Skriver mig till klarhet

Jag trillade ur mina Morning Pages som jag under perioder har kallat det dokument jag skriver i. Och namnet antyder intentionen, att tanken var att jag skulle skriva på morgonen. Det gjorde jag, ofta på paddan, men eftersom jag varken har dator, padda eller fån i sovrummet nattetid, och inte heller längre vill ha dessa ting i sovrummet utom vid särskilda tillfällen, så har jag halkat ur vanan att skriva av mig på morgonkvisten.

Men sedan Malin Lundskog delade sin skrivrutin så har jag, varje dag under maj månad, dragit på mig morgonrocken, satt mig i soffan, lyft locket till min MacBook och plockat fram mina Morning Pages. Skrivit dagens datum och rubriken Skrivrutin och satt fingrarna till tangenterna.

Har Malins skrivrutin inklistrad allra överst i mitt dokument, och än så länge följer jag hennes recept, med gott resultat. Kanske jag kommer Helenafiera den. Kanske inte. Framtiden lär utvisa. Så här beskriver Malin sin skrivrutin:
1) Jag skriver ner det jag känner, även om det är trötthet, ilska, nedstämdhet eller andra känslor som vi oftast bedömer som negativa och vill trycka undan.
2) Jag tackar för det jag har i mig och i livet och tar emot alla mina känslor och vänder dem till något jag har glädje av (oooo, det här var inte självklart från början …)
3) Jag sätter dagens intention (ibland kommer den allra allra först, men den kommer aldrig efter det här)
4) Jag förlåter! Både mig själv och andra för sådant som är sagt och gjort (eller inte sagt och gjort). Det här lättar verkligen upp!5) Jag läser igenom det jag har skrivit, för att det ska fastna i mig.

Inte nog med att det jag skriver väldigt tydligt, än så länge, varit enkom för mina ögon, så har jag dessutom flera av morgnarna lyckats skriva mig till klarhet, då saker har trillat på plats likväl som att idéer har fötts. På sex dagar har jag redan fått ut väldigt mycket av denna morgonrutin, så jag ska fortsätta minst månaden ut, så jag har lite mer att utvärdera experimentet på. 

I hela min existens

När jag målar fläker jag ut mig i hela min existens.

Så skrev hon i ett inlägg på Facebook, Emma Karlsson, och jag hajade till.
Precis. Precis så är det! Fast för min del blir det:
När jag skriver fläker jag ut mig i hela min existens.

Jag.
Som jag är.
Med fördelar och nackdelar.
Med sår, skavanker och sårbarhet.
I form, förundring och förändring.
Naket, nära och nyfiket.

Hela min existens.
Behov. Glädjeämnen.
Det jag gläds ohämmat åt, likväl som det jag skäms för.Foto av Anders Roos: Jag går naken ut mot bryggan för ett kallbad
Varför hålla tillbaka? Enda skälet jag ser vore risken för att du utnyttjar min öppenhet, gör våld på min tillit, skadar min medvetet naiva inställning till allas goda vilja.

Tillräckligt gott skäl för att avstå att dela?

Nä.
Jag tycker inte det.
Jag känner inte det.
Vill inte längre styras av rädsla.
Inte. Längre.
Har. Alltför länge. Slut med det. Nu.

Vill låta kärleken vara min ledstjärna, den som säger att kärlek är allt. Allt är kärlek.
Och därför är det inte är farligt att fläka ut mig i hela min existens.
I skrift. I tal. I sång. I vad-helst-tillfället-tarvar.
För jag är du. Du är jag. Vi är Ett.

Där har jag ett tillräckligt gott skäl för att vilja dela.
Ett där rädslan får stå tillbaka för kärlek och tillit.

En oavsiktlig effekt av ett medvetet val

Så länge sen jag skrev i det dokument jag kallar för Morning Pages med tillhörande årtal. 2018 års Morning Pages har jag inte skrivit en rad i sedan slutet av oktober, och även innan dess var det ganska skralt med inlägg. 2019 års Morning Pages har jag inte ens skapat, som du kanske förstår.

Det slog mig just nu för att jag, när jag satte mig ned, kände mig ganska tom i skallen, och det är vid just de tillfällena som mina Morning Pages har varit en sådan guldgruva, då jag ofta har något skrivet där som jag kan plocka in som ett blogginlägg.

Jag har en himla massa tankar kring sådant jag vill skriva, men av någon anledning så skriver jag det inte. Mer än den enskilda saken som blir till ett blogginlägg om dagen, vill säga.

Kanske är detta faktiskt en effekt av förra årets intention om ett medvetet digitalt och analogt liv? Mycket av mitt morgonskrivande inträffade helgmorgnar, i sängen, med padda i knät, nämligen. För paddan har i princip inte varit inne i mitt sovrum under hela förra året.

En oavsiktlig effekt helt enkelt, som jag nu, när jag fått syn på det, kanske kan reversera? För jag tycker om morgonskrivandet. Jag tycker om att ha mina Morning Pages som en slags reserv om bloggtorkan infaller, och därutöver så är det i Morning Pages jag skriver av mig sådant som jag inte (ännu) anser lämpar sig för bloggen, av ett eller annat skäl.

Så nu ska jag skapa mitt Morning Pages 2019-dokument och lovar framledes att bli lite observant på såväl möjligheten som önskan om att skriva mer.

Hur många gånger…

…kan jag, med något uns av bevarad integritet, skriva att nu, nu, ska jag minsann börja blogga dagligen igen? *Hört det förut… jo. Jag vet.*

Hur många gånger kan jag, med något uns av bevarad integritet, skriva att nu, nu, känner jag mig extremt ringrostig och lätt vilse? *Vad ska jag skriva? Vad vill jag skriva om? Vad vill komma ut ur mig, genom fingrarna, ner på tangentbordet? Vad? Vad??*

För minst tredje gången på ett halvår skriver jag just det, i just detta inlägg, just nu. Igen. Jag vill komma igång med dagligt bloggande. Igen. Och ja, jag känner mig grymt ringrostig. Vilket nästan är lite förvånande. Jag menar – jag bloggade i princip dagligen från den 23e januari 2013 till något gång i april i år. Det är fem års inlägg. Ett grovt överslag av svenska och engelska bloggens alla inlägg låter hälsa att jag publicerat knappa tvåtusen inlägg under de fem åren, med en handfull publicerade halvåret innan jag drog igång #blogg100 2013, och tja, kanske nånstans mellan 50 och 100 inlägg sedan bloggtorkan började infinna sig i våras.

Så snabbt vanan glider ur händerna och blir en o-vana. En icke-vana. Något som kräver mer tankeverksamhet, planering, ansträngning än när vanan sitter där. När jag som en automaton drar till mig datorn i soffhörnet, öppnar endera bloggen till ett nytt inlägg och bara låter det komma. Flöda ur mig. Oftast. Inte alltid. Då ljuger jag, om jag skulle hänga det. Men förvånansvärt ofta, trots allt.

Och med handen på hjärtat (ska nog söka på det uttrycket på min blogg. Undrar hur många gånger jag använt det? Ett favorituttryck är det allt, slog det mig just.) så är det precis vad som hände idag.

Jag drog till mig datorn, uppkrupen i soffhörnet, öppnade WordPress och skrev rubriken. Utan ett ögonblicks tvekan. Så det var detta som ville ur mig. Igen. Vågar jag hoppas att detsamma inträffar imorgon, i övermorgon, dagen efter det, och så vidare?

Bloggtorka

10 dagar i maj då jag inte bloggade, varken på svenska eller engelska sidan. 15 dagar i juni, och månaden är inte ens slut. Om jag varit upptagen? Jo. Visst har jag det. Studentfirande och födelsedag och Ringar på vattnet 2.0 i Skurup och och och… fast egentligen är det inte skälet till bloggtorkan. Har haft lika mycket att göra vid tidigare tillfällen, mer till och med, och ändå bloggat. Så nått annat är det.

Inte egentligen något jag kan sätta fingret på dock. Och faktiskt, inte något jag känner ett behov att sätta fingret på heller. Det är ok att jag bloggat sporadiskt under snart två månader. Ingen går under, och jag själv mår bra, fast jag har en grundläggande intention om dagligt bloggande. Bankar inte på mig själv för att jag inte lever upp till den, det har jag slutat med (gagnar inte en kotte, varken mig eller dig, helt meningslöst slöseri med energi).

Mycket har hänt dock som jag reflekterar kring. Och jag saknar skrivandet, det är skönt för mig att få ut tankar som snurrar vändor i skallen, ut därifrån, ned på pränt. Har nämligen inte skrivit heller. Ibland gör jag det, skriver och skriver och skriver, fast jag inte publicerar det. Men det har jag inte heller gjort under maj och juni.Kanske är det nu det vänder?
Kanske fortsätter det sporadiska bloggandet?
Jag vet inte.

Fast jag vet två saker:
* Jag vet att jag tycker om att skriva. Att jag behöver det till och med. Det hjälper mig att bli en bättre människa, någon som känner sig själv mer och mer ju fler gånger fingrarna sätts till tangentbordet. Jag finner mig själv i orden.
* Jag vet också att jag fortsätter hålla fast vid min intention om dagligt bloggande. Helt enkelt för att det hjälper mig att sätta fingrarna till tangentbordet. Krasst.

Kanske vet jag en tredje sak också?
Jo. Det gör jag.
* Jag vet att jag kommer fortsätta vara varsam med mig själv, om det är så att bloggtorkan fortgår. Fast jag egentligen vill blogga, varje dag. Att omfamna dessa två motstridiga behov inom mig, att låta dem båda få ta plats, utan att den ena eller den andre behöver vinna striden. Det är nämligen ingen strid. Det är bara är. Och det är ok.

Själv – kraften i egentid (bok 5 av 26)

Läser ut Själv – kraften i egentid av Linus Jonkman när jag har årets tredje digitala sabbat, passande nog, inte minst eftersom Linus faktiskt har just ”detox från stimuli” som en av utmaningarna i boken (s. 164).

Ett av de finaste ord jag vet, som just Linus gjort mig uppmärksam på, är självsamhet. I boken skriver han så här: Ensamhet är självsamhet som blivit bitter. Självsamhet är däremot kvalitetstid med dig själv. 

Sedan citerar Linus författaren Alice Koller för att rama in begreppet:
Att vara självsam är att vara ensam väl: att vara lyxigt försjunken i de saker du själv valt, medveten om fullständigheten i din egen närvaro snarare än avsaknaden av andra. Sann självsamhet är en bedrift.

Jag har läst flera av Linus böcker tidigare, en av dem innan jag första gången kom i kontakt med honom. Jag tycker om Linus sätt att skriva, och skrattar ofta högt åt hans underfundiga och humoristiska inslag. Och liksom Linus så använder även jag skrivandet som ett sätt att få syn på mig själv, mina tankar och känslor, och ofta nå klarhet, och skriver även själv under på följande: Jung ansåg att konst är en mycket viktig ventil för våra tankar. Att måla sina känslor och att beskriva sina tankar i text betraktade han som stärkande. Jag kan själv skriva under på den läkande kraften i att skriva ut grubbel. En del tankar kan inte lösas genom att diskuteras fram, utan de måste internaliseras och skrivas ner, i min erfarenhet. Det konstnärliga kan vara en källa till oerhört mycket glädje. 

Ett stycke längre ner kommer meningen De konstnärligt bildade har resurser inombords för att hantera en yttre storm som hjälper mig sätta luppen på en bidragande faktor till varför jag blivit så mycket bättre på att hantera yttre stormar, med pågående, snart avslutad skilsmässa som mest aktuellt exempel. Under det halvannat år sedan vi först separerade har jag skrivit mig ur mitt grubblande mången gång.

Förmågan att reflektera har för mig varit en stor del i det faktum att jag verkligen njuter av livet, oavsett om det stormar runt (eller i) mig. Och Själv – kraften i egentid visar på ett lättförståeligt och väluppbyggt vis, med många gapskratt dessutom, hur viktigt just det är: Självsamhet hjälper dig att reflektera och fatta beslut, men den gör dig inte tvärsäker. Att vara tvärsäker är ibland ett signum för de riktigt korkade. Det faller på reflekterande människors lott att vara nyanserade och att se gråtonerna. Vishetens färg är grå

Mycket av det jag fastnar för i boken är saker jag bloggat om, både en och två gånger, kanske ännu fler till och med, men det är också en bok som ger mig mycket nya tankar, funderingar och tankespjärn, inte minst kapitlet om Personlighet. Det är en bok jag tycker om. En bok jag kan tänka mig att läsa om. En bok jag har rekommenderat min förstfödda att läsa, och som jag nu rekommenderar även dig att läsa.

Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2018, att läsa och blogga om 26 svenska och 26 engelska böcker, en per vecka, böcker som jag redan har hemma.

Det är så svårt!

Allt är tydligen svårt.

Att bryta en vana, eller för den delen att skapa sig en.
Att lära sig cykla och köra bil.
Och allt annat som är vanliga delar i att vara människa.

Det är så svårt! yttras i parti och minut. Blir en ursäkt, en undanflykt, för om det är svårt är det så klart lättare att inte göra det där man vill, och så fastnar vi i limbo: önskar ett, men förmår inte skapa det. För det är så svårt.

Men tänk om det inte är svårt?
Tänk om det egentligen bara är ovant?

Att bryta en vana, är det verkligen svårt? Eller är det bara det att du är så van vid att göra just det där, att det är grymt ovant att undvika det?

Att skapa en vana, är det verkligen svårt? Eller är det samma sak där? Du är så ovan vid att göra det nya du vill lägga till i ditt liv, och lägger ”svårt” på den känslan? Fast det egentligen handlar om att du inte är van?

Alma bakom ratten, krypkör kvarteret runt. Är det svårt? Eller bara ovant, eftersom hon endast suttit bakom ratten fem gånger sammanlagt i sitt liv (den senaste veckan!)?

Att lära sig köra bil, är det verkligen svårt? Det vi benämner som svårt är det vi är ovana vid – att hålla koll på både koppling, gas- och bromspedaler, backspegel och sidospeglar, växla upp och ned, hålla koll på trafiken runt omkring och hastighetsgränserna, och allt annat som är del av att köra bil, som man som passagerare inte behöver fundera över. Har du inte gjort det förut så är det väl klart att du inte har lärt dig hur det ska göras; du har ingen vana för det. Kräver det inte egentligen bara att vi övar, övar och övar, tills det sitter? För om det vore så himmelens svårt, skulle väl inte flera miljarder människor på vår jord kunna köra bil, eller hur?

Hur ofta hör du riktigt små barn benämna sin vardag som svår? Oh mamma, det är så svårt att lära mig krypa/stå/gå/prata! Oh pappa, det är så svårt att lära mig läsa/skriva! Nä, så klart de inte gör. De kan trilla sjuhundra gånger och ändå ställa sig upp, igen och igen. Frustration kan definitivt vara en del av processen, men det där resignerade Det är så svårt? Nä, tror inte det va. De kan inte – ännu – men vill, och övar då tills de till slut kan.

När vuxna inte kan, säger vi att ”det är svårt” (och i många fall så lägger vi ner innan vi ens gett oss själva en ärlig chans. Eller ja, jag ska inte tala för dig här, utan för mig: jag gör så emellanåt i alla fall). Och visst kan det vara så, att det jag inte kan är svårt för mig. För att jag inte kan. Än. Och självklart finns det saker som är verkligt svåra.
Men hur ofta gagnar det mig att jag benämner det jag är ovan vid, med epitetet svårt?