#blogg100 – Icke uppfyllda förväntningar.

”Det är med känslomässiga förväntningar som stressen kommer. Stress är inget annat än icke uppfyllda förväntningar.”

Håller du med om det? Att stress uppstår genom min relation till det som ska göras, eller inte göras, snarast än på grund av det som ska göras eller inte göras? Märker du skillnaden? Hur jag förhåller mig till något, är skillnaden som gör skillnaden. Och den skillnaden har sitt ursprung i mina tankar, filtret med vilket jag för tillfället betraktar världen. I god sinnesstämning, så kan jag hantera allt. Glider som rovfågeln på vindarna, buren av naturens kraft. Om min sinnesstämning däremot är låg, så blir varje grästuva ett berg, omöjligt att bestiga. Jag kraschar, faller handlöst till marken och förmår inte se bortom det oöverstigliga hindret framför mig.

Jaha, så du blir aldrig stressad längre, eftersom du kommit till insikt om det här, antar jag?” kanske du tänker.

Jag önskar nästan (men bara nästan!) att jag kunde svara Nej, jag blir aldrig stressad längre. Men det vore lögn. Klart jag blir. Det är en del av att vara människa, att uppleva, känna, genomleva och -lida allsköns sinnesstämningar med efterföljande känslomässiga dalar och bergstoppar. Men när jag blir stressad nuförtiden, så stressas jag mindre av att jag är stressad. Jag kan känna stressen, se den, ta på den, och ändå inte riktigt falla för dess sirensång. Jag har hela tiden ett ankare som håller mig fast vid det jag vet, att känslorna är en barometer, som anger hur mycket jag ska förlita mig till min nuvarande sinnesstämning. När jag sänks, mår dåligt, oroar mig och stressas, så vet jag, att jag inte ska lägga alltför stor vikt vid det jag känner i stunden.

Det betyder inte att känslan försvinner, som vore den huxflux bortblåst, men det lämnar en öppning inom mig, en öppning genom vilken känslan, oron, stressen, rädslan, nedstämdheten, kan ta sig, och därmed lämna mig. Enklare och snabbare, än när jag krampaktigt håller mig fast vid den. Sen att enklare och snabbare ibland går på ett par minuter, och i andra stunder kan vara i dagar, kanske tom veckor, ja, så är det.

Tror du mig om jag säger att oavsett om oron, stressen, nedstämdheten – vad det än månde vara för låg känsla – varar i veckor, så bekommer den mig inte lika mycket som förut? Förut då jag ännu inte kommit till insikt att det är min relation till något, som avgör hur jag känner kring det.

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 61 av 100.
Boken ”Någonstans finns viljan” av Lennart Strandberg.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com.

#blogg100 – Slentrian och själlös rutin.

Pelle Bengtsson skriver: ”Gud är att ha blick för det vardagligt vanliga: att vara där man är, göra det man gör”.

För att förtydliga lyfter han fram en indisk läroberättelse:
En vis sade: ”Jag låter mina lärljungar vårda sjuka så länge de klart och tydligt ser Gud. Men så fort någon av dem visar tecken på att börja hänga fast vid slentrian när han gör goda gärningar, i likhet med sophämtaren, vars kärra varje morgon kör bort våra sopor, då skickar jag honom till ett stilla ställe för att meditera och rena sin själ. När han helt och fullt har fått tillbaka sin blick för Gud, då kan han, om han så vill, gå tillbaka till arbetet. Akta er! Det goda kan fördärva en själ likaväl som det onda.”

Sen fortsätter han med att säga att Slentrian och själlös rutin lurar i både det lilla och det stora. […] Om slentrianen tar över människan – hur gott verket än må vara – riskerar något hända henne inombords: hon urlakas. En sådan urlakning drabbar alla hennes relationer.

Vaksamheten, och varsamheten (!) med mig själv, att få syn på slentrian, som bedövar mig och min upplevelse av livet, urlakar det, gör det till en urtvättad trasa, formlös, färglös, oigenkännelig. Smaklöst. Doftlöst. Obestämbart.

Vaksamheten och varsamheten mitt bästa hopp för att få syn på fällan som slentrian och själlös rutin utgör. Emellanåt, kanske alldeles livsnödvändigt, när min inre låga inte förmår brinna stark, när den snarast liknar en flämtande låga, avsaknad av bränsle och syre, men ändå förmår den lysa, lite grann. Det där (den grå vardagen?) som bara görs, utan att kosta så mycket energi i stunden – men som i sanning riskerar vara förödande på sikt, om jag inte säkrar bättre tillgång till bränsle, till syre. Sådant som gör livet värt att leva. Livsluft. Livslust. Utan detta utarmas livet och pirret, bubblorna, glädjen och glittret, försvinner. Bleknar bort.

Var vaksam! Och varsam!
Så värnas Livet – det förbannade, välsignade livet – som ska levas. Inte överlevas.

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 59 av 100.
Boken ”Mot enkelhetens punkt – anteckningar från vägkanten” av Pelle Bengtsson.
Svenska inlägg här, engelska på 
helenaroth.com

#blogg100 – Återfinna livets doft.

Har just skrivit månadens reflektion om att vara i varsam samvaro med mig själv och finner mig, för första gången på länge, i ett läge där jag inte varit så varsam med mig själv, något jag vant mig av vid. Sitter i soffan, trött, matt; känner mig glanslös. Öppnar Evernote och tar fram min anteckning med foton från Mot enkelhetens punkt; scrollar ner på måfå tills ögat får fäste på kloka ord av Martin Lönnebo:

”Den första revolutionära handlingen är att utföra uppmärksamhetens konst, därmed återfinner du livets doft.”

Uppmärksamhetens konst.
Återfinner.
Livets doft.

Sätter mig och andas.
Tittar mig omkring. Tar in.
Synintryck, ljud – nära och på avstånd – och dofter.

Ger mig själv tid.
Timmar. Dagar. Veckor.
I sinom tid kommer den tillbaka till mig, livets doft.
Den ljuva, berusande och överväldigande doften, av livet; det förbannade, välsignade livet.

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 57 av 100.
Boken ”Mot enkelhetens punkt – anteckningar från vägkanten” av Pelle Bengtsson.
Svenska inlägg här, engelska på 
helenaroth.com

#blogg100 – Är viljan på plats?

”Kanske kan man tänka att man vill må bättre, orka mer, men så länge man inte gör något åt det är inte viljan på plats.”

Läser du det, och blir upprörd? Indignerad, stött?
Ta då av dina dömande glasögon, och läs meningen igen.

”Kanske kan man tänka att man vill må bättre, orka mer, men så länge man inte gör något åt det är inte viljan på plats.”

Läser du det nu, och känner lugnet infinna sig? En känsla av förståelse och acceptans?

Avsaknaden av vilja är en förklaring till varför jag inget gör, varför jag vill det ena och det andra, drömmer om ditten och datten, och ändå inte lyfter ett finger för att ta mig ett endaste steg närmare drömmen.

När jag vill, men inte är villig, så saknas bränsle.
Då finns inte alla nödvändiga ingredienser på plats, och jag gör bäst i att välja en annan väg, en väg där jag både vill och är villig. Emellanåt kan jag återbesöka drömmen, och känna efter om det är dags, om även viljan klivit in i matchen, eller om hen fortfarande lyser med sin frånvaro.

Att banka fram viljan genom oupphörlig inre fajt, en litania av Du borde! Du måste! Du behöver det! Kom igen nu, ditt dumma spån, bara gör det!, är troligen det mest effektiva sättet att säkerställa att viljan aldrig kliver fram ur skuggorna. Varför skulle hen? Allt hen får är ju skit och klagomål, bättre då att hålla sig så långt borta som möjligt.

Om jag istället förhåller mig till avsaknaden av vilja med förståelse och acceptans, ska jag inte bli förvånad över om jag endera dagen vaknar upp, med viljan som sällskap, ivrig, redo, villig.

Skillnaden mellan att förhålla mig öppen för att viljan kan komma, snarare än sluten, arg för att viljan inte kommer, är stor. Både i min upplevelse i stunden – det slutna stänger ner, begränsar, hindrar mig – och på lång sikt. Jag åstadkommer så mycket mer när jag inte begränsar flödet inom och runt mig, när jag är lyhörd för vad jag vill och är villig att göra, och agerar, när bränsletanken är fylld av vilja.

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 56 av 100.
Boken ”Någonstans finns viljan” av Lennart Strandberg.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com.

#blogg100 – Att förbli öppen.

Även Dag Hammarskjöld har reflekterat kring den mentala vilan:
”Att bevara den inre tystnaden – mitt i stojet. Att förbli öppen, stilla, fuktig mylla i det fruktbara mörker där regnet faller och säden gror – hur många som än i det torra dagsljuset trampar fram över markerna i virvlande damm.”

Att förbli öppen…
Är det förmågan att vara öppen som är skillnaden som gör skillnad?
Ett slutet sinne har fastnat i ett läge, och om inställningen noterar och irriterar sig på stojet runtomkring… då förblir den (alltid närvarande på något plan) inre tystnaden oåtkomlig.
Ett öppet sinne däremot, i konstant rörelse, förmår notera utan att irriteras, eller åtminstone utan att fastna där, glider vidare, noterar annat, drar vidare igen, smakar på glädje, sorg, förvåning, upprördhet, lugn, förälskelse, tacksamhet, ilska. Som en fjäril som flyger från blomma till blomma, suger lite nektar och sen flyger vidare, på en evig repeat.

Att förstå att sinnet fungerar så, är en för mig central pusselbit som gett mig så många fler upplevelser av ett öppet sinne. Ju oftare jag ger mig ett öppet sinne (för vems är valet?), desto lättare blir det att leva livet med ett öppet (öppnare!) sinne. Leva livet i kontakt med den fuktiga myllan i det fruktbara mörkret, oavsett vad som sker i det yttre, runtomkring mig.

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 54 av 100.
Boken ”Mot enkelhetens punkt – anteckningar från vägkanten” av Pelle Bengtsson.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com.

#blogg100 – Mental vila.

Patrik Rowinski skriver i boken Bortom tanke att ”…riktig mental vila nås när vår tankeprocess är väldigt låg. Eller när vi lärt oss att låta den härja för sig själv.” och jag fnittrar lite för mig själv när jag läser, eftersom igenkänningen är så stor. Just det där med att låta den härja fritt, utan att lägga mig i, utan att dras in i dess nät av starka känslor och upprördhet, av oro och rädsla, eller det konstanta surret om hur något ska låta sig göras.

Att det är ok att det snurrar på, inom mig, och att det kan få lov att göra det. Utan att jag behöver vara i det, behöver varken vakta tankarna eller uppvakta dem. Helt enkelt bara låta dem härja fritt. För då kan jag få en slags distans till det hela. På samma sätt som jag, om jag är i ett flow på en plats med enorm aktivitet, säg en av de stora flygplatserna i världen, likväl kan vara så djupt försjunken i en spännande bok till exempel, att all aktivitet runt omkring mig försvinner. Jag hör varken stegen av tusentals förbiilande människor, eller rösterna från dem; högtalaranläggningens utrop efter passagerare som checkat in men inte boardat sitt plan går mig spårlöst förbi; och samma öde möter det dämpade tutandet från servicebilen som kör skröpliga 98-åriga faster Märta från säkerhetskontrollen till gaten längst bort.

Som om all denna rörelse, alla dessa ljud, inte fanns, alls. Och det kan uppstå i dess omvända förhållande också, när min hjärna motsvarar flygplatsen, med en tankeprocess i full swing – tiotusentals tankar som far rundor – och jag släpper taget och når bortom dem:
”… vi når inte stillheten genom att lägga till saker – den framträder när vi släpper taget om saker och låter den falla bort.”

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 53 av 100.
Boken ”Bortom tanke” av Patrik Rowinski.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com. 

#blogg100 – Det du är säker på.

”Det som kommer att ställa till det för dig är inte det du inte känner till, utan det som du är säker på”, sa Mark Twain. Och jag misstänker att han, liksom jag, (liksom du?), gått i fällan alltför många gånger. De där stunderna när jag är hundraprocentigt säker på min sak, när hela min kropp säger att jag har rätt, att jag vet, att jag sitter inne med sanningen… ja. Då går det ofta åt pipsvängen. För så dyker det upp något, en pusselbit jag inte blivit varse i tid, ett perspektiv som helt gått mig förbi…som kullkastar allt.

När jag är så där säker, då kan det verkligen vara på sin plats att fundera en vända till. Bjuda in någon att ge ett annat perspektiv, eller för den delen, ge mig själv ett, om jag förmår. Är jag så där absolut benfast säker på min sak, kan det vara riktigt svårt att göra en inre rockad, att testa tvärt-om-positionen, göra det svarta vitt, och det vita svart. För att se vad som händer. Kanske jag får syn på något, ger mig själv en mer fullödig bild, som berikar, visar på komplexiteten, gör mig mindre benägen att generalisera och dra felaktiga slutsatser.

Kanske kan det hjälpa mig att inse att det jag vet, är det jag vet. Varken mer eller mindre. Och att det kan finnas sånt jag inte vet, som sätter situationen i annan dager, som gör att det jag Vet visar sig vara just det. Sånt. Jag. Vet. För vad är det man säger, ju mer jag lär mig, desto mer inser jag hur lite jag egentligen vet?

Tänk på den där statyn av ett stort E. Ja, jag vet inte ens om det faktiskt finns en staty av ett stort E nånstans, men om den gör det, och du står framför den, så upplever du den just som ett stort E. Går du däremot ett kvarts varv till höger eller vänster så bjuds du istället på en staty av ett stort I. Det är fortfarande en staty av ett E, men beroende på var jag tittar på den, så ser jag helt olika saker. Och ingendera upplevelse är ju egentligen mer eller mindre rätt, eller hur? Båda två är lika sanna, om vi nu ska tala i sanningar.

Kanske, kan du (och jag!), den gången du är hundra på att du sitter inne med Sanningen, hela Sanningen och inget annat än Sanningen, hålla Statyn av E i åtanke, och ge dig själv tvivlets gåva, gåvan som säger att ibland är sanningen mer mångfacetterad än den ser ut, från just ditt perspektiv.

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 51 av 100.
Boken ”Bortom tanke” av Patrik Rowinski.
Svenska inlägg här, engelska på 
helenaroth.com