Vad göra mer än vänta?

Läste Viktor Bankes artikel om att fler självmord är att vänta bland ensamkommande barn, många av dem hazarer från Afghanistan. Igenkänning till 100%. Önskar amnesti. Känns som det enda som kan rädda dessa barn och ungdomar, inklusive de jag kommit nära som hamnat i samma sits. Men hur ska jag våga tro att de som fyllt 18 kommer omfattas?

Att se någon kämpa och slita, för att sen fullkomligt sänkas. Efter ett par veckors fullkomlig hopplöshet, ”komma tillbaka till de levande”, till och med skratta emellanåt… Sitter här med en klump i halsen, vet att oddsen för att beviljas prövningstillstånd hos migrationsöverdomstolen är oerhört dåliga. Kommer sista chansen att överklaga i Sverige att glida oss ur händerna? Om två-tre veckor vet vi, om prövningstillstånd medges eller ej. Om ej – vad väntar då?

Under tiden får andra av dessa goda barn PUT och ingen – ingen! – kan se en tydlig tråd, som gör att man kan säga Har du denna bakgrunden får du stanna, har du istället denna kommer du få avslag, för det finns ingen sådan genomgående tråd. Besluten verkar tas helt slumpmässigt, och det tror jag gör det hela än värre. Ett lotteri, med liv…

Oh, det är så grymt. Styrkan i dessa barn och unga, som lämnat allt som är dem känt, som upplevt våld, hot, smärta. Och sen ändå hamnar i en skolbänk, där de tragglar svenska verb, lär sig uttala kanske, som är så mycket svårare på skånska än på stockholmska, frågar efter hur mjöl stavas… Hur de förmår leva ett ”vanligt liv” fast fortfarande inget i deras bakgrund, i deras berättelse, i deras situation, är vanligt? Fast osäkerheten är total, och när som helst kommer kallelsen som säger att nu är det din tur att spela rysk roulett – asylutredning stundar, där ingen, verkligen ingen, kan vara säker på beslutet, eller ens gissa med någon slags rimlig chans att gissa rätt.

Artikel 14, FARRs tidskrift, #4 2016

Artikel 14, FARRs tidskrift, #4 2016

Vaga och odetaljerade berättelser, lyder omdömet allt för ofta, när det jag ser och hör, är detaljerat så det skär i hjärtat mitt. Jag ryser inombords, av fasa, av förtvivlan. Önskar att ingen ska behöva uppleva sådant som vissa av dessa själar fått utstå, under sina korta liv. Tanken på hur jag, eller än värre, mina barn, skulle kunna hamna i en motsvarande situation, att tvingas fly, fly för våra liv, fly från hopplöshet och ett land utan framtid… och sen hamna i en chimär? Ett land, där trygghet finns, fast du omfattas inte, ett land där framtiden blir påtaglig och upplevd, bara för att sedan ryckas från dig?

#vistårinteut men vi slutar aldrig kämpa.
Men vad göra mer än vänta?

Creating transformative communities worldwide!

Det övergripande temat på årets online-möte, som organiseras av Center for Sustainable Change med Sheela Masand som presentatör och guide. Fem dagar med två sessioner per dag, som alla handlar om det övergripande temat om creating transformative communities worldwide, något som verkligen lockar mig! Jag är en av ”konverserarna” (vi är inte talare i vanlig ordning, utan jag och Brooke kommer ha ett samtal, med Sheela och dig, eftersom du kan delta genom att ställa frågor och/eller ge egen input) på tisdag den 28e februari på den dagens andra session kl 20:00 CET, på ämnet Connecting the spark in educationDet finns många andra spännande ämnen, så passa på att registrera dig (kostnadsfritt) för att lyssna och delta i de sessioner som lockar just dig.speaker-lineup-telesummit-2017Vikten av, och än mer, den påverkan som lokalsamfund har i att skapa varaktig förändring och förbättring, är något jag tycker vi lyfter fram allt för lite. Det finns dock fantastiska exempel, och jag skulle gärna se att vi samtalade mer om dessa, hjälptes åt att sprida ordet, och som ett resultat av det kanske inspirera andra människor att försöka något nytt i sina egna lokalsamfund.

Bright spots. Ljusglimtar, på svenska måhända? Bright spots är vad Dan och Chip Heath (som jag uppskattar dessa två bröder, och om du inte läst någon av deras böcker så rekommenderar jag det verkligen. Börja med Switch: How to change things when change is hard – på svenska heter den Byt spår! Skapa förändring genom att bryta invanda mönster.) kallar det. De små, och på ytan obetydliga sakerna, som kan göra sån enorm skillnad, ibland till och med utgöra skillnaden mellan liv och dör (läs boken, så kommer du läsa om det vietnamesiska exemplet med mödrar som blandade ut riset de gav till sina barn med grönt, till synes obetydliga mängder gröna blad och grönsaker. Det är ljusglimten som fastnade på min hornhinna när jag först läste boken för en 5-6 år sedan. Att dela dessa ljusglimtar som vi vet om, framför allt de som vi varit inblandade i, där vi sett skillnaden själva, är stärkande!

Så gör mig, och många andra runt om i världen, sällskap i samtal om olika aspekter av att skapa förändring över hela jordklotet, från söndag den 26e till torsdag den 2e mars. Du registrerar dig gratis här: http://www.centerforsustainablechange.org/global-telesummit#register

Alla hjärtans dag

Alla hjärtans dag. En dag att ge sin älskade choklad och röda rosor? Eller en dag att med värme kliva ut i världen och möta människor på min väg, med hjärtat öppet och mottagligt? Jag satsar hellre på det sistnämnda. Och försöker möta varje dag så, inte bara denna överkommercialiserade februaridag.

alla hjärtans dagIbland enkelt. Hjärtat svämmar över, det finns värme och omsorg i outsinlig mängd. Med lätthet surfar jag fram på en våg av kärlek, och njuter av upplevelsen. Ibland svårt. När källan till synes sinat (till synes, sa jag!), och jag själv har tappat kontakten med välbefinnandet, med kärleken, med den outsinliga källan av värme och omsorg. Som finns där alltid, likt solen – bakom moln eller på andra sidan jorden emellanåt – men alltid där, om än dold för ögat. När jag går vilse bland rädsla och aggressioner; när känslan av frustration över ett samhälle som byggts på en grund av brist växer sig starkare och starkare. Då surfar jag inte på någon våg av kärlek inte…

Men det varar aldrig så länge. Jag har blivit så skicklig på att få syn på vågkrusningen i ögonvrån, hoppet i mig väcks och ett tu tre, så är den där igen, vågen av kärlek, och jag är fri att hoppa på den och bäras av den, in i en framtid med mer värme, generositet, omsorg, öppenhet, humor och glädje.

Bästa sättet att skapa den framtiden, är att leva som vore världen redan så. Att leva utifrån insikten att det finns oändligt av denna värme, av generositeten och omsorgen, öppenheten, humorn och glädjen. Det är så dessa känslor förmeras, det är så de växer och sprids vidare. Delad glädje är dubbel glädje, säger ordstävet. I sanning gäller det allt. Problemet är att när jag delar rädsla, skapar jag dubbel rädsla. Delar jag kärlek, skapar jag dubbel kärlek. Där har jag ett val. Ibland har jag inte tillräckligt med interna resurser för att vlja kärlek dock. Istället för att banka på mig själv när jag saknar resurser, och inte lyckas välja de känslor jag vill se mer av, så låter jag mig vara, nere, låg, sänkt. För om jag bara i varsam samvaro med mig själv håller ut ett tag, så vänder sinnesstämningen uppåt. Förr eller senare. Och då, då kan jag dela med mig, av överflödet av kärlek och värme.

Alla hjärtans dag – en dag att med värme kliva ut i världen och möta människor på din väg, med hjärtat öppet och mottagligt?

Så förgör du henne.

Tänk.nedhuggna träd
Du kan hugga ner ett träd, och om rotsystemet inte ger upp, så lär det skjuta skott ånyo. Växtligheten har en förmåga att fortsätta växa även under de tuffaste omständigheter. Ger sig inte. Kommer igen, och igen, och igen. Alla som försökt göra sig av med kirskål vet precis vad jag talar om.

Men en människa?
Hugger du ner en människa, oaktat om fysiskt eller mentalt, så förgör du henne. Kan du sätta dig in i en situation, där du hellre skulle ta ditt eget liv, än att åka tillbaka till ett land du flytt? Vad skulle krävas för att du skulle fatta ett sådant beslut?

Desperationen.
Förtvivlan.
Hopplösheten…

Människan kan stå pall mycket, och vissa individer är starkare än andra, absolut… men i den stund det blir för mycket, ja, då är det slut. Då tar det slut. Kommer inte igen, och igen, för vårt rotsystem fungerar inte så, eller hur?

Så förgör vi en människa, effektivt till tusen, genom att beröva henne allt hopp om en framtid, om en morgondag. Sen kan vi sitta där och hänvisa till lagar och regler, skylla på systemet och behovet av andrum, tills vi är blå i ansiktet. Skitsnack är det. Skitsnack, omänskligt sådant.

Så förgör vi henne. Men varför?

Ska ni skiljas?

Ska ni skiljas? 
Nej. Vi fortsätter vara gifta. Vi älskar varandra, och det känns rätt, just nu, att ge kärleken utrymme och ljus, näring och omsorg!

Ska ni flytta ihop igen då?
Nej. Vi fortsätter bo under två tak. Vi älskar varandra, och vi vill vara tillsammans. Och i det tillsammansskapet känns det rätt, just nu, att vara särbo.

Men varför det? Om ni älskar varandra, och vill fortsätta vara gifta, varför flyttar ni inte ihop igen då?
För att det känns bäst i stunden att fortsätta på inslagen väg. Att inte skava och nöta på varandra, varje enskild dag, utan låta kärleken, och längtan, få växa till sig, lite mer ostört. Vi ses varje vecka, vi pratar i någon form dagligen, vi hjälps åt med sådant vi kan göra för varandra och för barnen (både de små och de stora). Och vi låter längtan efter en kram, en kyss, ett hett famntag, växa, föröka sig, och gläds därvid desto mer åt att ses.

Men barnen då? Har ni barnens bästa för hand?
Ja. Hela tiden. I allt vi gör. Att vara bra föräldrar – tillsammans, och var för sig – är något vi uttalat haft för hand under de senaste månaderna. Att aldrig släppa det faktum ur sikte, att vi är föräldrar. Ihop. Oaktat var vår kärleksrelation tar vägen, hur den ser ut i stunden och vad den månde utvecklas till över tid, så är vi föräldrar, ihop. Att värna föräldrarelationen, och därmed familjerelationen, är något av det viktigaste vi kan göra. Det är kontraktet som skrivs när två vuxna bildar familj. Att ha barnet/barnen i centrum – och samtidigt aldrig glömma bort att barn mår bäst med välmående föräldrar. På detta vis gör vi vårt bästa för att ta hand om oss alla!

Jaha, men det känns ju lite kallt och beräknande nästan. Som att ni rationellt kommit fram till det som är bäst för er just nu?
Ja. Kanske det. Fast… kanske inte på samma gång? För både hjärta och hjärna varit oss till stor gagn i denna process. Vi älskar varandra, i grunden. Det har blivit tydligt det senaste halvåret. Och kanske, just för att vi älskar varandra, och samtidigt båda känner att en förändring gentemot ”hur det var förut” är något vi önskar, så väljer vi särboskap.

Med öppna ögon, öppet sinne och öppet hjärta.

Med mindre förväntningar och mer samtal och sårbarhet.

Där vi går veckoliga promenader, och pratar. Om allt. Om himmel och helvete. Om drömmar, kärlek, önskemål. Om praktiska saker som tandställning och datorspel, om barnens väl och ve, om senaste nytt på jobb. Om kvalitetssystem och semesterresor. Likväl som om farhågor, funderingar kring något vi hoppas vi missförstått, förväntningar som dyker upp och försöker nypa till.

Samtal som redan givit sådana gåvor. Insikter. Närhet. Värme.

Samtal, där vi tillsammans hjälper varandra att var och en för sig, likväl som tillsammans, bryta mönster som inte längre fyller en funktion. Mönster som är kvarlevor av tidigare erfarenheter, mönster som görs bäst i att sättas under lupp, för där görs det tydligt att de inte gör något gott, i den form de bestått tidens tand. Nedslitna och felapplicerade gör de livet svårare.

Kärlek på tillväxt

Kärlek på tillväxt!

Ett särboskap där jag har en mycket starkare känsla av att vara nära, än då vi bodde under ett tak, och jag emellanåt upplevde en ensamhet som smärtade. Samhörigheten mellan oss, så mycket större nu. Större, och på tillväxt, styrkt av små (och stora) bevis på kärlek och respekt. Ett särboskap, där vi enklare ger varandra utrymme för olika behov och önskningar. Där vi kan finnas, för varandra, och samtidigt ge oss själva plats att landa, att lära, att leva.

För mig, är detta att Leva i centrum för mitt varande. Inte överleva. Utan verkligen Leva. Och eftersom våra tankar kring vad det innebär att Leva är (delvis) lite olika, blir det mindre av ett potentiellt bekymmer, och snarast en större källa till spännande saker att ta med till stunder av Oss, genom att vi nu väljer varandra, väljer särboskap, väljer att bejaka den kärlek som finns.

Och jag ser det. Jag ser hur vi ger insikter större utrymme, delar slutsatser med varandra, bryter mönster. Hjälper varandra bryta mönster! Hjälper varandra, nyfiket, öppet och med omsorg; varm kärleksfull omsorg. Förmågan att inte falla för den initiala känslan som – liksom för Alice – leder ned till Underlandet. Fällorna, dolda av falluckor, inte längre lika enkla att falla i. Mer observanta, på oss själva, och därmed på dynamiken oss emellan. Och vilja att skapa ett gott samspel, mycket mer uttalat än då vardagen sliter, nöter, skaver.

Vi väljer att vara särbo, för att vi älskar varandra!

Släck inte hoppet om framtiden, snälla!

Vaknar. Har för en gångs skull satt väckarklockan. För säkerhets skull. Idag är det muntlig framställan i Migrationsdomstolen för ett av mina Gode Barn. Vi ska ta bussen om en timmes tid, möta det offentliga biträdet en stund innan det är dags att ta plats i domstolen.

Har aldrig varit i domstol. Pirrigt, och nervöst. Inte så mycket för vad som kan komma att krävas av mig där – troligen är jag kallad enkom som God Man, dvs för att finnas där för mitt Gode Barn. Ett stöd, en trygghet. Och det ska jag vara. Det är dagens intention: Support.

Men pirrigt, och nervöst. För vad som kommer efter. Inom ett par veckors tid kommer domen. Avslag på asylansökan, igen? Eller bifall? Nervöst, för jag vet hur mitt Gode Barn ser på det där. Hur hen ser att ett avslag, i praktiken innebär en dödsdom. Hur hen inte förstår hur någon kan tycka att hen ska kunna leva i Afghanistan. Att hen inget har där. Inget stöd. Hot. Rädslor och otrygghet. Och en förskräcklig landssituation.

Och jo. Migrationsverkets nya landsdirektiv kom efter deras initiala avslag. Min farhåga att det inte spelar någon roll. Att hen räknas som vuxen och därmed som en person som borde kunna klara sig i detta land. Ett av de mest otrygga på jorden. Där det, varje dag, kommer nyheter om nya hemskheter. Bomber som brinner av; dödar och skadar i mängder. Mest hazaras. Folk som skjuts ihjäl. Mest hazaras. Dag ut och dag in, nya rubriker. Fast inte här så klart. Det når näppeligen svensk media. Inte tillräckligt förskräckligt? Eller är det så krasst att det inte händer människor som är tillräckligt lika oss för att skapa den förfärande igenkänningen och därmed väcka sympati och empati? Så media låter helt enkelt bli att rapportera om det.

Och på sätt och vis gör det mig glad. Jag vill inte veta allt elände som sker över jordens yta. Jag väljer bort den typen av nyheter. Aktivt. Men mitt Gode Barn letar upp det. Får det i sina flöden, ständiga påminnelser om att landet som Sverige anser att hen ska åka tillbaka till, är ett land i sönderfall. Ett land utan en fungerande stadsapparat. Ett land utan framtidshopp…

hopp om framtidenJag förstår hen som samlar bevis för att det helt enkelt inte är möjligt att leva tryggt i Afghanistan. Samtidigt sänker hen sig själv. Förtvivlan växer. Desperationen blir allt större. Och rädslan – för vad ska hen göra om det blir avslag igen? Varför tror Migrationsverket att jag tagit mig till Sverige, om det gick att leva säkert i Afghanistan? Varför skulle jag ge mig ut på en sån resa, till ett land vars kultur jag inte känner, vars språk är helt okänt för mig, där jag ingen känner? Varför skulle jag söka asyl här om jag kunde leva i Afghanistan? Jag kan inte det. Där dör jag. Så vad gör vi, säger hen, liten och rädd, och tittar mig i ögonen, vad gör vi om det blir avslag igen? Och jag, jag sitter tyst. Har inget svar. För jag vet inte. Vet inte vad vi gör då. Så jag säger det enda jag kan säga: En sak i taget. Nu ska vi göra det bästa vi kan på muntliga framställan, så tar vi nästa hinder när det kommer, om det kommer.

Fast inom mig skriker jag, till allsköns makter, till vem som helst som kan påverka situationen och göra skillnad: Snälla, låt mitt Gode Barn få hopp om framtiden. Låt hen få stanna här; fortsätta lära sig svenska; kunna gå utanför huset utan rädsla för att bli dödas; bygga sig en framtid. Snälla!

Orden kommer

När jag väl sätter mig, så kommer de. Orden. Tankarna som snurrar runt, en får fäste, fingrarna börjar löpa över tangentbordet. Och tre timmar senare är 18 utkast till den kommande boken på plats. Sara, den goda, sitter mittemot mig och låter sina fingrar löpa lika snabbt över sitt tangentbord.


Vad det ska bli? En bok. En jag själv skulle vilja ha och använda. Det dröjer lite tills den finns fysisk dock, vi har precis bara börjat skrivprocessen. Mersmak ger det. Så tur att vi ska vara här hela helgen!