Ännu en natt på händelsehorisonten

Ännu en natt på händelsehorisonten. Släcker lampan senare än vanligt – har släckt långt innan tio i veckorna tre – först efter halv elva. Lusten att läsa ut The Swan Thieves alltför stor, vanan att vakna av mig själv mellan fem och sex ignorerad, de åtta timmarnas sömn jag mår bra på får stå tillbaka. Boken sitter med trumf på hand.

Men… så blir det ännu en natt på händelsehorisonten, en sömnlös natt istället för de sex-sju timmar av sömn som räcker långt.

Dock. Inte en natt av att vända och vrida mig i sängen, fylld av ångest över att ligga vaken. Nej. Jag vilar de nätter jag besöker händelsehorisonten. Vilar och får därmed det jag behöver för att ta mig genom även kommande dag. Idag.

Men besöken på händelsehorisonten betyder något för mig. Eller… jag ger dem betydelse. Jag vet att de är ett tecken. På att nånting är på gång, ett skifte, nått jag behöver observera, varsamt släppa in i mitt liv, eller kanske, som jag tror just nu, något jag behöver sätta stopp för.

Jag jobbar mycket. Kanske inte fler timmar än vanligt, men skillnaden ligger i att jag är ute hos kund en 4-5 dagar per vecka. Mina dagar med bara mig, hemma, i självsamhet faller bort, tiden för mig, tiden med mig, bara mig, krymper och krymper, och jag noterar skillnaden i mig. De nervösa ryckningarna i ögonlock och kind. Håglösheten. Avsaknaden av initiativ. Att jag skjuter saker på framtiden. Att jag inte bloggat på tio dagar. Tar mig inte tiden, har inte orken, pallar inte som mina tonårsbarn och Gode Barn brukar säga.

Men det är mer än så. Jag har inte plats, tar inte plats, ger mig inte utrymme att vara den jag vill vara, att göra det jag vill göra, att blogga, podda, läsa, dansa, att utveckla tankespjärn som koncept, att bara vara…

Om inte jag prioriterar mitt välmående, om inte jag säger Nej i syfte att kunna säga Ja till det som verkligen gagnar mig, vem ska göra det då?

Utan invandring stannar Sverige (bok 11 av 12)

Utan invandring stannar Sverige, skriven av Jesper Strömbäck, är en bok som gör ett försök att besvara frågan Hur påverkas Sverige av invandring?

”Migration och rörlighet, inom eller mellan länder, är helt enkelt en naturlig del av vad det innebär att vara människa. Det är vare sig något konstigt eller något nytt fenomen. Det handlar om att inte vara nöjd med, utan att försöka förbättra den lott man har råkat dra i livets nyckfulla lotteri.”

Som God Man till ensamkommande, sedan hösten 2015, har jag dess ställts inför migration och invandring på ett sätt jag aldrig relaterat till det förut. Har självfallet människor i min familj som stundtals bott utomlands, likväl som lämnat Sverige för decennier sedan. Har vänner som kollegor som kommit till Sverige, av kärlek, av karriärskäl, likväl som av rädsla, på flykt.

”Att migrera, att förflytta sig från en plats till en annan, ligger i människan väsen och är lika naturligt som att äta, sova eller älska. […] Det finns inte en nation i världen som inte har formats genom migration.”

Vissa av mina Gode Barns berättelser och livsöden har krupit under skinnet på mig, och jag kommer aldrig att återgå till att vara den person jag var innan jag blev God Man. Det går inte. (Och jag vill inte, ens om det hade gått.)

”Det som skapar dynamik och utveckling är inte slutenhet utan öppenhet för nya idéer, nya erfarenheter, nya kunskaper och nya människor.”

Slutenhet – Öppenhet.
Är de att betrakta som Rätt och Fel?
Jag tror inte de behöver det. Snarast som del i det eviga kretslopp som är basen för allt liv.
Vi andas, ut, in. Hjärtat slår, vilket är ett resultat av att det öppnas, sluts, öppnas, sluts.

”Kulturell mångfald och variation gynnar kreativa processer, däremot inte homogenitet och likformighet. Öppenhet och tolerans främjar, slutenhet och fanatism hämmar.”
Gunnar Törnqvist, professor i ekonomisk geografi

Så emellanåt är slutenhet på sin plats. Men inte alltid.
Emellanåt är öppenhet på sin plats. Men inte alltid.

Däremot är medvetenhet en viktigt aspekt.
Vad väljer jag (eller du, eller staden, eller landet…) i varje stund?
Öppenhet? Slutenhet?
Och varför?

Det kräver mer av mig att medvetet välja – öppen eller sluten – på ett sätt som min andning inte kräver av mig. Inte heller min puls. Det sköts automatiskt av ett genialiskt designat system. Så är det inte med migrationspolitik. Det är av människan skapt, och därför är det av största värde att det stöts och blöts, är i ständig omformning, utvärdering, förnyelse. Så en bok som Utan invandring stannar Sverige fyller därmed en viktig funktion.

”Att vara på flykt är ett tillstånd, inte en egenskap. Det som skiljer människor och som är avgörande för hur och hur mycket de påverkar och bidrar till samhället är inte om de är födda i Sverige eller ett annat land. Det är inte om de har kommit som flyktingar, anhöriga, studenter eller arbetskraftsinvandrade. Det är deras personliga egenskaper och drivkrafter och om de ges de rätta förutsättningarna att växa. Oavsett var de råkar vara födda.”


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2019, att läsa och blogga om 12 svenska och 12 engelska böcker, en varannan vecka, böcker som jag redan har hemma.

Uppföljning maj 2019: Som jag är.

Likt förra året har jag för avsikt att stämma av gångna månaden i förhållande till årets intentioner. Det ger mig en månatlig påminnelse av vad jag har för intentioner för året, och ger mig också utrymme för reflektion och eventuell justering.

Maj har flugit förbi i raketfart, och vilken underbart härlig, fantastiskt, utvecklande månad det varit sen då!

2019. Året då jag ska…
* ha kroppens välbefinnande i fokus bland annat genom att:

  • fortsätta göra min dagliga sjua med burpees: ✅
  • Headspace:a dagligen: ✅
  • springa minst 75 löprundor –> spring-när-jag-känner-för-det-intention: Inte sprungit i maj heller, och gör nu om denna punkt. Har en stortåled som strular lite, tror jag dansat lite för mycket Lindy hop!
  • kallbada så ofta jag bara kan – och komplettera dem med att duscha kallt: 7 dopp i maj, och nu känns det nästan sorgligt att vattentemperaturen kryper uppåt så gränsen för vad jag kan ”räkna som kallbad” nog är uppnådd. Jag har satt en personlig gräns på ≤14 grader.
  • dansa Lindy hop så ofta jag bara kan (anmäld till kurs under våren, och så social dans på det!): Social-dansat ett par gånger sedan kursen tog slut. Tanken är att fortsätta under sommaren!
  • fortsätta cykla och gå så mycket jag bara kan: promenerat 6 och cyklat knappt 30 mil.

* ha mitt mentala och själsliga välbefinnande i fokus bland annat genom att:

  • läsa minst 75 böcker, varav 12 svenska och 12 engelska redan är utvalda. Dessa 12 + 12 ska jag reflektera om på mina bloggar: Läst 24/75 böcker. Bloggat om Tjärdalen (bok 5 av 12 på svenska) och The Wind-up Bird Chronicle (motsvarande på engelska).
  • lära mig minst fem stycken låtar utantill (i både text som komp) på gitarr, vilket jag kommer åstadkomma genom att sikta på minst tio minuters gitarrspel varje dag: Ojojoj. Endast plinkeplonkat på gitarren 8 gånger under maj. Bättring utlovas!
  • jag ska låta Mark Nepos fantastiska bok The book of Awakening bli min dagliga följeslagare: ✅
  • hålla digital 24-timmars sabbat minst två gånger per månad: 4-5 samt 18-19 maj tog jag välbehövlig digital sabbat. Har du inte testat, så gör det, om så bara för glädjen i att få återvända till det digitala efteråt! Under juni räknar jag med digital sabbat 6-7, 15-16 och sen får jag se hur det blir i Kenya!

* ha mitt skapande i fokus bland annat genom att:

* ha ekonomisk resurshushållning i fokus bland annat genom att:

  • så, så och så lite till; varje vecka medvetet arbeta med mina olika inkomstkällor: ✅Steppar rejält här!
  • stämma av mitt uppsatta faktureringsmål varje månad: ✅Nådde målet i januari och mars. Nådde inte målet i februari, april och maj.
  • föra kassabok över mina privata intäkter och utlägg: Har funkat bättre under maj, men inte optimalt, så ”Behöver också hitta en bättre rutin så det inte blir en sådan backlog att fylla i kassaboken långt i efterskott” får stå kvar sen förra månaden.

Och så slutligen – på alla plan – experimentera och leka, njuta och  testa, utforska och utmana mig, samtidigt som jag fortsätter vara i varsam samvaro med mig själv: Månaden har varit så späckad att jag inte får in den på ett foto… utan drar till med två! Pilotomgången av 60 timmars tankespjärn gick av stapeln 8-10 maj och både inför, under och efter har #tankespjärn varit i fokus så klart! Vilken grej. Vilken ynnest! Trädgården frodas och jag får hjälp av goda och kunniga vänner med gröna fingrar – vilken skillnad det gör! Jag inspirerades av Michel och Mariella Issa, har spånat med Janine som dessutom startat Skåne Networking Community på FB som fullkomligt exploderade ur startblocken!. Har sjungit av hjärtats lust (Gaaaalen!), kallbadat (tom på körens sommarfest!) och varit på TEDxSlottsparken-repetition (jag ska vara moderator, ska bli så grymt kul! Går av stapeln 14 juni 2019, livesänds, så håll utkik!), varit på begravning, sett Guds olydiga revben efter boken av Gunilla Thorgren med samma namn – och blev fullkomligt wow:ad! Dessutom hade jag och Monika grymt kul på Party-a-long med Dirty Dancing på Spegeln. Utöver detta har jag hunnit med mycket jobb inklusive en heldagsinspektion från Läkemedelsverket ute hos kund, har städat hus så det stod härliga till, tagit foto och lagt ut det på AirBnB, lagt ut en drös saker till försäljning på Shpock och blivit Särskilt Förordnad Vårdnadshavare till mitt allra första Gode Barn. Stort!

Jag är redo. Är du?

Det ligger där, mer eller mindre konstant. Som ett hummande i bakgrunden, ett vibrato, ganska högintensivt, men inte obehagligt. Inte som en mygga som tagit sig in i sovrummet när jag precis släckt lampan och försöker somna. Mer som en katt, som fått syn på något i det höga gräset, ett prasslande som kan innebära att det gömmer sig en mus eller sork där. Hur katten liksom kurar ihop sig, hur musklerna darrar lätt, redo att aktiveras vid första bästa tillfälle.

Så känns det.
Så känner jag mig.
Som att jag är redo, äntligen, att göra, att vara, att ta handling.
Kliva fram.
Som jag är.

Men.
Vad betyder det då?

Ja.
Vad betyder det?

Jo. Jag var på en intervju hos socialtjänsten för att bedömas som lämplig eller olämplig att bli särskilt förordnad vårdnadshavare för mitt Gode Barn, istället för hens Gode Man. Jag fick besvara ett antal frågor, om familjeförhållande och arbete, ekonomi och hälsa, varför jag valt att bli God Man med mera. Slutligen kom frågan om jag hann med något mer än att jobba?

Så jag började rabbla vad jag gör när jag inte arbetar. Efter att jag hållit på en stund (läser, bloggar, promenerar och kallbadar, har bok- och poddklubb, dansar lindy hop, trädgårdsarbetar osv osv osv) så tittade socialtanten på mig, log, och sa nått i stil med Du verkar ha enormt mycket energi? Så jag log tillbaka och sa, med eftertryck, att jag älskar verkligen att leva livet!

Att förmedla den känslan, det är del av att kliva fram som jag är. Och det jag verkligen vill göra under 2019 är att bistå andra i att göra detsamma, att nå punkten där det inte går att hålla tillbaka längre, där livsglädjen och livslusten bubblar över! 

Jag är redo. Är du?

Hej då 2017

Hej då 2017, året då…

  • jag läst, läst och läst lite till. 73 böcker och 22889 sidor enligt GoodReads. Men så korrekturläste jag ytterligare en bok som ännu inte är utgiven, så totalt blir det 74 böcker och 23014 sidor som jag tagit mig genom under 2017. Jag satte min #GoodreadsReadingChallenge för 2017 till 50 böcker, så jag passerade mitt mål med råge.
  • The Gifted Bookclub såg dagens ljus i samband med min födelsedag och under hösten har vi läst två böcker. Vi inleder 2018 med Flow av Mihaly Csikszentmihalyi, följer upp med Foe av J.M. Coetzee och jag ser med spänning fram emot kommande böcker.
  • jag för första gången tekniskt korrekturläst en bok (och vilken bok sen då! Sigrid sover på soffan ska du läsa!).
  • ChattyMeals gjorde sitt inträde i mitt liv, en bekantskap jag definitivt kommer underhålla under 2018.
  • jag förstod min relation till inre och yttre förväntningar, detta begrepp som jag under flera år reflekterat kring, och nu fått än större förståelse kring, såsom varande en Upholder, dvs Löfteshållare.
  • jag sprang mitt första lopp någonsin!
  • jag har testat digital sabbat, vilket gett mersmak, så pass att kommande års intention sprungit ur upplevelsen.
  • min förstfödda fyllde myndig och min sistfödde fyllde tonåring och började högstadiet. Som tiden går!
  • vi för första gången på evigheter inte lämnade landet under sommarsemestern (till barnens stora förtret).
  • vi fyra Rothar avslutar året med att delta i världens största street party, Hogmanay-firandet i Edinburgh.

Och med det önskar jag dig och de dina ett riktigt gott nytt år!

Han drog nitlotten han.

59% säger Goodreads att jag läst, av boken Pojkarna och de ensamma poliserna, av Katja Wagner, när jag knappar in att jag kommit till sidan 156 i boken. Fick mail från biblioteket att jag måste lämna tillbaka den, och då det är fler efter mig som reserverat den kan jag inte låna om den. Så jag släpper taget om Michael Grant-serien GONE för ett tag och ger mig i kast med boken.

Den har legat på nattygsbordet ett par veckor, och jag har gått som katten kring het gröt runt den. Inte riktigt tagit mig för att plocka upp den. Men nu, nu får det ske, för snart måste jag lämna det vidare till nästa läsare. Och det är en viktig bok, säger jag fast jag har 41% kvar att läsa. En tung bok. En bok som väcker frustrationen inom mig, ilskan över vår uppenbara oförmåga att skapa system som värnar människan som behöver det, och som inte heller tar hand om dem som arbetar inuti systemen, så som bland annat berättelsen om de ensamma poliserna vittnar om. Som God Man till ensamkommande har jag nosat på detta de senaste två åren, men jag blir snabbt varse om att de Gode Barn jag haft enkom hjälpt mig skrapa på ytan av vad det kan innebära att vara ensamkommande, förtvivlad och traumatiserad och utsatt för en oändligt lång ovisshet: Får jag stanna, eller inte?

När jag läste kapitlet om Ahmed från Marocko, kunde jag inte hålla tårarna tillbaka. Läser om hur Ahmed efter många om och men slutligen kommer till ett familjehem där han börjar känna tillit igen, till vuxna, till världen. Hur Ahmed envisades med att alltid sova med fönstret öppet, oaktat hur kallt det var ute, och därmed också inne. Anledningen? Efter många om och men lyckades familjen till slut förstå vad det där egentligen handlade om, och där, där brast det helt för mig. För läs själv varför Ahmed envisades med att sova i ett iskallt sovrum, natt ut och natt in:

”Han måste vara van vid kylan. Ifall han inte får bo kvar hos familjen och åker ut på gatan igen.” 

Jag minns den där statusuppdateringen som familjehemsmamman la ut på Facebook, den där som blev viral; den delades tusentals gånger. Jag läste den då, och läser den igen nu, med igenkänning. Katja har med den i boken, mot slutet av kapitlet. Han visste vad han gjorde Ahmed, som inte vande sig vid värmen. För han hade rätt. Han åkte ut på gatan igen.

För andra gången denna veckan upplever jag ett konstverk som berör, griper tag och skakar om. Som ger mig andra perspektiv på mitt liv och den bekvämlighet jag tar för given. Jag drog vinstlotten i livets lotteri, som föddes i Sverige, av svenska föräldrar, i detta överflödets tidevarv.

Ahmed. Han drog nitlotten han.

Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på:
Boken ”Pojkarna och de ensamma poliserna” av Katia Wagner.

Släck inte hoppet om framtiden, snälla!

Vaknar. Har för en gångs skull satt väckarklockan. För säkerhets skull. Idag är det muntlig framställan i Migrationsdomstolen för ett av mina Gode Barn. Vi ska ta bussen om en timmes tid, möta det offentliga biträdet en stund innan det är dags att ta plats i domstolen.

Har aldrig varit i domstol. Pirrigt, och nervöst. Inte så mycket för vad som kan komma att krävas av mig där – troligen är jag kallad enkom som God Man, dvs för att finnas där för mitt Gode Barn. Ett stöd, en trygghet. Och det ska jag vara. Det är dagens intention: Support.

Men pirrigt, och nervöst. För vad som kommer efter. Inom ett par veckors tid kommer domen. Avslag på asylansökan, igen? Eller bifall? Nervöst, för jag vet hur mitt Gode Barn ser på det där. Hur hen ser att ett avslag, i praktiken innebär en dödsdom. Hur hen inte förstår hur någon kan tycka att hen ska kunna leva i Afghanistan. Att hen inget har där. Inget stöd. Hot. Rädslor och otrygghet. Och en förskräcklig landssituation.

Och jo. Migrationsverkets nya landsdirektiv kom efter deras initiala avslag. Min farhåga att det inte spelar någon roll. Att hen räknas som vuxen och därmed som en person som borde kunna klara sig i detta land. Ett av de mest otrygga på jorden. Där det, varje dag, kommer nyheter om nya hemskheter. Bomber som brinner av; dödar och skadar i mängder. Mest hazaras. Folk som skjuts ihjäl. Mest hazaras. Dag ut och dag in, nya rubriker. Fast inte här så klart. Det når näppeligen svensk media. Inte tillräckligt förskräckligt? Eller är det så krasst att det inte händer människor som är tillräckligt lika oss för att skapa den förfärande igenkänningen och därmed väcka sympati och empati? Så media låter helt enkelt bli att rapportera om det.

Och på sätt och vis gör det mig glad. Jag vill inte veta allt elände som sker över jordens yta. Jag väljer bort den typen av nyheter. Aktivt. Men mitt Gode Barn letar upp det. Får det i sina flöden, ständiga påminnelser om att landet som Sverige anser att hen ska åka tillbaka till, är ett land i sönderfall. Ett land utan en fungerande stadsapparat. Ett land utan framtidshopp…

hopp om framtidenJag förstår hen som samlar bevis för att det helt enkelt inte är möjligt att leva tryggt i Afghanistan. Samtidigt sänker hen sig själv. Förtvivlan växer. Desperationen blir allt större. Och rädslan – för vad ska hen göra om det blir avslag igen? Varför tror Migrationsverket att jag tagit mig till Sverige, om det gick att leva säkert i Afghanistan? Varför skulle jag ge mig ut på en sån resa, till ett land vars kultur jag inte känner, vars språk är helt okänt för mig, där jag ingen känner? Varför skulle jag söka asyl här om jag kunde leva i Afghanistan? Jag kan inte det. Där dör jag. Så vad gör vi, säger hen, liten och rädd, och tittar mig i ögonen, vad gör vi om det blir avslag igen? Och jag, jag sitter tyst. Har inget svar. För jag vet inte. Vet inte vad vi gör då. Så jag säger det enda jag kan säga: En sak i taget. Nu ska vi göra det bästa vi kan på muntliga framställan, så tar vi nästa hinder när det kommer, om det kommer.

Fast inom mig skriker jag, till allsköns makter, till vem som helst som kan påverka situationen och göra skillnad: Snälla, låt mitt Gode Barn få hopp om framtiden. Låt hen få stanna här; fortsätta lära sig svenska; kunna gå utanför huset utan rädsla för att bli dödas; bygga sig en framtid. Snälla!