I varje given stund har jag ett val.

I varje given stund har jag ett val: Vem vill jag vara, just nu?

Den kränkta eller den okränkbara?
Den tydliga eller den otydliga?
Den som har överseende eller den långsinta?

I detta nu väljer jag att vara okränkbar, tydlig och samtidigt överseende. Lägger min energi på det som gagnar, det som gör att jag ser framtiden an med förhoppning om nya spännande äventyr.

Varför välja något annat?
Skulle jag välja kränkt, otydlig och långsint? Nej tack!
Varför skulle jag göra det valet?

För det ÄR ett val. Någon kan bete sig kränkande gentemot mig. Det betyder inte att jag måste uppleva mig kränkt. Jag har ansvaret, för mig, för mitt välbefinnande, och jag tar det uppdraget på allra största allvar.

Självhedrande. Det vill jag vara. Och det är jag genom att fatta medvetna val om vem jag vill vara, i varje given stund. Val som gagnar

Motorord

Jag tror nog att jag ska försöka att planera in träning så det blir av. 

Jag ska planera in träning i kalendern.

Två sätt att uttrycka samma sak, en önskan om att träna mer.
Vad är skillnaden mellan de två? Vad väcks för känsla i dig av att läsa de två meningarna ovan? Samma känsla? Olika känsla? Får du mer eller mindre energi av dem? 

Orden jag använder kan agera motorord, det vill säga ord som ger mig framåtriktad energi, som knuffar mig i häcken, gör att jag närmast dras till vad-det-nu-än-månde-vara jag pratar om.

Oh, jag älskar den här låten! gör att jag hoppar upp och börjar dansa, eller åtminstone börjar sittdansa varhelst jag befinner mig.

Oh gud, vilken kass låt! gör att jag sätter mig än djupare i soffan och verkligen inte vill upp på dansgolvet.

Åh nä, nu ska jag ha utvecklingssamtal med besvärliga Yunus, det kommer gå åt h-e.

Som jag ser fram emot att ha utvecklingssamtal med Yunus, så spännande det ska bli att se vad vi kan åstadkomma tillsammans kommande timme.

Vilken mening innehåller motorord som gör att du ”lutar dig framåt och vill in/upp/fram” och vilken saknar motorord, utan snarast gör att jag ryggar tillbaka och inget hellre vill än att dra något gammalt över huvudet mitt?

Orden jag använder spelar roll. Att använda dem med urskiljning i syfte att gagna mig och därmed min omgivning, är ett av alla de medvetna val jag kan fatta.

Hur kan du kommunicera på ett sätt som gör att du och/eller de du kommunicerar med nästan automatiskt faller in i ett agerande som gagnar, snarare än väcker känslor av svårt, jobbigt, tufft, tungt, komplicerat, omständigt eller vad det nu kan vara?

Tankar för dagen, manual för ett snällare liv (bok 7 av 12)

Valborg 2018 var jag på Mundekulla för ett skrivretreat under ledning av Bob Hansson. Köpte då Tankar för dagen, manual för ett snällare liv som Bob Hansson gav ut det året. Han alltid tyckt om att lyssna till hans Tankar för dagen i P1, och efter skrivarhelgen med honom ville jag definitivt stötta hans författarskap och köpa boken. Först nu har jag dock läst den.

Fin. Är den.
Som Bob. Han är också fin. Snäll.
Fast en ska inte missta den snällheten för mesighet, mjäkighet, lamhet.
Inte alls.

”Om det är osynliggjord jag blivit, blir osynligheten min hemmaplan.

Det kan förefalla irrationellt. Men det är det inte. Det är rationellt att våra hjärnor söker sig mot det kända, eftersom vi då söker oss mot något vi har större chans att behärska. 

Det är fördelen med att upprepa gamla misstag.
Man har ju redan övat.
Det måste vara en paradox i rakt nedstigande led från lagen om alltings jävlighet, att en tragedi som upprepas tillräckligt många gånger kan förvandlas till känslan av trygghet.”

Bob är skarp.
Om du läser det han säger, och läser mellan raderna och uppfattar det han inte säger, så finns det oerhört mycket tankespjärn att ta del av.

”Igenkänning skapar trygghet. Det förklarar både främlingsfientlighet och mediokra livsval.”

Boken består av en hoper av Bobs Tankar för dagen men också texter som är nya. En av de texter (som jag inte tror är en tanke för dagen, åtminstone inte än, för jag går åtminstone bet på att finna den när jag googlar) som sätter sig allra mest, som ger mig tankespjärn så det förslår är den tanke för dagen som heter Vanan kan vara en oblyg makt, en makt som kräver – allt.

”Våra vanor är svåra att komma åt. Gömda längst in i hjärnan på en plats som heter de basala ganglierna. Hjärnans Fort Knox. Vanorna är mer skyddade än våra minnen.”

Är alla tankar lika skarpa?
Nej.
Fast det är som det ska vara det med. För de som talar till mig, talar inte nödvändigtvis till dig. Och tvärtom.

”Vanorna är svåra att radera.
Vilket skapar problem för oss som en gång lade oss till med vanor som inte gagnar oss.
Även vanor som naggar vår livshimmel i kanterna och hindrar oss från att utvecklas – kan vara svåra att radera.
Men svårt är inte samma sak som omöjligt.”

Varför just denna text om vanans makt fastnar så i mig vet jag inte. Budskapet Bob förmedlar är inte nyheter för mig. Det är mig inte heller främmande. Snarast tvärt om. För oj vad jag förändrat vanor genom åren! Kanske är det just därför? För att jag nånstans på vägen knäckte den nöten, att jag är föränderlig till mycket större utsträckning än jag nånsin trott?

”Hjärnan är ett långsamt djur men ett djur som förändras. Hjärnan lär av upprepningar. För varje gång jag fattar mod, bryter en vana och väljer en privat revolution i miniatyr, ökar den neurologiska sannolikheten att jag kommer att göra det igen.”

Frågan Hur gagnar detta? är ett av de verktyg jag haft allra störst nytta av när det gäller att bryta vanor, mönster, reaktioner som inte längre gagnar.


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2019, att läsa och blogga om 12 svenska och 12 engelska böcker, en varannan vecka, böcker som jag redan har hemma.

Tankar skapar känslor, del två

Tanken skapar känslan. Och känslan agerar barometer.

Det vill säga, tanken kommer först och känslan kommer som ett brev på posten därefter. Fast jag kan inte styra eller bestämma vilken tanke som ska komma. Men, och detta är ett stort men, jag kan välja att föda den eller ej, att ge den energi och fokus eller inte. Genom att göra detta – att gång på gång på gång förhålla mig medvetet till de tankar som kommer, välja vilka jag engagerar mig i eller ej – påverkar jag på sikt mitt tankesätt och därigenom min inställning till livet.

Genom medvetenheten om att tankar skapar känslor, vanan att få syn på mina känslor (för det är de som är den uppenbara signalen, det direkta resultatet av vad jag tänker, för tanken kan vara dold djupt, djupt inom mig), och att i den stunden fråga mig Hur gagnar detta? så kommer jag påverka mitt tankesätt. Min livsinställning, min attityd till livet, till mig själv, till det som händer runt omkring mig, skapas så här. Medvetet eller omedvetet.

Omedvetet blir det när jag tror att mina känslor kommer av omständigheterna runt mig, snarast än mina tankar kring omständigheterna. Då ifrågasätter jag troligen inte heller det jag känner utifrån förståelsen att jag kan välja att engagera mig i en känsla, eller ej. Därmed skapar jag inte heller aktivt min inställning till livet, utan den blir snarast ett direkt resultat av vad jag känner i stunden.

Ta mig till exempel. Jag har i stort gjort slut med känslorna oro och skam, eftersom att jag inte ser att de gagnar mig (eller andra). Betyder det att jag aldrig känner oro eller skam? Nej. Tankar som genererar känslor av oro och skam dyker upp nu och då. Dock är jag extra uppmärksam på dessa känslor eftersom jag har fattat ett övergripande beslut (lagt det i Beslutslådan, som Caspian skulle uttryckt det) att ’dessa känslor inte gagnar mig’. Det gör det enklare för mig att bedöma om de gagnar i stunden eller ej, för trots att jag har fattat ett övergripande beslut, så kan det kanske uppstå en situation där jag faktiskt gagnas av dem. Men oftast är svaret Nej, de gagnar inte.

Så vad gör jag då? Jo, där får jag tack vare acceptans och medvetenhet lättare att låta mig känna det jag känner, utan att vare sig drunkna i känslan, eller hålla mig fast i känslan. Jag ser den, accepterar den, och låter den sedan vara. Föder den inte, fokuserar inte på den, låter den vara eftersom jag vet, verkligen vet, att ingen känsla varar för evigt. Känslor kommer och går, eftersom tankar kommer och går. Låter jag känslan vara ifred, utan att lägga allt mitt krut på den, så kommer den, förr eller senare, att tona ut, och släppa fram en annan känsla som direkt följd av en ny tanke.

Tankar skapar känslor

Känt/Hänt/Tänkt/Lärt är en av avslutningsmetoderna i Metodboken (sidan 97) som jag lagt på minnet inför 60 timmars tankespjärn. När vi frukosterat klart denna dag tre av tre var det dags. En kvarts reflektion under tystnad, innan vi delade med oss av våra respektive insikter i relation till vad vi känt, vad som hänt, vad vi tänkt och vad vi lärt.

Eftersom temat för denna pilotomgång av 60 timmars tankespjärn landade i tankar skapar känslor så kopplade jag samman vad jag känt med vad jag tänkt, och insåg ganska omgående att jag rört mig över stora delar av känslospektrat:

Vilket hus jag fått fatt i, det här blir bra det!Lugn.

Jag gör för lite, detta kan väl ändå ingen vara villig att betala för?!
Otillräcklig.

Jag ser och hör insikter och lärdomar, och så fantastiskt det är att vi alla både ger och får tankespjärn av varandra!
Nöjd.

Jomen ok då, en liten slant kan det ju vara värt. Men mer? Hm…
I tvivel.

Amen va f-n, nu måste jag ju ’komma på något’. Leverera nu Helena!
Pressad.

Det här behöver fler. Att få lov att bara vara, i gemenskap med möjlighet att dra sig tillbaka stundom. Detta är bara den första 60 timmars tankespjärn av många, jag bara vet det!
Tvärsäker.

Alltså, så enormt fina personer mina tre testpiloter är. Härliga och underbara människor på alla sätt och vis!
Upplyft och glad.

Jag vågade. Jag gjorde! Caspian, David och Marcus hängde på och gav mig dem som gåva!
Tacksamhet.

Från självklarhet, till tvivel och tvekan, till enorm glädje och upprymdhet, till en känsla av otillräcklighet som övergår i svallande tacksamhet. En salig blandning av känslor, som har sitt upphov i tankar som kommer till mig. Som tur är så vet jag att jag inte behöver ta dem för sanning. Och ett av mina främsta verktyg för att ge mig själv den distans jag behöver för att inte falla i fällan att tro på allt jag tänker, är frågan: Hur gagnar detta?

Och som du förstår av listan på känslor jag upplevt under pilotomgången, så har jag ställt mig själv den frågan ett antal gånger. För inte minst under tiden så gagnar det varken mig eller mina deltagare om jag skulle fastna i en känsla av otillräcklighet, tvivel eller att vara pressad att leverera till varje pris.

Genom att ställa frågan till mig själv får jag den distans jag behöver för att släppa taget om den aktuella tanken/känslan. Jag behöver inte banka på mig själv för att jag tänkt en tanke som ger upphov till en känsla av tvivel. Jag behöver definitivt inte stanna kvar i känslor som inte gagnar mig, som ett sätt att straffa mig själv för att jag känner det jag känner, eller som en rutinmässig vana att försätta mig i ett martyrskap.

När jag får syn på mig med hjälp av denna frågeställning, så släpper min inre låsning och jag är fri att återvända till, och agera utifrån, det som sker i stunden.

Vad delar jag, med vem, och varför?

Vad håller jag inom mig själv?
Och varför?

Vad delar jag, med vem, och varför?

Har du tänkt på det någon gång?
Jag har. Mången gång.

Och jag har verkligen pendlat mellan ytterligheter. Från att ha hållit allt inombord, mer eller mindre, under större delen av min uppväxt (snälla, gör inte det. Det är inget framgångsrecept.), till att dela allt med alla i samband med min skilsmässa och födseln av mitt äldsta barn (de där händelserna sammanföll i tid, inte direkt ett framgångsrecept det heller.), till att dela allt med min make, och sedan… allt mindre även med honom. Men så började jag dela med mig igen, till ett litet antal särskilt utvalda individer i olika konstellationer, sammanhang som verkligen gav mig luft under vingarna, tills jag insåg att jag också ville börja dela mer med min make igen.

Det gick som det gick (idag är vi lyckligt skilda), men jag har fortsatt på inslagen väg: att dela med mig till människor jag verkligen känner mig stå nära. Och medvetet delar jag allt mer med dem.

Varför?

För jag får syn på mig i mitt delande, likväl som i speglingen jag får av de jag delar med mig av mig till.

Men också för att jag genom att dela det jag känner, upplever, brottas och gläds med, både ger men framför allt får tankespjärn i retur. Det är det bästa jag vet – även om det kan vara grymt obekvämt i stunden, nått annat kan jag inte påstå utan att ljuga – för det är så jag växer, expanderar, vågar släppa allt mer på förlåten och verkligen kliva fram i kraft av mitt fulla Jag. Det där mitt bästa Jag som gagnar inte bara mig utan även allt och alla runtikring. Och jodå, jag kan vara grymt obekväm i mitt Jag, det vet jag. Det är ju det som gör att Jag gagnar även min omgivning.

Att ge och få tankespjärn – det kräver en stor själ. Och den finns inom oss alla.
Men låter vi den ta plats på jorden? Gör du? Om ja, vad har du gjort för att nå dit att du (till stor del) vandrar på jorden som ditt bästa Jag? Om nej, vad kan du ta för första steg för att närma dig ditt bästa Jag?

Bloggtorka

10 dagar i maj då jag inte bloggade, varken på svenska eller engelska sidan. 15 dagar i juni, och månaden är inte ens slut. Om jag varit upptagen? Jo. Visst har jag det. Studentfirande och födelsedag och Ringar på vattnet 2.0 i Skurup och och och… fast egentligen är det inte skälet till bloggtorkan. Har haft lika mycket att göra vid tidigare tillfällen, mer till och med, och ändå bloggat. Så nått annat är det.

Inte egentligen något jag kan sätta fingret på dock. Och faktiskt, inte något jag känner ett behov att sätta fingret på heller. Det är ok att jag bloggat sporadiskt under snart två månader. Ingen går under, och jag själv mår bra, fast jag har en grundläggande intention om dagligt bloggande. Bankar inte på mig själv för att jag inte lever upp till den, det har jag slutat med (gagnar inte en kotte, varken mig eller dig, helt meningslöst slöseri med energi).

Mycket har hänt dock som jag reflekterar kring. Och jag saknar skrivandet, det är skönt för mig att få ut tankar som snurrar vändor i skallen, ut därifrån, ned på pränt. Har nämligen inte skrivit heller. Ibland gör jag det, skriver och skriver och skriver, fast jag inte publicerar det. Men det har jag inte heller gjort under maj och juni.Kanske är det nu det vänder?
Kanske fortsätter det sporadiska bloggandet?
Jag vet inte.

Fast jag vet två saker:
* Jag vet att jag tycker om att skriva. Att jag behöver det till och med. Det hjälper mig att bli en bättre människa, någon som känner sig själv mer och mer ju fler gånger fingrarna sätts till tangentbordet. Jag finner mig själv i orden.
* Jag vet också att jag fortsätter hålla fast vid min intention om dagligt bloggande. Helt enkelt för att det hjälper mig att sätta fingrarna till tangentbordet. Krasst.

Kanske vet jag en tredje sak också?
Jo. Det gör jag.
* Jag vet att jag kommer fortsätta vara varsam med mig själv, om det är så att bloggtorkan fortgår. Fast jag egentligen vill blogga, varje dag. Att omfamna dessa två motstridiga behov inom mig, att låta dem båda få ta plats, utan att den ena eller den andre behöver vinna striden. Det är nämligen ingen strid. Det är bara är. Och det är ok.