Tio tankar om tid (bok 7 av 26)

Tio tankar om tid av Bodil Jönsson, en bok jag hört talas om i åratal. Boken kom ut 1999 och jag har hört massvis av gott om den. Tycker om Bodils tankar som jag tagit del av i olika form, mestadels skriftligt, och ändock tog det mig nästan två decennier att läsa den. Eller, ja, det har ju inte tagit mig två decennier i faktisk lästid, men i ställtid från att jag först hörde talas om den till dess jag tog fram boken och bläddrade fram till första sidan och började läsa.

En god investering, i både ställ- som lästid, må jag säga, det är en klok bok det här. Om nu en bok kan vara klok. Kanske är det jag som är klok, eller snarare: blir klok? Läs här vad Bodil skriver på temat: Ingen kan gå runt bland mina inre bilder och fundera över min tids- och rytmkänsla. Var och en måste gå runt bland sina egna inre bilder. Får du ut något av den här boken beror det mer på det som står skrivet mellan raderna, det du själv fyller i, än på det jag skrivit.

Oavsett vilket är det en bok som innehåller gott om tankespjärn, något som i mig väcker enormt mycket nya funderingar! Och så lyfter hon ju fram vikten av fler tänkologer, något som kittlade lite särdeles, eftersom jag ju är certifierad tänkolog minsann.

En sak jag påminns av när jag läser Tio tankar om tid är vikten av de berättelser jag berättar för mig själv, något som för mig yttrar sig även i ordvalen jag gör. Bodil reflekterar kring valet av livslögn i förhållande till tid, på följande vis: Antingen man bekänner sig till livslögnen att man har ont om tid eller till den att man har gott om tid, leder ändrat tidsmedvetande till nya prioriteringar i vad man gör och hur man använder sin tid.

Efter det att jag hade gjort min engångsinsats för att stoppa tiden, bestämde jag mig för att byta livslögn. ‘Lika väl som jag kan inbilla mig att jag har ont om tid kan jag väl inbilla mig att jag har gott om tid?’ resonerade jag. Jag bestämde mig alltså för att ha gott om tid.

Själv har jag gjort en liknande resa, fast jag inte uttryckt det i termer som att jag ”bytt livslögn”. Men de facto är det ju vad jag gjort, fast jag begreppet livslögn låter ganska hårt i mina öron. För mig är det just medvetenheten om vilka ord jag väljer för att beskriva min vardag, min relation till tid och måsten (finns de?), till aktiviteter och vila, som är skillnaden som gjort skillnaden.

Den individuella utvecklingen hade totalt stannat av om vi inte hade en inneboende önskan att prova nya möjligheter.

Och vet du – det som är spännande med den tanken är ju att det finns massvis med livslögner som därmed är möjliga att ändra! Nu inser jag att jag gått från livslögnen ”Jag är inte ok” till livslögnen ”Jag är ok” också. Från ”Jag är den mest negativa person jag känner” till ”Hur roligt är jag villig att låta mig ha?” (och ja – det där är motsatta poler på spektrat negativt – positivt, även om jag har Pernilla att tacka för formuleringen för den positiva polen).

Sitter i soffan och skriver. Fnittrar till, inser hur mycket det finns att leka med! Hur många Sanningar om mig själv, om vem jag är, om hur jag är, som inte alls är Sanningar med stort S. Inte ens sanningar med litet s utan livslögner för att använda Bodils term; saker jag kan ifrågasätta, och förändra. Om jag vill. Om de inte gagnar mig. För visst har jag fler gagnande livslögner än de ovan nämnda. Det finns dock utrymme för fler – det gäller bara att få syn på dem, fråga mig Hur gagnar detta mig? och utifrån svaret befästa eller transformera dem. Gnuggar förhoppningsfylld händerna med en känsla av spänning, nyfikenhet och glädje: tänk så många nya möjligheter det finns att prova!

Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2018, att läsa och blogga om 26 svenska och 26 engelska böcker, en per vecka, böcker som jag redan har hemma.

 

Det är så svårt!

Allt är tydligen svårt.

Att bryta en vana, eller för den delen att skapa sig en.
Att lära sig cykla och köra bil.
Och allt annat som är vanliga delar i att vara människa.

Det är så svårt! yttras i parti och minut. Blir en ursäkt, en undanflykt, för om det är svårt är det så klart lättare att inte göra det där man vill, och så fastnar vi i limbo: önskar ett, men förmår inte skapa det. För det är så svårt.

Men tänk om det inte är svårt?
Tänk om det egentligen bara är ovant?

Att bryta en vana, är det verkligen svårt? Eller är det bara det att du är så van vid att göra just det där, att det är grymt ovant att undvika det?

Att skapa en vana, är det verkligen svårt? Eller är det samma sak där? Du är så ovan vid att göra det nya du vill lägga till i ditt liv, och lägger ”svårt” på den känslan? Fast det egentligen handlar om att du inte är van?

Alma bakom ratten, krypkör kvarteret runt. Är det svårt? Eller bara ovant, eftersom hon endast suttit bakom ratten fem gånger sammanlagt i sitt liv (den senaste veckan!)?

Att lära sig köra bil, är det verkligen svårt? Det vi benämner som svårt är det vi är ovana vid – att hålla koll på både koppling, gas- och bromspedaler, backspegel och sidospeglar, växla upp och ned, hålla koll på trafiken runt omkring och hastighetsgränserna, och allt annat som är del av att köra bil, som man som passagerare inte behöver fundera över. Har du inte gjort det förut så är det väl klart att du inte har lärt dig hur det ska göras; du har ingen vana för det. Kräver det inte egentligen bara att vi övar, övar och övar, tills det sitter? För om det vore så himmelens svårt, skulle väl inte flera miljarder människor på vår jord kunna köra bil, eller hur?

Hur ofta hör du riktigt små barn benämna sin vardag som svår? Oh mamma, det är så svårt att lära mig krypa/stå/gå/prata! Oh pappa, det är så svårt att lära mig läsa/skriva! Nä, så klart de inte gör. De kan trilla sjuhundra gånger och ändå ställa sig upp, igen och igen. Frustration kan definitivt vara en del av processen, men det där resignerade Det är så svårt? Nä, tror inte det va. De kan inte – ännu – men vill, och övar då tills de till slut kan.

När vuxna inte kan, säger vi att ”det är svårt” (och i många fall så lägger vi ner innan vi ens gett oss själva en ärlig chans. Eller ja, jag ska inte tala för dig här, utan för mig: jag gör så emellanåt i alla fall). Och visst kan det vara så, att det jag inte kan är svårt för mig. För att jag inte kan. Än. Och självklart finns det saker som är verkligt svåra.
Men hur ofta gagnar det mig att jag benämner det jag är ovan vid, med epitetet svårt?

Tankar som bara är tankar

Prins Po berättar för Katsa om tankeläsning, den gåva han fått som särling:
”Enorma vågor av energi, känslor och tankar sköljde alltid över mig och för det mesta drunknade jag i dem. Det har till exempet tagit mig lång tid att lära mig skilja mellan tankar som är betydelsefulla och tankar som inte är det. Tankar som bara är tankar, flyktiga, och tankar som har någon betydande innebörd. Jag har blivit mycket bättre på det, men min gåva ger mig fortfarande saker som jag inte har en aning om hur jag ska hantera.”

Precis så där upplever jag själv mina tankar och känslor, som vågor som sköljer över mig, och hur jag lärt mig att låta dem skölja förbi. Hur jag börjar lära mig skilja på de flyktiga tankarna och de som har ett reellt budskap som gagnar mig. Hur jag – och du – på sätt och vis är vad Po är, tankeläsare, men inte av andra, utan av oss själva. Vi har i alla fall möjligheten att lära oss att läsa – och därmed tolka – våra egna tankar. Att lära oss att inte ta de flyktiga tankarna på allvar, att lägga vårt fokus på de betydelsefulla tankarna.

Betydelsefulla tankar?
Ja, ”betydelsefulla tankar” är det jag kallar tankar som gagnar mig. När jag förmår observera mig själv och mina tankar hjälper frågan Gagnar detta mig? Den gör det enklare för mig att kliva ur den där energivågen och se den lite från sidan. Från det perspektivet har jag lättare att identifiera när jag fastnat i en energivåg av tankar och efterföljande känslor, som får mig att snurra runt runt runt, men utan riktning. Utan något egentligt syfte. Det är delvis det jag brukar benämna dramaträsket. Lätt att fastna i, men helt poänglöst, för det leder inte till nånting bortsett från att jag sjunker djupare och djupare ner i träsket. Om svaret på frågan är Nej, ger jag mig själv en utväg ur dramaträsket, som en lönndörr som vips tar mig tillbaka till ruta ett igen. Om svaret däremot är Ja, så får jag lite extra kraft och styrka att ta mig genom energivågen.

Fast oftast har mina betydelsefulla tankar en helt annan energiprofil än den där virvlande och sugande vågen av tankar som överväldigar men saknar reell betydelse, inser jag nu när jag känner efter. Det är en annan tyngd i dem, och ett lugn, på något vis. Inte stillastående, inte alls, men det är som de har en tydlig förankring till jorden, eller som om de alltid har ett tydligt och högst förnimbart centrum.

Något är det i upplevelsen av dem som skiljer ut dem från den andra typen, och kanske är det anledningen till att jag allt mer sällan faktiskt ställer frågan Gagnar detta mig? Jag har kalibrerat mig själv (genom att ställa den frågan och besvara den, öppet och ärligt, tiotusentals gånger de senaste fem åren!) så pass att jag vet det, utan att behöva ställa mig frågan. Tankarna som bara är tankar, flyktiga, ger jag lov att vara precis det: flyktiga.

Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på en bokreflektion inspirerad av boken ”Tankeläsaren (De Utvalda #1)” av Kristin Cashore.

#blogg100 – Runt våra övertygelser.

”I samma ögonblick vi inser hur övertygelser uppstår (själva processen bakom) har vi upptäckt att vi har kapaciteten att ifrågasätta deras övertygande röster och det som de föreslår. Vi kan upptäcka att runt våra övertygelser finns det ett utrymme.”

Deras övertygande röster.
Igenkänningen stor. Enorm.
För oj så övertygande de inre rösterna kan vara!

Den enkla frågan Gagnar detta mig? är en fråga jag ställt mig, tusentals, tiotusentals gånger, och tack vara den vanan, har det blivit så mycket lättare för mig att se bortom övertygelsens övertygande inre röst. Att nå utrymmet som finns runt om dem, att vidga perspektivet, om så bara en smula. Det räcker. Så fort det blir en liten glipa mellan övertygelsen och… och? Ja, och vad? Det är ju just det – när glipan uppstår tappar världen sin förmåga att framstå som enkom svart eller vit. Det infinner sig ett tvivel, en möjlighet, något annat kan ske, kan uppstå. Gråa nyanser smyger sig in, så fort glipan uppstår och ljus och mörker börjar blandas.

Rumi säger något liknande:
Bortom alla idéer om rätt och fel finns en äng. Låt oss mötas där.

Möter du mig på ängen?

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 63 av 100.
Boken ”Bortom tanke” av Patrik Rowinski.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com.

#blogg100 – Dramats uppgift.

”Dramats uppgift är att förse publiken med det känslomässiga innehållet.”

Tänk så trist livet skulle vara utan det, utan känslorna, som sköljer över oss i vågor.
Risken, för mig åtminstone, är att jag emellanåt när jag fastnar i dramat och inte förmår ta mig ur det, inte förmår ge mig själv en överblick, över helheten, utan fastnar i dramaträsket. Ibland – ärligt talat, ganska ofta nuförtiden! – så lyckas jag. Men ibland inte. Och det slår mig att nu och då gör omgivningen sitt bästa för att vi ska stanna just där, i dramaträsket, fastna i det känslomässiga innehållet, fastna i rädslan, behovet, driften.

Ta Stockholmsattacken. Det fascinerar mig hur media (TV, radio, tidningar) mjölkar händelsen på vartenda uns; kastar sina nät allt längre ut från något som ens är tillnärmelsevis av intresse eller relevans… allt för att hålla dramat levande. Eller är jag ojuste? Dömer jag gammelmedia för något de är oskyldiga till? Görs det verkligen ”i allmänhetens intresse”?

Men nä. Jag upplever inte det. Jag ser mer av egenintresse i att fortsätta hålla spinn på det som hänt, det folk upplevt, det vi vet, det vi inte vet, vad det skulle kunna vara, kopplingar till tidigare dåd, likheter och olikheter, spekulationer om vad/när/hur/varför in absurdum…

Fast samtidigt så påverkas jag relativt lite, helt enkelt för att jag stängt av många av dessa kanaler. Vill inte, orkar inte, se/höra/läsa om eländet om och om igen. Och detta är något jag gör förjämnan, inte bara vid extraordinära händelser, utan till dagligdags i mitt eget liv. Dramats uppgift är att förse publiken med det känslomässiga innehållet, ja, och utan det vore livet måhända grymt trist. Men det är inget som stipulerar hur länge jag ska sitta i publiken, eller hur? Inget eller ingen mer än mig själv, vill säga. För däri finns min valmöjlighet. Jag väljer om jag ska vara publik (eller deltagare för den delen) eller ej. Hur länge. När. Varför. Vägledning till vilket val jag ska fatta hittar jag i frågor som: Vad mår jag bra av? Vad gagnar mig just nu? 

Jag har insett genom åren att dramaträsket väldigt sällan (nånsin?) gagnar mig.

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 49 av 100.
Boken ”Någonstans finns viljan” av Lennart Strandberg.
Svenska inlägg här, engelska på 
helenaroth.com

Du fyller din tomhet med vad?

Du fyller din tomhet med vad? frågade Miss Rafiki.

Varför skulle jag fylla den? Då vore den ju inte längre min tomhet?

Min tomhet är en del av mig, likväl som mina övriga sinnesstämningar, för det är vad det är. Ibland är jag hög, ibland låg.

Varför skulle jag försöka fly från dem? De är ju mina sinnesstämningar, som kommer. Och går. Kommer. Och går. Kallas livet.

För mig, att se, vilken sinnesstämning jag är i, ger mig, ofta, men inte alltid, möjlighet att se, krama, acceptera och låta vara. Förr eller senare kommer en ny sinnesstämning.

Det som för mig är viktigare är måhända att ställa frågan om jag ska agera utifrån min sinnesstämning. Om jag, i tomhet, blir destruktiv, apatisk, förtvivlad, kanske inte eventuella handlingar sprungna ur dessa känslor gagnar mig, eller min omgivning. Om jag, i tomhet, får energi att engagera mig, bry mig, räcka ut en hand till en annan själ, söka gemenskap, kanske eventuella handlingar sprungna ur dessa känslor gagnar mig, eller min omgivning.tomhet

Så jag. Jag fyller inte min tomhet. Då vore den inte längre min tomhet.
Däremot kanske, eller kanske inte, agerar jag utifrån den. Det är mitt val. Vad är ditt?

Är det Bra? Eller Dåligt? Gagnar det?

Är det Bra? Eller Dåligt? Gagnar det mig?

Tyvärr är det ju så att svaret på ovanstående frågor är det ganska allmängiltiga Det beror på! För det gör ju det. Ibland är något bra, och gagnar. Vid andra stunder är det dåligt och gagnar inte alls.

Så varför kategorisera i Bra och Dåligt? Hur gagnar Det egentligen? För det är som med allt annat: Ibland gagnar det, ibland inte! Finns det nått som alltid gagnar? Tror inte det. Ibland gagnar det mig att lyssna till min kropp och sova, dra mig undan, söka stillhet och ro. Ibland inte. Poängen är ju att ställa frågan och välja i stunden.

Precis som jag brukar säga med regnkläder. Idag skiner solen – gagnar det mig då att dra på regnkläderna om jag ska gå en promenad? Nä, inte direkt. Imorgon – kanske ösregn. Gagnar det då? Jajamensan.

Är regnkläderna då Bra eller Dåliga i stort?

Det. Spelar. Ingen. Roll!

Det går inte att säga att regnkläder är Bra eller Dåliga. För poängen är att ibland gagnar det mig att ha regnkläder på mig, ibland gagnar det mig inte. Regnkläderna i sig bara är! Helt neutrala.

Regnkläder passar ypperligt för en promenad en regnig dag!

Regnkläder passar ypperligt för en promenad en regnig dag!

Det som ställer till det för mig är om jag vill avgöra frågan en gång för alla. Jag gör det till ett hinder om jag fastnar i att regnkläder alltid är bra och därför alltid går klädd i regnkläder, oavsett rådande väderlek…. På en galamiddag kanske det skulle vara en ganska udda outfit, ska jag till simhallen är det rent ut sagt kontraproduktivt, vore det minus 20 grader skulle jag frysa ihjäl för gudarna ska veta att regnkläder inte direkt är varma men en dag i Saharas ökenvärme iklädd regnställ skulle ge mig värmeslag på studs. Eller hur?

Och vet du – ibland kanske det regnar och man Vill dansa runt i regnet och bli alldeles genomblöt! Så det är inte ens så enkelt som att ”om det regnar när jag ska gå ut så gagnar det mig att ta på mig regnkläder”. För. Det. Beror. På.

Det är när vi tror det finns Ett svar som vi gör livet mycket svårare än det behöver vara. Och varför skulle vi göra det? Är inte livet tillräckligt svårt som det är, utan att vi ska sätta fälleben på oss själva?