Tankar som bara är tankar

Prins Po berättar för Katsa om tankeläsning, den gåva han fått som särling:
”Enorma vågor av energi, känslor och tankar sköljde alltid över mig och för det mesta drunknade jag i dem. Det har till exempet tagit mig lång tid att lära mig skilja mellan tankar som är betydelsefulla och tankar som inte är det. Tankar som bara är tankar, flyktiga, och tankar som har någon betydande innebörd. Jag har blivit mycket bättre på det, men min gåva ger mig fortfarande saker som jag inte har en aning om hur jag ska hantera.”

Precis så där upplever jag själv mina tankar och känslor, som vågor som sköljer över mig, och hur jag lärt mig att låta dem skölja förbi. Hur jag börjar lära mig skilja på de flyktiga tankarna och de som har ett reellt budskap som gagnar mig. Hur jag – och du – på sätt och vis är vad Po är, tankeläsare, men inte av andra, utan av oss själva. Vi har i alla fall möjligheten att lära oss att läsa – och därmed tolka – våra egna tankar. Att lära oss att inte ta de flyktiga tankarna på allvar, att lägga vårt fokus på de betydelsefulla tankarna.

Betydelsefulla tankar?
Ja, ”betydelsefulla tankar” är det jag kallar tankar som gagnar mig. När jag förmår observera mig själv och mina tankar hjälper frågan Gagnar detta mig? Den gör det enklare för mig att kliva ur den där energivågen och se den lite från sidan. Från det perspektivet har jag lättare att identifiera när jag fastnat i en energivåg av tankar och efterföljande känslor, som får mig att snurra runt runt runt, men utan riktning. Utan något egentligt syfte. Det är delvis det jag brukar benämna dramaträsket. Lätt att fastna i, men helt poänglöst, för det leder inte till nånting bortsett från att jag sjunker djupare och djupare ner i träsket. Om svaret på frågan är Nej, ger jag mig själv en utväg ur dramaträsket, som en lönndörr som vips tar mig tillbaka till ruta ett igen. Om svaret däremot är Ja, så får jag lite extra kraft och styrka att ta mig genom energivågen.

Fast oftast har mina betydelsefulla tankar en helt annan energiprofil än den där virvlande och sugande vågen av tankar som överväldigar men saknar reell betydelse, inser jag nu när jag känner efter. Det är en annan tyngd i dem, och ett lugn, på något vis. Inte stillastående, inte alls, men det är som de har en tydlig förankring till jorden, eller som om de alltid har ett tydligt och högst förnimbart centrum.

Något är det i upplevelsen av dem som skiljer ut dem från den andra typen, och kanske är det anledningen till att jag allt mer sällan faktiskt ställer frågan Gagnar detta mig? Jag har kalibrerat mig själv (genom att ställa den frågan och besvara den, öppet och ärligt, tiotusentals gånger de senaste fem åren!) så pass att jag vet det, utan att behöva ställa mig frågan. Tankarna som bara är tankar, flyktiga, ger jag lov att vara precis det: flyktiga.

Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på en bokreflektion inspirerad av boken ”Tankeläsaren (De Utvalda #1)” av Kristin Cashore.

Creating transformative communities worldwide!

Det övergripande temat på årets online-möte, som organiseras av Center for Sustainable Change med Sheela Masand som presentatör och guide. Fem dagar med två sessioner per dag, som alla handlar om det övergripande temat om creating transformative communities worldwide, något som verkligen lockar mig! Jag är en av ”konverserarna” (vi är inte talare i vanlig ordning, utan jag och Brooke kommer ha ett samtal, med Sheela och dig, eftersom du kan delta genom att ställa frågor och/eller ge egen input) på tisdag den 28e februari på den dagens andra session kl 20:00 CET, på ämnet Connecting the spark in educationDet finns många andra spännande ämnen, så passa på att registrera dig (kostnadsfritt) för att lyssna och delta i de sessioner som lockar just dig.speaker-lineup-telesummit-2017Vikten av, och än mer, den påverkan som lokalsamfund har i att skapa varaktig förändring och förbättring, är något jag tycker vi lyfter fram allt för lite. Det finns dock fantastiska exempel, och jag skulle gärna se att vi samtalade mer om dessa, hjälptes åt att sprida ordet, och som ett resultat av det kanske inspirera andra människor att försöka något nytt i sina egna lokalsamfund.

Bright spots. Ljusglimtar, på svenska måhända? Bright spots är vad Dan och Chip Heath (som jag uppskattar dessa två bröder, och om du inte läst någon av deras böcker så rekommenderar jag det verkligen. Börja med Switch: How to change things when change is hard – på svenska heter den Byt spår! Skapa förändring genom att bryta invanda mönster.) kallar det. De små, och på ytan obetydliga sakerna, som kan göra sån enorm skillnad, ibland till och med utgöra skillnaden mellan liv och dör (läs boken, så kommer du läsa om det vietnamesiska exemplet med mödrar som blandade ut riset de gav till sina barn med grönt, till synes obetydliga mängder gröna blad och grönsaker. Det är ljusglimten som fastnade på min hornhinna när jag först läste boken för en 5-6 år sedan. Att dela dessa ljusglimtar som vi vet om, framför allt de som vi varit inblandade i, där vi sett skillnaden själva, är stärkande!

Så gör mig, och många andra runt om i världen, sällskap i samtal om olika aspekter av att skapa förändring över hela jordklotet, från söndag den 26e till torsdag den 2e mars. Du registrerar dig gratis här: http://www.centerforsustainablechange.org/global-telesummit#register

Podcast 46/52 – An act of rebellion

On Being.
Krista Tippett in conversation with Parker Palmer and Courtney Martin.
Topic: The inner life of rebellion.

At this point in time, a time of terror and natural disasters, war and tyranny, people fleeing from their home and countries, from death and destruction…. holding onto hope is a challenge. A struggle. Not always easy. But I stick with it. I stick with my hope of a better world, for all. With the knowing, deep within me, that the path of love is the path ahead, towards that world, which is better for each and every one. In times like these, holding onto hope is an act of rebellion.act of rebellion

This is the essence of this podcast. Holding onto hope. Parker Palmer and Courtney Martin remind me of the path I’ve chosen in life. The path of love.

Does that mean I never despair? Dread? Fear? Hate?
No. I feel it all. It’s a part of the human experience.
But I cannot, will not, let those emotions become the main route of my life.

That is not how I want my life to play out, focusing on those feelings, the feelings of despair, dread, fear, hate. It’s not what I chose. So when those feelings show up, I see and acknowledge them, I don’t shy away from them, but I have the choice not to dive headfirst into them, and that’s most often the choice I make.

Trying to avoid falling for the siren’s call of the cynic, the sarcastic, the pessimistic and the negative. Instead, I try to listen to the love, the creativity, the compassion and the positive. Simply, because it makes my life more enjoyable. That’s my act of rebellion. Holding onto hope, believing in and living my life out of love and light.

What is your act of rebellion?

 

What is reality?

Reality. The stuff, the world; that which we live in. Right?

Or.
Is it perhaps what I make of the world I live in? Am I shaped by reality? Or do I shape my reality?

What do I bring, to the experience I have of the world? My world, rather than The world?

How do I warp the reality into my reality just by having myself be the filter that everything I take in, gets filtered through?

I don’t know precisely what my filter adds to reality as I perceive it. I don’t need to. But knowing That my filter adds to reality, as I know it, is crucial. Understanding this, means I know that no other person on earth can have the exact same experience of the world as I have. No one. Everyone has their own unique filter, through which we take in that which we live in.

So the next time you and a friend talk about a shared experience, and you cannot understand how your friend says X happened, even though you know for a fact it was Y. This is the reason. You both took in the facts of the situation through your personal filter. It’s a bit like applying a filter on a photograph in Instagram. The starting point is the same, but the result can be just about anything, an endless diversity.

Given that – what is reality, really?

Du fyller din tomhet med vad?

Du fyller din tomhet med vad? frågade Miss Rafiki.

Varför skulle jag fylla den? Då vore den ju inte längre min tomhet?

Min tomhet är en del av mig, likväl som mina övriga sinnesstämningar, för det är vad det är. Ibland är jag hög, ibland låg.

Varför skulle jag försöka fly från dem? De är ju mina sinnesstämningar, som kommer. Och går. Kommer. Och går. Kallas livet.

För mig, att se, vilken sinnesstämning jag är i, ger mig, ofta, men inte alltid, möjlighet att se, krama, acceptera och låta vara. Förr eller senare kommer en ny sinnesstämning.

Det som för mig är viktigare är måhända att ställa frågan om jag ska agera utifrån min sinnesstämning. Om jag, i tomhet, blir destruktiv, apatisk, förtvivlad, kanske inte eventuella handlingar sprungna ur dessa känslor gagnar mig, eller min omgivning. Om jag, i tomhet, får energi att engagera mig, bry mig, räcka ut en hand till en annan själ, söka gemenskap, kanske eventuella handlingar sprungna ur dessa känslor gagnar mig, eller min omgivning.tomhet

Så jag. Jag fyller inte min tomhet. Då vore den inte längre min tomhet.
Däremot kanske, eller kanske inte, agerar jag utifrån den. Det är mitt val. Vad är ditt?

Let it choose us.

I am taking part in the global U.Lab course of Transforming Business, Society, and Self, and as a part of week two, we were given a five-minute clip from The Legend of Bagger Vance to watch:

It’s a great clip, and as I watched it, or perhaps, more like it, listened to it, deeply listened with all that I am, goose bumps spread all over my body.

Especially this part,where Bagger Vance says:

There’s a perfect shot trying to find every one of us.
All we got to do is get ourselves out of its way…
…and let it choose us.
Look at him, he in the field.
You can’t see that flag as some dragon you got to slay.
You’ve got to look with soft eyes.See the place where the tides, and the seasons…
…the turning of the earth…
…all come together.
Where everything that is…
…becomes one.
You’ve got to seek that place, with your soul, Junuh.

Seek it with your hands, don’t think about it, feel it.
Your hands are wiser than your head’s ever gonna be.
I can’t take you there…
…just hopes I can help you find a way.

BoldomaticPost_Seek-it-with-your-hands-don-tIf ever there was a perfect description of what it’s like to enable another person to find their way, this is it. I’ve experienced it, in coaching as well as in conversations with friends and loved ones. I’ve been helped to find my way (but have also found it myself, in those instances of flow that seem to happen all to seldom), and I’ve helped others find theirs. I’ve witnessed others being helped along as well. And regardless of my part in it, it’s an amazing sensation, to experience, to witness, to assist, when a soul finds a way forward, getting out of the way and letting it choose us.

Letting it choose us. Surrendering to what wants to happen. Letting it flow.

Letting it choose you. Because something does want to happen. And it’s not something you can construct with rational thought. It’s felt. It comes.

So ask yourself: What wants to happen here?

Silly attachment?

Witnessing attachment all over. Within myself. In my beloved family members. In people standing in front of me in the queue to the boat shuttle to Saint-Tropez. In parents scolding their children at restaurants. 

Everywhere. Attachment to a specific outcome. To a certain way of doing things. Of how to behave, act, speak. 

And specifically – attachment to our own thoughts. If the thoughts we got attached to were thoughts with pleasant accompanying feelings, well, it wouldn’t really be so bad would it? But so much of the attachment is to the thoughts with accompanying feelings leading to damning results. Where I storm off, feeling totally insulted, belittled, ashamed, embarrassed… All because a thought popped into my mind, generating this feeling, and then *magic trick* having me believe in it! How I wish I had a magic trick to reverse that, making me un-believe it. Because so often what I get attached to is just plain silly stuff, that really don’t matter at all in the big picture. What do I want to spend my time and energy on? Attachment to small petty stuff, really not anchored in values and virtues that I would like to be associated with, both when I think about me and when other people do? Or truly, living my values, making them a way of my Now, painting the picture of my every moment in shades and hues of those very values and virtues? Why do I let attachment to silly stuff stop me, from living my values? And does it?