Att bejaka

Tycker om. Att lära känna nya människor. Människor som berikar. Som för in nya perspektiv i mitt liv. Människor jag inte hade stött på om det inte vore för sociala medier, i en eller annan form. Det är spännande!

I #BusinessBoomUtmaning har jag hittat Lena Ollas Gustafsson, en klok och vis kvinna som utstrålar en mjuk och skön energi. Tycker om. Vi har upptäckt många gemensamma nämnare, i både tanke och tycke, och samtidigt så både ger och får vi tankespjärn av varandra. Idag pratar Lena i sin FB-live utifrån en tanke hon fick när hon läste Jag har varit låg… och jag gläds, åt att det finns så många underbara människor att upptäcka och sträcka ut en hand till.

Förra veckan gick jag kurs i Fördjupning i HACCP, och idag letade jag upp de av deltagarna som finns på LinkedIn. Skrev en liten ”hej, vill du bli del av mitt växande nätverk även här på LinkedIn” och har nu fyra nya kontakter där. Kontakter som man aldrig vet var de kan leda – eller hur? För tänk… vad kan bli möjligt, om jag går ut i världen med ett öppet sinne och en önskan att bejaka?

Igår fick jag så en fråga, som jag bemötte just så. Med öppet sinne och en önskan att bejaka (det i mig som är nyfiket, som undrar vad som månde bliva) sa jag Ja. Pirrigt och champagnebubblande känsla i kroppen, när jag bejakar mig. För märk väl – det är mig jag bejakar.

Nya upplevelser.
Nya bekantskaper.
Nya erfarenheter.
Allt det där är gåvor jag ger till mig.

Skild. Igen.

Nu sitter jag här – skild för andra gången.
Så här tänkte jag inte att det skulle bli. Men det blev så.

Sorgligt?
Jamen jo, visst är det det. Jag ville inte detta. Förrän jag faktiskt ville det. För så är det ju – ett tu tre skiftar perspektiven, en insikt dyker upp som sätter allt i ett annat ljus. Visst kan jag se det sorgliga i att livet inte blir som tänkt, samtidigt som jag inte är ledsen. Jag ångrar inget. Faktum är att jag mest känner enorm tacksamhet över att vi båda, jag och exmaken, i stort har – och har haft – förmågan att hålla såväl huvudet kallt som hjärtat varmt och välvilligt under processen från separation till fullbordad skilsmässa, med överenskommelser kring bodelning- och underhållsavtal och allt annat som kommer med på köpet, när två själar ska trassla sig ur varandras liv, på ett eller annat sätt.

Skillnaden i mitt liv är inte så stor heller ärligt talat. Jag bor kvar; älskar Hasselbacken och gläds åt att vi hittat en lösning som gör det möjligt för mig att bo kvar. Barnen bestämmer själva hur de vill ha det, var de vill bo och när (i görligaste mån). Ja, barn och barn, lillebror kan räknas som sådant, men 18-åringen tar ju alldeles strax studenten, så tiden kvar i boet för hen är begränsad av fullt naturliga skäl.

Funderar lite över vad det är som gör att det känns så lugnt inom mig. Kanske för att det har fått ta tid? Eller snarare: att jag har låtit mig själv få ta den tid jag behövt. Ta tid att känna efter, tid att gråta, sörja, landa.

Kanske för att jag låtit tankar och tillhörande känslor komma och gå? Inte grävt ner mig i varken den ena eller andra känslan, utan låtit dem komma, skölja över mig, och passera. Ibland snabbt, ibland riktigt långsamt – hela tiden trygg i min visshet att vad jag än känner i stunden så går det över. Det kommer en annan tanke, till slut. Ingen känsla är statisk. Någonsin.

Och som Pernilla brukar säga – sorgen och glädjen går hand i hand, är bästa kompisar. Sorgen när något tar slut handlar om glädje, kärlek och ömhet som flödat, om allt det som upplevts. Glädje över det som varit, som inte längre är. Tacksam för allt jag fått vara med om, över allt jag lärt mig, över allt denna relationen gett upphov till. Jag tar med mig de bästa av minnen, och ser med nyfikenhet framtiden an, samtidigt som jag har fokus på att leva och njuta av och i nuet.

Heldag i Helsingborg

Idag har jag varit en heldag i Helsingborg tillsammans med Pernilla Tillander, den första för året, men långt från den sista. Kalender än fylld med datum då vi ska ses, antingen i Helsingborg eller i Malmö för att konceptutveckla såväl som bygga välmående tillsammans, likväl som en radda datum då vi ska vara ute hos kund för att genomföra olika insatser. I år stundar bland annat arbete både med förskola som skola i Skurups kommun inom ramen för ESF-projektet Inkludera & Mötas som går in på upploppet nu.

Vi käkade lunch på Vegeriet (oh gisses, vilken smarrig lunch, rekommenderas varmt!) och på sätt och vis så gav mitt Yogi-te oss riktmärket för vad det egentligen är vi gör:
Communicate sacredness, build it, share it and spread it. 

Ett annat sätt är att uttrycka det på är att vi levererar glädje; att vi öppnar för nya perspektiv och därmed insikter; att vi arbetar med personlig grupputveckling; och att vi gör oss allra bäst när utvecklingen sker i process över tid, då det ger oss möjligheten att tillsammans med deltagarna bygga trygga och dynamiska grupper som leder till framgång, något som återkoppling från 2017 års arbete med förskolan ger vid hand.

Möjligt läsprojekt för 2018?

Än så länge har jag läst 70 böcker i år, 69 som jag angett i Goodreads och en som ännu inte är publicerad som jag hade ynnesten att läsa som utkast. Det är många år sedan jag läste så många böcker, och jag har verkligen njutit av det. Jag älskar att läsa, älskar böcker, älskar att ta del av nya världar och perspektiv som berikar mitt liv på så många sätt.

Inför 2018 så fnular jag lite grann på om jag skulle försöka systematisera mitt läsande lite grann, helt enkelt för att komma igenom böcker jag har hemma som jag vill läsa, men inte riktigt kommer mig för att sätta mig med.

En fundering jag har är om jag skulle välja ut 26 svenska samt 26 engelska böcker ur bokhyllan här hemma – alltså böcker jag har redan – och lägga upp ett veckoschema för att ta mig genom dessa böcker, med föresatsen att blogga varje söndag om veckans bok?  En av mina förhoppningar med detta vore faktiskt också att jag inte köper hem nya böcker förrän jag tagit mig igenom merparten av dessa 52 utvalda böcker.

Blott en liten del av böckerna i mina vill-läsa-högar runt om i huset.

Målet för 2017 års Goodreads reading challenge var 50 böcker vilket jag nått med råge och 2016 var mitt mål att läsa 36 böcker, något jag också uppnådde med 42 stycken lästa böcker. Dessutom så skulle jag vilja utmana mig själv rejält och sätta etthundra böcker som årsmål för 2018, vilket ju skulle innebära att jag utöver de förbestämda 52 böckerna, skulle behöva läsa ungefär ytterligare en bok varje vecka.

Knäppt?
Jo. En smula. Håller med.
Men vad fasiken – varför inte liksom?

Sommar i P1 levererar

I år har jag lyssnar mer till Sommar i P1 än jag brukar, och alldeles nyss plockade jag krusbär med årets lyssnarvärd som sällskap. Fortsatte lyssna då jag snoppade bären, och lät tårarna trilla, för det var i sanning ett Sommar som grep tag. Men jag tycker det varit många riktigt lyssningsvärda program hittills. Följande har jag lyssnat till och vill rekommendera:

  • Negra Efendiç
    Oerhört skicklig berättare. Påmindes om och om igen om vikten av att vidga mina vyer, att se och erfara sådant som ligger ”utanför min normala sfär”. Att lyssna till Negra är en god start.
  • Tommy Ivarsson, årets lyssnarvärd
    Gripande och ömsint. Om kärlek, humor och om livet som ska levas vidare även efter ett älskat barns död.
  • Malin Persson Giolito
    Ett program jag redan tipsat om, ovanligt rakt och rättframt och gör därför stort avtryck i mig.
  • Dogge Doggelito
    Vilket liv han levt, Dogge, och dessutom berättar han om det på ett udda och eget vis.
  • Cherrie
    Nästa liv som levts under så skilda premisser från mitt eget – kippar efter andan emellanåt när det blir särdeles påtagligt.
  • Johan von Schreeb
    En självutnämnd fegis som visar vad mod verkligen handlar om då han trotsar sin egen rädsla och bland annat åker till ebola-utbrottets Sierra Leone.
  • Rickard Söderberg
    Obändig i sin förmåga att visa kärlek. Rickard är liksom too much of everything, och jag älskar det!
  • Linnéa Claeson
    Ganska kategoriskt innehåll, men väl värt att lyssna till – inte minst för att hon uppvisar en sådan enorm styrka, och vad det låter är det en styrka hon burit med sig hela livet. Imponerande.
  • Richard Tellström
    Torrare karl får man nog leta efter, men han lyckas med tricket att vara konstant smålustig så jag småfnittrar mest hela tiden när jag lyssnar. Och vem kunde väl ana hur mycket våra matval berättar om oss?
  • Angela Gui
    Som Alice i Underlandet – fast tyvärr är Angelas upplevelse inte fiktion, utan på riktigt. Det är lite som ett slag i ansiktet att lyssna till- tänk att det går till så här, hur absurt är inte det?
  • Sarah Sjöström
    Vilket driv och som hon jobbat tjejen! Ännu ett Sommar som gör att tårarna rinner nerför mina kinder, denna gången när hon berättar om och pratar med lillebror Linus.

Kanske är det för att jag blivit sådan van pod-lyssnare som jag lyssnar mer på Sommar i P1 i år, kanske är det bara för att jag just nu tycker särdeles mycket om att få möjligheten att utsättas för andra perspektiv, andra världar till och med, än den jag själv upplever. Oavsett vilket så har jag fått mycket ut av lyssnandet i år. Är det någon av de andra sommarvärdarna i år som du tycker levererar i stil med ovanstående, som jag därför bör lyssna till?

#blogg100 – Se vanligheten med nya ögon.

”…utflykter handlar mycket om det, att göra ovanliga saker, för att det är spännande och ger nya perspektiv både genom sin ovanlighet och genom att man ser sin vanlighet med nya ögon efteråt. Det känns alltid bättre att ta sig till något än bort från något. Då är det också roligare att komma tillbaka. Därför är utflykter lustfyllda. Man är på väg till något härligt.”

Tänk – så mycket en utflykt kan bjuda på, genom att den bjuder oss på dessa två öppningar:
* Nya perspektiv genom sin ovanlighet.
* Att man ser sin vanlighet med nya ögon efteråt.

Idag: Sveriges nationaldag.
En dag som jag saknar traditioner för. Men kanske jag ska bjuda på en utflykt? Det vore väl en god idé, denna dag, att ge mig och mina nära och kära, något ovanligt som kan ge nya perspektiv, något som ger kontrast till vardagen?

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 98 av 100.
Boken ”Picknick – utflykter & inflykter” av Pia Kammeborn & Dennis Kammeborn.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com

#blogg100 – Det du är säker på.

”Det som kommer att ställa till det för dig är inte det du inte känner till, utan det som du är säker på”, sa Mark Twain. Och jag misstänker att han, liksom jag, (liksom du?), gått i fällan alltför många gånger. De där stunderna när jag är hundraprocentigt säker på min sak, när hela min kropp säger att jag har rätt, att jag vet, att jag sitter inne med sanningen… ja. Då går det ofta åt pipsvängen. För så dyker det upp något, en pusselbit jag inte blivit varse i tid, ett perspektiv som helt gått mig förbi…som kullkastar allt.

När jag är så där säker, då kan det verkligen vara på sin plats att fundera en vända till. Bjuda in någon att ge ett annat perspektiv, eller för den delen, ge mig själv ett, om jag förmår. Är jag så där absolut benfast säker på min sak, kan det vara riktigt svårt att göra en inre rockad, att testa tvärt-om-positionen, göra det svarta vitt, och det vita svart. För att se vad som händer. Kanske jag får syn på något, ger mig själv en mer fullödig bild, som berikar, visar på komplexiteten, gör mig mindre benägen att generalisera och dra felaktiga slutsatser.

Kanske kan det hjälpa mig att inse att det jag vet, är det jag vet. Varken mer eller mindre. Och att det kan finnas sånt jag inte vet, som sätter situationen i annan dager, som gör att det jag Vet visar sig vara just det. Sånt. Jag. Vet. För vad är det man säger, ju mer jag lär mig, desto mer inser jag hur lite jag egentligen vet?

Tänk på den där statyn av ett stort E. Ja, jag vet inte ens om det faktiskt finns en staty av ett stort E nånstans, men om den gör det, och du står framför den, så upplever du den just som ett stort E. Går du däremot ett kvarts varv till höger eller vänster så bjuds du istället på en staty av ett stort I. Det är fortfarande en staty av ett E, men beroende på var jag tittar på den, så ser jag helt olika saker. Och ingendera upplevelse är ju egentligen mer eller mindre rätt, eller hur? Båda två är lika sanna, om vi nu ska tala i sanningar.

Kanske, kan du (och jag!), den gången du är hundra på att du sitter inne med Sanningen, hela Sanningen och inget annat än Sanningen, hålla Statyn av E i åtanke, och ge dig själv tvivlets gåva, gåvan som säger att ibland är sanningen mer mångfacetterad än den ser ut, från just ditt perspektiv.

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 51 av 100.
Boken ”Bortom tanke” av Patrik Rowinski.
Svenska inlägg här, engelska på 
helenaroth.com