Friden vid vägs ände

Idag har jag för första gången – definitivt inte sista – ätit pizza vid Friden vid vägs ände, som det står på den lilla anspråkslösa skylten ute vid vägen. Vägs ände är det, vägen slutar vid Friden gårdskrog, stället som gör vedeldade pizzor mer smakrika än alla pizzor jag någonsin ätit. För att inte tala om chokladtryffeln jag tog till teet som kocken svängde ihop när vi kom dryftade våra önskemål med servitrisen – en kanelstång, finskurna ingefärsbitar och ett par nejlikor. Honung och nypressad citron till det – mmm! Äppelmusten gick inte av för hackor den heller.

Bäst av allt… helheten. Energin runt stället, den fridfulla stämningen inomhus, kaminens värme som spred sig i det vackra rummet med de än vackrare fönstren, den avslappnade och hemma-hos:iga känslan, som förstärktes av personalens sätt att föra sig i rummen.

White Guide-anslagen sitter uppspikade på planket vid parkeringen, varje år från 2008 till i år. Elva år i rad. Till och med jag, som inte bryr mig så särdeles om restaurang-ranking, blir lätt impad. Kanske blir jag än mer impad av att det inte står ett ord om detta på hemsidan. Fridens alltså. I White Guide hittar jag Friden. Så klart.

Och jag, ja, jag fann friden. Och skulle mer än gärna ta mig tillbaka – var så säker på att detta var första, men långt från sista gången jag besöker Friden!

Kramad av Amma

Två dagar av ”India light” i Brøndbyhallen är till ända, och jag sitter i soffan och undrar om det var en dröm, eller om det hände på riktigt? Dunken med ekologisk olivolja från Ammas spanska ashram, ute i köket, vittnar om det sistnämnda. Likaså de tre foton jag tog vid ingången till Brøndbyhallen:Amma är en spirituell och religiös ledare som åker världen runt och omfamnar människor. Det figurerar lite olika nummer men i storleksordningen fyrtio miljoner (!!!) människor ska hon ha omfamnat de senaste decennierna, och nu kan även jag sälla mig till denna lyckliga skara. (Medan jag satt där och väntade i darshan-kön, slogs jag av insikten att det näppeligen kan finna någon annan levande – eller död för den delen – människa som fysiskt berört så många människor?!)

Om jag blev lycklig av kramen? Tja – inte blev jag olycklig inte. Speciellt kan jag sannerligen säga att det var! Hela grejen var väldigt speciell, och jag är väldigt glad att jag tog mig två dagar till detta. Två dagar då jag, utöver att omfamnas av Amma, också gjorde så kallad seva, det vill säga frivilligarbete eller som det uttrycks på engelska i Amma-kretsar, selfless acts of service. Så på det stora hela taget så svarar jag Ja, jag blev lyckligare av att möta Amma, av att skänka min tid åt seva, av att vara en del i detta sammanhang!

»I disse selviske tider er seva (uselvisk arbejde) sæben, der renser vores sind.«
~ Amma

Jag hade anmält mig att stå i caféet, tillsammans med min goda väninna, och det gjorde vi, tre pass/dag à två timmar. Och det var faktiskt det som gjorde allra störst intryck på mig. Både känslan av att skänka min tid och min förmåga (att sälja kakor och mackor, hämta tallrikar och muggar, ber smörgåsar och hålla snyggt, ta betalt och röja undan med mera), och att tillsammans med så många andra få det att funka, imponerade på mig.

Överraskande många kom redan första morgonen, eller som en av medhjälparna sa till mig: ”Halva Köpenhamn är här!”. Och trots att det strömmat tusentals människor genom faciliteterna under dagarna, så fungerade allt förvånansvärt smidigt. Och det var mäktigt att se och uppleva, eftersom hela Europa-touren som Amma genomför årligen, bygger på frivilligarbetet, på seva. Alla skänker sin tid och sina förmågor, och så snurrar det på helt enkelt.

»One should see any opportunity to serve as a rare and precious gift…and never waste such an opportunity.« ~ Amma

Under två dygn skapade jag, som en liten arbetsmyra tillsammans med hundratals, kanske tusentals andra, ett välfungerande community, ett sammanhang där vi alla gjorde vårt allra bästa för för allas bästa. Glada miner, vänliga leenden, kramar och uppmuntran, hjälpsamhet och givmildhet.

Det gör oss gott att genomföra dessa acts of selfless service, dessa handlingar av osjälviskt arbete. Eller… det gör mig gott. Kanske kan jag inte tala för alla? Eller kanske kan jag det trots allt? Tror få människor, om några, skulle undgå de positiva effekterna av att vara till glädje för andra på detta viset? Och det leder mig osökt in på Engagemang, som är veckans bok som jag ännu inte läst klart… så den tråden plockar jag upp i söndagsinlägget helt enkelt!

Lycklig av en kram?

Kan man blive lykkelig af et knus?

Det är rubriken på en artikel om upplevelsen av att få en kram av indiska Amma, spirituell och humanitär ledare, som kommer till Köpenhamn den 23-24 oktober, som ett stopp i hennes europeiska turné.

Så snart lär jag få reda på huruvida det är möjligt, eftersom att jag ska dit – nyfiken i en strut, det är jag sannerligen. Har inte hittat till Amma av mig själv, utan det är en mycket god vän som varit i Ammas ashram Amritapuri i Kerala under en period, som gjorde mig uppmärksam på det hela. Eftersom hon ska dit och göra seva (dvs volontära), så anmälde jag mig också. Bara möjligheten att få ägna två dagar i sällskap med min vän gör mig lycklig… så kanske kramen av Amma bara blir grädde på moset?

Vill förklara mig!

Möte klockan nio i Skurup och det är halt ute. Planerar för att ta bussen för att undvika cykeln, gav mig ut en kortare sväng igår på den och det var lite läskigt (för ja, jag tycker det är otäckt att ramla, oavsett om jag är gående eller cyklandes). Bussen är två minuter sen redan vid min hållplats, som är en av de första på bussturen.

Äh, det är lugnt, det är ju 10 minuter mellan bussens ankomst på Triangeln och tågets avgång. Det är lugnt, tänker jag. Och följer i Skånetrafikens Reseplanerare på fånen hur förseningen ökar. Och ökar. När vi vid Värnhem är sju-åtta minuter sen börjar jag inse att det är både sannolikt och troligt att jag kommer missa tåget. Nåväl, det går fler tåg. Men jag ger inte upp utan en fight inte!

Så när vi kommer till triangeln har jag placerat mig strategiskt precis innanför bussdörrarna, så när de sakta glider upp tränger jag mig ut genom glipan och rusar till Triangel-stationen, studsar nerför rulltrapporna och kommer ner på perrongen… som är tom. Tåget har hunnit gå, en minut sent visserligen enligt Reseplaneraren, men faktum kvarstår: Jag har missat tåget.

Börjar skriva ett SMS till de jag skulle möta klockan nio.
Bussen tio minuter sen, missade tåget… 

Stoppar mig själv, ser vad jag skrivit. Jag försöker förklara (bort) det faktum att jag är sen. Frågan är: spelar det någon roll för mottagaren av SMS:et? Det hen behöver veta är att jag är sen, och när jag kommer. Varför jag är sen spelar inte så stor roll egentligen (bussförseningar, försov mig, hunden har ätit upp min läxbok… nej, visst ja, den kanske inte var helt relevant som bortförklaring i just detta fallet!), utan bortförklaringen är mer till för mig – den hjälper mig att döva mitt dåliga samvete över att jag inte kommer att komma till mötet i tid.

Så jag suddar ut det jag skrivit. Börjar skriva på nytt.
Kommer först 9:08 till Skurups station – bussförseningar.
Kommer knatande så fort jag kan. 

Inte ens på andra försöket lyckas jag med konststycket att undvika att lägga till bortförklaringen. Läser. Ser den. Känner hur det kryper inombords vid tanken på att ta bort det lilla ordet bussförseningar som ju är räddaren i nöden för mig, det som ligger utanför mig själv, det jag kan skylla på, det jag kan låta ta ansvaret för att jag kommer bli femton minuter sen till mötet.

Så jag är snäll mot mig själv. Jag låter det står kvar. Trycker på Skicka och får omgående Då vet vi och en smiley tillbaka. Andas ut, tar en promenad runt stationen och med ett par minuter tillgodo står jag tillslut på perrongen igen, i väntan på nästa tåg österut.

 

Tretton nedslag i mitt liv

På väg in på Ica Maxi med Alma fick jag en plötslig ingivelse: Ska vi ta ett foto i timmen hela dagen så kan jag blogga om det sen? Alma var på så klart, så här kommer foto nummer ett taget utanför Ica Maxi Toftanäs, klockan tio fredagen den tredje november 2017:

Vi hade då redan hunnit med att cykla och hämta bil som vi lånat för dagens utflykt. Vi handlade till kvällsmaten och till vår planerade Pisa-picknick, körde hem, fyllde picknick-korgen, och tog en kort sväng med Alma bakom ratten (mitt handledartillstånd kom i posten igår), foto nummer två, klockan elva:

Körde så till Biltema för att införskaffa en extra backspegel till handledaren (och lite annat smått och gott), innan vi styrde kosan söderut, foto nummer tre, klockan tolv:

Alma var bespetsad på hav snarast än skog, så vi drog ner mot näset, men vek av mot öster och landade tillslut i Skåre Hamn, där vi intog vår Pisa-picknick innan vi vände åter mot näset, med ett kort stopp på strandfyndsutställningen vid Bärnstensmuseets parkeringsplats i Kämpinge, foto nummer fyra, klockan ett:

Snurrade runt lite på näset, ner längst ”den afrikanska stäppen” (det ser så ut, havsängarna där korna betar) till Skanör, vidare mot Falsterbo, och sen norröver igen, med siktet inställt på brofästet, foto nummer fem, klockan två:

Körde hem, lastade ur Biltema-inköpen i huset, tog en minisväng med Alma krypkörandes i kvarteren, innan vi hämtade upp lillebrors datorskärm och packning medan han fick ta cykeln hem från kompis där han övernattat. Hem igen, lastade ur, och sen var det dags för dagens tredje och längsta körlektion, foto nummer sex, klockan tre:

Bytte förare till en något mer trafikvan dylik, körde och tankade, lämnade tillbaka bilen och cyklade sedan hemåt – på vardera håll. Alma tog en längre cykeltur medan jag cyklade till ST1-macken för att köpa porto, foto nummer sju, klockan fyra:

Väl hemma planerade vi lite för morgondagens gemensamma aktiviteter, innan det myndigt knackade på dörren: kvällens gäster gjorde entre, stora storebror med sambo och minsta dottern trillade in för lite kvällsmat. Kusin Benjaminss apa gjorde stor succé, fick ta flygtur på flygtur genom vardagsrummet, foto nummer åtta, klockan fem:

Fixade så med gemensamma krafter taco *är det fredag så är det?*: tärnade grönsaker och rev ost, stekte på ett stort lass vego-färs med tacokrydda och krossad tomat, rörde ihop en smarrig guacamole, värmde tortillas, och halvvägs färdiga med att duka bord och plocka fram, togs foto nummer nio, klockan sex:

Åt och snackade, busade och skrattade, och åt lite till. Dukade undan. Snackade än mer. Röjde undan lite i köket, och skulle just kolla läget på ovanvåningen när ”nu är det foto-tajm”-larmet pinglade på min fån. Alla var så upptagna med det vi gjorde, att vi först fem minuter senare mindes att det var dags att ta foto nummer tio, klockan fem över sju:

Bamse från Öppet Arkiv (svartvita versionen, urgulligt!) på SVTPlay roade litet bonusbarnbarn en stund innan det var dags att koka te. Dukade fram kvällens efterrätt: pepparkakor och ädelost-på-tub. Smarrigt värre, succé hos alla, så ock minstingen som älskar ost, foto nummer elva, klockan åtta:

Sen busades det lite till innan det var dags för gästerna att bege sig hemåt, med stora gäspar från båd stor som liten. Vi överöstes av kramar från minstingen, de packade in sig i bilen, och lugnet lägrade sig. Datorn fram, uppkrupen i soffhörnet, foton från dagen att blogga om. Och så den där lite smått frustrerande känslan av att inte få plats med alla mellan-timmarna-foton, som katten som gjorde oss sällskap i Skåre Hamn eller vallmon som blommade stoiskt vackert vid kajkanten, foto nummer tolv, klockan nio:

Nu är inlägget nästan klart, och klockan har slagit timme igen, så ni bjuds på en sista bild, med mig och katten Pop som önskar en skön natts sömn, foto nummer tretton, klockan tio:

 

 

 

 

 

Utflykt: Salzburg dag tre

Ännu en strålande dag, med sommarvärme (över tjugo grader och vindstilla) och strålande sol, är till ända och jag har inte tröttnat på Salzburg än. Snarast tvärt om, då dagen även bjudit på mersmak i form av en busstur i Sound of musics fotspår, vilket också tog oss utanför staden. Här är så otroligt vackert!

Utsikt över Wolfgangsee och den grandiosa kyrkan i Mondsee (användes för filminspelning, då som Maria och baron von Trapp gifte sig i Sound of music).

Dagen inleddes (ja, efter hotellfrukosten!) med en rundvandring i ”kvinnorna i Mozarts liv”:s fotspår, som två av mina underbara körkollegor planerat och genomförde med bravur, givetvis med den obligatorisk tipsrundan.

På Friedhof St Sebastian ligger bland annat Mozarts hustru Constantine (och hans far) begravd.

Därefter var det fri hopp och lek (där jag och två till hann med en lättare lunch/fika på Café Tomaselli, det äldsta caféet i Salzburg och en av Mozarts favoritställen i staden. Mozarts änka levde dessutom under en period i en läghenhet i huset tillsammans med sin andre make) fram till halv två då vi stämt träff inför vår buss-Sound of music-rundtur. Tyvärr hade det hängt upp sig på något vis, så det dröjde en timme till innan bussen kom, men vi hann med allt vi skulle ändå, om än med kortare stopp på de olika utsedda platserna.

Vacker grafitti i en gångtunnel under gatan längs floden och en ojämförlig reklamskylt – och så den häftigaste bilskylt jag stött på i Salzburg.

I kyrkan i Mondsee förättades en begravning, vilket la en sordin över lusten att knata runt i densamme som värsta turisten. Jag noterade dock kartongerna där befolkningen kunde släppa olika nödvändiga artiklar till asylsökande, ris, grönsaker, toalettsaker osv.

Vacker arkitektur, som görs vacker även nattetid med välplacerad ljussättning.

Kvällen avrundades med god middag (och speciell, då vi till efterrätt serverades den lokala efterrätten Salzburger Nockerl. Nu har jag gjort det, och känner ingen lust direkt att göra om det) i Europas äldsta restaurang, Stiftskeller St Peter, som först omnämndes i text 803 efter Kristus.

Salzburg med omnejd är verkligen ett resmål jag varmt kan rekommendera!

Inspirerad av Pia Kammeborn och Dennis Kammeborns vackra bok Picknick – Utflykter & Inflykter, fortsätter jag på temat fastän sommaren är över. För visst kan man göra utflykter året om!

Utflykt: Salzburg dag två

Ojoj, trötta fötter, men vilken dag! Sommarvärme (22-23 grader lätt och gassande sol merparten av dagen) och mestadels vindstilla, en dag då vi varit i rörelse utomhus mest hela dagen. Ljuvligt!

Guidad rundvandring i Salzburg

Vi har guidats runt i Salzburg, och fått ta del av mer eller mindre matnyttig information om saltet som till stor del byggt och format Salzburg till den stad det är, om Mozart och hans syster Nannerl, om var olika Sound of Music-scener spelats in, med mycket mycket mera.

Detta var dagens lunchutsikt – helt fantastiskt!

Vi har åkt Festungsbahn upp ocn ned från Hohensalzburg-fästningen, där många av oss också inmundigade lunch, med en alldeles hänförande utsikt! Många foton blev det, något som i sin tur blev förevigat.

Förevigad fotograf

Från fästningen Hohensalzburg är utsikten över gamla och nya delarna av staden magnifik!

Dessutom har eftermiddagen och kvällen även omfamnat en Residenzkonzert, The Swedish Candy Store, salsbutik, joddelskola och Augustinerbräü Kloster Mülln biergarten. Tyvärr visade det sig att vi förgäves gick på jakt efter en karaokebar, något som inte erbjuds just fredagskvällar i Salzburg, men lika glad för det är jag! (Fast gladast är nog räven?)

Inspirerad av Pia Kammeborn och Dennis Kammeborns vackra bok Picknick – Utflykter & Inflykter, fortsätter jag på temat fastän sommaren är över. För visst kan man göra utflykter året om!