Det längsta kriget

I andra kapitlet (krönikan) i Rebecca Solnits bok Män förklarar saker för mig, går under rubriken Det längsta kriget, går hon ut hårt: Vi har mängder av våldtäkter och våld mot kvinnor i det här landet och på vår jord, men det ses nästan aldrig som en fråga om medborgerliga eller mänskliga rättigheter, eller som en kris, eller ens som ett mönster. Våldet har ingen ras, ingen klass, ingen religion eller nationalitet, men det har faktiskt ett kön.

Och innan du nu sätter kvällsmackan i halsen, så fortsätter hon med att tydligt dementera att det rör som om alla män. För, som hon skriver: även om så gott som alla förövare av sådana brott är män, innebär det inte att alla män är våldsamma. De flesta är det inte. […] Men det vi pratar om här är pandemin av mäns våld mot kvinnor, både partnervåld och våld utfört av främlingar. 

Så #inteallamän-kommentarer undanbedes tacksamt. Det är k l a r t att det inte handlar om alla män! (Och om du tvivlar på att Solnit verkligen tycker det, så skriver hon ett par sidor längre fram följande: Fler och fler män blir goda allierade – och det har alltid funnits några. Godhet och kärleksfullhet har aldrig haft något kön, och det har inte empati heller.)

Den där empatin förresten, kanske inte alls ska stå inom parenteser i denna min andra bokreflektion kring Män förklarar saker för mig. Kanske är det just förmågan (vanan att? viljan till?) empati som skulle kunna vara skillnaden som gör skillnad? Ett sätt att få upp ögonen för hur det är att gå i någon annans skor är att lyssna till vad de har att säga. Solnit fick ett brev som beskrev just en sådan händelse:
I somras skrev en man till mig och beskrev en collegekurs där studenterna blev tillfrågade om vad de gör för att skydda sig från våldtäkt. De unga kvinnorna beskrev alla de invecklade metoder de använde för att vara på sin vakt, hur de begränsade sina liv, vidtog försiktighetsåtgärder och i princip tänkte på våldtäkt hela tiden (medan de unga männen i gruppen, tillade han, gapade av förvåning). Avgrunden mellan deras världar hade plötsligt, för ett litet ögonblick, blivit synlig.

Avslutningsvis vill jag bara fråga om du vet vad den vanligaste dödsorsaken för gravida kvinnor i USA är? Svaret är fullkomligt absurt, horribelt och in-i-helvete-åt-pipsvängen-galet: Äkta makar.

Äkta makar…. Det är så jag vill börja gråta, lägga mig ner och dö och dra något gammalt över mig, i en och samma vända. Men icke sa Nicke. Jag bokreflekterar istället!

Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på min andra bokreflektion kring boken ”Män förklarar saker för mig” av Rebecca Solnit. Jag har för avsikt att blogga en bokreflektion för varje kapitel:
Män förklarar saker för mig
Det längsta kriget
Världar krockar i en lyxsvit
Till hotets lov
Gammelmor Spindel
Woolfs mörker
Kassandra bland kräken
#YesAllWomen
Pandoras ask och den frivilliga poliskåren

Tusen tankar om träd (bok 6 av 26)

Svart valnöt, Juglans nigra, på Bulltofta rekreationsområde, Malmö.

Inledningen till boken Tusen tankar om träd av Vi-skogen lyder:
”Träd är en del av livet. De är gåvan till det nyfödda barnet. De är dansen runt granen. Utsikten från balkongen. Möblerna i våra hem. Björken du ristade in din kärleks namn i. eller ett minne över en kär släkting som inte finns bland oss längre.”

Vackra tallstammar med fötterna ljuvligt nedbäddade i den mjukaste av mossor, vid Grytthyttan.

Någon sa att träden bildar trädgårdens tak, och en trädgård utan träd… ja, det saknas något där. Det smärtar i mig när jag ser hur många köper (gamla) hus och tar ner alla träden det första de gör. Träd på vår villatomt vårdas ömt, inget har tagits ned men däremot har det tillkommit ett antal sedan vi flyttade in 2003, både sådana vi planterat (ett äppleträd, ett mullbärsträd, ett valnötsträd, en fläder, en tall och en japansk lönn – har jag glömt någon månne?) såväl som träd som självmant valt att slå sig ner.

Katten Pop älskar att klättra i träd!

Jag älskar verkligen träd. Bläddrade igenom mina bilder på jakt efter ett foto till detta blogginlägg… misslyckades fatalt som märks. Och då var det många vackra foton som fick stryka på foten. Jag tycker också väldigt mycket om det kinesiska talesättet Bästa tiden att sätta ett träd var för 20 år sedan. Den näst bästa tiden är idag. Därför blir jag glad när jag sitter här och funderar över hur många träd jag planterat, både i min egen trädgård och på andra platser. Har gett bort träd i Vi-skogen, via barnfonden.se och actionaid.se, men också planterat träd i Kenya via Better Globe, något som är en kombination – en investering som samtidigt gör gott. Både barn och bonusbarnbarn får träd av mig via Better Globe på högtidsdagar.

I Tusen tankar om träd, som är Vi-skogens jubileumsbok efter 30 år av trädplantering i Kenya att: ”För 50 år sedan täcktes 10 procent av Kenyas yta av skog. 2006 var siffran nere på 1,7 procent. Efterfrågan på odlingsbar mark, timmer och kol leder till att allt mer skog skövlas. Mark som tidigare var täckt av skog är numera uttorkad barmark. Träden behövs för näring i jorden och som skugga för djuren och människorna. Men även för matlagning och byggnadsmaterial. Utan träd överlever vi inte, folk kommer att dö. Jag säger alltid till alla jag träffar att ‘om du hugger ner ett träd, plantera fem nya‘.”

Hur, och var, du planterar träd, spelar kanske mindre roll?
Men att och ju fler du planterar, desto bättre är det. För oss alla!

Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2018, att läsa och blogga om 26 svenska och 26 engelska böcker, en per vecka, böcker som jag redan har hemma.

Kassaflöde? Äh, trist ju!

Inte låter det sexigt inte, men kassaflöde är faktiskt vad jag ägnade min onsdagskväll åt, eller rättare sagt brädspelet Cashflow. Spelet skapades av Robert Kiyosaki (ni vet, Rich Dad, Poor Dad?!) och finns alltså även i svensk tappning, som var den jag gav mig i kast med, i gott sällskap. Jag lärde mig massvis, om saker som ROI (Return On Investment), avkastning och inteckning, kursintervall (aktieterm), omvänd split och att kassaflöde är allt annat än trist. Framför allt tog jag dock med mig konceptet arbetslösa pengar. Har aldrig tänkt på det i den termen, men när jag hörde det så klickade det till inombords. 

Så i eftermiddag har jag börjat ta itu med min ekonomiska översikt, något jag haft på att-göra-listan alltför länge, utan att ta mig i kragen. Nu har jag tagit ett första steg, vilket passar särdeles bra eftersom skilsmässa, bodelning och allt vad det för med sig, är på väg att finaliseras. Minsann om jag inte drar igång en för mig utmanade finansiell resa med andra ord, i syfte att få koll på både tillgång på som flöde av pengar. Och mina arbetslösa pengar ska få smaka andra bullar, var så säker för nu är det dags att de börjar arbeta!

Varken mer eller annat än vi kräver av barnen

Under 2017 har jag och Pernilla Tillander följt Skurups Förskola i insatsen Ringar på vattnet (ESF-projektet Inkludera & Mötas), och ledorden under vårt arbete (öppenhet och att välja/sprida glädje; tydlighet och att ta ansvar; samarbete) kommer från personalen i verksamheten.

Det intressanta med värdeord och värdegrundsarbete är inte vilka ord som väljs ut – utan snarast: hur g ö r man dem? Det vill säga, i detta fallet:
Hur gör man öppenhet?
Hur väljer man och sprider glädje?
Vad innebär det att vara tydlig, och hur förmedlar jag det?
Hur agerar jag på ett sätt så att jag tar mitt fulla ansvar?
Hur samarbetar vi här? Hur gör jag? Bjuder jag in till det; tackar jag ja när jag erbjuds det?

I samband med vårens första session med den pedagogiska ledningsgruppen för Skurups Förskola, bestående av förskolechefer och enhetsutvecklare, sa Rosita Alexandersson, en av förskolecheferna: Vi kräver inte mer eller annat av vår personal än vi kräver av barnen.

Nä. Precis.
För så är det ju, eller borde vara, överallt. För barn gör som vi gör, och inte som vi säger, och därför är det just i vårt agerande som vår värdegrund visar sig. För, allt det där (öppenhet, glädje, tydlighet, ansvarstagande och samarbete, och alla andra fina, vackra, betydelsefulla ord som finns i värdegrunder och visioner runt om i landets alla förskolor) är ju sådant som förskolepersonal i stort arbetar väldigt aktivt med barnen med. Men lika viktigt – viktigare? – är hur de är med sina kollegor, med barnens föräldrar, ja, med alla egentligen?

Jag vill dock inte delegera ut ”förebildandet” till 100% till samhällsinstanser som förskola och skola. Så därför tänker jag plocka hem det till mig själv, som förälder. För samtidigt som jag mer än gärna vill att mina barn omges av fantastiska förebilder, så vill jag också vara en! För även om jag i mitt föräldraskap inte har värdeord uppklistrade på väggarna, så finns de ju där, i det jag säger, det jag gör, i det jag uppmuntrar och sätter fokus på.

Så hur är jag som förälder en god förebild för mina barn? Är jag nyfiken och frågvis? Går jag kurser, läser böcker, samtalar med människor som har andra erfarenheter och bakgrunder? Har jag bestämt mig för vad jag tror och tycker, eller är jag öppen för att ändra åsikt? Har vi ett ömsesidigt samarbete i hemmet, och hur samtalar vi alla kring det som ska bli gjort? Hjälps vi åt?

Ju mer jag tänker efter, desto fler frågeställningar väcks inom mig. Och vill jag agera förebild för mina barn, vilket jag vill, så gäller det ju att även jag lever som jag lär: Jag kräver inte mer eller annat av mig som förälder än jag kräver av barnen. 

Tillanderroths rekreationsdag nummer ett

Igår var det dags för den första Tillanderrothska rekreationsdagen för våren – något vi bokade in en gång i månaden då vi sågs för ett par intensiva arbetsdagar i december.

Grundtanken bakom det hela är tvåfaldig:
1) Vi har flertalet arbetsdagar inbokade kommande år, dagar då vi kommer planera så väl som genomföra hel- och halvdagar ute hos kund, och det är intensivt arbete. Det vill vi väga upp med rekreationsdagar då vi bygger välmående och glädje! All work and no play is not good for the soul, som Felix Sabates uttrycker det.
2) Det ger oss också en chans att lära känna varandra bättre, för hur det nu än är så har vi faktiskt inte känt varandra mer än ungefär två år!

Pernilla ansvarade för första rekreationsdagen och när jag dök upp vid Knutpunkten på morgonkvisten, var dagens alla planer uppkastade i luften pga vabruari… Så istället för behandlingar på nordic hamam på Vattnets hus i Ängelholm körde vi ett självtvagningskit, och det funkade finfint det också. Ny upplevelse (på Nordic hamam där för P, totalt sett för mig) och vi rekommenderar varmt Vattnets Hus!

Besök på Nordic Hamam på Vattnets Hus i Ängelholm – rekommenderas varmt!

Körde vidare, rena och fina må ni tro, till Orangeriet Bistro & Garden i Varalöv – jättefint ställe mitt ute i ingenstans. Där åt vi en smarrig lunch (vars en oumphburgare med världens godaste äpplesmulpaj till efterrätt) och pratade långt om länge innan vi styrde kosan tillbaka till Helsingborg.

Vilket häftigt ställe Orangeriet i Varalöv visade sig vara – kolla in deras häftiga och ovanliga utbud!

Under förmiddagen ställdes även eftermiddagens thaimassage in, likaledes pga vabruari, så P improviserade och vi fortsatte på dagens rengöringstema: fotvård och fotmassage, vilket var en upplevelse på så många plan.

Välskrubbade fossingar må ni tro – som vi skrattade (det kittlas!).

Sen stundade dagens sista pitstop, på Chocolatte vid Sundstorget, där vi inmundigade vars en kopp te, chokladboll och två hemmagjorda chokladpraliner. Oh ljuva himmelrike!

Löjligt gott – och gisses så vackra dessa chokladpraliner är (och smaken matchade utseendet väl!).

Ser med spänning fram emot vad jag ska hitta på när vi har nästa rekreationsdag inbokad i mars – har lite funderingar, men tar tacksamt emot idéer. Kan dessutom avslöja att när vi nyligen genomförde vår första arbets- och planeringsdag så började vi boka in höstens arbetsdagar… men jag stämde raskt i bäcken och sa: Det gäller att prioritera! Rekreationsdagarna ska planeras in först, sen tar vi arbetsdagarna. Så blev det. Kalendern är numera välfylld! Hur ser det ut hos dig, har du rekreationsdagar inplanerade i din kalender?

Ringar på vattnet – Skurups Förskola

Under ett knappt år har jag, Helena Roth, tillsammans med Pernilla Tillander, följt personalen på Skurups Förskola inom ramen för det pågående ESF-projektet Inkludera och Mötas som pågår i kommunen sedan 2016. För förskolans personal genomför vi en insats som fått namnet ”Ringar på vattnet – den goda lärmiljön”.

Det är mycket personal i förskolorna i Skurups kommun, så för att kunna genomföra insatsen har vi mött personalen i tre grupper per omgång, och då har det ändå varit rejält stora grupper på mellan 40-70 personer. Det är mycket, i förhållande till den typ av lärandeprocess som jag och Pernilla planerat för, men det har gått förvånansvärt bra. För bra har det gått! Jag upplever en stor skillnad i personalen i stort, och Pernilla förmedlar samma känsla.

Utöver den stora insatsen har förskolechefer och enhetsutvecklare dessutom fått ta del av en fördjupning vi döpt till ”Vi gör bättre när vi kan” som löpt över fyra eftermiddagar under hösten 2017 – tre är genomförda, den fjärde och sista väntar efter vi hållit den sista ”storgrupps-omgången” som stundar den 10 och 13 november. I denna fördjupningsgrupp har insikterna haglat och både jag och Pernilla ser med stolthet och förundran på hur individer ”steppat upp”.

Att som ledare (och det är vi alla, om du tänker efter!) inse, att det främsta verktyg jag har, är mig själv: Jag är en förebild – det är stort. Och en förebild är man inte för att/när man ”aktivt försöker lära ut någonting” utan genom att v a r a det. När en person steppar upp, och bidrar med hela sitt jag, så fördjupas dessutom personens egen förståelse för de olika kommunikativa verktyg som delgetts alla deltagarna under processens gång.

Försöker jag och Pernilla ”lära ut någonting”? Ja, det är ju vad vi blivit anlitade att göra! Paradoxalt nog, så gör vi det bäst genom att vi, i varje stund, lever det vi lär. Dessutom är det, på samma vis som när man knäcker läskoden, så att den som en gång blivit medveten på djupet inte kan gå tillbaka till ”lägre medvetenhet”.

Steppat upp, förresten, så kan man väl inte säga?

Nä, det är inte korrekt svenska, det stämmer. Men det är verkligen det som skett. När en människa börjar se på sig själv som det viktigaste verktyg hen har, ett verktyg som gör all skillnad i världen för hur en arbetsdag förlöper, hur relationer frodas, hur möten blir lyckade eller ej, så är det just det som sker: människan steppar upp och låter världen ta del av hens unika potential till större grad än tidigare.

Och det är stort!

Det är stort att få äran att följa dessa individers utveckling, stort att se vilken skillnad det gör i gruppen, och därmed kunna ana vilken skillnad det gör för Skurups kommuns alla barn och vårdnadshavare. För det är många kommuninvånare som Skurups Förskolas personal möter till vardags, med cirka 850 barn inskrivna i förskola. Lägg därtill i snitt två vuxna per barn och det är flera tusen personer som berörs av en insats som denna.

Projektnamnet Inkludera och Mötas pekar på vad syftet med ESF-projektet är: att få Skurups kommuns, såväl som det privata näringslivets, anställda, att bli bättre på att mötas, att skapa kontakt och närhet, att förmedla en känsla av att vara inkluderad, att vara en viktig del av något större. Det inträffar endast om vi, som individer, steppar upp. Och det sker nu i Skurups Förskola, det vill jag lova!

Ovanstående text skrev jag den 6 november 2017, men det blev inte av att jag bloggade ut den. Då. Ringar på vattnet och Vi gör bättre när vi kan har varit två av de mest minnesvärda delarna av mitt 2017. Så därför skickar jag ut detta i världen nu, inte minst för att mitt och Pernillas samröre med Skurups Kommun fortsätter under 2018, något jag gläds enormt åtI förskolan har vi en stor-workshop inbokad i september, och med fördjupningsgruppen, som vi döpt till den pedagogiska ledningsgruppen för Skurups Förskola, kör vi på med fyra eftermiddagar tillsammans under våren. Dessutom ska vi göra Ringar på vattnet 2.0 för skolorna i Skurup under vår- och höstterminen, också det inom ramen för Inkludera & Mötas. Det bubblar inombords när jag tänker på det – det ska bli så ofantligt roligt!

Hämta hem mig själv. Igen.

Julen stundar, tredje advent kom och gick, och fast jag har fått upp både julstjärnor, utebelysning och adventsstake så känns det inte så juligt i sinnet. Inte ens efter flera dygns marinerande i Vi är i advent, julskivan som församlingens körer sjungit in, som nyss kommit ut (finns att köpa samt att lyssna till på Spotify). Det är en fantastisk julskiva, och i lördags framförde vi två julkonserter (fullsatt kyrka, fantastiska omdömen från publiken!), och trots det, så känns det inte så juligt i sinnet.

Kanske ett tecken på att jag behöver hämta hem mig själv? Igen… 

Jag har insett att mitt behov av egentid, av inget-planerat-tid, av gör-precis-vad-jag-känner-för-tid, har ökat. De senaste veckorna har varit ganska fullspäckade, med bra många fler dagar ute hos kund och därmed färre dagar med jobb hemifrån. Och dessutom har dagarna hemma varit fyllda av diverse olika typer av deadlines, så utrymmet som jag oftast har numera, har varit krympt.

Vaddå ökat?
Jo. Jag undrar om jag inte blivit lite beroende av mellanrummen, av tiden att bara vara, på ett sätt som jag för fem år – eller åtminstone för sju år – sedan överhuvudtaget inte hade kunnat relatera till. Fram till dess arbetade jag heltid ”så där som man gör”, och det var först i samband med att min tid i Indienprojektet började minska som jag första gången fick prova på hur det känns att ha mer mellanrum i livet. Sen var jag ett par år på Tetra Pak, och samma sak där, inledningsvis heltid, för att sedan sakta fasa ut. Efter det har jag egentligen bara arbetat heltid ute hos kund under fem veckor våren 2016.

Det betyder inte att jag inte arbetar heltid, för det gör jag. Typ. Eller… tja, det är svårt att förklara kanske. Men en vecka ser aldrig likadan ut som nästa, och oftast så hinner jag under en veckas tid röra mig – sett i utfört arbete – mellan flertalet olika kunder och/eller egna projekt, en mångfald jag verkligen uppskattar enormt. Det berikar så mycket – både mig själv som mina olika uppdrag/projekt.

Ser fram emot en dryg veckas julledigt innan jag ska göra klart mina förberedelser inför tre intensiva veckor i januari. Därefter så ska jag göra mitt bästa för att se till att det finns utrymme för reflektion och egentid varje vecka, så att jag inte hamnar i samma situation av känslan att jag ”behöver hämta hem mig själv”. Jag vill skapa en tillvaro där jag inte behöver sakna mig, för att jag hela tiden får ta det utrymme som behövs för att jag ska må riktigt bra – så att jag inte med jämna mellanrum föranleds att skriva en sådan här reflektion. För det är ju långt ifrån första gången. Kanske sista?