1-0 till Metodboken

259 visningar vs 103.

Metodboken vs Jag ser…

Ett inlägg, kort och koncist, med tips om att skaffa Metodboken, en fantastisk liten bok smockfylld med idéer till kreativa möten, indelat i fyra delar: Starta, Skapa, Stärka, Avsluta.

Ett annat inlägg, långt och komplext. Suggestivt och måhända ganska jobbigt. Det viktigaste jag någonsin skrivit, enligt mig själv. Något jag önskar, mer än något annat, att fler skulle få syn på. Titta sig i spegeln, med handen på hjärtat erkänna de roller vi alla tar, lite till mans. Vissa kommer kanske enklare till oss, andra inte. Poängen är, att se att vi alla ikläder oss roller, och att alla dessa roller fyller en funktion. Men att fundamentalism – valet (vanan?) att alltid kliva in i en och samma roll, oavsett situation – skadar. Att jag bidrar som allra mest om jag både ser de roller som förekommer, ser vilken roll jag själv klivit in i, och också ser – och bjuder in, antingen faktiskt, eller genom att själv försöka tala för, de roller som saknas, de vars röster inte hörs.

Vad betyder det, att det blir 1-0 till Metodboken i relation till Jag ser… i statistiken? Betyder det något överhuvudtaget? Eller är det bara jag som söker bekräftelse på generaliseringar att folk i gemen hellre vill ha det som är lätt att smälta, lätt att agera på, som inte kräver någon vidare introspektion?

Kanske.
Kanske inte.
Jag vet inte jag.

Fast önska kan jag. Jag önskar av hela mitt hjärta, att vi blir bättre på att se. Att reflektera. Att dela. Öppet, ärligt.

Vi.
Jag.

Jag försöker. Det är vad jag kan göra. Och vill göra. Reflekterar. Tar in. Håller ett öppet sinne. Avstår från att döma, i görligaste mån (men gud så svårt det är emellanåt!).

Vad gör du?
Allt? Inget?
Mycket? Lite?

Vill inte väcka tankar som leder till dåligt samvete. (Gagnar inte en endaste kotte!)
Vill inspirera att ta in, öppna upp, medvetet och aktivt söka nya perspektiv, sätta sig i någon annans sits och verkligen känna efter hur det känns. Om så bara en bråkdel av vad det faktiskt innebär att vara den som sitter på just den sitsen känns… ändock, en bråkdels aning är bättre än ingen. Ett uns ökad förståelse kan vara skillnaden som gör skillnad, i livet, i samhället, både kort- som långsiktigt.

Vad gör du, för att öppna upp, ta in, söka nya perspektiv?
Hur gör du? Och varför för den delen?

Kanske gör du inget alls. Fast… då borde du inte läsa denna text i detta nu, eller?

Jag ser…

På nätet.
Hänger på nätet. Har jag gjort i många år nu, fick min första epost när jag började plugga på universitetet 1993, och i samband med det skaffade jag egen dator. När första barnet föddes 1999 var det Allt för föräldrar som gällde, sen snickrade samman en egen hemsida för att kunna dela mitt barns öden och äventyr med nära och kära. Startade ett Facebook-konto så tidigt att jag hann hålla mig därifrån i ett år eller två innan äldsta barnet suktade efter ett eget konto. Då väckte jag mitt nedsläckta konto till liv igen. Twittrat har jag också gjort, ja, gud vad jag twittrat! Var en av initiativtagarna till en sedermera landsomfattande rörelse som faktiskt föddes på Twitter. 15 februari 2013 klockan tio på kvällen. Ett födelsedatum jag har lika bra koll på som båda barnens dito.

Kostat på.
Jag har lärt mig mycket, skapat ett stort nätverk och byggt en handfull oerhört innerliga och givande nära relationer, tack vare sociala media. Men det har kostat på samtidigt. Att vara synlig, göra sin röst hörd, försöka röra runt i grytan låter sig inte göras ostraffat. Jag har, successivt, lärt mig se allt mer. I takt med att jag utvecklas och lär mig, har jag blivit allt bättre på självreflektion. 
Det gör att jag idag ser mycket i de mänskliga interaktionerna på nätet som gick mig helt förbi för bara ett par två-tre år sedan. För jag ser!

De utkastade. De uthängda.
Jag ser de som blir utkastade. De som blir uthängda. De som på något vis frångår normen, det slätstrukna, det lättsmälta. Som sagt vad de tycker, som står för det, och som – ofta – oförstående står där i en tsunami av inlägg och kommentarer, av repliker och privata meddelanden, ömsom vin ömsom vatten, ris och ros i en salig blandning. Stå där, till synes, med rumpan bar. Som vill försvara sig. Som hittar argument för varför hen inte gjort något fel överhuvudtaget, hur det är någon annan som gjort, sagt, tolkat, fel.

De som tystnat.
De som tystnat. De som tar det personligt. Som blir kränkta i detta de lättkränktas tidevarv. Som vuxit upp i ett tidevarv där de upplevt sig vara förringade, förnedrade, förtryckta. Som gått på pumpen så många gånger och möts av lilla gumman eller andra nedsättande invektiv, så de inte längre tror sig om att ha något att bidra med. Som tror att deras perspektiv inte är värt att lyssnas till.

Jag ser de som tystnat, som nu vågar sig fram, eftersom någon tagit action å deras vägnar. Tacksamheten för att någon annan agerat och åtminstone öppnat dörren på glänt åt dem igen. Jag är en av dem som tystnat läser jag om och om igen, och kan, till viss del, känna igen mig. Men inte av kränkthet (eller?), utan av utmattning.

Fast… nu glömmer jag bort mitt Jag, version 2015/16 skulle jag tro. Den Helena som twittrade dag och natt, och definitivt upplevde sig både stött, missförstådd och kränkt emellanåt. Så jodå. Jag får tillstå detta: även rollen av att vara den som tystnat har varit min.

Alfahannarna.
Men jag har också tagit rollen av den som tröttnat på att ständigt behöva fajtas för att göra sin röst hörd, som (alltför ofta kvinnor, precis som jag) sitter mitt i ett gäng alfahannar som tuppar sig, utan minsta självrannsakan. Till synes helt utan nyfikenhet, utan vanan eller ens impulsen att tystna, att släppa fram andra röster, kanske till och med bjuda in dem. Nu har jag gått på här en timme, vad tycker/tänker/känner/ser/hör du? Berätta och ge mig en chans att få andra perspektiv på saken! Som då lyssnar. Ödmjukt. Inte tystnar i två och en halv minut, för att sen ta till orda igen och förklara varför det nyss hörda inte stämmer, varför det är fel, som mer än gärna skjuter knappt hörda tankar i sank. Jodå, nog är detta personligt allt. Det här är mitt perspektiv. Eller åtminstone ett av mina perspektiv i denna typ av situationer. Som jag fajtats för att ta plats, låta min röst höras, fast besluten att övertyga och inte övertygas. Gått på många smällar, men också blivit lyssnad till. Men jag har tystnat. Orkar inte längre fajtas för att bli lyssnad till. Kostar för mycket energi. Så jag undviker den typen av sammanhang. Pallar inte längre. Detta är alltså en roll jag numera undviker att ikläda mig.

Ser rädslan.
Tupparna då? Jag ser dem också. Även om det kan vara svårt för mig, för att jag så ofta fajtats mot dem. Men ser dem gör jag. Ser rädslan. Skräcken för att inte vara tongivande. Är jag betydelselös då? Om jag inte besitter svaret, lösningen, mirakelkuren, är jag utan värde då? Med handen på hjärtat är detta också något jag upplevt själv. Rädslan jag känt över att inte alltid vara på topp, ha svaret som vore jag Encyclopedia Helenica, att jag har värde som människa enkom som allvetande sådan. Rädslan för att säga Jag vet inte. Kan du berätta, så kanske jag kan lära mig något nytt?

De som tar det personligt.
Jag ser de som inte förmår skilja på sak och person. Som läser nonsens eller dumheter eller fattar du ingenting som svar på en fråga, ett påstående, en åsikt eller en fundering de gjort, och tar det som en käftsmäll. Som om du, som frågat, påstått, delat din åsikt eller din fundering, är mindre värd, dum, korkad. Vissa blir offensiva, invektiven haglar och ingen blir varken lyckligare eller klokare. Andra blir defensiva; med svansen mellan benen slinker de undan och skäms… för att sedermera tystna?

Dramaträsket.
Jag ser de som kastar sig ner i dramaträsket, som vill försvara den som blivit uthängd, utkastad. Viljan att stå bredvid, solidariskt kroka arm med hen och högljutt vill låta hen veta att hen inte är ensam. Drivs av att förmedla att andra ser vad som händer, hur orättvist det är, som har långa och många tankar om hur fel det hela är.

Jag ser andra som också kastar sig ner i dramaträsket, i syfte att lyfta fram de förmenta offren. De som hävdar vikten av god ton och solidariskt krokar arm med de som tystnat. Vill visa dem sin sympati. Kanske även empati? Räcker upp handen även här – mången gång har jag gett röst åt denna rollen.

De som slätar över.
De som vill släta över. Dem ser jag också. De som känner sig obekväma med de starka ställningstaganden som görs. De som inte tycker att vi ska göra en stor grej av det hela, de lösningsfokuserade som kommer med en myriad av alternativa vägar framåt. Invånarna i mellanmjölkens land, som tycker att man måste väl inte hänga ut folk, inte kasta ut dem, inte stänga av på livstid, kan man inte bara ta bort dem från vänskapslistan, varna eller stänga av på visstid? Kan inte alla bara vara snälla?

De som kastat/hängt ut.
Jag ser den som kastat ut, hängt ut. Som slår sig på bröstet och med säkerhet vet att den inslagna vägen är den enda rätta. Som inte har ett tvivel i sin kropp. Fast är det egentligen bara en fasad för den andra typen av människa som hängt och/eller kastat ut? Den som våndats. Mycket. Som velat fram och tillbaka, vägt personliga tankar och omdömen med gruppens regler och gruppens bästa. Som så gärna vill moderera, lyfta de som tystnat så de börjar ta plats igen, fila av de vassaste kanterna på de som uttrycker sig rakt på sak, de som tycker att vi måste väl ha högt i tak och tar den slitna klyschan som ursäkt för att säga precis vad som helst hur som helst och som av andra lätt uppfattas kantiga och okänsliga. Och jodå. Här har jag också varit. Brutal ärlighet. Min rätt att yppa min åsikt. Absolut. Fast – varför? Om det är brutalt, måste jag hävda min synvinkel då?

Olika perspektiv.
Jag ser alla dessa olika perspektiv, och känner igen mig i de flesta, för att inte säga alla, för vid ett eller annat tillfälle har jag varit vart och ett av dem.

Jag ser alla dessa olika perspektiv, men jag ser ingen som lyfter dem. Vart och ett. Systematiskt. Som går igenom dem alla, som vill belysa. Kanske förstå, men det är inte ens nödvändigt egentligen, eller är det det? Jag måste kanske inte förstå allt och alla, men jag behöver se deras vinkel, deras perspektiv; att det finns. Att det inte är svart eller vitt, utan grått, en gråskala med många nyanser, som alla pekar på det faktum att man kan se saken från många olika vinklar. Det är en Sanning.

Släppa fram dem alla?
Vad händer, om vi inte sopar detta under mattan? Vad händer om vi släpper fram alla dessa perspektiv, inte för att döma vissa som rätt och riktiga, andra som fel och falska, utan bara för att se att det finns mer än ett sätt att se på saken. Fler än två. Fler än tre. Fler än tio till och med. Att alla har sitt livsberättigande i att de faktiskt existerar. Att någon upplever en situation på ett visst sätt gör ju att det är en sanning. Det är en upplevelse som upplevs. Kommer från tankar, som ger känslan. Ja. Och samtidigt: den enskilda upplevelsen är inte Sanning för det. För då skulle alla uppleva exakt samma sak och vi hade bara haft vitt. Eller svart. Inte ens bådeock. Men det är en sanning med litet s i så mån att det är upplevt. Ja!

Vad händer om vi förstår detta? Om vi tar höjd för det istället för sopar det under mattan, visslar och låtsas som ingenting? När vi sätter på oss skygglappar och tycker alla som inte tycker som just jag är dumma i huvudet och borde skjutas, eller åtminstone hålla käft – hur gagnar det någon?

Rollerna fyller en viktig funktion.
För jag ser också hur alla dessa roller fyller sin funktion. Hur jag, genom att kliva in i någon av alla dessa roller som finns, gagnar samfundet i stort. För problemet är inte rollerna. De är oss till gagn. Vi behöver alla dessa roller. De hjälper oss att beskriva vår gemensamma verklighet från så många perspektiv som möjligt. Var och en som kliver in i en roll bidrar, medvetet eller undermedvetet, till att vår syn på det som sker, på det som är, blir så komplett som möjligt. Problemet är när jag fastnar i en roll, inte förmår se andra perspektiv, inte inser att jag kan röra mig mellan roller. Jag måste inte alltid kliva in i en och samma. Gör jag det så stagnerar jag. Och jag hindrar också andras lärande om jag lägger beslag på en roll. Då ges ingen annan chansen att se hur världen ser ut, hur det känns, vad som händer i kroppen, utifrån denna roll.

Öppet forum.
Vad händer om vi låter alla de sagda och osagda perspektiven ta plats på arenan. Inte för att slitas i stycken – som under gladiatorernas kamp på Colosseum – utan för att synas i ett öppet forum, ett forum där alla vinklar bjuds in. Och mer än så, ett forum som enkom blir komplett om allas syn på det hela lyfts fram. Belyses. Kanske vågar inte alla göra sin röst hörd, och då måste vi andra lyfta den. Jag måste lyfta dem.  Med all min empatiska, inlyssnande och ödmjuka förmåga, med fantasi och inkänning, måste jag – och du? – lyfta fram de möjliga scenario jag kan förnimma. Kanske kan jag knappt sätta ord på det/dem, men då ska jag åtminstone försöka. Som att försöka fånga dimma, det låter sig inte göras, men kanske jag, om jag försöker, väcker någon annans tankegång, så att dimman lättar och perspektivet klarnar och blir lättare att förmedla, förnimma, ta del av?

Vad skulle bli möjligt då?

Vad ser du?

Jag var så himla tråkig…

Tänk dig följande:

Jag var på ett så tråkigt möte idag.
Det händer ju, eller hur?
Fast vad händer om du vänder på steken:
Jag var så himla tråkig på mötet idag.

Det där brukar Pernilla säga som ett sätt att vända på perspektiven, och varje gång jag hör henne säga det så är det något i mig som hoppar till. För jag gör ju så, emellanåt. Skyller ifrån mig. Lägger mötets kvalitet på nån annan, istället för att kliva fram och ta mitt eget ansvar för det: Det var jag. Jag bidrog inte på ett sätt som gjorde mötet givande för mig. 

Hur absurt är inte det? Varför i allsindar skulle jag ödsla min tid på ett möte som jag i n t e ser till är givande för mig?
Om jag inte har något att bidra med – varför är jag där?
Om jag inte har någon nytta av informationen/innehållet – varför är jag där?
Om mötet inte handlar om vad jag trodde – varför stanna kvar? Och varför tacka ja till ett möte utan agenda, ett möte vars syfte inte är tydligt för mig, överhuvudtaget?

Jag har just avslutat ett webinarium som jag deltog i, ett interaktivt dylikt, och jag är fylld av energi. Det vill säga, det var ett möte som verkligen gav mig något. Och vänder jag på det så kan jag då, för egen del, säga jag gav verkligen av mig själv på detta mötet, och det gör att mötet, för mig, var värdefullt. Det gagnar. Jag såg till att mötet, som var frivilligt, gav mig något, genom att jag var närvarande nog att se till att jag fick ut av det vad jag behövde. Och då kommer energiboosten på köpet.

Läge för en utmaning kanske? Vad skulle hända om du, nästa gång du går från ett möte och är lite missnöjd, känner att du ödslat din tid, att det ingenting gav, vänder på steken och säger Jag gav ingenting av värde på dagens möte? Med lite flyt kanske du fångar ditt missnöje redan under sittande möte och kan vända på steken där och då? Kanske kan du göra mötet givande genom att ge något av värde?

Att bejaka

Tycker om. Att lära känna nya människor. Människor som berikar. Som för in nya perspektiv i mitt liv. Människor jag inte hade stött på om det inte vore för sociala medier, i en eller annan form. Det är spännande!

I #BusinessBoomUtmaning har jag hittat Lena Ollas Gustafsson, en klok och vis kvinna som utstrålar en mjuk och skön energi. Tycker om. Vi har upptäckt många gemensamma nämnare, i både tanke och tycke, och samtidigt så både ger och får vi tankespjärn av varandra. Idag pratar Lena i sin FB-live utifrån en tanke hon fick när hon läste Jag har varit låg… och jag gläds, åt att det finns så många underbara människor att upptäcka och sträcka ut en hand till.

Förra veckan gick jag kurs i Fördjupning i HACCP, och idag letade jag upp de av deltagarna som finns på LinkedIn. Skrev en liten ”hej, vill du bli del av mitt växande nätverk även här på LinkedIn” och har nu fyra nya kontakter där. Kontakter som man aldrig vet var de kan leda – eller hur? För tänk… vad kan bli möjligt, om jag går ut i världen med ett öppet sinne och en önskan att bejaka?

Igår fick jag så en fråga, som jag bemötte just så. Med öppet sinne och en önskan att bejaka (det i mig som är nyfiket, som undrar vad som månde bliva) sa jag Ja. Pirrigt och champagnebubblande känsla i kroppen, när jag bejakar mig. För märk väl – det är mig jag bejakar.

Nya upplevelser.
Nya bekantskaper.
Nya erfarenheter.
Allt det där är gåvor jag ger till mig.

Skild. Igen.

Nu sitter jag här – skild för andra gången.
Så här tänkte jag inte att det skulle bli. Men det blev så.

Sorgligt?
Jamen jo, visst är det det. Jag ville inte detta. Förrän jag faktiskt ville det. För så är det ju – ett tu tre skiftar perspektiven, en insikt dyker upp som sätter allt i ett annat ljus. Visst kan jag se det sorgliga i att livet inte blir som tänkt, samtidigt som jag inte är ledsen. Jag ångrar inget. Faktum är att jag mest känner enorm tacksamhet över att vi båda, jag och exmaken, i stort har – och har haft – förmågan att hålla såväl huvudet kallt som hjärtat varmt och välvilligt under processen från separation till fullbordad skilsmässa, med överenskommelser kring bodelning- och underhållsavtal och allt annat som kommer med på köpet, när två själar ska trassla sig ur varandras liv, på ett eller annat sätt.

Skillnaden i mitt liv är inte så stor heller ärligt talat. Jag bor kvar; älskar Hasselbacken och gläds åt att vi hittat en lösning som gör det möjligt för mig att bo kvar. Barnen bestämmer själva hur de vill ha det, var de vill bo och när (i görligaste mån). Ja, barn och barn, lillebror kan räknas som sådant, men 18-åringen tar ju alldeles strax studenten, så tiden kvar i boet för hen är begränsad av fullt naturliga skäl.

Funderar lite över vad det är som gör att det känns så lugnt inom mig. Kanske för att det har fått ta tid? Eller snarare: att jag har låtit mig själv få ta den tid jag behövt. Ta tid att känna efter, tid att gråta, sörja, landa.

Kanske för att jag låtit tankar och tillhörande känslor komma och gå? Inte grävt ner mig i varken den ena eller andra känslan, utan låtit dem komma, skölja över mig, och passera. Ibland snabbt, ibland riktigt långsamt – hela tiden trygg i min visshet att vad jag än känner i stunden så går det över. Det kommer en annan tanke, till slut. Ingen känsla är statisk. Någonsin.

Och som Pernilla brukar säga – sorgen och glädjen går hand i hand, är bästa kompisar. Sorgen när något tar slut handlar om glädje, kärlek och ömhet som flödat, om allt det som upplevts. Glädje över det som varit, som inte längre är. Tacksam för allt jag fått vara med om, över allt jag lärt mig, över allt denna relationen gett upphov till. Jag tar med mig de bästa av minnen, och ser med nyfikenhet framtiden an, samtidigt som jag har fokus på att leva och njuta av och i nuet.

Heldag i Helsingborg

Idag har jag varit en heldag i Helsingborg tillsammans med Pernilla Tillander, den första för året, men långt från den sista. Kalender än fylld med datum då vi ska ses, antingen i Helsingborg eller i Malmö för att konceptutveckla såväl som bygga välmående tillsammans, likväl som en radda datum då vi ska vara ute hos kund för att genomföra olika insatser. I år stundar bland annat arbete både med förskola som skola i Skurups kommun inom ramen för ESF-projektet Inkludera & Mötas som går in på upploppet nu.

Vi käkade lunch på Vegeriet (oh gisses, vilken smarrig lunch, rekommenderas varmt!) och på sätt och vis så gav mitt Yogi-te oss riktmärket för vad det egentligen är vi gör:
Communicate sacredness, build it, share it and spread it. 

Ett annat sätt är att uttrycka det på är att vi levererar glädje; att vi öppnar för nya perspektiv och därmed insikter; att vi arbetar med personlig grupputveckling; och att vi gör oss allra bäst när utvecklingen sker i process över tid, då det ger oss möjligheten att tillsammans med deltagarna bygga trygga och dynamiska grupper som leder till framgång, något som återkoppling från 2017 års arbete med förskolan ger vid hand.

Möjligt läsprojekt för 2018?

Än så länge har jag läst 70 böcker i år, 69 som jag angett i Goodreads och en som ännu inte är publicerad som jag hade ynnesten att läsa som utkast. Det är många år sedan jag läste så många böcker, och jag har verkligen njutit av det. Jag älskar att läsa, älskar böcker, älskar att ta del av nya världar och perspektiv som berikar mitt liv på så många sätt.

Inför 2018 så fnular jag lite grann på om jag skulle försöka systematisera mitt läsande lite grann, helt enkelt för att komma igenom böcker jag har hemma som jag vill läsa, men inte riktigt kommer mig för att sätta mig med.

En fundering jag har är om jag skulle välja ut 26 svenska samt 26 engelska böcker ur bokhyllan här hemma – alltså böcker jag har redan – och lägga upp ett veckoschema för att ta mig genom dessa böcker, med föresatsen att blogga varje söndag om veckans bok?  En av mina förhoppningar med detta vore faktiskt också att jag inte köper hem nya böcker förrän jag tagit mig igenom merparten av dessa 52 utvalda böcker.

Blott en liten del av böckerna i mina vill-läsa-högar runt om i huset.

Målet för 2017 års Goodreads reading challenge var 50 böcker vilket jag nått med råge och 2016 var mitt mål att läsa 36 böcker, något jag också uppnådde med 42 stycken lästa böcker. Dessutom så skulle jag vilja utmana mig själv rejält och sätta etthundra böcker som årsmål för 2018, vilket ju skulle innebära att jag utöver de förbestämda 52 böckerna, skulle behöva läsa ungefär ytterligare en bok varje vecka.

Knäppt?
Jo. En smula. Håller med.
Men vad fasiken – varför inte liksom?