sverige vi vill till, men jag tar det inte föregivet innan vi har svaret på frågan). Vad ska vi med skolan till, vad är det egentliga syftet? Hur vill vi att Sverige ska vara om 10-50-100 år?


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2018, att läsa och blogga om 26 svenska och 26 engelska böcker, en per vecka, böcker som jag redan har hemma.

Äppleringsfabriken igång igen!

Idag har jag äntligen dragit igång min äppleringsfabrik för året. Förra året var ett riktigt dåligt äppleår, så då blev det inte många äppleringar torkade inte, annat var det 2016. Då var det både ett riktigt bra äppleår och dessutom var det i den vevan som jag och exmaken separerade, så jag hade stor nytta av det meditativa svarvandet av äpplen.För det är just det jag gör. Jag svarvar äpplen (ju jämnare och rundare desto bättre. Tidigare om åren skalade jag dem med svarven också, det har jag slutat med. Blir för mycket svinn och skalet stör mig inte alls. Snarast tvärt om. Blir lite vackert, framförallt med röda äpplen!) med min äppelsvarv och sen torkar jag dem genom att hänga ringarna nere i tvättstugan på torkställningar (för tvätt, som ni ser på bilden).

Luftavfuktaren sätter jag på AUTO och har dess fläktfunktion aktiverad så att äppleringarna hänger i ett ständigt men ganska försiktigt flöde av luft i rörelse. Då torkar ringarna snabbt och smidigt, kan ta en dag eller två eller tre om jag har alla torkställningarna fyllda av äpplen. Går och tittar till dem med jämna mellanrum, flyttar på äppleringar som glidit nära varandra så de har lite avstånd sinsemellan och provsmakar en eller två. Så klart!

Likväl som jag inte förmår skala äpplena med svarven så kan jag inte heller med att kasta den urkärnade delen rätt av, utan jag skär av allt ätbart ner i en kastrull och passar på att koka (osötat/osockrat) äpplemos när jag ändå är igång. Tillsätt lite vatten och en bit kanelstång eller två och låt koka tills du tycker det är tillräckligt mosigt. Vill du så kör med mixer, själv tycke rjag om det lite grövre med synliga bitar. Ska du inte använda upp det inom en vecka eller två så frys in i små plastpåsar, funkar finfint.

Jag har testat andra sätt att torka också, t ex i vanlig rumstemperatur på torkställning i vardagsrummet – det funkar det med men tar längre tid. Har även torkat äpplen i mina två grönsakstorkar (märke Evermat) men det förslår inte. Efter att jag svarvat 5-10 äpplen så är en hel tork fylld – och jag svarvar bra många fler äpplen än så!

Såg nyligen någon som trädde ringarna på blompinnar anpassade till ugnens bredd, hängde in dem i ugnen så ugnen mer eller mindre var fylld och torkade på 50-70 grader med öppen lucka, det funkar nog också ganska bra. Man kan hänga på snören i fönster också om man vill… eller i en stringhylla.

Möjligen finns det lika många sätt att torka ringarna på som det finns människor som kör igång äppleringsfabriker hemma – det gäller nog bara att testa och se vad som funkar bäst just hos dig.

När ringarna är bra torra (jag är lite kinkig, tar hellre ganska hårda/sega ringar som jag vet är rejält torkade, än riskerar att de inte torkats tillräckligt så de möglar under förvaring. Har aldrig hänt mig men kan tänka att det skulle kunna hända.) så tar jag en näve oanvända kompostpåsar till hushållsavfallet och fyller, snörper åt och fyller skafferiet. Där håller de utan problem i tre kvartal och säkerligen längre än så. Men längre än så har jag inte lyckats få mina äppleringar att hålla, så jag kan inget garantera. 🙂