Kompetens!

Det här är jag riktigt bra på.

Har du hört någon säga det, och verkligen mena det? Älskar att ta del av människors erkännande av sin inneboende kompetens. Kanske för att jag älskar proffs?

Detta är mitt område.

Sagt med självsäkerhet och -insikt, med en självklarhet. Vetskapen att det stämmer, att det inte är något jag drar till med för att dänga någon i huvudet eller i ett försök att blåsa upp mig själv. Bara ett krasst konstaterande, att det här är något jag är skicklig på.

Jag kan det här!

Oh, vad det är attraktivt! Inte i betydelsen snyggt som så, utan snarast tilldragande. Jag dras till människor som kan sina saker. Spelar inte roll om det handlar om sanddammar (ett begrepp jag aldrig hört talas om innan Kenyaresan!), jakthundsträning, hur man går tillväga för att skapa stickmönster eller koreansk handakupunktur.

Kompetens:
ett samlingsbegrepp för en individs förmåga att utföra en uppgift genom att tillämpa kunskaper och färdigheter säger Wikipedia.

Ett giftermål mellan teori och praktik, mellan att veta något och kunna verkställa det.
Mellan att tro sig om bra på något och faktiskt veta att man är det. Läckert är vad det är!

 

Motorord

Jag tror nog att jag ska försöka att planera in träning så det blir av. 

Jag ska planera in träning i kalendern.

Två sätt att uttrycka samma sak, en önskan om att träna mer.
Vad är skillnaden mellan de två? Vad väcks för känsla i dig av att läsa de två meningarna ovan? Samma känsla? Olika känsla? Får du mer eller mindre energi av dem? 

Orden jag använder kan agera motorord, det vill säga ord som ger mig framåtriktad energi, som knuffar mig i häcken, gör att jag närmast dras till vad-det-nu-än-månde-vara jag pratar om.

Oh, jag älskar den här låten! gör att jag hoppar upp och börjar dansa, eller åtminstone börjar sittdansa varhelst jag befinner mig.

Oh gud, vilken kass låt! gör att jag sätter mig än djupare i soffan och verkligen inte vill upp på dansgolvet.

Åh nä, nu ska jag ha utvecklingssamtal med besvärliga Yunus, det kommer gå åt h-e.

Som jag ser fram emot att ha utvecklingssamtal med Yunus, så spännande det ska bli att se vad vi kan åstadkomma tillsammans kommande timme.

Vilken mening innehåller motorord som gör att du ”lutar dig framåt och vill in/upp/fram” och vilken saknar motorord, utan snarast gör att jag ryggar tillbaka och inget hellre vill än att dra något gammalt över huvudet mitt?

Orden jag använder spelar roll. Att använda dem med urskiljning i syfte att gagna mig och därmed min omgivning, är ett av alla de medvetna val jag kan fatta.

Hur kan du kommunicera på ett sätt som gör att du och/eller de du kommunicerar med nästan automatiskt faller in i ett agerande som gagnar, snarare än väcker känslor av svårt, jobbigt, tufft, tungt, komplicerat, omständigt eller vad det nu kan vara?

Som vi fastnar…

Som vi fastnar.

I tanken.
I vanan.
I rädslan.

Men inte kan väl jag.
Det här blev inte bra alls.
Ska jag, jag? Nej. Jag är ju inget speciellt…

Just detta, är en av de saker en Mastermindgrupp är riktigt bra på att rucka på.
Med vänlig men fast hand trycka rädslan, osäkerheten, tvivlet åt sidan. Säga Jag hör, jag ser. Det är ok. Jag hör på dig att det inte är här du vill vara. Ta min hand så följer jag dig en bit på vägen.

Ibland krävs tyngre doningar. Då kan det vara läge för en verbal örfil, något som skakar om, bidrar till fokus, en plötslig höjning av skärpan. Klarsyn uppnås. Insikter trillar in. Och… bäst av allt, systemet fylls med lite ny energi som resulterar i ett görande. Ta itu med det där som skaver, det där som lagts åt sidan i väntan på bättre tider och därför agerar pyspunka på skapandekraften och ta-sig-för-samheten.

Som vi fastnar… tills vi får hjälp – inifrån, eller utifrån – att komma loss! Ut och gör, människa. Världen väntar, längtar, bubblar av glädje, iver och nyfikenhet. Vill se, vill veta, vill smaka, höra, känna, ta på, vad det nu än är som just du är satt på denna jord för att förmedla!

Sammanhang.

Vikten av sammanhang. Av berikande, utvecklande, expansiva sammanhang. Sammanhang där jag skrattar i gott sällskap, utmanas, får kramar likväl som ställs inför raka frågor och tankespjärn som heter duga. Sammanhang fyllda av människor som jag har mycket att lära mig av – både av deras misstag och tabbar som av deras framgångar och firanden.

Jag är rik. På sådana här sammanhang. För jag har fler än ett. Fler än två. Ja, till och med fler än tre. Vilken skatt! Tittar jag tillbaka så fanns inga av de för mig så livsviktiga och lärorika sammanhangen i mitt liv före 2013. Mycket hände det året, framför allt #skolvåren och min Mastermind-grupp. Om dessa sammanhang har jag skrivit mången gång. Hur viktiga de varit – och fortsatt är! – för mig och min personliga expansion.

Nu är jag nyss hemkommen från två heldagar tillsammans med ett annat gäng, som seglat upp som en fantastisk kraft och känna till rikedom (på många plan) i mitt liv, sedan tidigt 2018. Ett sammanhang jag började kliva in i 2016 i samma veva som jag och exmaken separerade. Förståeligt nog blev det inte mycket bevänt med min insats då inte. Det tog ett tag, innan jag till fullo tog plats. Men nu! 

Ett annat sätt att benämna denna typen av sammanhang är påverkansgrupp. Du vet, ”Du blir som genomsnittet av de 5-10-15 personerna du umgås mest med”. Det är ett enkelt sätt att förklara vad påverkansgrupp handlar om. Och utan minste tvekan eller darr på rösten vet jag, verkligen v e t, att jag inte vore den eller där jag är idag, om det inte vore för de påverkansgrupper jag aktivt samskapat sedan 2013. Finns inte en chans.

Så ja, jag är ofantligt rik på viktiga, relevanta och signifikanta sammanhang som bidrar storligen till min expansion. Sammanhang jag inte ”bara hamnat i”. Långt ifrån. Vissa har jag bidragit till från deras allra första andetag. Andra har levt ett liv innan jag bjöds in till dem. Men det är ingen slump. Tro inte det för en endaste sekund! Den här typen av sammanhang kräver aktiva och medvetna val. Då står dörren öppen till all denna rikedom, för alla och envar. Det enda som krävs av dig är just det. Aktiva och medvetna val. 

Nått saknas mig

I Stockholm.
Kom igår.

Packade med mig allt jag behöver för tre nätter hemifrån. Att resa lätt är en dygd jag håller högt; en konstform jag blir allt bättre på.

Upptäckte imorse att jag glömt min lilla smyckespåse med örhängen. Jag packade den. La den på sängen. Men bevisligen kom den inte med…

Tanken slog mig. Ska jag köpa ett par örhängen? Men nej. Har fullt tillräckligt med örhängen. Hemma.

Kommer må alldeles ypperligt under resan även utan hängen i öronen. Samtidigt. Känner mig lite naken. Oklädd.
Nått saknas mig.

Friktion

Friktion.
Möjliggör rörelse.

Utan friktion. Inga bilar. Inga cyklar.
Inte nånting egentligen.

Kanske att vi skulle glida omkring lite oförhappandes och okontrollerbart?
Lite roligt låter det allt. Men det är inte så det är. För vi har friktion.

Två sorter till och med.
Vi har friktion. Och sen har vi Friktion. Livgivande. Den sortens Friktion som hjälper mig att växa, snarare än sorten som bryter ner mig. 

Vi har form. Och det formlösa.
För någon är det smärtsamt att behöva förhålla sig till form, till regler, gränser, förbehåll. Däri ligger friktionen. Lek med den. Arbeta med den. Använd den. Se vad som händer i relation till formen.

För andra, precis tvärt om. Det formlösa, det ofantliga fältet av oändliga möjligheter. Utan form att hänga upp saker på, ingen given utgångspunkt. Där finns friktionen. Så lek med den. Arbeta med den. Använd den. Se vad som händer i relation till det formlösa.

Dansa med det. Mellan det. Det som ger Friktion. Och det som är Friktionslöst. Mellan det som utmanar, det tillsynes ogörbara, och det som flödar ur dig, enkelt och ansträngningslöst.

När du dansar mellan de två kommer händelsehorisonten att skifta, för dig och din relation till form och det formlösa. Transformera. Utvidgas. Kanske krympa? Dras ihop?

Ja. Jag tror det vore möjligt det med. Och sen… en ny transformation. Nånting föds, nånting som alltid och redan (always and already!) fanns där, inom dig, du har bara aldrig öppnat just den dörren tidigare. Förrän nu.