Joddelskola på #afkUmeå, vilken upplevelse!
HYÅÅ – DEEE – LAA – HI HII
På tal om saker jag inte trodde jag nånsin skulle uppleva, kan jag lägga till joddelskola på #afkUmeå. Underbar upplevelse!
Mätt på intryck, kontakter, skratt och tårar (när modiga 11-åringar delar sina upplevelser under #talasomTED med inledningsfrasen ”Vet du hur det känns….” så trillar det en tår eller två, jag lovar!). Tänk vad jag får uppleva tack vare #skolvåren! Vet du hur det känns… ?
Sitter hemma hos Ninna tillsammans med Susanne, Susanne och Fröken Ann och reflekterar kring dagens upplevelser på #afkUmeå.
Walk n Talk under #afkUmeå längs Umeälven
Mätt på intryck, fantastiskt nöjd och faktiskt – väldigt lugn och avslappnad, och det är en känsla som hållit i sig hela dagen. Kanske har något att göra med att detta är fjärde #afkSkolvåren på fastlandet (i gott sällskap med två #afkAlmedalen), så vi har fått in vanan?
Felicia Feldt skriver om långa samtal som fortgår utan att hon får en endaste fråga. Och hennes man upplever detsamma. Läser, tänker, känner igen mig, och samtidigt – inte så mycket längre. Mer gammal igenkänning i det, om du vet vad jag menar?
Oavsett vilket, detta är ju onekligen ‘the downside’ av det som jag & Robert Klåvus diskuterade på FB, som jag sedermera bloggade om. För det jag landade i min reflektion kring hela detta ego-race är att jag upplever att jag gått precis motsatt väg. Men absolut, jag ser det som Felicia ser, det gör jag absolut.
Fast vet du, en av anledningarna till att jag mer sällan upplever att jag hamnar i sådana här situationer, är faktiskt att jag blivit mer intresserad av andra. Jag fascineras av människor, och finner en glädje i att iaktta. Men jag finner stor glädje i att delta och samspela också. Måste det vara antingen eller?
Det riktigt intressant enligt mig, uppstår när Felicias make kliver fram och tar ansvar för sig och sitt:
Min man och jag hade några gäster på middag. Han sa: ”Nu har vi suttit här i fyra timmar och ni har inte ställt en enda fråga till mig under hela kvällen. Det gör mig jätteledsen.”
Det blev inledningen till ett verkligt nära samtal och en oförglömlig kväll.
Direkt växer samtalsdjupet och ett tydligt skifte inträffar. Och vems ansvar låg det på? Vems ansvar är det att öppna för, möjliggöra, bjuda in, det innerliga samtal, som jag tror många suktar efter. De som pratar hela tiden? De som sitter tysta hela tiden? Allas? Ingens?
Det finns inga rätta svar här. Möjligen att det är allas ansvar, men om jag inte förmår se (och hur ska jag då kunna ta?) mitt ansvar, så är ju oddsen ganska dåliga för att jag kommer att skapa den förändring som kan leda till något annat än det som är.
Det är så enkelt att tro och tänka att den som pratar, pratar, pratar borde fatta att det är en pågående monolog hen är involverad i. Att hen ska se ”Oj hoppsan, men nu har jag visst varit i fokus den senaste timmen” men var är jag då? Vad är min roll? Passiv eller aktiv? Varför är det inte lika givet att fundera kring varför jag sitter tyst? Varför jag inte tar ett steg? Att våga ta det klivet, in i sårbarheten, ut i ljuset, är kanske en av de viktigaste saker vi kan göra som människor?
Sandra Christiansen skriver och gör slut med Herr Birro i Dalarnas Tidningar: http://www.dt.se/allmant/dalarna/hej-da-herr-birro-nu-ar-det-slut
[Tillägg: Det är INTE Premiuminnehåll, utan scrolla ner så kommer du till texten!]
Jag läser, känner innerligheten i Sandras önskan och berörs framför allt av detta:
”Det är så lätt att glömma att varje människohand styrs av en vilja, av en person, att det jag gör i livet mot mina medmänniskor, det är sådant jag gör av egen vilja. Jag väljer, oavsett vad jag läser, hör eller tänker, om jag vill göra gott mot andra, eller om jag vill göra dem illa. Det är mitt ansvar.”
För så är det. I varje enskild stund, varje sekund, har jag ett val. Valet att sprida Kärlek eller Hat?
Det är inte ett val jag gör En gång, och sen är det klart. Det finns sådana val också i livet, men detta är inte ett av dem. Detta är ett val jag gör om och om och om igen. I varje interaktion, med mig själv eller med min omgivning, har jag följande ställningstagande att fatta beslut kring: Ska jag välja Kärlek eller ska jag välja Hat?
Just för att detta inte är ett ”once in a lifetime”-val jag gör, utan ett ständigt återkommande dito, så kan jag hela tiden påverka hur fördelningen mellan vald Kärlek/Hat ser ut för mig. Andelen val av Kärlek i förhållande till val av Hat är i ständig förändring.
När jag är låg till sinne, är det för mig enklare att glömma bort att aktivt välja Kärlek. Då kan det lätt bli att jag reagerar och väljer Hat (som ju är ett grymt starkt uttryck, men som jag här menar innefattar allt som inte är kärleksfullt). Och sen kommer jag på mig själv, och vet du: just där och då har jag ett av de allra viktigaste valen! Under merparten av mitt liv valde jag i ett sådant tillfälle att svara mig själv med Hat (”Meh, Helena, hur kan du vara så korkad?”, ”Varför i allsindar skrek du på ungarna när de välte ut hela Lego-samlingen på golvet just när det är dags att dammsuga?” osv. Ja, ni kan säkert förstå och stoppa in er egen form av denna inre dialog som vi alla besitter.) men numera händer det allt mer sällan. Och vilken skillnad det gör i mitt liv. När jag väljer att svara mig själv utifrån Kärlek så växer jag och min förmåga att välja Kärlek allt oftare i alla andra sammanhang också.
Och vet du? Jag tror *naivt måhända* att vi alla innerst inne eg vill Kärlek. Alltid. Och så vet jag inte om det egentligen är så naivt? Hur tänker du?
Spinner vidare på tankarna från Robert Klåvus FB-inlägg. Jag bär mitt Jag är en strof som kom till mig redan i torsdags, då jag och finaste Charlotte Rudenstam åkte tåg till Hässleholm på morgonkvisten. Vi talade bland annat om den resa vi båda gör just nu, av totalt olika skäl, men likväl liknande, nämligen att rensa ut bland våra ägodelar. Jag håller på med omöjlighetsprojektet #cleanse4expansion som du kan följa på den bloggen, och Charlotte står i begrepp att skiljas och ta sin relation med Alexander till nya nivåer.
Under det där samtalet så landade vi båda i det faktum att vi tagit ett kliv bort från konsumtionssamhället, och då sa jag ungefär så här:
Jag bär mitt Jag, jag behöver inte prylar och ägodelar för det. Det sitter inte i några saker eller någon plats, utan är något jag alltid har med mig, i mig.
Under de senaste 15 åren har mina konsumtionsmönster förändrats enormt. Inte radikala steg dock, utan med babysteg, lite i taget. Och över 15 år så är det enorm skillnad. 
Varorna jag fyller skafferi, kyl och frys med är inte desamma som för 15 år sedan – senaste tillskottet är våra tre hönor som just har börjat värpa ägg. Hur, när, vad och var jag handlar kläder och skor är inte desamma som för 15 år sedan. Bilarna är borta, apostlahästar, cykel och kollektivtrafik står för majoriteten av transporterna. Temperaturen i vårt boende har sänkts, och i takt med det har ullunderställ och yllesjalar blivit del av min (vinter-)vardag. Mitt användande av skönhetsprodukter, smycken och duschvanor har även de förändrats under dessa 15 år. I allt större utsträckning bär jag mitt jag, naknare, renare, friare.
Och i och med #cleanse4expansion-projektet så kommer det definitivt märkas även i min fysiska tillvaro, och prylar jag inte längre har användning för, eller inte tycker om, kommer att vandra vidare till någon annan. Och deras plats skall fyllas endast med tomrum. Med luft. Energi.
Ju bättre jag lär känna mig själv, desto mindre viktigt har konsumtion och ägodelar blivit för mig. Och det sista ordet är viktigt. För Mig. Jag kan inte tala för någon annan, och jag säger inte att mitt sätt är rätt sätt. Jag har landat här (just nu, vem vet om morgondagen), när jag landat i mig själv och alltet (som jag också är en del av). Var du landar, det vet bara du. Frågar är kanske om du har tittat dig omkring för att se var du landat?
Invisibilia is a glimpse into a world you can’t see.
Listen.
Feel different.
Those are the final words on the ”About Invisibilia”-webpage. I’ve listened to the three first episodes, and I am intrigued. It’s interesting, funny, astounding and sometimes downright horrible.
I could probably put each and every episode into a podcast-recommendation blog post, but it seems like it’s a series that really belong together, and since it’s just started to air, I’ll simply recommend you start with episode one, and if it get’s you hooked, do what I’ve done, and just continue!
The first one has the alluring title of The secret history of thoughts, and I greatly enjoyed listening to it. I agree with some of the stuff, totally disagree with some other things, and overall had a great time listening. I actually relistened to the episode the other day, and the second story about the locked-in man is especially fascinating.
Just listen. Maybe you’ll hear something you’ve never heard before when you listen. Ready for a glimpse into a world you can’t see?
Robert Klåvus länkade på Facebook till en krönika av Fredrik Virtanen i Aftonbladet på Facebook, och skrev bland annat följande:
I ett samhälle som idag bygger på egoism och narcissism – vi ska ha PTs, god självkänsla, sätta oss i första rummet, göra oss av med människor som inte ger oss god energi, livscoachas, ta selfies och champagnebilder, tänka karriär och tjäna mest pengar och konsumera oss till lycka – glömmer vi andra värden som gemenskap, vänskap, humanism, solidaritet och att sträcka ut en hand.
Jag reagerade på just det utklippta stycket ovan och kommenterade:
Jag håller med. Och samtidigt inte. För egen del – ju bättre jag lärt känna mig själv (ego?!?!) desto större ansvar tar jag för hur jag för mig i världen. Ju mer jag landar i mig, desto mindre konsumerar jag (jag bär mitt jag, behöver inte prylar för det), desto mer engagerad har jag blivit för att leva som om världen var mycket mer kärleksfull – den värld jag tror på och önskar – Jag lever som om den redan vore här.
Helena i gladmössan, den som gör att jag möter leende människor varhelst jag går.
Att ta selfies har gjort att jag tar mig själv på mindre allvar, att coachas har fördjupat min förståelse för att och hur vi alla hänger ihop, att se att när jag lever i mitt medfödda välbefinnande så kan jag också möjliggöra detsamma för så många andra runt om mig.
Är det jag som inte förstår att resan jag gjort borde gjort mig mer egoistisk & narcissistisk eller är det så att det faktiskt inte alls måste vara så. Ju mer jag känner mig själv desto mindre tar jag mig själv på allvar & därmed ‘strider’ jag inte på samma sätt som tidigare… Då mitt halvtaskiga självförtroende tidigare byggdes upp av att jag bråkade och stred för att MITT sätt skulle anses vara RÄTT sätt. Idag strider jag inte. Och jag vet till fullo att mitt sätt bara är ett sätt. Bland många.
Där tog kommentaren slut. Robert svarade och vi fortsatte talas vid över sociala media. Ett intressant samtal, och vi landade i samsyn, i stort.
Där är så mycket jag skulle vilja utveckla i detta. Så jag bestämmer mig för att göra det. Varmt tack Robert för att du inspirerade mig att fundera kring vägar till och från egoism och narcissism. Fortsättning följer…
Emerich Roth är en av få överlevande i Sverige som fortfarande gör sin röst höjd, då han delar sina minnen landet runt. Stefan Zablocki är en annan av de få kvarvarande från Förintelsen, och honom har jag ynnesten att känna, då han varit en vän till familjen nästan hela mitt liv. När jag läser vad Emerich säger om andra världskriget påminns jag om att Stefan sagt något liknande.
Emerich Roth uppmanar mig och dig till följande:
”Låt inte rasistiska uttalanden och omdömeslösa generaliseringar passera oemotsagda på jobbet, på festen, på städdagen eller när det nu kan vara ni stöter på dem.”
Han fortsätter att uppmana till att bilda mig, informera mig, sök kunskap, uppnå förståelse. Eller kanske oförståelse? För det är så mycket med detta som jag inte kan förstå. Inte vill förstå. Men det har hänt. Och det händer om och om igen. Kan vi bryta cirkeln? Jag tror det. Jag lever mitt liv utifrån att det går, kanske tom utifrån att det redan är så, som jag önskar det vore. Och tillsammans kan vi göra det otänkbara som blivit tänkbart otänkbart igen.
Do you have that? The space to just be in?
A space, and a place, where there aren’t any must-have’s, shoulda’s and woulda’s.
Where you can just sit with it. Whatever it is.
Watching thoughts come and go.
Listening to the sounds surrounding you. Sounds from nearby, and sonds from afar.
Perhaps feeling your heartbeat in your body. Hearing it even?
Feeling the rise and fall of your chest, breathing in, breathing out.
Best part? This space can be created anywhere, anytime. Have you experienced it?
Du har så mycket energi, hur gör du för att göra allt du gör, du är ju igång konstant…. säger människor till mig.
Och jag tänker Du skulle bara veta så lat jag är! Och så påminns jag om något Michael Neill sa häromdagen om att vi har olika ribba för vad vi bedömer är att vara lat. Och det stämmer nog väldigt väl. Men jag lovar – jag är bra på att göra ingenting, på att ligga och ta det lugnt med en bok i handen, också!
Men i detta NU är klockan 09:54 och jag har just borstat tänderna. Stod där och borstade och tänkte att jag njuter av mina långsamma morgnar. Och kanske kan jag dela med mig av hur en sådan ser ut. Inte för att jag har receptet på hur den ultimata morgonen ser ut. Inte alls. Men precis som jag tycker det är spännande att ta del av hur andra har det, och hur andra gör, kanske någon annan tycker detsamma. Om inget annat är det kul för mig att bevara dessa små inblick av var jag är, just nu, när jag skriver detta. För vem vet hur det ser ut om en dag, en vecka, en månad, ett år?
Morgon & förmiddag den 21 januari 2015:
Vaknade och gick upp lite över sju.
Tog på mig morgonrock och gick ner och gjorde dagens Headspace-meditation.
Kollade lite på sociala medier, och mailen.
Snackade lite med tonårsdottern och pussade henne hej då när hon lämnade för att gå till skolan.
Gick upp och snackade med sonen som krupit ner i vår säng. Han hostade lite idag, men vi diskuterade oss fram till att han skulle gå till skolan idag.
Gjorde två FinnCrisp-mackor till honom medan han klädde på sig.
Dagens DuoLingo – tyska läser jag där. Brukar bara göra en vända.
Sen dags för en annan meditation, en kort, 6 minuter, som gör att jag jordas i kärlek. Flummigt? You bet. Men vilken skillnad den gjort i mitt liv!
Sa hej då till sonen när han lämnade för att gå till skolan.
Tog mina kläder och gick ner i källaren där badrummet är. Gjorde dagens #Seven, innan jag tvagade mig och klädde på mig. Skickade ett mess till min #Seven-polare, dag 157 avklarad! Hon var redan klar, låg ett mess från henne när jag vaknade.
Dags skapa morgonens gröna smoothie. Satte på Lena Andersson på Värvet som sällskap. Idag blev det en smoothie av spenatblad, ingefära, apelsin, halv banan, äpple, nyponpulver, vatten. Satte igång min NutriBullet.
Tog en sväng ut till brevlådan, hämtade Sydsvenskan, och passade på ta en sväng till hönshuset. TVÅ ägg låg det där och väntade på mig idag! Dessutom var en av de tre hönorna i redet. Tog ett foto på äggen. Gosade lite med en av hönorna, som satte sig på huk framför mina fötter, tydligt indikerande att hon ville ha en klapp på ryggen.
Gick in. Stängde av NutriBullet. Borstade av äggen, skrev 121 på dem, la dem med de övriga åtta ägg vi hämtat från våra egna hönor. Snart dags smaka! (Vi väntar på att en vecka ska ha gått så vi kan koka dem och få av skalet utan problem.)
Tog min smoothie, satte mig med Sydsvenskan. Läste och drack. Skapade ett Instagram-foto av ett klipp från Sydsvenskan om hur fostra tonårspojkar, la ut på FB och Twitter också. Gjorde dagens Sudoku på sista sidan av Kultur-delen.
Kollade lite sociala media igen.
Klockan då 09:44.
Diskade ur NutriBullet, gick upp och borstade tänderna.
Bestämde mig för att beskriva dagens långsamma morgon & förmiddag.
Nu är klockan 10:07.
Så här ser mina förmiddagar ofta ut. Och jag njuter, ska du veta! Jag är tacksam för att jag skapat mig ett liv, där mina förmiddagar, ofta, kan se så här ut. Där det får ta sin tid. Där jag gör det jag känner för att göra i den takt jag gör dem i.
Imorgon kommer bli något helt annat dock, eftersom jag ska vara på ett tåg mot Hässleholm redan tjugo i sju på morgonen. Och det är ganska skönt det med – variationen berikar mitt liv!
Nu är klockan 10:21, ska publicera detta inlägg, och sen kasta mig över dagens #cleanse4expansion-aktivitet!
Hur ser dina förmiddagar ut?
HERO - the coach 