Nått saknas mig

I Stockholm.
Kom igår.

Packade med mig allt jag behöver för tre nätter hemifrån. Att resa lätt är en dygd jag håller högt; en konstform jag blir allt bättre på.

Upptäckte imorse att jag glömt min lilla smyckespåse med örhängen. Jag packade den. La den på sängen. Men bevisligen kom den inte med…

Tanken slog mig. Ska jag köpa ett par örhängen? Men nej. Har fullt tillräckligt med örhängen. Hemma.

Kommer må alldeles ypperligt under resan även utan hängen i öronen. Samtidigt. Känner mig lite naken. Oklädd.
Nått saknas mig.

Friktion

Friktion.
Möjliggör rörelse.

Utan friktion. Inga bilar. Inga cyklar.
Inte nånting egentligen.

Kanske att vi skulle glida omkring lite oförhappandes och okontrollerbart?
Lite roligt låter det allt. Men det är inte så det är. För vi har friktion.

Två sorter till och med.
Vi har friktion. Och sen har vi Friktion. Livgivande. Den sortens Friktion som hjälper mig att växa, snarare än sorten som bryter ner mig. 

Vi har form. Och det formlösa.
För någon är det smärtsamt att behöva förhålla sig till form, till regler, gränser, förbehåll. Däri ligger friktionen. Lek med den. Arbeta med den. Använd den. Se vad som händer i relation till formen.

För andra, precis tvärt om. Det formlösa, det ofantliga fältet av oändliga möjligheter. Utan form att hänga upp saker på, ingen given utgångspunkt. Där finns friktionen. Så lek med den. Arbeta med den. Använd den. Se vad som händer i relation till det formlösa.

Dansa med det. Mellan det. Det som ger Friktion. Och det som är Friktionslöst. Mellan det som utmanar, det tillsynes ogörbara, och det som flödar ur dig, enkelt och ansträngningslöst.

När du dansar mellan de två kommer händelsehorisonten att skifta, för dig och din relation till form och det formlösa. Transformera. Utvidgas. Kanske krympa? Dras ihop?

Ja. Jag tror det vore möjligt det med. Och sen… en ny transformation. Nånting föds, nånting som alltid och redan (always and already!) fanns där, inom dig, du har bara aldrig öppnat just den dörren tidigare. Förrän nu.

A World of Love, konst som berör

Läste en artikel i Sydsvenskan i våras. Titeln fick mig att haja till: Patricia Piccininis skulpturer väcker avsmak och empati (tyvärr Premiuminnehåll), vilket gjorde att jag nyfiket läste vidare. Skickade frågan till en god vän om hon ville följa med till Patricia Piccininiutställningen på Arken. Det ville hon.

”In many ways, I think that the figures in my work are metaphors for the disenfranchised or the excluded. The ‘beauty’ or ‘ugliness’ of these creatures depends very much on what notion of normality you believe in.”

Sen händer livet. Du vet. Kalender fylls snabbt på, och ett tu tre har hela sommaren gått utan att vi kommit iväg. Så jag frågar igen och får ett par datumförslag i retur, så sagt och gjort, den 17e augusti 2019 satte vi oss på tåget till Arken.

Och vilken utställning.
Berörd? Ja, nått så kopiöst. Helt omöjligt att värja mig från. Berör in på bara skinnet, in under skinnet till och med. Konstverken, skapelserna, fantasin, ömheten, de oerhört naturtrogna figurerna – såväl de i ren människoform som de drömskapelser Piccinini blåst liv i.

”It’s not about attributing human characteristics to animals as much as recognising our shared ‘animalness’.”

”We have to ask ourselves if it is so hard to find out where one thing starts and another ends can we really then continue to believe in the barriers that separate us.”

Förundran. Nyfikenhet.
Hur i allsin dar går hon tilväga egentligen?
Hur får hon betalt? Ja, vad lever en ”installationskonstnär” på egentligen?
Var får hon alla idéer ifrån?
Hur lång tid tar det att göra en sådan här skapelse?
Och hur lyckas hon göra figurerna så enormt verklighetstrogna? Den lätt fuktade tungan, ögonen som med sådan förhoppning tittar på lekkamraten som precis klivit in i rummet, den lilla pojken som så ömt famnar sin oldemor (kan hon vara det, den gamla trötta sjöjungfrun? Ömheten dem emellan pekar dithän.) i verket The Long Awaited som ser ut exakt som en sovande pojke. Exakt!”I’m interested in relationships. The relationship between the artificial and the natural. Between humans and the environment. The relationship between beings, within families and between strangers.”

Jag skräms inte av figurerna i sig. Det är en sådan ömhet i alla verken, det är verkligen en värld av kärlek som Patricia Piccinini skapat, och samtidigt… verken, texterna och filmen som visas varje hel- och halvtimme med Patricia som berättar om sina verk… alltsammans väcker allsköns tankar. I mig. Om framtiden. Om nutiden. Vad gör vi? Hur ser gränserna faktiskt ut mellan mig och dig, mellan mig och fantasivarelser, mellan mig och laboratoriedjur? Vad får (kan? vågar? bör?) vi använda andra levande varelser till, i syfte att gagna oss, mänskligheten?

Vi lämnar Arken, fyllda av intryck. En fantastisk upplevelse. Rik. På så många vis.


Utställningen A World of Love av Patricia Piccininis verk på Arken pågår till och med den 8 september 2019. Åk dit om du har möjlighet!

 

 

 

Från Vejbystrand till Torekov

Om vädret är fint kanske vi kan gå på långpromenad? Vejbystrand – Torekov?, skrev han, bror min, inför att han skulle komma till Sverige. Mitt svar, totalt spontant och oreflekterat var ett rungande JAAAA!!Så det gjorde vi. Idag. Exakt 20 kilometer från Vejbystrand till Torekov(s Pizzeria, där vi lunchade) har vi gått, längs Skåneleden. Mor har bott i Vejbystrand sedan 2000 och tanken har aldrig slagit mig (och inte heller bror). Men nu fick han en snilleblixt och imorse bar det av. En lätt rygga med en vattenflaska, extrabatteri och lite nödproviant i form av äpple, solroskärnor och russin. De två sistnämnda återbördades Vejbystrand orörda.

Perfekt väder. Mestadels mulet, inget regn, vinden i ryggen (det hade vi dubbelkollat, hade det blåst åt andra hållet hade vi tagit oss till Torekov och gått till Vejbystrand istället), och så vackert! Kossor och steglistar, får och ekorrar, hästar och skarvar. Dagshög och stenbrott, vackra hus med anor och alla dessa små naturhamnar, häger och strandängar.

Inga sälar dock. Fel årstid månne?!

Har aldrig gått så långt i ett svep, och ärligt talat vet jag inte om jag nånsin gått så långt på en dag. 12-15 km vet jag, men 20 km… tveksamt. Och vet du? Det betyder att jag kan gå tjugo kilometer. I ett svep. Minsann liksom. Det visste jag ju inte innan, även om jag nog trodde det. Men igen, skillnaden mellan att tro eller veta… den e stor! Blodad tand har både jag och bror fått dessutom, vi kommer fortsätta knata! Och med över 130 mil Skåneled att välja på så känns det som början på en era. En vandringsera.

Det som anas

Det vackra. Det sensuella. Det uttrycksfulla.

Det där som kittlar; subtilt.
Det som anas, där fantasin ges en öppning att smyga in genom, och upptäcka… vaddå?

Ja. Vem vet.
Olika för alla?
Mmm. Troligen.

Det här. Det lockar. Pockar.
Vill fram, ut, synas, ta plats.
I handling. I ord. I bild.

Jag skriver, men är inte klar än

Jag skriver. Om skillnaden mellan bild och ord. Om vad jag släpper ut i världen och vad jag håller tillbaka. Och varför.

Men. Det är inte klart. Det finns mer för mig att fnula på här, jag är inte klar. Om nu klar överhuvudtaget är ett begrepp som passar in i sammanhanget…

Vad är skillnaden mellan bild och ord för dig? Vad vågar du uttrycka i ord/text? Och vad vågar du uttrycka i bild? Är det samma? Skiljer det sig åt? Är du lika våglig i de olika uttrycksformerna?

Det är också något med att våga stå för det med namn, vad det än är jag släpper ut i världen, som spökar inom mig. Icke att förglömma den berömda skillnaden mellan privat och personligt heller…

Så ja. Jag skriver.
Om skillnaden jag upplever mellan att uttrycka mig i bild, och i ord.
Men. Jag är inte klar än.

Bränn alla mina brev

Jag läser Bränn alla mina brev, Alex Schulmans roman som bygger på triangeldramat och kärlekshistorien mellan Sven och Karin Stolpe och Olof Lagercrantz. På sidan 240 snubblar jag över följande passage: ”Ibland längtar jag efter landet som icke är. Jag längtar efter allt det som aldrig hände. Därför kan jag ibland tillåta mig själv att besöka den platsen, i tanken. Så är det med de här pappren.” 

Det är mormor Karin Stolpe som berättar för en ung Alex Schulman, hennes dotterson, om betydelsen av några brev som han snubblat över i mormors garderob på jakt efter gamla frimärken till sin frimärkssamling. Jag läser och påminns min egen saknad efter det som inte blev.

Skriva. Det kan han. Det är en välskriven bok, lättläst och samtidigt långt från lättsinnig. Tung men utan att kännas tung i läsningen. Det tar mig inte många timmar att läsa de 280 sidorna, och det är med vånda jag lägger ifrån mig boken mitt i natten för att säkra att jag får min skönhetssömn…

Får ett par timmars respit följande eftermiddag mellan förmiddagens kontorsarbete och att Caspian trillar in till Hasselbacken för att fortsätta parallelljobba med mig. Solen skiner. Det är ljumt och härligt. Så jag tar fram boken, som jag kommit halvvägs i, slår mig ner i trädgården och läser. När Caspian kommer två timmar senare har jag tre sidor kvar…