Etikettarkiv: Gode Barn

Ännu en natt på händelsehorisonten

Publicerad den av
4

Ännu en natt på händelsehorisonten. Släcker lampan senare än vanligt – har släckt långt innan tio i veckorna tre – först efter halv elva. Lusten att läsa ut The Swan Thieves alltför stor, vanan att vakna av mig själv mellan fem och sex ignorerad, de åtta timmarnas sömn jag mår bra på får stå tillbaka. Boken sitter med trumf på hand.

Men… så blir det ännu en natt på händelsehorisonten, en sömnlös natt istället för de sex-sju timmar av sömn som räcker långt.

Dock. Inte en natt av att vända och vrida mig i sängen, fylld av ångest över att ligga vaken. Nej. Jag vilar de nätter jag besöker händelsehorisonten. Vilar och får därmed det jag behöver för att ta mig genom även kommande dag. Idag.

Men besöken på händelsehorisonten betyder något för mig. Eller… jag ger dem betydelse. Jag vet att de är ett tecken. På att nånting är på gång, ett skifte, nått jag behöver observera, varsamt släppa in i mitt liv, eller kanske, som jag tror just nu, något jag behöver sätta stopp för.

Jag jobbar mycket. Kanske inte fler timmar än vanligt, men skillnaden ligger i att jag är ute hos kund en 4-5 dagar per vecka. Mina dagar med bara mig, hemma, i självsamhet faller bort, tiden för mig, tiden med mig, bara mig, krymper och krymper, och jag noterar skillnaden i mig. De nervösa ryckningarna i ögonlock och kind. Håglösheten. Avsaknaden av initiativ. Att jag skjuter saker på framtiden. Att jag inte bloggat på tio dagar. Tar mig inte tiden, har inte orken, pallar inte som mina tonårsbarn och Gode Barn brukar säga.

Men det är mer än så. Jag har inte plats, tar inte plats, ger mig inte utrymme att vara den jag vill vara, att göra det jag vill göra, att blogga, podda, läsa, dansa, att utveckla tankespjärn som koncept, att bara vara…

Om inte jag prioriterar mitt välmående, om inte jag säger Nej i syfte att kunna säga Ja till det som verkligen gagnar mig, vem ska göra det då?

Utan invandring stannar Sverige (bok 11 av 12)

Publicerad den av
6

Utan invandring stannar Sverige, skriven av Jesper Strömbäck, är en bok som gör ett försök att besvara frågan Hur påverkas Sverige av invandring?

”Migration och rörlighet, inom eller mellan länder, är helt enkelt en naturlig del av vad det innebär att vara människa. Det är vare sig något konstigt eller något nytt fenomen. Det handlar om att inte vara nöjd med, utan att försöka förbättra den lott man har råkat dra i livets nyckfulla lotteri.”

Som God Man till ensamkommande, sedan hösten 2015, har jag dess ställts inför migration och invandring på ett sätt jag aldrig relaterat till det förut. Har självfallet människor i min familj som stundtals bott utomlands, likväl som lämnat Sverige för decennier sedan. Har vänner som kollegor som kommit till Sverige, av kärlek, av karriärskäl, likväl som av rädsla, på flykt.

”Att migrera, att förflytta sig från en plats till en annan, ligger i människan väsen och är lika naturligt som att äta, sova eller älska. […] Det finns inte en nation i världen som inte har formats genom migration.”

Vissa av mina Gode Barns berättelser och livsöden har krupit under skinnet på mig, och jag kommer aldrig att återgå till att vara den person jag var innan jag blev God Man. Det går inte. (Och jag vill inte, ens om det hade gått.)

”Det som skapar dynamik och utveckling är inte slutenhet utan öppenhet för nya idéer, nya erfarenheter, nya kunskaper och nya människor.”

Slutenhet – Öppenhet.
Är de att betrakta som Rätt och Fel?
Jag tror inte de behöver det. Snarast som del i det eviga kretslopp som är basen för allt liv.
Vi andas, ut, in. Hjärtat slår, vilket är ett resultat av att det öppnas, sluts, öppnas, sluts.

”Kulturell mångfald och variation gynnar kreativa processer, däremot inte homogenitet och likformighet. Öppenhet och tolerans främjar, slutenhet och fanatism hämmar.”
Gunnar Törnqvist, professor i ekonomisk geografi

Så emellanåt är slutenhet på sin plats. Men inte alltid.
Emellanåt är öppenhet på sin plats. Men inte alltid.

Däremot är medvetenhet en viktigt aspekt.
Vad väljer jag (eller du, eller staden, eller landet…) i varje stund?
Öppenhet? Slutenhet?
Och varför?

Det kräver mer av mig att medvetet välja – öppen eller sluten – på ett sätt som min andning inte kräver av mig. Inte heller min puls. Det sköts automatiskt av ett genialiskt designat system. Så är det inte med migrationspolitik. Det är av människan skapt, och därför är det av största värde att det stöts och blöts, är i ständig omformning, utvärdering, förnyelse. Så en bok som Utan invandring stannar Sverige fyller därmed en viktig funktion.

”Att vara på flykt är ett tillstånd, inte en egenskap. Det som skiljer människor och som är avgörande för hur och hur mycket de påverkar och bidrar till samhället är inte om de är födda i Sverige eller ett annat land. Det är inte om de har kommit som flyktingar, anhöriga, studenter eller arbetskraftsinvandrade. Det är deras personliga egenskaper och drivkrafter och om de ges de rätta förutsättningarna att växa. Oavsett var de råkar vara födda.”

Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2019, att läsa och blogga om 12 svenska och 12 engelska böcker, en varannan vecka, böcker som jag redan har hemma.

Uppföljning maj 2019: Som jag är.

Publicerad den av
Svara

Likt förra året har jag för avsikt att stämma av gångna månaden i förhållande till årets intentioner. Det ger mig en månatlig påminnelse av vad jag har för intentioner för året, och ger mig också utrymme för reflektion och eventuell justering.

Maj har flugit förbi i raketfart, och vilken underbart härlig, fantastiskt, utvecklande månad det varit sen då!

2019. Året då jag ska…
* ha kroppens välbefinnande i fokus bland annat genom att:

  • fortsätta göra min dagliga sjua med burpees: ✅
  • Headspace:a dagligen: ✅
  • springa minst 75 löprundor –> spring-när-jag-känner-för-det-intention: Inte sprungit i maj heller, och gör nu om denna punkt. Har en stortåled som strular lite, tror jag dansat lite för mycket Lindy hop!
  • kallbada så ofta jag bara kan – och komplettera dem med att duscha kallt: 7 dopp i maj, och nu känns det nästan sorgligt att vattentemperaturen kryper uppåt så gränsen för vad jag kan ”räkna som kallbad” nog är uppnådd. Jag har satt en personlig gräns på ≤14 grader.
  • dansa Lindy hop så ofta jag bara kan (anmäld till kurs under våren, och så social dans på det!): Social-dansat ett par gånger sedan kursen tog slut. Tanken är att fortsätta under sommaren!
  • fortsätta cykla och gå så mycket jag bara kan: promenerat 6 och cyklat knappt 30 mil.

* ha mitt mentala och själsliga välbefinnande i fokus bland annat genom att:

  • läsa minst 75 böcker, varav 12 svenska och 12 engelska redan är utvalda. Dessa 12 + 12 ska jag reflektera om på mina bloggar: Läst 24/75 böcker. Bloggat om Tjärdalen (bok 5 av 12 på svenska) och The Wind-up Bird Chronicle (motsvarande på engelska).
  • lära mig minst fem stycken låtar utantill (i både text som komp) på gitarr, vilket jag kommer åstadkomma genom att sikta på minst tio minuters gitarrspel varje dag: Ojojoj. Endast plinkeplonkat på gitarren 8 gånger under maj. Bättring utlovas!
  • jag ska låta Mark Nepos fantastiska bok The book of Awakening bli min dagliga följeslagare: ✅
  • hålla digital 24-timmars sabbat minst två gånger per månad: 4-5 samt 18-19 maj tog jag välbehövlig digital sabbat. Har du inte testat, så gör det, om så bara för glädjen i att få återvända till det digitala efteråt! Under juni räknar jag med digital sabbat 6-7, 15-16 och sen får jag se hur det blir i Kenya!

* ha mitt skapande i fokus bland annat genom att:

* ha ekonomisk resurshushållning i fokus bland annat genom att:

  • så, så och så lite till; varje vecka medvetet arbeta med mina olika inkomstkällor: ✅Steppar rejält här!
  • stämma av mitt uppsatta faktureringsmål varje månad: ✅Nådde målet i januari och mars. Nådde inte målet i februari, april och maj.
  • föra kassabok över mina privata intäkter och utlägg: Har funkat bättre under maj, men inte optimalt, så ”Behöver också hitta en bättre rutin så det inte blir en sådan backlog att fylla i kassaboken långt i efterskott” får stå kvar sen förra månaden.

Och så slutligen – på alla plan – experimentera och leka, njuta och  testa, utforska och utmana mig, samtidigt som jag fortsätter vara i varsam samvaro med mig själv: Månaden har varit så späckad att jag inte får in den på ett foto… utan drar till med två! Pilotomgången av 60 timmars tankespjärn gick av stapeln 8-10 maj och både inför, under och efter har #tankespjärn varit i fokus så klart! Vilken grej. Vilken ynnest! Trädgården frodas och jag får hjälp av goda och kunniga vänner med gröna fingrar – vilken skillnad det gör! Jag inspirerades av Michel och Mariella Issa, har spånat med Janine som dessutom startat Skåne Networking Community på FB som fullkomligt exploderade ur startblocken!. Har sjungit av hjärtats lust (Gaaaalen!), kallbadat (tom på körens sommarfest!) och varit på TEDxSlottsparken-repetition (jag ska vara moderator, ska bli så grymt kul! Går av stapeln 14 juni 2019, livesänds, så håll utkik!), varit på begravning, sett Guds olydiga revben efter boken av Gunilla Thorgren med samma namn – och blev fullkomligt wow:ad! Dessutom hade jag och Monika grymt kul på Party-a-long med Dirty Dancing på Spegeln. Utöver detta har jag hunnit med mycket jobb inklusive en heldagsinspektion från Läkemedelsverket ute hos kund, har städat hus så det stod härliga till, tagit foto och lagt ut det på AirBnB, lagt ut en drös saker till försäljning på Shpock och blivit Särskilt Förordnad Vårdnadshavare till mitt allra första Gode Barn. Stort!

Jag är redo. Är du?

Publicerad den av
1

Det ligger där, mer eller mindre konstant. Som ett hummande i bakgrunden, ett vibrato, ganska högintensivt, men inte obehagligt. Inte som en mygga som tagit sig in i sovrummet när jag precis släckt lampan och försöker somna. Mer som en katt, som fått syn på något i det höga gräset, ett prasslande som kan innebära att det gömmer sig en mus eller sork där. Hur katten liksom kurar ihop sig, hur musklerna darrar lätt, redo att aktiveras vid första bästa tillfälle.

Så känns det.
Så känner jag mig.
Som att jag är redo, äntligen, att göra, att vara, att ta handling.
Kliva fram.
Som jag är.

Men.
Vad betyder det då?

Ja.
Vad betyder det?

Jo. Jag var på en intervju hos socialtjänsten för att bedömas som lämplig eller olämplig att bli särskilt förordnad vårdnadshavare för mitt Gode Barn, istället för hens Gode Man. Jag fick besvara ett antal frågor, om familjeförhållande och arbete, ekonomi och hälsa, varför jag valt att bli God Man med mera. Slutligen kom frågan om jag hann med något mer än att jobba?

Så jag började rabbla vad jag gör när jag inte arbetar. Efter att jag hållit på en stund (läser, bloggar, promenerar och kallbadar, har bok- och poddklubb, dansar lindy hop, trädgårdsarbetar osv osv osv) så tittade socialtanten på mig, log, och sa nått i stil med Du verkar ha enormt mycket energi? Så jag log tillbaka och sa, med eftertryck, att jag älskar verkligen att leva livet!

Att förmedla den känslan, det är del av att kliva fram som jag är. Och det jag verkligen vill göra under 2019 är att bistå andra i att göra detsamma, att nå punkten där det inte går att hålla tillbaka längre, där livsglädjen och livslusten bubblar över! 

Jag är redo. Är du?

Hej då 2017

Publicerad den av
8

Hej då 2017, året då…

  • jag läst, läst och läst lite till. 73 böcker och 22889 sidor enligt GoodReads. Men så korrekturläste jag ytterligare en bok som ännu inte är utgiven, så totalt blir det 74 böcker och 23014 sidor som jag tagit mig genom under 2017. Jag satte min #GoodreadsReadingChallenge för 2017 till 50 böcker, så jag passerade mitt mål med råge.
  • The Gifted Bookclub såg dagens ljus i samband med min födelsedag och under hösten har vi läst två böcker. Vi inleder 2018 med Flow av Mihaly Csikszentmihalyi, följer upp med Foe av J.M. Coetzee och jag ser med spänning fram emot kommande böcker.
  • jag för första gången tekniskt korrekturläst en bok (och vilken bok sen då! Sigrid sover på soffan ska du läsa!).
  • ChattyMeals gjorde sitt inträde i mitt liv, en bekantskap jag definitivt kommer underhålla under 2018.
  • jag förstod min relation till inre och yttre förväntningar, detta begrepp som jag under flera år reflekterat kring, och nu fått än större förståelse kring, såsom varande en Upholder, dvs Löfteshållare.
  • jag sprang mitt första lopp någonsin!
  • jag har testat digital sabbat, vilket gett mersmak, så pass att kommande års intention sprungit ur upplevelsen.
  • min förstfödda fyllde myndig och min sistfödde fyllde tonåring och började högstadiet. Som tiden går!
  • vi för första gången på evigheter inte lämnade landet under sommarsemestern (till barnens stora förtret).
  • vi fyra Rothar avslutar året med att delta i världens största street party, Hogmanay-firandet i Edinburgh.

Och med det önskar jag dig och de dina ett riktigt gott nytt år!

Han drog nitlotten han.

Publicerad den av
4

59% säger Goodreads att jag läst, av boken Pojkarna och de ensamma poliserna, av Katja Wagner, när jag knappar in att jag kommit till sidan 156 i boken. Fick mail från biblioteket att jag måste lämna tillbaka den, och då det är fler efter mig som reserverat den kan jag inte låna om den. Så jag släpper taget om Michael Grant-serien GONE för ett tag och ger mig i kast med boken.

Den har legat på nattygsbordet ett par veckor, och jag har gått som katten kring het gröt runt den. Inte riktigt tagit mig för att plocka upp den. Men nu, nu får det ske, för snart måste jag lämna det vidare till nästa läsare. Och det är en viktig bok, säger jag fast jag har 41% kvar att läsa. En tung bok. En bok som väcker frustrationen inom mig, ilskan över vår uppenbara oförmåga att skapa system som värnar människan som behöver det, och som inte heller tar hand om dem som arbetar inuti systemen, så som bland annat berättelsen om de ensamma poliserna vittnar om. Som God Man till ensamkommande har jag nosat på detta de senaste två åren, men jag blir snabbt varse om att de Gode Barn jag haft enkom hjälpt mig skrapa på ytan av vad det kan innebära att vara ensamkommande, förtvivlad och traumatiserad och utsatt för en oändligt lång ovisshet: Får jag stanna, eller inte?

När jag läste kapitlet om Ahmed från Marocko, kunde jag inte hålla tårarna tillbaka. Läser om hur Ahmed efter många om och men slutligen kommer till ett familjehem där han börjar känna tillit igen, till vuxna, till världen. Hur Ahmed envisades med att alltid sova med fönstret öppet, oaktat hur kallt det var ute, och därmed också inne. Anledningen? Efter många om och men lyckades familjen till slut förstå vad det där egentligen handlade om, och där, där brast det helt för mig. För läs själv varför Ahmed envisades med att sova i ett iskallt sovrum, natt ut och natt in:

”Han måste vara van vid kylan. Ifall han inte får bo kvar hos familjen och åker ut på gatan igen.” 

Jag minns den där statusuppdateringen som familjehemsmamman la ut på Facebook, den där som blev viral; den delades tusentals gånger. Jag läste den då, och läser den igen nu, med igenkänning. Katja har med den i boken, mot slutet av kapitlet. Han visste vad han gjorde Ahmed, som inte vande sig vid värmen. För han hade rätt. Han åkte ut på gatan igen.

För andra gången denna veckan upplever jag ett konstverk som berör, griper tag och skakar om. Som ger mig andra perspektiv på mitt liv och den bekvämlighet jag tar för given. Jag drog vinstlotten i livets lotteri, som föddes i Sverige, av svenska föräldrar, i detta överflödets tidevarv.

Ahmed. Han drog nitlotten han.

Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på:
Boken ”Pojkarna och de ensamma poliserna” av Katia Wagner.

Släck inte hoppet om framtiden, snälla!

Publicerad den av
1

Vaknar. Har för en gångs skull satt väckarklockan. För säkerhets skull. Idag är det muntlig framställan i Migrationsdomstolen för ett av mina Gode Barn. Vi ska ta bussen om en timmes tid, möta det offentliga biträdet en stund innan det är dags att ta plats i domstolen.

Har aldrig varit i domstol. Pirrigt, och nervöst. Inte så mycket för vad som kan komma att krävas av mig där – troligen är jag kallad enkom som God Man, dvs för att finnas där för mitt Gode Barn. Ett stöd, en trygghet. Och det ska jag vara. Det är dagens intention: Support.

Men pirrigt, och nervöst. För vad som kommer efter. Inom ett par veckors tid kommer domen. Avslag på asylansökan, igen? Eller bifall? Nervöst, för jag vet hur mitt Gode Barn ser på det där. Hur hen ser att ett avslag, i praktiken innebär en dödsdom. Hur hen inte förstår hur någon kan tycka att hen ska kunna leva i Afghanistan. Att hen inget har där. Inget stöd. Hot. Rädslor och otrygghet. Och en förskräcklig landssituation.

Och jo. Migrationsverkets nya landsdirektiv kom efter deras initiala avslag. Min farhåga att det inte spelar någon roll. Att hen räknas som vuxen och därmed som en person som borde kunna klara sig i detta land. Ett av de mest otrygga på jorden. Där det, varje dag, kommer nyheter om nya hemskheter. Bomber som brinner av; dödar och skadar i mängder. Mest hazaras. Folk som skjuts ihjäl. Mest hazaras. Dag ut och dag in, nya rubriker. Fast inte här så klart. Det når näppeligen svensk media. Inte tillräckligt förskräckligt? Eller är det så krasst att det inte händer människor som är tillräckligt lika oss för att skapa den förfärande igenkänningen och därmed väcka sympati och empati? Så media låter helt enkelt bli att rapportera om det.

Och på sätt och vis gör det mig glad. Jag vill inte veta allt elände som sker över jordens yta. Jag väljer bort den typen av nyheter. Aktivt. Men mitt Gode Barn letar upp det. Får det i sina flöden, ständiga påminnelser om att landet som Sverige anser att hen ska åka tillbaka till, är ett land i sönderfall. Ett land utan en fungerande stadsapparat. Ett land utan framtidshopp…

hopp om framtidenJag förstår hen som samlar bevis för att det helt enkelt inte är möjligt att leva tryggt i Afghanistan. Samtidigt sänker hen sig själv. Förtvivlan växer. Desperationen blir allt större. Och rädslan – för vad ska hen göra om det blir avslag igen? Varför tror Migrationsverket att jag tagit mig till Sverige, om det gick att leva säkert i Afghanistan? Varför skulle jag ge mig ut på en sån resa, till ett land vars kultur jag inte känner, vars språk är helt okänt för mig, där jag ingen känner? Varför skulle jag söka asyl här om jag kunde leva i Afghanistan? Jag kan inte det. Där dör jag. Så vad gör vi, säger hen, liten och rädd, och tittar mig i ögonen, vad gör vi om det blir avslag igen? Och jag, jag sitter tyst. Har inget svar. För jag vet inte. Vet inte vad vi gör då. Så jag säger det enda jag kan säga: En sak i taget. Nu ska vi göra det bästa vi kan på muntliga framställan, så tar vi nästa hinder när det kommer, om det kommer.

Fast inom mig skriker jag, till allsköns makter, till vem som helst som kan påverka situationen och göra skillnad: Snälla, låt mitt Gode Barn få hopp om framtiden. Låt hen få stanna här; fortsätta lära sig svenska; kunna gå utanför huset utan rädsla för att bli dödas; bygga sig en framtid. Snälla!

Adjö 2016!

Publicerad den av
5

Sitter här i sängen och reflekterar över det gångna året. Som alltid när jag skriver dessa mina årsreflektioner så börjar jag lite sakteliga, minns inte så mycket… och sen fylls pappret på, med resor, upplevelser och lärandetillfällen. Ett efter ett läggs de efter varandra och bildar en fantastisk kavalkad över (delar av) det som 2016 burit med sig till mig.

popKatten Pop
För ett år sen flyttade han hem till oss, katten Pop. Denna fantastiskt trivsamma katt, som med sin charm lyckats vinna hjärtan både hos oss på Hasselbacken och på Riseberga i stort. Han går ofta och gärna promenader med oss, men generös som han är till sin natur, slår han lika gärna följe med andra. Så det är många som fått kattsällskap på promenader på Bulltofta det senaste året!

skriverSkrivretreat
Fick äntligen tummen ur att anordna min allra första, egna, skrivretreat i januari. Vännen Therese upplät sitt fina lilla gästhus i de småländska skogarna åt mig, där jag skrev, skrev, och skrev. En fantastisk upplevelse, som jag lovade ge mig själv kvartalsvis. Det föll – fast ambitionen kvarstår! – men det blev faktiskt ett andra skrivretreat i oktober, hos Sus i Sävsjö denna gången, där jag och Sara skrev, skrev och skrev på vårt gemensamma bokprojekt. Vi har bokat in flera skrivretreat under våren för att under året skapa allt det material vi anser oss behöva/vilja ha, för att ta projektet vidare.

Kulningskurs
Ja. Hur galet är inte det egentligen? En kulningskurs dök upp i Facebook-flödet, jag delade, lockades men velade, tills ovan nämnda Sara gjorde slag i saken och anmälde sig. Då bestämde jag mig för att kasta mig ut i det okända och sagt och gjort, i juni kulade vi i dagarna två, vid foten av Stenshuvud. Urkrafter släpptes lös, ska du tro!

Seattle/Vancouver-resa med familjen
Första saken på min Bucket List som jag faktiskt bockade av! Nästan tre veckor tillsammans i Seattle, på Olympic Peninsula, i Vancouver och med en kortare vistelse på Island än planerat som alltjämt var tillräckligt lång för att ge oss möjligheten att uppleva Blue Lagoon.bluelagoon_photo_1Och så vill jag passa på att tipsa om AirHelp, som hjälpte oss när planet hem från Island var fyra timmar försenat. Det slutade med att vi fick tillbaka en fjärdedel av resans totala biljettkostnad!

Separation
Hela året har varit ett turbulent år – inombords! – något som kulminerade i höst då jag och maken separerade efter fjorton år. Detta har resulterat i mången reflektion och otaliga tårar, men också rikligt med kärlek, närhet, skratt och värme, på så många plan. Jag gör mitt bästa för att vara öppen i den pågående processen, snarast än sluten. För vem säger att en kärleksrelation måste se ut på ett visst sätt? Varför inte skapa den form som jag och mina närmsta mår bäst av, oavsett om det avviker från normen eller ej?
Huppegupptäcksfärden fortsätter in i 2017, och ett vet jag – tillsammans tar vi ansvar för familjens väl och ve, något som känns väldigt bra.

Medvetna ValMedvetna Val
Boken! Vilken resa. Och vilka medresenärer jag fått äran att samskapa Medvetna Val – från offerkofta till möjlighetsmantel med! Och äventyret fortsätter, var så säker. Jag ser fram emot det, med möjligt undantag för Bokmässan. Tog del av den nu i höstas, och passar gärna nästa gång. Kanske hade det mest med pågående separation och mycket privat ovisshet just då att göra, men oavsett vilket, det är för mycket energier i luften för mig, på sådana där ställen. Det kostar mer än det smakar. Fast jag fick ju ynnesten att äntligen träffa Klas Parknäs i 3D och det var minsann en riktig gåva!

God Man
Första Gode Barnet som fyllde arton och därmed inte fick ha kvar mig som God Man, lyckades jag få inskriven i gymnasiet, med nöd och näppe och tack vare flödande medmänsklighet. Andre Gode Barnet med PUT som fyllde arton i höstas har ett djävlar-anamma och en vilja som kommer ta honom långt. Är inte längre hans Gode Man heller, av samma skäl (God Man förordnas ensamkommande barn tills de fyller 18 år) men kontakt bibehålles, och varje gång vi ses så gläds jag! När yngste Gode Barnet fyllde tretton och två månader därefter fick permanent uppehållstillstånd (PUT), så grät jag tårar av lycka och lättnad. Allt detta värmer mitt hjärta!

Men emellanåt brister det. Har mitt ena föredetta Gode Barn boende i vardagsrummet där han sover på en extrasäng, sedan drygt två månader. I mitten av januari är det muntlig förhandling i Migrationsdomstolen som ett resultat av att vi överklagat Migrationsverket avslag av hans asylansökan. Vill be dig hålla oss i dina tankar – för oddsen att domstolen dömer annorlunda än verket är inte så bra. Men chansen finns, och den spetsar vi in oss på! Och om du, eller någon du känner, kan bistå med ett bättre boende än en extrasäng i mitt vardagsrum, så hör av dig, snälla!

Två bloggar och skrivandet
För ett år sedan separerade jag, äntligen, på språken. Min blogg hade då under ett par års tid varit ett sammelsurium av ömsom svenska, ömsom engelska inlägg och det kändes mest rörigt. Nu är det renodlat svenska respektive engelska, och det känns bättre. Skriver ofta på morgonen, och det blir liksom endera språket. Jag sätter mig, och något kommer ut, och ibland är det på svenska och ibland på engelska. Intressant det där. Jag tycker det är himla roligt att skriva, som du kanske förstått, och det finns fler bokprojekt på lut, så fortsättning följer…

Pop på promenadPokémon Go
I somras när vi var i Seattle släpptes Pokémon Go, varpå sonen raskt exproprierade min mobil och kastade bollar till höger och vänster. Satte själv igång ett konto men det var först när vi kom tillbaka till Sverige och vi löst sonens mobil-problem som jag började pokemona på rikigt. Och vilken glädje detta varit under hösten. Många steg har jag gått, både själv och tillsammans med sonen, och till vår stora glädje, nu under jullovet har vi äntligen fått sällskap av dotra också. Så nu kan du räkna med att vi fortsätter jaga Pokémons på Bulltofta! Ett lättsamt och anspråkslöst sätt att umgås med barnen, och samtidigt vara i rörelse i friska luften. Katten Pop går förresten ofta med oss på Pokémon-promenaderna, vilket ger en extra charm till det hela.

rågsurdegsbullarSurdegar
Plåtjobb på taket; plantering på framsidan; reparation av köksfläkt och byte av kylskåpslist; äntligen beställde jag hem rejält med ved. Surdegar som hängt med lite för länge på att-göra-listan, som nu är avbockade. Och faktisk surdeg dessutom! Gick en kurs i september med Jan Hedh, vars rågsurdeg med ursprung i San Fransisco 1969 numera bor och frodas även på Hasselbacken. Bakar minst två-tre gånger/månad, mest blir det rågsurdegsbullar, som är enkelt att ta fram styckevis från frysen när hungriga barn så önskar.

Våra Berättelser
Gick en walk ‘n talk med Anders Roos första veckan i januari, på uppmaning av Inga-Lill, som hade en känsla att vi behövde träffa varandra. Hon visste inte vad det kunde gälla, men och så rätt hon hade! Vår walk gav mersmak och det gav i sin tur upphov till Våra Berättelser. Projektidéen som Anders kläckt och börjat agera på, och sen bjöd in mig och Anders Nordgren att samskapa.

Projektet ”Våra Berättelser – vi som flytt(at) hit” är ett stort foto- och textprojekt där människor som berikat vårt land under mer än ett halvt sekel förmedlar sina berättelser. Den offentliga debatten handlar om rädsla, och fokuserar på svårigheter och kostnader. Det behövs ett material som visar vad de som flytt och flyttat hit har tillfört, men framförallt vilka människorna är.

Så beskriver vi det, detta viktiga och hjärtenära projekt, där jag kommer stå för texterna. Var så säker på att jag kommer berätta mer om detta framöver!

Häringe SlottSlottshelg
Ann fyllde jämnt och bjöd in nära och kära kvinnfolk till en slottshelg. Vi blev inte så många, och på sätt och vis var det precis som det skulle vara, för gudars skymning så välbehövligt det var. Att bara få vara, att vara hållen, i väninnors varma, förstående och samtidigt icke-mjäkande famnar. Jag vet att ni vet hur viktigt det var för mig, just där, just då, men ändå: tack, från djupet av mitt hjärta!

Stickandet
Händerna har fått börja arbeta igen. Skapandet är igång. Stickat mössa, pulsvärmare, disktrasor och tvättlasar i parti och minut, en jättefin sjal/halsduk och är i gång med en tröja. Minns inte senast jag stickade en tröja till mig själv… Men nu är det på G!

Burpees
Närmare bestämt 4806 stycken sen den 28 maj 2016, då jag hakade på en 100-day-burpee-challenge som en vän bjöd in till. De första 100 dagarna gjorde jag 3000 burpees, och sedan dess har jag bara fortsatt. Gör burpees varje dag – har inte missat en enda sen 28 maj! – och har alltså, under 2016, gjort sammanlagt fyratusenåttahundrasex stycken.

Detta, och mycket mycket mer, har 2016 gett mig! Jag sparar på alla dessa mina minnen från året som gått, och släpper taget om det jag inte behöver ta med mig in i 2017. Att gå in i det nya, med förmågan att släppa taget om det som inte längre gagnar – för att göra plats åt annat att komma!

Med den största tacksamhet skickar jag en hälsning om ett riktigt gott nytt år till dig som följt mig under året, i en eller annan form, och ser fram emot vad som skall ta form för oss alla under 2017.

Hvdvrk

Publicerad den av
3

Huvudet spränger. Halsen kliar och snuvan rinner. Förkylningen som vandrat runt mellan barnen de senaste veckorna har slutligen hittat in till mig. Motar förkylningsOlle i grind med ingefärsshot, honung, citron, och inte minst, vila. boldomaticpost_put

Men idag är en stor dag. Idag ska du, min tolvåring som nu blivit min trettonåring, få besked från Migrationsverket att du får stanna i Sverige. Permanent uppehållstillstånd ges du, av särskilt ömmande skäl, och dessutom – något som varit min farhåga – får du förbli tretton. Ingen åldersuppskrivning. Tacka gudarna för det.

Ett år har jag följt dig på din resa, ett år då så mycket hänt. Där din förmåga att tala svenska utvecklas dagligen, där du nu skriver sms till mig, på ”fonetisk svenska” mer än något annat, men jag förstår, jag kan svara tillbaka och vi kan ha en skriftlig konversation likväl som en muntlig.

Du som för ett år sedan knappt kunde skriva ditt eget namn, eftersom du, dina tolv år till trots, aldrig (!) gått i skola, aldrig lärt dig läsa eller skriva på ditt modersmål. Nu skriver du på två språk. Du som säger Matematiken är svårast i skolan, men också roligast. Jag tycker om det, men det är svårt!

Tonåringen med glimten i ögat. Denna glimt som funnits där hela tiden, mer eller mindre. Ibland djupt dold bakom ångesten, rädslan, förtvivlan. Ibland har den haft fritt spelrum och skänker glädje åt allt och alla runt omkring. Lite som Tingeling som flyger omkring och skvätter glitterpuffar över allt och alla, sådan är du, sådan är din glimt i ögat. En glitterpuff som ger hopp om en framtid. En framtid för dig. Du, min tolvåring som blivit tretton, som får stanna i Sverige. Du, som flyttade in i mitt hjärta och där kommer förbli, som jag av hela mitt jag önskar lycka till på vägen. Och var viss i att jag kommer finnas där på vägen, oaktat om jag förblir God Man, förvandlas till Särskilt Förordnad Vårdnadshavare eller bara får finnas där som en medmänniska. Du bor i mitt hjärta. Och mitt hjärta gläds åt beskedet från Migrationsverket. Och det gör att jag möter dagen med ett stort leende på läpparna, huvudvärken till trots!

Ovanstående skrevs 12DEC2016

Permanent uppehållstillstånd. Ja. Det får du. Av särskilt ömmande skäl. Det sätter dig i kategori G, som betyder att möjligheten till familjeåterförening är oerhört liten. När du förstår detta – fast förstår du det verkligen? Jag har svårt själv att förstå innebörden i den klassificeringen – sackar du ihop lite grann. Vi får information att kontakta Tillståndsenheten på Migrationsverket, innan vi pratar med offentliga biträdet för att se om det trots allt finns en chans i att överklaga själva kategorin. Fast jag tror det inte. Så oaktat den stora glädjen och lättnaden över att du nu kan stanna i Sverige så länge du lever om du så vill, så hamnar en rejäl dos smolk i glädjebägaren.

Kan du tänka dig, att vara tretton, inte sett mamma, pappa, syskon på 1,5 år. Inte veta var de finns. Och så få höra, att oavsett om kontakt upprättas, om Röda Korsets efterforskningar lyckas, så är chansen i princip obefintlig att din familj kan komma hit. Du kommer aldrig mer att få bo tillsammans med din familj. Kan inte sätta mig in i den situationen… jag kan bara ana vidden av förtvivlan och sorg, som bor där hos dig, mitt Gode Barn.

#vistårinteut – men vi slutar aldrig kämpa!

Publicerad den av
Svara

Idag har vi sett landsomfattande demonstrationer i Sverige, i syfte att skapa opinion och påverka rådande migrationspolitiska strategi, som gör gällande att Sverige avser skicka tillbaka ensamkommande afghanska ungdomar, som får avslag på sina asylansökningar (hur många fler ”vag berättelse med en osammanhängande och oklar hotbild” orkar vi höra om?), till Afghanistan i så stor omfattning som möjligt.

Åkte till Möllevångstorget, som var startpunkt för Malmö-demontrationen, för att visa mitt stöd. För faktum kvarstår, det är inte säkert i Afghanistan, hur många biståndsmiljoner eller miljarder vi än skickar till landet. En majoritet av de afghanska ensamkommande (oftast av folkgruppen hazara) som kommit hit, har dessutom växt upp som papperslösa i Iran, och har aldrig satt sin fot i Afghanistan, eller var riktigt små barn när de lämnade landet tillsammans med sina flyende föräldrar.
#utvisainteminaelever

Stötte på dessa två kvinnor, när demonstrationståget landat på Gustav Adolfs Torg. Frågade Oh, får jag föreviga er? och möttes av ett Ja, sprid det!, så jag tog fotot som jag sedan slungade ut i sociala media.

När demonstrationen började rundas av så gick jag hemåt, i intensivt och djupt samtal med mitt ena Gode Barn, som har turen att ha fått permanent uppehållstillstånd. Vi samtalade om Afghanistan, om talibaner, om hazara, pashtuner och tadzjiker, om Gandhi och non-violence-rörelsen, om hur det är att vara arton år och ha upplevt saker som ingen människa borde genomlevt, än mindre en tonåring, om att fastna i hat, eller vända det till något konstruktivt, och om det finns hopp om Afghanistan inom ramen för mitt Gode Barns livstid.

Hopp finns alltid landade vi i, och väljer båda, på egna grunder och verkligen totalt skilda livsberättelser, att tro på det goda i människan. Kanske är det därför vi klaffar så bra som God Man – Gott Barn?!

Det goda i människan – det ger mig en bra känsla när jag sitter här och sammanfattar denna dag som gått under parollen #vistårinteut, men vi slutar aldrig kämpa. Låt oss skapa gott och välja livet, kärleken och hoppet!