#blogg100 – En egen värld.

Läste ut Charmen med tarmen igår. Var glad att jag hade folk i min närhet under tiden jag läste, som fick ta del av små fascinerande utdrag av wow- eller småfnitter-kvalitet: formuleringar som väckte min fantasi till liv; fakta som ger mig än större intresse att titta inåt, på många plan; sådant som fick mig att häpna.

”Om man tittar närmare på oss människor kan man konstatera att var och en av oss är som en egen värld. Pannan är en luftig liten äng, armbågen är en torr ödemark, ögonen är salta sjöar och tarmen är en urhäftig, jättelik skog med sanslösa formationer. Liksom vi människor bebor planeten, är också vi koloniserade.

[…] Den som idag vill upptäcka nya kontinenter och folk måste utforska den lilla värld som finns inuti oss själva. Och då är tarmen den mest fascinerande kontinenten. Ingen annanstans lever det lika många arter och familjer som där.

[…] Av all mikrobiota – alltså alla mikroorganismer som stökar runt i och på oss – befinner sig 99 procent i tarmen. Inte för att det knappt finns några på andra ställen utan därför att de helt enkelt är så ofattbart många i tarmen.”

Samspelet mellan oss som individer och de högst individualiserade kolonierna av mikroorganismer som tagit sitt pick och pack och flyttat in/på mig… så fascinerande. Där kommer förklaringen till varför enäggstvillingar… trots allt inte är identiska – de har sin alldeles egna och unika uppsättning kolonisatörer. Säkerligen liknande, men om den ena tvillingen som bebis pussade grannens hund på nosen vid ett specifikt tillfälle, medan den andra tvillingen låg och sov… ja, mer än så kanske det inte krävdes för att nybyggnarna hos den förstnämnde skulle ta sig ett annat uttryck, en annan väg i livet så att säga, än för den sistnämnde. Och det spelar roll. Exakt hur mycket roll det faktiskt spelar kan ingen säga i klartext just nu, men att det spelar stor roll, den polletten har trillat ner. Det är sannerligen okända kontinenter som upptäcksresande forskare just nu håller på att nyfiket lära sig mer om, och det kommer garanterat att påverka samhällsutvecklingen på sikt.

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 75 av 100.
Boken ”Charmen med tarmen” av Giulia Enders.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com

Hvorfor ikke?

Hvorfor ikke?, frågar den unga pojken journalisten som precis sagt åt honom att han inte är dansk.

”För om all världens människor kom till Danmark och födde barn här så kan man inte säga att alla dessa barn är danskar.”

Hvorfor icke?, frågar han igen.

Det är smärtsamt att se dessa unga själar mötas av ett så tydligt avvisande, på grunder som de inte kan förstå, grunder som är så orimliga, omänskliga.

För – hvorfor ikke? Orimligheten i att sätta dessa etiketter på människor, som en slags kvalitetsstämpel – du är dansk. Du är det inte. Du är äkta. Du är oäkta. Varför gör vi så gentemot våra medmänniskor? Drivkraften att rädda Mig, genom att förgöra Dig – vem gagnas? Utanförskapet skadar, oss alla. Alla! Hur kan vi komma förbi denna rädsla, och inse att vi hänger ihop, att vi är ett?

 

Vad göra mer än vänta?

Läste Viktor Bankes artikel om att fler självmord är att vänta bland ensamkommande barn, många av dem hazarer från Afghanistan. Igenkänning till 100%. Önskar amnesti. Känns som det enda som kan rädda dessa barn och ungdomar, inklusive de jag kommit nära som hamnat i samma sits. Men hur ska jag våga tro att de som fyllt 18 kommer omfattas?

Att se någon kämpa och slita, för att sen fullkomligt sänkas. Efter ett par veckors fullkomlig hopplöshet, ”komma tillbaka till de levande”, till och med skratta emellanåt… Sitter här med en klump i halsen, vet att oddsen för att beviljas prövningstillstånd hos migrationsöverdomstolen är oerhört dåliga. Kommer sista chansen att överklaga i Sverige att glida oss ur händerna? Om två-tre veckor vet vi, om prövningstillstånd medges eller ej. Om ej – vad väntar då?

Under tiden får andra av dessa goda barn PUT och ingen – ingen! – kan se en tydlig tråd, som gör att man kan säga Har du denna bakgrunden får du stanna, har du istället denna kommer du få avslag, för det finns ingen sådan genomgående tråd. Besluten verkar tas helt slumpmässigt, och det tror jag gör det hela än värre. Ett lotteri, med liv…

Oh, det är så grymt. Styrkan i dessa barn och unga, som lämnat allt som är dem känt, som upplevt våld, hot, smärta. Och sen ändå hamnar i en skolbänk, där de tragglar svenska verb, lär sig uttala kanske, som är så mycket svårare på skånska än på stockholmska, frågar efter hur mjöl stavas… Hur de förmår leva ett ”vanligt liv” fast fortfarande inget i deras bakgrund, i deras berättelse, i deras situation, är vanligt? Fast osäkerheten är total, och när som helst kommer kallelsen som säger att nu är det din tur att spela rysk roulett – asylutredning stundar, där ingen, verkligen ingen, kan vara säker på beslutet, eller ens gissa med någon slags rimlig chans att gissa rätt.

Artikel 14, FARRs tidskrift, #4 2016

Artikel 14, FARRs tidskrift, #4 2016

Vaga och odetaljerade berättelser, lyder omdömet allt för ofta, när det jag ser och hör, är detaljerat så det skär i hjärtat mitt. Jag ryser inombords, av fasa, av förtvivlan. Önskar att ingen ska behöva uppleva sådant som vissa av dessa själar fått utstå, under sina korta liv. Tanken på hur jag, eller än värre, mina barn, skulle kunna hamna i en motsvarande situation, att tvingas fly, fly för våra liv, fly från hopplöshet och ett land utan framtid… och sen hamna i en chimär? Ett land, där trygghet finns, fast du omfattas inte, ett land där framtiden blir påtaglig och upplevd, bara för att sedan ryckas från dig?

#vistårinteut men vi slutar aldrig kämpa.
Men vad göra mer än vänta?

Creating transformative communities worldwide!

Det övergripande temat på årets online-möte, som organiseras av Center for Sustainable Change med Sheela Masand som presentatör och guide. Fem dagar med två sessioner per dag, som alla handlar om det övergripande temat om creating transformative communities worldwide, något som verkligen lockar mig! Jag är en av ”konverserarna” (vi är inte talare i vanlig ordning, utan jag och Brooke kommer ha ett samtal, med Sheela och dig, eftersom du kan delta genom att ställa frågor och/eller ge egen input) på tisdag den 28e februari på den dagens andra session kl 20:00 CET, på ämnet Connecting the spark in educationDet finns många andra spännande ämnen, så passa på att registrera dig (kostnadsfritt) för att lyssna och delta i de sessioner som lockar just dig.speaker-lineup-telesummit-2017Vikten av, och än mer, den påverkan som lokalsamfund har i att skapa varaktig förändring och förbättring, är något jag tycker vi lyfter fram allt för lite. Det finns dock fantastiska exempel, och jag skulle gärna se att vi samtalade mer om dessa, hjälptes åt att sprida ordet, och som ett resultat av det kanske inspirera andra människor att försöka något nytt i sina egna lokalsamfund.

Bright spots. Ljusglimtar, på svenska måhända? Bright spots är vad Dan och Chip Heath (som jag uppskattar dessa två bröder, och om du inte läst någon av deras böcker så rekommenderar jag det verkligen. Börja med Switch: How to change things when change is hard – på svenska heter den Byt spår! Skapa förändring genom att bryta invanda mönster.) kallar det. De små, och på ytan obetydliga sakerna, som kan göra sån enorm skillnad, ibland till och med utgöra skillnaden mellan liv och dör (läs boken, så kommer du läsa om det vietnamesiska exemplet med mödrar som blandade ut riset de gav till sina barn med grönt, till synes obetydliga mängder gröna blad och grönsaker. Det är ljusglimten som fastnade på min hornhinna när jag först läste boken för en 5-6 år sedan. Att dela dessa ljusglimtar som vi vet om, framför allt de som vi varit inblandade i, där vi sett skillnaden själva, är stärkande!

Så gör mig, och många andra runt om i världen, sällskap i samtal om olika aspekter av att skapa förändring över hela jordklotet, från söndag den 26e till torsdag den 2e mars. Du registrerar dig gratis här: http://www.centerforsustainablechange.org/global-telesummit#register

Alla hjärtans dag

Alla hjärtans dag. En dag att ge sin älskade choklad och röda rosor? Eller en dag att med värme kliva ut i världen och möta människor på min väg, med hjärtat öppet och mottagligt? Jag satsar hellre på det sistnämnda. Och försöker möta varje dag så, inte bara denna överkommercialiserade februaridag.

alla hjärtans dagIbland enkelt. Hjärtat svämmar över, det finns värme och omsorg i outsinlig mängd. Med lätthet surfar jag fram på en våg av kärlek, och njuter av upplevelsen. Ibland svårt. När källan till synes sinat (till synes, sa jag!), och jag själv har tappat kontakten med välbefinnandet, med kärleken, med den outsinliga källan av värme och omsorg. Som finns där alltid, likt solen – bakom moln eller på andra sidan jorden emellanåt – men alltid där, om än dold för ögat. När jag går vilse bland rädsla och aggressioner; när känslan av frustration över ett samhälle som byggts på en grund av brist växer sig starkare och starkare. Då surfar jag inte på någon våg av kärlek inte…

Men det varar aldrig så länge. Jag har blivit så skicklig på att få syn på vågkrusningen i ögonvrån, hoppet i mig väcks och ett tu tre, så är den där igen, vågen av kärlek, och jag är fri att hoppa på den och bäras av den, in i en framtid med mer värme, generositet, omsorg, öppenhet, humor och glädje.

Bästa sättet att skapa den framtiden, är att leva som vore världen redan så. Att leva utifrån insikten att det finns oändligt av denna värme, av generositeten och omsorgen, öppenheten, humorn och glädjen. Det är så dessa känslor förmeras, det är så de växer och sprids vidare. Delad glädje är dubbel glädje, säger ordstävet. I sanning gäller det allt. Problemet är att när jag delar rädsla, skapar jag dubbel rädsla. Delar jag kärlek, skapar jag dubbel kärlek. Där har jag ett val. Ibland har jag inte tillräckligt med interna resurser för att vlja kärlek dock. Istället för att banka på mig själv när jag saknar resurser, och inte lyckas välja de känslor jag vill se mer av, så låter jag mig vara, nere, låg, sänkt. För om jag bara i varsam samvaro med mig själv håller ut ett tag, så vänder sinnesstämningen uppåt. Förr eller senare. Och då, då kan jag dela med mig, av överflödet av kärlek och värme.

Alla hjärtans dag – en dag att med värme kliva ut i världen och möta människor på din väg, med hjärtat öppet och mottagligt?

Så förgör du henne.

Tänk.nedhuggna träd
Du kan hugga ner ett träd, och om rotsystemet inte ger upp, så lär det skjuta skott ånyo. Växtligheten har en förmåga att fortsätta växa även under de tuffaste omständigheter. Ger sig inte. Kommer igen, och igen, och igen. Alla som försökt göra sig av med kirskål vet precis vad jag talar om.

Men en människa?
Hugger du ner en människa, oaktat om fysiskt eller mentalt, så förgör du henne. Kan du sätta dig in i en situation, där du hellre skulle ta ditt eget liv, än att åka tillbaka till ett land du flytt? Vad skulle krävas för att du skulle fatta ett sådant beslut?

Desperationen.
Förtvivlan.
Hopplösheten…

Människan kan stå pall mycket, och vissa individer är starkare än andra, absolut… men i den stund det blir för mycket, ja, då är det slut. Då tar det slut. Kommer inte igen, och igen, för vårt rotsystem fungerar inte så, eller hur?

Så förgör vi en människa, effektivt till tusen, genom att beröva henne allt hopp om en framtid, om en morgondag. Sen kan vi sitta där och hänvisa till lagar och regler, skylla på systemet och behovet av andrum, tills vi är blå i ansiktet. Skitsnack är det. Skitsnack, omänskligt sådant.

Så förgör vi henne. Men varför?

Ska ni skiljas?

Ska ni skiljas? 
Nej. Vi fortsätter vara gifta. Vi älskar varandra, och det känns rätt, just nu, att ge kärleken utrymme och ljus, näring och omsorg!

Ska ni flytta ihop igen då?
Nej. Vi fortsätter bo under två tak. Vi älskar varandra, och vi vill vara tillsammans. Och i det tillsammansskapet känns det rätt, just nu, att vara särbo.

Men varför det? Om ni älskar varandra, och vill fortsätta vara gifta, varför flyttar ni inte ihop igen då?
För att det känns bäst i stunden att fortsätta på inslagen väg. Att inte skava och nöta på varandra, varje enskild dag, utan låta kärleken, och längtan, få växa till sig, lite mer ostört. Vi ses varje vecka, vi pratar i någon form dagligen, vi hjälps åt med sådant vi kan göra för varandra och för barnen (både de små och de stora). Och vi låter längtan efter en kram, en kyss, ett hett famntag, växa, föröka sig, och gläds därvid desto mer åt att ses.

Men barnen då? Har ni barnens bästa för hand?
Ja. Hela tiden. I allt vi gör. Att vara bra föräldrar – tillsammans, och var för sig – är något vi uttalat haft för hand under de senaste månaderna. Att aldrig släppa det faktum ur sikte, att vi är föräldrar. Ihop. Oaktat var vår kärleksrelation tar vägen, hur den ser ut i stunden och vad den månde utvecklas till över tid, så är vi föräldrar, ihop. Att värna föräldrarelationen, och därmed familjerelationen, är något av det viktigaste vi kan göra. Det är kontraktet som skrivs när två vuxna bildar familj. Att ha barnet/barnen i centrum – och samtidigt aldrig glömma bort att barn mår bäst med välmående föräldrar. På detta vis gör vi vårt bästa för att ta hand om oss alla!

Jaha, men det känns ju lite kallt och beräknande nästan. Som att ni rationellt kommit fram till det som är bäst för er just nu?
Ja. Kanske det. Fast… kanske inte på samma gång? För både hjärta och hjärna varit oss till stor gagn i denna process. Vi älskar varandra, i grunden. Det har blivit tydligt det senaste halvåret. Och kanske, just för att vi älskar varandra, och samtidigt båda känner att en förändring gentemot ”hur det var förut” är något vi önskar, så väljer vi särboskap.

Med öppna ögon, öppet sinne och öppet hjärta.

Med mindre förväntningar och mer samtal och sårbarhet.

Där vi går veckoliga promenader, och pratar. Om allt. Om himmel och helvete. Om drömmar, kärlek, önskemål. Om praktiska saker som tandställning och datorspel, om barnens väl och ve, om senaste nytt på jobb. Om kvalitetssystem och semesterresor. Likväl som om farhågor, funderingar kring något vi hoppas vi missförstått, förväntningar som dyker upp och försöker nypa till.

Samtal som redan givit sådana gåvor. Insikter. Närhet. Värme.

Samtal, där vi tillsammans hjälper varandra att var och en för sig, likväl som tillsammans, bryta mönster som inte längre fyller en funktion. Mönster som är kvarlevor av tidigare erfarenheter, mönster som görs bäst i att sättas under lupp, för där görs det tydligt att de inte gör något gott, i den form de bestått tidens tand. Nedslitna och felapplicerade gör de livet svårare.

Kärlek på tillväxt

Kärlek på tillväxt!

Ett särboskap där jag har en mycket starkare känsla av att vara nära, än då vi bodde under ett tak, och jag emellanåt upplevde en ensamhet som smärtade. Samhörigheten mellan oss, så mycket större nu. Större, och på tillväxt, styrkt av små (och stora) bevis på kärlek och respekt. Ett särboskap, där vi enklare ger varandra utrymme för olika behov och önskningar. Där vi kan finnas, för varandra, och samtidigt ge oss själva plats att landa, att lära, att leva.

För mig, är detta att Leva i centrum för mitt varande. Inte överleva. Utan verkligen Leva. Och eftersom våra tankar kring vad det innebär att Leva är (delvis) lite olika, blir det mindre av ett potentiellt bekymmer, och snarast en större källa till spännande saker att ta med till stunder av Oss, genom att vi nu väljer varandra, väljer särboskap, väljer att bejaka den kärlek som finns.

Och jag ser det. Jag ser hur vi ger insikter större utrymme, delar slutsatser med varandra, bryter mönster. Hjälper varandra bryta mönster! Hjälper varandra, nyfiket, öppet och med omsorg; varm kärleksfull omsorg. Förmågan att inte falla för den initiala känslan som – liksom för Alice – leder ned till Underlandet. Fällorna, dolda av falluckor, inte längre lika enkla att falla i. Mer observanta, på oss själva, och därmed på dynamiken oss emellan. Och vilja att skapa ett gott samspel, mycket mer uttalat än då vardagen sliter, nöter, skaver.

Vi väljer att vara särbo, för att vi älskar varandra!