För mycket?

Detta ständiga tvivel.
Är jag för mycket?
Är jag för på?
Om jag säger vad jag vill – skrämmer det bort? Eller tvärt om, är det lockande? 

Och så andra sidan av myntet:
Ja, för i h-vete, klart jag är för mycket. Jag ÄR mycket. Punkt. Och stolt över det. Jag är inte för alla. An acquired taste, definitivt.
Och givet det, så är jag så inihelvete för liiiite på snarast än motsatsen.
De som skräms bort, ja, det är de som ska skrämmas bort. Det är de som inte förmår famna mig.
I allt jag är. Allt jag gör.
Jag. Med stort J. 

Och i nästa stund… men jag vet ju inte hur man gör?
Har inte lekt den här leken på många år… om ens någonsin, egentligen?
Tänk om det blir fel? Tänk om jag gör fel? Tänk om jag är fel?
Tabbar mig, trampar i klaveret, gör något som jag inte borde göra? 

Och sen, tillbaka upp igen:
Äsch, jag vill ju lära mig. Finns ju inget bättre tillfälle än just här, just nu, att lära mig.
Leka, experimentera, testa. I ord och handling.

I utforskandets namn – var går gränsen? Finns den? Skapar jag den inte själv? För jag har ju inte en susning om hur jag tas emot av någon annan, det enda jag kan, det enda jag ska, är att vara ärlig gentemot mig. I varsam samvaro med mig själv, lyhörd för nyfikenhet och behov, för begär likväl som rädslor. 

Vad jag lär mig mest av?
Ja. Inte är det av att hålla tillbaka.
Spela liten. Krympa mig. Eller den andre för den delen. 

Och ändock… nästan skrämmande så tydlig och ständigt pockande rösten inom är, den som säger: Akta akta, nu är du för på, nu vill du för mycket, lugna dig, du skrämmer bort om du är för på. Vänta på en krok från den andre! Kasta inte ut krokar själv, absolut inte uppenbara sådana, möjligen lite försynt smådolda, för då blir ditt budskap tveksamt och upp till tolkning. Och då kan du glida undan. Tryggt och bra. 

Jag är kvinna.
Detta mitt tvivel handlar om relationer. Om dejtande.
Om att sakteliga och trevande börja nosa på andra människor. 

Är det fler kvinnor som känner igen sig? Finns det kvinnor som inte känner igen sig? Och män? Är detta typiskt kvinnligt, eller är det allomgiltigt, oavsett könstillhörighet?

Och vad handlar det om egentligen?
Är jag (och du?) så subtilt hjärntvättade att göra oss själva små istället för att stråla, så där som bara jag (och du!) kan stråla?

I hela min existens

När jag målar fläker jag ut mig i hela min existens.

Så skrev hon i ett inlägg på Facebook, Emma Karlsson, och jag hajade till.
Precis. Precis så är det! Fast för min del blir det:
När jag skriver fläker jag ut mig i hela min existens.

Jag.
Som jag är.
Med fördelar och nackdelar.
Med sår, skavanker och sårbarhet.
I form, förundring och förändring.
Naket, nära och nyfiket.

Hela min existens.
Behov. Glädjeämnen.
Det jag gläds ohämmat åt, likväl som det jag skäms för.Foto av Anders Roos: Jag går naken ut mot bryggan för ett kallbad
Varför hålla tillbaka? Enda skälet jag ser vore risken för att du utnyttjar min öppenhet, gör våld på min tillit, skadar min medvetet naiva inställning till allas goda vilja.

Tillräckligt gott skäl för att avstå att dela?

Nä.
Jag tycker inte det.
Jag känner inte det.
Vill inte längre styras av rädsla.
Inte. Längre.
Har. Alltför länge. Slut med det. Nu.

Vill låta kärleken vara min ledstjärna, den som säger att kärlek är allt. Allt är kärlek.
Och därför är det inte är farligt att fläka ut mig i hela min existens.
I skrift. I tal. I sång. I vad-helst-tillfället-tarvar.
För jag är du. Du är jag. Vi är Ett.

Där har jag ett tillräckligt gott skäl för att vilja dela.
Ett där rädslan får stå tillbaka för kärlek och tillit.

Att inte hålla inne. Av rädsla.

Jag skriver för att få syn på mig själv.
Visst publicerar jag. Annat hamnar i träda, i väntan på dagen då det är läge att publicera. Om den dagen någonsin kommer…

När jag publicerar det jag skriver för att få bekräftelse, sympati och uppmärksamhet, då går jag snett. Jag skriver inte för att skapa drama, även om skrifter om drama ofta lockar och drar mer än mina mer reflektiva texter och vardagliga betraktelser.

Det är verkligen så att mitt skrivande hjälper mig att få syn på mig själv. Jag blir varse mig, mina känslor, tankar, farhågor, rädslor, likväl som mina glädjeämnen, insikter och behov.

Så – kanske du tänker – då har du skrivit hela livet?

Jag har ju inte det.
Dagbok har jag aldrig lyckats med.
Skrev journal under något år strax innan jag började blogga, och även under ett år av coaching med Carla.

Fast… det är något med själva publicerandet som har gjort att jag på de 6,5 år som gått sedan jag började blogga, har publicerat snart 2200 inlägg. Fler texter än jag någonsin skrivit för mig under hela mitt liv. Och det paradoxala är, att jag verkligen skriver för mig, nu. Men drivkraften (vanan?) kom sig av det dagliga bloggande jag drog igång i januari 2013. Först då lät jag mig själv verkligen få ta del av den glädje, den utveckling, det lärande, som dagligt skrivande innebär för mig. Utan intentionen dagligt bloggande hade jag aldrig landat där jag är idag. Finns inte en chans.

Det i sig ger vid hand att intentionen fortgår. Jag återbesöker den med jämna mellanrum, och värdet jag får ut av att skriva, dagligen, och dela, dagligen, överstiger vida energiåtgången att göra det. Inte varje dag, ibland kostar det på, men medelvärdet på sikt, definitivt. Så jag fortsätter blogga, eftersom det är en av de avgörande nycklar jag har för att låsa upp dörr efter dörr, port efter port, fängelsegrind efter fängelsegrind, som släppt mig så pass fri som jag är idag. Fri i sinne och själ, fri att vara jag, allt mer, för varje dag som går. Att publicera denna min resa, i form av blogginlägg om allt mellan himmel och jord, om allt som rör sig i mitt medvetande, och därmed förvägra mig själv den falska tryggheten som kommer sig av att fortsätta vara i det fördolda, gömma mig, bakom fasader, bakom murar, bakom lager på lager av begränsande berättelser.

Det där är precis vad det betyder (för mig) att vara i varsam samvaro med mig själv, samtidigt som jag väldigt sällan befinner mig långt från händelsehorisonten, denna gräns mellan det kända och det okända, mellan det som finns och det som kanske kan komma att finnas… om jag bara är villig att ta ett kliv ut i det okända, på tillit.

Att inte hålla inne. Av rädsla.
Att inte bygga nya fasader, eller putsa på gamla befintliga, utan snarast medvetet, och öppet, riva ner de existerande. Och gud förbjude att jag bygger nya! Hamnar jag i en situation som är så destruktiv för mig att jag tvingas bygga fasader för att skydda mig – då hoppas jag ta ansvar för eget välbefinnande och avlägsna mig från sagda situation, eller göra vad annat jag månde göra för att ge mig själv sammanhang som gagnar och inte skadar.

Så vad avgör vad jag publicerar, eller för den delen när?
Vad bestämmer vilka av mina skapelser som jag avstår från att skicka ut i världen?

Jagad av inre demoner

Det går i ett, sirenens sång är stark… Jagar, skapar, levererar, spinner iväg nya idéer likväl som grundar mig i det gamla befintliga, sådant jag vet kan ge mig den trygghet jag behöver. Ger och tar emot tankespjärn i parti och minut, ligger på gränsen för vad jag mäktar med. Övermäktigt?

Nej. Fast det kan kännas så. Och det är ok. En viktig signal. Ser fram emot att släppa taget och bara vara under påsken. Sång, spännande sällskap och samkväm med släkt.
Det blir bra. 

För det är i mellanrummen det händer, så oavsett om mina inre demoner jagar mig att göra – göra – göra, så ska jag också värna vilan. Det är i vilan saker faller på sin plats, läkande sker och insikter tar fäste för att, när vilan är över, skjuta upp genom jorden som grodden ur ett frö. Men först samlar jag kraft och satsar på ytterligare två dagar av tankespjärn och görande. För nuet, för växandet, för framtiden. För mig. Månne jagad av inre demoner, men jag räds dem inte. Ser dem, men låter mig varken piskas eller hunsas av dem. 

Vad delar jag, med vem, och varför?

Vad håller jag inom mig själv?
Och varför?

Vad delar jag, med vem, och varför?

Har du tänkt på det någon gång?
Jag har. Mången gång.

Och jag har verkligen pendlat mellan ytterligheter. Från att ha hållit allt inombord, mer eller mindre, under större delen av min uppväxt (snälla, gör inte det. Det är inget framgångsrecept.), till att dela allt med alla i samband med min skilsmässa och födseln av mitt äldsta barn (de där händelserna sammanföll i tid, inte direkt ett framgångsrecept det heller.), till att dela allt med min make, och sedan… allt mindre även med honom. Men så började jag dela med mig igen, till ett litet antal särskilt utvalda individer i olika konstellationer, sammanhang som verkligen gav mig luft under vingarna, tills jag insåg att jag också ville börja dela mer med min make igen.

Det gick som det gick (idag är vi lyckligt skilda), men jag har fortsatt på inslagen väg: att dela med mig till människor jag verkligen känner mig stå nära. Och medvetet delar jag allt mer med dem.

Varför?

För jag får syn på mig i mitt delande, likväl som i speglingen jag får av de jag delar med mig av mig till.

Men också för att jag genom att dela det jag känner, upplever, brottas och gläds med, både ger men framför allt får tankespjärn i retur. Det är det bästa jag vet – även om det kan vara grymt obekvämt i stunden, nått annat kan jag inte påstå utan att ljuga – för det är så jag växer, expanderar, vågar släppa allt mer på förlåten och verkligen kliva fram i kraft av mitt fulla Jag. Det där mitt bästa Jag som gagnar inte bara mig utan även allt och alla runtikring. Och jodå, jag kan vara grymt obekväm i mitt Jag, det vet jag. Det är ju det som gör att Jag gagnar även min omgivning.

Att ge och få tankespjärn – det kräver en stor själ. Och den finns inom oss alla.
Men låter vi den ta plats på jorden? Gör du? Om ja, vad har du gjort för att nå dit att du (till stor del) vandrar på jorden som ditt bästa Jag? Om nej, vad kan du ta för första steg för att närma dig ditt bästa Jag?

Jorden krymper och universum öppnas

Stora händelser inträffar emellanåt. Såsom…

Födelse.
Död.
Giftermål.
Skilsmässa.

Det där är några av de mer uppenbara stora händelserna i livet. Men det finns fler. Händelser som gör att jorden krymper och blir väldigt liten, samtidigt som universum öppnas, redo att bli utforskat.

Mönster bryts, begränsande berättelser slutar vara sanna, ett liv levs – fullt ut.

Berättade för D som, klok som alltid, sa (parafraserat) Skriv, skriv, skriv, om allt som precis inträffat. Skriv till dig själv, och öppna brevet tidigast om ett år. Skriv, som en gåva till dig.

Så jag tände ett ljus, fyllde på med varmt vatten i min temugg, och skrev, skrev, skrev. Tre fulla sidor. Till mig. Om en händelse som krypte jorden och gjorde den liten. En händelse som öppnade universum på vid gavel, redo för fortsatt utforskande.

Av mig.

Universum.
Här kommer jag!