Månadsarkiv: augusti 2019

Kompetens!

Publicerad den av
Svara

Det här är jag riktigt bra på.

Har du hört någon säga det, och verkligen mena det? Älskar att ta del av människors erkännande av sin inneboende kompetens. Kanske för att jag älskar proffs?

Detta är mitt område.

Sagt med självsäkerhet och -insikt, med en självklarhet. Vetskapen att det stämmer, att det inte är något jag drar till med för att dänga någon i huvudet eller i ett försök att blåsa upp mig själv. Bara ett krasst konstaterande, att det här är något jag är skicklig på.

Jag kan det här!

Oh, vad det är attraktivt! Inte i betydelsen snyggt som så, utan snarast tilldragande. Jag dras till människor som kan sina saker. Spelar inte roll om det handlar om sanddammar (ett begrepp jag aldrig hört talas om innan Kenyaresan!), jakthundsträning, hur man går tillväga för att skapa stickmönster eller koreansk handakupunktur.

Kompetens:
… ett samlingsbegrepp för en individs förmåga att utföra en uppgift genom att tillämpa kunskaper och färdigheter säger Wikipedia.

Ett giftermål mellan teori och praktik, mellan att veta något och kunna verkställa det.
Mellan att tro sig om bra på något och faktiskt veta att man är det. Läckert är vad det är!

 

Motorord

Publicerad den av
Svara
Jag tror nog att jag ska försöka att planera in träning så det blir av. 

Jag ska planera in träning i kalendern.

Två sätt att uttrycka samma sak, en önskan om att träna mer.
Vad är skillnaden mellan de två? Vad väcks för känsla i dig av att läsa de två meningarna ovan? Samma känsla? Olika känsla? Får du mer eller mindre energi av dem? 

Orden jag använder kan agera motorord, det vill säga ord som ger mig framåtriktad energi, som knuffar mig i häcken, gör att jag närmast dras till vad-det-nu-än-månde-vara jag pratar om.

Oh, jag älskar den här låten! gör att jag hoppar upp och börjar dansa, eller åtminstone börjar sittdansa varhelst jag befinner mig.

Oh gud, vilken kass låt! gör att jag sätter mig än djupare i soffan och verkligen inte vill upp på dansgolvet.

Åh nä, nu ska jag ha utvecklingssamtal med besvärliga Yunus, det kommer gå åt h-e.

Som jag ser fram emot att ha utvecklingssamtal med Yunus, så spännande det ska bli att se vad vi kan åstadkomma tillsammans kommande timme.

Vilken mening innehåller motorord som gör att du ”lutar dig framåt och vill in/upp/fram” och vilken saknar motorord, utan snarast gör att jag ryggar tillbaka och inget hellre vill än att dra något gammalt över huvudet mitt?

Orden jag använder spelar roll. Att använda dem med urskiljning i syfte att gagna mig och därmed min omgivning, är ett av alla de medvetna val jag kan fatta.

Hur kan du kommunicera på ett sätt som gör att du och/eller de du kommunicerar med nästan automatiskt faller in i ett agerande som gagnar, snarare än väcker känslor av svårt, jobbigt, tufft, tungt, komplicerat, omständigt eller vad det nu kan vara?

Som vi fastnar…

Publicerad den av
Svara

Som vi fastnar.

I tanken.
I vanan.
I rädslan.

Men inte kan väl jag.
Det här blev inte bra alls.
Ska jag, jag? Nej. Jag är ju inget speciellt…

Just detta, är en av de saker en Mastermindgrupp är riktigt bra på att rucka på.
Med vänlig men fast hand trycka rädslan, osäkerheten, tvivlet åt sidan. Säga Jag hör, jag ser. Det är ok. Jag hör på dig att det inte är här du vill vara. Ta min hand så följer jag dig en bit på vägen.

Ibland krävs tyngre doningar. Då kan det vara läge för en verbal örfil, något som skakar om, bidrar till fokus, en plötslig höjning av skärpan. Klarsyn uppnås. Insikter trillar in. Och… bäst av allt, systemet fylls med lite ny energi som resulterar i ett görande. Ta itu med det där som skaver, det där som lagts åt sidan i väntan på bättre tider och därför agerar pyspunka på skapandekraften och ta-sig-för-samheten.

Som vi fastnar… tills vi får hjälp – inifrån, eller utifrån – att komma loss! Ut och gör, människa. Världen väntar, längtar, bubblar av glädje, iver och nyfikenhet. Vill se, vill veta, vill smaka, höra, känna, ta på, vad det nu än är som just du är satt på denna jord för att förmedla!

Sammanhang.

Publicerad den av
3

Vikten av sammanhang. Av berikande, utvecklande, expansiva sammanhang. Sammanhang där jag skrattar i gott sällskap, utmanas, får kramar likväl som ställs inför raka frågor och tankespjärn som heter duga. Sammanhang fyllda av människor som jag har mycket att lära mig av – både av deras misstag och tabbar som av deras framgångar och firanden.

Jag är rik. På sådana här sammanhang. För jag har fler än ett. Fler än två. Ja, till och med fler än tre. Vilken skatt! Tittar jag tillbaka så fanns inga av de för mig så livsviktiga och lärorika sammanhangen i mitt liv före 2013. Mycket hände det året, framför allt #skolvåren och min Mastermind-grupp. Om dessa sammanhang har jag skrivit mången gång. Hur viktiga de varit – och fortsatt är! – för mig och min personliga expansion.

Nu är jag nyss hemkommen från två heldagar tillsammans med ett annat gäng, som seglat upp som en fantastisk kraft och känna till rikedom (på många plan) i mitt liv, sedan tidigt 2018. Ett sammanhang jag började kliva in i 2016 i samma veva som jag och exmaken separerade. Förståeligt nog blev det inte mycket bevänt med min insats då inte. Det tog ett tag, innan jag till fullo tog plats. Men nu! 

Ett annat sätt att benämna denna typen av sammanhang är påverkansgrupp. Du vet, ”Du blir som genomsnittet av de 5-10-15 personerna du umgås mest med”. Det är ett enkelt sätt att förklara vad påverkansgrupp handlar om. Och utan minste tvekan eller darr på rösten vet jag, verkligen v e t, att jag inte vore den eller där jag är idag, om det inte vore för de påverkansgrupper jag aktivt samskapat sedan 2013. Finns inte en chans.

Så ja, jag är ofantligt rik på viktiga, relevanta och signifikanta sammanhang som bidrar storligen till min expansion. Sammanhang jag inte ”bara hamnat i”. Långt ifrån. Vissa har jag bidragit till från deras allra första andetag. Andra har levt ett liv innan jag bjöds in till dem. Men det är ingen slump. Tro inte det för en endaste sekund! Den här typen av sammanhang kräver aktiva och medvetna val. Då står dörren öppen till all denna rikedom, för alla och envar. Det enda som krävs av dig är just det. Aktiva och medvetna val. 

Nått saknas mig

Publicerad den av
1

I Stockholm.
Kom igår.

Packade med mig allt jag behöver för tre nätter hemifrån. Att resa lätt är en dygd jag håller högt; en konstform jag blir allt bättre på.

Upptäckte imorse att jag glömt min lilla smyckespåse med örhängen. Jag packade den. La den på sängen. Men bevisligen kom den inte med…

Tanken slog mig. Ska jag köpa ett par örhängen? Men nej. Har fullt tillräckligt med örhängen. Hemma.

Kommer må alldeles ypperligt under resan även utan hängen i öronen. Samtidigt. Känner mig lite naken. Oklädd.
Nått saknas mig.

Friktion

Publicerad den av
7

Friktion.
Möjliggör rörelse.

Utan friktion. Inga bilar. Inga cyklar.
Inte nånting egentligen.

Kanske att vi skulle glida omkring lite oförhappandes och okontrollerbart?
Lite roligt låter det allt. Men det är inte så det är. För vi har friktion.

Två sorter till och med.
Vi har friktion. Och sen har vi Friktion. Livgivande. Den sortens Friktion som hjälper mig att växa, snarare än sorten som bryter ner mig. 

Vi har form. Och det formlösa.
För någon är det smärtsamt att behöva förhålla sig till form, till regler, gränser, förbehåll. Däri ligger friktionen. Lek med den. Arbeta med den. Använd den. Se vad som händer i relation till formen.

För andra, precis tvärt om. Det formlösa, det ofantliga fältet av oändliga möjligheter. Utan form att hänga upp saker på, ingen given utgångspunkt. Där finns friktionen. Så lek med den. Arbeta med den. Använd den. Se vad som händer i relation till det formlösa.

Dansa med det. Mellan det. Det som ger Friktion. Och det som är Friktionslöst. Mellan det som utmanar, det tillsynes ogörbara, och det som flödar ur dig, enkelt och ansträngningslöst.

När du dansar mellan de två kommer händelsehorisonten att skifta, för dig och din relation till form och det formlösa. Transformera. Utvidgas. Kanske krympa? Dras ihop?

Ja. Jag tror det vore möjligt det med. Och sen… en ny transformation. Nånting föds, nånting som alltid och redan (always and already!) fanns där, inom dig, du har bara aldrig öppnat just den dörren tidigare. Förrän nu.

A World of Love, konst som berör

Publicerad den av
9

Läste en artikel i Sydsvenskan i våras. Titeln fick mig att haja till: Patricia Piccininis skulpturer väcker avsmak och empati (tyvärr Premiuminnehåll), vilket gjorde att jag nyfiket läste vidare. Skickade frågan till en god vän om hon ville följa med till Patricia Piccininiutställningen på Arken. Det ville hon.

”In many ways, I think that the figures in my work are metaphors for the disenfranchised or the excluded. The ‘beauty’ or ‘ugliness’ of these creatures depends very much on what notion of normality you believe in.”

Sen händer livet. Du vet. Kalender fylls snabbt på, och ett tu tre har hela sommaren gått utan att vi kommit iväg. Så jag frågar igen och får ett par datumförslag i retur, så sagt och gjort, den 17e augusti 2019 satte vi oss på tåget till Arken.

Och vilken utställning.
Berörd? Ja, nått så kopiöst. Helt omöjligt att värja mig från. Berör in på bara skinnet, in under skinnet till och med. Konstverken, skapelserna, fantasin, ömheten, de oerhört naturtrogna figurerna – såväl de i ren människoform som de drömskapelser Piccinini blåst liv i.

”It’s not about attributing human characteristics to animals as much as recognising our shared ‘animalness’.”

”We have to ask ourselves if it is so hard to find out where one thing starts and another ends can we really then continue to believe in the barriers that separate us.”

Förundran. Nyfikenhet.
Hur i allsin dar går hon tilväga egentligen?
Hur får hon betalt? Ja, vad lever en ”installationskonstnär” på egentligen?
Var får hon alla idéer ifrån?
Hur lång tid tar det att göra en sådan här skapelse?
Och hur lyckas hon göra figurerna så enormt verklighetstrogna? Den lätt fuktade tungan, ögonen som med sådan förhoppning tittar på lekkamraten som precis klivit in i rummet, den lilla pojken som så ömt famnar sin oldemor (kan hon vara det, den gamla trötta sjöjungfrun? Ömheten dem emellan pekar dithän.) i verket The Long Awaited som ser ut exakt som en sovande pojke. Exakt!”I’m interested in relationships. The relationship between the artificial and the natural. Between humans and the environment. The relationship between beings, within families and between strangers.”

Jag skräms inte av figurerna i sig. Det är en sådan ömhet i alla verken, det är verkligen en värld av kärlek som Patricia Piccinini skapat, och samtidigt… verken, texterna och filmen som visas varje hel- och halvtimme med Patricia som berättar om sina verk… alltsammans väcker allsköns tankar. I mig. Om framtiden. Om nutiden. Vad gör vi? Hur ser gränserna faktiskt ut mellan mig och dig, mellan mig och fantasivarelser, mellan mig och laboratoriedjur? Vad får (kan? vågar? bör?) vi använda andra levande varelser till, i syfte att gagna oss, mänskligheten?

Vi lämnar Arken, fyllda av intryck. En fantastisk upplevelse. Rik. På så många vis.

Utställningen A World of Love av Patricia Piccininis verk på Arken pågår till och med den 8 september 2019. Åk dit om du har möjlighet!

 

 

 

Från Vejbystrand till Torekov

Publicerad den av
3

Om vädret är fint kanske vi kan gå på långpromenad? Vejbystrand – Torekov?, skrev han, bror min, inför att han skulle komma till Sverige. Mitt svar, totalt spontant och oreflekterat var ett rungande JAAAA!!Så det gjorde vi. Idag. Exakt 20 kilometer från Vejbystrand till Torekov(s Pizzeria, där vi lunchade) har vi gått, längs Skåneleden. Mor har bott i Vejbystrand sedan 2000 och tanken har aldrig slagit mig (och inte heller bror). Men nu fick han en snilleblixt och imorse bar det av. En lätt rygga med en vattenflaska, extrabatteri och lite nödproviant i form av äpple, solroskärnor och russin. De två sistnämnda återbördades Vejbystrand orörda.

Perfekt väder. Mestadels mulet, inget regn, vinden i ryggen (det hade vi dubbelkollat, hade det blåst åt andra hållet hade vi tagit oss till Torekov och gått till Vejbystrand istället), och så vackert! Kossor och steglistar, får och ekorrar, hästar och skarvar. Dagshög och stenbrott, vackra hus med anor och alla dessa små naturhamnar, häger och strandängar.

Inga sälar dock. Fel årstid månne?!

Har aldrig gått så långt i ett svep, och ärligt talat vet jag inte om jag nånsin gått så långt på en dag. 12-15 km vet jag, men 20 km… tveksamt. Och vet du? Det betyder att jag kan gå tjugo kilometer. I ett svep. Minsann liksom. Det visste jag ju inte innan, även om jag nog trodde det. Men igen, skillnaden mellan att tro eller veta… den e stor! Blodad tand har både jag och bror fått dessutom, vi kommer fortsätta knata! Och med över 130 mil Skåneled att välja på så känns det som början på en era. En vandringsera.

Det som anas

Publicerad den av
2

Det vackra. Det sensuella. Det uttrycksfulla.

Det där som kittlar; subtilt.
Det som anas, där fantasin ges en öppning att smyga in genom, och upptäcka… vaddå?

Ja. Vem vet.
Olika för alla?
Mmm. Troligen.

Det här. Det lockar. Pockar.
Vill fram, ut, synas, ta plats.
I handling. I ord. I bild.