Familj.
Blodsband.
Icke-blodsband.
Omsorg och omtanke.
Skratt och djupa samtal, glättighet och trams.
Knytkalas och värme. Mycket värme.
Vildvuxenheten som följer med bonusfamiljer i flera led.
Den berikar och värmer mitt hjärta lite extra, eftersom jag får uppleva båda; ibland är jag den som besitter blodsbanden, och ibland inte. Och bäst av allt, det spelar ingen roll. Med öppet hjärta tas alla och envar emot precis som de är, unika själar som förgyller mitt liv!
Vilken dag!
#TEDxSlottsparken är nu lagd till handlingarna, jag kan sätta moderator TEDx på CVt och inte minst har jag fyllt på minnesbanken med en händelserik dag som sannerligen kommer hänga med mig för livet.
Vilken glädje att ha en handfull vänner i rummet; vetskapen att ytterligare andra följde med i livestreamen värmde än mer. Att få lov att lyssna till tolv fantastiska talare i elva inspirerande tal, och därtil fyra TED Talks (två hade jag valt – Richard St John och Phil Hansen som jag bloggade om redan 2013 -, två var nya för mig – Carson Bruns och Tomas Chamurro-Premuzic). Att få en möjlighet att reflektera, dela, inspirerar och förtydliga i relation till dagens tema (transformation) såväl som till vad de fantastiska talarna väckte för funderingar hos och i mig.
All värme, kärlek och uppskattning som strömmat min väg inför/under/efter dagens event fyller mig till hjärta och själ, likväl som all värme, kärlek och uppskattning som flödat ur mig till alla som varit del av dagen, talare som volontärer, biblioteksanställda som TEDx-organisatörerna, sponsorer som deltagare också gör det. Dubbeluppfylld, på det allra mest fantastiska av vis! Det här skulle jag inte vilja ha ogjort för allt smör i Småland (blandar jag metaforer nu igen måntro?).
Efter eventet drog jag ner till nakenbryggan för ett dopp – oh ljuva hav! – innan jag cyklade hem, där jag trodde jag skulle kraschlanda i soffan för att vlogga och blogga och sen göra en tidig kväll… gick sådär. Men nu, efter (ännu) en sömnlös natt (tredje på nio nätter) och en låååång dag, ska jag äntligen krypa till sängs.
Det kom ett roligt inlägg i What do you need help with today buddy-gruppen på Facebook med en efterlysning av avskedshälsningar bortom och utöver Med vänlig hälsning. Roliga, trevliga, kreativa, men ändå professionella hälsningar, var det som eftersöktes.
Jag svarade med ett axplock av de avskedsfraser jag brukar kasta in:
Sol och värme
Solsken
Med värme
Ljus och värme
Guld och glitter
Gör en bra dag
Kärlek
Professionella? Tja. Ja!
Med vänliga hälsningar har jag helt pensionerat, möjligen att jag drar till med Vänligen, men det var nog länge sedan det också när jag tänker efter. Jag tycker om variationen, lite efter humör såväl som mottagare, men generellt så landar de ofta i något som sprider ljus, kärlek och/eller värme.
Vad är dina bästa avskedshälsningar?
I samband med skilsmässa står många att-göra-saker på att-göra-listan. Idag kan jag sätta check på ytterligare en, då jag just – elektroniskt – signerat nya bolånehandlingar, som möjliggör att jag köper ut exmaken ur huset.
Eftersom jag är egenföretagare sedan dryga tio år, som de senaste åren medvetet plockat ut ganska lite i lön, var det inte helt enkelt att ordna med bolån. Men trägen vinner, och tiden gör dessutom sitt till, för nu har jag alltså plockat ut ”tillräckligt hög lön enligt bankerna” i ett drygt halvår för att bedömas kreditvärdig nog att ta lån i eget namn.
När jag dessutom stötte på en mycket hjälpsam och lösningsorienterad kontakt på Hypoteket Bolån Sverige AB så trillade övriga frågor på plats kring tillskifte av fastighet för att kunna lösa nya lån i enkom mitt namn (alla som står som ägare till en fastighet måste stå på lånet, nämligen).
Det kvarstår några små att-göra-uppgifter på listan, innan det rent juridiska och ekonomiska oss emellan är avklarat, och det ska inte vara några problem det heller. Vi vill både varandra och barnen väl, något som verkligen gör enorm skillnad och känns fantastiskt skönt.
Påminns om att jag nånstans (var? Vet du? En podcast månne?) hört ett resonemang kring vikten av att vara väldigt nogräknad vid val av partner (om man skaffar barn tillsammans), så man väljer någon ”man kan tänka sig att vara skild från”. För även om vi snart har löst alla band som går att lösa, så finns det viktigaste bandet oss emellan kvar: barnen. Vad vi än gör så kvarstår det faktum att vi har barn tillsammans, barn som (oaktat om de är myndiga eller omyndiga) behöver kloka föräldrar som kan samarbeta och respektera varandra. Att vi dessutom kan göra det med både värme, omsorg och kärlek, i en relation som övergått från en kärleks-relation till en vänskapsdito utgör grädde på moset. Så nog finns det mycket att vara tacksam för!
När någon ser storheten i mig, och delar sin syn, sin förståelse, sin uppfattning. Då växer jag. Växer i skorna som ställts framför mig, skor jag aldrig tidigare trott jag skulle kunna växa i… men plötsligt, så sitter de där, fötterna, i skorna, som passar perfekt.
När någon ser storheten i mig, så öppnas något inom mig, om så bara en springa. Sätter jag ögat till, så kan jag se: Mig själv, min storhet, det som någon annan kan se i mig. Jag ser det, själv. Jag kan känna det, själv. Skrämmande? Kanske. Spännande. Ja, definitivt.
När någon ser storheten i mig, så kan jag inte undgå att se storheten i denne någon. Det är som en spegel – vi reflekterar varandra och där, i det ögonblicket, växer vi. Båda.
”Du kan endast se i andra vad du redan ser i dig själv.”
Vem säger det? Och är det rätt ordalydelse?
Oavsett. Det är så det känns.
När jag får denna gåva, så tar jag ömt och varsamt, med sprittande glädje och nyfikenhet, emot den, och vill ge tillbaka. Vill återgälda – vill sprida mer storhet runt omkring mig. Glädjen i delandet!
Påminns om Rättviseförmedlingens Instagram-inlägg från Internationella Kvinnodagen:
Lika rättigheter för andra betyder inte mindre rättigheter för dig. Det är inte tårta.
Just så är det. Det är inte tårta. Kärlek, värme, glädje, omsorg, generositet är inte heller tårta som tar slut om du delar dem med någon annan. Ingendera av dessa storheter förminskas när du delar med dig av dem – tvärt om. Det är som celldelning – när du delar kärlek har världen helt plötsligt fått två enheter kärlek där det tidigare enkom funnes en. Delad glädje är dubbel glädje, säger ett annat ordstäv på samma tema.
Delad glädje är dubbel glädje – illustration av Maja Säfström, vars fantastiska teckningar du finner bland annat på instagram.com/majasbok och än mer på majasbokshop.com
Tänk. Vilken förmåga vi har att göra skillnad i världen (oavsett om min värld är liten, i betydelsen att jag har en noga utvald skara familj och vänner som jag ägnar min energi åt, eller om den är stor, och du har ett världsomspännande nätverk som du sprider din varma energi åt) bara genom att inse, att det inte är tårta. Att det jag kan dela, som ger och gör gott, dubbleras, förmeras, varje gång jag gör det (innerligt! Äkta! Från hjärtat, lova mig det!).
”Den tysta meditationen kan ibland också vara som att sätta sig på den bänk som löper längs Lunds Domkyrkas södersida en vårdag när den första solen kommit. Ansiktet vänt mot solen. Mottar ljus och värme. Låter sig ”beskinas”.”
Ja. Precis så där. Jag blundar och känner inom mig hur jag sitter där, på bänken, och lapar sol och värme. Likt en solros följer solens bana över himlen låter jag mitt ansikte följa densamma, svältfödd på både solens ljus och dess värme, som om jag har tur, och det inte blåser alltför mycket, påtagligt värmer kind och ögonlock.
Som utbytesstudent i Lincoln, Nebraska, fick jag via släktingar kontakt med en svenska som bott i staden i över två decennier. Hon gav mig en tillflykt jag emellanåt hade stort behov av, och jag minns för alltid första besöker i hennes hem, vitmålade väggar, trägolv och blå/vit-randiga soffor, avlutade skåp, hyllor och soffbord, och överlag, ett mycket svenskt inrett hem. Jag klev in där och hela jag slappnade av, ni vet, så där som hela kroppen bara släpper taget om man sitter i ett rum och ventilationens bullrande fläktar – som man nästan inte lagt märke till på ett medvetet plan – plötsligt stannar upp och man inser hur mycket det lågintensiva bullret påverkar hela kroppen. Så kändes det när jag klev in i detta svenskinredda hem.
Men det där med att låta sig beskinas… hon berättade för mig att hennes grannar tyckte hon var mer än lovligt knasig, som så fort solen tittade fram på vårkanten med lite vårvärme, plockade ut strykjärn och strykbräda och började stryka tvätten utomhus. Hon lät sig besviknas – utsvulten på solens ljus och värme sökte hon den, i alla former som tänkas kunde.
Har du tänkt på, att det också är en gåva vi människor kan ge varandra? Vi kan, med kärleksfull och ömsint blick, beskina varandra. Låta den andre motta ljus och värme; vilken gåva att både ge och få!
Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på:
Boken ”Mot enkelhetens punkt – anteckningar från vägkanten” av Pelle Bengtsson.
Alla hjärtans dag. En dag att ge sin älskade choklad och röda rosor? Eller en dag att med värme kliva ut i världen och möta människor på min väg, med hjärtat öppet och mottagligt? Jag satsar hellre på det sistnämnda. Och försöker möta varje dag så, inte bara denna överkommercialiserade februaridag.
Ibland enkelt. Hjärtat svämmar över, det finns värme och omsorg i outsinlig mängd. Med lätthet surfar jag fram på en våg av kärlek, och njuter av upplevelsen. Ibland svårt. När källan till synes sinat (till synes, sa jag!), och jag själv har tappat kontakten med välbefinnandet, med kärleken, med den outsinliga källan av värme och omsorg. Som finns där alltid, likt solen – bakom moln eller på andra sidan jorden emellanåt – men alltid där, om än dold för ögat. När jag går vilse bland rädsla och aggressioner; när känslan av frustration över ett samhälle som byggts på en grund av brist växer sig starkare och starkare. Då surfar jag inte på någon våg av kärlek inte…
Men det varar aldrig så länge. Jag har blivit så skicklig på att få syn på vågkrusningen i ögonvrån, hoppet i mig väcks och ett tu tre, så är den där igen, vågen av kärlek, och jag är fri att hoppa på den och bäras av den, in i en framtid med mer värme, generositet, omsorg, öppenhet, humor och glädje.
Bästa sättet att skapa den framtiden, är att leva som vore världen redan så. Att leva utifrån insikten att det finns oändligt av denna värme, av generositeten och omsorgen, öppenheten, humorn och glädjen. Det är så dessa känslor förmeras, det är så de växer och sprids vidare. Delad glädje är dubbel glädje, säger ordstävet. I sanning gäller det allt. Problemet är att när jag delar rädsla, skapar jag dubbel rädsla. Delar jag kärlek, skapar jag dubbel kärlek. Där har jag ett val. Ibland har jag inte tillräckligt med interna resurser för att vlja kärlek dock. Istället för att banka på mig själv när jag saknar resurser, och inte lyckas välja de känslor jag vill se mer av, så låter jag mig vara, nere, låg, sänkt. För om jag bara i varsam samvaro med mig själv håller ut ett tag, så vänder sinnesstämningen uppåt. Förr eller senare. Och då, då kan jag dela med mig, av överflödet av kärlek och värme.
Alla hjärtans dag – en dag att med värme kliva ut i världen och möta människor på din väg, med hjärtat öppet och mottagligt?
Vilar
i ovissheten.
Värmen
i varandet.
Livet.
Andas.
Och släpper taget…
Jag vill ge värme. Jag vill vara värme.
Med värme, kärlek, omsorg, vill jag möta mig, och världen. Den lilla, likväl som den stora.
Det är lätt att svara med kyla, när jag mötas av den. Men… om jag vill värme – då får jag ju vara det. Det valet är mitt.
Det innebär också att jag kanske ger värme, även när returen ger kyla. Så jag blir som en mänsklig värmeväxlare, som omvandlar det kalla till varmt. Skickar – medvetet, enträget, kärleksfullt – ut mer varmt i världen, i hopp att det gör det kalla något mindre kallt. Att det kan värma, något lite, där vindar viner kallt och kylan breder ut sig.
Jag vill ge värme. Jag vill vara värme.
Mitt val.
Kanske är det där ett sånt där principval. Ett val som jag gör en gång, och sen inte behöver göra, igen. För det är gjort. Jag. Väljer. Värme.
Och visst. Jag vet att det kommer stunder då jag saknar resurser att ge värme. Det är ok. Men med grunden lagd *värme* är det enklare att komma tillbaka dit, när resurserna byggs upp igen. Då slipper jag slösa energi på att fatta ett beslut i varje stund – varmt nu? eller kallt? eller? – för valet *värme* är redan fattat.
Ditt val?
Kärlek i skrift från familjens yngsta mötte mig då jag kom upp från badrummet, redo för frukost.
Njuter av små yttringar av kärlek, omsorg, en puss, en klapp, en kram. Ett delat skratt, en blick, ett busstreck eller två. Glad i hjärtat blir jag. Vilken ynnest att leva ett liv i kärlek!
Oh, vad jag önskar att vi alla förmår möta åtminstone ett ögonblick av vår dag på detta vis, utifrån kärlek, som manifesteras. Det lilla, som knappt tar någon tid, energiåtgången är minimal, det där som så lätt glöms bort, gör vardagen desto vackrare i all sin enkelhet.
Manifestera din kärlek, din omsorg, värme och vänlighet. Skänk den till världen, till dig själv, till nära och kära, och till främlingen du möter på bussen. Var generös. Det finns i oändligt överflöd. Det tar inte slut, och kommer i retur. I ett evigt kretslopp berikar vi varandras liv och gör varandra bra.
Har du manifesterat kärlek idag?
HERO - the coach 