Förbättringsprojektet som var jag

Tänk om vi föds med en personlighet, mer eller mindre en kärna. Och att när man påverkas av sin uppväxt är det mer en bur som personen innesluts i, som hindrar kärnan från att vara sig själv. – Sigge Eklund

Jag höll på att cykla omkull när jag hörde Sigge säga det där i Värvet, avsnitt 25. För precis det där tänker jag mycket på nuförtiden. Jag har under många herrans år tänkt på mig själv som ett förbättringsprojekt. Ständigt jagat efter att bli bättre, mer värd, duktigare, mer duglig. Men jag har slutat tänka så, att jag måste utvecklas och bli nått annat, någon annan. Under alla dessa år som jag ägnat mig åt att vara projektledare för detta förbättringsprojekt, är det som om en massa lager lagts utanpå mitt jag, den jag verkligen är.

Men inte längre. Jag har slutat lägga på nya lager, snarast skalar jag bort dem, ett i taget. Och ju mer jag skalar bort dessa utanpåliggande lagren, desto mer mig blir jag. Mer och mer av mitt äkta jag träder fram. Det är precis som om mitt jag lyser igenom kvarvarande lager mycket starkare än någonsin tidigare.

Helena Roth by Alma Roth

Dessutom är det så att ju mer jag vågar vara mig själv, desto mer lär jag känna mig själv. Det är som en fantastisk upptäcktsfärd och jag är så tacksam för att jag vågat mig ut på resan. Belöningen är enorm, inte minst för att jag verkligen tycker om mitt jag. Och det, det gjorde jag inte innan. Alla de där lagren jag omslöts av, de gav en besk eftersmak på något vis. Känslan att jag behövde lägga på nya lager för att bli en bättre människa gav en ständig känsla av att inte duga.

Men det gör jag. Jag duger. Som jag är. För att jag är, inte för att jag gör. Och du, du duger du med, precis som du är. Vet du det?

Julen nalkas

Tiden går, och helt i enlighet med relativitetsteorin så blir ju varje år en allt mindre del av den totala tid jag levt på denna jord. Jag kan förbluffas ibland när jag tänker på hur många jular mina barn upplevt. För egen del är det främst i förhållande till mina barn som jag noterar tidens gång nämligen.

#skolvåren kommer att ha en julkalender, och jag hoppas att ni kommer att följa den. Jag lovar er hjärtevärmande historier, likväl som avslöjanden och tankespjärn. Följ den med start på söndag den 1 december, på skolvåren.se.

Jag kommer också ha en liten julkalender här på bloggen, som ett litet bonusinslag – det kommer ett dagligt blogginlägg utöver kalendern.

Julstämning

Hur gör du för att försätta dig i en lagom skön julstämning? En julstämning som premierar något annat än hets och jäkt, konsumtionshysteri, omgivningens outtalade – och kanske inte ens reella – förväntningar på att julbordet ska vara fullsmockat av allsköns julmat, hemmagjord och tjusigt pyntad.

Måste det vara så där? Eller kan du bidra till att skapa en julstämning som snarast handlar om gemenskap, öppenhet, omtanke, närhet, och om att göra gott snarare än köpa det?

Vad bidrar jag med?

Häromdagen la jag upp det här på Twitter:

20131127-144238.jpgJag var lite trött på jargongen och kände för att fräsa ifrån lite grann. För, allvarligt talat, hur ska vi få våra barn att agera vettigt och juste när vi själva är så snara att dissa och göra ner våra medmänniskor?

Jag har tidigare skrivit om att vara en mot-kraft eller en för-kraft och det är ju faktiskt vad det handlar om. Med mina ord bidrar jag till att skapa ett klimat, och därför är det viktigt att tänka på vilket klimat jag samskapar.

Så jag ber dig – istället för att vara en motkraft och dissa någon eller något, utmana dig själv att bli en förkraft och tala FÖR något/någon, istället för MOT något/någon. Våga testa åtminstone!

Är du på?

Jag glömde…

Varit ute hos kund hela dagen idag och när jag kom hem la jag mig på sängen och vilade lite. Maken och dottern pep iväg på bio och jag och ynglingen såg fram emot en stillsam kväll tillsammans….. 20131126-215235.jpgdå tittade jag på Facebook och såg att jag – yikes – lovat bort mig till ett iScafé i Lund kl 19 för att prata Varför skola och #skolvåren. Med 50 minuter till godo, och varken jag eller sonen hade ätit. Rusade ner i köket, värmde två skålar soppa som vi kastade i oss och sen packade jag in gosse och mig själv i bilen och stack iväg.

Och det blev faktiskt himla bra. Spännande frågeställning att dryfta med tänkande människor, med olika bakgrund och därmed olika ingång till frågan. Mycket givande. Så trots att det kom hastigt på så är jag väldigt nöjd med kvällen. Sonen klarade det dessutom briljant, så jag kunde delta under hela mötet och fick med mig värdefulla tankar och insikter, och nya kontakter. Ser med spänning fram emot nästa iScafé i Lund, den 10 december, på temat Personlig utveckling. Kom du med – eller upptäck de andra iScaféer som hålls i andra städer.

Att möta människor och vara öppen för deras tankar ger mig väldigt mycket. Det öppnar nya dörrar i mitt inre, som jag med glädje och nyfikenhet utforskar. Utforskar du ditt inre med glädje och nyfikenhet?

Ta inte åt dig!

Ta inte åt dig, sa någon till mig. Och jag blev ilsk, arg, upprörd, irriterad. Tyckte hen hade sagt något så urbota dumt, att det var fullt förståeligt och närmast logiskt att jag tog illa vid mig.

Nu, många år och erfarenheter senare, tänker jag att hen hade rätt.

Ja, jag tycker fortfarande att det var himla onödigt att säga det där som hen sa åt mig. Det fanns ingen anledning. Men nu sa hen det, och i den situationen har jag ett val. Jag valde att ta illa vid mig, att bli ledsen och stött.

Och det hade jag inte behövt välja! Jag hade kunnat välja att tänka helt annorlunda. Kanske kunde jag tänkt ”Det handlar inte om mig, utan om dig.”. Eller ”Jag vet mitt värde, och det kan inte förringas av något du säger.”.

Jag säger inte att det är lätt. Men likväl som jag tänker tanken som gör att jag känner mig sårad, kan jag tänka en annan tanke som gör att jag inte känner mig sårad. Valet är mitt. Och ansvaret. Ibland undrar jag om det inte är det som är kruxet – det är nästan enklare att skylla ifrån sig på någon annan, än att fullt ut ta eget ansvar för mina känslor.

20131125-212742.jpgNär lyckas du med konststycket att inte ta åt dig?

Omskapande!

I förmiddags var det dags för workshoppen kring Duktig Flicka-skap som jag bjudit in till.

20131124-162006.jpg

Kloka Agneta deltog och summerade förmiddagens samtal så här:

20131124-162251.jpg

Väldigt fint summerat tänker jag. Just det där med att skapa om är viktigt. Ty allt är energi. Energi kan ej förstöras. Det kan bara omskapas/omvandlas. Så ock våra mönster. De består – precis som allt annat – av energi.

Jag tänker mig att vi kastar upp våra mönster i luften för att splittra dem. När de faller neråt igen så kommer de, helt automatiskt, att återgå till sitt gamla mönstret. Om vi vill att något nytt skall ta det gamla mönstrets plats så gäller det att skapa något nytt av energin när den faller nedåt, ty endast så kan vi säkra att det gamla mönstret inte längre existerar.

Känner du någon som försökt sluta röka till exempel? Hur många lyckas? Hur många byter bara ut föremålet för sitt beroende mot något annat (snus, mat, godis, träning)?

För att bryta ett mönster behöver tanken gå längre, det behöver omskapas – och först då befäster du en ny vana! Därför försöker jag undvika att tala om att bryta mönster, för det är bara en del av arbetet som krävs. Det är omskapandet som avgör om du lyckas eller ej.

Har du något mönster som inte längre gagnar dig, som du funderat över att omskapa?