Sammanhang.

Vikten av sammanhang. Av berikande, utvecklande, expansiva sammanhang. Sammanhang där jag skrattar i gott sällskap, utmanas, får kramar likväl som ställs inför raka frågor och tankespjärn som heter duga. Sammanhang fyllda av människor som jag har mycket att lära mig av – både av deras misstag och tabbar som av deras framgångar och firanden.

Jag är rik. På sådana här sammanhang. För jag har fler än ett. Fler än två. Ja, till och med fler än tre. Vilken skatt! Tittar jag tillbaka så fanns inga av de för mig så livsviktiga och lärorika sammanhangen i mitt liv före 2013. Mycket hände det året, framför allt #skolvåren och min Mastermind-grupp. Om dessa sammanhang har jag skrivit mången gång. Hur viktiga de varit – och fortsatt är! – för mig och min personliga expansion.

Nu är jag nyss hemkommen från två heldagar tillsammans med ett annat gäng, som seglat upp som en fantastisk kraft och känna till rikedom (på många plan) i mitt liv, sedan tidigt 2018. Ett sammanhang jag började kliva in i 2016 i samma veva som jag och exmaken separerade. Förståeligt nog blev det inte mycket bevänt med min insats då inte. Det tog ett tag, innan jag till fullo tog plats. Men nu! 

Ett annat sätt att benämna denna typen av sammanhang är påverkansgrupp. Du vet, ”Du blir som genomsnittet av de 5-10-15 personerna du umgås mest med”. Det är ett enkelt sätt att förklara vad påverkansgrupp handlar om. Och utan minste tvekan eller darr på rösten vet jag, verkligen v e t, att jag inte vore den eller där jag är idag, om det inte vore för de påverkansgrupper jag aktivt samskapat sedan 2013. Finns inte en chans.

Så ja, jag är ofantligt rik på viktiga, relevanta och signifikanta sammanhang som bidrar storligen till min expansion. Sammanhang jag inte ”bara hamnat i”. Långt ifrån. Vissa har jag bidragit till från deras allra första andetag. Andra har levt ett liv innan jag bjöds in till dem. Men det är ingen slump. Tro inte det för en endaste sekund! Den här typen av sammanhang kräver aktiva och medvetna val. Då står dörren öppen till all denna rikedom, för alla och envar. Det enda som krävs av dig är just det. Aktiva och medvetna val. 

Sjösättning

Fem års fördröjning. Det verkar vara normen för mig.
Fem år mellan barn ett och barn två.
Fem år efter att jag upptäckt bloggarnas förunderliga värld börjar jag själv blogga.
I samma veva upptäcker jag poddernas än mer förunderliga värld, och jodå, fem år därefter (ja, någorlunda i alla fall) börjar jag podda själv.

Nu, sisådär en fem år efter att jag började snacka om att dra igång Mastermindgrupper har jag äntligen gjort slag i saken. Hållit första mötet av 13 inalles, och det känns härligt. Bubbligt. Nyfiket undrar jag vad det månde bli av detta?

I våras när jag körde pilotomgången av 60 timmars tankespjärn (omgång två går av stapeln 9-11 oktober, är du nyfiken så tjoa till mig!) var det visserligen inte 5 års fördröjning mellan tanke och handling, snarast 5 veckor, men oaktat det, så var det oerhört givande att ta en egen idé från tankeväsen till genomfört event. Och Mastermindgruppen jag nu satt igång känns likadan. Att vara i ett skapande, att göra, utan att riktigt veta vad det blir av det, att sätta ramverket så att det och de som är inom ramarna kan få göra, testa, leka, fråga och reflektera, utveckla, avveckla, förkasta och förnya…

Carin Dackman, en av Mastermindgruppens deltagare, skrev till mig när vi avslutat vårt första möte av totalt 13 under de kommande månaderna och tackade för ett fint första möte. Hon sa också, som en spegling av det jag delat om just detta mitt nyvunna Görande: Så kul att du nu gör handling av dina tankar och din önskan. Älskar hur vi kan sjösätta genom prototyper eller tester. Det inspirerar mig!

Där sätter hon fingret på det! Att sjösätta, genom prototypande. Att inte tro att jag ska, eller ens kan skapa ”den perfekta produkten” vad det än månde vara (60 timmars tankespjärn, en Mastermindgrupp, en podd för att bara ta tre exempel från mitt liv i närtid) genom att tänka fram den på egen kammare. Jag skapar ”en produkt” (för vad är egentligen ”perfekt” och är det något jag behöver sträva efter?) genom att göra, göra igen och igen och däremellan reflektera och få återkoppling, skruva och finlira, utveckla och förfina.

Fördelen med att det emellanåt går lång tid mellan idé till handling för egen del, är att jag i gengäld är reellt grundad i vad-det-än-gäller. Jag menar, efter att ha varit med i en officiell Mastermind-grupp sedan januari 2013 känner jag mig väldigt trygg i själva konceptet. Fast fem år är lite väl mycket, och ju mer jag sjösätter, desto bättre blir jag på sjösättande, så… vem vet vad som kommer härnäst!

#TEDxSlottsparken är till ända!

Vilken dag!
#TEDxSlottsparken är nu lagd till handlingarna, jag kan sätta moderator TEDx på CVt och inte minst har jag fyllt på minnesbanken med en händelserik dag som sannerligen kommer hänga med mig för livet.

Med Oksana, Andrea och Pernilla under TEDxSlottsparken.

Vilken glädje att ha en handfull vänner i rummet; vetskapen att ytterligare andra följde med i livestreamen värmde än mer. Att få lov att lyssna till tolv fantastiska talare i elva inspirerande tal, och därtil fyra TED Talks (två hade jag valt – Richard St John och Phil Hansen som jag bloggade om redan 2013 -, två var nya för mig – Carson Bruns och Tomas Chamurro-Premuzic). Att få en möjlighet att reflektera, dela, inspirerar och förtydliga i relation till dagens tema (transformation) såväl som till vad de fantastiska talarna väckte för funderingar hos och i mig.

All värme, kärlek och uppskattning som strömmat min väg inför/under/efter dagens event fyller mig till hjärta och själ, likväl som all värme, kärlek och uppskattning som flödat ur mig till alla som varit del av dagen, talare som volontärer, biblioteksanställda som TEDx-organisatörerna, sponsorer som deltagare också gör det. Dubbeluppfylld, på det allra mest fantastiska av vis! Det här skulle jag inte vilja ha ogjort för allt smör i Småland (blandar jag metaforer nu igen måntro?).

Efter eventet drog jag ner till nakenbryggan för ett dopp – oh ljuva hav! – innan jag cyklade hem, där jag trodde jag skulle kraschlanda i soffan för att vlogga och blogga och sen göra en tidig kväll… gick sådär. Men nu, efter (ännu) en sömnlös natt (tredje på nio nätter) och en låååång dag, ska jag äntligen krypa till sängs.

 

Kapacitet.

Har du tänkt på att vi människor har kapacitet som vida överträffar det vi (åtminstone jag) oftast förmår få ur händerna? Människan är skapt med en förmåga att kraftsamla och verkligen ge järnet när det gäller, och ibland undrar jag om det inte ”gäller lite för sällan”. Det är lätt att gå i ingrodda vanor, slentrianmässigt ombesörja vardagsbestyr med jobb och hus och hem och familj och träning och och och…

Och?

Nån gång ska jag gå Seth Godins altMBA som varar en månad och som alla deltagare gör ”utöver det som de redan gör”. En intensiv månad, absolut, och inget som skulle funka – eller åtminstone inte vara så nyttigt – i längden, men en månad? En månad av att verkligen ta i för kung och fosterland. Det går. Vi kan det. Jag kan det. Så fast jag i dagens coachsamtal med Dave inledde med att besvara hans fråga hur läget är, med att jag är trött (för det är jag. Skulle tippa på att jag senaste veckan sovit ungefär 50% av vad jag borde/brukar/mår bra på av rutiga och randiga skäl. Och utöver det har jag jobbat häcken av mig, på olika plan!), så dröjde det inte länge innan jag var PÅ igen. Ett tu tre antog jag en utmaning från honom och efter vi lagt på la jag en timme på att fiffinura ihop en ny grej jag vill testa.

Fast jag just nu jobbar häcken av mig. Fast jag just nu inte hinner med att läsa så mycket som jag vill. Fast jag inte förmår prioritera att göra sånt jag ”vet jag egentligen vill göra” eftersom mer akuta saker är högre prioriterade av mig. Fast jag definitivt inte ger mig utrymme att bara vara, på det vis som jag vet jag mår så himla bra av.

Och det är ok.
För det går. Jag kan.
Men inte för länge. En månad. Två. Tre till och med. Så länge det emellanåt finns ladda-batterierna-dagar insprängda i att det febrila görandet, så går det, trots att sirenens sång lockar och pockar… Och det går eftersom jag vet att jag har en enorm kapacitet och dessutom inte kommer köra på i detta tempot för evigt. Snart stundar sommarsemester under ett par veckors tid, och innan dess ska jag till Kenya, vilket kommer att vara ett rejält avbräck i allt som är invant och bekant.

Kapacitet, som sagt. Vi har den och då gör vi bäst i att verkligen nyttja den emellanåt!

Sluta inte tro

Kom i samtal med Michel Issa via LinkedIn och Instagram, och fick nys på det kombinerade nätverks- och insamlingsevent som de i detta nu håller runt om i Sverige. Bokade en plats och cyklade som ett jehu till Altitude Meetings för att ta del av Sluta inte tro där alla insamlade medel oavkortat går till Michel och Mariellas arbete i Syrien.

Min vana trogen doodlade jag under kvällen, det är för mig ett sätt att komma ihåg det jag hör. Samtidigt som jag doodlar sker det en simultan reflektion; jag skriver inte oreflekterat ned det jag hör. För de som tagit del av Sluta inte tro, eller för Michel och Marissa själva, kanske det går att uppfatta mina små opponeringar i doodlen, men det är irrelevant i det stora hela.

Det jag framför allt tar med mig av igår är följande tre punkter:
* Tänk ett större Vi.
Vilken ljuvlig fras, och som jag förstår det en grundläggande drivkraft för Michel, en fras (och drivkraft) han fått sig till dels av sin bror, som agerar Michels spirituelle guide och förebild.

* Låt dina handlingar visa vem du är.
Eller som Seth Godin uttrycker det, parafraserat, det är inte genom att lyssna till en människas ord du tar reda på hur hen verkligen är, utan genom att titta på hens handlingar. Inte för inte vi har ordspråk som mycket snack och lite verkstad. Och här inspirerar verkligen paret Issa, i både ord och handling! För självfallet är det allra bäst när ord och handling är ett, och vi lever som vi lär.

* Så mycket som är möjligt om vi bara gör! 
Både Mariella och Michels delar av kvällens event pekar på just detta: gör.
Gör! Agera! Ser du något som är galet, spännande, inspirerande, helt åt pipsvängen snett… agera! Ta tag i det, och kriga på, för att använda Michels ord. Samtidigt som Michel var väldigt tydlig med att du självfallet också måste säkra din egen försörjning. Inte minst det uppskattade jag enormt att höra, eftersom det är en twist som emellanåt glöms bort i denna era av inspirationsföreläsare till höger och vänster som uppmuntrar till att följa ditt hjärta och självförverkliga dig. Och det är klart du ska (for the greater good, som det heter!), men glöm inte bort det basala. Pengar till mat, kläder och hyra osv måste finnas på plats först!

 

Grundförutsättningar på plats

Har hållit utbildning i grundläggande livsmedelshygien och -säkerhet för två skift ute hos kund. Pratat grundförutsättningar, som förekommer som ett koncept inom livsmedelssäkerhetssfären, på engelska kallat prerequisite program.

När jag landade åter i stan efter en timmes bussfärd, införskaffade jag det sista till kommande tre dagars tankespjärnsretreat, innan jag cyklade hem. Väl hemma drog jag ut på Bulltofta för att plocka nässlor, kirskål och löktrav (Bulltoftas lokalkändis Lukas gjorde mig sällskap), som jag ska ha som ingredienser i morgondagens ogräspaj, som jag ska bjuda mina testpiloter på. Med kylen full av ogräs likväl som annan skaffning vi tarvar, tog resterande förberedelser fart.

Papper. Pennor.
Böcker av olika sorter och slag.
Ett par kortlekar, bollar, en talarpinne, stearinljus och tändare.
Lakan, kläder, bikini, hygienartiklar.
Lök, potatis, frukt och grönt likväl som choklad, torkad frukt, nötter och fröer.
Bröd, knäckebröd, mjöl, diskmedel, diskhandduk och diskmaskinstabletter.

En salig blandning!
Men nu, nu är grundförutsättningarna på plats för ett lyckat 60 timmars tankespjärn. Resten – det får jag och mina testpiloter stå för!

Och frågar du efter ett detaljerat schema på vad vi ska göra exakt när och hur länge, under de kommande tre dagarna, så blir jag dig svaret skyldig. Jag har ett hum om vad vi gör inlednings- likväl som avslutningsvis. Däremellan… tja, däremellan kommer resten av 60 timmars tankespjärn att utspela sig, på samma sätt som livet sker: slumpartat och oförutsägbart. Livet är inte schemalagt och indelat i tydliga stycken, ämnen, delar. Det händer, i ett konstant flöde. Det som sker det sker. I stundens hetta, drivet av inspiration, nyfikenhet och spännande vändningar i samtal, i tystnad, i rörelse…

Men gisses människa, e du galen?
Vet du inte vad ni ska göra? 

Alltså. Jo. Klart jag gör!
Men exakt när? Nej. Och i vilken ordning? Inte en susning.

Material till sju väldigt olika 60-timmars tankespjärn-evenemang skulle jag tro att jag har; nedskrivet på fem-sex fullklottrade A4, djupt förkroppsligat i mig själv, i form av berättelser jag brukar berätta under coachwalks, med mycket mera. Det finns där. Som Charlotte sa på vårt senaste Mastermind-möte: Helena, för var gång du berättar om #tankespjärn så hör jag dig gå från klarhet till klarhet. Du är verkligen tankespjärn! 

Att sträcka ut en hand

Trillade in en kontaktförfrågan på LinkedIn. En kvinna med en profil som väckte en massa nyfikenhet, och ett par gemensamma kontakter, men inte någon jag tidigare stött på (mig veterligen). Så jag gjorde vad jag börjat göra, när jag tycker personen lockar, accepterade och skickade ett meddelande med ett tack och en fråga:

Tack för utsträckt hand som jag gladeligen tar emot.
Hur har du nosat rätt på mig, undrar jag nyfiket!

Det där ger oftast upphov till fina små samtal, så ock i detta fallet. Det som händer när vi följer vår nyfikenhet, är ju att sociala media verkligen kommer till sin rätt.

Citat på turkos botten med texten: Vad kan hända, om jag väljer att sträcka ut en hand, ställa en fråga, ge ett svar, inleda ett samtal? Allt!Det visar sig att jag hade gillat en kommentar som Annika Wålinder skrivit, hon klickade nyfiket sig in på min profil, och tänkte Ah, spännande, förändringsagent, det vill jag veta mer om och la en kontaktförfrågan. Varvid jag i min tur gjorde detsamma fast i omvänd ordning. Fick förfrågan, klickade på profilen och tänkte: Ja, varför inte?

Det är när denna dans inleds som nätverkstrådar börjar skapas. En tunn tråd inledningsvis, i takt med att samtalet böljar fram och tillbaka ett par gånger så stärks tråden successivt, vi skapar fler och fler gemensamma beröringsgrunder och kom-ihåg i hjärnan kring vem själen på andra sidan skärmen verkligen är, och sen… tja? Vem vet! Precis allt kan hända, som inte hade kunnat hända om inte endera part valt att sträcka ut en hand, ställa en fråga, ge ett svar, inleda ett samtal.

Älskar’t!