Creating transformative communities worldwide!

Det övergripande temat på årets online-möte, som organiseras av Center for Sustainable Change med Sheela Masand som presentatör och guide. Fem dagar med två sessioner per dag, som alla handlar om det övergripande temat om creating transformative communities worldwide, något som verkligen lockar mig! Jag är en av ”konverserarna” (vi är inte talare i vanlig ordning, utan jag och Brooke kommer ha ett samtal, med Sheela och dig, eftersom du kan delta genom att ställa frågor och/eller ge egen input) på tisdag den 28e februari på den dagens andra session kl 20:00 CET, på ämnet Connecting the spark in educationDet finns många andra spännande ämnen, så passa på att registrera dig (kostnadsfritt) för att lyssna och delta i de sessioner som lockar just dig.speaker-lineup-telesummit-2017Vikten av, och än mer, den påverkan som lokalsamfund har i att skapa varaktig förändring och förbättring, är något jag tycker vi lyfter fram allt för lite. Det finns dock fantastiska exempel, och jag skulle gärna se att vi samtalade mer om dessa, hjälptes åt att sprida ordet, och som ett resultat av det kanske inspirera andra människor att försöka något nytt i sina egna lokalsamfund.

Bright spots. Ljusglimtar, på svenska måhända? Bright spots är vad Dan och Chip Heath (som jag uppskattar dessa två bröder, och om du inte läst någon av deras böcker så rekommenderar jag det verkligen. Börja med Switch: How to change things when change is hard – på svenska heter den Byt spår! Skapa förändring genom att bryta invanda mönster.) kallar det. De små, och på ytan obetydliga sakerna, som kan göra sån enorm skillnad, ibland till och med utgöra skillnaden mellan liv och dör (läs boken, så kommer du läsa om det vietnamesiska exemplet med mödrar som blandade ut riset de gav till sina barn med grönt, till synes obetydliga mängder gröna blad och grönsaker. Det är ljusglimten som fastnade på min hornhinna när jag först läste boken för en 5-6 år sedan. Att dela dessa ljusglimtar som vi vet om, framför allt de som vi varit inblandade i, där vi sett skillnaden själva, är stärkande!

Så gör mig, och många andra runt om i världen, sällskap i samtal om olika aspekter av att skapa förändring över hela jordklotet, från söndag den 26e till torsdag den 2e mars. Du registrerar dig gratis här: http://www.centerforsustainablechange.org/global-telesummit#register

Podcast 46/52 – An act of rebellion

On Being.
Krista Tippett in conversation with Parker Palmer and Courtney Martin.
Topic: The inner life of rebellion.

At this point in time, a time of terror and natural disasters, war and tyranny, people fleeing from their home and countries, from death and destruction…. holding onto hope is a challenge. A struggle. Not always easy. But I stick with it. I stick with my hope of a better world, for all. With the knowing, deep within me, that the path of love is the path ahead, towards that world, which is better for each and every one. In times like these, holding onto hope is an act of rebellion.act of rebellion

This is the essence of this podcast. Holding onto hope. Parker Palmer and Courtney Martin remind me of the path I’ve chosen in life. The path of love.

Does that mean I never despair? Dread? Fear? Hate?
No. I feel it all. It’s a part of the human experience.
But I cannot, will not, let those emotions become the main route of my life.

That is not how I want my life to play out, focusing on those feelings, the feelings of despair, dread, fear, hate. It’s not what I chose. So when those feelings show up, I see and acknowledge them, I don’t shy away from them, but I have the choice not to dive headfirst into them, and that’s most often the choice I make.

Trying to avoid falling for the siren’s call of the cynic, the sarcastic, the pessimistic and the negative. Instead, I try to listen to the love, the creativity, the compassion and the positive. Simply, because it makes my life more enjoyable. That’s my act of rebellion. Holding onto hope, believing in and living my life out of love and light.

What is your act of rebellion?

 

What is reality?

Reality. The stuff, the world; that which we live in. Right?

Or.
Is it perhaps what I make of the world I live in? Am I shaped by reality? Or do I shape my reality?

What do I bring, to the experience I have of the world? My world, rather than The world?

How do I warp the reality into my reality just by having myself be the filter that everything I take in, gets filtered through?

I don’t know precisely what my filter adds to reality as I perceive it. I don’t need to. But knowing That my filter adds to reality, as I know it, is crucial. Understanding this, means I know that no other person on earth can have the exact same experience of the world as I have. No one. Everyone has their own unique filter, through which we take in that which we live in.

So the next time you and a friend talk about a shared experience, and you cannot understand how your friend says X happened, even though you know for a fact it was Y. This is the reason. You both took in the facts of the situation through your personal filter. It’s a bit like applying a filter on a photograph in Instagram. The starting point is the same, but the result can be just about anything, an endless diversity.

Given that – what is reality, really?

Du fyller din tomhet med vad?

Du fyller din tomhet med vad? frågade Miss Rafiki.

Varför skulle jag fylla den? Då vore den ju inte längre min tomhet?

Min tomhet är en del av mig, likväl som mina övriga sinnesstämningar, för det är vad det är. Ibland är jag hög, ibland låg.

Varför skulle jag försöka fly från dem? De är ju mina sinnesstämningar, som kommer. Och går. Kommer. Och går. Kallas livet.

För mig, att se, vilken sinnesstämning jag är i, ger mig, ofta, men inte alltid, möjlighet att se, krama, acceptera och låta vara. Förr eller senare kommer en ny sinnesstämning.

Det som för mig är viktigare är måhända att ställa frågan om jag ska agera utifrån min sinnesstämning. Om jag, i tomhet, blir destruktiv, apatisk, förtvivlad, kanske inte eventuella handlingar sprungna ur dessa känslor gagnar mig, eller min omgivning. Om jag, i tomhet, får energi att engagera mig, bry mig, räcka ut en hand till en annan själ, söka gemenskap, kanske eventuella handlingar sprungna ur dessa känslor gagnar mig, eller min omgivning.tomhet

Så jag. Jag fyller inte min tomhet. Då vore den inte längre min tomhet.
Däremot kanske, eller kanske inte, agerar jag utifrån den. Det är mitt val. Vad är ditt?

Let it choose us.

I am taking part in the global U.Lab course of Transforming Business, Society, and Self, and as a part of week two, we were given a five-minute clip from The Legend of Bagger Vance to watch:

It’s a great clip, and as I watched it, or perhaps, more like it, listened to it, deeply listened with all that I am, goose bumps spread all over my body.

Especially this part,where Bagger Vance says:

There’s a perfect shot trying to find every one of us.
All we got to do is get ourselves out of its way…
…and let it choose us.
Look at him, he in the field.
You can’t see that flag as some dragon you got to slay.
You’ve got to look with soft eyes.See the place where the tides, and the seasons…
…the turning of the earth…
…all come together.
Where everything that is…
…becomes one.
You’ve got to seek that place, with your soul, Junuh.

Seek it with your hands, don’t think about it, feel it.
Your hands are wiser than your head’s ever gonna be.
I can’t take you there…
…just hopes I can help you find a way.

BoldomaticPost_Seek-it-with-your-hands-don-tIf ever there was a perfect description of what it’s like to enable another person to find their way, this is it. I’ve experienced it, in coaching as well as in conversations with friends and loved ones. I’ve been helped to find my way (but have also found it myself, in those instances of flow that seem to happen all to seldom), and I’ve helped others find theirs. I’ve witnessed others being helped along as well. And regardless of my part in it, it’s an amazing sensation, to experience, to witness, to assist, when a soul finds a way forward, getting out of the way and letting it choose us.

Letting it choose us. Surrendering to what wants to happen. Letting it flow.

Letting it choose you. Because something does want to happen. And it’s not something you can construct with rational thought. It’s felt. It comes.

So ask yourself: What wants to happen here?

Silly attachment?

Witnessing attachment all over. Within myself. In my beloved family members. In people standing in front of me in the queue to the boat shuttle to Saint-Tropez. In parents scolding their children at restaurants. 

Everywhere. Attachment to a specific outcome. To a certain way of doing things. Of how to behave, act, speak. 

And specifically – attachment to our own thoughts. If the thoughts we got attached to were thoughts with pleasant accompanying feelings, well, it wouldn’t really be so bad would it? But so much of the attachment is to the thoughts with accompanying feelings leading to damning results. Where I storm off, feeling totally insulted, belittled, ashamed, embarrassed… All because a thought popped into my mind, generating this feeling, and then *magic trick* having me believe in it! How I wish I had a magic trick to reverse that, making me un-believe it. Because so often what I get attached to is just plain silly stuff, that really don’t matter at all in the big picture. What do I want to spend my time and energy on? Attachment to small petty stuff, really not anchored in values and virtues that I would like to be associated with, both when I think about me and when other people do? Or truly, living my values, making them a way of my Now, painting the picture of my every moment in shades and hues of those very values and virtues? Why do I let attachment to silly stuff stop me, from living my values? And does it?

Lyssna som en sten

På Supercoach Academy 2014 fick vi, som en av de allra första övningarna, leka med lyssnandets konst. Vi fick i uppgift att dela upp oss två och två. En inledde som lyssnare och efter halva tiden (10 min var tror jag) bytte vi. Berättaren skulle bara berätta (nånting, vad som helst, babbla på bara!) medan lyssnaren hade tre uppdrag att genomföra under total tystnad, och fick hjälp på vägen genom att Michael Neill ringde i en klocka när det var dags att byta uppdrag.

Uppdragen för lyssnaren var följande:

  1. Lyssna bekräftande – nicka, le, uppmuntra, bejaka och bekräfta berättaren på alla sätt och vis utom verbalt.
  2. Lyssna med misstroende – sten på trådvisa på alla sätt och vis för berättaren att du är skeptisk till vad hen berättar, virra på huvudet, rynka på ögonbrynen, ja, gör allt för att indikera att du misstror berättaren.
  3. Lyssna som en sten – var helt neutral. Titta på berättaren, men utöver det, var helt neutral i ansiktsuttryck. Bekräfta inte, misstro inte. Lyssna som en sten skulle lyssna.

När vi allesammans fått öva på att både vara berättare och lyssnare samlades vi åter i stor grupp och delade våra tankar och upplevelser. Det är nu dryga 1,5 år sedan jag deltog i denna övningen men jag minns fortfarande hur det kändes.

Bekräftandet – att lyssna bekräftande är enkelt. Jag (vi?) är så vana vid att vara bekräftande att det gick som på automatik. Känns nästan lite manipulativt, när jag gjorde det så medvetet. Och att bli lyssnad till med en bekräftande lyssnare känns också väldigt normalt, men jag upplevde också att jag tappade fokus på det jag berättade om för jag blev så upptagen med att säkra att lyssnaren fortsätter bekräfta. Ville hålla hen nöjd och bekräftande.

Misstroendet – så svårt. Oerhört svårt, ärligt talat. Jag är ovan vid att med kroppsuttryck vara avvisande, skeptisk, misstroende. Och det var svårt att vidmakthålla inte minst för att berättaren så tydligt landar i något slags förvirring. Uppgiften var ju att bara babbla på, men det är väldigt svårt att göra när någon totalt dissar dig (icke-verbalt). Att vara berättaren var otrevligt, obekvämt, jag började misstro mig själv, svårt att inte bli nedstämd.

Lyssna som en sten – inte så enkelt, till en början. Vanan att bekräfta den jag lyssnar till är så djupt rotad i mig, att jag fick bita mig i läppen ibland för att inte le, nicka, och med ansiktet förmedla bejakande. Men efter en stund vande jag mig och då började jag höra, så mycket mer än innan. När jag kopplade bort mina egna reaktioner (även om de i detta fallet var förbestämda) så fick jag ett mycket större fokus på berättaren, på att verkligen höra det som sades (och det som inte uttalades). Och att bli lyssnad till av en sten var, för mig, väldigt vilsamt. Jag kunde bara berätta rätt upp och ned, utan att uppleva att jag blev dömd eller värderad. Berättelsen kunde stå i fokus.

Lyssna som en stenMärk väl, detta var min upplevelse av denna övningen. Det var flera som tyckte det var oerhört jobbigt att bli lyssnad till som en sten, kanske just för att vi i stort är så inriktade på bekräftelse att avsaknaden av det blir påtaglig och delvis stressande.

Vill du så testar du övningen i en grupp, en klass, på din avdelning. Kan göras med barn likväl som med vuxna. Jag har själv använt mig av övningen sedan jag först fick pröva den, med gott resultat. Det vore intressant att höra om din upplevelse liknar min eller om du upplever något annat. Är du villig att testa?