Hej då 2018!

Hej då 2018, året då…

  • jag utvidgade tidigare års intention, från ett ord till en hel mening: ett medvetet digitalt och analogt liv, som jag därefter utvecklade med en massa aktiviteter och planer, som jag sedan följt upp månadsvis på bloggen.
  • jag rivstartade januari med att vara lärare på Newton yrkeshögskola. Kursen heter Kartläggning och dokumentation av processer, och jag gav den för kravalaytiker IT. Spännande, utmanande och väldigt utvecklande! Kör favorit i repris, då jag ska ge kursen även i januari 2019.
  • skilsmässan gick igenom, och i samband med det köpte jag ut honom från huset, som jag nu äger till fullo (med bistånd från banken så klart).
  • jag besökte Paris för första gången, tillsammans med barnen, mor, moster, bror och brorsdöttrar. Härligt!
  • mitt stora barn (jamen ni vet…. det är hen ju, mitt barn. Och ändå… snart vuxen!) tog studenten.
  • jag börjat utforska både inre och yttre dimensioner av mig själv på sätt jag inte tidigare låtit mig. Födelsedagen min inföll under en gudinnehelg i Malmö, därefter drog jag tack vare Pernillas peppande till No Mind-festivalen på Ängsbacka. Mot slutet av sommaren målade jag först mandala hos Lisa Withlovelisa Rislöw bara för att direkt därefter djupdyka i en två-dagars Lekfull tantra-kurs hos Charlotte. Wow säger jag bara! Kanske inte helt förvånande har jag också laddat ner Tinder…
  • jag under en hel veckas tid hade mina fantastiska Campfire Sisters på besök i Sverige.
  • ESF-projektet Inkludera & Mötas som varit en stor del av mitt liv senaste två åren avslutades. Jag och Pernilla körde Ringar på vattnet 2.0 för skola inom ramen för projektet, och därefter vann vi en upphandling för att under 2019-2020 köra Ringar på vattnet för vård och omsorg – känns fantastiskt inspirerande!
  • jag varit låg i ett halvårs tid… vilket jag insåg först då jag inte längre var låg i månadsskiftet oktober/november. Inte så förvånande efter de senaste årens omvälvningar i liv och leverne, och ändå, ganska skönt att ”vara tillbaka”.
  • jag hoppade på #BusinessBoomUtmaning på Facebook i november månad, och har sedan dess kört en Facebook Live varje dag, något jag tror jag kommer fortsätta med! Roligt, utvecklande och lärorikt. Tidigare under hösten spelade jag in min första #TeachingOfTheDayCaspians anmodan, och båda dessa aktiviteterna har fått igång mig på många vis, såväl tankemässigt som kreativt.
  • jag äntligen började dansa swing igen, även kallat Lindy hop. Gick en nybörjarhelg i slutet av november, har gått på social dans på Moriskan ett flertal onsdagar sedan dess och är nu anmäld till B-kursen 10 onsdagar under våren. Oh, vad det är roligt!
  • det börjar ordna sig för mina Goda Barn. Har bara ett Gott Barn kvar, som God Man, men jag håller så klart kontakten med de övriga. Och det gläder mig att det går bra för dem allesammans.Håller tummar och tår för att det fortsätter så!
  • jag äntligen skaffade mig en ny coach – och oj vad jag är nyfiket pirrig inför vad detta kommer att leda till under 2019! Ett är säkert, och det är att jag vill coacha mer än vad jag gjort de senaste åren, något jag ser fram emot.
  • jag lät min Upholder-tendens få fritt spelrum (än friare än tidigare). Det har yttrat sig bland annat i…
    * digital sabbat 21 gånger under året, minst 24 timmar men stundtals 48 timmar
    * 5 genomförda ChattyMeals här hemma och ett ChattyMeals som jag besökt
    * 52 löprundor, vilket utslaget ger en per vecka, precis som jag föresatt mig
    * 110 dagar med gitarrspelande
    * att dagens Seven var den 1597e på raken (ja. 1597 dagar i rad har jag gjort morgongympa!). Under året har jag i samband med min sjua också gjort 2890 burpees (totalt sedan jag hoppade på Mauris burpees-utmaning den 28e maj 2016 har jag inte missat en enda dag, och totalt sedan dess har jag gjort 12442 burpees).
    * att jag också gjort 1597 Headspace-meditationer, men dock inte på raken som sjuan. Idag genomförde jag dag 108 på raken. Av någon anledning är sjuan enklare att komma ihåg än meditationen, så emellanåt glömmer jag bort den.
    * att jag bestämt mig för att nå hela vägen i min tyskakurs på DuoLingo – idag gjorde jag dag 157 på raken och jag har bara 11 ”kurs-pluppar” kvar att få upp till nivå 2, sen har jag nått nivå två på hela kursen. Det finns totalt fem nivåer, så jag har att göra ett par år till, tror jag bestämt!
  • Och så har vi läsandet som varit så massivt att det förtjänar en alldeles egen punkt.
    Jag satte mig för att läsa 100 böcker i år, något jag gick i hamn med dagen före nyårsafton. Lyckades klämma in ytterligare en bok idag, så totalt 101 böcker har jag läst under 2018, omfattande 28 723 sidor.
    Dessutom hade jag två till utmaningar gällande läsning:
    1) att läsa 26 svenska och 26 engelska böcker, som jag valde ut för ett år sedan (böcker jag redan hade hemma helt enkelt, hyllvärmare vars tid äntligen skulle komma!), och att blogga en bokreflektion från dessa böcker varje söndag på mina två bloggar. Den utmaningen spurtade jag i hamn med lite innan midnatt natten till idag, med The Black Swan som sista bok av de engelska.
    2) att #läsaalfabetet2018, en utmaning som trillade över mig tack vare en kommentar på ett blogginlägg. Den kom jag bara delvis i mål med, då jag nådde 21 av 29 bokstäver på författares förnamn, 23 av 29 bokstäver på författares efternamn, 24 av 29 på titel men lyckligtvis parerat detta så att jag i gemensamt-listan lyckades nå 29 av 29 bokstäver, dvs hela alfabetet!

Nu är det dags att börja förbereda kvällens nyårsmeny. Jag är tacksam och glad över ett innehållsrikt och spännande år, och det känns samtidigt väldigt skönt att ”lägga 2018 till handlingarna” på detta viset. Med en återblick som gör gott, ger chans till ett mentalt avslut och ger utrymme för avstamp inför kommande år.

Därmed önskar jag dig och de dina ett riktigt gott nytt år!

Kallbad!

Igår gjorde jag något jag aldrig någonsin gjort i mitt liv. Tog mig ner till nakenbryggan på Ribban, knatade ut och drog av mig alla kläderna, tog ett djupt andetag och klev resolut nedför trappan med ett stadigt grepp om ledstången för att inte halka.

Sätter en fot i plurret. En till. Stannar. Känner efter. Inser att blåsten gör att det känns v a r m a r e i vattnet, än i luften, vilket det nog sannolikt var även utan vindfaktorn. Kanske 8 grader i vattnet, säkert inte mer än 4-5 grader i luften.

Kliver ner till fullo – näst huvudet, det ville jag inte doppa – i kanske 5-8 sekunder… innan jag vände om och klev uppför trappan igen, raskt virade in mig i min handduk, snabbt gnuggade mig torr och började – i fullmånens sken – leta efter trosor och strumpor, tröja och byxa, mössa och kappa.

Så skönt att stå där, barbent och barfota med ylletröjan på överkroppen. Känna livet pulsera, blodet strömma; badande i månens strålar. Härlig känsla, denna första gången som jag kallbadar (dvs utan att först ha bastat). Inte sista gången.

 

 

Friden vid vägs ände

Idag har jag för första gången – definitivt inte sista – ätit pizza vid Friden vid vägs ände, som det står på den lilla anspråkslösa skylten ute vid vägen. Vägs ände är det, vägen slutar vid Friden gårdskrog, stället som gör vedeldade pizzor mer smakrika än alla pizzor jag någonsin ätit. För att inte tala om chokladtryffeln jag tog till teet som kocken svängde ihop när vi kom dryftade våra önskemål med servitrisen – en kanelstång, finskurna ingefärsbitar och ett par nejlikor. Honung och nypressad citron till det – mmm! Äppelmusten gick inte av för hackor den heller.

Bäst av allt… helheten. Energin runt stället, den fridfulla stämningen inomhus, kaminens värme som spred sig i det vackra rummet med de än vackrare fönstren, den avslappnade och hemma-hos:iga känslan, som förstärktes av personalens sätt att föra sig i rummen.

White Guide-anslagen sitter uppspikade på planket vid parkeringen, varje år från 2008 till i år. Elva år i rad. Till och med jag, som inte bryr mig så särdeles om restaurang-ranking, blir lätt impad. Kanske blir jag än mer impad av att det inte står ett ord om detta på hemsidan. Fridens alltså. I White Guide hittar jag Friden. Så klart.

Och jag, ja, jag fann friden. Och skulle mer än gärna ta mig tillbaka – var så säker på att detta var första, men långt från sista gången jag besöker Friden!

Kramad av Amma

Två dagar av ”India light” i Brøndbyhallen är till ända, och jag sitter i soffan och undrar om det var en dröm, eller om det hände på riktigt? Dunken med ekologisk olivolja från Ammas spanska ashram, ute i köket, vittnar om det sistnämnda. Likaså de tre foton jag tog vid ingången till Brøndbyhallen:Amma är en spirituell och religiös ledare som åker världen runt och omfamnar människor. Det figurerar lite olika nummer men i storleksordningen fyrtio miljoner (!!!) människor ska hon ha omfamnat de senaste decennierna, och nu kan även jag sälla mig till denna lyckliga skara. (Medan jag satt där och väntade i darshan-kön, slogs jag av insikten att det näppeligen kan finna någon annan levande – eller död för den delen – människa som fysiskt berört så många människor?!)

Om jag blev lycklig av kramen? Tja – inte blev jag olycklig inte. Speciellt kan jag sannerligen säga att det var! Hela grejen var väldigt speciell, och jag är väldigt glad att jag tog mig två dagar till detta. Två dagar då jag, utöver att omfamnas av Amma, också gjorde så kallad seva, det vill säga frivilligarbete eller som det uttrycks på engelska i Amma-kretsar, selfless acts of service. Så på det stora hela taget så svarar jag Ja, jag blev lyckligare av att möta Amma, av att skänka min tid åt seva, av att vara en del i detta sammanhang!

»I disse selviske tider er seva (uselvisk arbejde) sæben, der renser vores sind.«
~ Amma

Jag hade anmält mig att stå i caféet, tillsammans med min goda väninna, och det gjorde vi, tre pass/dag à två timmar. Och det var faktiskt det som gjorde allra störst intryck på mig. Både känslan av att skänka min tid och min förmåga (att sälja kakor och mackor, hämta tallrikar och muggar, ber smörgåsar och hålla snyggt, ta betalt och röja undan med mera), och att tillsammans med så många andra få det att funka, imponerade på mig.

Överraskande många kom redan första morgonen, eller som en av medhjälparna sa till mig: ”Halva Köpenhamn är här!”. Och trots att det strömmat tusentals människor genom faciliteterna under dagarna, så fungerade allt förvånansvärt smidigt. Och det var mäktigt att se och uppleva, eftersom hela Europa-touren som Amma genomför årligen, bygger på frivilligarbetet, på seva. Alla skänker sin tid och sina förmågor, och så snurrar det på helt enkelt.

»One should see any opportunity to serve as a rare and precious gift…and never waste such an opportunity.« ~ Amma

Under två dygn skapade jag, som en liten arbetsmyra tillsammans med hundratals, kanske tusentals andra, ett välfungerande community, ett sammanhang där vi alla gjorde vårt allra bästa för för allas bästa. Glada miner, vänliga leenden, kramar och uppmuntran, hjälpsamhet och givmildhet.

Det gör oss gott att genomföra dessa acts of selfless service, dessa handlingar av osjälviskt arbete. Eller… det gör mig gott. Kanske kan jag inte tala för alla? Eller kanske kan jag det trots allt? Tror få människor, om några, skulle undgå de positiva effekterna av att vara till glädje för andra på detta viset? Och det leder mig osökt in på Engagemang, som är veckans bok som jag ännu inte läst klart… så den tråden plockar jag upp i söndagsinlägget helt enkelt!

Lycklig av en kram?

Kan man blive lykkelig af et knus?

Det är rubriken på en artikel om upplevelsen av att få en kram av indiska Amma, spirituell och humanitär ledare, som kommer till Köpenhamn den 23-24 oktober, som ett stopp i hennes europeiska turné.

Så snart lär jag få reda på huruvida det är möjligt, eftersom att jag ska dit – nyfiken i en strut, det är jag sannerligen. Har inte hittat till Amma av mig själv, utan det är en mycket god vän som varit i Ammas ashram Amritapuri i Kerala under en period, som gjorde mig uppmärksam på det hela. Eftersom hon ska dit och göra seva (dvs volontära), så anmälde jag mig också. Bara möjligheten att få ägna två dagar i sällskap med min vän gör mig lycklig… så kanske kramen av Amma bara blir grädde på moset?

Vill förklara mig!

Möte klockan nio i Skurup och det är halt ute. Planerar för att ta bussen för att undvika cykeln, gav mig ut en kortare sväng igår på den och det var lite läskigt (för ja, jag tycker det är otäckt att ramla, oavsett om jag är gående eller cyklandes). Bussen är två minuter sen redan vid min hållplats, som är en av de första på bussturen.

Äh, det är lugnt, det är ju 10 minuter mellan bussens ankomst på Triangeln och tågets avgång. Det är lugnt, tänker jag. Och följer i Skånetrafikens Reseplanerare på fånen hur förseningen ökar. Och ökar. När vi vid Värnhem är sju-åtta minuter sen börjar jag inse att det är både sannolikt och troligt att jag kommer missa tåget. Nåväl, det går fler tåg. Men jag ger inte upp utan en fight inte!

Så när vi kommer till triangeln har jag placerat mig strategiskt precis innanför bussdörrarna, så när de sakta glider upp tränger jag mig ut genom glipan och rusar till Triangel-stationen, studsar nerför rulltrapporna och kommer ner på perrongen… som är tom. Tåget har hunnit gå, en minut sent visserligen enligt Reseplaneraren, men faktum kvarstår: Jag har missat tåget.

Börjar skriva ett SMS till de jag skulle möta klockan nio.
Bussen tio minuter sen, missade tåget… 

Stoppar mig själv, ser vad jag skrivit. Jag försöker förklara (bort) det faktum att jag är sen. Frågan är: spelar det någon roll för mottagaren av SMS:et? Det hen behöver veta är att jag är sen, och när jag kommer. Varför jag är sen spelar inte så stor roll egentligen (bussförseningar, försov mig, hunden har ätit upp min läxbok… nej, visst ja, den kanske inte var helt relevant som bortförklaring i just detta fallet!), utan bortförklaringen är mer till för mig – den hjälper mig att döva mitt dåliga samvete över att jag inte kommer att komma till mötet i tid.

Så jag suddar ut det jag skrivit. Börjar skriva på nytt.
Kommer först 9:08 till Skurups station – bussförseningar.
Kommer knatande så fort jag kan. 

Inte ens på andra försöket lyckas jag med konststycket att undvika att lägga till bortförklaringen. Läser. Ser den. Känner hur det kryper inombords vid tanken på att ta bort det lilla ordet bussförseningar som ju är räddaren i nöden för mig, det som ligger utanför mig själv, det jag kan skylla på, det jag kan låta ta ansvaret för att jag kommer bli femton minuter sen till mötet.

Så jag är snäll mot mig själv. Jag låter det står kvar. Trycker på Skicka och får omgående Då vet vi och en smiley tillbaka. Andas ut, tar en promenad runt stationen och med ett par minuter tillgodo står jag tillslut på perrongen igen, i väntan på nästa tåg österut.

 

Tretton nedslag i mitt liv

På väg in på Ica Maxi med Alma fick jag en plötslig ingivelse: Ska vi ta ett foto i timmen hela dagen så kan jag blogga om det sen? Alma var på så klart, så här kommer foto nummer ett taget utanför Ica Maxi Toftanäs, klockan tio fredagen den tredje november 2017:

Vi hade då redan hunnit med att cykla och hämta bil som vi lånat för dagens utflykt. Vi handlade till kvällsmaten och till vår planerade Pisa-picknick, körde hem, fyllde picknick-korgen, och tog en kort sväng med Alma bakom ratten (mitt handledartillstånd kom i posten igår), foto nummer två, klockan elva:

Körde så till Biltema för att införskaffa en extra backspegel till handledaren (och lite annat smått och gott), innan vi styrde kosan söderut, foto nummer tre, klockan tolv:

Alma var bespetsad på hav snarast än skog, så vi drog ner mot näset, men vek av mot öster och landade tillslut i Skåre Hamn, där vi intog vår Pisa-picknick innan vi vände åter mot näset, med ett kort stopp på strandfyndsutställningen vid Bärnstensmuseets parkeringsplats i Kämpinge, foto nummer fyra, klockan ett:

Snurrade runt lite på näset, ner längst ”den afrikanska stäppen” (det ser så ut, havsängarna där korna betar) till Skanör, vidare mot Falsterbo, och sen norröver igen, med siktet inställt på brofästet, foto nummer fem, klockan två:

Körde hem, lastade ur Biltema-inköpen i huset, tog en minisväng med Alma krypkörandes i kvarteren, innan vi hämtade upp lillebrors datorskärm och packning medan han fick ta cykeln hem från kompis där han övernattat. Hem igen, lastade ur, och sen var det dags för dagens tredje och längsta körlektion, foto nummer sex, klockan tre:

Bytte förare till en något mer trafikvan dylik, körde och tankade, lämnade tillbaka bilen och cyklade sedan hemåt – på vardera håll. Alma tog en längre cykeltur medan jag cyklade till ST1-macken för att köpa porto, foto nummer sju, klockan fyra:

Väl hemma planerade vi lite för morgondagens gemensamma aktiviteter, innan det myndigt knackade på dörren: kvällens gäster gjorde entre, stora storebror med sambo och minsta dottern trillade in för lite kvällsmat. Kusin Benjaminss apa gjorde stor succé, fick ta flygtur på flygtur genom vardagsrummet, foto nummer åtta, klockan fem:

Fixade så med gemensamma krafter taco *är det fredag så är det?*: tärnade grönsaker och rev ost, stekte på ett stort lass vego-färs med tacokrydda och krossad tomat, rörde ihop en smarrig guacamole, värmde tortillas, och halvvägs färdiga med att duka bord och plocka fram, togs foto nummer nio, klockan sex:

Åt och snackade, busade och skrattade, och åt lite till. Dukade undan. Snackade än mer. Röjde undan lite i köket, och skulle just kolla läget på ovanvåningen när ”nu är det foto-tajm”-larmet pinglade på min fån. Alla var så upptagna med det vi gjorde, att vi först fem minuter senare mindes att det var dags att ta foto nummer tio, klockan fem över sju:

Bamse från Öppet Arkiv (svartvita versionen, urgulligt!) på SVTPlay roade litet bonusbarnbarn en stund innan det var dags att koka te. Dukade fram kvällens efterrätt: pepparkakor och ädelost-på-tub. Smarrigt värre, succé hos alla, så ock minstingen som älskar ost, foto nummer elva, klockan åtta:

Sen busades det lite till innan det var dags för gästerna att bege sig hemåt, med stora gäspar från båd stor som liten. Vi överöstes av kramar från minstingen, de packade in sig i bilen, och lugnet lägrade sig. Datorn fram, uppkrupen i soffhörnet, foton från dagen att blogga om. Och så den där lite smått frustrerande känslan av att inte få plats med alla mellan-timmarna-foton, som katten som gjorde oss sällskap i Skåre Hamn eller vallmon som blommade stoiskt vackert vid kajkanten, foto nummer tolv, klockan nio:

Nu är inlägget nästan klart, och klockan har slagit timme igen, så ni bjuds på en sista bild, med mig och katten Pop som önskar en skön natts sömn, foto nummer tretton, klockan tio: