Friktion

Friktion.
Möjliggör rörelse.

Utan friktion. Inga bilar. Inga cyklar.
Inte nånting egentligen.

Kanske att vi skulle glida omkring lite oförhappandes och okontrollerbart?
Lite roligt låter det allt. Men det är inte så det är. För vi har friktion.

Två sorter till och med.
Vi har friktion. Och sen har vi Friktion. Livgivande. Den sortens Friktion som hjälper mig att växa, snarare än sorten som bryter ner mig. 

Vi har form. Och det formlösa.
För någon är det smärtsamt att behöva förhålla sig till form, till regler, gränser, förbehåll. Däri ligger friktionen. Lek med den. Arbeta med den. Använd den. Se vad som händer i relation till formen.

För andra, precis tvärt om. Det formlösa, det ofantliga fältet av oändliga möjligheter. Utan form att hänga upp saker på, ingen given utgångspunkt. Där finns friktionen. Så lek med den. Arbeta med den. Använd den. Se vad som händer i relation till det formlösa.

Dansa med det. Mellan det. Det som ger Friktion. Och det som är Friktionslöst. Mellan det som utmanar, det tillsynes ogörbara, och det som flödar ur dig, enkelt och ansträngningslöst.

När du dansar mellan de två kommer händelsehorisonten att skifta, för dig och din relation till form och det formlösa. Transformera. Utvidgas. Kanske krympa? Dras ihop?

Ja. Jag tror det vore möjligt det med. Och sen… en ny transformation. Nånting föds, nånting som alltid och redan (always and already!) fanns där, inom dig, du har bara aldrig öppnat just den dörren tidigare. Förrän nu.

Det ovissa. Älskat eller avskytt?

Jag har hatat det ovissa, det okända, det där som jag inte riktigt vet vad det är, vad det vill bli, vad som komma skall. Känslan av att veta att något är på gång att förändras, men vad, och till vad, och hur…

Usch vad jag tyckte det var otäckt. Läskigt rent ut sagt.
Tyckte inte om det ovissa. Räddes det okända.
Avsaknaden av kontroll skrämde mig.

Det var innan jag insåg att det där med kontroll är ganska övervärderat.
För att inte tala om feltolkat…

Nu. Nu älskar jag det ovissa, det okända, det där som jag inte riktigt vet vad det är, vad det vill bli, vad som komma skall. Känslan av att veta att något är på gång att förändras, men vad, och till vad, och hur…

Oh, vad jag älskar det. Som ett barn på julafton! Tycker om det ovissa. Gläds åt det okända. Jag vet att något kommer ske, att något kommer skifta.

Kanske mitt skifte från det första till det andra sättet att relatera till det ovissa har att göra med min grundläggande och medvetet naiva syn på livet och universum: att det är gott och att det blir bra. För det är vad jag vet. Att även de mest omstörtande och omvälvande sakerna som inträffat i mitt liv – på sikt åtminstone – har blivit bra.

Nu har jag kanske inte varit med om så mycket omstörtande och omvälvande saker, så att det är därför jag kan säga detta med sådan visshet? Ja. Kanske. Men samtidigt, det jag har varit med om, har för mig varit både omstörtande och omvälvande (gemensamma nämnaren för alla dessa skeden: skilsmässa och/eller flytt). Och jag tycker inte vi ska jämföra smärta och gradera den. Det som gör jätteont i mig gör ju faktiskt jätteont i mig, oavsett om du varit med om nånting långt mer (eller mindre för den delen) traumatiskt som gjorde jätteont i dig.

Min relation till det ovissa har stor inverkan på hur jag möter livet. För livet består till stor del (största delen, kanske?) av ovissheter. Om jag räds dem, är det som om jag räds själva livet. Om jag älskar dem, eller åtminstone är öppet och ärligt nyfiken på dem, så är det ju så jag möter livet i stor utsträckning också. Åtminstone är det min erfarenhet, efter att ha gått från avskyn till nyfikenheten.

Det ovissa.
Älskat eller avskytt?

Aspekter kring föräldraskap

Lyssnar till Caspian i Ett Samtal med sin mamma, Teresa Almerud. Eftersom Caspian är en av mina lekkompisar (jodå, det kan man absolut ha som 40+:are, rekommenderas varmt!) och jag hittills inte lyckats träffa ”mamma Caspian”, tillika Teresa, men sett hennes kommentarer på Facebook på diverse inlägg Caspian lägger ut, så var jag mycket nyfiken på detta samtalet. Och det gjorde mig definitivt inte besviken, tvärtom!

Massa tankespjärn får jag, inte minst av Teresas väl utvecklade och grundade tankar kring föräldraskap. Imponeras av hur genomtänkt hon verkar ha varit i sitt föräldraskap och tycker om hennes tydlighet. Den gör att jag enkelt kan säga Absolut, det där håller jag verkligen med om likväl som Njae, alltså, det där har jag helt andra tankar kring och allt däremellan dessutom. Spännande!

Också roligt att få lite mer ”kött på benen” kring Caspian, då både han och Teresa bjuder på sig själva och på sin förälder-barn-relation. Bitvis är igenkänningen stor då samtalets övergripande tema handlar om att vara en ensamstående förälder, som även jag var under mina tre första år som mamma.

Definitivt ett avsnitt av Ett samtal som väcker tankar och funderingar – och eftersom det är det bästa jag vet så rekommenderar jag varmt även dig att lyssna till Ett Samtal med Teresa Almerud.

Mastermind – världens bästa uppfinning!

Att ta del av en mastermind-grupp är ett sätt att dra nytta av andra människors erfarenheter och klokheter. Jag har varit med i en mastermind-grupp sedan februari 2013 och jag är mina trogna MM:are oändligt tacksam för allt de bidragit till i mitt liv, både professionellt som privat, sedan dess. Under åren som gått har vi emellanåt försökt utöka gruppen, men har nu landat i att det ”är vi” som hör ihop. Vi har kommit varandra nära över åren, och jag har ett fullkomligt oreserverat förtroende för de andra. Som villkorslös kärlek, inser jag, när jag känner in vad det är jag känner för dessa mina mastermindare. Med hela mitt jag vet jag att de finns där för mig. Och jag vet lika fullt ut att jag finns där för dem, i grupp såväl som enskilt.

Efter morgonens MM-möte inspirerades jag att berätta lite grann om min erfarenhet från vår mastermind-grupp:

Mina mastermind:are hjälper till att göra mig till en bättre människa – både inåt och utåt, dvs både i min relation till mig såväl som i hur jag för mig i världen. Jag kan inte nog mycket rekommendera dig att samskapa en mastermind-grupp och testa vad det ger dig! Har du frågor och funderingar kring hur man kan göra för att skapa en egen mastermind-grupp så hör av dig, antingen i en kommentar här eller på Facebook, eller genom att skicka ett mail eller meddelande till mig.

Änglarnas svar (bok 11 av 26)

Lyssnade till Stefan Einhorns Värvet-avsnitt och drar lite på munnen när jag hör honom säga att Änglarnas svar är den av alla hans böcker som han själv tycker är allra bäst, den han är särdeles nöjd med, och samtidigt önskar skulle få mer spridning.

Just den boken står i bokhyllan, som en av årets utvalda svenska böcker. Tar omnämnandet som ett teckna och plockar fram den. Läser, och förstår hans känsla. Det är en fin bok. Finstämd. Sorglig. Och samtidigt hoppingivande. Stefan väver samman det ljusa med det mörka, låter olika sidor av varje individ i persongalleriet framträda, sakteliga, som de komplexa varelser vi är, vi människor. Inte är det alltid så lätt att vara människa inte.

Paniskt försökte nazisterna utplåna en så kallad ras, som i själva verket är en kulturell och religiös sammanslutning som bygger på en lära av ifrågasättande och ständigt sökande efter kunskap och insikt, en lära som i inte i första hand handlar om relationen mellan Gud och människa utan om relationen mellan människor. Detta och inget annat är grunden i judendom. 

Om att vara människa – ja. Det där är något som dyker upp om och om igen i min värld just nu. Hur gör jag, när jag är människa? Kanske blir det lättare att vara människa, om jag blir bättre på det varandet? Hur jag relaterar till mig, och till dig? Hur bra mitt görande kan bli, när jag, i mitt varande, är mitt bästa jag? Och är det kanske med det lärandet, utforskandet, experimenterandet, som jag bidrar på bästa sätt till världen? Kanske inte. För som änglarna svarade, människan besitter i sanning förmågan att vara både en välsignelse som en förbannelse: Enligt en judisk legend sammankallade Gud änglarna för att få råd om människan skulle skapas eller inte. Vissa änglar svarade ja, andra sa nej. Änglarna kunde inte enas och medan de fortsatte att strida inbördes fattade Gud ensam beslutet och skapade människan. 
Inte ens änglarna kunde svara på frågan om människan skulle bli en välsignelse eller en förbannelse. Och om det är någonting mitt liv har lärt mig så är det att vi är båda delarna. Vilken sida som slutligen kommer att triumfera är en öppen fråga. 


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2018, att läsa och blogga om 26 svenska och 26 engelska böcker, en per vecka, böcker som jag redan har hemma.

 

Check på den!

I samband med skilsmässa står många att-göra-saker på att-göra-listan. Idag kan jag sätta check på ytterligare en, då jag just – elektroniskt – signerat nya bolånehandlingar, som möjliggör att jag köper ut exmaken ur huset.

Eftersom jag är egenföretagare sedan dryga tio år, som de senaste åren medvetet plockat ut ganska lite i lön, var det inte helt enkelt att ordna med bolån. Men trägen vinner, och tiden gör dessutom sitt till, för nu har jag alltså plockat ut ”tillräckligt hög lön enligt bankerna” i ett drygt halvår för att bedömas kreditvärdig nog att ta lån i eget namn.

När jag dessutom stötte på en mycket hjälpsam och lösningsorienterad kontakt på Hypoteket Bolån Sverige AB så trillade övriga frågor på plats kring tillskifte av fastighet för att kunna lösa nya lån i enkom mitt namn (alla som står som ägare till en fastighet måste stå på lånet, nämligen).

Det kvarstår några små att-göra-uppgifter på listan, innan det rent juridiska och ekonomiska oss emellan är avklarat, och det ska inte vara några problem det heller. Vi vill både varandra och barnen väl, något som verkligen gör enorm skillnad och känns fantastiskt skönt.

Påminns om att jag nånstans (var? Vet du? En podcast månne?) hört ett resonemang kring vikten av att vara väldigt nogräknad vid val av partner (om man skaffar barn tillsammans), så man väljer någon ”man kan tänka sig att vara skild från”. För även om vi snart har löst alla band som går att lösa, så finns det viktigaste bandet oss emellan kvar: barnen. Vad vi än gör så kvarstår det faktum att vi har barn tillsammans, barn som (oaktat om de är myndiga eller omyndiga) behöver kloka föräldrar som kan samarbeta och respektera varandra. Att vi dessutom kan göra det med både värme, omsorg och kärlek, i en relation som övergått från en kärleks-relation till en vänskapsdito utgör grädde på moset. Så nog finns det mycket att vara tacksam för!

Om behov

Vad vill jag ha ut av de relationer jag har med folk som står mig nära? Relationen till min kärlek, mina barn, mina nära vänner, mina arbetskamrater eller samarbetspartners? Vad är mina gränser, i förhållande till dessa relationer? Vilka behov kan de fylla i mitt liv, och vilka av mina behov blir inte mötta? Förväntar jag mig att en relation ska kunna möta alla mina behov? Nä, det gör jag inte, inte intellektuellt. Men kanske lägger jag för stor vikt vid en relation? Kanske det finns något undermedvetet som lägger hela bördan på en relation? Kanske jag ska fundera över helheten lite mer?

En bra början är ju att fundera kring vilka behov jag har? Reflekterar och skapar en lång lista, utan inbördes rangordning:

Närhet
Vänskap
Förståelse
Uppmuntran
Älskog
Gemenskap
Tankespjärn
Samvaro
Tillhörighet
Kel och gos
Trygghet
Nyfikenhet
Huppegupptäcksfärd-lustan
Kärlek
Meningsfullhet
Föda för kropp och själ
Värme
Tak över huvudet
Naturen
Skapande
KASAM

Tänker vidare, och funderar kring stora frågor.

Hur vill jag leva mitt liv?

Vad bereder mig glädje?

Tillåter jag mig själv att bygga mitt liv på detta vis, eller begränsar jag mig? Begränsar mig kanske pga rädsla, kutym, outtalade förväntningar, så-här-gör-säkert-alla-andra-för-visst-gör-de-väl-det-tankar? Begränsar mig för att jag aldrig tänkt något annat? Begränsar mig för att jag tror att jag genom en annan individ skulle kunna få alla mina behov uppfyllda?

20140614-082036-30036385.jpg

Det vore ett läskigt stort ok att lägga på en relation med en annan människa, att kunna täcka alla de behov jag, som unik individ, har. Eller tror mig ha? Inser att jag inte är klar över hur jag definierar behov för mig själv. För vad är egentligen ett behov? Hur skiljer det sig från en önskan?

Och för den delen så inbillar jag mig inte för en minut att dessa behov faktiskt blir mötta av någon annan. Det handlar ju mer om mig, och hur jag ser på världen genom mina ögon, mina tankar.

Så egentligen kanske frågan lyder: Var och hur kan jag möta dessa mina behov och önskemål?