Check på den!

I samband med skilsmässa står många att-göra-saker på att-göra-listan. Idag kan jag sätta check på ytterligare en, då jag just – elektroniskt – signerat nya bolånehandlingar, som möjliggör att jag köper ut exmaken ur huset.

Eftersom jag är egenföretagare sedan dryga tio år, som de senaste åren medvetet plockat ut ganska lite i lön, var det inte helt enkelt att ordna med bolån. Men trägen vinner, och tiden gör dessutom sitt till, för nu har jag alltså plockat ut ”tillräckligt hög lön enligt bankerna” i ett drygt halvår för att bedömas kreditvärdig nog att ta lån i eget namn.

När jag dessutom stötte på en mycket hjälpsam och lösningsorienterad kontakt på Hypoteket Bolån Sverige AB så trillade övriga frågor på plats kring tillskifte av fastighet för att kunna lösa nya lån i enkom mitt namn (alla som står som ägare till en fastighet måste stå på lånet, nämligen).

Det kvarstår några små att-göra-uppgifter på listan, innan det rent juridiska och ekonomiska oss emellan är avklarat, och det ska inte vara några problem det heller. Vi vill både varandra och barnen väl, något som verkligen gör enorm skillnad och känns fantastiskt skönt.

Påminns om att jag nånstans (var? Vet du? En podcast månne?) hört ett resonemang kring vikten av att vara väldigt nogräknad vid val av partner (om man skaffar barn tillsammans), så man väljer någon ”man kan tänka sig att vara skild från”. För även om vi snart har löst alla band som går att lösa, så finns det viktigaste bandet oss emellan kvar: barnen. Vad vi än gör så kvarstår det faktum att vi har barn tillsammans, barn som (oaktat om de är myndiga eller omyndiga) behöver kloka föräldrar som kan samarbeta och respektera varandra. Att vi dessutom kan göra det med både värme, omsorg och kärlek, i en relation som övergått från en kärleks-relation till en vänskapsdito utgör grädde på moset. Så nog finns det mycket att vara tacksam för!

Om behov

Vad vill jag ha ut av de relationer jag har med folk som står mig nära? Relationen till min kärlek, mina barn, mina nära vänner, mina arbetskamrater eller samarbetspartners? Vad är mina gränser, i förhållande till dessa relationer? Vilka behov kan de fylla i mitt liv, och vilka av mina behov blir inte mötta? Förväntar jag mig att en relation ska kunna möta alla mina behov? Nä, det gör jag inte, inte intellektuellt. Men kanske lägger jag för stor vikt vid en relation? Kanske det finns något undermedvetet som lägger hela bördan på en relation? Kanske jag ska fundera över helheten lite mer?

En bra början är ju att fundera kring vilka behov jag har? Reflekterar och skapar en lång lista, utan inbördes rangordning:

Närhet
Vänskap
Förståelse
Uppmuntran
Älskog
Gemenskap
Tankespjärn
Samvaro
Tillhörighet
Kel och gos
Trygghet
Nyfikenhet
Huppegupptäcksfärd-lustan
Kärlek
Meningsfullhet
Föda för kropp och själ
Värme
Tak över huvudet
Naturen
Skapande
KASAM

Tänker vidare, och funderar kring stora frågor.

Hur vill jag leva mitt liv?

Vad bereder mig glädje?

Tillåter jag mig själv att bygga mitt liv på detta vis, eller begränsar jag mig? Begränsar mig kanske pga rädsla, kutym, outtalade förväntningar, så-här-gör-säkert-alla-andra-för-visst-gör-de-väl-det-tankar? Begränsar mig för att jag aldrig tänkt något annat? Begränsar mig för att jag tror att jag genom en annan individ skulle kunna få alla mina behov uppfyllda?

20140614-082036-30036385.jpg

Det vore ett läskigt stort ok att lägga på en relation med en annan människa, att kunna täcka alla de behov jag, som unik individ, har. Eller tror mig ha? Inser att jag inte är klar över hur jag definierar behov för mig själv. För vad är egentligen ett behov? Hur skiljer det sig från en önskan?

Och för den delen så inbillar jag mig inte för en minut att dessa behov faktiskt blir mötta av någon annan. Det handlar ju mer om mig, och hur jag ser på världen genom mina ögon, mina tankar.

Så egentligen kanske frågan lyder: Var och hur kan jag möta dessa mina behov och önskemål?