Milstolpe

Igårkväll passerade min blogg 10 000 sidträffar. Inte unika, för det vet jag faktiskt inte hur jag kan se, utan totalt. För mig är det där en riktigt stor milstolpe. Tänk. Tiotusen gånger har någon varit inne och tittat på bloggen. Coolt.

20130531-111531.jpg

Milstolpar är annars något som jag egentligen lägger mindre och mindre vikt vid. Tror jag. Eller ljuger jag nu? Känner efter hur det känns när jag skriver det där. Blir lite tveksam faktiskt. Kanske är det så att det inte är antingen eller här heller, utan både ock, som är en strategi jag tycker gagnar mig allt som oftast.

För det är ju så att monokulturer, av vilka slag som helst, har en ökad risk att hamna snett. Det blir lätt för ensidigt. Lite som att satsa allt på ett kort. När en monokultur blir för stor hamnar den i ett väldigt utsatt läge, och riskerar att slås ut, om temperaturen är fel, det regnar för mycket, eller gräshoppor invaderar. Eller vad det nu kan handla om.

Jag gillar monokulturens motsats. Men blir osäker på vad det är för ett begrepp. Tänkte mångkultur? Men så läser jag att permakultur är motsatsen till monokultur. Och det känns bra. Jag gillar permakultur. Min trädgård är definitivt ett bevis på det. Och det är nog min blogg också.

20130531-113518.jpg

Jag kommer fortsätta använda milstolpe-tänkandet där det gagnar mig. Var gagnar det dig?

Testa eller tro?

Åsa K Larsson och Robert Klåvus är två twänner (dvs, Twitter-vänner) som förgyller mitt flöde.

En dag som denna var det inte bara ett utan tre guldkorn som trillade in. Underbart sätt att börja dagen. Och just denna dag har jag tur, för jag har möjlighet att agera på det – har gett mig själv en läs- & skrivdag! Här kommer ett av guldkornen:

20130529-111220.jpgKloka Åsa som gör en tankevända där. För precis så är det ju. När vi överskattar farhågorna – och handen på hjärtat, är vi inte grymt bra på det, generellt sett? – så skymmer vi tron på oss själva. Vi ser inte våra förmågor, vi tappar sikte på vår egen potential.

Många av oss är alla väldigt bra på att tro. Kanske vi till och med tror lite för mycket. Jag vet att jag själv är, eller varit, sådan. Jag håller faktiskt på att sluta tro att jag måste tro på något eller någon, inklusive mig själv. Jag kör på Steve Chandlers Testing vs Trusting istället.

TESTING vs. TRUSTING
TESTING vs. TRUSTING is a distinction which can truly strengthen your day! The active path of testing and testing and testing throughout your day can become your path to mastery of any activity you wish to master.

Det vill säga, jag släpper det där med att tro att jag kan, eller för den delen inte kan, och bara testar. Ser vad det blir. Jag gör. Resultatet ger mig visshet om det gick eller ej. Jag behöver inte tro alls.

Men det kan vara svårt att sluta tro. Sluta tro att det går. Sluta tro att det inte går. Det där mönstret är ganska starkt. Och det är ju ingen som säger att du måste sluta tro heller. För egen del ser jag hellre tro som gagnar än sådan som stjälper. Sådan tro som inte begränsar utan snarast utmanar och utvecklar.

Vad skulle hända om du bara testade?

Vad är syftet med…?

26 november 2012 publicerade jag ett inlägg om syfte. Jag tar min utgångspunkt i det inlägget så ser jag vad det blir för nytillkomna tankar.

Jag har länkat till originalinlägget ett antal gånger – framför allt på Twitter – sedan det publicerades, då syfte är ett ämne som återkommer, gång efter annan. Och det gläder mig. För syfte är viktigt. Syfte förtjänar reflektion och dialog, enskilt och i grupp. Jag funderar själv mycket kring det. Tror det skulle gagna fler att fundera kring frågan
Vad är syftet med … ?”. (Fyll i slutklämmen själv.)

Har du funderat på det där med syfte nån gång? Varför finns du här? Varför finns din tjänst/befattning? Varför finns ditt företag, organisation, intresseförening?

Jag har tidigare skrivit om min livsuppgift, och frågan om syfte handlar till stor del om samma sak. Men kanske det blir enklare att titta på en tjänst, en position, ett företag, en organisation osv, om man pratar om syfte snarare än livsuppgift.

#skolvåren har tillkommit för att lyfta upp just detta – vad det egentliga syftet med skolan är? Varför finns skolan? För vem finns den? För elevernas skull? Eller för de vuxna som jobbar i det? Eller för föräldrarna, som därmed får barnomsorgen tryggad?

Jag är optimist i hjärta och själ och tror dessutom människor om gott. Jag vet att en överväldigande majoritet av befolkningen går till jobbet och tänker att de ska göra sitt bästa varje dag. Så är det. Vi vill gott, det tror jag verkligen.

Dock vet jag av egen erfarenhet att det är svårt att hålla syftet främst, att verkligen lyckas hålla det i fokus dag ut och dag in. Jag tror dock vi skulle ha en annorlunda (härligare!) värld om fler gjorde ett mer aktivt försök att hålla syftet längst fram på hornhinnan varje dag!

Ett steg i tagetSakta men säkert skulle vi då ta ett litet steg mot en bättre värld, och troligen också mot större personligt välmående, varje dag.

Vad är syftet med… ? (Fyll i slutklämmen själv.)

Träningsvärk i olika former

Det är inte smärtfritt att växa och utvecklas – men det är lite som träningsvärk, den där känslan att ha utmanat mina muskler (mentalt eller fysiskt!) och att de känner av det liksom. Jag älskar den känslan – men det kan vara skönast när värken försvinner och jag kan titta tillbaka på den.

Häromdagen sa en kär närstående ”Det känns som jag varit ute och sprungit”, efter ett särdeles ansträngande mentalt träningspass. Så jag är inte ensam om min upplevelse. Och visst är det så att både knopp och kropp behöver motioneras och hållas igång likväl som de behöver variation i utmaningar och även vila. För träningsvärk är inte förbehållet fysisk aktivitet. 

20130522-193413.jpg

Min vän Torgny Steen har, tillsammans med Inger Knutsson, skrivit en bok med 18 enkla smarta rörelser, som jag varmt rekommenderar, för där kombineras verkligen knopp och kropp på ett bra sätt.

Vad gör du för att utmana både din knopp och kropp dagligdags?

Knopp vs kropp

Sir Ken Robinson skriver i Out of our minds:

The academic life tends to deny the rest of the body.

Knopp och kropp hänger samman, går inte att separera och behöver utvecklas i nära samspel. Tyvärr har vi ett skolsystem som sätter skrämmande lite fokus på den fysiska utvecklingen. Barnverkets genomlysningsgrupp landade i liknande slutsatser och Lennart Bladh har skrivit klokt om det, ur hans perspektiv som idrottslärare.

Därför kan jag bli lite matt av utspel som Jan Björklunds senaste. Han önskar fokus på bättre skolgårdar. Och det är ju guld! Tills jag läste hans anledning….

– Jag tycker man ska ha en skolgård, åtminstone då eleverna fortafarande är barn. Det är rätt viktigt att de på rasterna kan komma ut och springa av sig och leka. Det är en förutsättning för att man sedan ska klara av att sitta still på lektionen, säger Jan Björklund.

På ett bräde dissar han hur rast, lek och rörelse bidrar till och tom kan vara enormt lärande.

För varför i allsindar skulle små barn behöva röra sig mer än större? Och varför ska alla elever sitta still på lektionerna?! Det finns säkert några som lärt sig lära sig stillasittande men lika säkert finns motsatsen också.

20130522-193958.jpg

Knopp versus kropp är ett tankesätt som inte gagnar oss. Det är inte en kamp dem emellan. Vi behöver tänka knopp och knopp, i balans!

Hur och var lär du dig bäst?

Vi behöver varandra!

Hoppade in i en Twitter-konversation igår som började i en fundering kring nattvandring men landade i åldersgrupperingar och värdet av mångfald.20130526-161527.jpg20130526-132245.jpg20130526-132302.jpg20130526-132317.jpgJag tror på mångfald. På alla sätt. Mångfald vad gäller kön, ålder, profession, sexuell läggning, intressen, religiös tillhörighet – eller inte för den delen -, förmågor, erfarenheter och fäblesser.

20130526-161954.jpgEtt av mina favoritordstäv. För jag tror på det. Jag tror på att vi gör varandra bra, som Pia Sundhage säger. Jag tror på att det finns ett enormt lärande i att umgås med och vara runt andra som är olika mig själv, på många sätt. Jag tror det finns en enorm vinst i mångfald, i form av förståelse, tolerans och insikter – om jag vågar se den andre människan! Är jag rädd och sluten så kan jag befinna mig i en omgivning full av mångfald och inte lära mig något alls. Är jag öppen och nyfiken däremot, då kan allt hända.

Var vill du helst befinna dig? I en hetero- eller homogen miljö?

Importance of small things

A while ago, I watched the most magnificent act. It’s absolutely astounding, and if you’ve missed it, watch it yourself before you read the rest of this post:  I am amazed by her strength and serenity. Her focus is absolute. I absolutely love how she shows that the weight of a feather, albeit minimal, is of such crucial importance to the whole construction. The construction itself has an organic feel to it, is in constant movement, but stay together until one integral part of it is removed. Enough to collapse the whole structure. This is worth pondering on a larger scale as well – because the importance of the small things tend to be forgotten. We are all, regardless of our assumed importance (position, wealth, status) infinitely important to the whole construction of mankind. For mankind to persist, we also need to understand the importance of all the other small things. Nature is an organic construction comprising of an unfathomable number of things, varying in size from miniscule to immense, and if one integral part is removed – we risk a collapse of the whole structure. Do you ever consider the importance of the small things?

Snedfördelning

Det är nått som är snett i samhället. Bränder och vandalism i Stockholmsförorter de senaste dagarna visar det tydligt. För det handlar om ett systemfel.

För att kunna åtgärda det som är snett i samhället, behöver vi stoppa den snedfördelning av tillgångar som jorden lider av. Tyvärr minskar inte klyftorna. De står inte ens stilla. De ökar, dag för dag.

Jag tror inte det är så här vi egentligen vill ha det. Jag tror inte det. Obotlig optimist må du kanske kalla mig, men jag har en dröm om en annan framtid, en hållbar lärande värld, där människor utmanas och uppmuntras att upptäcka och använda sin fulla potential. För att nå dit behöver vi skapa nya regler, så världen blir fullt ut mänsklig och byggd på omsorg och omtanke!

Tycker du att det är rimligt att de 300 rikaste på jorden äger lika mycket som de 3 000 000 000 fattigaste? Läs det igen: de trehundra rikaste på jorden äger lika mycket som de fattigaste tre miljarderna.

Kan vi inte bättre än så här?

Framtidshopp!

När ungdomar tappat tron på sig själva och sin framtid – då är det nått som är snett.

När jag lyssnar till radion (månne Ring P1?) och hör någon säga att förklaringen till att det nu sätts fyr på bilar och att lokaler vandaliseras, är för att det saknas andra sätt att göra sin röst hörd – då är det nått som är snett.

När närpolisen i Stockholmsförorter på Facebook skriver ett inlägg där de förklarar sin rätt att bruka våld, och gör det med en ton som jag, och många med mig, uppfattar som väldigt stridslystet – då är det nått som är snett.

När nånannanismen frodas, alla vet vad som måste göras, men det är nån annan som bör göra det – då är det nått som är snett.

Men vems ansvar är det?
Vem bär ansvaret för att samhället ser ut som det gör?
Vem är ansvarig för att vi hamnat så snett?

De som tänder eld och förstör, de har ett ansvar. De har ett val. Och det val de tagit är främmande för mig. Våld är inte lösningen. Men de är inte ensamt skyldiga till att situationen ser ut som den gör.

20130522-105751.jpg

Det är inte heller Husby-polisens fel att det brinner i Husby.
Det är inte politikernas fel, eller rektorns, arbetsförmedlarens, förälderns, socialtjänstchefens, företagargruppens, sophämtarens eller snabbköpskassörskans fel heller.

Eller rättare sagt. Det är det. Men inte enskilt. Det är detta och allt annat. Det är vi alla. Det är jag, du, vi, som bär ansvaret. Var och en av oss. Tillsammans.

När ungdomar tappat tron på livet så kan inte någon enskild pekas ut. Det är ett systemfel. Och vi är alla del i det systemet, på ett eller annat sätt, mer eller mindre. Vi röstar, betalar skatt, driver företag, är anställda, startar ideella initiativ, är tränare i barnens handbollslag, sjunger i kör, hjälper gamla Greta över gatan, besiktigar bilen, är aktiva konsumenter, hejar fram hockeylandslaget i VM och nyttjar vårdcentralen vid behov. Ingen av oss står utanför det system som heter Sverige.

20130522-105935.jpg

Jag varken vill eller kan skygga från det ansvaret. Jag drömmer om en annan värld, en värld som fungerar bättre än den värld vi skapar varje dag. Men jag gör mer än bara drömmer. Jag agerar också, varje dag, för att ge min framtidsvision större möjligheter att slå in.

20130522-110317.jpg

Det finns fler som agerar tillsammans för att göra världen lite bättre, ett steg i taget. Tack eleverna i årskurs åtta på Fittjaskolan – ni är underbara förebilder!

Vad kan du göra idag för att skapa framtidshopp?

Farväl

Sitter i bilen på väg norrut, ska på begravning idag. Tänker på gårdagens inlägg om premiärer. När det gäller begravningar är en typ av premiär första gången jag någonsin går på en. Men varje begravning är, på sitt eget sätt, sin egen premiär. Varje begravning är en engångsföreteelse, en unik händelse.

Varje gång någon jag känner dör har jag en möjlighet att reflektera. Har som tur är inte fått så många tillfällen att göra detta. Men idag ges jag denna möjlighet.

Varje individ tillför något unikt till världen. Läser just nu sir Ken Robinsons bok Out of our minds . Läste igårkväll ett stycke som inleddes med att han berättade om den fysiska världen som består av allt runt omkring oss, alla händelser och andra människor. Han fortsatte med följande passage:

20130522-064820.jpg

Och han har så rätt i detta:

We share the first world with other people: we share the second one with no one.

Idag tänker jag därför hylla den värld som funnits och som nu tagit slut. Den unika värld som jag har haft glädjen att vara en del av – eftersom allas våra unika världar befolkas av de och det vi omger oss med.

Vila i frid min vän. Tack för att du var en del av min unika värld.