Jordgubbslandet berör, griper tag, skakar om.

Såg Jordgubbslandet på bio igår. När eftertexterna rullade satt jag kvar. Tagen. Filmen är som en smocka i magen, gripande och omskakande. Väcker enormt mycket tankar, kring livet vi lever, livet jag lever. Ett liv där jag mycket sällan kommer i kontakt med människor som faktiskt sliter i sitt anletes svett, för att sätta mat på bordet sitt.

Gästarbetarna som plockar jordgubbarna vi köper utanför Ica Maxi eller längs landsvägarna, knorrande över literpriset. Gästarbetarna som plockar våra slanggurkor, liggandes på mage, som sardiner brevid varandra, med huvudet och armarna nedkörda över gurkrankorna, plockandes gurka på gurka, timme efter timme. Gästarbetarna – från Polen, Litauen, Thailand – som tar de jobb vi svenskar inte vill ha. Gästarbetarna som plockar lingon, blåbär och hjortron i våra svenska skogar, innan de blir fast i Sverige, lurade på förtjänsten på grund av ett dåligt bärår, fast i evig skuld hos de som lånat dem pengar till flygbiljetten hit.

Jag plockade jordgubbar som tonåring. Tre veckors arbete i arla morgontimme, för en spottstyver. Finns det överhuvudtaget några svenska ungdomar som har jordgubbsplockning som sommarjobb idag? Näppeligen.

Jag kommer inte i kontakt med dessa människor, mer än via tidningsartiklar, när jag kör förbi ett fält med hukande människor som drar lök, plockar dillkronor till kräftorna eller skär blåklint till midsommarstänger Sverige runt, och om jag tänker tanken bortom jordgubbsståndets alla jordgubbslådor. Och hur ofta gör jag det? Med handen på hjärtat är det inte så ofta. Inte tillräckligt ofta.

Och på något absurt och bisarrt vis, så har ju dessa gästarbetare det ”ganska bra” på en skala… För sen har vi de papperslösa, som slavar i skymundan på restauranger, kycklingfarmer och bilverkstäder. Och ”EU-migranterna”, tiggarna som sitter utanför butiker och tågstationer. Det knyter sig i magen när jag inser, att jag inte vet vilken av dessa grupper som står på den nedersta pinnen på stegen, i det klassamhälle vi alla är en del av. Troligen de papperslösa, som när som helst riskerar att bli infångade, tagna i förvar, innan de skickas ”hem”. Och vad spelar det för roll egentligen? Det är ju helt sjukt att jag ens tänker tanken… eller hur?

Ja. Jag vet inte jag. Se den. Jordgubbslandet. Med öppna ögon, öppet sinne, öppet hjärta. Om inget annat så för att bli medveten om ditt privilegium – bara det faktum att jag, du, vi har råd att gå och se en film på bio för etthundratjugofem kronor per person talar sitt tydliga språk.

Åh, nu låter det som jag vill ge alla svenskar dåligt samvete för att vi har det för bra. Men nej, det är inte det som är min önskan. Men att bli medveten om att vi har det bra, det tror jag är en bra sak. Och kanske, ur den insikten, kan vi agera för att fler också ska få det bra?

Märker ni att jag velar, famlar efter ord, försöker skapa mening i och av något som känns helt meningslöst och galet? Filmen berör, griper tag, skakar om. Och ger mig en molande känsla i kroppen – att det, att vi, gått fel nånstans. Jag vet inte jag. Vad ska jag göra? Vad kan jag göra? Vad är det min – och din! Och vår! – förbannade skyldighet som medmänniska att göra?

Sommar ger tankespjärn!

Lyssnar till Malin Persson Giolito, en författare jag aldrig läst, inte ens stött på, ärligt talat. Kanske för att jag slutat läsa kriminalromaner, som jag tror är vad hon skriver. Men hennes Sommar-program startar automatiskt när jag lyssnat klart till ett annat Sommar, så jag ger henne en chans.

Fascineras så – av hennes sätt att vara rak på sak och ändå inte onödigt taskig eller elak; klarsynt på ett tydligt vis. Hur hon sätter ord på sånt som ”man inte ska/får säga”. Rakt ut med det bara. – att jag hänförd lyssnar hela programmet igenom.

Fascineras så – att jag trycker på play igen så fort första genomlyssningen är överstökad.

Utöver att vara författare är hon också advokat, och har snart i hälften av sitt liv bott utomlands i Europa. Sedan åtta år bor hon i Bryssel, och trots det – eller kanske på grund av det? – så förmår hon sätta fingret på så mycket av det där som är så svenskt. Och inte minst, på det som börjar bli knasigt, i Sverige så väl som i Europa, så väl som globalt. På åldersbestämning av ensamkommande flyktingbarn, som på i n t e t vis är rättssäkert, hur mycket det än skrivs om ”de nya medicinska metoderna”. Om hennes kloka syn på ett Sverige, hur ”Mitt Sverige handlar om hemvist, inte överlägsenhet” som går vidare i ”Nationalism, patriotismens onda kusin, den baseras på hat mot andra. Och hat mot andra börjar gro i en känsla av att vara förmer. Och låter vi nationalismen – överlägsenheten – ta över, då hjälper inte ens demokratin.”

Malin minner mig om en av mina nära och kära vänner, som har samma raka och oerhört klarsynta blick på sig själv och sin omgivning, på skeenden och samhällssystemiska vurpor, och en än härligare röst att lyssna till. Men till dess att min gode vän blir tillfrågad att delta i Sommar får vi hålla tillgodo med Malin Persson Giolito. Tror bestämt jag ska låta Malin göra mig sällskap en tredje genomlyssning, för hon ger mig utmärkt tankespjärn.

”Men en sak är jag övertygad om. Vi kommer aldrig att vinna över aporna [tidigare i programmet berättar Malin om det som skiljer människan från schimpansen] om vi inte samarbetar. Gör vi bara det som maximerar vår egen välfärd, är det snart slut med oss alla. Internationell solidaritet är inte en romantisk fantasi. Det är en nödvändighet.

Mörka tider närmar sig, säger professor Dumbledore, när Voldemort kommer tillbaka och sprider skräck, terror och död omkring sig. Snart måste vi välja, säger Dumbledore, mellan det enkla och det rätta.”

Den utsträckta handen.

Hej, har du handlat något tungt som du vill få hemkört i min bil?
Frågan kom från grannfrun, som sett mig stå i kassan på Ica Maxi, väl medveten om att jag inte har någon bil utan tar mig fram mestadels med cykeln till hjälp. Jag hade inte handlat tungt, vilket hon såg själv, men tog sig ändå tiden att komma bort till kassorna och ställa frågan till mig. Jag tackade nej, och uttryckte samtidigt min glädje över att få frågan ställd till mig.

När jag packat samman det lilla jag handlat gick jag till paketutlämningen och hämtade ut de två paket som var anledningen till att jag cyklat till Ica Maxi överhuvudtaget. Och helt plötsligt insåg jag att det där erbjudandet kom väldigt lägligt. För paketen jag hämtat ut var ganska stora och otympliga. Hade säkert kunnat krångla fast dem på cykeln på något vis, men… tittade mig omkring och fick syn på dem, så jag styrde kosan mot dem och frågade om erbjudandet fortfarande var giltigt, eftersom jag helt plötsligt hade mycket att försöka få hem på cykeln. Jovisst, sa hon, så jag la mina paket i hennes vagn jämte liten gosse som förnöjt mumsade i sig en korv från korvkiosken, och cyklade hemåt.

En stund senare knackade det på dörren, och där stod grannfru och gosse, bärandes på vars ett stort och otympligt paket. Jag tackade så enormt mycket för hjälpen och servicen – Personlig hemkörning de luxe! – och började raskt öppna paketen, som jag visste innehöll två par nya barfotaskor från Vivo Barefoot, och så Eve, min Eve.

Hela denna upplevelse gjorde mig så glad. Tänk, att en sån till synes liten oskyldigt ställd fråga kan bringa sådan tacksamhet! Så vänligt, så omtänksamt, så kärt av grannfrun att bemöda sig om att sträcka ut en hand, bara för att. Och att faktiskt ta emot den, säga, Ja, tack, jag tar gärna emot lite hjälp. Bådadera kräver så lite av den enskilda individen, och ger så ofantligt mycket, både för individen som för samhället i stort. Det är ju Tillsammans vi gör varandra bra.

REKO-ring Malmö

Har hört talas om reko-ringar ett år eller två, så när jag trillade över en nystartad REKO-ring i Malmö så blev jag genast medlem i gruppen på Facebook. Men vad är en REKO-ring undrar du kanske? Så här står det i gruppbeskrivningen:

Varför REKO?
Vi tycker att kedjan mellan producent och konsument borde vara mycket kortare! Vi vill göra det enklare att stötta småskaliga, lokala initiativ med ekologisk inriktning. Därför skapade vi REKO-ring Malmö. REKO-ringen innebär direkthandel där producenternas matsvinn och dyra mellanhänder minimeras. Varor förhandsbeställs på Facebook innan konsumenter och producenter träffas för samordnad varuutlämning varje vecka. Ett fantastiskt tillfälle att få träffa din lokala producent!

Vi är inspirerade av REKO-ringar i Finland och runt om i Sverige. Vi tycker att närproducerat och hållbart är en bra grej och hoppas att detta kan bli en plattform för samarbete mellan producent och konsument. Tillsammans kan vi göra REKO-ring Malmö fantastiskt!

Igår var första gången jag hade möjlighet att faktiskt hämta upp på parkeringen vid Kommendanthuset, så tidigare i veckan tittade jag över alla säljannonser och la in ett antal beställningar. Fick bekräftelse, swishade, och knappade in min beställning i min kalender, så jag skulle komma ihåg att få med mig allt jag beställt när jag väl hämtade upp varorna.

Av AnnaKagas beställde jag 30 ägg och ett kg stenmalet vetemjöl. Surtantens syrade fick äran att leverera mig vars en burk kimchi respektive syrad fänkålssallad. Los Perros Urban Farmings delikata blandning av sallad och ett knippe mynta föll jag pladask för och Ecofungi lockade mig att beställa tre hg kungsmussling – en svamp jag aldrig gjort bekantskap med tidigare. Blomkålskollektivets rejäla knippe med grönkål respektive palmkål gjorde sedan sällskap med tre gurkplantor från Landet Oss.

Det fanns fler producenter på plats, men jag kunde ju inte förköpa mig alldeles… Det kommer garanterat att variera varje vecka vem som har något att erbjuda, så gå med i REKO-ringen i Malmö du med (eller hitta/skapa en i närheten av där du bor – konceptet är spritt lite varstans!) och upptäck detta härliga sätt att handla direkt från producenterna själva.

 

 

Rabarber et al!

Denna fantastiska skapelse, som förmår sätta blad av närmast förhistoriskt gigantiska mått, som växer och växer och växer, trots att jag skördar och skördar. Magnifik växt! Och så god dessutom. Minns den rosa saften min momo kokte när jag var barn, som smakade så ljuvligt rosa – för det är verkligen så jag minns den. Att den smakade rosa. Själv gör jag ofta både rabarberkräm och rabarberpaj, men i lördags när jag skördat drygt tre kilo rabarberstjälkar så bestämde jag mig för att göra saft. Googlade fram ett recept, som jag inspirerades av: Lät den stå fyra dygn (eftersom jag inte orkade ta hand om den igår), skippade citronsyran, hade endast ett och ett halvt kilo rårörsocker på cirka fem liter saft, det räckte fuller väl – inte minst eftersom jag fryser min saft, snarast än har den stående i flaskor, då hade det nog behövts mer socker för att konservera saften ordentligt. Så nu är frysen full av fem liter av Hasselbackens rårörda rabarbersaft, undantaget litern jag satte i kylen att bjuda till födelsedagsskål med på lördag.

För den delen ska jag nog kunna bjuda även på Hasselbackens nygjorda hyllesaft också eftersom jag i söndagskväll tog mig ut på hylleblomst- och nässelplockarpromenad. Hyllen satte jag saft på (utan citronsyra även där), som jag ska sila av och fylla på flaskor om två dagar, och nässlorna sköljde
jag upp och band ihop till ett knippe som jag hängde till avrinning och tork – blir perfekt att pulvrisera och göra nässelpulver av, till vinterns gröna smoothies, brödbak och annat smått och gott. 

Självklart plockar jag nässlor och kirskål som jag använder omgående också, men dessutom förväller jag dem snabbt och fryser in för höst/vinter/vår-användning. Och plockarsäsongen har ju bara börjat, snart finns det bär att skörda, och äpplen att plocka, och…  Äpplena jag vinterförvarade på vinden räckte ända till april, och de torkade äppleringarna jag producerade i höstas har jag faktiskt fortfarande kvar två påsar av – världens bästa snacks. Oh vad jag älskar att kunna använda det naturen ger.

#blogg100 – En egen värld.

Läste ut Charmen med tarmen igår. Var glad att jag hade folk i min närhet under tiden jag läste, som fick ta del av små fascinerande utdrag av wow- eller småfnitter-kvalitet: formuleringar som väckte min fantasi till liv; fakta som ger mig än större intresse att titta inåt, på många plan; sådant som fick mig att häpna.

”Om man tittar närmare på oss människor kan man konstatera att var och en av oss är som en egen värld. Pannan är en luftig liten äng, armbågen är en torr ödemark, ögonen är salta sjöar och tarmen är en urhäftig, jättelik skog med sanslösa formationer. Liksom vi människor bebor planeten, är också vi koloniserade.

[…] Den som idag vill upptäcka nya kontinenter och folk måste utforska den lilla värld som finns inuti oss själva. Och då är tarmen den mest fascinerande kontinenten. Ingen annanstans lever det lika många arter och familjer som där.

[…] Av all mikrobiota – alltså alla mikroorganismer som stökar runt i och på oss – befinner sig 99 procent i tarmen. Inte för att det knappt finns några på andra ställen utan därför att de helt enkelt är så ofattbart många i tarmen.”

Samspelet mellan oss som individer och de högst individualiserade kolonierna av mikroorganismer som tagit sitt pick och pack och flyttat in/på mig… så fascinerande. Där kommer förklaringen till varför enäggstvillingar… trots allt inte är identiska – de har sin alldeles egna och unika uppsättning kolonisatörer. Säkerligen liknande, men om den ena tvillingen som bebis pussade grannens hund på nosen vid ett specifikt tillfälle, medan den andra tvillingen låg och sov… ja, mer än så kanske det inte krävdes för att nybyggnarna hos den förstnämnde skulle ta sig ett annat uttryck, en annan väg i livet så att säga, än för den sistnämnde. Och det spelar roll. Exakt hur mycket roll det faktiskt spelar kan ingen säga i klartext just nu, men att det spelar stor roll, den polletten har trillat ner. Det är sannerligen okända kontinenter som upptäcksresande forskare just nu håller på att nyfiket lära sig mer om, och det kommer garanterat att påverka samhällsutvecklingen på sikt.

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 75 av 100.
Boken ”Charmen med tarmen” av Giulia Enders.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com

Hvorfor ikke?

Hvorfor ikke?, frågar den unga pojken journalisten som precis sagt åt honom att han inte är dansk.

”För om all världens människor kom till Danmark och födde barn här så kan man inte säga att alla dessa barn är danskar.”

Hvorfor icke?, frågar han igen.

Det är smärtsamt att se dessa unga själar mötas av ett så tydligt avvisande, på grunder som de inte kan förstå, grunder som är så orimliga, omänskliga.

För – hvorfor ikke? Orimligheten i att sätta dessa etiketter på människor, som en slags kvalitetsstämpel – du är dansk. Du är det inte. Du är äkta. Du är oäkta. Varför gör vi så gentemot våra medmänniskor? Drivkraften att rädda Mig, genom att förgöra Dig – vem gagnas? Utanförskapet skadar, oss alla. Alla! Hur kan vi komma förbi denna rädsla, och inse att vi hänger ihop, att vi är ett?