Ett möte, vad är det egentligen?

Publicerad den 30 april, 2013 av Helena Roth

Idag har jag gått och funderat över möten. Tankarna drogs igång av ett tweet. Som ni märker får jag mycket tankespjärn på Twitter! Tweeten handlade om ett möte, och frågan var om det skulle vara ett möte som var ut-, in- eller avvecklande.

Jag blev nyfiken och började ställa frågor – för det är så jag lär mig nuförtiden! – och fick till svar att det var ett ”sitta och ta emot information”-möte, med lite möjlighet att påverka som deltagare.

Och där gick min hjärna igång.

För är detta verkligen ett möte? Ordet möte måste ju komma från mötas, som handlar om relationsbyggande, på ett eller annat vis. Men ju mer jag läste desto mer tänkte jag att mötet som beskrevs inte alls handlade om att mötas, utan snarare om att matas. Varför heter det då inte mate?

Att matas med information, är det ett tillräckligt värde för att hålla ett möte? Idag? När all världens teknik är tillgänglig för oss (åtminstone för en oerhört stor del av oss i detta landet), kan vi då inte utnyttja den, så att vi när vi faktiskt tar oss tid att mötas, verkligen gör det?

Vad skulle hända om vi alla tog vårt individuella ansvar här?

Vad kan man göra, tänker du?
Tja, varför inte…

vägra gå på informationsmöten
tacka nej till möten som saknar agenda
vara tydlig med vad jag förväntar mig av mötet som deltagare (eller arrangör)
testa att flippa nästa möte

Jag skickade en kallelse själv innan lunch, och eftersom jag hade dessa tankar så skrev jag så klart en agenda. Jag kan nog få anledning att flippa lite möten i det projektet, eftersom vi sitter i minst tre olika länder (Sverige, Tyskland, USA). Hm… vad roligt det ska bli att testa det på riktigt!

Vad skulle hända om du slutade gå på möten som inte ger dig möjlighet till att mötas?

Struktur – hissa eller dissa?

Publicerad den 29 april, 2013 av Helena Roth

Struktur ja – vad är din relation till det begreppet? Själv lekte jag med tanken att kalla mig själv strukturcoach eftersom så mycket av mina coachklienters nuläge handlar om avsaknad av och/eller önskan om mer struktur.

Jag valde bort det eftersom det kändes begränsande. Men det hindrar inte att jag fortfarande kan bistå mina klienter med struktur när det behövs. Min främsta källa till inspiration när det gäller detta är David Stiernholm, struktör. Han har en utomordentlig idé som han dessutom levererar på ett suveränt sätt.

Han har en bakgrund som projektledare i IT-branschen och hans struktör-arbete har vuxit ut ett egenupplevt behov. Det är en av de bästa affärsidéerna i mina ögon: något jag själv har ett behov av. Oddsen att det finns andra som har samma behov är goda!

Många av de rutiner jag använder i mitt liv kommer från David, som tex insikten att jag inte är en pärm-människa. Jag är en hög-människa, men får det inte riktigt till att funka strukturerat så jag kompromissar med mig själv och använder ett hängmappsystem. Jag har dock slutat skapa pärmar i förhoppningen att jag ska sätta in alla papper där. Oj vad denna insikt sparat mig tid må du tro!

Strukturtipsen varierar från oerhört enkla saker – som att ha två papperskorgar för att kunna ge dig själv en ångermånad – till stora övergripande – som tips kring hur tänka affärsstrategi, vision och mål.

Prenumerera på hans veckobrev så får du ett konkret strukturtips varje måndag, som du kan läsa eller lyssna på. Alla hans tips finns som 3-5 minuters podcasts i ITunes och jag lyssnar ofta på en sådan när jag har några minuter över.

Har du behov av mer struktur snabbt så håller han kurser – har gått en själv, vilken vitamininjektion! – men erbjuder också individuell coaching.

Och nej, ifall ni undrar: jag får inget från David för att jag skriver detta blogginlägg. Det är däremot ett perfekt exempel på sharing is caring!

Hindras du ibland från att vara allt du kan, på grund av otillräcklig struktur?

Generositet föder utveckling

Publicerad den 28 april, 2013 av Helena Roth

Skrev om humlande igår, och använde mig av skärmdumpar av de tweets där vi diskuterade begreppet. Jag brukar oftast fråga om lov att använda folks tweets, även om det inte behövs, strikt juridiskt sett. Men tycker ändå det känns bra.

Generositet kan ta många olika former. Sharing is caring är ett begrepp som är väl använt, framför allt på nätet, men det begränsar sig inte dit. Det handlar om hur vi genom att dela med oss, dvs vara generösa, visar omsorg och omtanke.

Själv tänker jag mycket kring detta även i förhållande till affärsvärlden, där öppenhet leder framåt på ett sätt som gör att jag funderar över hur länge till vi kommer ha immaterialrätt med patent, varumärkesskydd osv i den form vi har idag. Titta på Linux som bygger på öppen källkod, Wikimedia, Creative Commons, Khan Academy och öppna arkiv med ritningar på både det ena och det andra.

Jag försöker leva i enlighet med detta, att dela med mig av det jag har, kan, tänker, tycker och känner, till de som vill, kan eller rent av behöver det. De tre ord mitt företagande baseras på är ärlighet, professionalism och omsorg. Orden stammar ur mig, eftersom det är jag som definierar mitt företag.

Be honest and do good shit!

Det är Jocke Jardenberg som säger så. Jag gillar Jockes citat och funderar vidare kring hur jag kan arbeta vidare med att vara ärlig och göra gott, på alla plan. Eller fundera förresten, för mig handlar det mer om att ha dessa orden långt fram på hornhinnan helt enkelt.

Ingelas ord är tänkvärda nog att läsa ytterligare en gång:

Generositet med tankar, idéer och kunskap är utvecklingens viktigaste bränsle!

Hur bidrar du till utveckling med dina tankar, idéer och din kunskap? Vilka är dina arenor?

Ut och humla idag!

Publicerad den 27 april, 2013 av Helena Roth

Ingela Netz la upp en tweet igår om att agera som en humla:

Jag kunde inte hålla mig från att svara:

Och där tog konversationen fart:

Jag gläds åt att verbet humla nu sprids, för det är ett härligt koncept tycker jag. Det var på Graniten Engineering som jag, under en tänkolog-utbildning, myntade begreppet och vi spånade vilt på betydelsen. Vi arbetade med kulturskapande, vilket var oerhört inspirerande. Vi landade ungefär i detta:

Att humla, dvs att gå från person till person, nyfiket fråga och lyssna till vederbörandes kunskaper och klokskaper, dela med mig av lite av mina egna dito, och sedan humla vidare (dvs förflytta mig), till nästa person, som jag då kan pollinera både med mina egna kunskaper, men även med det jag snappat upp från de jag redan humlat hos.

Ju mer jag humlar, desto mer kan jag bidra med, jmf pollinera. För ett företag med kontor på flera platser är det viktigt att uppmuntra humlandet mellan kontoren, så att alla har en bra koll över vilka kompetenser som verkligen finns tillgängliga. Själv var jag en något udda fågel på Graniten. Som projektledare och valideringsingenjör från läkemedelsbranschen, i denna kompetenta skara av mekanikkonstruktörer, automations- och testingenjörer med stor erfarenhet från livsmedelsbranschen, var humlandet väsentligt för att fler skulle förstå vad jag kunde bidra med till helheten.

Jag betecknar mig gärna som humlanist, och jag skulle tro att vi åtminstone är tre; jag, Ingela och Ann-Gerd! Hoppas att fler anammar detta, för nog är det ett roligt begrepp? Och detta är ju, som vi diskuterar ovan, något som definitivt är relevant inom och mellan alla branscher och skikt i samhället.

Att humla – slå det an en sträng i dig? Kan du se att du kan bidra med värdefulla pollenkorn, för att fortsätta liknelsen, varhelst du går?

Ledarskap i fokus – Entris 2.0

Publicerad den 26 april, 2013 av Helena Roth

Kommunförbundet Skåne med sitt projekt Entris 2.0 (Entreprenörskap i skolan) arrangerade Ledarskap i fokus idag, på Media Evolution City. Jag såg information om konferensen för flera månader sedan, men eftersom målgruppen är skolledare så valde jag bort det. Men igår berättade Annhild Månsson om evenemanget inne i en Facebook-grupp och det lät så himla spännande. Men fullsatt. Så jag skrev ett litet ”Ohhh, där skulle jag vilja vara!”. Fick bums ett svar att det kanske fanns en möjlighet, för det hade kommit in några återbud. Så sagt och gjort, jag kontaktade koordinatorn och kom med!

Cyklade ivrigt iväg i morse och gisses, vilket bra beslut att ta mig hit!

Dagen inledde med Richard Gerver, som är lysande. Så rolig att lyssna till, och dessutom med en massa kloka saker – på ett högst mänskligt plan. Väldigt mycket #skolvåren över hans tankar ska ni veta!

Därefter tog Tomas Kroksmark plats och även han gjorde det med den äran. Lite mindre skådespeleri, men oerhört öppenhjärtlig och rak. Gillas skarpt. Han berättade bla för oss om Ribbaskolan i Gränna, som är en modellskola för ett forskningsprojekt.

Cindia Escalante Mattson från Drottning Blankas gymnasium rev snabbt igenom den resa hon agerat kapten för, i sin roll som rektor. Inspirerande och härligt att höra, inte minst hennes exempel på hur eleverna samarbetar på riktigt med företag runt om i världen. Och så körde hon en Alice i underlandet-berättelse, som vi la upp på #skolvårens sida eftersom det passar som hand i handske med det vi vill göra, nämligen att ställa Varför-frågor för att förankra vårt Hur.

Ida Karlberg Gidlund, cerksamhetschef på Rektorsakademien, avslutade med en vandring längs framtidskompetenser och berättelser om hur olika vi kan vara, vi människor.

Jag har twittrat lite under #entrisledare, men det finns även några #entris-tweets från fåtalet andra twittrande deltagare.

Det viktigaste jag tar med mig från idag är följande:
Om du vill knyta kontakt med någon – bara gör det, tänk inte så mycket! Gå fram till personen, sträck ut handen och säg Hej, sen är konversationen igång. Och vilka konversationer det kan bli av det.

Har du någonsin hållit dig själv tillbaka från att kontakta någon du verkligen vill inleda en dialog med? Kanske tänkt ”Äsch, hen vill säger inte prata med mig ändå” istället för att bara skapa kontakten?

Att uppnå oenighet!

Publicerad den 25 april, 2013 av Helena Roth

Krista Tippett på On Being gör det igen. Hon väcker min nyfikenhet, ger tankespjärn som möjliggör insikter och aha-upplevelser. The future of marriage med David Blankenhorn och Jonathan Rauch är en helt fantastisk podcast!

Här får du möta två individer, som kommer från två helt motsatta åsikter, i frågan om samkönat äktenskap. Krista är en väldigt smidig intervjuare som verkligen gör sin hemläxa inför varje intervju. Jonathan och David har debatterat mot varandra i 15 år eller så. Under den tiden har de byggt upp en vänskapsrelation, som ledde till att de till slut möttes i vad de själva kallar achieving disagreement, dvs, att uppnå oenighet. Och det som sticker ut här är deras insikt att för att verkligen kunna förstå varandras olika perspektiv, så måste man också veta vad man är ense om.

En helt fantastisk berättelse, vars budskap till mig är vikten av att kunna sätta sig in i hur frågan ser ut för motparten. Nog skulle världen se annorlunda ut då. Att dessa två män har kunnat mötas på detta vis, och visar varandra en sådan enorm respekt, det inger hopp om framtiden!

Har läst nånstans att om parterna i en kärleksrelation besitter förmågan att se på saker från den andres synvinkel, så är det ofantligt mycket större chans att båda parter upplever sig vara lyckliga och även anser sig ha en riktigt bra kärleksrelation. Och givetvis är detta allmängiltigt, och högst relevant i alla relationer.

När satte du dig senast in i ”den andres” perspektiv, i en fnurra eller ett bråk? Gjorde det någon skillnad?

Var gömmer sig guldkornen?

Publicerad den 24 april, 2013 av Helena Roth

Rasmus Ankersen är en ny bekantskap, som jag först upptäckte på #StayConnected-evenemanget i Malmö förförra veckan.

Rasmus pratade om hur man hittar de guldkorn som inte ligger synliga vid ytan, utan som döljer sig, av ett eller annat skäl. Och han gör det sensationellt bra. Han satte därmed standarden för resten av dagen anordnad av StayConnected!

Titta själv på en kortversion av hans tes, om hur vi kan hitta den viskande talangen, som han kallar det:

Eftersom jag brinner för skolutveckling och har enormt fokus på frågan Varför skola? just nu så kopplingar jag direkt dit. Det jag ser är inte smickrande. För jag tror vi missar en ofantlig mängd viskande talang. Och ärligt talat, systemet är inte ens bra på att fånga upp alla de skrikande talangerna heller! För vad är det egentligen vi mäter och bedömer? Och varför?

Men, men, jag ska inte avslöja för mycket – det är bättre att du tittar på Rasmus själv och bildar dig en egen uppfattning. Så lovar jag återkomma med mer av mina egna tankar.

Ge mig gärna något att tankespjärna mot dock: Tycker du att samhället är bra på att ta tillvara den inneboende potentialen i varje unik varelse?

Smälter intryck!

Publicerad den 23 april, 2013 av Helena Roth

Skriver detta på tåget på vägen hem, efter 4 intensiva dagar i Stockholm. Många intryck att bearbeta och smälta. Nya bekantskaper att ta tillvara. Insikter att reflektera över.

Fredagen ägnades åt förberedelser inför Barnverkets riksmöte, framför allt tillsammans med Martin. Lördagen och söndagen var det just riksmötet som stod främst på agendan. Och i söndags träffade jag ju @frokenann för första gången in the flesh! Ann är en av de fyra kvinnor som med stor glädje och entusiasm drar runt #skolvåren, bakom scenen, så att säga. Det var första gången någon av oss träffades fysiskt.

Måndag hade jag ynnesten att följa med Ann till hennes arbete, där hon är klasslärare för klass 3A på Edboskolan i Östra Skogås. Fick mycket att tänka på, och en stor dos igenkänning eftersom min son går i årskurs två. En fundering jag fick när jag stod och tittade på skolkomplexet, där dryga 900 elever F-9 går, är:

Är vi människor evolutionärt skapade för att samlas i stor skara med andra i samma ålder i en skolbyggnad? Är det verkligen det bästa sättet till lärande och utveckling?

Eftersom skoldagen slutade runt halvtvå kunde vi ta det lite lugnt ett par timmar innan vi begav oss till Babylon för en miniträff med #skolvårare. Och vilken träff det blev! Vi var totalt 12 #skolvårare som träffades och snackade, pratade, skrattade, tankespjärnade, funderade, reflekterade, fotograferade, spånade, snackade lite till, frågade, svarade och kramades!

Att träffas fysiskt är verkligen en kick, efter att i olika utsträckning ha interagerat över nätet, på Twitter och Facebook. En av insikterna jag fick igår är att det ju inte alls är ett nytt fenomen detta med att knyta vänskaper per distans. Brevvänner är ju ett väldigt gammalt koncept, det enda som skiljer sig åt är ju egentligen att vi kan kommunicera i realtid numera.

Jag upplever en enorm tacksamhet och förundran över att det som jag drömt om, som mynnat ut i #skolvåren-initiativet, uppfattas och uppskattas av olika människor på precis de sätt som jag har fantiserat om. Det ger en enorm kick ska ni veta, att vara en del i detta från allra första början. Dessutom ger det bekräftelse av att vi är många som drömmer om och agerar för att ta oss dit, ett steg i taget. Och det – det är hoppfullt!

Vågar du drömma och vara hoppfull inför framtiden?

Tack Barnverket!

Publicerad den 22 april, 2013 av Helena Roth

Så, då var min tid som ledamot i Barnverkets samordningsgrupp till ända. Det har varit ett år som spelat stor roll i min utveckling. Jag har lärt mig massvis, lärt känna många enormt kunniga människor, fått uppleva Almedalen och börjat twittra på allvar. Utan mina erfarenheter från Barnverket hade kanske inte #skolvåren uppstått, åtminstone inte katalyserad av mig.

Under det gångna året har jag arbetat väldigt tätt tillsammans med Martin Fredin, som varit ordförande i Barnverket ett par år, men som även han nu lämnar samordningsgruppen. Jag har dock sådan tur att vi, förutom Barnverksengagemanget, även är Drömfabrikskollegor. Dessutom hakar han på till afk i Varberg med #skolvåren.

Jag säger tur eftersom Martin ger mig tankespjärn. Jag kommer vidare i mina egna tankar och i min förståelse av världen, genom att klättra på hans tankar och funderingar. Det är mig ovärderligt!

Barnverket har idag fått en uppdaterad plattform och en ny samordningsgrupp, och det är glädjande att de är så många med enorm kunskap och en stor spännvidd. Det ger hopp för framtiden och jag ser fram emot vad som komma skall! Mitt engagemang slutar inte helt, jag kommer fortsätta vara Barnverkare, och blev dessutom, i sällskap med Martin och ytterligare en engagerad själ, utsedd till valberedning.

Hur känner du när du avslutar ett engagemang och går vidare? Är det melankoli över det som varit eller nyfikenhet för det som komma skall som överväger?

Hur ser framtiden ut?

Publicerad den 21 april, 2013 av Helena Roth

För ett tag sedan släppte Kommissionen för socialt hållbart Malmö sin slutrapport. Samma dag skrev de en artikel under Aktuella frågor i Sydsvenskan, och när jag läste den så fångades mitt intresse framför allt av två saker.

Det tål att sägas igen:

För att få önskad effekt av de insatser som görs krävs ett nytt synsätt och ett styrsystem som sträcker sig över flera budget- och mandatperioder.

Ju mer jag tänker och funderar, pratar och reflekterar kring en värld där vi faktiskt tar itu med dagens och morgondagens problem och skapar en framtid som är hållbar och lärande, ju mer landar jag i följande: Vi har ett skolsystem, ett politiskt system och ett ekonomiskt system som inte hjälper oss att faktiskt skapa ett hållbart lärande samhälle. Och de hänger ihop. Mitt fokus är skolsystemet, men jag vet ju att frågan är större än så. Allt hänger samman. Det är ju därför jag tycker den intressanta frågan är vilket samhälle vi vill skapa, och hur ett skolsystem ska se ut för att ta oss dit.

Jag tror vi behöver göra mer, annat, annorlunda, otänkt, oprövat, och på helt andra premisser än det rådande politiska och socio-ekonomiska systemet är uppbyggt kring. Och jag vet att jag inte är ensam att tänka i dessa banor.

Har bara skummat rapporten, men ska definitivt läsa den noggrannare. Under #sv3rige kom den upp, mer än en gång, inte minst eftersom Anna Balkfors, som fungerade som huvudsekreterare för kommissionen, var en av deltagarna.

Det som jag tycker är allra viktigast i detta stycke är:

… verka för en hållbar utveckling ur alla perspektiv.

Just så. Långsiktighet. Hälsosamt leverne – där vi inser att vi är fysiska, psykiska och sociala varelser. Alla delarna behövs för att vi ska uppnå balans. Hållbarhet. Utveckling. Om vi, som individer och samhälle, möter upp varje individ där just den individen befinner sig – vad skulle hända då?

Och förresten – hur ser du på framtiden och vilken roll spelar skolan? Om du vill, skriv ned den och maila skolvaren at gmail.com så kan den komma med i #skolvårens artikelserie.

HERO – the coach

I will hold a space for you, for exploration, discovery and insight

Månadsarkiv: april 2013