Rensar och röjer, fiffar och donar!

Är det nått i luften, månne, som gör att jag lockas att rensa och röja, fiffa och dona? Rensade ut alla högar kring matsalsbordet, tömde rödvita kistan som blivit ett riktigt gömställe för diverse jobbrelaterat, eftersom gråa kistan med alla hängmappar var alldeles fullproppade med papper… merparten av vilka nu ligger i pappersåtervinningen.

Lite roligt var det att hitta ett papper jag skrivit för en 8-10 år sedan sisådär, med aspirationer för mitt företagande och liv… budskapet: Blir bättre på att slänga sånt du inte behöver!
Så. Kasta gjorde jag hela fredagen. Hej vilt. Riktigt skönt!

Kvällen har jag ägnat åt att förbereda 2020 års BuJo, som var något jag började leka med 2019. Med blandad framgång, så i år har jag bestämt mig för ett annorlunda tillvägagångssätt. Fördelen är att jag tror jag kommer använda och gagnas av min BuJo mer under året, nackdelen att jag gjort det där jag så ofta gör: biter av en alldeles för stor del av kakan, och närmast industrialiserar det hela.Det jag inte gillade med BuJon från 2019 var nämligen att jag aldrig riktigt kom mig för att sätta mig månadsvis och förbereda kommande månads uppslag ”så där som man ska”, och då blev det emellanåt inte riktigt av som avsett… så i år har jag bestämt mig för nått nytt. Har skapat två dubbeluppslag med månaderna för 2020, och utrymme för noteringar kring event/möten, göromål samt firas/äras, och efter det har jag lagt ett uppslag för januari, följt av fyra veckouppslag, följt av februari, och fyra veckouppslag, sen… ja. Du förstår. Därefter tänkte jag köra två dubbeluppslag med månaderna för 2021, och sen har jag gott om utrymme för olika typer av uppföljningar och anteckningar osv.

Nackdelen… att det tagit mig säkert 6 timmar och jag är ännu inte helt klart. Att rita upp 53 veckouppslag tar sin lilla tid, sen ska varje uppslag få sin rätta rubrik (veckonummer följt av veckans datum), dagarna få veckodagsangivelse och datum, och… nu är klockan över tio och jag är inte på långa vägar klar.

Som tur är har jag hela dagen imorgon på mig att leka vidare med min vackert turkosa BuJo, och kommer då också ägna mig åt att smycka den lite grann med mina fina akvarellpennor.

Fördelen… är att jag tror jag kommer använda min BuJo mer i år. Och dessutom inser jag att jag verkligen borde göra det där jag tänkte göra i december men aldrig kom mig för, att rita mina uppslag som jag vill ha dem i Paper på paddan, lägga över i InDesign, och skapa en BuJo som är precis vad jag vill ha, som jag sen kan skicka efter från Blurb eller nått lämpligt tryckeri. Vis av dagens erfarenhet är min drivkraft till att verkligen göra det i god tid innan 2021 står för dörren bra mycket starkare än den var i december när jag började lite halvhjärtat och gav upp ganska snabbt.

Att etablera, bibehålla och ifrågasätta vanor

Jag är en hejare på att etablera och bibehålla vanor. Jag har varit mindre bra på att också avveckla vanor som inte längre gagnar mig, men det har jag övat på under året som gått och är därför bra även på det numera.

För ett halvår sedan eller så trillade jag över en app vid namn Way of life, som jag började använda på riktigt när jag avvecklade min Headspace-app som meditationshjälpmedel. I Headspace kunde jag lätt hålla koll på hur många dagar i rad jag mediterat, och fast Headspace inte längre kändes rätt för mig, höll jag fast vid den ett tag just på grund av räkneverket. Till dess jag upptäckte Way of life, vill säga.

Jag började med att logga tre saker: Wim Hof-djupandning, meditation och gitarrplinkeplonk. Sen la jag till kallbad/dusch, bara för att ett tag senare lägga till ”en mil i kroppen” och Better Globe-action. Alla dessa har jag en daglig intention att genomföra, bortsett från kallbad/dusch, där jag bara vill ha koll på antalet plurr jag tagit (31 plurr, oftast kallbad, med några få undantag, sedan första veckan i september).

Ända sedan lillejulafton då vi drog upp till min mamma i Vejbystrand, har jag lyckats få till ett dagligt kallbad och har därför lyckats med bedriften att få ”full pott”, alla sex saker genomförda varje dag i en hel veckas tid. 

Vad det ger mig att logga dessa mina handlingar kanske du undrar? Jo, men alltså, jag får en underlig form av tillfredsställelse av att se dag läggas till dag och successivt bygga upp ganska imponerande ”runstreaks” som det heter på engelska. Den längsta av alla runstreaks jag har koll på är min dagliga sjua (som jag inte loggar här, utan i appen Seven av perigee) där dagens morgonsjua var nummer 1961 på raken. 

Och detta är snarast något jag låter mig själv glädjas av igen, snarare än något jag lutherskt ålägger mig själv, för det var sånt här jag ägnade mig åt som barn. Jag räknade lästa böcker och sidor, förde bok på ingående och utgående korrespondens, samlade på travhästars namn (klippte ut trav-resultaten ur tidningen och skrev noggrant in i anteckningsböcker) och bilars registreringsnummer, och allsköns påfund. Så det här är något jag plockat upp igen i vuxen ålder (ja, sedan den där dagen för 1961 dagar sedan då jag gjorde min första sjua!) och låter mig själv få leva ut till fullo.

Fast… egentligen var det än längre sedan, när jag tänker efter. Dagens andra cykeltur idag var den 7019:e loggade aktiviteten enligt min Runkeeper-app, sedan jag började använda den 15 september 2009. Jag sätter vanemässigt igång Runkeeper närhelst jag ska ut och traska eller cykla, så det kräver liksom ingenting av mig, men ger mig desto mer. Bra kombo!

Har du någon grej som du gjorde som barn, som du kanske innerst inne skulle vilja hitta ett sätt att föra in i ditt liv igen, nu när du är vuxen? Vad ägnade du dina dagar åt när du var barn? Vad fick dig att ”förlora dig” i den där tidlösheten som flow-stadier innebär?

När jag mår som bäst

Sitter på utbildning. Får i uppgift att gradera mig själv i fyra steg mellan två ord satta i ett motsatsförhållande. En hel radda motsats-ordpar ska jag ta mig igenom, och efter en stund inser jag att jag tappat bort den avgörande ingångsfaktorn: gradera dig i relation till när du mår som bäst.

Och jag ser – plötsligt – min förvirring. Jag vet inte…

Svarar jag som jag svarar, för att jag är van vid att agera på x eller y vis? Handlar det mer om vanan att agera utifrån x eller y än om inre välbefinnande? Och vad innebär egentligen när jag mår som bäst? Hur vet jag det? Hur känns det, när jag är och verkar i världen, utifrån att jag mår som allra bäst? Hur är det att leva mitt liv utifrån den utgångspunkten?

Tung insikt.
Den landar. Den känns.
Den pockar på ett nyfiket utforskande.
Den säger mig att det finns något att upptäcka här, en dörr öppnas att under en period gå genom livet med glasögonen när mår jag som bäst på mig. Och jag är bra på just det. Det är en av mina superkrafter (det hörde jag mig säga under lunchen, tidigare på dagen, till en av mina kursare), att sätta på mig ett par metaforiska glasögon med det jag vill fokusera på. På så vis har jag arbetat med min ilska och aggression, med mina inre diktatorer, med min livsuppgift att göra ett positivt avtryck och mycket annat. Nu, när jag mår som bäst.

Nyfiket, bubbligt och samtidigt väldigt klar över att jag i detta nu startar ett nytt projekt, undersökande, utforskande, upptäckande. Inombords. Spännande!

Ett svagt mjauande…

Kom hem efter en lång dag på #hbgtalks (mycket kul) och därefter lektion 4 av 10 på Lindy Hop-kursen. Nåväl. Katten Pop brukar komma och möta mig när jag kommer hem, men tji fick jag. Fast jag tyckte mig höra ett mycket svagt mjauande nånstans ifrån så lite skum blev jag. La av mig mina väskor och gick på lyssningsjakt, och befarande det värsta (att katten ligger skadad i buskaget på framsidan, överkörd… huvaligen!). Ljudet blev dock starkare när jag närmade mig gatan, så jag tittade upp och där, högst upp i grannarnas hängbjörk (kanske 6-8 meter hög) satt han. Mycket olycklig. När han såg att jag såg honom blev stegrades mjauandet definitivt. Räddningen i sikte!

Knackade på hos grannen som kom ut, tog fram stege till mig och till slut, efter mycket lock och pock lyckades jag få ner kattskrället ur trädet.

Nu är jag inte höjdrädd. Men jag har respekt för både höjd och stegar. Jag vet att det är lätt att ta sig vatten över huvudet och ett tu tre sitta i en farlig situation. Och samtidigt… Vi kan så mycket mer än vi tror. Så gör. Testa. Utmana dig. Kasta hatten. Klättra upp i trädet. 😏

Det kan kännas lite läskigt, skakigt, men med rätt förarbete (stegen placerad stabilt i marken, och stadigt mot en hyfsat grov gren) så går det. Jag tog mig uppför trädet sakta och kontrollerat, väl uppe hade jag fokus på Pop (the issue at hand) och inte på ”allt annat läskigt runtomkring” (som att jag stod på en stege 7 meter upp i luften, tanken på ”vad som skulle kunna hända om jag trillar”, den gnagande känslan av att vilja klara av det så jag inte skulle behöva ringa brandkåren och slösa deras tid på en fjöntig katt i ett träd, osv osv osv) och ett tu tre lyckades jag locka honom till mig så jag kunde få fatt i honom och ta mig nerför stegen igen (ett grabbatag om Pop, andra handen på stegen; gick det lugnt och fint upp gick det än lugnare nedåt vill jag lova).

Vi kan så mycket mer än vi tror, och det även om det känns lite läskigt!

Allt ordnar sig

Allt ordnar sig.

Stod det på stenen utanför det vackra grönknutade vitmålade trähuset i backen bakom Totts hotell i Åre.

Så är det. Allt ordnar sig. På ett eller annat vis.

Helt enkelt för att det som blir blir. Det som är är. Det kan jag inget göra åt – det som är ÄR ju bevisligen. Däremot kan jag, givet att jag tar avstamp i det som är, ta mig vidare, utåt, uppåt, framåt, göra det jag kan för att nästa stund ska bli annorledes. Om det nu är så att det som ÄR inte faller mig på läppen.

Då accepterar jag att det som är ÄR, och samtidigt nyttjar jag min kraft, min vilja, mitt engagemang och min visdom, till att medvetet skapa ett blivande ’är’ som jag, av endera skäl, ser gagnar fler mer.

Om jag däremot fajtas, vägrar acceptera, brottas i mitt inre eller i det yttre, mot det som ÄR… då går min energi åt till att fajtas mot det som är, vilket inte gagnar mig. Då tar jag inget avstamp, tar mig inte vidare, utåt, uppåt, framåt. Dras istället ner. Som i ett träsk. Kvicksand om det vill sig riktigt illa.

Missförstå mig rätt.

Jag är långt ifrån en person som skyr det mörka, det inåtvända, reflektionen och introspektionen. Snarast tvärt om.

Jag säger inte ’Sky mörkret’. Jag säger inte heller ’Var en dörrmatta som accepterar att folk behandlar dig helt gräns- och respektlöst’. Långt ifrån.

Det jag säger är att jag accepterar det som är. Agerar medvetet för att skapa en framtid jag ser gagnar (mig. Dig. Alla. Utifrån vad jag ser och förstå.). Och därmed eldar jag allt mindre för kråkorna; jag använder min egen energi alltmer medvetet. Känner det jag känner när jag känner det. Skrattar när jag skrattar. Gråter när jag gråter. Räds när jag räds. Och (!) fastnar inte. Vare sig i känslor som skickar mig till himmelriket eller helvetet.

De kommer. De går. Känslor är inte bestående. Och jag kan hjälpa dem vara i rörelse, i ett livgivande flöde, genom att leva (medvetet och aktivt) enligt devisen allt ordnar sig.

Tolv år

En av de mest känslomässigt tuffa bloggtexter jag skrivit heter just så. Tolv år. Handlar om något helt annat än vad dagens tolv år belyser. För idag är det ett firande som ska till. Idag för tolv år sedan, den förste oktober 2007, var jag nybakad egenföretagare, då min tidigare anställning tog slut den siste september.

Jag hade inget uppdrag den där måndagen för tolv år sedan, då jag inte ville tala i egen sak innan min anställning tagit slut. Jag hade dock bokat lunch med en tidigare uppdragsgivare, och det resulterade i att jag fick en månads uppdrag. Och på den vägen är det…

Tolv år.
Som jag hållit mig själv i uppdrag av ett eller annat slag.
Det är allt ganska coolt!

Klev in i företagandet utan prestige, med tanken att testa. Och jag gav mig själv lov att backa ur när som helst, om jag inte tyckte om livet som egenföretagare, eller om det skulle smyga sig, eller för den delen om ett helt fantastiskt erbjudande som anställd skulle dyka upp. Uppenbart nog så blev så inte fallet (fast jag fick ett bra attraktivt och ego-smekande erbjudande under de första åren, det fick jag. Under vånda och samtidigt trygg i beslutet, tackade jag nej.), jag har kört på, har haft roligt, har utvecklats och utmanats, och fullkomligt älskar den variation jag skapat i min(a) yrkesroll(er). 

För så är det ju. Jag har idag många olika yrkesroller. Jag är kvalitetskonsult, utbildare, coach, trädförmedlare, nätverkare på olika vis, och banne mig om jag inte också ser mig som både bloggare och poddare om än i blygsam skala. Och jag älskar det! Dessutom är det onekligen så att mitt egenföretagande gjort det enklare för mig att vara God Man till ensamkommande, för att anknyta till ursprungstexten Tolv år.

Och faktiskt har jag på sistone insett att jag såg blivit i det närmaste oanställningsbar (för alla andra utom mig själv, vill säga). Lite svårt att sätta fingret på vari det oanställningsbara ligger, men det är som om jag blivit lite förvildad. Så där som katter kan bli, om de helt sonika flyttar hemifrån för att klara sig själva. Passar inte längre in i de normer och regler som gäller på arbetsplatser. Givetvis menar jag inte att jag biter och rivs, eller mjauar om jag blir instängd i ett rum… utan snarast att jag liksom inte vill gå till e t t kontor, inte heller träffa samma människor varje dag, definitivt inte ha en chef som säger till mig vad jag ska eller inte ska göra, och gud förbjude att jag inte skulle ha friheten att säga Ja eller Nej på eget bevåg. Nu vet jag ju att det finns anställningar som definitivt inte matchar denna min (månne) nidbild, men jag har ju allt jag önskar mig och lite till i min roll som egenföretagare, så varför ändra på ett vinnande koncept?

Nä. Som det ser ut just nu satsar jag på minst 12 år till i egen regi, och… ärligt talat, i dagsläget kan jag inte se att jag nånsin skulle göra något annat än att vara egen. Så jag hoppas innerligt det blir bra många fler än tolv år till!

Sammanhang.

Vikten av sammanhang. Av berikande, utvecklande, expansiva sammanhang. Sammanhang där jag skrattar i gott sällskap, utmanas, får kramar likväl som ställs inför raka frågor och tankespjärn som heter duga. Sammanhang fyllda av människor som jag har mycket att lära mig av – både av deras misstag och tabbar som av deras framgångar och firanden.

Jag är rik. På sådana här sammanhang. För jag har fler än ett. Fler än två. Ja, till och med fler än tre. Vilken skatt! Tittar jag tillbaka så fanns inga av de för mig så livsviktiga och lärorika sammanhangen i mitt liv före 2013. Mycket hände det året, framför allt #skolvåren och min Mastermind-grupp. Om dessa sammanhang har jag skrivit mången gång. Hur viktiga de varit – och fortsatt är! – för mig och min personliga expansion.

Nu är jag nyss hemkommen från två heldagar tillsammans med ett annat gäng, som seglat upp som en fantastisk kraft och känna till rikedom (på många plan) i mitt liv, sedan tidigt 2018. Ett sammanhang jag började kliva in i 2016 i samma veva som jag och exmaken separerade. Förståeligt nog blev det inte mycket bevänt med min insats då inte. Det tog ett tag, innan jag till fullo tog plats. Men nu! 

Ett annat sätt att benämna denna typen av sammanhang är påverkansgrupp. Du vet, ”Du blir som genomsnittet av de 5-10-15 personerna du umgås mest med”. Det är ett enkelt sätt att förklara vad påverkansgrupp handlar om. Och utan minste tvekan eller darr på rösten vet jag, verkligen v e t, att jag inte vore den eller där jag är idag, om det inte vore för de påverkansgrupper jag aktivt samskapat sedan 2013. Finns inte en chans.

Så ja, jag är ofantligt rik på viktiga, relevanta och signifikanta sammanhang som bidrar storligen till min expansion. Sammanhang jag inte ”bara hamnat i”. Långt ifrån. Vissa har jag bidragit till från deras allra första andetag. Andra har levt ett liv innan jag bjöds in till dem. Men det är ingen slump. Tro inte det för en endaste sekund! Den här typen av sammanhang kräver aktiva och medvetna val. Då står dörren öppen till all denna rikedom, för alla och envar. Det enda som krävs av dig är just det. Aktiva och medvetna val.