Tankar skapar känslor, del två

Tanken skapar känslan. Och känslan agerar barometer.

Det vill säga, tanken kommer först och känslan kommer som ett brev på posten därefter. Fast jag kan inte styra eller bestämma vilken tanke som ska komma. Men, och detta är ett stort men, jag kan välja att föda den eller ej, att ge den energi och fokus eller inte. Genom att göra detta – att gång på gång på gång förhålla mig medvetet till de tankar som kommer, välja vilka jag engagerar mig i eller ej – påverkar jag på sikt mitt tankesätt och därigenom min inställning till livet.

Genom medvetenheten om att tankar skapar känslor, vanan att få syn på mina känslor (för det är de som är den uppenbara signalen, det direkta resultatet av vad jag tänker, för tanken kan vara dold djupt, djupt inom mig), och att i den stunden fråga mig Hur gagnar detta? så kommer jag påverka mitt tankesätt. Min livsinställning, min attityd till livet, till mig själv, till det som händer runt omkring mig, skapas så här. Medvetet eller omedvetet.

Omedvetet blir det när jag tror att mina känslor kommer av omständigheterna runt mig, snarast än mina tankar kring omständigheterna. Då ifrågasätter jag troligen inte heller det jag känner utifrån förståelsen att jag kan välja att engagera mig i en känsla, eller ej. Därmed skapar jag inte heller aktivt min inställning till livet, utan den blir snarast ett direkt resultat av vad jag känner i stunden.

Ta mig till exempel. Jag har i stort gjort slut med känslorna oro och skam, eftersom att jag inte ser att de gagnar mig (eller andra). Betyder det att jag aldrig känner oro eller skam? Nej. Tankar som genererar känslor av oro och skam dyker upp nu och då. Dock är jag extra uppmärksam på dessa känslor eftersom jag har fattat ett övergripande beslut (lagt det i Beslutslådan, som Caspian skulle uttryckt det) att ’dessa känslor inte gagnar mig’. Det gör det enklare för mig att bedöma om de gagnar i stunden eller ej, för trots att jag har fattat ett övergripande beslut, så kan det kanske uppstå en situation där jag faktiskt gagnas av dem. Men oftast är svaret Nej, de gagnar inte.

Så vad gör jag då? Jo, där får jag tack vare acceptans och medvetenhet lättare att låta mig känna det jag känner, utan att vare sig drunkna i känslan, eller hålla mig fast i känslan. Jag ser den, accepterar den, och låter den sedan vara. Föder den inte, fokuserar inte på den, låter den vara eftersom jag vet, verkligen vet, att ingen känsla varar för evigt. Känslor kommer och går, eftersom tankar kommer och går. Låter jag känslan vara ifred, utan att lägga allt mitt krut på den, så kommer den, förr eller senare, att tona ut, och släppa fram en annan känsla som direkt följd av en ny tanke.

Tankar skapar känslor

Känt/Hänt/Tänkt/Lärt är en av avslutningsmetoderna i Metodboken (sidan 97) som jag lagt på minnet inför 60 timmars tankespjärn. När vi frukosterat klart denna dag tre av tre var det dags. En kvarts reflektion under tystnad, innan vi delade med oss av våra respektive insikter i relation till vad vi känt, vad som hänt, vad vi tänkt och vad vi lärt.

Eftersom temat för denna pilotomgång av 60 timmars tankespjärn landade i tankar skapar känslor så kopplade jag samman vad jag känt med vad jag tänkt, och insåg ganska omgående att jag rört mig över stora delar av känslospektrat:

Vilket hus jag fått fatt i, det här blir bra det!Lugn.

Jag gör för lite, detta kan väl ändå ingen vara villig att betala för?!
Otillräcklig.

Jag ser och hör insikter och lärdomar, och så fantastiskt det är att vi alla både ger och får tankespjärn av varandra!
Nöjd.

Jomen ok då, en liten slant kan det ju vara värt. Men mer? Hm…
I tvivel.

Amen va f-n, nu måste jag ju ’komma på något’. Leverera nu Helena!
Pressad.

Det här behöver fler. Att få lov att bara vara, i gemenskap med möjlighet att dra sig tillbaka stundom. Detta är bara den första 60 timmars tankespjärn av många, jag bara vet det!
Tvärsäker.

Alltså, så enormt fina personer mina tre testpiloter är. Härliga och underbara människor på alla sätt och vis!
Upplyft och glad.

Jag vågade. Jag gjorde! Caspian, David och Marcus hängde på och gav mig dem som gåva!
Tacksamhet.

Från självklarhet, till tvivel och tvekan, till enorm glädje och upprymdhet, till en känsla av otillräcklighet som övergår i svallande tacksamhet. En salig blandning av känslor, som har sitt upphov i tankar som kommer till mig. Som tur är så vet jag att jag inte behöver ta dem för sanning. Och ett av mina främsta verktyg för att ge mig själv den distans jag behöver för att inte falla i fällan att tro på allt jag tänker, är frågan: Hur gagnar detta?

Och som du förstår av listan på känslor jag upplevt under pilotomgången, så har jag ställt mig själv den frågan ett antal gånger. För inte minst under tiden så gagnar det varken mig eller mina deltagare om jag skulle fastna i en känsla av otillräcklighet, tvivel eller att vara pressad att leverera till varje pris.

Genom att ställa frågan till mig själv får jag den distans jag behöver för att släppa taget om den aktuella tanken/känslan. Jag behöver inte banka på mig själv för att jag tänkt en tanke som ger upphov till en känsla av tvivel. Jag behöver definitivt inte stanna kvar i känslor som inte gagnar mig, som ett sätt att straffa mig själv för att jag känner det jag känner, eller som en rutinmässig vana att försätta mig i ett martyrskap.

När jag får syn på mig med hjälp av denna frågeställning, så släpper min inre låsning och jag är fri att återvända till, och agera utifrån, det som sker i stunden.

Vad delar jag, med vem, och varför?

Vad håller jag inom mig själv?
Och varför?

Vad delar jag, med vem, och varför?

Har du tänkt på det någon gång?
Jag har. Mången gång.

Och jag har verkligen pendlat mellan ytterligheter. Från att ha hållit allt inombord, mer eller mindre, under större delen av min uppväxt (snälla, gör inte det. Det är inget framgångsrecept.), till att dela allt med alla i samband med min skilsmässa och födseln av mitt äldsta barn (de där händelserna sammanföll i tid, inte direkt ett framgångsrecept det heller.), till att dela allt med min make, och sedan… allt mindre även med honom. Men så började jag dela med mig igen, till ett litet antal särskilt utvalda individer i olika konstellationer, sammanhang som verkligen gav mig luft under vingarna, tills jag insåg att jag också ville börja dela mer med min make igen.

Det gick som det gick (idag är vi lyckligt skilda), men jag har fortsatt på inslagen väg: att dela med mig till människor jag verkligen känner mig stå nära. Och medvetet delar jag allt mer med dem.

Varför?

För jag får syn på mig i mitt delande, likväl som i speglingen jag får av de jag delar med mig av mig till.

Men också för att jag genom att dela det jag känner, upplever, brottas och gläds med, både ger men framför allt får tankespjärn i retur. Det är det bästa jag vet – även om det kan vara grymt obekvämt i stunden, nått annat kan jag inte påstå utan att ljuga – för det är så jag växer, expanderar, vågar släppa allt mer på förlåten och verkligen kliva fram i kraft av mitt fulla Jag. Det där mitt bästa Jag som gagnar inte bara mig utan även allt och alla runtikring. Och jodå, jag kan vara grymt obekväm i mitt Jag, det vet jag. Det är ju det som gör att Jag gagnar även min omgivning.

Att ge och få tankespjärn – det kräver en stor själ. Och den finns inom oss alla.
Men låter vi den ta plats på jorden? Gör du? Om ja, vad har du gjort för att nå dit att du (till stor del) vandrar på jorden som ditt bästa Jag? Om nej, vad kan du ta för första steg för att närma dig ditt bästa Jag?

Bloggtorka

10 dagar i maj då jag inte bloggade, varken på svenska eller engelska sidan. 15 dagar i juni, och månaden är inte ens slut. Om jag varit upptagen? Jo. Visst har jag det. Studentfirande och födelsedag och Ringar på vattnet 2.0 i Skurup och och och… fast egentligen är det inte skälet till bloggtorkan. Har haft lika mycket att göra vid tidigare tillfällen, mer till och med, och ändå bloggat. Så nått annat är det.

Inte egentligen något jag kan sätta fingret på dock. Och faktiskt, inte något jag känner ett behov att sätta fingret på heller. Det är ok att jag bloggat sporadiskt under snart två månader. Ingen går under, och jag själv mår bra, fast jag har en grundläggande intention om dagligt bloggande. Bankar inte på mig själv för att jag inte lever upp till den, det har jag slutat med (gagnar inte en kotte, varken mig eller dig, helt meningslöst slöseri med energi).

Mycket har hänt dock som jag reflekterar kring. Och jag saknar skrivandet, det är skönt för mig att få ut tankar som snurrar vändor i skallen, ut därifrån, ned på pränt. Har nämligen inte skrivit heller. Ibland gör jag det, skriver och skriver och skriver, fast jag inte publicerar det. Men det har jag inte heller gjort under maj och juni.Kanske är det nu det vänder?
Kanske fortsätter det sporadiska bloggandet?
Jag vet inte.

Fast jag vet två saker:
* Jag vet att jag tycker om att skriva. Att jag behöver det till och med. Det hjälper mig att bli en bättre människa, någon som känner sig själv mer och mer ju fler gånger fingrarna sätts till tangentbordet. Jag finner mig själv i orden.
* Jag vet också att jag fortsätter hålla fast vid min intention om dagligt bloggande. Helt enkelt för att det hjälper mig att sätta fingrarna till tangentbordet. Krasst.

Kanske vet jag en tredje sak också?
Jo. Det gör jag.
* Jag vet att jag kommer fortsätta vara varsam med mig själv, om det är så att bloggtorkan fortgår. Fast jag egentligen vill blogga, varje dag. Att omfamna dessa två motstridiga behov inom mig, att låta dem båda få ta plats, utan att den ena eller den andre behöver vinna striden. Det är nämligen ingen strid. Det är bara är. Och det är ok.

Dramat drar

Tittar jag på besöksstatistiken för bloggen så är trenden tydlig. När jag skriver om separation, skilsmässa, och andra typer av drama av olika slag – ja, raskt går då statistiken upp, och många fler läser mina inlägg, för att någon dag senare återgår till det vanliga besöksantalet igen.

Förståeligt.
Klart det är spännande att läsa vad någon skriver om olika former av vardagsdrama. Men samtidigt. Lite synd. För det finns mycket att hämta i mina mindre drama-fyllda inlägg också. Reflektioner, funderingar, betraktelser, bok– och podtips, och så mycket mer.

engelska bloggen slipper jag lockas av att ”skriva mer drama”, eftersom jag inte har någon bloggstatistik på sidan. Tänkte dra igång Google Analytics, men kom mig aldrig för, och sen valde jag helt enkelt bort det. Så där ”bara skriver jag”. På svenska sidan, som ligger på WordPress egen plattform, finns statistiken direkt tillgänglig i backoffice, och därmed är den svårare att undvika.

Jag vill verkligen inte välja bort inlägg för att jag inte tror de drar, eller kanske snarast, jag vill inte fabulera drama där inget drama finns. För mitt liv består ärligt talat av väldigt lite drama numera. Och det säger jag trots senaste årens stora livsstilsförändring med fullbordad skilsmässa som ju lätt kunde ha varit en mycket mer drama-tung upplevelse än det varit.
Samtidigt behöver jag inte gå så mycket längre än till mig själv, för att hitta samma beteende. Rubriker drar. Ämnen som till ytan åtminstone ”borde” vara känsliga drar. Jag försöker förhålla mig kritisk till min egen lockelse till dramat, inte minst genom att försöka att undvika att dela drama vidare, med mindre än att det är något som jag anser har en djupare betydelse, ett budskap som kan göra skillnad. Helst något som gagnar andra att läsa, ta till sig, engagera sig i.

Jag försöker göra mina egna mer drama-tunga inlägg sådana också – jag skriver sällan bara om dramat och dess svallvågor, utan oftare om dramat i relation till en reflektion, en insikt, ett sätt att möta världen som gagnar mig, och kanske också kan gagna dig, om så bara genom att visa ett annat perspektiv på livet och alla dess kringelikrokar?

Tio tankar om tid (bok 7 av 26)

Tio tankar om tid av Bodil Jönsson, en bok jag hört talas om i åratal. Boken kom ut 1999 och jag har hört massvis av gott om den. Tycker om Bodils tankar som jag tagit del av i olika form, mestadels skriftligt, och ändock tog det mig nästan två decennier att läsa den. Eller, ja, det har ju inte tagit mig två decennier i faktisk lästid, men i ställtid från att jag först hörde talas om den till dess jag tog fram boken och bläddrade fram till första sidan och började läsa.

En god investering, i både ställ- som lästid, må jag säga, det är en klok bok det här. Om nu en bok kan vara klok. Kanske är det jag som är klok, eller snarare: blir klok? Läs här vad Bodil skriver på temat: Ingen kan gå runt bland mina inre bilder och fundera över min tids- och rytmkänsla. Var och en måste gå runt bland sina egna inre bilder. Får du ut något av den här boken beror det mer på det som står skrivet mellan raderna, det du själv fyller i, än på det jag skrivit.

Oavsett vilket är det en bok som innehåller gott om tankespjärn, något som i mig väcker enormt mycket nya funderingar! Och så lyfter hon ju fram vikten av fler tänkologer, något som kittlade lite särdeles, eftersom jag ju är certifierad tänkolog minsann.

En sak jag påminns av när jag läser Tio tankar om tid är vikten av de berättelser jag berättar för mig själv, något som för mig yttrar sig även i ordvalen jag gör. Bodil reflekterar kring valet av livslögn i förhållande till tid, på följande vis: Antingen man bekänner sig till livslögnen att man har ont om tid eller till den att man har gott om tid, leder ändrat tidsmedvetande till nya prioriteringar i vad man gör och hur man använder sin tid.

Efter det att jag hade gjort min engångsinsats för att stoppa tiden, bestämde jag mig för att byta livslögn. ‘Lika väl som jag kan inbilla mig att jag har ont om tid kan jag väl inbilla mig att jag har gott om tid?’ resonerade jag. Jag bestämde mig alltså för att ha gott om tid.

Själv har jag gjort en liknande resa, fast jag inte uttryckt det i termer som att jag ”bytt livslögn”. Men de facto är det ju vad jag gjort, fast jag begreppet livslögn låter ganska hårt i mina öron. För mig är det just medvetenheten om vilka ord jag väljer för att beskriva min vardag, min relation till tid och måsten (finns de?), till aktiviteter och vila, som är skillnaden som gjort skillnaden.

Den individuella utvecklingen hade totalt stannat av om vi inte hade en inneboende önskan att prova nya möjligheter.

Och vet du – det som är spännande med den tanken är ju att det finns massvis med livslögner som därmed är möjliga att ändra! Nu inser jag att jag gått från livslögnen ”Jag är inte ok” till livslögnen ”Jag är ok” också. Från ”Jag är den mest negativa person jag känner” till ”Hur roligt är jag villig att låta mig ha?” (och ja – det där är motsatta poler på spektrat negativt – positivt, även om jag har Pernilla att tacka för formuleringen för den positiva polen).

Sitter i soffan och skriver. Fnittrar till, inser hur mycket det finns att leka med! Hur många Sanningar om mig själv, om vem jag är, om hur jag är, som inte alls är Sanningar med stort S. Inte ens sanningar med litet s utan livslögner för att använda Bodils term; saker jag kan ifrågasätta, och förändra. Om jag vill. Om de inte gagnar mig. För visst har jag fler gagnande livslögner än de ovan nämnda. Det finns dock utrymme för fler – det gäller bara att få syn på dem, fråga mig Hur gagnar detta mig? och utifrån svaret befästa eller transformera dem. Gnuggar förhoppningsfylld händerna med en känsla av spänning, nyfikenhet och glädje: tänk så många nya möjligheter det finns att prova!

Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2018, att läsa och blogga om 26 svenska och 26 engelska böcker, en per vecka, böcker som jag redan har hemma.

 

Det är så svårt!

Allt är tydligen svårt.

Att bryta en vana, eller för den delen att skapa sig en.
Att lära sig cykla och köra bil.
Och allt annat som är vanliga delar i att vara människa.

Det är så svårt! yttras i parti och minut. Blir en ursäkt, en undanflykt, för om det är svårt är det så klart lättare att inte göra det där man vill, och så fastnar vi i limbo: önskar ett, men förmår inte skapa det. För det är så svårt.

Men tänk om det inte är svårt?
Tänk om det egentligen bara är ovant?

Att bryta en vana, är det verkligen svårt? Eller är det bara det att du är så van vid att göra just det där, att det är grymt ovant att undvika det?

Att skapa en vana, är det verkligen svårt? Eller är det samma sak där? Du är så ovan vid att göra det nya du vill lägga till i ditt liv, och lägger ”svårt” på den känslan? Fast det egentligen handlar om att du inte är van?

Alma bakom ratten, krypkör kvarteret runt. Är det svårt? Eller bara ovant, eftersom hon endast suttit bakom ratten fem gånger sammanlagt i sitt liv (den senaste veckan!)?

Att lära sig köra bil, är det verkligen svårt? Det vi benämner som svårt är det vi är ovana vid – att hålla koll på både koppling, gas- och bromspedaler, backspegel och sidospeglar, växla upp och ned, hålla koll på trafiken runt omkring och hastighetsgränserna, och allt annat som är del av att köra bil, som man som passagerare inte behöver fundera över. Har du inte gjort det förut så är det väl klart att du inte har lärt dig hur det ska göras; du har ingen vana för det. Kräver det inte egentligen bara att vi övar, övar och övar, tills det sitter? För om det vore så himmelens svårt, skulle väl inte flera miljarder människor på vår jord kunna köra bil, eller hur?

Hur ofta hör du riktigt små barn benämna sin vardag som svår? Oh mamma, det är så svårt att lära mig krypa/stå/gå/prata! Oh pappa, det är så svårt att lära mig läsa/skriva! Nä, så klart de inte gör. De kan trilla sjuhundra gånger och ändå ställa sig upp, igen och igen. Frustration kan definitivt vara en del av processen, men det där resignerade Det är så svårt? Nä, tror inte det va. De kan inte – ännu – men vill, och övar då tills de till slut kan.

När vuxna inte kan, säger vi att ”det är svårt” (och i många fall så lägger vi ner innan vi ens gett oss själva en ärlig chans. Eller ja, jag ska inte tala för dig här, utan för mig: jag gör så emellanåt i alla fall). Och visst kan det vara så, att det jag inte kan är svårt för mig. För att jag inte kan. Än. Och självklart finns det saker som är verkligt svåra.
Men hur ofta gagnar det mig att jag benämner det jag är ovan vid, med epitetet svårt?