Det är så svårt!

Allt är tydligen svårt.

Att bryta en vana, eller för den delen att skapa sig en.
Att lära sig cykla och köra bil.
Och allt annat som är vanliga delar i att vara människa.

Det är så svårt! yttras i parti och minut. Blir en ursäkt, en undanflykt, för om det är svårt är det så klart lättare att inte göra det där man vill, och så fastnar vi i limbo: önskar ett, men förmår inte skapa det. För det är så svårt.

Men tänk om det inte är svårt?
Tänk om det egentligen bara är ovant?

Att bryta en vana, är det verkligen svårt? Eller är det bara det att du är så van vid att göra just det där, att det är grymt ovant att undvika det?

Att skapa en vana, är det verkligen svårt? Eller är det samma sak där? Du är så ovan vid att göra det nya du vill lägga till i ditt liv, och lägger ”svårt” på den känslan? Fast det egentligen handlar om att du inte är van?

Alma bakom ratten, krypkör kvarteret runt. Är det svårt? Eller bara ovant, eftersom hon endast suttit bakom ratten fem gånger sammanlagt i sitt liv (den senaste veckan!)?

Att lära sig köra bil, är det verkligen svårt? Det vi benämner som svårt är det vi är ovana vid – att hålla koll på både koppling, gas- och bromspedaler, backspegel och sidospeglar, växla upp och ned, hålla koll på trafiken runt omkring och hastighetsgränserna, och allt annat som är del av att köra bil, som man som passagerare inte behöver fundera över. Har du inte gjort det förut så är det väl klart att du inte har lärt dig hur det ska göras; du har ingen vana för det. Kräver det inte egentligen bara att vi övar, övar och övar, tills det sitter? För om det vore så himmelens svårt, skulle väl inte flera miljarder människor på vår jord kunna köra bil, eller hur?

Hur ofta hör du riktigt små barn benämna sin vardag som svår? Oh mamma, det är så svårt att lära mig krypa/stå/gå/prata! Oh pappa, det är så svårt att lära mig läsa/skriva! Nä, så klart de inte gör. De kan trilla sjuhundra gånger och ändå ställa sig upp, igen och igen. Frustration kan definitivt vara en del av processen, men det där resignerade Det är så svårt? Nä, tror inte det va. De kan inte – ännu – men vill, och övar då tills de till slut kan.

När vuxna inte kan, säger vi att ”det är svårt” (och i många fall så lägger vi ner innan vi ens gett oss själva en ärlig chans. Eller ja, jag ska inte tala för dig här, utan för mig: jag gör så emellanåt i alla fall). Och visst kan det vara så, att det jag inte kan är svårt för mig. För att jag inte kan. Än. Och självklart finns det saker som är verkligt svåra.
Men hur ofta gagnar det mig att jag benämner det jag är ovan vid, med epitetet svårt?

Därför fortsätter jag

Sitter här i sängen och skriver. Små utkast, en paragraf eller två, embryon av texter kring budskap jag inte riktigt är redo att skicka ut i världen. I sinom tid. Till dess kanske denna förunderliga limbo bibehålls, känslan av att jag inte riktigt har något att säga, hur det inte finns något som riktigt griper tag, varken i mig eller dig som läsare.

Och ändå så fortsätter jag.
Skrivandet alltså.

Jag vill ju skriva, jag älskar att skriva, även om jag stundtals känner mig helt tom på ord att få ned på pränt. Den enklaste vägen hade varit att sluta, att släppa taget om intentionen att blogga dagligen. Och det är en möjlighet. Men det är inte mitt val, av så många skäl.

Dels för att jag vet, djupt inom mig, hur stor hjälp mitt skrivande är för mig. Det är verkligen självcoaching, det ger vägledning och klarsyn, visar på svårigheter och möjligheter. Skrivandet ger oerhört hög avkastning i form av självinsikt och själslig expansion. Bara ett par paragrafer, ett blogginlägg, två, tre, kan göra världen förståelig, hanterbar, lättare att navigera.

Också för att jag vet att vanans makt är stor. Om jag slutar skriva dagligen kommer tidpunkten förr eller senare då jag kommit så långt bort från denna vana, att den inte längre föresvävar mig. Och så har det gått en månad eller två, kanske till och med ett halvår, ett eller flera år – utan att jag skrivit. Utan att jag gett mig själv gåvan som skrivandet är för mig.

För dig kanske det är något annat än skrivande som ger motsvarande gåva: sprickan i skalet som gör att ljus både kommer in och ut, livgivande och skapande. För mig är det skrivande. Därför förtsätter jag.

Jag undrar…

… vad det är som gör att jag helt plötsligt har ”skriv-förstoppning”? Jag sätter mig för att blogga… och så kommer liksom inget. Inga idéer, inget som lockar, bläddrar genom utkast, citat och möjliga bokreflektioner… och nada. Noll. Zip.

Ofta så kommer det nått, trots allt. Jag bläddrar håglöst och helt plötsligt fastnar ögat och tanken vid något i mitt arkiv av ”bra att ha saker som jag skulle vilja blogga om någon gång”. Men ibland, som ikväll, så är det som förgjort.

– Jamen varför skriver du då?

Jo, av flera skäl:
För att jag vill.
För att jag har en grundläggande föresats att blogga dagligen.
För att jag vet att om jag trots allt får ur mig nånting, oavsett om det är av undermålig kvalitet, så kommer jag på det stora hela skriva mer och bättre saker, ju mer jag skriver. Övning ger färdighet och allt det där.

Och så kan jag inte undgå att skänka en tanke till Seth Godin, som på #SethinLondon berättade för oss att han dagligen skriver tio till femton snabba utkast till ett blogginlägg, kasserar alla utom en 2-4 stycken som har jobbar vidare lite på, för att sedan kassera alla utom ett, som han publicerar.

H o l y  s m o k e s, säger jag bara. Inte konstigt hans blogginlägg ofta håller så oerhört hög kvalitet, när tratten för att nå ända fram innebär att nio av tio möjliga utkast ratas.

Där är i n t e jag, det kan jag villigt erkänna. Och ja *skrattar lite*, det förstår ni ju själva så klart, eftersom detta (!) är dagens blogginlägg. Som jag dessutom publicerar! Jag menar, gisses, inte mycket till tratt där inte!

PS – Höll en grundläggande GMP-utbildning hela förmiddagen ute hos ny kund – mycket roligt och givande, både för mig och deltagarna, och jag fick väldigt fina omdömen efteråt. Så kanske jag har förverkat dagens ransom av påhittighet och klokskap? Det finns kanske ett dagstak?

PPS – Nä. Det tror jag inte egentligen. Det finns nog både påhittighet och klokskap så det räcker och blir över. Men när jag är trött, och det är jag nu, så gör jag bäst i att acceptera att både påhittigheten och klokskapet är lite bortom räckhåll, så det bästa jag kan göra är att tacka för mig och säga god natt. Så nu gör jag det. God natt!

Att bli till i skrift

Ju mer jag skriver, desto mer vill jag skriva. Ju mer uppmärksam jag är – på min omgivning, på mig själv och min upplevelse av världen, på text i böcker jag läser och allt annat som utgör livet mitt – desto mer vill jag skriva. Jag vaknar och det finns embryon till blogginlägg inuti mig, som likt lamm studsar runt inom mig, och inget annat vill än komma ut på grönbete.

Usch då, så stressande! Då måste du ju kasta dig över datorn/paddan/skrivboken och få ner embryona på pränt?!

Nej.

Jag upplever det inte så. Stressas inte alls åt det. Gläds! Så mycket det finns som vill komma ut, vilken lycka det är. att få uppleva det. Inte alls stressande, för jag ålägger inte mig själv ett Måste, att jag Måste få ned alla bloggembryon på pränt. Nä. Det är snarast extra spännande att sätta mig ner och sätta fingrarna till tangenterna, för att se vad som väljer att slinka ur mig idag. Av allt jag skulle kunna skriva om – vad är det som vill gå från det formlösa till form, från att ”bara vara en tanke” till att bli till i skrift, just idag, just nu?

Vill något komma ur mig idag?

skriver i sängenSå sitter jag här. Igen. Har gjort merparten av morgonrutinen, med undantag för dagens sjua och den gröna smoothies. Det kommer, när jag väl lämnat sängen. Sängen ja, denna min borg! Jag älskar att dra mig på morgonen, ligga och läsa, skriva, meditera. Föresatsen för dagen är 30 burpees insprängt i dagens sjua, en fem-kilometerspromenad och att installera min transkriptionspedal, inköpt i höstas, men ännu inte testad. Idag ska det bli av. Under januari månad har jag lovat Anders och Anders att transkribera alla hittills gjorda intervjuer för Våra Berättelser, och utifrån det jag tidigare transkriberat – utan pedal – så ser jag fram emot att testa hur det går till med pedalen.

Jaha. Se där. Lite ville komma ur mig, trots allt. Det är ju ett sätt att bli bättre på att skriva. Att helt enkelt bara skriva. Oavsett om det som kommer verkar relevant, om det är sammanhängande, fyller något syfte, eller bara är blaj. Ut med det. Kanske går det att använda, kanske inte, men ju mer du gör dig till vän med processen, skrivandet, att låta orden flöda ut genom dig, desto bättre blir du på det.

Eller? Kanske inte nödvändigtvis? Men så som jag skriver, vilket också innefattar att jag läser det jag skriver, förbättrar det, putsar, byter plats på stycken, växlar från ett ord till ett annat, och sen publicerar, mer eller mindre varje dag, så stämmer det åtminstone. Jag skriver enklare, ledigare, och mer större flyt idag än för 4,5 år sedan, då jag började blogga. Och då har alltid orden varit mina vänner. Jag tycker om ord. Tycker om att läsa. Har tyckt om att skriva också, fast jag innan bloggeran inte skrev så mycket för egen del. Mest för mina arbets- och uppdragsgivare och det var helt andra typer av texter, det vill jag lova.

Gläds åt utvecklingen. Tycker så mycket om skrivandet. Läsandet. Utforskandet. Att inte riktigt veta vad som vill ned på pränt, och ändå skriva. Låta det komma, och ibland överaskas, för ibland är det riktiga små pärlor. Juveler att dela med världen, i hopp om att också andra kan få glädje av det. Kan lära sig något, få styrkan att ta ett första steg i en ny riktning, kanske vågar se sig i spegeln och möta det som syns där.

Jag hoppas det åtminstone. Det är vad skrivandet ger mig. Allt det där. Och mer därtill. Så förhoppningen är så klart att även du, som läsare, kan få dig till del en gnutta av den energin. Jag vet ju att det är så det funkar för mig, när jag läser något skrivet av andra, något som talar till just mig. Annat jag läser talar inte alls till mig, så det är givet att det finns de som inte får ut något alls av mina inlägg. Då hoppas jag du drar vidare och finner något som passar just dig, just nu; något som ger dig det tankespjärn och den värme du behöver för att på bästa vis nära dig själv på alla plan!

För det är grundstenen i att leva ett gott liv. Att nära mig själv, och därmed ge mig själv förmåga, styrka, kraft att bidra till att världen blir, än mer, den värld jag vill leva i – en värld av kärlek, värme och ljus.

Orden kommer

När jag väl sätter mig, så kommer de. Orden. Tankarna som snurrar runt, en får fäste, fingrarna börjar löpa över tangentbordet. Och tre timmar senare är 18 utkast till den kommande boken på plats. Sara, den goda, sitter mittemot mig och låter sina fingrar löpa lika snabbt över sitt tangentbord.


Vad det ska bli? En bok. En jag själv skulle vilja ha och använda. Det dröjer lite tills den finns fysisk dock, vi har precis bara börjat skrivprocessen. Mersmak ger det. Så tur att vi ska vara här hela helgen!

Skriv-retreat inbokat!

Har under ett år eller så stått i funderingar kring att boka in mig på ett skriv-retreat nånstans. Gärna ett ställe i skön natur och med lite halvkass (eller obefintlig) uppkoppling. Bara vara. Skriva. Med dator och lite juste toner i bakgrunden, och sen… inget mer.

Jag. Datorn.
Ett blankt papper. (Datoriserat dito vill säga.)
Skriva. Skriva lite till. Och kanske ta en promenad runt knuten innan jag sätter mig tillrätta och skriver ytterligare lite till.

Tänker inte så mycket mer än ett dygn. Kanske två.
En får ju börja nånstans, tänker jag.
Har aldrig – jag säger: a l d r i g – åkt iväg på ett skriv-retreat.
Men ju mer jag skriver, desto mer pockar det på att skriva mer.

Innan jag började blogga så skrev jag mycket dokument, kvalificeringsprotokoll och -rapporter, kommunikationsplaner, kravspecifikationer, instruktioner och mycket annat. Har mången gång bortförklarat det där lite grann, då både bror och far min skriver böcker och mycket annat, med att ”jag har kanaliserat min kärlek till orden till mitt dokumentskrivande”.

Men nu, när jag bloggat i dryga tre år, så inser jag vad jag gått miste om under alla år då jag inte skrivit, för mig, utan enkom för jobbets skull (som projektledare och valideringsingenjör inom Life Science är det inte direkt några litterära underverk som författas, det kan jag gå i god för).

Ju mer jag skriver, desto mer älskar jag det.
Ju mer jag skriver, desto mer ser jag hur mitt språk utvecklas, blir allt mer mitt eget, min egen igenkänning i mina texter växer, dag för dag, blogginlägg efter blogginlägg. Och i takt med min växande lust och kärlek till skrivandet, sammanhangen, bilderna som målas i ord och skiljetecken, växer lockelsen att bara få grotta ner mig i skrivandet ett dygn. Eller två.

retreatOch vet du? Jag har tom en plats för en tilltänkt skriv-retreat tillgängligt. Av bästa slag, avskilt, i underskön natur, med skogen runt knuten och utlovat middagssällskap.

Jag menar – vad väntar jag på? Tja. Bra fråga. Har bara inte fått tummarna loss. Men så idag kom frågan: När kommer du? Och istället för att dra på det, så bläddrade jag igenom kalendern. Tjockt fram till nyår. Men vecka 2. Kanske. Kanske!

Så nu är det avsatt ett par dagar för skrivande i januari, och bara att lägga in de preliminära datumen i kalendern gjorde något med mig.
En känsla. Av frid. Av längtan. Av lust.
Snart. Bara jag. Datorn. Ett blankt papper.
Vad månde bli av detta?