Dela med oss av våra drömmar

Trillade över Hemma igen (A place to call home, i original) på SVT Play och plöjer nu säsong efter säsong. Började lite småputtenuttigt men den blir bättre och bättre på många vis. Och så finns det så härliga sidokaraktärer, som den ljuvlige Mr Douglas Goddard. En livsnjutare med härlig självdistans, som med ett par meningar delar med sig av en livsinställning som jag mer än gärna skriver under på.

Vi kan leva futtiga, ofarliga liv tills vi kolar vippen.
Eller så kan vi dela med oss av oss själva.
Dela med oss av våra drömmar.

Igelkottens elegans (bok 2 av 12)

”Som vanligt räddas jag av att folk vägrar tro på sådant som spränger ramarna för deras små inrutade tankebanor.” 

Därför älskar jag tankespjärn, som gör just det, spränger ramarna för mina inrutade tankebanor. Tvingar mig att se, tänka, känna vidare, utanför, bortom.

Igelkottens elegans av Muriel Barbery.

En så fin bok. Välskriven, udda, putslustig och djupsinnig, humoristisk och samtidigt icke-skönmålande. Tycker om. Mycket. Och jodå, tankespjärn bjuder den på, på många vis.

”Soldatens kraft är inte energin som han utstrålar för att skrämma den andre genom att sända ut en massa signaler, det är kraften han hämtar inom sig själv genom att vara samlad i sig själv.”

Haft mycket för mig senaste tiden, och inte riktigt haft ro att läsa ut boken, som jag började läsa i slutet av januari. Men så slog det mig att jag har två böcker att blogga om i februari, den svenska såväl som den engelska boken för månaden, och endast två söndagar kvar. Så under eftermiddagen har jag krupit upp i soffhörnet, med en varm vetekudde i knät, en filt om benen och katten Pop slumrandes bredvid mig.

”Utanför rasar eller slumrar världen – konflikter flammar upp, krig bryter ut, människor lever och dör, stater går under, nya uppstår för att strax utplånas – och mitt i allt larm och tumult, medan bärlden går sin gilla gång med buller och bång eller i total stagnation, briserar, rämnar och föds på nytt, mitt i allt detta pulserar människolivet.” 

Läst.
Njutit.
Skrattat.
Läst ut.

”Var finns skönheten? I det stora och mestadels förgängliga, eller i det lilla som i all anspråkslöshet kan förgylla nuet med en glans av evigheten?” 

Bläddrar igenom den, så där som jag gör, och noterar glatt att jag har många marginalnoteringar att ta fasta vid. Ett blogginlägg, två, tre… har material till många med elva stycken markeringar att fotografera och spara i Evernote som bokreflektion, hashtaggen jag använder av just det skälet. Att kunna plocka fram och finna inspiration till nya inlägg.

”[…] jag vill tillåta andra att göra mig gott.”


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2019, att läsa och blogga om 12 svenska och 12 engelska böcker, en varannan vecka, böcker som jag redan har hemma.

Min ultimata pod-lista!

Har skapat en podlista med engelska poddar som jag verkligen rekommenderar, och tänkte först fylla den med 100 poddar innan jag skapar en svensk motsvarighet. Men… nä. Det är läge att skapa motsvarigheten till The Ultimate Podlist.

Jag lyssnar oerhört mycket till poddar. Mestadels engelska, men nog har jag även lite svenska guldkorn som ess i rockärmen. Jag kommer att tipsa om poddar som jag antingen har, eller kommer att, blogga om, eftersom jag gärna vill förmedla vad det är som lockar mig med avsnittet i fråga.

Rätt upp och ned så kan jag komma på fem avsnitt som jag gärna vill ha med på min 100-lista (som jag kommer skapa som ett separat inlägg som jag uppdaterar med oregelbundenhet):

#062 Pace on earth – Anders Nordström, Sveriges fotguru

Ett Samtal – Med Sara Modig

100%-podden möter Therese Mabon

60 minuter – 39. Antje Jackelén

Kaxigt nog avslutar jag med en pod med mig själv som gäst:
(Ännu) Ett Samtal – Med Helena Roth

Har inte bloggat om Ett Samtal med själssystra Sara modig (än) men det ska jag definitivt, och detsamma om avsnittet från 60 minuter med Antje Jackelén. Och har ju inte ens nämnt några avsnitt av Myter och Mysterier, och… Jamen jodå, nog ska jag lätt kunna skrapa ihop en ganska skaplig lista över favoritpodavsnitt även på svenska allt!

Vad är ditt bästa pod-avsnitt? Har du något som du lyssnat till om och om igen? Eller ett sånt där avsnitt som gör att du helt plötsligt ser världen i ett annat ljus? Tar mer än gärna emot tips!

Kassandra bland kräken

Rebecca Solnit.
Män förklarar saker för mig.
Kapitel sju.

Detta kapitel av boken berörde mig minst, åtminstone om antalet marginalanteckningar är en indikator. Har bara noterat ett stycke:
Att berätta en historia och att både den och berättaren erkänns och respekteras är fortfarande en av de bästa metoder vi har för att få bukt med trauman. 

Kanske för att jag aldrig hört historien om Kassandra? Har du hört den? Solnit skriver: Historien om Kassandra, kvinnan som berättade sanningen men inte blev trodd, är inte på långa vägar lika djupt rotad ivår kultur som den om pojken som ropade på vargen – det vill säga pojken som blev trodd de första gångerna han ljög. Det kanske den borde vara. Kassandra var dotter till kungen av Troja, och hon drabbades av förbannelsen att kunna göra framtidsförutsägelser som stämde men som ingen rättade sig efter. 

Skummar genom kapitlet igen… och inser att det stämmer inte, att detta kapitel inte berör mig. Det gör det. Det berör mig illa. Många av de exempel som Rebecca nämner minns jag, och sedan boken kom har det tyvärr fyllts på med många nyare exempel i mitt medvetande. Brock Allen Turner på Stanford. Bill Cosby. Brett Kavanaugh som nu sitter i USAs högsta domstol, och parallellen till Clarence Thomas (detta exempel har Solnit med i boken).

Jag har funderat på Kassandra nu när vi seglar i könskrigens krabba sjö, eftersom trovärdighet är en så grundläggande faktor i de krigen och eftersom kvinnor så ofta påstås vara kategoriskt bristfälliga på det området. 


Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på min sjunde bokreflektion kring boken ”Män förklarar saker för mig” av Rebecca Solnit. Jag har för avsikt att blogga en bokreflektion för varje kapitel:
Män förklarar saker för mig
Det längsta kriget
Världar krockar i en lyxsvit
Till hotets lov
Gammelmor Spindel
Woolfs mörker
Kassandra bland kräken
#YesAllWomen
Pandoras ask och den frivilliga poliskåren

Att möta marken

100 Facebook live på raken firar jag med en löprunda som gav upphov till dagens Live-ämne:

Jag sprang och kom ihåg Anders Nordströms förklaring om skillnaden mellan att trycka ifrån marken med foten kontra att lyfta foten från marken, mer om det i podden Pace on earth avsnitt 62 med just Anders Nordström som Sveriges fotguru. som jag verkligen rekommenderar.

Sprang vidare och med ökad medvetenhet om hur foten mötte marken skiftade jag från att trycka ifrån, till att lyfta bort foten från marken. Och jo… det gör skillnad! Ganska coolt att man bara genom att tänka på det kan åstadkomma fysiskt förnimbar skillnad.

Jag använder barfotaskor (ja, en omöjlig kombo egentligen, men grundpoängen är: en sko som skyddar från väder och vind men inte så mycket mer än så, borde egentligen likna en socka mer än en sko) sedan tre-fyra år sedan och har definitivt ändrat mitt sätt att gå sedan dess – inte minst eftersom man behöver ändra sitt sätt att gå i vid ett skifte från ”vanliga skor” till barfotaskor. Fortsätter man gå på exakt samma sätt som tidigare så kommer man få problem. Problem som delvis sänkte barfotatrenden (Anders Nordström nämner i podden att det egentligen är perioden med uppbyggda och dämpande skor som sticker ut i vår mänskliga sko-historia), och la skulden på skorna. Med lite flyt har vi kommit längre idag, så att alla som börjar med barfotaskor (eller de facto börjar gå/springa barfota på riktigt, vilket jag också gör mycket mer idag än för bara några år sedan) förstår att de också behöver lära om hur de möter marken.

Just den hjälpen fick jag i samband med min övergång till barfotaskor av Tommy OlaussonRunfeeling/Walkfeeling (rekommenderas varmt). Men långt innan dess ändrade jag mitt sätt att gå – tack vare hjälp av min fantastiska väninna Eva-Britt som utifrån Mensendieckpedagogik fick mig att tänka på hur jag satte ner min häl i marken, något som i hög utsträckning påverkade min gångstil. Från att ha pronerat enormt är min pronation nu modest.

Det är mycket med detta som fascinerar mig, inte minst hur kroppen är ett helt system som hänger ihop, och jag inser när jag lyssnar på podavsnittet att jag har oändligt kvar att lära mig. Men jag förundras också av vad som blir möjligt när jag (och du!) är villig att lära av och lära om vilket bygger nya hjärnbanor. Det påverkar hur jag för mig och rör mig i världen. Och hur jag möter marken är en del av det: Trycker eller lyfter jag mig från underlaget?

 

Woolfs mörker: att bejaka det oförklarliga

Sitter här och har bloggtorka, när jag kommer att tänka på mitt löfte (till mig själv) att blogga om vart och ett av kapitlen ur Rebecca Solnits bok Män förklarar saker för mig. Plockar fram boken ur högen med lästa böcker på pianot, letar samtidigt fram det senaste blogginlägget (om Gammelmor Spindel), och bläddrar upp till kapitel sex: Woolfs mörker: att bejaka det oförklarliga.

[…] ”planen, ett minne av framtiden, provar verkligheten för att se om den passar.”

Det är ett år sedan jag läste boken, så jag tackar min lyckliga stjärna för min vana att läsa med blyertspenna i hand – med streck, pilar, stjärnor, utropstecken och hjärtan markerar jag meningar, stycken, passager som väcker något inom mig, vad det än månde vara.

”Vi vet mindre när vi felaktigt tror att vi vet än när vi medger att vi inte gör det. Ibland tror jag att sådana anspråk på vederhäftigt vetande är språkliga tillkortakommanden, det djärva påståendets språk är enklare och mindre ansträngande än nyansernas, tvetydigheternas och gissningarnas språk.”

Så jag läser de markerade passagerna och blir genast överlycklig. Oh, vilken skatt! Solnit är en författare vars språk jag tycker om, men än viktigare är att hon ofta lyckas sätta ord på saker jag kanske, möjligen, eventuellt har anat i perifierin av min förståelse av världen… och så står det plötsligt där, i ord, i text, som känns så självklar. Och så öppnas tidigare okända delar av världen för mig, som bjuds jag in till en helt ny och tidigare outforskad kontinent. Som en upptäcksforskare!

”Jag hörde en gång talas om en botaniker på Hawaii som hade en talang för att hitta nya arter genom att gå vilse i djungeln, genom att bege sig bortom sitt vetande och sitt sätt att tillägna sig det, genom att låta erfarenheten växa sig större än hans kunskaper, genom att välja verkligheten istället för planen.” 

Ställde en gång en fråga på Facebook och frågade vad människor tänkte på när de tänkte på mig. En FB-bekant skrev ”vilse” och skickade sedan ett meddelande och förklarade sitt tänk. Jag tackade, innerligt och helhjärtat, för det kändes som en komplimang, just av de skäl som Solnit lyfter fram ovan. Genom att gå vilse finner jag så mycket mer, än när jag vet var – och vad – jag är.


Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på en bokreflektion kring boken ”Män förklarar saker för mig” av Rebecca Solnit. Jag har för avsikt att blogga en bokreflektion för varje kapitel:
Män förklarar saker för mig
Det längsta kriget
Världar krockar i en lyxsvit
Till hotets lov
Gammelmor Spindel
Woolfs mörker
Kassandra bland kräken
#YesAllWomen
Pandoras ask och den frivilliga poliskåren