Månadsarkiv: april 2015

Kan det verkligen handla om mig?

Publicerad den av
2

Det händer att jag hör eller läser något som en annan själ säger eller skriver om mig.
En återkoppling. En reflektion. En betraktelse.

Ibland är det min make som ger mig små guldkorn, där han ser något – och det är han bra på – och berättar det för mig. Ofta blir jag paff. Har inte sett det själv. Inte tänkt det. Tar emot det, som ett guldkorn just, fint, glimmande, inte särdeles användbart egentligen, men likförbaskat himla trevligt att betrakta nu och då.

Ibland är det i något av alla de sammanhang jag befinner mig i som guldkornen dyker upp. Vissa av sammanhangen som för mig är så viktiga består av en handfull personer, andra består av många fler individer.

Efter Supercoach Academy fick vi t ex ut en typ av enkät där vi gav återkoppling av olika slag, inklusive en möjlighet att ge ett guldkorn till alla de andra. Just dessa guldkorn sammanställdes och skickades till oss efter avslutad kurs. Alltså, individuellt. Jag fick ta del av guldkorn riktade till mig och ingen annans så klart. När jag läste min återkoppling rördes jag till tårar stundtals. Av glädje, lycka, en känsla av stolthet för det som andra uppfattar om/av mig.

I min mastermind-kurs avslutar vi ibland med en runda, där vi i tur och ordning får uppskattning, reflektion, boost. Det känns extra bra i den gruppen, där jag vet att jag inte håller tillbaka. De får ta del av många delar av mig, sånt som jag inte delar med så många, saker jag upplever svåra av olika anledningar. Och den där rundan ger lite extra just därför. För jag upplever att jag blir sedd, till fullo. De ser mig som jag är i deras ögon. Och ger mig sin betraktelse. Ännu ett guldkorn. Att stoppa i min inre minnesbank.

BoldomaticPost_Ett-guldkorn-att-varsamt-laggIbland händer det som hände mig just, då jag läste ett längre stycke som skrivits om mig. Jag drar efter andan, förundras, och tänker paff:

Men, kan det där verkligen handla om Mig?

Känner du igen det?

 

Edboskolan – se mig!

Publicerad den av
1

Idag hade jag ett skolbesök inbokat, på Östra Grundskolan i Skogås. Men innan det var dags för det mötet (reflektion kommer, jag lovar) så följde jag med Fröken Ann till hennes klass på Edboskolan och lyckades därför med konststycket att besöka två skolor idag! Var med på morgonsamlingen och därefter en liten stund med mig i centrum. Eller… vem var det egentligen som var i centrum?

Information om Creative Commons – något jag gärna sett i alla klassrum.

Ann har som vana att besökare i hennes klassrum ”bjuder på något” och detta något är alltså inte frukt, kakor eller pennor, utan en berättelse. Jag funderade en vända på vad jag kunde dela som 28 härligt livsbejakande och nyfikna 7-åringar skulle kunna finna intressant. Och så slog det mig: jag ville berätta om mina husdjur, och se om eleverna kunde komma på vilka tre typer av husdjur jag har hemma. Så vi hade mer av en gissningslek än att jag berättade något. Katt satte de ganska snart, marsvin satt också ganska omgående men sen. Oj så klurigt. Fick gissningar på gris, antilop mm, innan någon sa papegoja. Och det stämmer ju inte, men väl samma typ av djur, så någon insåg att det var en fågel jag har. Men vilken? Och där kom det ena mer fantasifulla efter det andra (örn, duva, kanariefågel, undulat, påfågel bland annat) innan jag fick ge ytterligare en ledtråd. Ann kokte nämligen något till mig igårkväll då vi kom hem till henne (har varit på blixtvisit i Stockholm, och huserade hos Ann), och mina husdjur levererar sånt som hon kokte…. och då kom någon på ägg och sen satt Höna där så klart! En av gossarna fick min telefon med ett foto på våra tre höns att visa alla kamraterna, och sen var det dags för rast. 

Gulligaste kiss-och-bajs-gosedjuren/nyckelringarna. Tycker jag. Och tydligtvis Ann också. Och så världens finaste strumpor – oh, sådana skulle jag vilja ha!

Mitt bestående intryck från timmarna på Edboskolan är elevernas önskan och glädje i att få bli sedda. Många ivriga ansikten som ville gissa, dela sina erfarenheter (Visste du att jag kan prata skånska? frågade en av eleverna, och berättade att hens morbror (tror jag) fått en skånsk fru. *underbar kuriosa!*), föreslå namn till våra höns (ja, dåligt av oss, men de har faktiskt inte riktigt fått några namn som satt sig. Kanske för de är intill förvillning lika?), berätta om att grannarna på landstället minsann också hade höns, tuppar, lamm och ankor osv. 

Och jag såg. Försökte åtminstone. Se dem. Möta dem. Tacksam för att jag fick följa med en stund i denna etta!  

Ann har gjort så fina tavlor som hänger i klassrummet. Och Pippi möter alla besökare, för hon sitter på klassrumsdörren.

 

Noterade ännu en sak dock och det är hur vansinnigt rörliga små barn är. I konstant rörelse; händer, fötter, pilla på kompisens hår, lägga sig på golvet (samlingen tog plats runt en tjock matta på golvet). Funderade på samma sak härom morgonen då jag försökte få min tio-åring att ligga still i sängen brevid mig på morgonkvisten så jag kunde göra min morgon-meditation i någorlunda lugn och ro. Samma med honom. I rörelse. Hela tiden. Honom bad jag ligga still… och fick sen en gnutta dåligt samvete. För är det inte så att i dessa tider rör vi oss rent generellt alldeles för lite? Så vad händer när vuxna, som jag, möter dessa i-konstant-rörelse-barn och med alla medel försöker få dem att stillna? Hur kan vi använda deras naturliga tendens att vara i rörelse bättre? Och därmed också öppna för att komma i ro i sig själva?

Ja, många frågor och funderingar. Som det brukar blir när jag är ute på äventyr. För så är det, att besöka olika lärande-verksamheter är verkligen ett äventyr för mig, tro inget annat. Jag lär mig. Ser saker. Möter individer. Känner in. Och en sak är säker. Ann är bra på det där som Astrid Lindgren förespråkar: Ge barnen kärlek, mer kärlek och ännu mer kärlek. Så kommer folkvettet av sig själv.

Härliga ungar, nyfikna, frågvisa, ivriga och omtänksamma. Tack för att jag fick besöka er idag!



Detta blogginlägg, nummer 60 av 100, är en del av #blogg100-utmaningen som just nu pågår i Sverige. 

Walk n Talk i vackra Stockholm

Publicerad den av
6

Idag har varit en dag i mötets tecken, och morgondagen blir detsamma. Idag har jag först haft mastermind-möte. Sen tog jag tåget till Stockholm, och på stationsplan möttes jag av Therese Mabon som jag mött på sociala media, pratat med vid något tillfälle, och idag träffade afk för första gången. Vilken underbar walk n talk vi fick i ett vårvackert Stockholm.

  

Varmaste tack för att du höll mig sällskap under en bensträckare. Känns som det var långt från enda gången vi ska ses, min nyvunna vän! Har väl knappt börjat skrapa på ytan på allt som finns att dryfta tillsammans? 

Efter promenaden var det dags för möte nummer tre, som jag lämnade med en bubbligt lycklig känsla i kroppen! Mer om det vad det lider, just i dagsläget känns det som ett embryo som behöver få växa till sig lite mer innan jag/vi berättar mer om det. Men Fröken Ann summerade kvällens möte väldigt väl på Facebook: 

Vilken spännande kväll! Ett möte, ett embryo, till ett modigt, kaxigt, viktigt, behjärtansvärt och möjligt projekt har börjat ta form. Härlig dynamik och otroliga möjligheter framåt.

Kunde inte sagt det bättre själv. Så in alles, tre fantastiskt fina möten idag för mig. Vem har du mött idag?

Invanda spår

Publicerad den av
Svara

klivutanför

Finner en skärmdump från en coachwalk jag gick i höstas. Jag påminns om hur våra tre Faverolle-hönor sakta men säkert tagit trädgården i besittning. Här frampå vårkanten har de tom vågat sig in på granntomten vid händelse av att de rymt från sin inhägnad. Busar. Men samtidigt, de väcker mina tankar kring den areal (både bildligt och faktiskt) jag själv tagit i besittning, genom olika val jag gjort i livet.

Så gör som jag, låt dig inspireras av mina hönor, som sakta erövrat trädgårdens fulla areal. När utforskade du senast okänd mark?

Podcast 17/52 – lethal absence of hope

Publicerad den av
1

Here’s an episode of On Being with Krista Tippitt that I listened to first time around a couple of years ago. I recently listened to it again, and it affected me as much second time around. It’s with a Jesuit priest named Greg Boyle, famous for his work with gangs and gang members in and around Los Angeles. Perhaps you’ve heard about Homeboy Industries?

In the podcast, Greg Boyle describe what gangs are all about in this way:

It’s about a lethal absence of hope. It’s about kids who can’t imagine a future for themselves. It’s about kids who aren’t seeking anything when they join a gang. It’s about the fact that they’re always fleeing something, always, without exception. So it shifts the way you see things. Somebody, Bertrand Russell or somebody, said, ”If you want to change the world, change the metaphor.” And that’s kind of how we want to — I think we need to proceed in something like this. So if you think it’s the Middle East, you’re quite mistaken. If you think it’s Northern Ireland, wrong again. It’s about kids who’ve ceased to care. So you want to infuse young people with hope when it seems that hope is foreign.

BoldomaticPost_It-s-about-a-lethal-absence-oA lethal absence of hope.

Oh, that’s powerful.
That hit me right in the gut.

And there’s so much more in this podcast, so please, take a listen. (And you can actually read it as well, but I do urge you to listen. There’s a feeling behind the words that is very apparent when listening to Father Greg speak about his homies.)

If what we are facing is a lethal absence of hope, and I don’t doubt it for a minute – what can I do? What can we do? What is there to do? And I don’t mean specifically about the gangs of Los Angeles. I mean about the lethal absence of hope that is visible everywhere. I don’t think there’s a country on earth, not facing just that somewhere or other within the confines of its borders. Do you?

So how to approach a lethal absence of hope?

 

Lycklig, eller lyckligare?

Publicerad den av
2

Wivan bloggade häromdagen om något hon sett på yoga_girl Rachel Brathens Instagram, nämligen (och jag översätter):

lyckligare

Bild tagen på Innocarnival i Malmö, nov 2014

1. Skriv en lista över saker som gör dig riktigt, fullkomligt och totalt lycklig
2. Skriv en lista över saker du gör varje dag
3. Jämför listorna
4. Ställ om. Gör lista #2 mer lik #1

Jag länkade till Wivans inlägg på Facebook. Det resulterade i en liten diskussion om hur omöjligt det där vore i verkligheten, pga allt som vi måsta göra. Städa, handla, laga mat, tvätta, betala räkningar, rensa avlopp osv.

Men nä. Jag tror inte alls det är omöjligt. Kanske för att jag just gått en 90-dagars kurs i Creating the impossible. Kanske för att jag tror att många av oss på första listan skulle skriva saker som tid spenderad med nära och kära, en stund i naturen, att få ta en fika med sin älskade, osv. Och varför skulle det vara omöjligt att åstadkomma?

Det är väl eg hela poängen med en uppgift/utman som denna, att öka medvetenheten kring 1) vad jag tycker är riktigt viktigt i livet, sånt som ger mig glädje och 2) inse att det finns utrymme för mer sånt, om jag tänker efter lite grann.

Och jag har en känsla av att det finns saker på listan över det där vardagliga som vi gör utan att vi har stämt av på sistone om de ger önskat resultat. Kanske finns det både en, två eller tre vanor vi kört långt utöver dess bäst-före-datum. Att lista dem kanske kan hjälpa mig att få upp ögonen för just sånt. Som jag då kan ta bort, eller dra ner på, och vips skapas utrymme för något från lista nr ett att ta plats i mitt liv.

Har du funderat över vad som gör dig lycklig, eller lyckligare?

 

 

Be – Do – Have

Publicerad den av
Svara

Just listened to Tom Ziglar, the son of Zig Ziglar, talk about one of the concepts his father coined, the concept of Be – Do – Have, as stated in this quote:

“You’ve got to be before you can do, and do before you can have.” – Zig Ziglar

The idea is, that you’ve got to figure out who you want to Be before you Do. Once you know who you are Being, it’s time to start to figure out how to Do in a way that matches your Being. Take action from there, and once you Do from that place of Being, you will Have what you want and need.

Or so the theory goes anyway. And you know what, I kind of like that. Being grounded in who I am, how I want to show up in the world. Then anchoring all my actions in that, or at least try to. And you know what, the person I want to Be is a kind person, so whenever I stumble and fall in Doing, which I do all the time, I try to be gentle with myself. For me, that’s important, as that wasn’t part of who I used to be.

BoldomaticPost_Be-Do-Have-Zig-Ziglar

What do you want to Have?
What do you have to Do to get what you want to Have?
Who do you have to Be in order to Do that which will get you what you want to Have?

Where will you place your focus?

Death by PowerPoint

Publicerad den av
Svara

Idag har jag suttit i ett konferensrum under ett par timmar på eftermiddagen, och hade medvetet med mig boken How to avoid death by powerpoint av David JP Phillips. Förra veckan hade jag den som en av mina #dagensbokblädder som jag börjat med nyligen. Jag läser och/eller skummar genom en bok (eller två) och instagrammar väl valda delar med höjdpunkter.

dagens bokblädder

Och jag hade med mig boken av ett enda skäl, nämligen att jag tänkte glömma den där. I konferensrummet. Tycker det är ett alldeles ypperligt ställe att glömma en bok om presentationsteknik. Kolla in FB-gruppen #glömenbok så kan du läsa lite mer om tanken.

glöm en bok

Och förresten, om du nånsin skapat en powerpoint-presentation (eller Keynote osv, same same but different liksom) så rekommenderar jag varmt boken, som är fylld med praktiska och handfasta råd, som dessutom är väl underbyggda. Allt är också tydligt illustrerat med exempel på före/efter-bilder, vilket verkligen belyser poängerna som David gör i boken.

Onekligen finns det ett stort behov av denna boken, för jag skulle vilja uppskatta andelen bra kontra undermåliga presentationer till… tja, vad ska jag dra till med. Kanske 1 bra presentation på 10. Nästan så jag funderar om jag drog till med för många bra där… Men jo, jag upplever nog att det blir allt fler som har bra presentationer, så nånting håller på att hända. Håller du med?

Hälften. Och dubbelt.

Publicerad den av
Svara

Idag har jag varit på skolbesök igen, eller rättare sagt klassrumsbesök. Jag hade ett förmiddagsmöte i Helsingborg och passade då på att fråga vännen Susanne Jönsson om jag fick komma på besök till henne efteråt. Det fick jag. Så idag har jag hängt med tvåorna på Drottninghögsskolan i Helsingborg. Jag kom när det var lunchrast och hängde med Susanne och ungarna till skoldagens slut.

Efter lunch var det mattelektion, och vi ägnade oss åt hälften och dubbelt. Jag gick runt och snackade med ett gäng av eleverna, såg hur de tänkt kring bil-uppgiften Susanne gett dem och förundrades över hur tydligt det är när barn (ja, det gäller alla för den delen, ålder oaktat!) förstår, och när de bara gissar. Successivt såg jag dock hur pollett efter pollett trillade ner, en efter en.

bee bots

För gisses så klurigt det är det där med hälften och dubbelt. Inte helt enkelt att förklara, för någon som liksom inte förstår vad orden betyder. Det är precis som läskoden – innan jag knäckt den är bokstäver bara underliga krumelurer. Men när jag väl förstår vad bokstäverna bär med sig, så öppnas en ny värld. Så ock inom matematiken, där Susanne också gav mig en vink om svårigheten i att många av världens språk är olika uppbyggda. Olikheterna blir påtagligt uppenbara bland annat då man pratar matematiska. Snacka om att krydda tillvaron för en matematiklärare i en högst multietnisk klass.

Susanne använder också fantastiska Bee Bots i sin undervisning, vilket hon nyligen bloggat om. Hon förevisade dem för mig när skoldagen var slut, eftersom hon inte hade planerat för en sådan lektion idag. Verkligen urfräsiga, så om du inte upptäckt dem än så tycker jag du ska kolla upp dem!

parkeringenInnan vi alla sa tack och hej då för idag så fick eleverna landa en stund i vad de lärt sig under dagen. Jag landade själv under den där minuten av tystnad. Den främsta känslan jag tar med mig från dagens besök är att jag tror det är stört omöjligt för svensk skola att vara likvärdig, inom ramen för hur det ser ut och strukturerats idag. Här en hyfsat liten skola i ett av Helsingborgs mest segregerade bostadsområden med allt vad det för med sig. Skolan är så enormt viktig för både eleverna och deras föräldrar/vårdnadshavare. Och har samtidigt ett nästintill omöjligt uppdrag. Inte minst för att högt ställda krav i styrdokumenten på individens utveckling i samklang med kollektivet också ställs mot kommunalt behov av en budget-i-balans och mycket annat.

Därför fylls jag av tacksamhet och beundran för lärare som Susanne och hennes gelikar, som ger sitt professionella allt för att de ungar de stöter på inom ramen för sitt uppdrag ska ges allra bästa förutsättningar. Det blir extra tydligt i en skola med ett liknande upptagningsområde som Drottninghög, där det verkligen krävs oerhört skickliga pedagoger. Dock blir det väldigt fel om vi gör skolan till en ö i detta arbete, som om de ensamma kan lösa de utmaningar som områden som Drottninghög m fl står mitt i.

Hur kan man tänka för att få till det? Hur får vi alla instanser, oaktat om de är offentliga eller privata, att samverka för att gemensamt lyfta ett område och dess invånare, så att de alla ges möjlighet att leva ett gott liv, med meningsfullhet, lycka och en social samvaro, en känsla av sammanhang?

Helsingborgs kommun och olika instanser på området Drottninghög gör redan mycket, i syfte att få till detta:

”Drottninghög ska vara en integrerad del av staden – fysiskt, mentalt och socialt.”

Jag önskar av hela mitt hjärta att alla som bara tänkas kan vara inblandade i att lyfta en hel stadsdel fortsätter arbeta för att uppnå detta mål, och att man fortsätter ta lite udda och nya grepp på det hela!

Tack Susanne, dina kollegor och framför allt eleverna för att jag fick komma på besök idag.  Jag lär mig av att få uppleva dessa små nedslag i verkligheten, och hoppas att jag får många fler chanser framöver. Kanske hos dig?

 

Växa i mitt ansvarstagande

Publicerad den av
1

Ansvar är ett ord som följt mig detta året. När jag satt och skrev i min journal härom morgonen stod helt plötsligt följande mening mitt på pappret:

Att växa i mitt ansvarstagande. 

Under merparten av mitt liv har jag mången gång tänkt och sagt något i stil med ”Detta är jag. Du får helt enkelt ta mig som jag är, för jag ändrar mig inte.”. Tänker det ytterst sällan nuförtiden, och säger det förhoppningsvis lika sällan, helt enkelt för att jag inte längre ser det som sant. Snarast har jag insett att jag ljugit för mig själv när jag fastnat i den där inställningen. För vaddå sådan ÄR jag? De saker jag tänkt så här om mig själv är inte mina fysiska attribut, för där håller jag med, det finns saker jag Är. Kvinna, mamma till två, 42 år gammal, en tvärhand hög med blåa ögon.

Det jag ljugit för mig själv om är att jag trott att mina handlingar, mina beteenden, mina olater om du så vill, är något lika beständigt och påtagligt som mina fysiska attribut. Och jag har insett att det stämmer inte.

För jag har ett val. Jag kan välja om jag vill vara snarstucken, snackig, ilsk, påstridig, frågvis, lat, generös, sarkastisk, sur, hjälpsam osv. Men för att jag ska kunna se valmöjligheten krävs medvetenhet. För i varje medveten stund väljer jag mitt agerande. Eller kan välja, åtminstone. Då har jag valet, om jag kliver ur det reflexmässiga agerandet. Och där finns det oändligt utrymme att växa i och genom mitt ansvarstagande.

I en medveten stund kanske jag väljer det jag vant mig vid att välja, den där handlingen som också hade blivit resultatet om jag ej varit medveten i stunden. Per automatik-reaktionen. Den är valbar den med, och det finns inget som säger att det inte kan gagna mig. Men att välja den medvetet skiljer sig, i mina ögon, från att reflexmässigt hamna i den.

Kanske väljer jag dess motsats, det som är mest ovant, som kanske till och med väcker ett visst obehag i mig. Ett obehag som kanhända endast finns där just för att det är ovant. Som att sätta på sig ett par nya skor, eller nya glasögon. Det känns inte bekant, och med min ökande medvetenhet, upplever jag det obekanta så mycket mer, än jag skulle om det vore mig bekant.

ansvarstagandeVad händer när vi väljer en annan väg än den vanliga?

Tystnad, om jag är van vid att vara den som fyller varje möjlig stund med ord.

Att prata, om jag är van vid att hålla tyst.

Närhet, om jag är van vid att dra mig undan.

Att dra mig undan, om jag är van vid att söka närhet.

Det gäller ju också att välja situationen. Om jag är rädd för att tala inför folk, men skulle vilja bli bättre på det, då skulle jag inte välja en fullsatt aula att öva på, utan kanske familjen, bästa vännen, eller kanske till och med solo framför spegeln ett par vändor.

Testa att se vad som händer i dig, när du väljer något annan än det som är ditt rutinmässiga val, om så bara för att se vad det väcker i dig. Kanske upptäcker du nya horisonter inom dig?