Lekfull tantra – din väg till att njuta av livet (bok 4 av 12)

Hösten 2017 så korrekturläste jag en tidig version av boken Lekfull tantra. Den var bra då. Den är bättre nu. Riktigt bra! Charlotte Cronquist kan skriva, hon är en ordkonstnär som arbetat som journalist, redaktör och författare i många år.

”Låt glimten i ögat vara där, lämna allvaret utanför din lekplats och möt det som sker med öppna ögon. När du varken vet vad som ska hända eller har förväntningar på vad som ska ske kan magi uppstå.”

Charlotte är dessutom min föregångare, med vilket jag menar att hon går före. Visar en möjlig väg. Charlotte är min vän och tillika medspelare i min Mastermind-grupp, och det är precis det hon gör. Hon förebildar vad som är möjligt när man lever så modigt, öppet, ärligt och upplevelserikt som Charlotte gör.

Kanske är det vår gemensamma bakgrund som huvudfotingar som gör att det känns så tryggt för mig att ha henne i ryggen? Vad jag än hittar på, så har jag henne där, som ett extra trumfkort att dra vid behov.

”Jag tränar på att möta människor utifrån mina behov och mina gränser. Jag lär mig att säga ja eller nej på de rätta ställena. Då ger jag mig själv platsen och rätten att bestämma om, när eller hur någon annan får röra vid mig. Det är viktigt att bli mött i min takt. Det är viktigt att jag tar eget ansvar och har modet att vara vänlig, bestämd och tydlig med vad som är tillåtet i ett möte med mig.
[…] Utgå inte ifrån att någon kan läsa av dig, utan uttryck dina gränser när det behövs, med ord eller gester eller med en kombination av dem.”

Eller som min kollega Pernilla Tillander säger: Tydlighet är snällhet. Det är precis det här jag har varit dålig på. Men inte längre.

Och det är precis en sån här sak som gör denna boken och Charlottes arbete som kärlekskrigare så viktigt: för det här handlar inte om sex. Enkom. Icke sa Nicke. Det här – att sätta gränser, att ta reda på mina egna behov, att ta ansvar för mig, det påverkar ju allt jag är, allt jag gör, alla jag möter. Om jag är tydlig så gör det skillnad oavsett om jag möter dig vid nakenbryggan, i sovrummet, i konferensrummet eller på en CoachWalk. Min tydlighet gör skillnad. I livet som helhet.

”Träna på att äga dina känslor.
[…]

Reflektera gärna över vilka slags känslor som du tycker eller har tyckt känns fel – i allmänhet och i sexuella situationer? Hur skulle du kunna möta dem på ett lekfullt sätt?”

Boken är full av frågor som dessa, som lockar mig till reflektion (och just denna frågeställning väcker enormt många tankar i mig!). Och lika full av övningar som lockar mig till att testa, leka, experimentera och utforska. I boken finns något för alla och en var, för singlar som för par, för ung som för gammal och inte minst för kropp såväl som för knopp.

Nu läser jag Lekfull tantra – din väg till att njuta av livet ännu en gång. Mellan mina två läsningar har jag varit deltagare på en helgkurs i Lekfull tantra, och oj vilket intryck den helgen gjorde i mig. Som öppnade den en helt ny värld för mig, en värld som jag förnekat mig själv i alltför många år. Salighetens värld.

”Ge dig tid, det finns en värld av njutning att upptäcka och i centrum av den världen finns du.”


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2019, att läsa och blogga om 12 svenska och 12 engelska böcker, en varannan vecka, böcker som jag redan har hemma.

#YesAllWomen – feministerna skriver om berättelsen

Här ett kapitel i Män förklarar saker för mig av Rebecca Solnit som jag, liksom det föregående, också har svårigheter med. Inte för att det inte berör mig. Det gör det. Enormt mycket. Men för att jag inte riktigt har känslan av att stå på fast mark i frågan. Det är ett gungfly jag tar mig ut på, när jag ska försöka göra en reflektion kring kapitlet.

Solnit inleder kapitlet med en reflektion kring en massaker på studenter i Isla Vista i Kalifornien, i maj 2014: ”Det var en avgörande match i idéernas världsmästerskap. Lagen kämpade ursinnigt om bollen. Det stjärnspäckade feministlaget försökte gång på gång sparka in den mellan målstolparna som hade påskriften Generella samhällsproblem, medan motståndarlaget, som bestod av de konventionella medierna och konventionella gubbar, var fest beslutet om att få in den i den vanliga målburen, som hette Isolerad händelse.”

Isolerad händelse?

Ja. Alltså.
Är något någonsin en isolerad händelse egentligen?
Hänger inte allt ihop? Vad vi gör, vad vi ser, vad vi uppmärksammar?
Allt vi upplever påverkar oss, i en eller annan riktning.
Så – finns det egentligen isolerade händelser?

(Och nej! Jag säger inte att ”omständigheter ursäktar”. Inte under några omständigheter, tror jag. Däremot kan omständigheterna ge en förklaring.)

”[…] när schizofrena personer i Indien hör röster är det mer sannolikt att rösterna säger åt dem att städa, medan det är mer sannolikt att amerikaner får höra att de ska bruka våld. Kulturen har betydelse.

Stämmer det?
Inte en susning. Räknar med att Solnit gjort sin research – fast det är ju min lathet som talar. Googlar genast och finner artikeln The violence in our heads. Och oavsett – det är klart kulturen påverkar. Ingen man är en ö, säger talesättet, och det stämmer så klart. Vi formas av våra upplevelser, våra erfarenheter, vår omgivning, det vi uppmuntras och lärs till. Och reklambranschen skulle vara helt död, ja, aldrig ens ha uppstått, om det inte var så att vi människor i allt är ganska lättpåverkade!

Så hur ser kulturen ut? Och hur bidrar jag till den? Vad är mitt tillskott – vad gör jag för att vara med och forma och omforma den? Vad är det för saker jag kastar ner i grytan, och vad leder det till?

Solnit citerar en twittrande Jenny Chiu: ”Visst. #NotAllMen är kvinnohatare och våldtäktsmän. Det handlar inte om det. Det handlar om att #YesAllwomen lever i rädsla för dem som är det.”

Och kanske är det i dessa meningar som min ovilja att skriva om detta kapitlet når sin kulmen. För jag vill inte leva i rädsla för nånting. Jag känner inte att jag gör det heller. Samtidigt som jag definitivt inte kan slå påståendet ifrån mig, för ja, det händer, om inte dagligen, så kanske varje vecka, att tanken slår mig. Att jag, när jag cyklar hem från Lindy Hop-kursen sent om kvällarna, är lite extra vaksam och om jag hör en cykel komma upp bakom mig, tittar mig om, och är på min vakt tills bakomliggande cyklist (givet att jag fått syn på en en man), har cyklat förbi mig. Likadant som att jag, när jag går en promenad på Bulltofta en mörk höstkväll, får lite hjärtklappning om jag går genom ett område som är dåligt upplyst med mycket buskage.

Jag vill inte.
Men jag känner den.
Rädslan.
Otryggheten.

Och fasiken. Jag hatar inte mycket… men den hatar jag nog. Jag hatar att jag överröses av tankar som skapar känslor av otrygghet och rädsla, av ett behov att skydda mig själv, att vara extra vaksam, stoppa handen i fickan och krama nyckelknippan så att nycklarna sticker ut mellan mina knutna fingrar, så att jag, om jag hamnar i nöd, åtminstone kan verka tillräckligt hotfull så den-skrämmande-mannen-i-min-fantasi ska slinka iväg i skydd av mörkret… bara för att leta efter ett annat offer?

Ja.
Så där går tankarna.
Och det skaver. Rejält.

Jag vill inte tänka den typ av tankar som resulterar i känslor som dessa.
Jag vill verkligen inte det. Men hur kommer jag från dem? Vad skulle krävas, av mig, såväl som av den kultur, den kontext, det samhälle jag lever i, för att jag skulle kunna undvika att erkänna att jag är en av #YesAllWomen?


Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på min åttonde bokreflektion kring boken ”Män förklarar saker för mig” av Rebecca Solnit. Jag har för avsikt att blogga en bokreflektion för varje kapitel:
Män förklarar saker för mig
Det längsta kriget
Världar krockar i en lyxsvit
Till hotets lov
Gammelmor Spindel
Woolfs mörker
Kassandra bland kräken
#YesAllWomen
Pandoras ask och den frivilliga poliskåren

Skrivretreat nästa?!

Har inte kommit igång med mina Morning Pages ännu.
Attans.
Sitter här och har stillestånd i skallen.
Finns en massa jag skulle kunna blogga om, men det kittlar inte.

Så jag plockar fram Morning Pages från tidigare år och skummar text på text om separation, skilsmässa, uppbrott, känslor. Blandad kompott, visst på svenska, annat på engelska.

Tanken att göra något av de där texterna, något ”riktigt”, väcks igen.
En bok? En ebok? En pod?

Vågar jag? Är det för nära? För utlämnande?
Kan de såra, riva upp läkta sår, göra illa?
Påverkas andra än jag? Även om det är min upplevelse jag skriver om så är jag inte ensam rollinnehavare.

Fast… jag vill inte låta mig hindras av funderingar, för önskan, drivkraften, finns där. Bättre skapa, och se vad och hur jag tar ett eventuellt nästa steg. Inte förutsätta problem som kanske eller kanske inte dyker upp – utan ta ett steg i taget och låta det som vill ske ske.

Skrivretreat nästa?!

Skild. Igen.

Nu sitter jag här – skild för andra gången.
Så här tänkte jag inte att det skulle bli. Men det blev så.

Sorgligt?
Jamen jo, visst är det det. Jag ville inte detta. Förrän jag faktiskt ville det. För så är det ju – ett tu tre skiftar perspektiven, en insikt dyker upp som sätter allt i ett annat ljus. Visst kan jag se det sorgliga i att livet inte blir som tänkt, samtidigt som jag inte är ledsen. Jag ångrar inget. Faktum är att jag mest känner enorm tacksamhet över att vi båda, jag och exmaken, i stort har – och har haft – förmågan att hålla såväl huvudet kallt som hjärtat varmt och välvilligt under processen från separation till fullbordad skilsmässa, med överenskommelser kring bodelning- och underhållsavtal och allt annat som kommer med på köpet, när två själar ska trassla sig ur varandras liv, på ett eller annat sätt.

Skillnaden i mitt liv är inte så stor heller ärligt talat. Jag bor kvar; älskar Hasselbacken och gläds åt att vi hittat en lösning som gör det möjligt för mig att bo kvar. Barnen bestämmer själva hur de vill ha det, var de vill bo och när (i görligaste mån). Ja, barn och barn, lillebror kan räknas som sådant, men 18-åringen tar ju alldeles strax studenten, så tiden kvar i boet för hen är begränsad av fullt naturliga skäl.

Funderar lite över vad det är som gör att det känns så lugnt inom mig. Kanske för att det har fått ta tid? Eller snarare: att jag har låtit mig själv få ta den tid jag behövt. Ta tid att känna efter, tid att gråta, sörja, landa.

Kanske för att jag låtit tankar och tillhörande känslor komma och gå? Inte grävt ner mig i varken den ena eller andra känslan, utan låtit dem komma, skölja över mig, och passera. Ibland snabbt, ibland riktigt långsamt – hela tiden trygg i min visshet att vad jag än känner i stunden så går det över. Det kommer en annan tanke, till slut. Ingen känsla är statisk. Någonsin.

Och som Pernilla brukar säga – sorgen och glädjen går hand i hand, är bästa kompisar. Sorgen när något tar slut handlar om glädje, kärlek och ömhet som flödat, om allt det som upplevts. Glädje över det som varit, som inte längre är. Tacksam för allt jag fått vara med om, över allt jag lärt mig, över allt denna relationen gett upphov till. Jag tar med mig de bästa av minnen, och ser med nyfikenhet framtiden an, samtidigt som jag har fokus på att leva och njuta av och i nuet.

På glänt.

Cyklade hem från möte med Gott Barn, med Vi är i advent i öronen via Spotify, och kom förbi Husie församlingshem där jag fick syn på följande uppmaning:

Jag var tårögd redan innan, av en salig blandning (som blogginlägget Vi är i advent vittnar om), och när jag läste vepan stockades gråten i halsen på mig. Jag har blivit bättre på att undvika oroskänslor. Men just för Goda Barn (mina, dina, våra!) är det svårt emellanåt, sirenen vid namn Oro sjunger vackert och lockar, pockar, vill inget hellre än att dra ner mig i djupet där ångest och rädsla gör oron sällskap.

Jag gör mitt bästa för att inte falla för Orons skönsång, men märker, t ex på hur jag reagerar på vepan på församlingshemmet, och för den delen även till Vi är i advent-skivan, att känslorna lurar precis under ytan. Och det är ok. Jag låter mer än gärna känslorna strömma genom kroppen min. Kanske för att jag blivit bra på att låta dem göra just det: strömma genom mig, inte stanna kvar, inte krampaktigt hålla fast vid dem, inte fastna i ältandet. Känslorna fyller mig, tar över alla förnimmelser, men likt en våg, så klingar de bort ganska snabbt. Kvar står jag, tacksam för förmågan att känna, och lika tacksam för förmågan att släppa taget, att låta gå.

På sätt och vis är det vad som händer, när en ställer dörren på glänt: plötsligt ställs jag inför nya bekantskaper, nya situationer och nya relationer, åtminstone om man, som jag, eftersträvar att dansa med den som knackar på dörren, vem det än månde vara. Det ger mig nya perspektiv, min värld expanderar och jag med den… och så exploderar jag emellanåt – så människa jag är – i känslor, av något så futtigt som en vepa på ett församlingshem.

 

Ensam vs självsam?

En vän delar sina känslor kring ensamhet, kring självsamhet, kring förvirringen dem emellan. De där gångerna då hen vill ha sällskap, men vem? De där gångerna hen kanske inte vill ha sällskap, fast borde man ändå inte vilja det?

Igenkänningen när jag tar in hens tankar är hög, oerhört hög.

Jag brottas själv med de där känslorna.

Har erfarit en helt annan grad av ensamhet senaste året jämfört med tidigare, en ensamhet som i mycket högre utsträckning varit en självvald självsamhet, snarast än en upplevd ensamhet. Utom ibland, då jag suktat efter tvåsamhet, samvaro, tillhörighet.

Slås av en sak till när jag får ta del av hens funderingar, då jag mången gång jämfört mig med hens sociala liv och tänkt tankar som ”Oh, hen har så många vänner, hittar på så mycket roliga saker, blir bjuden och bjuder in till middagar och upplevelser, själv är jag så ensam, så ensam, har ingen att vara med, ingen att fråga, för vem skulle vilja… om jag bara vore lika populär/trevlig/social som hen så skulle livet vara så mycket trevligare.

Och så trillar jag dit, rätt ner i fällan. Fällan där jag jämför min inre upplevelse med någon annans yttre verklighet. Denna fälla, måhända en av de absolut vanligaste fällor vi människor går i, som är så onödig. För. Det. Går. Inte.

Att jämföra min inre upplevelse med din yttre verklighet är som att jämföra äpplen med eldsprutande drakar. Det är liksom inte ens i närheten av att vara jämförbart; väsensskilt. Vilket ju bevisas gånger som denna, då jag får ta del av det som finns bakom fasaden, bakom middagar och helgutflykter, Köpenhamnsvisiter och utforskande upplevelser. Där bakom finns en själ, som har så mycket mer gemensamt med mitt eget inre – dessa eviga funderingar kring ensamhet och självsamhet, rädslan för att inte duga, för att inte vara en i gänget, för att inte ha någon att hitta på saker med – till trots för våra olika yttre omständigheter.

Och där, i den delade upplevelsen, så känner jag mig helt plötsligt mycket mindre ensam. Jag väljer min självsamhet, och i min ensamhet finns det människor jag kan sträcka ut min hand till, ställa en fråga, bjuda in och bli inbjuden, omfamnad, en i gänget. Jag är inte ensam, för jag är inte den enda som tänker och känner så här. Jag gör det, min vän gör det, och troligen gör du det också, som läser det här. Vetskapen att jag inte är den ende som upplever livet så här, gör det lättare att bära dessa känslor.

Vikten av att vi som individer delar med oss av det vi känner och upplever, våra rädslor och farhågor, när vi känner oss små och obetydliga, är stor. Då kan jag ta emot, i igenkännande empati, och sedan i min tur dela med mig av mina egna rädslor och farhågor. Därmed hjälper vi varandra till storhet, för vi växer som människor när vi delar, när vi tror den andre om gott, att hen kan ta emot och stå stark när jag känner mig liten och svag. Så samverkar vi, turas om, och gör varandra stora som människor.

Spegel, spegel på väggen där, säg mig vad och vem jag ser?

Men det börjar inte med delningen – det börjar i modet att se inåt, att erkänna känslan för mig själv, att våga se den i vitögat och yppa dess namn. Vågar du titta dig själv i spegeln och se, verkligen se, det som finns där?

Jag gör, sedan jag insåg att jag kan vara varsam med mig själv – att jag inte måste banka på mig, när jag i spegeln ser något som jag inte känner mig stolt över, känslor jag skäms för, småsinthet, avundssjuka, rädslor, skam. Oavsett vad jag ser i spegeln, har jag lärt mig att vara varsam med mig själv, något som gjort oerhört stor skillnad för mig och min livsupplevelse. Då blir inte spegeln ett hot, utan jag kan, med nyfikenhet, titta på mig själv, om och om igen. Från olika vinklar, vid olika tillfällen, upptäcker jag hela tiden nya nyanser. Och det är den mest fantastiska huppegupptäcksfärden jag någonsin upplevt.

En miljard tankar

Märker hur tankarna drar igång, denna eviga karusell, som ger en sjunkande känsla i maggropen, den där olustkänslan som sakta men säkert tar tag i hela min kropp; duns, så är jag nere i källarhålan. Ensam. Oälskad. Bortvald.

Och det enda (!) som skiljer detta tillfälle från stunden tre minuter innan, då jag glad i hågen var i full färd med att laga middag, är en fråga, ett svar, och en miljard tankar.

Frågan skapar inte känslan. Svaret skapar inte heller känslan. Men tankarna gör. Det är tankarna kring svaret som sänker mig. Mina tankar, kring svaret. Inte svaret. Utan den historia jag hittar på om vad svaret kanske eventuellt möjligen skulle kunna tänkas betyda.

Som tur är har jag övat länge på att fånga mig själv när jag börjar spinna iväg i fantasin, på detta sätt som på intet vis gagnar mig (och inte någon annan heller, inte minst personen jag frågade och fick ett svar från). Så ock denna gång. Jag får syn på den sjunkande Helena, och trycker på Paus-knappen. Resonerar med mig själv:

Stopp och belägg. Hörrururu Helena, är fantasin du skapar inom dig verkligen sann? Och hur gagnar detta dig? Du känner att du är på väg neråt, känslan av olust växer och växer och försöker, på alla sätt och vis, få dig att förstå att detta inte är vägen fram. (Snarast vägen ner.) Följer du denna väg, kommer du uppleva mer olust, mer känsla av ensamhet, mer rädsla för att bli och vara bortvald. Och de tankarna ger inte upphov till god känsla inombords. Tvärt om. Ska du verkligen vandra vidare på den inslagna vägen?

Nej.
Det ska jag inte.

Så jag släpper taget.
Undviker att göra en stor sak av det. Ringer ingen. Messar ingen. Undviker att göra ett stort drama av det hela (ni vet: Jag frågade detta, och då sa hen det här, och då tänker jag x, y och z, är det inte hemskt, hur ska det bli, tror ni hen någonsin kommer att vilja vara med mig igen eller är jag bortvald nu, för evigt?).

Sakta men säkert släpper jag taget om fantasin som inte gagnar mig.
Sakta men säkert återgår jag (hela systemet, kropp och knopp) till mitt medfödda välbefinnande, den sköna känslan som jag vet alltid finns där, om jag bara förmår undvika sirenens sång.