Lilla kyllan min

Kyllan hälsar

Lilla kyllan min. Hur många gånger har jag inte hört dig säga det?

Men bara du. Har aldrig hört någon annan använda det begreppet, och det fick mig att känna mig speciell. Det var varmt och omfamnande. Kärleksfullt.

Lilla kyllan. Det kallade du mig än en gång, senaste gången vi sågs då du fortfarande hade minnet behåll. Jag visste då att det var ett farväl, fast det är ett par år sedan nu. Jag tror du visste det med. Du kramade om mig extra hårt, och nog hade vi båda tårar i ögonen när vi skildes åt.

Du satt kvar på stolen i allrummet och själv åkte jag hemåt.

Tänk.
Tänk att leva närapå nittioåtta år (med knappa två veckor tillgodo).
Tänk så mycket du måtte ha upplevt under det nära-på sekellånga liv du levt. Ett s e k e l.

Men nu är en annan tid.
Nu bor du kvar i mitt sinne, mitt minne, mitt hjärta och min själ.
När jag hör göken ko-ko:a, tar åbroddens flikiga blad mellan fingrarna och känner dess doft, när jag tar upp en flaska hemmagjord hylleblomsaft från frysen, saft jag själv gjort med utgångspunkt i ditt recept. När jag ser solen glänsa och skänka livgivande energi till djur och natur. Då finns du där. I sinnet, minnet, hjärtat och själen, hos kyllan din.

Vila i frid, finaste farmor och oldemor.

Observerar skillnader

Cyklar hem efter en hel dag ute hos kund, lämnar ryggsäcken i hallen innan jag vänder på klacken för en dryg timmes CoachWalk med en klient. Väl hemma ställer jag mig i köket för att laga mat, i sällsamt sällskap av Charlotte och Britta Sjöström i 100%-podden. homeland

Gyllengul linssoppa slinker varmt och välgörande ner i magen innan jag och maken häller oss i soffan för att se ett avsnitt av Homeland på Netflix. Tar en handfull torkade äppleringar som jag knaprar på innan jag tar slut.

Tack vare CoachWalken är jag inte helt urladdad dock. Det är härligt att få en chans att röra på mig. En promenad i solskenet, i lite bitig vårvind. Att långsamt få vandra, under samtal, skänka tankespjärn, vara i tystnad. Att vara där när en persons medvetande expanderar framför mina ögon; en själ som lyser allt klarare, allt färre filter som förvränger och förvrider bilden jag och omgivningen uppfattar.

Skillnaden mellan det jag ägnat merparten av dagen åt kontra upplevelsen under CoachWalken. Tacksam för att jag får en chans att uppleva skillnaden, observera den, känna efter. Var gör jag mest nytta? Var kommer jag till min rätta, var lyser min själ klarast? Vad känns mest givande? Vad gagnar världen mest, i det lilla såväl som det stora?

Jag vet svaret på mina frågor. Det känns skönt, och viktigt. Jag tar dem på allvar, både frågorna och svaren.

Ställer du motsvarande frågor till dig själv emellanåt?

Återanvänder otippade saker

diskade plastpåsar

Diskade plastpåsar på tork i diskstället

Förbluffar mig själv emellanåt. När jag tänker efter vad jag gör idag som jag inte gjorde för fem-tio-femton år sedan. Eller för den delen inte gör idag som jag gjorde för fem-tio-femton år sedan.

Mitt konsumtionsmönster har helt förändrats, liksom mina matvanor och transportsätt.

Sedan ett år eller två tillbaka har jag till och med börjat diska ur plastpåsar för att kunna återanvända dem. Inte alla plastpåsar, och jag använder inte de diskade plastpåsarna till vad som helst, men förbluffande många går faktiskt att använda både en och två gånger extra. Nu använder jag inte så mycket plastpåsar överlag, men ändå: att återanvända de som går att använda flera gånger känns riktigt bra.

Kommer du på dig själv ibland med att förbluffas över sånt du gör/inte gör?

Vad sysslar vi med?

Idag var första gången jag åker ToR Köpenhamn sedan ID-kontrollerna på Kastrup infördes. Har läst, hört, sett. Men inte upplevt själv. Förrän idag. Och som jag önskar jag aldrig hade upplevt det. Det var tillräckligt illa sent i höstas när det klev ombord poliser för ID-koll vid Hyllie. Minns att jag satt där och tyckte det var så surrealistiskt att visa pass. Pass! För att ta mig från Danmark till Sverige. Välkommen, eller?

Men idag.
Köar in till ID-kontrollen, där våra pass blir fotograferade. Det går snabbt och personalen matar igenom oss utan problem.

Står där på perrongen och väntar på tåget till Malmö, detta tåg jag tagit så många gånger. Jag var inte en bro-förespråkare, men erkänner gladeligen att bron verkligen gjort det smidigt att ta sig till och från Danmark. Extra viktigt numera då barn och barnbarn i familjen bor där. Så smidigt…. tidigare. Inte längre.

Betraktar upprörd staketet som separerar spåren för respektive perrong.
Känslan av ett kallt icke-välkomnande sköljer över mig som en iskall dusch.

När vi väl anländer Hyllie kliver det ombord poliser för ytterligare gränskontroll. Själva kliver vi av och tvingas visa våra pass igen, för två (mycket vänliga!) poliser som står vid ett litet gatt i stängslet som provisoriskt satts upp för att separera perrongen i två.

Om och om igen snurrar samma fråga i skallen på mig, som en LP-skiva som hakat upp sig: Vad är det vi sysslar med egentligen? 

En musikalisk höjdpunkt

Jens lägger upp en länk och tackar för dagens framförande, stolt och glad. Klickar på länken, skruvar upp ljudet en smula, blundar. Lyssnar. Tycker mig kunna ana min egen stämma, sammanvävd med 16 andra kvinnostämmor. Cellon som lägger en rytmisk och vackert vibrerande botten för oss att klättra allt högre från. Violan och violinerna fördjupar klangfärgen. Stråkkvartetten tillsammans med alt- och sopranstämman dyker in och ut ur mitt sinne, jag hör dem porla fram, som bäckens vatten hoppar och far över stock och stenar, över smågrus och ännu inte nedbrutna höstlöv.

Idag. Ett uruppförande av Jens Bragdell Erikssons nyskrivna Stabat Mater.

45 minuter, en av mitt livs musikaliska höjdpunkter.
Jag älskar att sjunga och är ofantligt glad att ha funnit ett sammanhang där jag får göra just det. Men vad jag sjunger påverkar upplevelsen. Självklart. Och Jens har, med denna mässan, lyckats skriva 7 satser som alla, på olika vis, talar rätt till mig, går rakt in i hjärtat. Det är ovanligt. Brukar alltid finnas någon del som inte riktigt matchar de andra i musikalisk kvalitet, eller kanske det bara handlar om att vi inte riktigt möts. Här existerar endast fullkomlig harmoni.


Stabat Mater dolorosa. Den smärtfyllda modern.

Det är så förtvivlat vackert! Sluter ögonen än en gång.
Stråkarna tar sig, not för not, genom musikaliska fraser som redan och för alltid bor i mitt inre, djupt inbäddade i min själ. Drar ett djupt andetag och ryser av välbehag. Andas in och låter tonerna flöda genom mig, ut, erövra varje skrymsle och vrå i Husie Kyrka, en kyrka vars vackra valvbågar och avskalade rättframma akustik lämpar sig så väl för denna mässa.

Texten speglar den smärtfyllda moderns förtvivlan, men Jens Stabat Mater inger mig med hopp, texten till trots. Kanske för att vi sjunger på latin, orden delvis kända av mig, men deras betydelse inte så tydlig för mig. Så jag lyssnar bortom orden, sjunger känslan jag får av att vara del av detta vackra. Hoppfullt.

En musikalisk höjdpunkt.
”Jag ville inte att det skulle ta slut.”
”Detta var det vackraste jag någonsin hört framföras i en kyrka.”

Vilken ynnest. Att få uppleva, ta del av, samskapa något sådant.
En så stark upplevelse för mig att jag innerligen hoppas mången fler får chansen att antingen uppföra och/eller lyssna till Jens Bragdell Erikssons Stabat Mater, ty sången ädla känslor föder som vi så väl behöver!

Imorgon ger vi liv!

För två år sedan tillägnade Rebecka denna dikt till mig och andra förändringsagenter för en bättre plats för oss alla. Jag lyssnade andäktigt och rördes på djupet, av orden.

Idag, två år senare, skickar jag ut Rebeckas vackra stämma i etern igen, i hopp om att fler väljer att följa Rebeckas uppmaning: att ge liv till den värld som är möjlig. 

Det kräver något av mig. Av dig. Av oss.
Det kräver att vi väljer, medvetet.
Valet står mellan att spela på kärlekens trummor, snarare än rädslans lyra.
Och det är ett val som görs om, och om igen.
Du kan, som jag, fatta ett grundläggande värderingsbeslut, att du vill välja kärleken.
Men likväl är det i stunden som det visar sig om det är valet som blir gjort.
Därför behöver jag, och kanske du med, gång efter annan göra det aktiva valet.
Kärlek. Kärlek. Kärlek.

Blåkullafärd

Låt oss flyga till Blåkulla ikväll,
Till landet där allt är möjligt

Kom upp mina systrar och bröder till dans,
För att hedra allt som är viktigt

Släpp dina bojor, släpp dina kval,
Det är de som fjättrar dina vingar

Vi rider ej på kvast eller gris,
Enbart på skapelsens vindar

Där, vid brasans varmaste mitt,
Klingar ord och sånger om dig,

— om mig, om oss, om Vi,
om hem, om jord, om liv

Det som varit, har en gång varit,
men är också, i allt det som är

Död ger liv och liv ger död,
I skapelsens oändliga cirkel

Många har gått före — och dött i sin kamp,
De för makten farliga i visdom

De dansar vid vår sida denna magiska natt,
Och sjunger sånger om liv, om mod och kraft

Vi är många, vi är starka, vi är farliga nu
För alla dem som på rädslans lyra vill spela

Så låt oss mötas på Blåkulla ikväll,
Och ge liv till den värld som är möjlig.

av och med Rebecka Hagerfors.

Så stod det.

Fullt upptagen i möten hela förmiddagen, inte ett knyst hörde jag om det som utspelade sig i Bryssel på morgonen. Inte förrän halv ett, då jag värmde mat i mikron och samtidigt kollade Facebook. Såg att Bryssel-boende kusin lagt upp en statusuppdatering att de alla var säkra.

Tappade andan för ett kort ögonblick; rädd för vad jag skulle möta surfade jag in på Sydsvenskan. Bryssel

Minst 20 döda i Bryssel.

Så stod det.

Matt föll min hand till sidan, jag blundade och lät det ofattbara sjunka in.

Lyckades inte…
Ofattbart.

Det har hänt igen. Och än värre, det händer dagligen. Utifrån den västerländskt och eurocentrerade värld jag lever i, är det först när det sker inom den världens gränser som det uppmärksammas. Tack och lov, på ett sätt, för jag skulle inte orka med att höra om katastrof, förödelse, hat och våldsam död, dagligdags. Det är faktiskt därför jag valt bort nyhetsprogram, de senaste 20 åren. Samtidigt är det hemskt, för det ger en skev bild av världen.

Tron att det endast är här – i Bryssel, Trollhättan, Paris, Madrid, London, New York – som oskyldiga civila stryker med, alldeles i onödan, för att människor, grupper, organisationer, länder, spelar ett livsfarligt, våldsamt maktspel.

Så är det så klart inte. Men att läsa ögonskildringen från mannen på flygplatsen, som inte hade kunnat skriva nånting mer, nånsin, om han stått tio meter närmre smällen… det är skrämmande. Det kommer nära. Och det får mig att inse att när man hamnar i en sådan situation – då vill man ta sig därifrån. Ta sig till säkerhet, tillsammans med nära och kära. Ta sig till en trygg plats, med tak över huvudet, mat att äta och där risken att det trillar bomber från skyarna är försumbart liten. Det vet jag att jag hade strävat efter.

Med tanke på dagens fruktansvärda händelser i Bryssel – händelser som är vardagsmat på många andra ställen på vår jord – önskar jag att vi alla inser att människor sällan fejkar en flykt av illvilja. Det är klart det finns några som flyr med andra motiv än just att fly för sitt liv. Men de är inte alla. De som har bakomliggande motiv är en bråkdel av alla människor som idag – jorden runt – flyr för sina liv, för att de lever i krigszoner, i områden där det är förenat med livsfara att kliva ut genom ytterdörren.

Med tanke på det – ska vi då köra guilt by association, stänga våra gränser för alla, dra alla över en kam, av rädsla för några få? Eller ska vi leva utifrån devisen innocent until proven guilty, och hjälpa vår nästa, ge en hjälpande hand till den som behöver det? Ska vi stänga våra gränser, för att vi är rädda att dela med oss av vårt överflöd? För att vi inte är villiga att göra uppoffringar?

I grund och botten handlar det dock, för mig, om jag väljer att tro på människans inneboende möjlighet att göra gott eller om jag ska välja att misstro alla? Jag har för länge sedan bestämt mig, och min utgångspunkt är högst egoistisk. Jag mår bra, och min värld växer, expanderar, av att tro människan om gott. Jag mår dåligt, och min värld krymper, om jag väljer misstrons väg.

Jag väljer att tro alla om gott. Det är mitt val. Även idag. Undrar hur världen sett ut om fler – vågar jag säga alla? – skulle välja att tro människor om gott?