Tankar som bara är tankar

Prins Po berättar för Katsa om tankeläsning, den gåva han fått som särling:
”Enorma vågor av energi, känslor och tankar sköljde alltid över mig och för det mesta drunknade jag i dem. Det har till exempet tagit mig lång tid att lära mig skilja mellan tankar som är betydelsefulla och tankar som inte är det. Tankar som bara är tankar, flyktiga, och tankar som har någon betydande innebörd. Jag har blivit mycket bättre på det, men min gåva ger mig fortfarande saker som jag inte har en aning om hur jag ska hantera.”

Precis så där upplever jag själv mina tankar och känslor, som vågor som sköljer över mig, och hur jag lärt mig att låta dem skölja förbi. Hur jag börjar lära mig skilja på de flyktiga tankarna och de som har ett reellt budskap som gagnar mig. Hur jag – och du – på sätt och vis är vad Po är, tankeläsare, men inte av andra, utan av oss själva. Vi har i alla fall möjligheten att lära oss att läsa – och därmed tolka – våra egna tankar. Att lära oss att inte ta de flyktiga tankarna på allvar, att lägga vårt fokus på de betydelsefulla tankarna.

Betydelsefulla tankar?
Ja, ”betydelsefulla tankar” är det jag kallar tankar som gagnar mig. När jag förmår observera mig själv och mina tankar hjälper frågan Gagnar detta mig? Den gör det enklare för mig att kliva ur den där energivågen och se den lite från sidan. Från det perspektivet har jag lättare att identifiera när jag fastnat i en energivåg av tankar och efterföljande känslor, som får mig att snurra runt runt runt, men utan riktning. Utan något egentligt syfte. Det är delvis det jag brukar benämna dramaträsket. Lätt att fastna i, men helt poänglöst, för det leder inte till nånting bortsett från att jag sjunker djupare och djupare ner i träsket. Om svaret på frågan är Nej, ger jag mig själv en utväg ur dramaträsket, som en lönndörr som vips tar mig tillbaka till ruta ett igen. Om svaret däremot är Ja, så får jag lite extra kraft och styrka att ta mig genom energivågen.

Fast oftast har mina betydelsefulla tankar en helt annan energiprofil än den där virvlande och sugande vågen av tankar som överväldigar men saknar reell betydelse, inser jag nu när jag känner efter. Det är en annan tyngd i dem, och ett lugn, på något vis. Inte stillastående, inte alls, men det är som de har en tydlig förankring till jorden, eller som om de alltid har ett tydligt och högst förnimbart centrum.

Något är det i upplevelsen av dem som skiljer ut dem från den andra typen, och kanske är det anledningen till att jag allt mer sällan faktiskt ställer frågan Gagnar detta mig? Jag har kalibrerat mig själv (genom att ställa den frågan och besvara den, öppet och ärligt, tiotusentals gånger de senaste fem åren!) så pass att jag vet det, utan att behöva ställa mig frågan. Tankarna som bara är tankar, flyktiga, ger jag lov att vara precis det: flyktiga.

Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på en bokreflektion inspirerad av boken ”Tankeläsaren (De Utvalda #1)” av Kristin Cashore.

#blogg100 – Runt våra övertygelser.

”I samma ögonblick vi inser hur övertygelser uppstår (själva processen bakom) har vi upptäckt att vi har kapaciteten att ifrågasätta deras övertygande röster och det som de föreslår. Vi kan upptäcka att runt våra övertygelser finns det ett utrymme.”

Deras övertygande röster.
Igenkänningen stor. Enorm.
För oj så övertygande de inre rösterna kan vara!

Den enkla frågan Gagnar detta mig? är en fråga jag ställt mig, tusentals, tiotusentals gånger, och tack vara den vanan, har det blivit så mycket lättare för mig att se bortom övertygelsens övertygande inre röst. Att nå utrymmet som finns runt om dem, att vidga perspektivet, om så bara en smula. Det räcker. Så fort det blir en liten glipa mellan övertygelsen och… och? Ja, och vad? Det är ju just det – när glipan uppstår tappar världen sin förmåga att framstå som enkom svart eller vit. Det infinner sig ett tvivel, en möjlighet, något annat kan ske, kan uppstå. Gråa nyanser smyger sig in, så fort glipan uppstår och ljus och mörker börjar blandas.

Rumi säger något liknande:
Bortom alla idéer om rätt och fel finns en äng. Låt oss mötas där.

Möter du mig på ängen?

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 63 av 100.
Boken ”Bortom tanke” av Patrik Rowinski.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com.

#blogg100 – Dramats uppgift.

”Dramats uppgift är att förse publiken med det känslomässiga innehållet.”

Tänk så trist livet skulle vara utan det, utan känslorna, som sköljer över oss i vågor.
Risken, för mig åtminstone, är att jag emellanåt när jag fastnar i dramat och inte förmår ta mig ur det, inte förmår ge mig själv en överblick, över helheten, utan fastnar i dramaträsket. Ibland – ärligt talat, ganska ofta nuförtiden! – så lyckas jag. Men ibland inte. Och det slår mig att nu och då gör omgivningen sitt bästa för att vi ska stanna just där, i dramaträsket, fastna i det känslomässiga innehållet, fastna i rädslan, behovet, driften.

Ta Stockholmsattacken. Det fascinerar mig hur media (TV, radio, tidningar) mjölkar händelsen på vartenda uns; kastar sina nät allt längre ut från något som ens är tillnärmelsevis av intresse eller relevans… allt för att hålla dramat levande. Eller är jag ojuste? Dömer jag gammelmedia för något de är oskyldiga till? Görs det verkligen ”i allmänhetens intresse”?

Men nä. Jag upplever inte det. Jag ser mer av egenintresse i att fortsätta hålla spinn på det som hänt, det folk upplevt, det vi vet, det vi inte vet, vad det skulle kunna vara, kopplingar till tidigare dåd, likheter och olikheter, spekulationer om vad/när/hur/varför in absurdum…

Fast samtidigt så påverkas jag relativt lite, helt enkelt för att jag stängt av många av dessa kanaler. Vill inte, orkar inte, se/höra/läsa om eländet om och om igen. Och detta är något jag gör förjämnan, inte bara vid extraordinära händelser, utan till dagligdags i mitt eget liv. Dramats uppgift är att förse publiken med det känslomässiga innehållet, ja, och utan det vore livet måhända grymt trist. Men det är inget som stipulerar hur länge jag ska sitta i publiken, eller hur? Inget eller ingen mer än mig själv, vill säga. För däri finns min valmöjlighet. Jag väljer om jag ska vara publik (eller deltagare för den delen) eller ej. Hur länge. När. Varför. Vägledning till vilket val jag ska fatta hittar jag i frågor som: Vad mår jag bra av? Vad gagnar mig just nu? 

Jag har insett genom åren att dramaträsket väldigt sällan (nånsin?) gagnar mig.

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 49 av 100.
Boken ”Någonstans finns viljan” av Lennart Strandberg.
Svenska inlägg här, engelska på 
helenaroth.com

Du fyller din tomhet med vad?

Du fyller din tomhet med vad? frågade Miss Rafiki.

Varför skulle jag fylla den? Då vore den ju inte längre min tomhet?

Min tomhet är en del av mig, likväl som mina övriga sinnesstämningar, för det är vad det är. Ibland är jag hög, ibland låg.

Varför skulle jag försöka fly från dem? De är ju mina sinnesstämningar, som kommer. Och går. Kommer. Och går. Kallas livet.

För mig, att se, vilken sinnesstämning jag är i, ger mig, ofta, men inte alltid, möjlighet att se, krama, acceptera och låta vara. Förr eller senare kommer en ny sinnesstämning.

Det som för mig är viktigare är måhända att ställa frågan om jag ska agera utifrån min sinnesstämning. Om jag, i tomhet, blir destruktiv, apatisk, förtvivlad, kanske inte eventuella handlingar sprungna ur dessa känslor gagnar mig, eller min omgivning. Om jag, i tomhet, får energi att engagera mig, bry mig, räcka ut en hand till en annan själ, söka gemenskap, kanske eventuella handlingar sprungna ur dessa känslor gagnar mig, eller min omgivning.tomhet

Så jag. Jag fyller inte min tomhet. Då vore den inte längre min tomhet.
Däremot kanske, eller kanske inte, agerar jag utifrån den. Det är mitt val. Vad är ditt?

Är det Bra? Eller Dåligt? Gagnar det?

Är det Bra? Eller Dåligt? Gagnar det mig?

Tyvärr är det ju så att svaret på ovanstående frågor är det ganska allmängiltiga Det beror på! För det gör ju det. Ibland är något bra, och gagnar. Vid andra stunder är det dåligt och gagnar inte alls.

Så varför kategorisera i Bra och Dåligt? Hur gagnar Det egentligen? För det är som med allt annat: Ibland gagnar det, ibland inte! Finns det nått som alltid gagnar? Tror inte det. Ibland gagnar det mig att lyssna till min kropp och sova, dra mig undan, söka stillhet och ro. Ibland inte. Poängen är ju att ställa frågan och välja i stunden.

Precis som jag brukar säga med regnkläder. Idag skiner solen – gagnar det mig då att dra på regnkläderna om jag ska gå en promenad? Nä, inte direkt. Imorgon – kanske ösregn. Gagnar det då? Jajamensan.

Är regnkläderna då Bra eller Dåliga i stort?

Det. Spelar. Ingen. Roll!

Det går inte att säga att regnkläder är Bra eller Dåliga. För poängen är att ibland gagnar det mig att ha regnkläder på mig, ibland gagnar det mig inte. Regnkläderna i sig bara är! Helt neutrala.

Regnkläder passar ypperligt för en promenad en regnig dag!

Regnkläder passar ypperligt för en promenad en regnig dag!

Det som ställer till det för mig är om jag vill avgöra frågan en gång för alla. Jag gör det till ett hinder om jag fastnar i att regnkläder alltid är bra och därför alltid går klädd i regnkläder, oavsett rådande väderlek…. På en galamiddag kanske det skulle vara en ganska udda outfit, ska jag till simhallen är det rent ut sagt kontraproduktivt, vore det minus 20 grader skulle jag frysa ihjäl för gudarna ska veta att regnkläder inte direkt är varma men en dag i Saharas ökenvärme iklädd regnställ skulle ge mig värmeslag på studs. Eller hur?

Och vet du – ibland kanske det regnar och man Vill dansa runt i regnet och bli alldeles genomblöt! Så det är inte ens så enkelt som att ”om det regnar när jag ska gå ut så gagnar det mig att ta på mig regnkläder”. För. Det. Beror. På.

Det är när vi tror det finns Ett svar som vi gör livet mycket svårare än det behöver vara. Och varför skulle vi göra det? Är inte livet tillräckligt svårt som det är, utan att vi ska sätta fälleben på oss själva?

Vad vet jag?

Tja du, vad vet jag? Det är en fråga som jag svarar helt annorlunda på idag, jämfört med för bara ett par år sedan. Då visste jag massor. Och eftersom jag dessutom kopplade mitt egenvärde till att jag visste och hade rätt, så var jag en riktigt besserwisser.

Idag. Vad vet jag idag?

Jag skulle nog vilja säga att jag fortfarande vet massor. Har byggt på med mer kunskap, mer erfarenhet osv. Men där slutar jämförelsen, i någon mån. (Fast jag kan tänka mig att det fortfarande finns många som ser mig som en besserwisser fortfarande. Å andra sidan så är min upplevelse av min skillnad, just det: min upplevelse. Och den är utgångspunkten för hur jag uppfattar min värld.) För en av de saker jag vet – är jag det finns en massa jag inte vet. Jag vet tex idag att jag definitivt inte Vet och har Rätt, för allt och alla.

Vem vet vad som är rätt?

Jag kan veta vad som är rätt i stunden för mig, eller som jag brukar säga, jag vet när något gagnar mig, och jag vet när det inte gagnar mig. I stunden, vill säga. För det som gagnar mig idag kanske inte gagnar mig imorgon. (Ett exempel: Regnar det idag gagnar det mig verkligen att ikläda mig regnkläder under en promenad, är det strålande sol imorgon gagnar det mig inte att göra detsamma.)

Jag vet också, att mitt egenvärde inte alls är kopplat till att jag Vet och har Rätt. Och det är en befrielse må du tro. Så mycket mindre energi jag lägger idag på att upprätthålla en fasad av att vara allvetande och in-the-know. Energi som definitivt gagnar mig bättre då jag använder den till annat. Att säga ”Jaha, det visste jag inte” istället för att låtsas ha full koll (vilket i sig är en chimär) är faktiskt enormt skönt. Testa, om du inte gjort det förut. Kanske även du ödslar en massa energi på att vidmakthålla en yttre fasad?

Har rädsla varit en stor faktor i ditt liv?

Fick en fråga i ett FB-meddelande om jag skrivit något om rädsla, och insåg när jag sniffade runt på min blogg att jag skrivit ganska mycket om det ämnet. Så jag skickade iväg en drös länkar, och fick tillbaka en reflektion i frågeform:

Har rädslan varit en stor faktor i ditt liv?

Det gav mig anledning att reflektera. Och visst är det så. Rädsla har varit en stor del av mitt liv, främst av två skäl:

1) att jag trott att rädslan var Sanning, dvs, att känslan kommer från en tanke som jag måste tror på.

2) att jag haft en grundinställning som ibland viskat i mitt öra och ibland bankat mig i huvudet, skrikandes ”Du är inte ok!”.

Med utgångspunkt i detta, så är det inte konstigt att jag varit rädd för att se mig själv för den jag är. Eftersom min grundton varit – men inte längre är – att jag inte duger så är det mig själv jag varit rädd för. Jag ”visste ju” att jag var kass, och att då se på mig själv ännu mer skulle ju bara ge mig än mer bevis för detta faktum. Inte konstigt att jag varit rädd för att verkligen möta andra, livrädd för vad det skulle kunna väcka i mig, göra att jag tvingades upptäcka än mer i mig själv som jag inte ansåg dög, eller vad ok, eller bra.rädslan

Så är det inte längre. Och jag är så tacksam för att jag kommit över det, men samtidigt så är jag snäll mot mig själv och tänker kärleksfullt på den Helena som jag varit. Jag tänker att jag gjort så gott jag kunnat, hela tiden, och att det inte gagnar mig överhuvudtaget att banka på mig själv för det som varit. För det är förbi. Det hände. Det händer inte.

Fick en liten följdfråga om jag hade några rädslor kvar. Och det har jag så klart, massvis. Men jag tar dem inte på så blodigt allvar längre (och inte mig själv heller) och det gör all skillnad i världen för mig.

Har rädsla varit en stor faktor i ditt liv?