Älskade böcker!

Älskade böcker. Vad vore mitt liv utan dem, ja, vem vore jag ens, utan mina läsupplevelser? Låt oss dela med oss av våra älskade böcker och vad de betytt för oss, varför, var och hur vi läser, vilka böcker vi väljer och hur det går till, och allsköns andra frågor som kanske dyker upp i samband med kvällens tema. Vågar tom garantera att du kommer få med dig minst ett par boktips hem!

Så beskriver jag mitt andra ChattyMeals-evenemang med rubriken Älskade böcker, som går av stapeln den 25 oktober. Meny och länk till anmälan hittar du här: http://chattymeals.com/events/alskade-bocker-20171025-101.html

Och ja. Jag älskar verkligen böcker. Etthundra dagar i rad bloggade jag ju om böcker i årets #blogg100-utmaning, så något annat än stark kärlek till boken skulle nog förvåna. Jag älskar att läsa, att lockas in i andra världar, ges en chans att få andra perspektiv, att förbluffas och förvånas, att få tankespjärn och nya insikter, fascineras av fantasifulla världar och drömma mig bort i tanken.

Igårkväll läste jag ut just en sådan bok, med en fascinerande fantasifull värld, fylld av väl porträtterade karaktärer, sådana där som jag gärna skulle vilja lära känna ännu mer. Det var min femtionde bok för året, vilket innebär att jag uppnått min Goodreads-challenge för 2017, som jag satte till att just läsa femtio böcker. Eftersom vi är halvvägs genom vecka trettiofem, inser jag att målet nog var lite lågt satt. Så jag får väl drämma till med etthundra böcker nästa år, eller nått.

Om du skulle bokprata lite kring älskade böcker – vad skulle du vilja förmedla då? Favoritbok? Vilken typ av böcker du läser och varför? Eller mest udda bokupplevelse du varit med om, kanske?

Tankar som bara är tankar

Prins Po berättar för Katsa om tankeläsning, den gåva han fått som särling:
”Enorma vågor av energi, känslor och tankar sköljde alltid över mig och för det mesta drunknade jag i dem. Det har till exempet tagit mig lång tid att lära mig skilja mellan tankar som är betydelsefulla och tankar som inte är det. Tankar som bara är tankar, flyktiga, och tankar som har någon betydande innebörd. Jag har blivit mycket bättre på det, men min gåva ger mig fortfarande saker som jag inte har en aning om hur jag ska hantera.”

Precis så där upplever jag själv mina tankar och känslor, som vågor som sköljer över mig, och hur jag lärt mig att låta dem skölja förbi. Hur jag börjar lära mig skilja på de flyktiga tankarna och de som har ett reellt budskap som gagnar mig. Hur jag – och du – på sätt och vis är vad Po är, tankeläsare, men inte av andra, utan av oss själva. Vi har i alla fall möjligheten att lära oss att läsa – och därmed tolka – våra egna tankar. Att lära oss att inte ta de flyktiga tankarna på allvar, att lägga vårt fokus på de betydelsefulla tankarna.

Betydelsefulla tankar?
Ja, ”betydelsefulla tankar” är det jag kallar tankar som gagnar mig. När jag förmår observera mig själv och mina tankar hjälper frågan Gagnar detta mig? Den gör det enklare för mig att kliva ur den där energivågen och se den lite från sidan. Från det perspektivet har jag lättare att identifiera när jag fastnat i en energivåg av tankar och efterföljande känslor, som får mig att snurra runt runt runt, men utan riktning. Utan något egentligt syfte. Det är delvis det jag brukar benämna dramaträsket. Lätt att fastna i, men helt poänglöst, för det leder inte till nånting bortsett från att jag sjunker djupare och djupare ner i träsket. Om svaret på frågan är Nej, ger jag mig själv en utväg ur dramaträsket, som en lönndörr som vips tar mig tillbaka till ruta ett igen. Om svaret däremot är Ja, så får jag lite extra kraft och styrka att ta mig genom energivågen.

Fast oftast har mina betydelsefulla tankar en helt annan energiprofil än den där virvlande och sugande vågen av tankar som överväldigar men saknar reell betydelse, inser jag nu när jag känner efter. Det är en annan tyngd i dem, och ett lugn, på något vis. Inte stillastående, inte alls, men det är som de har en tydlig förankring till jorden, eller som om de alltid har ett tydligt och högst förnimbart centrum.

Något är det i upplevelsen av dem som skiljer ut dem från den andra typen, och kanske är det anledningen till att jag allt mer sällan faktiskt ställer frågan Gagnar detta mig? Jag har kalibrerat mig själv (genom att ställa den frågan och besvara den, öppet och ärligt, tiotusentals gånger de senaste fem åren!) så pass att jag vet det, utan att behöva ställa mig frågan. Tankarna som bara är tankar, flyktiga, ger jag lov att vara precis det: flyktiga.

Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på en bokreflektion inspirerad av boken ”Tankeläsaren (De Utvalda #1)” av Kristin Cashore.

Utflykt: Bakken

I våras skapade jag en rensa-så-många-ogräshinkar-som-möjligt-och-tjäna-tio-kronor-per-hink-att-hitta-på-något-tillsammans-för-utmaning till mig och barnen. Vi har tillsammans lyckats plocka nästan trehundra (!) hinkar ogräs, och därmed hade vi nästan tretusen kronor att hitta på något för.

För ett tag sedan beslutade vi oss för att vi skulle dra till Dyrehavsbakken i Klampenborg, strax norr om Köpenhamn, och idag blev det så av (inte minst för Bakken stänger för säsongen nästa helg). Efter en stadig frukost på nybakade surdegsfrallor cyklade vi till triangeln och satte oss på tåget över sundet. Knatade genom Dyrehavsparken till Bakken, köpte vars ett turbånd och började beta av attraktion efter attraktion. Rodeobanen och Mine Train Ulven, Skyroller och Tornado, De Vilde Mus och Extreme, Rutschebanen och Vandrutschebanen, Vikingeskibet Dragen och Polypen, 5D Cinema, Hurlumhej och Spøgelsestoget; vi skrattade och skrek, själv blev jag yrare och yrare, men roligt hade vi!

En härlig utflykt tillsammans med barnen – en dag att minnas! Dessutom har vi nog i runda slängar sjuhundra kronor kvar av vår pott – kanske kan bli en god middag? Eller en falafel hos Ammo med efterföljande bio? Vi får slå våra kloka huvuden ihop och bestämma oss för hur vi gemensamt ska sätta sprätt på återstoden helt enkelt.

Inspirerad av Pia Kammeborn och Dennis Kammeborns vackra bok Picknick – Utflykter & Inflykter, är mitt sommartema satt till just det. Det kommer allt bli fler utflykts- eller inflyktsinspirerade blogginlägg på temat.

Hur lära katt akta sig för bil?

Ännu en sådan där kväll då jag önskar jag faktiskt hade bloggat på morgonen, för nu sitter jag här och vill skriva men inte om det, eller det där andra. Men kanske det här… eller nä. Inte det heller.Så jag bläddrar bland mina foto och hittar ett av sommarens foto av katten Pop, denna älskade katt. Leker lite med olika fotofilter (bilderna i ordning uppifrån och ned: utan filter, Transfer, Blekt, Noir), och tycker allt att det är en bra grann katt den där Pop (som nyligen blivit med eget Instagramkonto)!Igår kväll gick jag en sen kvällspromenad med lånehunden Sixten, och Pop följde med oss. Det var beckmörkt inne på Bulltofta, så vi gick längs Sallerupsvägen, för jag hade bespetsat mig på att sätta en Pokémon på ”3 figurer i en”-gymmet. Pop har för vana att följa med mig (och andra i grannskapet) på promenader, men just igår kväll önskar jag nästan att han inte gjort det. Han tyckte vi skulle korsa Sallerupsvägen nämligen, och fast jag och Sigge stannade kvar så började Pop gå över gatan. I sakta mak. Det kommer en bil som saktar in. Jag lockar och tjoar, i hopp om att få honom att antingen komma tillbaka till min sida eller faktiskt ta sig till andra sidan. Men nej då. Sakta mak var det, inte bryr sig en så distingerad gentleman som Pop om något så futtigt som en bil. Eller två.Eller fem, vilket var vad det blev till slut tror jag, innan han slutligen bestämt sig för att faktiskt komma tillbaka till vår sida av gatan. Fram och åter velade han, i sakta mak (ni har nog fattat det nu va?), helt brydd för att det faktiskt skulle kunna falla sig så att en bilförare helt enkelt skulle kunna missa att få syn på honom.Oh hemska tanke, har redan förlorat två katter till bilar i området, vill verkligen inte vara med om det igen!Men Pop bryr sig då rakt inte för det. Det är inte första gången jag får hjärtat i halsgropen när jag är ute med honom. Det var inte länge sedan han följde efter mig när jag skulle på en joggingrunda på Bulltofta, då han satte sig mitt på Dammstorpsvägen, så två bilar fick krypköra för att till slut stanna medan jag gick och lyfte upp kattskrället och tog honom till sidan. Går det att lära honom att akta sig för bilar – någon som vet?

Premiär på temat Naturens Guld

Så gjorde jag då slag i saken, la till mig som värdinna i ChattyMeals, då jag äntligen landat i ett tema och en meny som kändes i samklang. Naturens Guld – det blev titeln på min invit, och självfallet kommer jag bjuda på både grön smoothie med vilda blad, en ogräs- och fetaostpaj samt en fruktsallad med egenplockade björnbär och krikon, kanske några blåhallon dessutom.

Kvällens samtalsämne kommer att cirkla kring följande: Äpple och krikon, nässlor och kirskål, svartkämpe och kråkvicker, björnbär och blåhallon – detta och mycket mer är delar av naturens guld. Sånt som växer i det vilda (och för den delen, odlat!) som förgyller min tillvaro; både för glädjen att plocka, ta tillvara och inmundiga det!

Det tog inte många dagar innan fyra av sex platser blev bokade, och jag ser verkligen fram emot en fin samtalskväll tillsammans den femte september klockan 18:30. Om du tycker ämnet lockar, finns alltså fortfarande chansen att anmäla dig, och det gör du här: http://chattymeals.com/events/naturens-guld-20170905-101.html

Det går nästan inte en dag utan att jag kommer på fler ämnen som lockar, samtidigt som jag gärna vill genomföra mitt första event för att se att det är lika givande som jag tror det kommer bli, precis som det var den första gången jag själv deltog som gäst på ett ChattyMeals. Har du något ämne som du skulle lockas lite extra av att få djupdyka ned i en hel kväll? Jag kan tänka mig så vitt skilda ämnen som #skolvårens twitterifierade fråga #VarförSkola, Älskade böcker, Skrivande som självcoaching, Vem är jag?. För att inte tala om alla ord som jag med glädje skulle ha en gemensam reflektionsrunda kring, ord som Ansvar, Kärlek, Glädje, Feminism, Sensualitet, Reflektion och Förväntningar. Ja, gisses, jag skulle kunna fortsätta komma på förslag på tema in absurdum! Bara genom att titta på ämnen jag bloggat om både en och flera gånger, skulle kunna ge mig ämnen för år framöver. Så jag kanske bara ska skapa ett par till event helt enkelt? Ett i månaden låter som en bra frekvens, eller vad säger du?

Oh nej!

Sitter här i soffan, ganska slut efter en dag i Köpenhamn med vänner, både gamla och nya. Mycket trevligt, och kul, eftersom vi tog oss till Fisketorvet och blev helt förstummade alla tre kring hur mycket Pokémon Go-aktivitet det var där. Framför allt uppe på taket, på parkeringsplatsen. Helt galet att se alla dessa människor som knatade runt – och vi gjorde dem gladeligen sällskap! – och snurrade Poké-stop och kastade bollar. Och så fick jag ju fatt i både Unown och Kangaskhan.

Funderade på att blogga om det, men tänkte Nej, det orkar jag inte riktigt. Och jag bloggade ju om Pokémon Go igår, folk kommer tro jag är helt galen. Så istället började jag bläddra i Evernote på jakt efter blogginspiration. Kom på att jag ju har lite fina stycken från boken Half of a yellow sun kvar att blogga om. Men så slog det mig, att när jag läste ut den häromdagen, sittandes i solen i trädgården, så gjorde jag pyttepyttesmå hundöron (fy skäms, jag vet att det är strängeligen förbjudet) i biblioteksboken eftersom jag varken hade mobilen (för att ta foto direkt) eller penna och papper (för att skriva ner sidorna, för att ta foto lite senare) tillgängliga… och sen cyklade jag till biblioteket och lämnade tillbaka den (ett par dagar försenad dessutom).

Först nu insåg jag, att jag ju glömde att ta foton på de där passagerna i boken – Oh nej! Jag får väl helt enkelt ställa mig i kö till boken igen och hoppas att mina pyttehundöron fortfarande finns kvar, om jag nu råkar få hem samma exemplar från biblioteket så klart. Det är värt ett försök, för jag minns känslan i mig när jag läste, markerade sidorna, tog in det skrivna – vackert, tragiskt, djupt och mänskligt.

Nåväl. Gjort är gjort, och det gagnar mig inte på något vis att banka på mig för att jag glömde bort att ta foton innan jag lämnade tillbaka boken. Så jag släpper det, och bestämmer mig för att ta mig till sängs för att ge mig i kast med en annan bok jag läser just nu, en bok i en helt annan genre: Tankeläsaren, av Kristen Cashore.

Men jag vill samtidigt passa på att rekommendera boken Half of a yellow sun, eller En halv gul sol, som den heter på svenska, av Chimamanda Ngozi Adichie, för den är mycket läsvärd. Inte minst för att den ger mig ett alltför sällsynt perspektiv, inifrån ett av de afrikanska länderna, en hel kontinent som i det närmaste är oerhört frånvarande i den litteratur jag läser. Västerländsk, men även österländsk kultur, tycker jag mig känna ganska väl, i stora drag, för det finns massvis med böcker ur de perspektiven. Men Afrika? Not so much, och det är något jag vill förändra för egen del.

Om du upplever detsamma, så tycker jag du ska plocka upp denna, eller någon annan av Chimamandas böcker; Americanah kan jag till exempel varmt rekommendera!

Samarbete gör susen!

”Nån som vill ta en Articuno vid Flygplansgymmet kl 18:30?”

Frågan dök upp i den nystartade Facebook-gruppen Pokémon Go Husie, som även synts i Lokaltidningen. Jag skulle just sätta mig ner till bords, samtidigt som jag så gärna vill ha en Articuno, så jag svarade just det, och frågade om vi kunde köra kl 19 istället. Jodå, kom svaret blixtsnabbt, så när jag ätit upp kastade jag mig på cykeln och for iväg. Väl framme möttes jag av en förunderligt rolig och – hittills – ovanlig syn för Husie: Femton personer stående vid en cykelbana, tillsammans, under prat och skratt. För det är ju bonusen – att lära känna andra i området, vilket definitivt stärker känslan av samhörighet.

Vi lyckades bekämpa Articunon i raiden, men tyvärr så smet den från mig när det väl var dags att försöka fånga den. Fast då var det någon som föreslog att vi skulle sammanstråla en stund senare vid Minnesstengymmet vid Klågerupsvägen istället, för där var en pågående raid med en Moltres att bekämpa.

Så jag cyklade dit och väl där blev vi nitton spelare (eller rättare sagt, nitton konton på sexton personer, för vi hade tre spelare med dubbla telefoner – det går det med så länge man är lite flyhänt!), som lätt besegrade Moltres. Men, turen var inte med mig här heller, den rackaren smet från mig den med (fast den har jag redan i mitt Pokédex å andra sidan, Articunon har jag aldrig lyckats fånga in).

Om ovanstående är lika svårförstått som kinesiska kan du välja att låta det förbli oförståeligt, eller så laddar du ner Pokémon Go till din egen smarta fån, och testar. Det är riktigt roligt, inte minst nu när det äntligen finns en reell anledning att samarbeta. Sedan spelutvecklaren transformerade gymmens upplägg och började släppa raids med riktigt höga karaktärer, så har behovet att kunna sammanstråla med gelikar ökat. Det går nämligen inte att besegra en av dessa Pokémons ensam, utan man måste vara ett gäng av varierande storlek, utifrån hur stark figuren är.

Det finns ganska många Pokémon Go-grupper på Facebook, och tjusningen i denna lilla lokala grupp är bland annat att det inte tar så många minuter att cykla varthän det än dykt upp något spännande i en raid. Bor du i Husie och spelar, eller är nyfiken på att börja, så hoppas jag du begär inträde i Pokémon Go Husie. Annars kan du leta upp en lokal grupp i närheten av där du bor, eller starta en själv så klart!

För ser du ett gäng med folk som står i en klunga, med mobilerna i händerna, så är det sannolikt ett gäng Pokémon Go-spelare. För tillfället verkar det vara spelare mest i ålderskategorierna under tio samt över tjugo/tjugofem som spelar – the early adopters i mitten där, tonåringarna och de unga vuxna, har med största sannolikhet gjort som sonen min, slutat spela och dragit vidare till andra sysslor. Själv har jag bestämt mig för att nå hela vägen – för med 232 av 249 Pokémon i mitt Pokédex kunde man tro jag bara har lite grann kvar, men som spelare på nivå 34 (av 40 totalt), har jag ännu långt ifrån nått halvvägs rent poängmässigt, så det är bara att spela vidare. Trägen vinner!

Sommarlovet till ända

Minstingens väckarklocka skrek nyss ut sitt larm, beep-beep-beep, i ett (lyckat) försök att väcka honom. Själv var jag redan vaken och jag har svårt att se att inte äldsten också vaknade till åtminstone, även om hon börjar skolan först nästa vecka och därmed inte har någon anledning att trilla ur sängen i arla morgonstund.

Igårkväll gjorde vi Malmöfestivalen, med både karuseller och matståndsrätter – Green Fries hemmaskurna pommes frites rekommenderas till exempel varmt, gud så smaskiga! Delvis ett avslut – ett sommarlov är till ända – och även ett avstamp – en ny termin står vid dörren och knackar på.

Själv har jag börjat jobba så sakteliga, och eftersträvar, som varje år, att försöka ta med mig sommarens lugnare lunk in i de första veckorna, att inte rivstarta utan smyga igång lite mer. Fortsätter mina dagliga ritualer, morgonens meditationsstund och efterföljande sjua innan det är dags för den gröna smoothien. Bloggandet är en annan av mina viktiga dagliga göromål – här vill jag komma in i morgonskrivrutinen igen, för den ger mig så mycket. Ett sätt att både få ur mig det som behöver komma ur och samtidigt ge mig själv en stunds fokus på morgonkvisten. Sen har jag sedan slutet av juni lagt till 20 minuters gitarrplinkeplonk varje dag, utföres oftast på kvällen innan läggdags.

Nästa vecka börjar körrepetitionerna igen, där jag bestämt tror vi ska börja repetera inför vår Salzburg-resa om ett par veckors tid. Gitarrlektionerna börjar först veckan efter igen. Däremellan är det inledande möte med min och en väns nystartade bokklubb, något jag verkligen ser fram emot med spänning. Och så ska fönsterfodren i matsal och vardagsrum målas, deadline är bokklubbens första träff så det vill till att dra igång det arbetet.

Ja. Idag sker skiftet. Jag känner det i mig. Nu är sommarlovet slut – och jag har verkligen tagit sommarlov jag också! – och det är dags för nästa fas. Den kliver jag in i med tillförsikt, balans och nyfikenhet. Helhjärtat!

När nyfikenheten tar överhand

Ibland chockerar jag mig själv. Som i söndags när kära kusinen på FB delade Kalkbrottsloppets uppmaning att anmäla sig till det unika Kalkbrottsloppet om fem kilometer den tjugotredje september. Satt i soffan m minstingen och utbrast ”Kolla in det här, ska vi inte anmäla oss?”. Han läste, gruffade och med rynkad näsa sa han ”Nä…”. Då anmäler jag mig själv!”, sa jag, och gjorde just det. Blev anmäld som löpare nummer 209 av 300, i kategorin ”vanliga löpare”. 

Så varför var detta så chockerande, frågar sig vän av ordning?

Jo. Jag har aldrig anmält mig till (och därmed heller aldrig deltagit i) ett löp-lopp tidigare. Nånsin. Visst har jag knatat Vårruset ett par gånger och troligen ett Blodomlopp eller två, men sprungit har jag aldrig gjort, aldrig fått för mig ens. Men sedan maj månad har ju lusten att sticka ut på Bulltofta och lufsa runt ett par kilometer kommit över mig ett antal gånger, och jag har tom joggat dryga fem kilometer någon av gångerna, så jag vet redan att jag klara den aspekten av det hela.

Tanken har föresvävat mig att jag kanske kunde hitta något lopp som lockar, men eftersom jag springer i barfotaskor så avskräcker asfalt en smula då det gör ondare i fötterna än grusade stigar och gräs. De flesta lopp jag ens funderat på faller från av detta skäl. Och det är mycket möjligt att även detta lopp sker på asfalterade vägar men eftersom jag aldrig varit nere i Kalkbrottet så tog nyfikenheten överhand helt enkelt. Så nu hoppas jag bara att lusten att springa trillar över mig ytterligare ett par gånger innan det är skarpt läge!

Målarmirakel?

Ibland förbannar jag den, viljan, min vilja. Den som gör att jag, efter att ha målat vardagsrum i torsdags och första strykningen av matsalen igår, idag har
1) målat andra strykningen – och lyckligtvis sista! – av matsalsväggarna hela dagen (tillsammans med äldsta barnet som gjorde merparten av rollandet),
2) cyklat drygt elva kilometer (fångade Pokémon så det var högst frivilligt – skönt komma ut ur huset!),
3) skrapat bort alla färgstänk från golvet med bakskrapa (bästa tipset om du inte testat det förut!),
4) dammsugit runt väggarna för att bli kvitt allt målarskräp,
5) såpaskurat golvlisterna, och elementen,
6) dammsugit runt väggarna än en gång,
7) flyttat tillbaka alla möbler på sina respektive platser,
8) och dammsugit resten av rummet,
nu sitter i soffan och har två åtaganden kvar att ombesörja:
I – det dagliga blogginlägget (beviset på att jag lyckades är att du just nu läser detta inlägg)
II – tjugominuters gitarplonkande
när det enda jag egentligen vill är att äta en god bit mörk choklad och titta på Jamestown på SVT Play.

Lennart Strandberg skrev så här om viljan:
Viljan är inget undantag, den är ett normaltillstånd.
Den är inget mysterium, men kanske ett mirakel.

Normaltillstånd, jo, det kan jag köpa. Just idag vette hundan om den känns som ett mirakel dock, fast det kanske är precis just det som den är, å andra sidan? Jag menar – matsalen är ju färdigmålad, eller hur?

Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på en bokreflektion inspirerad av boken ”Någonstans finns viljan” av Lennart Strandberg.