Det deprimerande svaret

a  v  v  i  s  a  d

”Hans oväntat positiva reaktion hade tvingat henne att än en gång ta fram sin rädsla och osäkerhet i ljuset och skärskåda den. Och som vanligt hade hon inte känt sig stolt över det hon fann.
Det var bara att konstatera faktum, hon var feg, rädd för att få ett nej, för att bli avvisad som en som inte dög. Hur många gånger i livet hade hon valt att avstå från en möjlighet till framgång, till växande, till att våga tänja på de snäva gränser hon satt upp för sig själv på grund av sin rädsla för att misslyckas? Det deprimerande svaret på den frågan var att det hade hon gjort alltför många gånger. Men från och med nu fick det vara slut med det, rädslan skulle inte längre få styra hennes val.”

Tror du, liksom jag, att fler skulle känna igen sig i ovanstående beskrivning, än ställa sig oförstående till det? Det är ledsamt att jag ens tror att det är så det förhåller sig; att det är vanligare att en människa låter rädslan styra hennes val, och därmed begränsar sig själv, sitt liv, sin möjlighet att göra ett avtryck i världen, än motsatsen.

Å andra sidan så är det inget jag gräver ner mig i – och jag väljer definitivt inte att leva mitt liv så. Det är ingen naturlag att människan ska låta rädslan styra hennes liv; valet är mitt.

Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på en bokreflektion inspirerad av boken  ”Vargarnas tid” av Elisabet Nemert.

Det är så svårt!

Allt är tydligen svårt.

Att bryta en vana, eller för den delen att skapa sig en.
Att lära sig cykla och köra bil.
Och allt annat som är vanliga delar i att vara människa.

Det är så svårt! yttras i parti och minut. Blir en ursäkt, en undanflykt, för om det är svårt är det så klart lättare att inte göra det där man vill, och så fastnar vi i limbo: önskar ett, men förmår inte skapa det. För det är så svårt.

Men tänk om det inte är svårt?
Tänk om det egentligen bara är ovant?

Att bryta en vana, är det verkligen svårt? Eller är det bara det att du är så van vid att göra just det där, att det är grymt ovant att undvika det?

Att skapa en vana, är det verkligen svårt? Eller är det samma sak där? Du är så ovan vid att göra det nya du vill lägga till i ditt liv, och lägger ”svårt” på den känslan? Fast det egentligen handlar om att du inte är van?

Alma bakom ratten, krypkör kvarteret runt. Är det svårt? Eller bara ovant, eftersom hon endast suttit bakom ratten fem gånger sammanlagt i sitt liv (den senaste veckan!)?

Att lära sig köra bil, är det verkligen svårt? Det vi benämner som svårt är det vi är ovana vid – att hålla koll på både koppling, gas- och bromspedaler, backspegel och sidospeglar, växla upp och ned, hålla koll på trafiken runt omkring och hastighetsgränserna, och allt annat som är del av att köra bil, som man som passagerare inte behöver fundera över. Har du inte gjort det förut så är det väl klart att du inte har lärt dig hur det ska göras; du har ingen vana för det. Kräver det inte egentligen bara att vi övar, övar och övar, tills det sitter? För om det vore så himmelens svårt, skulle väl inte flera miljarder människor på vår jord kunna köra bil, eller hur?

Hur ofta hör du riktigt små barn benämna sin vardag som svår? Oh mamma, det är så svårt att lära mig krypa/stå/gå/prata! Oh pappa, det är så svårt att lära mig läsa/skriva! Nä, så klart de inte gör. De kan trilla sjuhundra gånger och ändå ställa sig upp, igen och igen. Frustration kan definitivt vara en del av processen, men det där resignerade Det är så svårt? Nä, tror inte det va. De kan inte – ännu – men vill, och övar då tills de till slut kan.

När vuxna inte kan, säger vi att ”det är svårt” (och i många fall så lägger vi ner innan vi ens gett oss själva en ärlig chans. Eller ja, jag ska inte tala för dig här, utan för mig: jag gör så emellanåt i alla fall). Och visst kan det vara så, att det jag inte kan är svårt för mig. För att jag inte kan. Än. Och självklart finns det saker som är verkligt svåra.
Men hur ofta gagnar det mig att jag benämner det jag är ovan vid, med epitetet svårt?

Smärtar. Frustrerar. Irriterar.

Tog en långlunch i sällskap med DOX-dokumentären The Borneo case på SVT Play. En timme och sjutton minuter som gör ont. Smärtar. Frustrerar. Irriterar. Gör mig förbannad.

Förbannad över det kortsiktiga egotrippade tänkandet som verkar så förhärskande.

Smärtar att höra hur människor tvingas fly från sina hemländer, från platser de älskar, för att de säger ifrån och ryter till om missförhållanden.

Frustrerar när uppenbart idiotiska slutsatser dras, som denna:

Jag menar, ”Det finns inga bevis för att donationen ska ha varit förknippad med en förväntad motprestation”? Upp med en hand, snälla, du som tagit emot 607 miljoner dollar – ok då, vi kan lägga ribban något längre – eller säg 607 kronor, för enkelhetens skull, rent och skärt ”för den goda sakens skull”, utan någon förväntad motprestation över huvud taget?

Om nu någon mot förmodan sitter där med en uppsträckt hand, så titta dig omkring.
Är du i gott sällskap? Många med höjda händer?
Nä, trodde inte det va!

Detta gör mig irriterad. Det är så d u m t, rent ut sagt.

Det märks nog. Jag förstår det. Jag vill få ur mig den obehagliga känsla som kryper i kroppen min efter att jag sett klart på programmet, därav detta inlägg, och jag vet att om en liten stund så släpper sinnesstämningen taget om mig och jag kan gå vidare. Men i det finns också en frustration, över att jag, du, vi, tillsammans, inte låter det ta hus i helvete över sånt här. Dessa uppenbara missförhållanden, ego-trippade och kortsiktiga handhavanden som är alltför vanliga. Och tro nu inte bara det förekommer i skogarna i Sarawak och att vi är förskonade. Nä, så är det inte. Det finns exempel runt om hela jorden, så ock här. Titta på Ojnareskogen, som tack vare ”hus i helvete”-tagning faktiskt blev skyddat, trots allt. Men att det ska behövas tas hus i helvete?

Förresten. Skönt att jag kom på Ojnareskogen som exempel, nu ska jag bara andas lite, och låta mig ta in insikten att ibland går det bra, det händer att vi landar i det långsiktiga, ekologiska och hållbara tänkandet. Trots allt. Det går.

Det går!

Vandra för ett tryggare Husie du med!

Så lyckades jag till slut hitta en kväll då jag inte hade något annat inbokat där det fanns en planerad Trygga Husie-vandring som utgick från församlingshemmet, vilket helt klart ligger bäst till för mig som bor bara ett par kvarter bort.

Klickade i ”Kommer” och satte en påminnelse i mobilen, så den pinglade ett par minuter i förväg. Min vana trogen ”så skulle jag bara” så jag blev någon minut sen, men messade Jonas Jacobsson som är den som tagit över stafettpinnen för att rodda lite grann med vandringarna, även om det är fritt fram för vem som helst att bjuda upp till vandring.

Jonas och tre andra vandrare väntade på mig när jag kom rusande med andan i halsen, fick en väst och sen satte vi av i samlad trupp. Hade vi varit dubbelt så många hade vi delat på oss så klart, så vi täckt in ett större område, och hade det bara varit 1-2 som indikerat att de velat ansluta så hade Jonas troligen ställt in vandringen, vilket tyvärr händer allt för ofta. Minst tre personer ska det vara, enligt reglerna som Trygga Husie-deltagare filat fram.

Vi täckte kvarteret Draken, bort mot Pärongatan och det området, vidare längs cykelbanan jämte Inre Ringvägen, ner mot Ellenborgsgatan och därifrån mot Videdalsparken, bakom Videdalsskolan och åter till Församlingshemmet. Hade med oss ett par hundra informativa lappar som vi la i brevlådor och satte på bilar – allt för att sprida att gruppen Trygga Husie finns och att det är fritt fram att haka på!

Vi samtalade med barn som var ute och lekte vid Draken, ett par som satt och njöt av kvällssolen på sin altan (en augusti-vandring en riktigt skön kväll!), och några goda vänner som satt på en parkbänk och snackade. De ropade på oss när vi hejat och gått förbi, nyfikna på vad det egentligen var vi gjorde. Vi förklarade så klart och landade i ett inspirerande samtal om vikten av att vara delaktig i att göra det bästa vi kan av vårt vackra område.

En skön kvällspromenad med nya bekantskaper som gav mersmak. Och ja, jag vill vandra igen med Trygga Husie, även om det inte blivit av än. Men nu har det kläckts en briljant idé (tack för det Josefin!) att bjuda upp till en kombinerad Pokémon Go/Trygga Husie-vandring så håll utkik (i FB-grupper så som Händer i Husie, Riseberga Anslagstavla och Pokemon Go Husie) – snart drar vi iväg! Hakar du på?

Jag älskar det jag gör!

Har haft en fantastiskt underbart härlig dag, som började med en CoachWalk med den klient som hängt med allra längst på min resa som coach. Att få börja dagen med att gå bredvid en individ som får insikt på insikt är stort.

Sen kom Pernilla Tillander för en snabb lunch innan vi satte oss i bilen på väg till Skurup där vi kör insatsen ”Ringar på vattnet – vi gör bättre när vi kan” för all förskolepersonal i kommunen, inom ramen för ESF-projektet ”Inkludera och mötas”, ett fantastiskt initiativ som Annhild Månsson roddar. Utifrån den insatsen har vi också fått till stånd en fördjupning för förskolechefer och enhetsutvecklare. Under eftermiddagen körde vi den andra av fyra workshops med detta något mindre gäng.

Och oj vad jag älskar, älskar, älskar det jag gör alltså! Att se människor kliva fram, steppa upp, dela med sig, våga blotta sig, ställa den där frågan som skaver, bjuda på sig själva och försöka, försöka igen, brista ut i asgarv åt hur tokigt det kan bli och sen köra tredje gången gillt och bara sätta det klockrent – det är en ynnest, och jag blir rörd till tårar, får gåshud med jämna mellanrum, skrattar så jag får magknip och njuter av att se människor växa.

Som bonus (och detta ”ska man inte egentligen avslöja, men det skiter jag i”) så växer jag själv! Jag får hjälp, insikter, utmanas och bekräftas och lär mig varje gång jag möter (på riktigt: möter!) människor på detta viset. Och så är det så himla roligt att arbeta ihop med Pernilla ska ni veta – detta är ett samarbete som ger mersmak och jag ser med pirr och glädje och stor dos nyfikenhet fram emot vad mer vi kommer hitta på tillsammans.

Jordad.

Läser en bok vid namn ”Att vara jordad” med den uppseendeväckande undertiteln ”den kanske viktigaste upptäckten för vår hälsa i modern tid”. Skriven av Clinton Ober. Och ja. Den är flummig så det förslår. Och samtidigt säger hela min varelse att det ligger mycket i det här. Vi har ändrat sättet människan ”är människa” på så många sätt senaste seklerna, att det Clinton skriver om jordning känns oerhört logiskt, sannolikt, troligt och vettigt.

Och nog skulle detta (vaddå detta? Jamen, läs boken, eller googla lite. Människan jordar sig för sällan, och det skapar problem för oss, om vi inte jordar oss, är kortfattat bokens budskap.) kunna vara en av anledningarna till att trädgårdsarbete (rehabiliteringsträdgårdar ni vet) är så oerhört välgörande för folk med utmattningsdepression eller psykisk ohälsa, eller hur?

Imorse när jag gjort min sjua och det lockade lite i spring-tarmen drog jag därför på mig löparkläderna och drog iväg – barfota. Har sån tur att jag bor precis vid Bulltofta rekreationsområde i Malmö, och där finns det gott om grusgångar och än bättre gräs att springa på.

Och det är skönt, riktigt skönt att springa (lufsa! Det är vad jag gör i sanningens namn, i synnerhet när jag springer barfota – vilket jag gjort flera gånger innan jag började läsa boken – då går det än mer långsamt, blott en smula snabbare än om jag går) barfota.

Har du inte testat så gör det – min upplevelse är att merparten av mitt fokus landar i fotens kontakt med marken, vilket gör att jag inte upplever att jag blir trött på samma vis. Jag bara lufsar på, och lufsar på, och lufsar på liksom; har inte utrymme att tänka på hur det känns i benen och höfterna, hur puls och andning ökar i frekvens, hur tröttheten kryper på osv. Istället är känslan av fotens kontakt med marken i fokus. Med det daggvåta gräset. Med vissnade löv. Med den leriga uppförsbacken. Skillnaden mellan att springa på asfalt med enstaka småstenar (aj aj!) och hur det känns att springa på en grusgång fylld med samma småstenar (mycket skönare!).

Det jag blir förvånad över är hur rena fötterna är, förhållandevis, när jag kommer hem efter en halvtimmes-runda. Dessutom så pirrar det härligt i fötterna under ett par timmar efteråt – något jag tror handlar om att fötterna får mycket taktil stimulans under rundan, och kanske också på grund av jordningen, som Clinton skriver om. Oavsett vilket ökar mitt välbefinnande efter en runda som denna!

Digital sabbat. Omtag.

Jag skrev om det för ett tag sedan…. och sen hände inget mer. Men jag känner nu, mer och mer, en önskan om att införa digital sabbat i mitt liv, och kanske är det inte önskan bort från det digitala så mycket som längtan till det analoga som lockar?

Att sitta med en bok framför brasan, läsa i timmar.
Kanske spela ett spel eller två med barnen.
Laga middag tillsammans, och äta under trevliga former – kanske bjuda in vänner att dela sabbatsmiddagen med mig?

Vad betyder sabbat egentligen? Ordet alltså? Vet du?
Googlar snabbt utan att finna mer än att det står för vilodag.

Vet inte om det är vilan i sig jag egentligen är ute efter; snarast avbrottet – skillnaden. Det som gör att dagen, stunden, tillfället, sticker ut, är annorlunda än ”resten av dagarna”. Något som bryter av helt enkelt.

Så ja. Nu kör jag. Jag vill testa att införa digital sabbat för mig själv, en dag i veckan. Fredag eftermiddag till lördag dito. Eller kanske söndag förmiddag till måndag dito, för den delen. Och kanske kanske jag inte måste slå på stora trumman direkt och planera hur:et och vad:et i minsta detalj, utan snarast testa och se vad som händer. Korta iterativa cykler av görande följt av reflektion följt av små förändringar som på sikt leder till att jag testat mig fram till något som känns bra – något som funkar – för stunden.

Jag bestämmer här och nu ett datum för första tillfället:
min första digitala sabbat inleds kl 17 på fredag den 6 oktober 2017.

Oh så spännande detta ska bli – fortsättning följer, var så säker!