Kan det verkligen handla om mig?

Det händer att jag hör eller läser något som en annan själ säger eller skriver om mig.
En återkoppling. En reflektion. En betraktelse.

Ibland är det min make som ger mig små guldkorn, där han ser något – och det är han bra på – och berättar det för mig. Ofta blir jag paff. Har inte sett det själv. Inte tänkt det. Tar emot det, som ett guldkorn just, fint, glimmande, inte särdeles användbart egentligen, men likförbaskat himla trevligt att betrakta nu och då.

Ibland är det i något av alla de sammanhang jag befinner mig i som guldkornen dyker upp. Vissa av sammanhangen som för mig är så viktiga består av en handfull personer, andra består av många fler individer.

Efter Supercoach Academy fick vi t ex ut en typ av enkät där vi gav återkoppling av olika slag, inklusive en möjlighet att ge ett guldkorn till alla de andra. Just dessa guldkorn sammanställdes och skickades till oss efter avslutad kurs. Alltså, individuellt. Jag fick ta del av guldkorn riktade till mig och ingen annans så klart. När jag läste min återkoppling rördes jag till tårar stundtals. Av glädje, lycka, en känsla av stolthet för det som andra uppfattar om/av mig.

I min mastermind-kurs avslutar vi ibland med en runda, där vi i tur och ordning får uppskattning, reflektion, boost. Det känns extra bra i den gruppen, där jag vet att jag inte håller tillbaka. De får ta del av många delar av mig, sånt som jag inte delar med så många, saker jag upplever svåra av olika anledningar. Och den där rundan ger lite extra just därför. För jag upplever att jag blir sedd, till fullo. De ser mig som jag är i deras ögon. Och ger mig sin betraktelse. Ännu ett guldkorn. Att stoppa i min inre minnesbank.

BoldomaticPost_Ett-guldkorn-att-varsamt-laggIbland händer det som hände mig just, då jag läste ett längre stycke som skrivits om mig. Jag drar efter andan, förundras, och tänker paff:

Men, kan det där verkligen handla om Mig?

Känner du igen det?

 

Edboskolan – se mig!

Idag hade jag ett skolbesök inbokat, på Östra Grundskolan i Skogås. Men innan det var dags för det mötet (reflektion kommer, jag lovar) så följde jag med Fröken Ann till hennes klass på Edboskolan och lyckades därför med konststycket att besöka två skolor idag! Var med på morgonsamlingen och därefter en liten stund med mig i centrum. Eller… vem var det egentligen som var i centrum?

Information om Creative Commons – något jag gärna sett i alla klassrum.

Ann har som vana att besökare i hennes klassrum ”bjuder på något” och detta något är alltså inte frukt, kakor eller pennor, utan en berättelse. Jag funderade en vända på vad jag kunde dela som 28 härligt livsbejakande och nyfikna 7-åringar skulle kunna finna intressant. Och så slog det mig: jag ville berätta om mina husdjur, och se om eleverna kunde komma på vilka tre typer av husdjur jag har hemma. Så vi hade mer av en gissningslek än att jag berättade något. Katt satte de ganska snart, marsvin satt också ganska omgående men sen. Oj så klurigt. Fick gissningar på gris, antilop mm, innan någon sa papegoja. Och det stämmer ju inte, men väl samma typ av djur, så någon insåg att det var en fågel jag har. Men vilken? Och där kom det ena mer fantasifulla efter det andra (örn, duva, kanariefågel, undulat, påfågel bland annat) innan jag fick ge ytterligare en ledtråd. Ann kokte nämligen något till mig igårkväll då vi kom hem till henne (har varit på blixtvisit i Stockholm, och huserade hos Ann), och mina husdjur levererar sånt som hon kokte…. och då kom någon på ägg och sen satt Höna där så klart! En av gossarna fick min telefon med ett foto på våra tre höns att visa alla kamraterna, och sen var det dags för rast. 

Gulligaste kiss-och-bajs-gosedjuren/nyckelringarna. Tycker jag. Och tydligtvis Ann också. Och så världens finaste strumpor – oh, sådana skulle jag vilja ha!

Mitt bestående intryck från timmarna på Edboskolan är elevernas önskan och glädje i att få bli sedda. Många ivriga ansikten som ville gissa, dela sina erfarenheter (Visste du att jag kan prata skånska? frågade en av eleverna, och berättade att hens morbror (tror jag) fått en skånsk fru. *underbar kuriosa!*), föreslå namn till våra höns (ja, dåligt av oss, men de har faktiskt inte riktigt fått några namn som satt sig. Kanske för de är intill förvillning lika?), berätta om att grannarna på landstället minsann också hade höns, tuppar, lamm och ankor osv. 

Och jag såg. Försökte åtminstone. Se dem. Möta dem. Tacksam för att jag fick följa med en stund i denna etta!  

Ann har gjort så fina tavlor som hänger i klassrummet. Och Pippi möter alla besökare, för hon sitter på klassrumsdörren.

 

Noterade ännu en sak dock och det är hur vansinnigt rörliga små barn är. I konstant rörelse; händer, fötter, pilla på kompisens hår, lägga sig på golvet (samlingen tog plats runt en tjock matta på golvet). Funderade på samma sak härom morgonen då jag försökte få min tio-åring att ligga still i sängen brevid mig på morgonkvisten så jag kunde göra min morgon-meditation i någorlunda lugn och ro. Samma med honom. I rörelse. Hela tiden. Honom bad jag ligga still… och fick sen en gnutta dåligt samvete. För är det inte så att i dessa tider rör vi oss rent generellt alldeles för lite? Så vad händer när vuxna, som jag, möter dessa i-konstant-rörelse-barn och med alla medel försöker få dem att stillna? Hur kan vi använda deras naturliga tendens att vara i rörelse bättre? Och därmed också öppna för att komma i ro i sig själva?

Ja, många frågor och funderingar. Som det brukar blir när jag är ute på äventyr. För så är det, att besöka olika lärande-verksamheter är verkligen ett äventyr för mig, tro inget annat. Jag lär mig. Ser saker. Möter individer. Känner in. Och en sak är säker. Ann är bra på det där som Astrid Lindgren förespråkar: Ge barnen kärlek, mer kärlek och ännu mer kärlek. Så kommer folkvettet av sig själv.

Härliga ungar, nyfikna, frågvisa, ivriga och omtänksamma. Tack för att jag fick besöka er idag!



Detta blogginlägg, nummer 60 av 100, är en del av #blogg100-utmaningen som just nu pågår i Sverige

Walk n Talk i vackra Stockholm

Idag har varit en dag i mötets tecken, och morgondagen blir detsamma. Idag har jag först haft mastermind-möte. Sen tog jag tåget till Stockholm, och på stationsplan möttes jag av Therese Mabon som jag mött på sociala media, pratat med vid något tillfälle, och idag träffade afk för första gången. Vilken underbar walk n talk vi fick i ett vårvackert Stockholm.

  

Varmaste tack för att du höll mig sällskap under en bensträckare. Känns som det var långt från enda gången vi ska ses, min nyvunna vän! Har väl knappt börjat skrapa på ytan på allt som finns att dryfta tillsammans? 

Efter promenaden var det dags för möte nummer tre, som jag lämnade med en bubbligt lycklig känsla i kroppen! Mer om det vad det lider, just i dagsläget känns det som ett embryo som behöver få växa till sig lite mer innan jag/vi berättar mer om det. Men Fröken Ann summerade kvällens möte väldigt väl på Facebook: 

Vilken spännande kväll! Ett möte, ett embryo, till ett modigt, kaxigt, viktigt, behjärtansvärt och möjligt projekt har börjat ta form. Härlig dynamik och otroliga möjligheter framåt.

Kunde inte sagt det bättre själv. Så in alles, tre fantastiskt fina möten idag för mig. Vem har du mött idag?

Invanda spår

klivutanför

Finner en skärmdump från en coachwalk jag gick i höstas. Jag påminns om hur våra tre Faverolle-hönor sakta men säkert tagit trädgården i besittning. Här frampå vårkanten har de tom vågat sig in på granntomten vid händelse av att de rymt från sin inhägnad. Busar. Men samtidigt, de väcker mina tankar kring den areal (både bildligt och faktiskt) jag själv tagit i besittning, genom olika val jag gjort i livet.

Så gör som jag, låt dig inspireras av mina hönor, som sakta erövrat trädgårdens fulla areal. När utforskade du senast okänd mark?

Podcast 17/52 – lethal absence of hope

Here’s an episode of On Being with Krista Tippitt that I listened to first time around a couple of years ago. I recently listened to it again, and it affected me as much second time around. It’s with a Jesuit priest named Greg Boyle, famous for his work with gangs and gang members in and around Los Angeles. Perhaps you’ve heard about Homeboy Industries?

In the podcast, Greg Boyle describe what gangs are all about in this way:

It’s about a lethal absence of hope. It’s about kids who can’t imagine a future for themselves. It’s about kids who aren’t seeking anything when they join a gang. It’s about the fact that they’re always fleeing something, always, without exception. So it shifts the way you see things. Somebody, Bertrand Russell or somebody, said, ”If you want to change the world, change the metaphor.” And that’s kind of how we want to — I think we need to proceed in something like this. So if you think it’s the Middle East, you’re quite mistaken. If you think it’s Northern Ireland, wrong again. It’s about kids who’ve ceased to care. So you want to infuse young people with hope when it seems that hope is foreign.

BoldomaticPost_It-s-about-a-lethal-absence-oA lethal absence of hope.

Oh, that’s powerful.
That hit me right in the gut.

And there’s so much more in this podcast, so please, take a listen. (And you can actually read it as well, but I do urge you to listen. There’s a feeling behind the words that is very apparent when listening to Father Greg speak about his homies.)

If what we are facing is a lethal absence of hope, and I don’t doubt it for a minute – what can I do? What can we do? What is there to do? And I don’t mean specifically about the gangs of Los Angeles. I mean about the lethal absence of hope that is visible everywhere. I don’t think there’s a country on earth, not facing just that somewhere or other within the confines of its borders. Do you?

So how to approach a lethal absence of hope?

 

Lycklig, eller lyckligare?

Wivan bloggade häromdagen om något hon sett på yoga_girl Rachel Brathens Instagram, nämligen (och jag översätter):

lyckligare

Bild tagen på Innocarnival i Malmö, nov 2014

1. Skriv en lista över saker som gör dig riktigt, fullkomligt och totalt lycklig
2. Skriv en lista över saker du gör varje dag
3. Jämför listorna
4. Ställ om. Gör lista #2 mer lik #1

Jag länkade till Wivans inlägg på Facebook. Det resulterade i en liten diskussion om hur omöjligt det där vore i verkligheten, pga allt som vi måsta göra. Städa, handla, laga mat, tvätta, betala räkningar, rensa avlopp osv.

Men nä. Jag tror inte alls det är omöjligt. Kanske för att jag just gått en 90-dagars kurs i Creating the impossible. Kanske för att jag tror att många av oss på första listan skulle skriva saker som tid spenderad med nära och kära, en stund i naturen, att få ta en fika med sin älskade, osv. Och varför skulle det vara omöjligt att åstadkomma?

Det är väl eg hela poängen med en uppgift/utman som denna, att öka medvetenheten kring 1) vad jag tycker är riktigt viktigt i livet, sånt som ger mig glädje och 2) inse att det finns utrymme för mer sånt, om jag tänker efter lite grann.

Och jag har en känsla av att det finns saker på listan över det där vardagliga som vi gör utan att vi har stämt av på sistone om de ger önskat resultat. Kanske finns det både en, två eller tre vanor vi kört långt utöver dess bäst-före-datum. Att lista dem kanske kan hjälpa mig att få upp ögonen för just sånt. Som jag då kan ta bort, eller dra ner på, och vips skapas utrymme för något från lista nr ett att ta plats i mitt liv.

Har du funderat över vad som gör dig lycklig, eller lyckligare?

 

 

Be – Do – Have

Just listened to Tom Ziglar, the son of Zig Ziglar, talk about one of the concepts his father coined, the concept of Be – Do – Have, as stated in this quote:

“You’ve got to be before you can do, and do before you can have.” – Zig Ziglar

The idea is, that you’ve got to figure out who you want to Be before you Do. Once you know who you are Being, it’s time to start to figure out how to Do in a way that matches your Being. Take action from there, and once you Do from that place of Being, you will Have what you want and need.

Or so the theory goes anyway. And you know what, I kind of like that. Being grounded in who I am, how I want to show up in the world. Then anchoring all my actions in that, or at least try to. And you know what, the person I want to Be is a kind person, so whenever I stumble and fall in Doing, which I do all the time, I try to be gentle with myself. For me, that’s important, as that wasn’t part of who I used to be.

BoldomaticPost_Be-Do-Have-Zig-Ziglar

What do you want to Have?
What do you have to Do to get what you want to Have?
Who do you have to Be in order to Do that which will get you what you want to Have?

Where will you place your focus?